Betygsmotstånd på agendan

Jag och min chef Anna reagerade på en artikel som skrevs på debattsidan i Dagens Nyheter. Vi skrev ett svar, som DN på grund av utrymmesskäl tackade nej till att ta in. Vi publicerar här repliken:

Ännu en gång fuskar regeringen i betygsfrågan, skriver Christian Lundahl och Anders Jönsson på Dagens Nyheter debatt, tisdagen 25 maj. Hela artikeln är högst märklig, för de båda forskarna argumenterar som om de har facit och som om de grundar sig på forskning, empiri och beprövad erfarenhet.

Vi tänker bemöta några påståenden som de gör. ”På god teoretisk och empirisk grund menar vi att regeringens båda utredningar fuskar i betygsfrågan”. På vilken grund? Den forskning som de menar ligger till grund för det de står för är utvald och tolkad av forskare som är betygs- och reformmotståndare. Som man ställer frågan får man svar. Ibland får man en känsla av att betygsmotståndet är vetenskapsteorin som man väljer metod och empiri utifrån och där man avgör vad som är bra och dålig forskning. Mer eller mindre hela den pedagogiska forskningen är ideologiserad och betyg är ”bad guy”, vilket innebär att man helt enkelt utgår från ett negativt ställningstagande när man forskar om betyg. Dessutom hänvisar man till empiri som säger att betyg inte är bra. Alla studier man hänvisar till är studier som är gjorda utomlands, ofta med betygssystem, som på ett grundläggande sätt skiljer sig från vårt kunskapsrelaterade betygssystem. Bland annat finns det studier i England som visar detta. Sveriges kunskapsbetyg är unika och går inte att jämföra med betygssystemet i England.

Lundahl och Jönsson polariserar mellan betyg och gensvar. Detta är märkligt ur den aspekten att det inte finns något motsatsförhållande. Vi har själva jobbat många år som lärare på Jordbromalmsskolan och Kvarnbäcksskolan. Vi har gjort bedömningar utifrån mål och betygskriterier, vi har gett återkoppling (feedback) utifrån mål och betygskriterinerna och satt betyg utifrån betygskriterier. Inte en enda gång har vi haft problem med detta. Det verkar bara vara pedagogiska forskare som har dessa problem. Däremot har vi vid många tillfällen talat om för elever, med hjälp av skriftliga omdömen, på utvecklingssamtal, hur de ligger till i de olika ämnena. Och tro oss, vi är väldigt tydligt mot eleverna. Vi lindar inte in något, utan säger rakt ut som det är, något som både föräldrar och elever uppskattar. Trots fem utvecklingssamtalen i årskurs 6, 7 och 8, innan betyg vid jul i årskurs 8, reagerar en del eleverna med förvåning när de inte uppnår kriterierna för godkända betyg. De har inte tagit till sig tidigare besked. Det blir tydligare med betyg och eleverna får längre tid på sig att jobba upp sina betyg och betygshetsen minskar. För visst är det så att eleverna behöver ha med sig vissa kunskaper för att klara gymnasiet. Inte ett betyg för urvalets skull.

Lundahl och Jönsson menar att regeringen inte litar på pedagogisk forskning. Undrar varför? Har dessa två herrar inte funderat över detta? De senaste 20 åren har svenska elever tappat i både nationell och internationell jämförelse i både läsning, matematik och NO. Kanske den pedagogiska forskningen inte har bidragit något vidare till att utveckla svensk skola? I utredningar från Högskoleverket, Riksrevisionen och Skolverket slår man fast att lärarutbildningen i Sverige har varit delaktiga i att försämra lärares förutsättningar att utveckla och utbilda svenska elever. Många pedagogiska forskare står lärarutbildningarna nära. Jag tycker att det är ett under att vissa forskare ens får ha kvar sina professurer och tjänster. Snacka om tålmodiga politiker!

Christian Lundahl och Anders Jönsson kan inte det svenska betygssystemet, det är faktiskt ett helt annat betygssystem än det tidigare relativa. Eller också ljuger de. Hela Anders Jönssons bok ”Lärande bedömningar”, som används flitigt på lärarutbildningarna, går ut på att polarisera mellan betyg och gensvar. Det är väldigt tydligt att Jönsson är emot betyg. Det Jönsson inte förstår (eller inte vill förstå) är att hela regelverket lever upp till de krav som Anders Jönsson ställer i sin bok. Jönsson avslöjar sin okunskap om regelverket när han skriver: ”Detta innebär att summativa omdömen, det vill säga omdömen som endast summerar elevernas kunskaper men inte ger feedback för att hjälpa dem vidare, och betyget egentligen inte hör hemma i en bok om lärande bedömning, eftersom sådana omdömen inte ger tillräckligt goda förutsättningar för eleverna att fortsätta mot målet” (sidan 133).

