Skolor hinder för tidig utredning

På dagens (30/9) brännpunkt i Svenska Dagbladet (SvD) skriver Haninge kommuns skolläkare Josef Milerad att han anser att fler elever borde utredas. Milerad vill helst tidigt ta reda på om elever som inte fungerar i skolan har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Han menar att 1970-talets förenklade syn på sociala faktorer som orsak till skolmisslyckanden är starkt förankrad i organisationen. Jag menar att det är tvärt om.

Den biologism som Josef Milerad står för är ett underkännande av människan som kulturvarelse. Men det är klart, läkarkåren hittar generellt sina förklaringsmodeller i biologiska faktorer. Dessvärre har läkarkåren haft alldeles för stort inflytande på skolan och många lärare förklarar elevers misslyckande med att det är fel på eleven. Eleven är obegåvad, har någon bokstavskombination. Det är verkligen att lägga över skolans problem på elever, att det är elevernas fel att de misslyckas – eller förstås, inte elevernas fel, för de kan ju inte rå för att de har punka på hjärnan. De är ju födda obegåvade.

Nä, jag tycker att Josef Milerad är ute och cyklar rejält. Anledningen till att elever misslyckas är att skolan är dålig på att möta barn som kommer från stökiga hemmiljöer eller har noll stöd hemifrån. Skolan är dålig på att göra lektionerna lustfyllda, få eleverna att tycka att det är roligt, spännande och underbart att lära sig skolämnen. För alla människor vill lära sig, dock inte alltid de saker som står i skolans kursplaner. Men detta arbete, att få ungarna att brinna för skolämnen, heter PEDAGOGIK!

Jag tror att Josef Milerad blandar ihop fenomen och förklaring. Jag vill absolut inte förneka alla de neurlogiska sjukdomar som Milerad räknar upp, men jag vägrar att låta utreda barn till höger och vänster utan att först göra en pedagogisk kartläggning, titta på sociala förutsättningar, titta på den pedagogik som läraren använder och sedan anpassa och hjälpa eleven kring detta. Det kan faktiskt finnas många förklaringar till ett fenomen.

I artikeln påstås det att utredningar av barns neuropsykiatiska tillstånd skulle bespara både skolan och barnet mycket problem. Hur då? Skolan skulle slippa ta ansvar, för barnet är ju ändå sjukt och kan aldrig lära sig lika mycket. Eller skulle skolan få mer resurser om fler barn utreddes? En utredning idag är ingen garanti för ökade resurser och är det så att resurser är avgörande? Nej, det är vad man gör med resursernas, rätt lärare är avgörande.

Skulle eleven och dennes föräldrar må bättre om de fick reda på att deras barn led av en sjukdom? Veta att det är fel på barnet, hur kul är det? Speciellt om man beaktar att det kanske är skolan det är fel på, inte barnet. Är det bra att barnet blir sjukdomsstämplad för föräldrarna? Då kan man säga  - det var i alla fall inte fel på min uppfostran, ungen har ju…..

Skolan har varit usel på att möta alla barn och fortfarande är man dålig. Vi behöver alla bli mycket bättre att se allas förmåga att lyckas, tron på att alla kan lyckas, visa i handling att vi tror på alla elever. Inte utreda om de har någon neurologisk defekt. Vissa barn måste vi utreda, men det måste vara i undantagsfall och inte som Josef Milerad vill, så ofta som möjligt.

Att våra fängelser består av olyckliga människor som har hamnat fel i samhället handlar åter igen om skolmisslyckande. Vi hade ett relativt betygssystem med ett kalkylerat spill. Det var många som inte fick möjligheten att lära sig det som de borde ha lärt sig, t.ex. läsa och skriva, ta kontroll över sitt liv. Och skolan struntade i dessa elever, lärare ville behålla sina givna ettor och tvåor. Det var ingen som ringde hem till dessa elever för att de inte hade gjort läxorna. Det var ingen som ringde hem till dessa elever för att säga att de behövde bli bättre läsare, kanske läsa 15 minuter högt hemma varje dag. Det var ingen som brydde sig! Att lägga dubbel skuld på dessa människor är inte schyst.

Jag tycker att Josef Milerad borde läsa två böcker. Den första heter ”Människans språk” och är skriven av  Per Linell. Den andra heter ”Att platsa i en skola för alla” och är skriven av Eva Hjörne och Roger Säljö. Kanske skulle doktorn finna dessa böcker intressanta, för de skulle utmana hans tänkande. Kanske inte förändra det?

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Internationella skolan blir av med tillståndet

I Dagens Nyheter igår (28/9) gick det att läsa att Internationella skolan för rättvisa och fred i Sätra, söder om Stockholm har blivit av med tillståndet att bedriva skola. Skolinspektionen har efter 9 anmärkningar dragit in tillståndet. Några anmärkningar man har är att rektorn saknar pedagogisk insikt, eleverna får inte den utbildning de har rätt till och resultaten verkar ha manipulerats. Ganska allvarliga saker.

Men hur är det egentligen i den kommunala skolan? Är det så att rektor alltid har pedagogisk insikt? Är det så att rektor alltid har ekonomisk insikt? Nej, verkligen inte, min erfarenhet är att det är vanligt att rektor varken har pedagogisk eller ekonomisk insikt. Är det så att svenska rektorer är ekonomisk utbildad för att sköta ett företag med en budget på 20-tals miljoner? Verkligen inte! Men vilket privat företag skulle låta vem som helst sköta deras ekonomi? Antagligen inget.

Hur många kommunala skolor ger inte eleverna den utbildning de har rätt till? Antagligen hur många skolor som helst, men här blir det inga indragna tillstånd. Istället för att ta pedagogiskt ansvar för organisationen, får skolor år ut och år in producera elever som inte kan det de ska, med förvaltningens goda minne. Ställs någon fråga kring detta skylls det på att det saknas resurser, eller att eleverna är så okunniga eller har någon neurologiskt fel. Alltså ”mission impossible”. Att se att rektor och lärare har ett ansvar i bristande måluppfyllelse är det inte snack om. Varför? Att se att organisationen inte följer upp resultat, inte kvalitetsäkrar, dokumenterar resultat pratas det inte om. Och förlorarna? Eleverna!

Men vem manipulerar resultat? Svårt att säga, men jag har varit med om att friskolor tidigare har manipulerar elevresultat. Finns det manipulerande i den kommunala skolan också? Inte vet jag, men efter att ha sett Uppdrag granskning om mutskandalen i byggbranschen i Göteborg utesluter jag inget. Det vore intressant att ta reda på detta.

Det är klart att vi ska ställa hårda krav på de företag som med våra skattemedel bedriver friskolor. Men ska vi inte ställa hårda krav på den kommunala skolan? Varför kan man inte dra in tillståndet för de kommunala skolor som inte utför sitt uppdrag enligt de styrdokument som finns? Som inte ger eleverna den utbildning de har rätt till. Här kanske det finns otrampad mark för myndigheter och politiker. Kanske vore något att utreda, en ny väg att gå för att höja kvaliteten i svensk skola.

Jag vet inte hur orättvist det var för Internationella skolan att bli av med tillståndet. Den gamla rektorn är sparkad och den nya rektorn tycker att Skolinspektionen varit orättvis. Jag väljer nog att lita på Skolinspektionen, det finns säkert substans i deras beslut. Jag glädjer mig inte åt att Internationella skolan har blivit av med tillståndet, det är ett misslyckande för alla de elever som har gått där och inte fått den utbildning som de har valt. Elever som offrats för någon som bedrivit en verksamhet som uppenbarligen håller dålig kvalitet, med en rektor som saknar pedagogisk insikt. Jag glädjer mig däremot att Skolinspektionen tagit ett beslut som handlar om att ta ansvar för de elever det handlar om. Tyvärr måste de byta skola och det är jättedåligt, de borde få kompensation för detta.

