Storforum Skola

I måndags (22/11) gick Storforum skola på SVT. Ett antal personer; politiker, lärare, fackföreträdare och forskare diskuterade skolan under 1,5 timme. Mycket intressanta och bra diskussioner. Programmet kan du se på SVT-play.

Frågan man diskuterade var hur skolan mår och hur man ska komma till rätta med att svenska elever presterar allt sämre resultat. Diskussionen tog upp både historiska- och framtidsperspektiv. Jag tycker att det var intressant att höra Eva-Lis Sirén, ordförande för Lärarförbundet, säga att det är viktigt med tidig uppföljning. Detta uttalande hade hon absolut inte tagit i sin mun för fem år sedan. Men jag tycker det är bra, att lärarfacken börjar ställa krav och höja sin röst. En annan fråga som diskuterades var lärarlönerna som samtliga tyckte borde höjas betydligt, dels för att lärare ska känna att de gör ett bra jobb och dels för att locka de bästa studenterna till att söka lärarutbildningen. Här vill jag höja ett varningens finger. Kvaliteten på lärarutbildningen är usel och den kommer antagligen inte bli bättre för att toppstudenter söker dit. Här måste någon myndighet granska och ligga nära. Hot och verkställande att dra in tillståndet för examination måste vara en realitet. Höjd lärarlön kommer heller inte att göra dåliga lärare bättre. Bara för att en lärare som är trött i själen får 10 000 kronor mer i månaden blir denne inte en bra lärare! Däremot tycker jag att lärare som får elever att nå goda resultat och hög måluppfyllelse ska få riktigt bra betalt. Läraryrket som är samhällets viktigaste jobb ska vara välavlönat – så är det bara.

Två fenomen som har haft stor negativ inverkan på skolan och gjort så att resultaten sjunkit togs inte ens upp. Det första är Skolverkets systematiska obstruerande mot att reformen Lpo 94 infördes. Mats Ekholm, professor i pedagogik, såg som Skolverkets generaldirektör till att motarbeta mål- och resultatstyrningen. Resultatet av hans arbete blev att Skolverket lades ner och nya Skolverket uppstod med en ny generaldirektör: Per Thullberg. Mats Ekholm blev chef för Myndigheten för skolutveckling, men fick efter ett år sluta. Trots intentionerna att få en nystart för Skolverket, behöll tjänstemännen initiativet och har systematiskt motverkat införandet av tydliga mål, tydlig bedömning och betygssättning och mål- och resultatstyrning. Senaste katastrofala exemplet på tjänstemannaväldet är hur de nya kursplanerna har blivit väldigt otydliga, vilket fått Per Thullberg att avgå. Han kunde helt enkelt inte rå på sina tjänstemän. Lägg ner Skolverket och låt uppdraget att ta hand om skolan gå över till Skolinspektionen, eller varför inte Riksrevisionen.

Det andra som inte tas upp på Storforum är hur Lärarutbildning och pedagogisk forskning systematiskt har jobbat emot all form av uppföljning, betygssättning och mål- och resultatuppföljning. Man har polariserat mellan det som upplevs som gott/bra och det som upplevs som dåligt. Betyg är dåligt, trots att riksdagen beslutat att eleverna i Sverige ska ha betyg. Pedagogiska forskningen, speciellt den som är knuten till lärarutbildningen, har ideologiserat lärarutbildningen och pedagogiken. Nyexaminerade lärare ska tycka på ett visst sätt och ha vissa kunskaper, vilket har inneburit att många inte har varit tillräckligt rustade för att möta verkligheten i klassrummet. Lägg ner lärarutbildningen och starta upp på nytt. Låt några som inte tidigare varit inblandade i lärarutbildningen få i uppdrag att utforma en utbildning värd namnet. Men går uppdraget till dem som jobbat, t.ex. på Lärarhögsskolan i Stockholm är de så ideologiserade att det aldrig kommer att bli bra.

Två viktiga aspekter som inte togs upp, men som har varit avgörande för att dra ner skolan och läraryrket status på en alltför låg nivå. En annan, kanske inte avgörande faktor, är införandet av IUP (individuell utvecklingsplan). IUP har gjort att lärare får väldigt mycket administration, tid som tas från undervisning, tid som tas från eleverna, tid som lärarna skulle kunna utnyttja bättre.

Dags att stärka lärarnas status och roll. Men även dags att ställa krav på lärare om att eleverna ska uppnå de mål som staten har satt upp i kursplanen. Alla elever! Någon i Storforums panel tyckte att lärare var värda en månadslön på 50 000. Det tycker jag också, men då ska det också synas i elevernas resultat!

För läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Kunskapsseminarium med flum

Jag har varit på kunskapsdagen 2010 anordnat av SKIP, Stockholms Universitet. Det var första och sista gången jag gick dit. Anledningen till att jag anmälde mig och deltog i detta seminarium var att jag ville veta vad reformmotståndarna sa. Deltog och deltog, jag var där. Redan innan hade jag bestämt mig för att hålla tyst, inte bli upprörd och bara lyssna.

På dagens program stod en presentation av läroplan Lgr 11 av inte mindre än fyra personer från Skolverket. De fyra var Niclas Westin, Ulrika Lundqvist, Johan Börjesson och Cecilia Sandberg. Ingen av dem gjorde några uppseendeväckande uttalanden, utan de redovisade tankarna med den nya läroplanen och medföljande kursplaner. Samma budskap som i filmen. Ändå är det några saker som jag anser vara feltänkta och som kommer generera mycket stora problem i lärarkåren. Ett sådant problem är att i de nya förslagen till kunskapskrav finns det ingen tydlig progression, ingen tydlig hierarki i begreppen – allt ligger på samma nivå. Exempelvis menar man att fakta, förståelse och analys ska finnas på samtliga betygsnivåer. Det första man reagerar på att man särskiljer fakta och förståelse – kan man på riktigt lära sig fakta utan förståelse? Handlar det inte om mekanisk inlärning då? När det gäller analys menade Skolverksfolket att man måste göra analys på alla betygsnivåer, skillnaden skulle vara hur djup analys man gjorde – svårt att avgöra skillnaderna och dra gränser tycker i alla fall jag. Och säkert många med mig. Det finns idag en tydlig skillnad mellan G, VG och MVG när det gäller grundkunskaper (G), dra slutsatser (VG) och analysera (MVG). Det finns givetvis många fler begrepp, detta är bara ett exempel. Dessa kvalitetsskillnader är tankekvaliteter, det vill säga hur bra eleverna har blivit att träna sitt egna tänkande i förhållande till det de lär sig. Går säker också i framtiden, men det blir betydligt flummigare och det var väl inte vad regeringen ville.

En annan märklig sak som man tog upp var en bedömningsmatris. Ungefär som matrisen nedan hade man som exempel. Eftersom de mål som finns i kunskapskraven kanske inte alltid uppnås vid ett specifikt arbetsområde. Läraren kan med överstrykningspenna markera de kunskapskrav som uppnåtts och få en bra överblick för vilket betyg som eleven ska ha. För att få betyget D behöver samtliga kunskapskrav för E vara uppnådda och en hel del av kraven för C och det ser man på matrisen.

Betyg A	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed  eiusmod	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod
Betyg C	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod
Betyg E	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod	Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed eiusmod

Checklista eller avbockningslista är riktigt dåligt enligt Skolverkets folk, det var ju därför Skolverket inte ville ha kunskapskrav i punktform utan i löpande text. Personligen har jag inga problem med en checklista, det beror på hur man använder den. Däremot ser jag ingen skillnad på en vanlig checklista och den matris som Niclas Westin och Ulrika Lindqvist presenterade och förklarade hur den skulle fungera. Märkligt!

Något som var ännu mer märkligt var hur professor Ingrid Carlgren uppträdde under denna dag. Hon skulle ställa frågor till Skolverksfolket, men det tog 10 minuter innan hon kom till frågorna för hon hade  utläggningar som ingen förstod. Det var så rörigt att hon inte heller förstod själv. Flera uttalanden av Ingrid Carlgren slutade med ??????? i mångas huvuden, inklusive hennes eget. Vid ett tillfälle sa hon själv att hon inte förstod. Carlgren menade att Mål – Innehåll – Krav kunde paras ihop med Kunnande – Kunskaper – Kunnighet. Alltså: Mål=Kunnande, Innehåll=Kunskaper och Krav=Kunnighet. Någon problematisering av vad hon menade kom aldrig och alla var bara förvirrade efter Ingrid Carlgrens klavertramp. Det värsta var ändå när Ingrid Carlgren sa att det inte går att tydligt formulera mål som ska bedömas – oh, my god! Hur gick det till när hon blev professor?

Två andra forskare var på plats Inger Eriksson och Viveca Lindberg, båda docenter i pedagogik om jag inte missminner mig. Lindberg höll en ganska låg profil och uttalade sig schabloniskt emellanåt. Inger Eriksson var det lite mer fart i och hon uttalade sig flitigt under hela dagen. Inget speciellt klargörande, men ändå helt ok för att vara en pedagogisk forskare från ”den gamla lärarhögsskolan i Stockholm”.