Christian Lundahl föreläser på lärarutbildningen på ett sådant sätt att han fostrar betygsmotståndare, vilket är helt emot fattade riksdagsbeslut och ett hot mot demokratin. Det handlar inte om yttrandefrihet, Lundahl får tycka vad han vill, men som tjänsteman som ska utföra ett uppdrag är det tjänstefel att sprida sina åsikter.

Jönsson och Lundahl är det unga gardet av betygs- och reformmotståndare, som fortsätter att låta bli att utbilda för verkligheten. De har inte jobbat som lärare, de sitter på sina institutioner, långt ifrån verkligheten i klassrummet och bygger upp sina fina teorier. De saknar verklighetsförankring och deras vision blir en illusion över vad de vill att skola ska vara. Dessa båda påtalar i slutet av debattartikeln att det krävs en mångmiljonsatsning på fortbildning för lärare, vilket antagligen stämmer. Men vem ska hålla i den frågar vi oss? Vi ber till gudarna att inte Jönsson och Lundahl får detta uppdra. Egentligen har väl alla pedagogiska forskare försatt sin chans till att utbilda lärare. Jag tycker regeringen gör rätt i att misstro den pedagogiska forskningen och hoppas att uppdraget att utbilda lärare i bedömning, kriteriearbete och resultatuppföljning sköts av ekonomer, revisorer och jurister – de verkar kunna skolan bättre.

Anna Magnusson
Rektor, Vikingaskolan, Haninge

Johan Kant
Biträdande rektor, Vikingaskolan, Haninge

Intervju med Selma

Jag träffade en före detta elev i måndags. Hon heter Selma och kom till mig på Vikingaskolan för att bli intervjuad av mig. Anledningen till att jag ville prata med henne är att jag skriver en bok om mitt sätt att undervisa och jag vill höra vad tidigare elever anser om min undervisning. Som jag tidigare redovisat på denna blogg, har mina elever fått goda kunskaper och hyggliga betyg. Avgångsbetyg för mina samtliga 8 betygsättningar, finns längst upp till höger på min blogg. Trots att jag vet att det gått bra för mina elever på gymnasiet, vill jag höra några av dem, dels hur de upplevde min undervisning och dels hur det gått på gymnasiet. Det är lätt att välja ut de elever som hade bra betyg och som funkade utmärkt, men det tänker jag inte göra, utan jag ska blanda. Även elever som lämnade Jordbromalmsskolan utan betyg i SO vill jag höra och jag har bestämt möte med tre elever.

Selma då? Jo, givetvis har det funkat alldeles utmärkt för henne. Det gjorde det på Jordbromalmsskolan också. Men vägen dit var inte spikrak. Framför allt i årskurs 6 och 7 var det mycket konflikter i klassen, där Selma i högsta grad var inblandad. Men fokus flyttades från ”tjejtjafs” till pluggande och det sluta väldigt bra. Jag kommer ihåg när vi hade jobbat med Islam i åttan. Selma hade skrivit en sådant bra argumenterande svar när det gällde för eller emot slöjan. Selmas text var fantastisk.

Jag har bara ett kapitel kvar att skriva på boken som handlar om mitt sätt att undervisa. Jag kallar det seminarieundervisning och det går ut på att på ett tydligt sätt styra eleverna mot kunskap. Jag kommer i ett annat blogginlägg redogöra för seminarieundervisning. Jag har fått flera förfrågningar om att berätta om hur jag gör för att få ett så gott resultat som jag får, därför denna bok. Jag återkommer!

Mångkulturella visdomsord av elever

Jag var ikväll i Hökarängsskolan med min son Douglas. Det var utspark på fritids och traditionsenlig fest. I stora hallen, direkt när man kommer in i skolan, finns det en mängd elevarbeten, vissa riktiga konstverk. Jag har länge tyckt att en tavla varit fantastisk, det står så här:

Din demokrati är grekisk.
Dina siffror är arabiska.
Dina bokstäver är latin.
Din pizza är italiensk.
Din moped är japansk.
Din choklad är columbiansk.
Din skjorta är från Hawaii.
Din mp3-spelare är koreansk.
Din parfym är fransk.
Din mobil är finsk.
Du tillbringar din semester i Spanien, Grekland och Thailand.
Och du klandrar din granne för han är utländsk.

Jag tycker eleverna har fångat något viktigt här. En del, långt ifrån de flesta, har fördomar eller bestämda åsikter om hur människor från andra länder är. En del menar att de är annorlunda om man jämför med oss kulturella svenskar. Jag har jobbat 9 år i Jordbro, i en skolan där 94% av eleverna hade en annan kulturell bakgrund än helsvensk. Jag har aldrig märkt att det är någon större skillnad på människor.