Det är trist att de som jobbar inom skolans värld och är odugliga, inte har den självinsikt att de ska jobba med något annat. De personer som inte har pedagogisk insikt, eller kunskap att sköta ekonomi eller bemöta elever kanske ska jobba på någon annan stans. Det är verkligen dags att höja professionaliteten i svensk skola en gång för alla.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Demonstration mot Sverigedemokraterna

Jag fick ett SMS igår kväll. Så här stod det: ”Demonstrera mot att SD tagit sig in i Riksdagen. Måndagen 4/10 klockan 17.00, samling på Sergels torg (plattan) för att sedan tåga mot riksdagshuset. Sprid!”. Varför frågar jag mig? En demonstration likt denna är en demonstration mot demokratin – svenska folket har gått till val och frukten av detta val är dagens valresultat. En demonstration likt denna kommer bara att piska upp stämningen i samhället, få Sd att framstå som onda människor, polarisera. En demonstration likt denna kommer bara att sprida rädsla och otrygghet i samhället. Och kväva det öppna samhället och den fria debatten.

Vilka är Sverigedemokrater? Okunniga och fördomsfulla människor som inte känner muslimer eller invandrare. Människor som är outbildade. Människor som reagerar mot Sveriges dåliga invandrarpolitik, med all rätt. Här har sossarna ett stort ansvar. Ska dessa människor fördömas och deras åsikter tryckas ner i halsen, få i ansiktet att de tycker fel och ska hålla käften? Absolut inte. Valresultatet är förfärligt, men så ser det ut, nu börjar det verkliga arbetet. Debatt, utbildning, argumentation och förändrad invandringspolitik. Jag menar inte att vi ska ta emot mindre flyktingar och invandrare, snarare fler, men de måste ut i samhället snabbare än idag och inte heller sättas i segregerade områden. Vi måste alla jobba för att sprida de goda krafterna, inte ha någon slags pöbelmentalitet där vi polariserar med SD. Det är dömt att misslyckas!

SSU går idag också ut och talar om att invandrarfientligheten gror i klassrummen idag. Undrar varför? Skolan är en spegling av samhället och barnen tar med sig sina åsikter från hemmet till skolan. Inte konstigt. Lärare i skolan kan problematisera och motverka främlingsfientliga krafter och det ska göras med eftertryck. Lärare kan dock inte förändra föräldrars inställning, tro mig jag har försökt. Debatten mot främlingsfientlighet måste dock fortgå dag ut och dag in.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Valresultatet avarter

Nu har valresultatet lagt sig i folks medvetande. Många reagerade starkt när Sverigedemokraterna (SD) kom in i Riksdagen. En första chock och sedan demonstrationer och debatt. Jag tyckte också att valresultatet var både trist och ett jobbigt konstaterande, men verkligen inte förvånande. De som har följt debatten och läst opinionsundersökningar innan valet borde ha sett vart åt det barkade. För inte var valresultatet förvånande, möjligtvis att SD fick så många platser, men att de skulle komma in fanns det tydliga indikationer på.

Jag anser att efterdebatten har varit helt otrolig. Väldigt många, även personer i ledande positioner, har varit förbannade på att SD har kommit in. Man har velat ändra antal platser i riksdagsutskotten, bara för att stänga ut SD. Man har diskutera olika politiska lösningar för att över huvudtaget inte ha med SD att göra. Man har inte velat ta i SD med tång. Vad är det för demokrati? Vad är det för hån mot de som röstade? Är det demokratiskt att mixtra med utskotten bara för att valresultatet inte passar – är det demokrati? Var någonstans är ödmjukheten inför sin egen insats?

Politiker och media har ett stort ansvar för att det har blivit på detta sett. Media har fokuserat hårt på att sprida islamofobi i vårt land. Man har lyft fram problem, efter problem – slöja, burka och terrorism. Väldigt sällan har vanliga muslimer lyfts fram och beskrivits. Muslimer som är som du och jag. Media har inte heller granskat SD, inte läst partiprogrammen, inte lyft fram kopplingarna bakåt i tiden, inte granskat och legat på och spridit det budskap SD står för. Alla de lögner som SD sprider, t.ex. hur muslimer är eller hur mycket invandringen kostar har inte hårdgranskats.  Jimmie Åkessons har fått komma undan med sin verbala skicklighet – ingen tuff granskning.

Politiker har inte tagit debatten med SD. Varför har man inte tokgranskat SD:s partiprogram och SD:s historiska bakgrund? Varför har man inte tillsammans, alla partier delat information kring denna fråga? Lyft fram allt man kommit fram till? Varför har man inte tagit debatten med Jimmie Åkesson eller Björn Söder som gjort rabiata uttalanden? En sådan debatt hade kunnat dra ner byxorna på SD.

Men det största problemet har varit den förda flyktingpolitiken. Ett migrationsverk som gång på gång blir kritiseras för hur rigid man är i sina lagtolkningar, som firar med champagne när en lyckad utvisning gjorts. Invandrare som bor i segregerade områden och inte är delaktiga i samhället. Flyktingar som bor i flyktingförläggningar under väldigt lång tid, utan att få jobba eller få en vettig sysselsättning – man blir nedbruten av tristess. Familjer och barn som ska utvisas till länder som befinner sig i inbördeskrig, t.ex. Irak. Det går att göra en lång lista på dessa problem. Här får riksdagspolitikerna ta på sig ett stort ansvar, inte minst Socialdemokraterna har ett huvudansvar.

Nu är situationen som den är – vad göra? Nu är det dags att låta SD bekänna färg. Lyft upp flyktingpolitiken, ha alltid ett humanistiskt förhållningssätt till frågan och diskutera alltid med SD. Argumentera och slå ihjäl deras argument och deras statistik.Gör upp flyktingpolitiken i grunden i Riksdagen, ha ett i konsensustänkande där SD stängs ute, eftersom de inte vill ha någon invandring. Sätt ihop en arbetsgrupp på riksnivå från alla partier utom SD med enda syfte har att jobba med flyktingfrågor, granskning av SD och hur man ska jobba långsiktigt, så att inte främlingsfientligheten sprids ännu mer. Låt flyktingar komma ut i samhället direkt, läsa svenska på förmiddagen och arbeta i offentlig sektor på eftermiddagen. Exempelvis skulle många förskolor och skolor gladeligen ta emot flyktingar som extraresurs. Offentliga sektorn skulle tjäna på det för att få en ökad vuxentäthet och flyktingarna skulle tjäna på det för att få en insikt i svenska värderingar och hur samhället fungerar. Inte all, men en del segregation skulle brytas. Aktiv bostadspolitik med syfte att bryta segregation och utanförskap.

Mona Sahlin sa när valresultatet var klart att hennes arbete började nu och att hon skulle ta fighten med SD. Den inställningen måste alla ha, men det handlar om att skaffa ordentliga argument och förankra dem hos människor i verkligheten. För vi vill inte ha ett samhälle som bygger på fördomar och rädsla.

En dag senare, idag (26/9-10) skriver Peter Wolodarski en intressant artikel på DN:s ledarsida där samma problematik tas upp, men med mer fördjupning när det bland annat gäller Sveriges rasistiska historia. Läs den – intressant och bra!

För övrigt anser jag att läraryrket är Sveriges viktigaste arbete!

Hur är det att vara rektor?