Jag lyckades med mina intentioner att ”hålla käften”, jag blev faktiskt inte ens upprörd. De uttalanden som fälldes på denna konferens var de förväntade. Jag kände en viss sorg när jag gick därifrån. Tänkte att varför ska jag jobba i skolan, kanske är dags att byta bransch. En dag i mitt liv har jag slösat bort och det finns ingen anledning för mig att gå dit någon mer gång. Men så kom jag på, tur att jag har Vikingaskolan, där jag kan jobba nära lärare och elever i en konkret skolmiljö. En hel del att ta tag i och förbättra, men ändå en härlig skola.

Jag är rädd för att de nya kursplanerna, med kunskapskrav som kommer om två veckor, kommer ligga på en alldeles för abstrakt nivå och inte alls vara så tydlig som regeringens intentioner var från början. Det är bara att hoppas att jag har fel, i annat fall får regering och lärarfacken ta upp en ny kamp mot Skolverket. För det är både lärare och elever värda – en tydlig och konkret kursplan!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Lärarlegitimation eller inte?

I Dagens Nyheter (DN) torsdagen 18 november skriver ekonomen Jonas Vlachos ett debattinlägg om regeringens förslag om lärarlegitimation. Vlachos är kritisk till förslaget, även om han menar att intentionerna varit goda. Jag tycker att det är bra att andra forskare och yrkesgrupper än pedagoger ”lägger sig i” den svenska skoldebatten, för det berör hela samhället. Alla människor har förhållande till skolan. Dessutom har den pedagogiska forskningen och lärarutbildningen gång på gång visat sig odugliga på området. Istället för att driva skolan framåt och forska på hur skolan ska bli bättre och vad som är fel, eller på framgångsrika skolor, håller man krampaktigt fast vid ideologiska ställningstagande, t.ex. motstånd mot betyg och att skolan främst ska syssla med social verksamhet.

Jonas Vlachos artikel tar inte upp den enskilt avgörande frågan för att höja läraryrkets status och kunna jämföra yrket med läkare och jurister, nämligen bedömning. Jag kan bara dra slutsatsen att Vlachos är okunnig och inte känner till skolans komplexa värld tillräckligt mycket. Det finns inom skolan ett resultatansvar för varje enskild individ, det kallas mål att uppnå. Det är sant att läraryrket är kollektivt i den bemärkelsen att lärare undervisar i grupp och att skolan har ansvar för alla elever, men varje lärare gör enskilda bedömningar om hur långt eleverna har nått i sin kunskapsutveckling. Denna bedömning börjar redan i årskurs 1 och genom hela grundskolan.

Lärare gör  bedömningar hur det går för eleverna enskilt, när de lär sig läsa i årskurs 1, hur de lär sig de fyra räknesätten, hur bra de kan prata och skriva engelska och så vidare. Kursplanen talar om hur långt eleverna ska ha nått i de olika ämnena i årskurs 3, 5 och 9. Enskilt! Nationella prov stämmer av elevernas kunskaper i årskurs 3, 5 och 9, även om de nationella proven många gånger är dåliga. Men, i alla dessa aspekter gör lärare bedömningar i förhållande till lärarens tysta kunskap – ”så här långt bedömer jag att eleven ska ha nått i läsning i årskurs 1″, i förhållande till kursplanens mål att uppnå, i förhållande till de nationella proven. I årskurs 9 gör lärare bedömningar i förhållande till betygskriterierna för godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd. Detta är en av de viktigaste aspekterna i läraryrket och detta tar inte ens Jonas Vlachos upp.

Läraryrkets status gick ner i och med det relativa betygets införande på 60-talet. Innan dess låg lärares status högt, lönen låg i paritet med eller högre än ingenjörers, juristers, ekonomers och läkares löner. I och med att inga professionella bedömningar gjordes, utan att betygssystemet var relativt och handlade om att sortera, sjönk läraren status som en sten. Fokus flyttades från kunskap till omsorg. Läraryrkets kärna var inte längre att förmedla kunskaper utan att var kompis med elever. Årtionden av flum och brist på professionella kunskapsbedömningar har fått läraryrket att hamna i bottenträsket när det gäller akademiska yrken. Som grädde på moset har den pedagogiska forskningen och skolmyndigheter (Skolverket och Myndigheten för skolutveckling) systematiskt motarbetat tydlighet, betygssättning, bedömningsfrågor och införa en läroplan som är antagen i riksdagen.

Bertil Rolf, professor i teoretisk filosofi påpekar i en artikel i Skolvärlden i juni 1994 att det är en yrkeskår som är professionell – inte enskilda yrkesutövare och att tre villkor ska vara uppfyllda;

• Yrkeskåren gör bedömningar som har stor betydelse för individens framtid,
• Yrkeskårens bedömningar kan överklagas,
• Överklaganden granskas av andra yrkesutövare.