Barnuppropets lögn

Alla värnar om barn. Alla vill barns bästa. Alla vill att alla barn i skolan ska känna sig trygga, må bra och lära sig det de behöver kunna. Alla vill att lusten att lära ska råda i skolan. Ändå är det inte alltid så. Varför kan man undra.

En av de forskare som pratar mest om lust att lära är Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads Universitet. Han och hans mentor Mats Ekholm, professor i pedagogik vid samma universitet, startade ett barnupprop för att värna om barnens rätt. Problemet är bara att detta är en förklädd kampanj att flytta fokus från den flumpedagogik som Scherp själv har bidragit med.

Hans-Åke Scherp berättar om allt detta i en videoupptagning som ligger på youtube.

Allt börjar bra, Scherp pratar om det viktiga med att bygga förtroendefulla relationer, att bygga på elevernas lust att lära och att skapa trygga barn. Så långt har Scherp rätt. Vi vaggas in att detta låter bra. Sedan kommer det vanliga polariserande mellan att följa upp resultat, betyg, prov å ena sidan och lusten att lära å andra sidan. I uttalande efter uttalande har Hans-Åke Scherp polariserat på detta vis. Han har till och med kallat det som Haninge kommun håller på med för ”hotivation”, istället för motivation. Jag har jobbat som lärare i 9 år och som biträdande rektor i ett år och jag känner inte igen den demonbild som Hans-Åke Scherp bygger upp. Dessutom är Scherp helt felaktigt ute när han jämför nationella prov i England med dem som finns i Sverige. I England har man ett relativt system och i Sverige har vi kunskapsstandardssystem. Men å andra sidan är inte Hans-Åke Scherp expert i bedömningsfrågor, han gjorde sin doktorsavhandling på organisationsfrågor. Men Scherp vill gärna vara tolkningsföreträdare för hela skolsverige.

Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm har stort anvar i att svenska skolans misslyckande. Genom problembaserat lärande (PBL) saluförde sig dessa herrar landet runt och fick lärare som undervisade att bli handledare som stöttade eleverna. Eleverna fick söka kunskap, lärarjobbet blev slappt och eleverna lärde sig allt mindre (vilket har konstaterats i statlig utredning efter utredning). Vill du läsa ingående om detta, läs Gunnar Ohrlanders bok – ”Den gudarna älskar”. Där finns ett helt kapitel med där Scherp granskas och där hela denna bluff kommer fram i dagens ljus. Scherps arbete kommer även i framtiden att granskas, tro mina ord! Även jag är med i boken, i kapitel 6, men förhoppningsvis tycker du som läsare att det är under angenämare förhållanden.

Alla bryr vi oss om barnen, eleverna. Att det ska gå bra i skolan. Vi anstränger oss, gör vårt bästa, för att alla ska lyckas. Att alla ska få växa som människor och få möjligheter att lära sig de kunskaper som behövs för att komma in på gymnasiet, klara av gymnasiet, komma ut ur gymnasiet med examen, klara av ett svårare samhälle än tidigare samhälle. Det krävs kunskaper för att lyckas idag och då kan vi inte sitta och vänta på att lusten att lära ska komma. Vi ska givetvis ha lärare som brinner för sina jobb, men vi ska hela tiden följa upp resultaten, så att alla barn lär sig det de behöver kunna. Det är ORGANISATIONEN skola som ska utvärderas och som ska bli bättre. Kraven ska inte läggas på barnen, men det har Hans-Åke Scherp inte fattat än, eller också vill han inte fatta.

Japansk metod lyfter matteeleverna

När Klockarbergsskolan hade lyft sina matteresultat enormt mycket började förvaltningen undra vad som hade skett. Det var dock inte alla klasser på Klockarbergsskolan som hade bra resultat, framför allt var det en klass. Vad berodde det på? Resultaten var kopplade till en lärare, som jobbade med att prata matematik och låta eleverna jobba med kluringar, som de skulle diskutera med varandra. Året efter hade man omorganiserat så att den framgångsrika läraren hade alla elever i sin årskurs, med hundraprocentigt resultat. Kanske ska denna lärare bara jobba med matematik och inget annat.

I Dagens Nyheter idag (23/5) finns det ett stort reportage om en framgångsrik japansk metod som lyfter matteresultaten. Adjö med matteboken och sitta och räkna tal efter tal efter tal. Fram med läraren, undervisa matematik och lösa matteproblem, elever emellan och mellan lärare och klassen. Läraren pushar och leder arbetet. Så kallad undervisning. Så kallad katederundervisning.