Ganska ofta får jag frågan hur det är att vara biträdande rektor. När det är någon jag inte har ett nära förhållande till säger jag bra och sedan är det inget mer att prata om den saken. Däremot om det är en nära vän, eller någon som jag känner väl, tenderar jag att inte svara direkt. Vid ett flertal tillfällen har jag upprepat frågan högt för mig själv, känt på frågan, tänkt efter länge innan jag har svarat. Ja hur är det att vara biträdande rektor?

Det är inte enkelt att svara på. När jag var lärare gick jag till jobbet varje dag under 9 års tid och kände glädje. Även när det var konflikter som jag var inblandad i, med rektorer och lärarkollegor kände jag glädje att gå till jobbet. Jag reflekterade emellanåt kring detta och kände mig lycklig över att ha ett jobb som var så roligt.

Med rektorsjobbet är det något annat. Jag har vid flertal tillfällen känt att jag  vill vara hemma och på jobbet känner jag inte samma lycka. Men tänk nu inte att jag inte vill jobba som rektor, för det vill jag, vill bara problematisera det hela lite. Jag har en fantastisk chef i Anna, en sådan bra chef har jag aldrig tidigare haft och då har jag jobbat i många år och i många branscher. Jag har ett nära och mycket bra samarbete med vår intendent Michael och vi tre fungerar oerhört bra ihop. Medarbetarna på Vikingaskolan är bra och jag känner ömsesidig respekt för dem. Kort sagt, jag trivs bra på jobbet.

Jag valde att bli biträdande rektor för att jag vill förändra, jag vill påverka. Jag gjorde så gott jag kunde på Jordbromalmsskolan, men om inte rektorn har samma vision som du går det inte att förändra, även om jag fick igenom en hel del. Jag har försökt att förändra genom politiken, men tröttnade på hur systemet fungerar. Så när Anna frågade mig och jag sökte jobbet på Vikingaskolan var det för att förändra och påverka. Jag har bevisat på Jordbromalmsskolan att man kan lyckas med mer eller mindre alla. Jag, Anna och Michael ska bevisa att Vikingaskolan kan bli en av Stockholm läns bästa skolor, kanske till och med en av Sveriges bästa skolor. Jag skriver denna blogg för att sprida mina idéer och försöka påverka. Jag har klart ett manus till en bok som handlar om skolan och hur man kan lyckas. Jag drivs av en idé att alla elever kan nå fullständiga betyg när de lämnar år 9.

Men varför känner jag då som jag gör? Självklart handlar det om eleverna. En hårt kämpande lärare som har fått eleverna att lyckas känner oerhörd tillfredsställelse. Dessutom får du som lärare mycket bekräftelse av eleverna, ju mer de lyckas desto mer cred får du. Det är samma typ av bekräftelse en skådespelare får, du blir hyllad och du går på moln. Lärarjobbet är ett mycket krävande arbete, du måste ha hjärnan påslagen konstant och vara observant hela tiden. Hela tiden på tå. Rektorsjobbet är också ansträngande, fast inte på samma sätt. I och med att jag använde mig själv så mycket som exempel och jag gestaltade situationer i klassrummet blev jag inte bara fysiskt trött, jag blev psykiskt sliten och trött på mig själv emellanåt. Men kärleken från eleverna gav mig energi.

Jag älskade att vara lärare och jag älskade mina elever. Saknade är stor, men nu är jag i en annan del av min yrkeskarriär. Jag ska lyckas och jag ska kämpa och jag ska förändra, om inte i hela Sverige, åtminstone på Vikingaskolan.Varför? Jo för att alla elever ska få rätt till den utbildning de enligt läroplanen har rätt till. Kunskapsrätten!  Det är faktiskt ganska bra att vara biträdande rektor också, inte lika känslosamt, men ändå ett viktigt jobb att utföra. Sen får jag ju hoppa in och vicka ibland och det är som vanligt jätteroligt. Då får jag elevkontakt, även om det är ganska unga elever.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb!

Skolinspektionen rapporterar om brister i skolan

För några dagar sedan släppte Skolinspektionen en rapport om bristerna i den svenska skolan. Verket hade besökt drygt var fjärde grund- och gymnasieskola i Sverige under 2009. Alltså ganska många skolor, vilket innebär att det finns substans i det Skolinspektionen skriver. I sammanfattningen rubricerar Skolinspektionen de brister man tar upp i sin rapport, här är rubrikerna:

• Det systematiska kvalitetsarbetet är bristfälligt och saknas på många skolor och verksamheter
• Rektorn är på många skolor inte i tillräcklig utsträckning förtrogen med arbetet i skolan och har inte rollen som pedagogisk ledare i det praktiska arbetet.
• Många lärare undervisar i ämnen de inte har utbildning för.
• Undervisningen tar alltför sällan sin utgångspunkt i de nationella målen i läroplan och kursplan.
• Undervisningen anpassas inte till elevens förutsättningar och lärande.
• Eleverna ges inte särskilt stöd i den omfattning som krävs.
• Elevers rätt och tillgång till utbildning tillgodoses inte för alla elever.
• Skolans arbete för att förebygga och förhindra kränkande behandling av barn och elever är otillräckligt.

Läs mer själv om det Skolinspektionen skriver i min länk. Jag vill göra några kommentarer till det som tas upp.

Mina egna erfarenheter säger mig att det är en sann bild som Skolinspektionen ger. Många lärare använder läroboken som utgångspunkt istället för att utgå från styrdokumenten. Läromedel utgår aldrig eller sällan de mål som står i kursplanen. Samtidigt är det många lärare som inte har kunskap hur och saknar möjligheter att ha den utgångspunkten för sin verksamhet. Ansvaret för den enskilda skolan har givetvis skolledare, men alltför många, för att inte säga nästan alla, rektorer är administratörer som sitter på sitt rum, långt ifrån verksamheten. Det är svårt för lärare att göra ett kollektivt bra jobb om man inte har en pedagogisk ledare som är ute i verksamheten och visar åt vilket håll skolan är på väg. Rektorer som inte diskuterar pedagogik, som inte vågar ta konflikter t.ex. när lärare har poängplockarprov. I dessa system är det bara de skickliga lärarna som fungerar, för de utför sitt jobb bra oavsett skolledning. Däremot underpresterar alla andra lärare. En tydlig ledare är nödvändigt.

Men här protesterar många, för visst är det inte så illa som Skolinspektionen påtalar. Jo det är det, men problemet är att alla har en relation till skolan. Alla har någon gång gått i skolan och alla har en uppfattning om vad skola ska vara. I människors uppfattning är den skola vi har normaliserad, fast Skolinspektionen konstaterar i sin rapport att många av de problem som belyses fanns för 20 år sedan. Det är som det blogginlägg jag skrev 7 september. Betygstjafs för tio år sedan, betygstjafs idag. Alltså, man tror att skolan ska vara så som den är idag. Men tänk själva om det på varje position, inklusive rektor, var engagerade, professionella och skickliga lärare – vilken skola skulle vi ha då?

Eva-Lis Sirén pratar om resurser, men det handlar inte om resurser. Det handlar om vad skolan gör med de resurser de har idag. Klart att jag skulle vilja anställa en till på fritids eller en springvikarie, det finns alltid önskemål efter mer. Med de resurser skolan har, vad kan den göra? Mycket menar jag.