Utifrån detta mönster kan läkare, jurister och ytterligare några yrkeskårer sägas vara professionella. En läkare gör bedömningar (diagnoser) som har stor betydelse för individens framtid. Skulle undersökande läkare vara osäker, rådfrågar han en kollega. En patient kan anmäla den läkare som gjort en felaktig bedömning. Om patienten anmäler en läkare så granskas läkaren av andra läkare. På läkarkongresser handlar hälften av seminarierna om bedömningsfrågor.

Lärarnas Riksförbund drivit frågan om lärarlegitimation, vilket jag tycker är bra. Det finns ingen annan yrkesgrupp i samhället som är viktigare än lärare och då menar jag verkligen ingen. Lärare gör skillnad, lärare får unga människor att växa och lärare bekräftar alla elever. Lärare individualiserar, trots att läraryrket är kollektivt som Jonas Vlachos påpekar i sin artikel. Kollektivt i den bemärkelsen att lärare jobbar i lärarlag, tar ansvar för varandras elever, undervisar grupper. Men bedömningarna görs individuellt!

Det finns givetvis dåliga lärare som inte klarar uppdraget, som är trötta och borde göra något annat och i värsta fall kränker elever. Dessa personer borde få en möjlighet att göra något annat, alltså att kommunerna borde hjälpa dessa lärare att hitta annan sysselsättning. Men med en bra lärarlegitimation kommer på sikt läraryrket att bli allt mer professionellt. Viktigt dock att kriterierna i en lärarlegitimation är tydliga, samt att ansvarsbiten är lika tydlig. Och att ansvariga för lärarlegitimationen genomför sitt uppdrag på största allvar. Annars riskerar lärarlegitimationen bli lika verkningslöst som relativa betygssystemet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Lärare gör skillnad

Här kommer ett klipp som jag tycker är både bra och talar om vad läraryrket till stora delar handlar om.

Ung och bortskämd

De senaste veckornas snackis är SVT:s nya dokusåpa Ung och bortskämd. Serien handlar om ett gäng ungdomar som aldrig har lyft ett handtag i hela sitt liv, utan har haft föräldrar som hela tiden servar dem. Föräldrarna städar, lagar mat, skjutsar, låter ungarna köpa grejer hej vilt – utan att behöva göra någonting. Vi pratar här om något som brukar kallas curlingföräldrar, men jag skulle vilja säga supercurlingföräldrar. Det vill säga föräldrar som sopar undan framför sina barn, så att de kan glida fram i livet med minsta motstånd. Ungdomarna placeras tillsammans i ett hus och ska tillsammans sköta hushållet, med allt från matlagning till städning. Något som de givetvis är helt obekanta med. Detta program har vållat mycket snack, både att ungarna är bortskämda och föräldrarna är puckade.

Men egentligen är det inte ungdomarna det primärt är fel på, det är föräldrarna som är problemet. Programmet har helt fel fokus, det borde egentligen vara föräldrarna som skulle föräras en dokusåpa, för det är de som har skapat dessa ungdomar i och med sitt förhållningssätt till sina barn. Varför agerar föräldrarna på detta sätt? Som jag ser det, handlar det om att föräldrarna har ett behov att känna sig behövda. Man knyter upp sina barn så nära till sig att man skapar ett symbiosförhållande. Detta är innebär att föräldrarna förhindrar den naturliga process där barn frigör sig från föräldrarna.

Ta pappan med Mercan, som städar, hämtar, lämnar och låter dottern handla fritt på hans konto. Han utövar makt mot sin dotter genom att skapa ett beroendeförhållande som hon kommer att ha svårt att bryta. Pappan binder upp dottern. Vad händer när hon träffar en kille? Pappan kommer med alla tänkbara medel motarbeta detta förhållande. Detta handlar egentligen om ett förtryck från föräldrarnas sida, ett maktmissbruk.

Det mest sjuka i serien är att samma föräldrar som har misslyckats med att få självständiga ungar, får stå för regin i programmet, när det gäller att bestämma vilken av ungdomarna som ska lämna huset på grund av att de är mest odugliga. Snacka om övergrepp! Inte nog med att föräldrarna har misslyckats med sin uppfostran, de ska dessutom nervärdera sina egna barns prestationer, trycka ner dem ännu mer i skorna och verkligen säga: ”Du är oduglig”. Fast det egentligen är föräldrarna som är odugliga. Snacka om maktövergrepp på sina egna barn.

Fy fan!

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste arbete!