Hu, hemska tanke säger pedagogiska forskare och lärarutbildningen. På lärarutbildningen har katederundervisning varit den värsta svordomen som gått att frambringa. Det fulast du har kunnat ägna dig åt är katederundervisning och man har systematiskt jobbat emot all form av katederundervisning. Hur många lärarstudenter har inte hajat till när jag har berättat att jag kör katederundervisning. Jag har till och med haft lärarstudenter som har börjat gråta, för de har blivit itutade av lärarutbildningen att katederundervisning är något ont och om man ägnar sig åt det, ja då är du mer eller mindre som Caligula (filmen Hets).

Det är här lärarutbildningen och den pedagogiska forskningen går fel. Fri forskning, PBL (icke att förväxla med PBU, även om man kanske hamnar på PBU med för mycket PBL), räkna-på-i-boken-matte. Listan kan göras lång. Elevaktivt arbetssätt som innebär att läraren släpper allt ansvar och lämnar över inlärningen till eleverna och är handledare. Det är forskare som Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm som dragit ner skolan i skiten, med god uppbackning av lärarutbildningen runt om i landet. Kanske är det dags att granska sin egen forskning och konstatera till att det inte bidrar till någonting positivt, eleverna lär sig inte. Kanske är det dags att lägga fokus på undervisning och gott lärarjobb. Kanske är det dags att starkt ifrågasätta de lärare som är läroboksstyrda, istället för att utgångspunkten för lärarjobbet ska vara Skolverkets kursplanen. Kanske är det dags att kicka de lärare, som bevisligen år ut och år in producerar elever som väldigt lite och som skyller på eleverna. Jag känner en sådan lärare i Jordbro som år efter år lämnar klasser som inte kan det de ska kunna. Rektorn gör inget – varför? Jo därför att skolan inte granskar resultaten och för en diskussion med läraren. Förlorarna? Självklart eleverna!

Jag känner inte till om matteläraren på Klockarbergsskolan hade hört talas om den japanska metoden eller inte, men tydligen hade läraren förstått något som många andra mattelärare inte förstått. Glädjande är också att förvaltningen i Haninge kommun hade uppmärksammat dessa goda resultat. Men, så är förvaltningen i Haninge kommun, de är intresserade av resultat. Kanske det som göra Haninge kommuns förvaltning unik.

Bedömningens utgångspunkt

Många gånger kritiserar jag betygsmotståndare, reformmotståndare och skolmyndigheter. Givetvis med all rätt. Men, jag undrar om en del som är motståndare till LPO 94 och betyg egentligen har missförstått betygssystemet. Och det orättvisa i betygssystem är egentligen en kritik mot det gamla betygssystemet.

Vi har ju sedan LPO 94 en kunskapsrätt för eleverna, alltså en rätt att lära sig. Tidigare läroplaner gav eleverna en rätt att gå i skolan. Detta är en helt annan rättighet som eleverna har och som skolan ska uppfylla.

Tidigare betygssystem byggde på ett relativt betygssystem, det vill säga att en viss procent elever skulle ha ett visst betyg, oavsett vad de kunde. Sedan kunde läraren sätta högre betyg om denne hade en ovanligt bra klass, men hur skulle läraren veta det, eftersom det inte fanns någon referenspunkt? Det handlade bara om att sortera elever, ingenting om kunskap. Dagens betygssystem handlar om att betyg ska sättas utifrån i förväg uppställda kunskapsstandarder, det vill säga kunskapsbetyg.

Många inom vänsterpartiet och för övrigt en hel del andra personer pratar om att betyg sorterar elever. Dessa personer vet inte vad de pratar om. Eller också kritiserar de det gamla betygssystemet, som just hade till uppgift att sortera människor. Eller också kritiserar de lärare eller skolor som är dåliga på att sätta betyg. Denna kritik kan jag förstå.

Den kanadensiska forskaren Cathrine Taylor menar att det finns två sätt att göra betygsgrundande bedömningar. Den ena modellen kallas mätmodellen (The measurement model). Huvudsyftet med den modellen är att rangordna, eller sortera elever. Exempel på denna modell är högskoleprovet, lästest, eq-test. Det som är karaktäristiskt för mätmodellen är:

• Prov med många frågor utan någon medveten progression. Uppgifterna bör mäta olika förmågor.
• Standardiserade prov där eleverna inte bör få information i förväg om uppgifternas form eller innehåll.
• Proven bedöms kvantitativt med poäng, betygsgränserna fastställs med lösningsfrekvens.
• Proven genomförs med tidsbegränsning.