Det är korrekt att varje enskild lärare har ett eget ansvar att sätta sig in i  och jobba efter styrdokumenten. Här tycker jag att fackförbunden har varit dåliga på att driva frågan gentemot myndigheter, t.ex. så att kräva fortbildning. Jag tycker också att fackförbunden har varit dåliga på att informera sina medlemmar på ett tydligt sätt att alla lärare har en enskild skyldigheter att sätta sig in i styrdokumenten. Det ingår i själva lärarjobbet att uppdatera sig! Jag har varit med i Lärarnas Riksförbund i 9 år som lärare och 5 år som student. Jag har aldrig på ett tydligt sätt varken den informationen. Men oavsett – lärare har ett mycket stort eget ansvar att sätta sig in i dessa frågor!

Men de enskilt viktigaste orsakerna till att det ser så illa ut i skolan värld som det gör tar inte Skolinspektionen upp i sin rapport. Skolmyndigheter som gamla Skolverket, nya Skolverket och Myndigheten för Skolutveckling har systematiskt under alla år motarbetat fattade riksdagsbeslut. Har systematiskt motarbetat reform LPO 94. Detta arbete har resulterat i otydlighet och fokus på fel saker, vilket har lett till en total förvirring i skolans värld. Dessutom har hela den pedagogiska forskningen motarbetat reformen och fattade riksdagsbeslut. Jag har skrivit om några av dessa forskare, men dessvärre finns det bara ett fåtal pedagogiska forskare som inte obstruerar och dessa blir snabbt utfrysta och stoppade i sin karriär. Med alla tänkbara medel ska ideologiseringen av lärarutbildning och pedagogisk forskning ske. Tycker man fel är man inte önskvärd, vetenskaplighet – bara när det passar in i ideologiseringen.

Den tredje orsaken till skolans förfall är lärarutbildningen. Lärarutbildningen håller mycket låg nivå och studenterna lär sig inte det de behöver kunna för klara av läraryrket, t.ex. bedömning och betygssättning. Dessutom ideologiseras studenterna att ”tycka rätt”, man fostrar t.ex. betygsmotståndare. Man lär studenterna vad som är ”good guy” och vad som är ”bad guy” – vetenskaplighet? Nej, nej, nej inte om det gagnar det egna syftet och man tillämpar ett ecklektiskt sätt att förhålla sig till det man vill motarbeta. Vill man bevisa att betyg inte är bra, hänvisar man till några studier. Att dessa studier är gamla och gjorda i ett annat land och i ett annat betygssystem bryr man sig inte om. Vilka studenter genomskådar detta? Ingen så klart! Hade jag tid skulle jag sätt mig ner och lista alla dessa forskare och alla studier och tro mig, det skulle bli ett tungt dokument, i fysiskt bemärkelse. Ett annat problem med lärarutbildningen är också att toppstudenterna inte söker sig dit. Dessutom blir lärarutbildningen ofta andra- eller tredjeval, eftersom studenterna inte kommer in på deras förstaval. Detta är ett stort problem.

En fjärde orsak som Skolinspektionen tar upp är politikers bristande ansvar att handfast åtgärda det som inte fungerar, t.ex. ge tydliga direktiv till skolmyndigheter att skärpa kvaliteten och fokus, med en tydlig uppföljning och åtgärder om kvaliteten brister. Exempelvis borde man sett till att följa upp alla granskningar som gjorts av t.ex. Lärarhögskolan i Stockholm och avskedat de som var ansvariga. Jag menar givetvis inte att vi ska ha politikerstyre. Jag menar: tydliga riktlinjer, tydlig uppföljning, tydligt ansvar, tydliga konsekvenser. Kommunerna har i detta lämnats i sticket, både politiker och tjänstemän.

Summering: De problem som råder i skolan som beskriv i Skolinspektionens rapport beror på:

• Lärare har inte tagit det ansvar som åligger dem, som ingår i deras profession. Det finns ett stort enskilt ansvar, men huvudansvaret ligger hos rektorer och skolhuvudman (kommunerna).

Huvudansvaret för att skolan inte fungerar ligger hos

• Skolverket
• Pedagogiska forskare i Sverige
• Lärarutbildningen
• Riksdagspolitiker och deras tjänstemän

Men det finns självklart skolor och enskilda lärare som fungerar och som gör skillnad. Vill rekommendera detta klipp från UR, se hur lärarna jobbar med eleverna, hur de berättar och fångar deras intresse, hur de jobbar med språket och hur de går in i elevarbetet och visar var eleven ska bygga ut sin text. Jag blir glad i hela hjärtat.

För övrigt anser jag att läraryrket är Sverige absolut viktigaste jobb!

Skolinspektionens kritik

Idag (16/9-10) släppte Skolinspektionen en rapport om kvaliteten i Svenska skolan. Denna rapport var tråkig läsning, men inte förvånande. Många gånger har jag under årens lopp påtalat svensk skolas brister. Jag har inte läst rapporten, bara hört den recenseras i radio. Jag återkommer senare kring rapporten, vill bara förmedla lite av det jag hört i P1 och på nyheterna.

Enligt vad redogjorts för på radion har Skolinspektionen gjort besök på 1000 skolor i Sverige och kunnat konstatera stora problem i skolan. Exempel på problem som tas upp är att lärare inte startar sitt arbete i kursplanerna, lärare som utgår från läroboken, lärare som inte kan göra en bedömning, lärare som gör orättvisa bedömningar med mera.

Detta har pågått under många, många år, så jag är faktiskt inte förvånad, men det är bra att detta kommer upp till ytan. Men tänk er, kaosen i skolan har pågått i 10-15 år. I alla fall om man följer media.

När jag hör kommentarerna på radio blir jag både förvånad och skrämd. I morse i P1 var Eva-Lis Sirén i studion – katastrof! Maken till platt fall kan man leta efter. Det fanns inte ett uns till ödmjukhet eller vilja att ta till sig vad Skolinspektionen rapporterat. Tack och lov var programledaren mycket bra, han drog tillbaka Sirén till frågeställningen hela tiden då hon ursäktade sig och kom ifrån ämnet hela tiden. Det var fel på alla andra och att lärarna inte hade rätt förutsättningar och så vidare. Inte ett uns till att diskutera kvaliteten i läraryrket, där lärare har ett eget ansvar att sätta sig in i styrdokument. Detta måste diskuteras så att läraryrkets status stärks. Jag tror att jag måste börja granska Eva-Lis Sirén och Lärarförbundet så ska jag återkomma med fler ord, tankar och observationer.

I samma program uttalade sig en lärare på högstadiet. Hon hade inga som helst förslag eller tankar på det som Skolinspektionen tagit upp. Hon menade att det var ett problem att elever som inte klarat målen i årskurs 4 inte nådde målen i årskurs 8. Hon sa att det var omöjligt arbete att få dem till godkända betyg. Vilken inställning. Det är helt klart att denna kvinna inte hade metodik eller idéer att möta elever med skolproblem.

Idag på kvällen uttalade sig en lärarstudent från lärarutbildningen på Stockholms universitet. Studenten menade att problemen beror på att skolan är så dålig på specialpedagogik. Som om merparten av eleverna behöver specialundervisning? Jag förstår inte varför denna kvinna får uttala sig över huvudtaget. Hon har redan blivit ideologiserad av lärarutbildningen, utan att ha erfarenhet av lärararbetet i klassrummet.

Jag tycker det är dags att ha ett storforum kring skolan och därefter ta beslut om vad som ska göras och vem som ska göra det. Detta bör göras med politisk konsensus och med skolmyndigheter och lärarfacken. Tydliga kriterier, tydlig ansvarsfördelning, tydlig uppföljning och ANSVAR! Här behöver Lärarförbundet skärpa ihop sig, men självklart ska de vara med och diskutera och påverka den framtida skolan.