Politikens dunkla sidor

Mona Sahlin meddelade i förrgår att hon avgår som partiledare för Socialdemokraterna. När hon valdes, efter att Göran Persson avslutat sitt partiledarskap, var hon inte det populäraste och mest önskade valet. Flera andra fick frågan av valberedningen, men tackade nej. Mona Sahlin var den enda som ”ställde upp”. Och vad mycket skit hon fick. Nästan omedelbart fokuserade media på hur oönskad hon var och vilka fel hon gjorde. Spaltmeter av negativ publicitet, år ut och år in. Inom partiet diskuterades det också huruvida Mona Sahlin var ”rätt” partiledare.

Men vilka andra socialdemokrater gick ut i media och försvarade Mona Sahlin när hon var som mest ansatt? Vilka andra politiker gick emot den hetsjakt på Sahlin som skett? Vilka andra har över huvudtaget ställt sig upp och sagt stopp? Ingen har gjort det. Den mediala cirkusen har bara fått pågå år ut och år in. Alla de sossar  som ifrågasatte Mona Sahlin – varför ställde de själva inte upp som partiledare? Alla dessa ”gubbar” som inte tycker att en kvinna kan leda Sveriges största parti (har varit det i alla fall) – var någonstans var ni? Mona Sahlin ställde upp för Socialdemokratiska partiet och jobbade häcken av sig, inte minst under valrörelsen, men hon får nu bära hundhuvud för valresultatet.

Igår uppmärksammades det i media att Peter Olevik Dunder, folkpartist i Haninge, hade gjort en ”dundertabbe”. Namn två på vallistan, Sepide Erfani blev inte tilldelad någon tung förtroendepost, trots att 7 olika poster skulle fördelas. Anledningen var att Erfani uppträder osvenskt. Olevik Dunder medger att Erfani inte fått någon post, men kan inte ange skäl till detta. Ordförande för Folkpartiet i Haninge, Mikael Trolin är upprörd över det inträffade och tänker gå vidare med ärendet.

Kommer ungdomar att strömma till de politiska partierna när de ser hur det går till inom politiken? Kommer ungdomar tycka att det är värt att kämpa för något man tror på, när det finns risk för att man blir utmobbad? Kommer ungdomar med invandrarbakgrund känna sig välkomna till politiken? Kommer segregationen brytas?

Jag tycker att det som skett Mona Sahlin är ren mobbning och jag beundrar henne för att ha stått ut så länge. Det är dåligt att tunga socialdemorkatiska politiker, gamla som unga, inte har gått ut i debatten och försvarat Mona Sahlin. Stått upp för Sahlin, stått upp för ett enat parti. Alldeles för mycket ”jag-orkar-inte-bry-mig-mentalitet” har fått råda. En grundläggande fråga inom det Socialdemokratiska partiet är solidaritet. Men var har solidariteten med Mona Sahlin varit?

Jag anser också att det är närmast pinsamt hur Peter Olevik Dunder har agerat. Dessutom ”pissar” han på valresultatet när inte låter Sepide Erfani få ett förtroendeuppdrag. Förhoppningsvis gör Mikael Trolin slag i saken och utreder Olevik Dunders agerande.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Polarisering mellan motivation och bedömning

I dagens DN (14/11) finns det en insändare från en lärare som vill att lärare ska slippa bedömning och betygsättning. Denne lärare menar att läraren ska vara elevernas vänner och att det genom fantasi och lek som skolan ska fungera. Han menar att bedömning och betyg sätter käppar i hjulen för denna skolvärld, för den motivation som finns hos eleverna.

Vänta nu ett tag, jag känner igen det här. Ja, just det! Nu kommer jag ihåg, det är ju det sociala experiment som pågick under 70- och 80-talet där läraren skulle vara kompis med eleverna och där skolan var en social verksamhet som över huvudtaget inte sysslade med kunskap. Relativt betyg som sorterade eleverna och inte hade en kunskapsstandard som dagens betygssystem. Javisst ja – det gick åt helvete! Utbildningsminister Jan Björklund pratar om flumskola, ett begrepp som jag anser herr Utbildningsminister använder förträffligt. Men så retar det också en och annan forskare, inte minst Hans-Åke Scherp blir vansinnig då och då på Björklund. För Scherp har samma inställning som läraren som skickat in insändaren. Kanske har denna lärare fått inspiration av Hans-Åke Scherp, när han åker land och rike runt och sprider sitt budskap. Bland annat har Scherp menat att Haninge kommun inte sysslar med motivation, utan hotivation. Anledning: Vi följer upp resultat!