Den andra modellen kallas kunskapsstandardmodell (The standards model). Huvudsyftet med den modellen är att avgöra om eleverna har nått en uppsatt kunskapsstandard. Exempel på denna modell är uppkörning för körkort och ”läraruppdraget enligt LPO 94″. Det som är karaktäristiskt för kunskapsstandardmodellen är:

• Prov med få frågor som har en medveten progression. Elever behöver inte göra identiskt samma uppgifter, ej heller samtidigt.
• Elever bör i förväg informeras om uppgifternas form och innehåll.
• Kvalitativ bedömning görs, d.v.s utan poäng. Betygsgränser fastställs som skillnader mellan olika kunskapsstandarder ( t. ex. förståelse och förmåga att tillämpa)
• Eleverna får nog med tid

Utifrån dessa två modeller kan man se på svensk skola idag, vilket är det förhärskande? Är det inte så att många mattelärare och engelsklärare gör både poängplockarprov och sätter en tidsaspekt på provet? Mina erfarenheter säger mig det. Sett utifrån detta perspektiv, är det verkligen så att betyg är av ondo? Nej, jag tycker inte det. Är det så att dagens betygssystem sorterar? Nej verkligen inte. Men dagens lärare, som använder gårdagens betygssystem sorterar.

Dessa lärare och dessa skolor har politiker, ”vanligt folk, du och jag all anledning att ifrågasätta. För det är just det som händer – man sorterar elever!

Slutligen önskar jag att ”experter” som åker land och rike runt och föreläser om bedömning borde sätta sig in i de två helt olika bedömningssystemen. Helst innan de åker land och rike runt, men nu är det redan försent, så förhoppningsvis i framtiden. Då kanske betygsmotståndet inte blir lika starkt och Johan Kant slipper sitta och bli förbannad på en föreläsning.

Svensk flyktingpolitik

Kan ingen vettig politiker göra något åt Migrationsverket? Kan ingen vettig politiker göra något åt svensk flyktingpolitik? Det är verkligen dags att svenska riksdagspolitiker tar tag i svensk flyktingpolitik och riktlinjerna gentemot Migrationsverket.

Jag läser Dagens Nyheter idag (20/5) och gläds åt att samtliga politiska partier i Värmdö kommun, samt många privatpersoner, skolkamrater, lärare och skolledare, protesterar utanför migrationsöverdomstolen. Anledning: Zyad, 20 år, ska utvisas till Bagdad. Detta trots att Förenta Nationernas flytingkommisariat, UNHCR, avråder från utvisning till Bagdad. Har migrationsverket missat att det är inbördeskrig i Irak? Struntar migrationsverket totalt i vad FN har att säga? Det verkar så!

Jag blir förbannad, upprörd och ledsen när svenska myndigheter beter sig på detta sätt. Men dessvärre inte förvånad. Jag blir å andra sidan glad över det engagemang som människor i Värmdö kommun visar. En stor ros till er.

Det finns faktiskt en hel del vettiga politiker i sveriges riksdag, som jag har förtroende för. Hoppas de agerar efter valet!

Vad ingår i lärarjobbet

Så här i maj månad brukar de flesta lärare gå och sukta efter sommarlovet. De flesta lärare är trötta efter ett läsår, fullt av slit och hårt arbete. Konflikter med elever, fostran av elever, slit med kunskapsmål, föräldrarkontakt, nationella prov – ja listan kan göras lång på ”måsteuppgifter” för lärare. Lärarjobbet är världens viktigaste jobb och alla lärare behöver sina lov och ledigheter. Tro mig – jag har varit där för bara ett år sedan och vet hur fruktansvärt slitit det är med allt man ska göra som lärare. Därför är jag glad att inte SKL fick igenom sitt förslag om 40-timmars-vecka.

Ändå upphör jag aldrig att förvånas över vilka krav en del lärare ställer på andra, men där de själva inte behöver leva upp till sina åttaganden. I min roll som biträdande rektor kan jag ibland höra på flera olika håll hur lärare ställer krav på att rektor ska göra ditten och datten, samtidigt som läraren i fråga inte alls behöver leva upp till grundläggande krav för vad en lärare ska göra. Jag hörde av en rektorskompis som jobbar i Stockholms kommun, att en av hans lärare hade ställt krav på honom att leverera lärarschema inför nästa läsår omgående, samtidigt som tjänstefördelningen precis var färdig. En annan rektorskollega, i samma kommun, berättade för mig igår att de precis hade lämnat ut ett första utkast till tjänstefördelning. Rektor 1 berättade även att läraren inte ville ha vissa av sina elever för att de var ”så jobbiga” och att läraren var på väg att gå in i väggen.