Jag återkommer med Skolinspektionens rapport och med en titt på Lärarförbundets syn på skolan i framtida blogginlägg.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Det finns en ny skolväg

I dagens DN (15/9-10), på kultursidorna finns det en artikel med samma namn som detta blogginlägg. Artikeln är skriven av Erik Cardelús, lärare, läromedelsförfattare och lärarutbildare. Artikeln tar upp problematiken att det polariseras mellan flumskola och kunskapsskola. För alla ni som följer skoldebatten vet att utbildningsminister Jan Björklund gärna beskyller dagens elevers minskade kunskaper på den gamla flumskolan. Med all rätt vill jag tillägga.

Cardelús menar att den kunskapsskola som lyfts fram tydligt har blivit formad utifrån en marknadsanpassning. Han skriver: ”Ledordet är valfrihet, ett begrepp som i en marknadsdiskurs har gjort elever till kunder, till vandrande skolpengar som kan höja och sänka skolor, snabbt och skoningslöst. Är man inte nöjd tar man sin skolpeng och går”. Det Cardelús menar är att det är viktigt att komma ifrån den polarisering som nu sker och slå in på en ny skolväg. Han skriver: ”Vi måste diskutera fram en tredje ståndpunkt i skolfrågan. Vi måste släppa polariseringen och demoniseringen mellan en skola med för låga krav och en skola med höga men felaktiga krav. Vi måste sluta att definiera elever och deras föräldrar som kunder som när som helst, kan sluta handla – lärande är en underbar men komplicerad process där det ibland är enkelt, ibland frustrerande och konfliktfyllt”.

Hela Erik Cardelús artikel är bra skriven och beskriver historien på ett bra sätt. Men! Erik Cardelús ”glömmer” i historien bort en mycket viktig aspekt varför den svenska skolans resultat har sjunkit, en aspekt som inte han tar upp en enda gång. En bidragande orsak till att det gått dåligt för svenska elever och deras resultat stavas svensk lärarutbildning, svenska pedagogiska forskare och Skolverket. Jag har tagit upp det i blogginlägg efter blogginlägg. Det finns många svenska pedagogiska forskare, vars rön har bidragit till att den svenska skolan har sjunkit i internationella jämförelser. Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp, Steve Wretman, Ingrid Carlgren för att nämna några. Dessa personer har dessutom varit när knutna till Skolverket och lärarhögskolorna. Mats Ekholm var generaldirektör för Skolverket och ansvarig för att lärare runt om i landet inte fick den utbildning som krävdes när svensk skola stod för ett paradigmskifte i och med reform LPO 94, den största reform sedan folkskolan infördes 1842. På Jordbromalmsskolan bestod fortbildningen i att personalen såg en videofilm där professorn i pedagogik Ulf P Lundgren berättade om den nya läroplanen. Hans-Åke Scherp har åkt land och rike runt med sitt Problembaserat lärande (PBL), vilket har resulterat i att lärare ska vara handledare och eleverna ska söka kunskap = kopiera text. Steve Wretman åker land och rike runt i Skolverkets namn (åtminstone framstår det så eftersom han skriver böcker i ämnet som säljs av Skolverket) och pratar om bedömningar, men han läser direktiven från Skolverket som djävulen läser bibeln, se tidigare blogginlägg. Ingrid Carlgren instiftade de 4 F:n, ingen har ännu förstått sig på dessa. Senare blev Carlgren rektor för Lärarhögsskolan i Stockholm och har på så sätt bidragit till att inte hålla kvalitet i lärarubildningen, inte ge studenterna det de behöver, trots att Riksrevisionen, Högskoleverket och Skolverket i rapport efter rapport påtalat bristerna, t.ex. att de lärare som skulle ta emot förstagluttare inte fick utbildning i läsinlärning eller att de studenter som efter examen ska jobba på ”högstadiet” och gymnasiet inte fått någon utbildning i bedömning och betygsättning (så är det fortfarande).

Den gamla flumskolan var en ideologisk skola och än idag har flumpedagoger en ideologisk överförning på agendan. Nya pedagogiska forskar skolas in i ”rätt tänk”. Syfte med allt detta = Till varje pris motverka införandet av LPO 94 och motarbetande av resultatstyrning. Antal offer = 1000-tals och åter 1000-tals elever som inte fått möjlighet att lära sig det de ska, trots att LPO 94 innefattar en kunskapsrätt.

För mig är det omöjligt att säga varför Erik Cardelús inte tagit upp denna aspekt, som kanske är den enskilt viktigaste. Det pedagogiska etablisemanget har systematiskt motarbetat skolutveckling och hållit i taktpinnen för vad som ska hända i skolans värld. Det är detta som Jan Björklund vill sätta stopp för. Kanske är det så att Cardelús är okunnig i dessa frågor och är det så är det beklagligt. Men jag tror inte det, eftersom han själv uppger att han är lärarutbildare. Nej jag tror att Erik Cardelús vill soppa detta under mattan, inte ta upp de verkliga problemen, dra ett streck över det som skett och gå vidare. Tyvärr går det inte att göra så, utan de som varit med och dragit ner svensk skola i skiten ska få stå till svars för det.

Avslutningsvis definierar Erik Cardelús ordet flum med vad en del ungdomar på 70-talet gjorde i smyg i buskarna, underförstått rökte hasch. Flum i skolans värld handlar om något helt annat. Flumpedagoger har inte några klara mål med vad man vill att eleverna ska erövra och man har inga verktyg för att ta reda på om de är där eller har lärt sig det de ska. Man följer inte upp resultat, man vill inte veta av någon slags kontroll av resultat. I flum ligger också att man sätter omsorgen före kunskapsutvecklingen.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Metta Fjelkner vill satsa rekordvinst på skolan

På dagens (11/9-10) brännpunkt Svenska Dagbladet (SvD) skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner att Sveriges kommuner går mot ett rekordresultat i år, ett förväntat överskott på mellan 20 och 25 miljarder kronor. Det Fjelkner vill är att pengarna ska satsas på skolan, vilket jag tycker är vettigt. Fjelkner sätter också upp en prioritetslista på fyra punkter som hon och Lärarnas Riksförbund kräver att kommunerna satsar en betydande del avskottsmiljarderna på.

Höj lärarlönerna för att öka statusen för läraryrket, så att de bästa och kunnigaste stannar kvar i yrket. Lägg fram en långsiktig plan. Detta är på sikt oerhört viktigt, men det funkar inte att bara höja lönerna hur som helst. Låt säga att man höjer lärares löner med 5000 kronor/månad. Blir lärarna bättre då? Skulle inte tro det. Om dåliga lärare som inte klarar av sitt jobb får 5000 kronor ändrar det ingenting. Här måste kommuner och staten slå sina kloka huvuden ihop, även lärarförbunden har kan göra ett viktigt jobb. Sätt upp tydliga kriterier för vad det är  goda lärare gör och ge de goda lärarna 5000 kronor mer i månaden, utöver den vanliga lönehöjningen. Jobba systematiskt med dessa kriterier. Sätt upp ett nytt intagningssystem för lärarutbildningen, med intervjuer och begränsa även antalet lärarutbildningar. Låt en högskoleverket granska att lärarutbildningen följer de kriterier som satts upp vad en god lärare är.

Inrätta 1000 nya lärarlektorat. Detta är mycket bra, då får man det jag länge efterfrågat, forskning som utgår direkt från klassrummet. På så sätt blir läraryrket akademiskt, men ändå med fötterna kvar i klassrummet. Det är idag ett gigantiskt problem att det är vattentäta skott mellan å ena sidan lärarutbildningen, dess utbildare och forskare och å andra sidan skolan och lärarna i klassrummet.