Men på en punkt har insändaren rätt, det är viktigt med motivation och lust att lära. Det är klart att det finns många elever som saknar motivation i skolan, faktiskt ganska långt ner i åldrarna. Vad beror det på och hur kommer man till rätta med det? Alla som har någon kontakt med barn vet att de är intresserade av att lära sig, kanske inte alltid det som skolan vill att de ska lära sig. Läsningen på detta problem kallas pedagogik. Det är lärarens arbete att få eleverna intresserade. Just nu jobbar jag som tillfälligt insatt NO-lärare 2,5 timme i veckan i en 4:a. Vi håller på med teknik – hur svårt kan det vara? Inte alls, finns det något som är roligt så är det teknik i alla dess former och hela klassen är engagerad i att ställa frågor, diskutera och anteckna de vi kommer fram till. Men vad gör jag då? Jag planerar, tar fram exempel ur elevernas erfarenhetsvärld. Jag leder undervisningen. Jag är samtalsledare och fördelar ordet. Jag håller ordning på klassen, så att det finns en god inlärningsmiljö. Jag skriver upp det viktigaste på tavlan, eleverna får anteckna. Men framför allt, jag berättar historier om teknik och förklarar så att eleverna förstår – ALLA ELEVER! Inte 75% av klassen, utan alla elever. Jag ger eleverna tydliga kravnivåer. Jag ger eleverna skriftliga prov. Jag göra bedömningar av elevernas resultat i förhållande till i förväg uppställda kravnivåer. Jag ger eleverna tydlig återkoppling, både skriftlig individuell och muntlig kollektiv. Jag bedömer och har katederundervisning. Eleverna trivs, är glada och visar tydligt upp motivation och lust att lära. Det finns ingen polarisering mellan motivation och betyg, eller bedömning. Det finns bara dålig pedagogik.

Hemska tanke att Johan kör katederundervisning, stackars elever. Men det handlar om att hitta en pedagogik som fungerar bra för eleverna och för läraren. För det är i samspelet mellan läraren, eleven och eleven som det händer grejer. För det viktigaste är att varje elev känner att han eller hon växer, lär sig kunskaper som gör att senare skolgång fungerar och att det är roligt att lära sig. Det är lärarens jobb att få lektionerna roliga och givande, det är det som vi är till för. Och det är inte alltid lätt, men vi måste utmana elevernas tänkande och deras erfarenheter, få dem att bli intresserade och använda hela vårt register för att uppnå detta. Det går inte att gå på lektion och skjuta från höften, kanske går en eller ett par gånger, men inte som arbetsmetod. Hårt lärararbete, goda kunskaper, god planering och kärlek till sitt jobb och till eleverna är nycklar. Bygga relationer och vara en vuxen eleverna kan lita på, alltså även en vuxen som sätter gränser och är en auktoritet. Inte en vuxen som är elevernas bästa vänner som insändaren förordar.

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste arbete!

 

 

Nationella provresultat stämmer inte med betyg

I dagens (13/11) DN skriver man om att Skolverket har gjort en granskning över resultaten på de nationella proven och sedan jämfört med lärares betygsättning. Det Skolverket har kommit fram till är resultaten på nationella proven och betygsättningen inte stämmer överens i alltför stor grad. I ingressen till artikeln står det: ”Betygsättningen fungerar inte. I Stockholms stad finns det skolor där över 40% av eleverna får högre slutbetyg i matematik och svenska än de haft på nationella provet”.

Jag tycker att den här typen av studier är mycket viktig och det är bra att Skolverket dels går ut med detta och dels har en dialog med skolorna, vilket jag förutsätter att man har. Jag tänkte att jag skulle skriva den här bloggtexten med intentionen att jag skulle ha ett positivt förhållningssätt till Skolverket, men tyvärr går inte det. Jag är ofta kritisk till Skolverket och dessvärre väcks det även denna gång kritik i mitt huvud. Jag ska förklara.

Jag har personligen vid två tillfällen genomfört nationella prov i svenska i årskurs 9. Vid den tiden ”kvackade” jag i svenska, faktiskt mot min vilja. Dåvarande rektor tyckte jag skulle undervisa i svenska, eftersom jag hade goda kunskaper i läsutvecklingsschemat (LUS). Men alla lärare som är insatta i LUS vet att det är ett dokumentationsinstrument och inte en metod, något som min dåvarande rektor inte förstod. Hur som helst, jag undervisade i svenska och genomförde proven. Och eleverna var nervösa, hispiga och agerade märkligt. Kort sagt, det rådde hysteri över de nationella proven och jag förstod verkligen inte varför. Jag diskuterade lugnt med elever i flera månader, försökte få dem att lugna ner sig och förklarade att provet var en del av många prov. Hade jag haft eleverna i fyra år, skulle inte ett prov, eller tre delprov vara mitt enda bedömningsunderlag. Jag lyckades inte få dem helt lugna. Och många elever underpresterade, gjorde inte alls lika bra ifrån sig som de normalt brukade. Dessutom var instruktionerna och uppgifterna i proven otydliga och märkliga. För att inte tala om rättningsmallen, det var så abstrakt skriven att tolkningsutrymmet var gigantiskt.