Vad förväntar man sig att rektor och biträdande rektor ska vara? En servicefunktion som ska komma springande när lärarna inte klarar av sitt jobb? Att det är bara lärarna arbeten som man som rektor ska fixa? Det finns faktiskt en hel del andra arbeten som ingår i rektorsjobbet, t.ex. ha en dialog med föräldrar som inte fungerar, ha en dialog med socialtjänsten, sätta upp pedagogiska mål för verksamheten – kortsiktigt och långsiktigt, lösa elevbråk (som inte lärarna fixar), lösa vikariefrågor, kalla till EVK, genomföra EVK…..listan kan göras hur lång som helst. Jag är förskonad, men dessutom har de flesta rektorerna även ett ekonomiska ansvar.

Vad anser jag att man som rektor kan förvänta sig av en lärare? Helt enkelt att man ska genomföra sitt jobb, det vill säga ta emot de elever man har på en skola, genomföra en bra och lustfylld verksamhet som gör att eleverna tycker att det är roligt att gå till skolan. Denna verksamhet ska ta sin utgångspunkt i LPO 94 och kursplanen och bidra till att alla elever lär sig en massa kunskaper. Ska detta vara så svårt?

Dags att ställa krav

Den debatt som  pågår i media angående skolan pågick även när jag började på Lärarhögskolan i Stockholm. Debatten hade redan då pågått länge. Vad diskuteras då? Jo: Vad är det för fel på skolan och hur ska man komma till rätta med skolan. I utredningar och internationella jämförelser hade olika myndigheter och forskare, år ut och år in, kommit fram till att svenska skolbarn tappar mark. Sämre resultat när det gäller läsning, matematik, kemi och så vidare, listan över att Sveriges barn och ungdomar halkar efter i jämförelse kan göras lång. Denna jämförelse pågår även idag, med samma resultat – svenska barn tappar.

I dagens (9/5) DN tar man på ledaren upp att det är dags att ställa hårdare krav på kvalitet. Det är USA:s president Barack Obama som menar att lärarjobbet är så viktigt att det är dags ställa krav på kvalitet. Obama menar att lärare ska ha sin professionell frihet, myndigheter ska inte lägga sig i och detaljstyra. Obama säger: Om en lärare får en chans eller två eller tre men ändå inte bättrar sig, så finns det ingen ursäkt för att personen ska fortsätta undervisa.

Jag är den förste som gläds åt att SKL inte fick genom sina krav på 40-timmars vecka, lärare behöver stor frihet och lov att vila upp sig på. För tro mig, alla ni som inte är lärare, att vara engagerad lärare suger musten ur vem som helst. Jag vet det av egen erfarenhet, när det var dags för sommarlov brukade jag vara helt slut. Att kontrollera lärarnas arbetstid skulle inte öka kvaliteten i skolan, snarare skulle det göra lärarjobbet mindre attraktivt. Men jag är också den förste att utkräva kvalitet. Det finns alltför många dåliga lärare och alltför många dåliga rektorer och alltför många dåliga kommunala förvaltningar. Här behövs det en rejäl uppryckning. Men dessvärre har diskussionen i media och bland politiker och tjänstemän de senaste 20 åren inte bidragit med något i fråga om resultaten hos våra elever, snarare så att det har blivit en maratondiskussion med ingen bestämd målgång. Däremot är målet klart, skolan måste bli bättre, men ingen verkar veta hur det ska gå till. Däremot har tjänstemän och forskare haft en makt om det som händer inom svensk skola, med resultatet att varje chans till att motverka läroplanen LPO 94 har tagit och man har vridit på demokratiskt fattade beslut så att resultat har blivit det motsatta.

Vad tycker jag då man ska göra. Ja inte kan man sitta och fortsätta diskutera, dags att handla på riktigt. Jan Björklund har försökt, men det har tenderat att sluta i populism, alltså stora frågor om skolans kvalitet har handlat om kepsar och mobiltelefoner. Här krävs det hårda tag.

Här kommer Johans förslag:

• Lägg ner Skolverket igen. Skolverket har kontinuerligt ägnat sig åt att flumma runt med allt möjligt som inte har med kvalitetet och tydlighet att göra. Nu senast har Skolverket lyckats förvandla uppdraget med att ta fram tydligare och konkretare kursplaner till ännu mer abstrakta och flummigare kursplaner. Dessutom har man i det nya förslaget ill läroplan tagit bort elevens rätt till kunskap. Skolverkets tjänstemän har i fråga efter fråga obstruerat. Återupprätta ett nytt Skolverk, med helt nya tjänster som får sökas, så att inte alla gamla betygsmotståndare ärvs med i det nya Skolverket. Otrolig noggrannhet vid anställningsintervjuerna. Låt Ann-Marie Begler (GD Skolinspektionen) eller någon annan jurist bli den nya generaldirektören, för lärare och pedagoger har ju visat sig odugliga.
• Inrätta en statlig granskningsmyndighet, alternativt en avdelning på Skolinspektionen, med uppdrag att granska den pedagogiska forskningen som pågår i Sverige i förhållande till omvärlden och skolverkligheten. Det finns väldigt mycket forskning som inte har den minsta förankring i skolans verklighet, men som ändå lyfts fram och får styra. Resultatet är att det fungerar inte och många studenter får med sig fel kunskap när de ska börja jobba som lärare. Granska också forskning som bygger på tidigare forskning, som bygger på tidigare forskning, som bygger på tidigare forskning, som bygger på ett felantagande. Det finns flera professorer som sitter på sina titlar på grund av att detta. Här krävs det att denna myndighet, vid tydlig verifiering av felaktighet eller fusk har möjligheter att vidta åtgärder, exempelvis frånta titel/tjänst eller till och med dra ärendet inför domstol.
• Inför ett intagningsstopp på lärarutbildningen under två-tre år. Under tiden ska en ny lärarutbildning planeras med fokus på inlärningsteorier (inte det flummiga lärandemiljöer), planering av arbetsområden utifrån kursplanerna, kursplanestyrning, kursplanebedömning. Tydliga kursplaner kring detta ska tas fram och examinationskrav och auskultation på lärarutbildningen ska in granskas kontinuerligt. Lärarna på lärarutbildningen har en stor skuld i att svensk skola har rasat ihop, för de har lyft fram otydlighet både i bedömningsfrågor, teorifrågor och metodikfrågor. Anledningen är att lärarutbildarna till största del är betygs- och reformmotståndare. Är det dessa personer som ska sköta lärarutbildningen? Tydligen, men då är det dags att ansvariga myndigheter ligga nära lärarutbildarna och precis som Obama säger ge dem en, två eller tre chanser – men sen: Good bye!
• Kommunerna behöver ligga nära sina rektorer. Man behöver upprätta ett system som ställer högre krav på kvalitet och då menar jag givetvis kunskapskrav, inte fin miljö och god mat (som förvisso är viktigt, men det är kunskapskraven som ska mätas). Här är det många ”förstå-sig-på-are” som tror att det är barnen man mäter och testar. Det är helt fel, det är organisationens förmåga och möjlighet att genomföra sitt kunskapsuppdrag som ska granskas och utvärderas. Skulle kommunerna inte klara detta är jag inte främmande för att förstatliga skolan, så att mätsystemet blir lika i hela landet. Dock är mina erfarenheter av t.ex. Skolverket inte de bästa, vilket gör att jag tvekar. Men här krävs det: 1. Tydliga kriterier för utvärdering för kunskapskrav och 2: Förvaltning måste LIGGA NÄRA rektorerna. De som inte klarar kraven behöver skiljas från sitt uppdrag.
• Alla lärare ska ha en tydlig arbetsplan för sitt verksamhet. Denna arbetsplan ska vara förankrad i kursplanen. Detta tycker du som läser är en självklarhet, men tro mig – det är det inte. Rektorer ska ut i verksamheten och auskultera, ligga nära sina lärare och titta på hur lärarna bemöter eleverna, hur de genomför sin undervisning, hur de kopplar undervisningen till kursplanerna och examination och utvärdering sker. Hur ser man till att alla elever klarar sig? Rektorerna ska inte sitta på sitt kontor och stänga dörren, de ska LIGGA NÄRA sina lärare. Skulle en lärare inte klara uppdraget ska denne få stöd och hjälp. Blir det ingen förbättring efter tre gånger, som Obama sa, ska läraren skiljas från sitt uppdrag. Här behöver SKL, lärarfacken och myndigheter komma överens om ett system där dåliga lärare ska få sluta och gamla och trötta lärare ska få en reträttväg. Alla kommer tjäna på detta: Lärarens status kommer att öka. Skolans resultat kommer att förbättras. Men framför allt kommer våra barn få rätt till kunskap.

Det kan tyckas som att det är hårda ord jag kommer med. Men har skolan diskuterat i 20 år är det kanske dags att agera. Har lärarutbildning och skolmyndigheter obstruerat ända sedan läroplanen kom 94 kanske det är dags att agera. I slutändan är det unga människor som år ut och år in har gått ut med icke fullständiga kunskaper. Och det kan man inte tillåta. Det tycker i alla fall inte jag.