Satsa på lärarfortbildning. Detta är viktigt, men tyvärr mission impossible. För vem ska utbilda Sveriges lärarkår i resultatstyrning? Vem ska utbilda Sveriges lärarkår i bedömning och betygsättning? Vem ska utbilda Sveriges lärarkår i atomistisk och holistisk kunskapssyn? Lärarutbildningen? Nej, det är inte möjligt eftersom de gång, på gång, på gång har visat sig inte klarat av uppdraget. Det har jag märkt själv, eftersom jag tagit emot 100-tals studenter. Dessutom har flera tunga rapporter från bland annat Högskoleverket och Riksrevisionen kritiserat lärarutbildningen för just detta. Så tyvärr, ingen ljusning på den fronten. Steve Wretman? Absolut inte, han läser kursplanen som djävulen läser bibeln.

Investera i arbetsmiljön. Ännu ett bra förslag som verkligen är aktuellt, för tänkt om dagens företag skulle ha sådana lokaler som en del skolor, skulle det accepteras? Tveksamt, men bara för att det är skola, då är det ok att arbetsplatsen är sunkig och illa utrustad. Jag känner till en del skolor som är jättefina, men jag känner till ännu fler som är i dåligt skick och som egentligen borde rivas. Vikingaskolan är inget vidare, behöver storrenoveras, köket behöver byggas ut, matsalen behöver byggas ut, mögellukt på mitt kontor som sticker i näsa och hals behöver åtgärdas (har ringt). Vet också att både Lundaskolan och Jordbromalmsskolan är i sådär skick, men det kommer kanske en ny skola i Jordbro (har hört att de börjat mäta).

Haninge kommun går med 100 miljoner i plus. Eftersom hälften av budget går till skola, borde rimligtvis 50 miljoner tillfalla skolan. Jag tycker absolut att kommunen skulle kunna satsa en hel del av pengarna på det som Fjelkner föreslår. Vi på Vikingaskolan skulle behöva lite mer pengar för att kunna anställa lite fler personer, varför inte en springvikarie. Men dessvärre verkar inte kommunen ha en speciellt bra ekonomiskt helhetssyn. Ta Jordbromalmsskolan som exempel. Först hade de för stora lokaler, då skulle en del av skolan stängas av, med ombyggnad som följd. Den hyrdes ut till en muslimsk förening, som inte betalade hyran. Alltså inga intäkter. Sen skulle man ta tillbaka den uthyrda delen, slå bort väggarna och ställa av andra delar av skolan. Nya ombyggnad och nya väggar. Prospektering, hantverkare, projektledare, material, flytt, städning och mycket mer. Vad kostar det? Till vilken förtjänst? Satsa pengarna på skolan istället, ge oss fler möjligheter att anställa fler personer. För jag vet exakt vad jag vill ha till Vikingaskolan. Give me cash please!

Metta Fjelkner och Lärarnas Riksförbund är rätt ute, dock behöver de vara mycket grundliga i sitt arbete. Det är dags att stärka läraryrket och öka statusen. Det går inte att förlita sig på pedagogiska forskare och lärarutbildningen är ingen bundsförvant för lärarna. Sätt ihop en arbetsgrupp. Ta en seriös diskussion med Lärarförbundet. Ta en seriös diskussion med de politiska partierna, försök att få igång en konsensusdiskussion.  Kanske skulle Metta Fjelkner ta kontakt med Mats Öhlin, skolchef i Haninge kommun, för att ta fram en program för att öka lärarnas status. Haninge är en liten kommun som driver skolutveckling, kanske kan Haninge tillsammans med Lärarnas Riksförbund sätta ihop ett långsiktigt lärarprogram tillsammans och sedan gå ut och testa det i verkligheten. Jag vet duktiga lärare som skulle kunna deltaga.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Anders Jönssons ”Lärande bedömning”

En av de hetaste personerna på den pedagogiska scenen när det gäller bedömning är Anders Jönsson. Hans bok ”Lärande bedömning” används som kurslitteratur på många lärarutbildningar. Sedan många år har formativ bedömning varit den bedömning som är ”Good guy”, medan summativ bedömning har varit ”Bad guy”. Jag har i tidigare blogginlägg redogjort för att både Steve Wretman och Christian Lundahl att gjort denna uppdelning. Senast skrev jag ett inlägg den 5 mars i år.

Kortfattat kan man säga att formativ bedömning är en processbedömning där läraren kommunicerar målen för elevens arbete, ger återkoppling, diskuterar med eleven vad den har uppnått för kunskap gentemot uppställda mål och visar på vad den ska göra för att komma vidare. Läraren bedömer elevens kunskapsutveckling,var eleven befinner sig just nu i förhållande till målet. Denna typ av bedömning kan göras kontinuerligt under ett arbetsområde och egentligen hur ofta som helst. Det kan vara återkoppling på ett prov eller ett läxförhör. Formativ bedömning är mycket viktigt och är lärarens arbetsredskap i sin kommunikation med eleven. Summativ bedömning är en summering av den kunskap som eleven har erövrat. Ofta likställs det med betyg, men det kan lika väl vara mål att uppnå i årskurs 3 eller 5. Läraren gör en bedömning utifrån i förväg uppställda kunskapskrav vad det är eleven har nått. Denna summering kan absolut kommuniceras.

I Anders Jönssons bok ”Lärande bedömning” sker ånyo denna polarisering. Lärande bedömning likställs underförstått med formativ bedömning i boken. Samtidigt är summativ bedöming enligt Jönsson när man kontrollerar hur långt eleven kommit men inte har för avsikt att hjälpa denne framåt. Eleven får själv lista ut vad som gick bra/dåligt. Genom hela boken argumenterar Jönsson konstant emot summativ bedömning och betyg. Problemet är här att Jönsson inte förstår att det inte handlar om ett motsatspar, utan att formativ och summativ bedömning har olika funktioner och att båda är viktiga när det gäller en helhet. Skulle det vara så att lärare använder sig endast av summativ bedömning är det inte begreppet det är fel på, det är lärarens arbete som brister.

Jönsson hänvisar till en rad källor och studier som har gjorts och han använder dessa för att rättfärdiga sina påståenden. Jönsson refererar bland annat till britterna Black & Williams 1998 och Butler 1988. Dessvärre är dessa studier irrelevanta för det svenska skolsystemet, eftersom de är gjorda i ett helt annat skolsystem än det svenska. Jönsson tar inte hänsyn till när studierna är gjorda, i vilket skolsystem de är gjorda eller i vilken åldersgrupp. Det borde rimligtvis kunna påverka utfallet. Inte vid ett enda tillfälle nämner Jönsson vilka typer av betyg som har undersökts i de studier han grundar sin argumentation på. Han hävdar bland annat att motivationen sjunker hos elever med låga betyg (Butler 1988). Vilket land hade vid det tillfället infört mål- och kunskapsrelaterat betygssystem? Inte Sverige i alla fall, men ändå jämför Jönsson med Sverige idag.

Det finns en del intressanta och matnyttiga tips för lärare i boken, bland annat i kapitlet om feedback och lärande bedömning i undervisningen. Tyvärr dör mitt intresse för boken bort eftersom den är en sådan ideologisk produkt. Anders Jönsson är skolad in i den pedagogiska forskningens ideologiska värld, utan koppling till klassrummet , där visionen om skolan är detsamma som verkligheten. Fast det är vattentäta skott mellan pedagogisk forskning idag och läraren i klassrummet. En ideologisk värld där det hela går ut på att ”tycka rätt”. Det spelar ingen roll att studierna inte är gjorda under en längre tid i en svensk skola idag, utan att man hänvisar till över 20 år gammal forskning från ett skolsystem som inte har någon likhet alls med det svenska skolsystemet. Emellanåt känns boken också som ett allmänt teoretiskt babbel för att stärka den akademiska touchen på texten. En del av texten har en väldigt teoretisk prägel, långt ifrån klassrummet där faktiskt själva bedömningen ska ske.