Senare har jag tittat på och diskuterat nationella prov i alla tre ämnen, i årskurs 3, 5, 9 och gymnasiet. Proven lämnar mycket att önska. Ett prov i engelska för några år sedan satte bedömningen med hjälp av relativa poäng. Förra årets matematikprov i årskurs 3 tog inte upp stora delar av kursplanens matematik och förra i årets gymnasieprov i svenska var flera frågor felkonstruerade.

Det som Skolverket tar upp är viktigt, för när det gäller bedömning och betygssättning måste skolan bli bättre. Men jag är högst osäker huruvida Skolverkets perspektiv är det rätta. Betänk att jag i flera blogginlägg har tagit upp att Skolverket är fullt av personer som är både reformmotståndare och betygsmotståndare, som jobbar emot fattade riksdagsbeslut. Inger det förtroende? Inte hos mig i alla fall. Provens konstruktion har vi flera tillfällen visat sig undermålig och dessutom inte ta hela ämnets innehåll – hur relevant är det då att dra slutsatser att det inte stämmer mellan provresultat och betyg? Kan det vara så att elevernas nervositet spelar roll när det gäller hur de presterar på proven? Enligt mina erfarenheter spelar det roll och jag som undervisande lärare skulle aldrig låta ett prov, eller ett antal delprov, styra flera års provresultat där eleverna visar att de kan det de ska kunna.

Nu tycker säkert du som är undervisande lärare att detta är självklarheter. Men är det verkligen det för alla? Och är det verkligen det för tjänstemännen på Skolverket? Jag vet inte, men jag hoppas att de har med alla de perspektiv som jag här har lyft. Jag är inte speciellt supersmart och många Skolverksnissar är säkert mycket mer analytiska och smartare än jag är. Men i min vildaste fantasi är detta utspel av Skolverket ännu ett steg för dem att visa att betyg- och betygsättning inte fungerar, för att det är fel på betyg som system. Att de på ideologiska grunder vill visa att betyg är skit. Men det är som sagt bara i min vildaste fantasi som dessa antaganden finns och ingen annan stans.

För övrigt anser jag att lärare är samhällets viktigaste arbete!

Skolfront

Jag såg ett intressant avsnitt av Skolfront på UR-play. Första debatten handlade om Livskunskap, som härstammar från Social emotionell träning (SET), en slags schemalagd värdegrundsarbete. Jag är själv utbildad SET-pilot, men är inte direkt överväldigad när det gäller SET. En kritik mot SET är att verktyget inte vilar på vetenskaplig grund. Det gör dock MOD, som jag har jobbat en hel del med. Haninge kommun kommer att utvärdera SET, så vi får se vad som händer.

Det intressanta i programmet kom i del två. I Malmö har man bussat elever från Kroksbäcksskolan, en skola med många elever med invandrarbakgrund, till Linnéskolan i Limhamn, där det går 100% etniska svenskar. Limhamn är dessutom ett välbärgat område. Detta har skapat debatt. Många föräldrar har reagerat och en del så till den milda grad att de till och med har flyttat sina barn från Linnéskolan till en närliggande friskola. Många saker var dessa föräldrar rädda för, bland annat att deras barn skulle få sänkt betyg. Men så blev det inte, däremot höjdes betygen för eleverna från Kroksbäcksskolan.

Efter inslaget blir det debatt i studion. Mats Gerdau, moderat riksdagsman  och Anneli Hedberg, socialdemokratisk kommunpolitiker från Katrineholm debatterar. Man diskuterar fram och tillbaka huruvida man ska bussa elever eller hur man ska komma till rätta med segregationen. I den här debatten ger Gerdau flera gånger en känga till socialdemokraterna, t.ex. ”i socialdemokraternas modell, som jag ser fler och fler exempel på, där blir det ju mer uppifrån-perspektivet,  att man leker social ingenjör”. Gerdau hörde inte alls vad Hedberg sa när hon berättade hur processen hade gått till och hur föräldrarna hade varit delaktiga. Dessutom hade Gerdau uppenbarligen ingen kunskap i detta specifika fall.

I slutet av debatten uttalar Mats Gerdau något som får mig att höja på ögonbrynen: ”Det finns ju många exempel på skolor i segregerade områden som presterar väldigt bra. Hemma i min kommun till exempel, i Nacka, har vi ett väldigt invandrartätt område med Fisksätraskolan som inte har en enda etnisk svensk elev. De har väldigt goda resultat, långt över riksgenomsnittet. Där håller vi inte på och bussar elever, de gör det här för att de måste klara konkurrensen från andra skolor”. Hedberg och programledaren står svarslösa inför detta påstående.