Öjaby förskola

I torsdags (29/4) var jag på studiebesök på Öjaby förskola, utanför Växjö. Med mig hade jag sju pedagoger från Vikingaskolan och fyra förskolechefer från Haninge kommun. Anledningen till att jag hade ordnat så att vi fick komma dit var att jag har läst om Öjabys pedagogik, där de genom lek får mycket små barn intresserade av bokstäver och ord.

Pedagogiken bygger på professor emeritus Ragnhild Söderbergs forskning om tidig läsning. Personalen på Öjaby förskola pratar om ”Skrivande på läsandets grund”. Med det menas att om barnet observerar, t.ex. en myra, frågar personalen om de ska skriva ner ordet. Personalen skriver ner ordet på en speciell extratjock papperslapp. Barnen har en klar ordbild som de kan läsa. Ordbilderna kan sedan varje barn samla i sin egna låda. Det fantastiska är att barnen lär sig sätta ord på sin omgivning, alltså det skrivna och läsande ordet. Detta sker på ett lek- och lustfullt sätt, där barnen inte alls tvingas till något. Allt sker om barnen vill och när de vill berätta något. Personalen lägger heller inte orden i munnen på barnen, eller ber de göra si eller så, de frågar barnen själva. Detta sprider sig sedan i barngruppen, så de som från början var ointresserade av att skriva ner det de upplever också vill göra det. För det är roligt.

Man kan säga att personalen på Öjaby försöker skapa samma inlärningssituation som när barn lär sig tala. Personalen bygger konsekvent på kommunikation med barnen, något som också är drivkraften när barn lär sig tala. En vilja att kommunicera med omgivningen. Det som jag tycker är intressant är att personalen aldrig bryter ner orden på bokstavsnivå, barnen gör det, men aldrig personalen. Mycket av den metodik som Öjaby använder liknar Maria Montessoris metodik. Barnen skriver själv, lär sig att skriva hellre än att läsa, för att barn gillar att producera språk betydligt mer än att ta emot språk (läsande).

Jag tycker också att det är intressant att förskolan genom lek kan få barn intresserade av språk och läsning. Öjaby menar att många av deras 5-åringar kan läsa när de börjar i förskoleklass. Det finns inte någon statistik hur det går för barnen som gått i Öjaby förskola, senare i grundskolan. Detta skulle vara intressant att ta reda på. Jag undrar hur eleverna möte skolan, språket och läsning, om de redan när de börjar skolan har ett positivt förhållningssätt till läsning. Vore intressant att veta.

Är du intresserad av att läsa mer om pedagogiken som Öjabys metodik bygger på, kan du hämta hem en PDF-fil. Det finns också en bok som handlar om Öjabys arbete, dock dyr att köpa i bokhandeln, bättre att beställa direkt hos Öjaby förskola, eller låna på biblioteket. Ragnhild Söderberg har också kommit ut med en bok för en tid sedan som verkar intressant, jag har själv inte läst den, men kommer att göra det snarast.

Barngala igen

Då har det varit en välgörenhetsgala igen - den har gången ”Humorgalan”. Syftet är som vanligt att dra in pengar till behövande, ett riktigt bra ändamål. Parollen var: ”Varenda unge ska med”.  Ändå blir jag lite trött och smått allergisk. Vad ska vi med galor till? Är det bara för att vi ska kunna skänka 200 kronor för att vara fina människor. Att döva vårt dåliga samvete, vi skänker en slant och så har vi gjort vårt. Allvarliga miner i tv, en hel del emotionella reportage och vädjan  till att öppna plånboken.

Men vad har jag för problem med detta? Givetvis är det inte fel att skänka till dem som behöver och till initiativet att samla in pengar. Jag tycker dock att denna sympati borde finnas i samhället, känna med dem som behöver och vara givmild. Men är det så? Hårdare krav på invandrare. Sänkt bistånd. Sänkt skatt. Stängda gränser. Skicka tillbaka asylsökande till Irak. Behöver jag räkna upp fler exempel på vad vissa människor och myndigheter vill. Är det sympati med dem som behöver?

200 kronor är en futtig summa för mig. Men jag vägrar att acceptera att man ska skänka 200 kronor för att hjälpa ”de stackars barnen”, när man i andra ändan tycker att Sverige som land inte ska ha en solidarisk hållning gentemot sin omvärld. I mina ögon är man inte trovärdig – skänker man för att döva sitt dåliga samvete, eller är det bara en symbolhandling för att visa hur fin människa man är? Eller är man solidarisk på riktigt?

Jag raljerar inte över alla som skänker av den goda viljan – verkligen inte. Men jag önskar sympati med människor i Sverige och i världen. Solidaritet med människor i Sverige och i världen. Rättvisa för människor i Sverige och i världen.