Jag tror inte att Anders Jönsson (inte heller Steve Wretman och Christian Lundahl) har klart för sig mättraditionerna. När Anders Jönsson attackerar betyg och påstår att de är till för att sortera har han rätt, men det är de relativa betygen. Inte dagens system. Kanske är dags för dessa herrar att sätta sig in i de olika mättraditionerna, man kan ju börja med att läsa mitt blogginlägg från 20 maj 2010 som heter bedömningens utgångspunkt. Sedan kan de gå vidare  läsa den amerikanska forskaren och professorn Cathrine Taylor. Hon är ju professor och ingen ”lärarjävel”. Och sen vidare!

Jag tycker att det vore intressant om Anders Jönsson under ett års tid, eller åtminstone en termin gjorde fältstudier på till exempel Jordbromalmsskolan. Då skulle han få se hur lärare jobbar med i förväg uppställda krav, gör bedömningar och ger återkoppling. Kommunicerar med eleverna. När jag jobbade på Jordbromalmsskolan tog vi fram arbetsplaner för varje arbetsområde och sedan användes dessa som information till eleverna och utgångspunkt för bedömning. Trots att det fanns lärare som inte alls var bra på att kommunicera med eleverna, fanns det tydliga arbetsplaner som låg till grund för elevernas arbete. Tydligt vad de skulle kunna. Tydliga i den bemärkelsen att eleverna fick reda på vad de kunde och inte kunde. Vore intressant om Anders Jönsson lade undan sin ideologi, gav sig ut på fältet i skolan och jobbade i projekt med lärarna. För jag tror att om Jönsson gjorde det skulle han kunna lära sig en hel del själv, men han skulle också kunna göra nytta på riktigt i skolan. Men då behövs riktig förankring, inte i några gamla dammiga engelska studier.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Betyg sänker inte självförtroende

Jag ska flytta snart, om en månad. Vi ska flytta från radhuset i Farsta och till en villa i Älvsjö. Med fru och tre barn blir det ganska mycket prylar som samlats i radhuset genom åren. Det innebär rensa, slänga, sälja, packa och hitta. Hitta gammalt material som jag samlat på mig. En del är bra, annat är intressant och så finns det en del skräp också.

Hittade en intressant artikel från Dagens Nyheters debattsida. Det är ett inlägg från torsdagen 4 april 2000 och är skrivet av läraren, läromedelsförfattaren och sakkunniga i betygsberedningen Per Måhl. Rubriken är som rubriken för detta blogginlägg: ”Betyg sänker inte självförtroende”. Per Måhl svarar på en debattartikel från 27 februari, skrivet av skolminister Ingegerd Wernersson. Kortfattat kan man säga att Wernersson i artikeln har uttryckt att betyg kan skada självförtroendet hos de elever som inte är framgångsrika i skolan. Dessa elever skulle må bättre av att slippa betyg. Måhl argumenterar, med flera exempel, att det inte skulle gå bättre för dessa elever om de slapp betyg. Hade eleverna inte kunskaperna med sig från grundskolan, hade de inte förkunskaperna för att tillgodogöra sig utbildningen på gymnasiet, skulle eleverna inte klara av gymnasiet och heller inte må bättre. Är det då betygen det är fel på eller? Per Måhl ställer en fråga: ”Hur vet Ingegerd Wernersson att vissa personer skulle ha haft bättre självförtroende om betyg inte fanns?

Detta är 10 år sedan – TIO ÅR SEDAN!

Och fortfarande tjafsar politiker om betyg eller inte,   även om det har varit lock på i denna valrörelse. I Socialdemokraterna har de som är för betyg fått avgörande inflytande, även om de gamla socialdemokratiska betygsmotståndarna fortfarande ligger i vassen och trycker för att vid varje tillfälle som ges påtala det dåliga med betyg. I både Vänsterpartiet och miljöpartiet är man emot betyg, men har fått kompromissa med Socialdemokraterna. Men ändå, 10 år sedan! Jag undrar varför inte svenska pedagogiska forskare och lärarhögskolorna har forskat kring detta på ett tydligt sätt. Jag menar givetvis ut i svenska klassrum och skolor. Föra fram det man kommer fram till! Inte tittat på betygssystem i England eller andra länder som inte har ett betygssystem som det svenska kunskapsbetygssystemet. Eller tittat på det gamla relativa betygssystemet och talat om att betyg är skit och inte granskat det nya betygssystemet.

Men det är ju klart, lärarutbildningen och den absoluta majoriteten av den svenska pedagogiska forskningen är emot all form av betyg. Det är klart att man inte vill forska om det svenska kunskapsbetygssystemet, det kan ju visa sig att det är jättebra och bra för eleverna. Då är det bättre att systematiskt sätta sig på tvären och motarbeta all form av införandet av reformen LPO 94, som när Måhls artikel skrevs ”bara var” 6 år gammal. Istället för att ge sig ut i klassrummen, granska, forska och verkligen titta på vad som händer när lärare sätter upp kunskapsstandarder för betyg, genomför, bedömer och utvärderar, sitter den pedagogiska forskningen på sina institutioner och jobbar med forskning som inte har någon anknytning till ”lärarhantverket” och skolvardagen. Den pedagogiska forskningen ideologiserar och betyg är BAD GUY! Och nya forskare gör entré, skolade i denna ideologiserade forskarvärld och de ger sig ut på lärarutbildningarna med sina böcker och föreläsningar och sprider budskapet. Betyg är inte bra, betyg är BAD GUY. Och dessa unga forskare som inte är lärare utan institutbroilers har försetts med en vision med vad skolan borde vara och tror att det är så. Men visionen saknar helt koppling till verkligheten. Vattentäta skott mellan lärarutbildning och klassrummet och den stackars studenten som tar 300 00 i studielån för att bli lärare blir vilsen: Vad är det som är verkligheten egentligen – det som lärarutbildningen berättar om skolan eller det som sker i skolan. Verktyg för att hantera skolans vardag saknas. Inget fel på många studenter, men ges de verkligen de rätta förutsättningarna? Hur mår studenten? Är det väl investerade CSN-pengar?

Jag är för betyg! Jag tycker att betyg ska ges från årskurs 6, men jag är lite tveksam till tidigare. Jag har använt bedömning, betygsättning och betyg som medel för att driva eleverna mot högre mål, för att motivera dem, som pedagogiskt verktyg. Jag har inte använt betyg som sorteringsinstrument. Jag har inte använt betyg för att trycka ner elever. Jag har inte använt betyg för att värdera elever. Jag har använt betyg för att tala om för eleverna hur långt de har kommit i sin kunskapsutveckling. Detta har fungerat mycket bra. Men jag förstår inte varför vi inte har kommit längre i denna fråga år 2010 – TIO ÅR efter Per Måhls debattinlägg.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Seminarieundervisning

Som en del kanske har uppmärksammat har jag jobbat med en bok. Egentligen började jag med boken för två och ett halvt år sedan, men eftersom jag är småbarnsförälder till tre barn, har mycket på jobbet, har det inte funnits tid att jobba med boken kontinuerligt. Det sista halvåret har jag i alla fall jobbat på, tagit ut semesterdagar och fått fram ett manus. Detta manus är ute hos några gamla lärarkollegor som granskar det jag skrivit. Sen får vi se vad som händer, men ett förlag och redaktör finns.

Idén kom till efter att jag följt den pedagogiska debatten i media. Kan alla elever klara av att nå målen? Varför kan inte alla elever läsa? Varför är det så många elever som inte klarar sina betyg? Jag har under mina år som lärare lyckats få de flesta elever att klara godkända betyg, se min betygsredovisning lägst upp till höger på bloggen. Ändå kan de flesta eleverna väldigt lite när de kommer till Jordbromalmsskolan. Exempelvis är det många som inte vet vad demokrati är, vilka väderstrecken är, eller också kan de inte läsa flytande.

Jag har haft en metodik som jag jobbat efter i alla år och som jag kallar för Seminarieundervisning. Boken kommer att handla om den metodik jag använder och hur jag jobbar. Jag kommer också problematisera skolan och dess komplexa värld. Förhoppningsvis kommer boken ut i höst, kanske i vinter. Det ska bli spännande att få dela med sig av sina lärarerfarenheter.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Andelen behöriga till gymnasiet har sjunkit

PJ Anders Linder skriver på ledarsidan i Svenska Dagbladet (SvD) idag (4/9-10) om den rapport som kommit från Skolverket där man konstaterar att andelen elever som är behöriga till gymnasiet har sjunkit. För att vara behörig till gymnasiet behöver eleven vara godkänd i engelska, matematik och svenska, 11.9% av årets årskurs 9-elever klarar inte detta. De röd-gröna menar att det beror på lärartätheten i skolan, medan utbildningsminister Jan Björklund menar att detta beror på många årtionden med flumskola. PJ Anders Linder menar att de röd-grönas argument inte håller, eftersom andelen elever som inte är behöriga till gymnasiet sjunkit ända sedan 2005/06.

Men låt oss gå tillbaka ett gäng år. När det relativa betygssystemet fanns, då var det ett kalkylerat spill på 31%, alltså de 7% som skulle ha 1:or och de 24% som skulle ha 2:or. Oavsett kunskaper! Ni som gick i skolan då vet vilka eleverna var, ni känner igen de som fick ettor. Vilka var det då? Elever som inte hade språket, som inte var motiverade, som saknade studietradition, som hade stora sociala problem och så vidare. Jag kommer själv ihåg min högstadietid på Nytorpsskolan, strax söder om Stockholm. Det glada 70-talet, mängder av elever rökte hasch och struntade i skolan. Denna typ av elever trollades inte bort i och med införandet av ett system med kunskapsbetyg. Sett utifrån detta perspektiv har skolan förbättrats avsevärt (om man sätter en norm att betyget 3 är detsamma som godkänd, vilket givetvis inte går att göra).

Att öka vuxentätheten kommer inte hjälpa ett skit. Jag kommer ihåg när jag själv hade min första klass på Jordbromalmsskolan. Eleverna var minst sagt rörliga, pratiga och röriga – en stökig sexa. Jag hade aldrig problem med dem på mina lektioner, men i matten var det total kaos. Jordbromalmsskolan hade fått Wernerssonpengar, märkta för att öka vuxentätheten, vilket innebar att man verkligen gjorde det. För att lösa ”problemet” i min klass sattes en vuxen till in – fortfarande kaos! Senare sattes även en tredje vuxen in, men det blev inte bättre för det. Problemet var att läraren i fråga inte räckte till som lärare, inte hade kompetens att möta eleverna, respektera dem och vinna deras respekt. De extrapersoner som sattes in var vuxna som anställdes av skolan, på vilka grunder undrar jag. Hur tänkte skolan och hur tänkte de personer som blev anställda? Att öka vuxentätheten är en dålig idé som Socialdemokraterna har fört fram år ut och år in, det handlar om att anställa kompetenta vuxna! Läs McKinseyrapporten!

Men vad är då problemet? Varför sjunker andelen elever som inte är behöriga till gymnasiet? Orsakerna är många, men den främsta orsaken är att lärare och rektorer inte följer upp elevernas resultat redan från årskurs 1. Som det är nu och har varit under en lång tid får alldeles för många elever gå rakt igenom skolsystemet utan att kunna det de ska kunna, skolan har inte koll. När dessa elever kommer upp i årskurs 6 och 7 är de långt efter sina kompisar och har oftast identifierat sig med att inte vara ”pluggisar”. Dessa elever har alltid funnits och de blir bra på annat. Men vad göra då? Skolan ska sättas upp kunskapsmål redan tidigt, för alla barn vill faktiskt lära sig. Utifrån resultat ska rektor och ansvariga lärare sätta sig ner och diskutera hur elever som misslyckats ska kunna nå i förväg uppsatta mål och om det eventuellt behövs extra resurser. Hur ska dessa resurser fördelas.

I den bok jag skrivit, som just nu är ute för manusläsning hos några kollegor tar jag upp detta och hur det ska lösas. Min bok har arbetsnamnet ”Du är godkänd” och handlar om den metodik som jag kallar för Seminarieundervisning. Jag redovisar hur man kan få mer eller mindre alla elever att nå minst godkända betyg och att de tycker att skolan är rolig och att de blir kunskapstörstande.

Att skolor inte följer upp resultat tidigt är egentligen inte skolornas, eller rektorernas fel, det är Skolverkets, den kommunala huvudmannens och enskilda forskares fel. Skolverket brast i sin fortbildning av skolan när ett paradigmskifte skedde i och med reformen LPO 94. Kommunerna har haft fokus på ekonomi och budgetstyrt skolan, så var det även i Haninge ända till vi fick en ny skolchef. Enskilda forskare, som har varit motståndare till skolreformen har systematiskt arbetat mot genomförandet. Hans-Åke Scherp har med sitt problembaserat lärande  (PBL) fått ett stort genomslag. Lärarna skulle vara handledare och eleverna skulle söka kunskap. Det gick åt helvete! Men stort inflytande har han haft och legitimitet eftersom hans kompis Mats Ekholm var generaldirektör för Skolverket. Rätt in i smeten.

En annan gök som åker land och rike runt och basunerar ut falska påståenden om skolan är Steve Wretman. Han är en charlatan som med sin tidning Grundskoletidningen i ryggen och Skolverkets stöd föreläser och driver projekt om hur man ska tolka mål och göra bedömningar. Läs mitt blogginlägg från 28/10-09 och 26/11-09 så får ni förklarat för er hur Wretman systematiskt och på ett planerat sätt tolkar fel och för ut ett lögnaktigt budskap. Genom förvirring ska reform 94 stoppas, eftersom det inte går att genomföra enligt dessa personer. Självklart går LPO 94 att genomföra, men det vill inte Wretman och hans vänner.

Två nya namn på betygsmotståndarnas himmel är Anders Jönsson och Christian Lundahl. Den nya generationen som jobbar emot betyg och reformen. När ni hör dem prata och läser texter som de skrivit ta på de kritiska glasögonen! Jag tror jag ska skriva ett blogginlägg om Anders Jönssons bok. Jag tror också att jag ska skriva ett blogginlägg där jag går igenom Scherps material och de kopplingar som finns mellan Scherp och Wretman – för det finns kopplingar!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Själv är jag bara en biträdande rektor som administrerar skola och tar debatter här och där. Men det verkliga arbetet sker ute i klassrummen. Men där har aldrig Jönsson och Lundahl varit, för de är inte lärare och sitter på sina forskarstolar, låååååångt ifrån klassrummet. Varför ska lärare lyssna på dem?