Jag känner mig väldigt tveksam till Gerdaus påstående, så jag går in på Skolverket och kollar statistiken för Fisksätraskolan och dröm om min förvåning – det visar sig att Mats Gerdaus inte har uppdaterat sig på siffrorna. Det är inte alls så att det går så bra för eleverna som Gerdau står i TV och påstår. Av flickorna har 55% betyg i samtliga ämnen och 76% är behöriga till nationellt program på gymnasiet. När det gäller pojkarna är dessa siffror inte inrapporterade – märkligt? Men enligt statistik som presenteras titt som tätt och mina egna erfarenheter av att ha jobbat i 9 år på Jordbromalmsskolan (en invandrartät skola) har flickorna högre betygssnitt än killarna. Slutsats: Mats Gerdau står i tv-studion och fabricerar.

Hjälp mig med exempel på skolor med hög andel med elever med mångkulturell bakgrund och som är framgångsrika betygsmässigt (meritvärdemässigt). Leta själv i Siris.  Jag känner bara till ett exempel och det är elitsatsningen på Rinkebyskolan, de så kallade Scienceklasserna. Men å andra sidan är det just en elitsatsning. Skulle alla elevers meritvärde på Rinkebyskolan slås ihop får vi ett helt annat resultat.

Det är inte så att det fria skolvalet har bidragit till mindre problem i skolan, snarare tvärt om. Medelklassföräldrar som jag själv har möjlighet och initiativförmåga att planera ens barns skolgång. Engagerade på skolråd, fixa och trixa. Men för de elever som har föräldrar som är arbetslösa, analfabeter, nyanlända och utanför samhället – hur blir det för dem? Jag vet av egen erfarenhet, när friskolan Rudanskolan öppnade i centrala Haninge, då stack många duktiga elever från Jordbromalmsskolan. Inte för att skolan var dålig, utan för att man trodde att friskolan skulle vara bättre. Kvar var gänget! De ”svaga” elever som behövde mycket stöd och resurser. Alla lärare känner till att det är bra att ha några duktiga elever i klassen, som kan hjälpa till att ställa intressanta och bra frågor, som läraren jobbar mot. Att vara ett bollplank till lärare och på så sätt vara den eller de personer som i kollektiv lyfter de svaga eleverna till en annan nivå. Ni vet som Vygotskij pratar om, det man idag kan göra tillsammans, kan man göra själv i morgon.

Mats Gerdau borde ta reda på en del innan han till varje pris, likt ett mantra, basunerar ut det fria skolvalet. Det kan finnas baksidor som är så stora att den enskildas frihet väger mindre än vad samhället förlorar kollektivt.

Tydlig läroplan – rena lögnen

Regeringen gav i en proposition Skolverket i uppdrag att ta fram en läroplan som var betydligt tydligare än den som idag råder (Lpo 94). Detta har Skolverket tagit fasta på, i alla fall ordet tydligt, för man pratar hela tiden som ett slags mantra om tydlighet. Däremot är innehållet mycket mer abstrakt, otydligt och flummigt än tidigare.

Skolverket har i flera månader åkt land och rike runt för att presentera den nya läroplanen, trots att den inte ens var antagen i riksdagen.  Och när den blev antagen (7/10-10) fanns inte Kunskapskraven med– varför? Jo därför att de var så otydliga och lämnade så stort tolkningsutrymme åt enskilda lärare att regeringen inte kunde godkänna de förslag som Skolverket lämnade. Förslag på förslag skickades tillbaka till Skolverket med direktiven: Gör om! Detta har jag skrivit flera blogginlägg om. Frågan man ställer sig är hur Skolverket kan åka runt och prata om den nya läroplanen innan den är antagen?

Nyligen lade Skolverket ut en film på sin hemsida där man berättar om den nya läroplanen Lgr 11. Här fortsätter obstruerandet mot fattade riksdagsbeslut. Se filmen och avgör själv. En av de ansvariga för läroplansarbetet på Skolverket är Niclas Westin säger följande:

• ”Vi har ju nu fått en samlad läroplan med tydligare kursplaner ” – Stämmer det. De förslag som Skolverket hittills lämnat har varit betydligt otydligare än dagens kursplaner, se de exempel jag angett i blogginlägg från 1 och 7 april i år. Dessutom är inte kunskapskraven inte presenterade än. Det är Skolverket som självständigt beslutar om kunskapskraven, men man har fått hård kritik från regeringen och Skolinspektionen. Hur kunskapskraven ska se ut vet vi inte än, men om det är i stil med vad Skolverket hittills presenterat blir det katastrof. Inte alls som Niclas Westin påstår.
• ”har av många beskrivits som en poesidel och att den inte kommer till uttryck i verksamheten egentligen”. Detta uttalande får stå för Westin, men jag känner på mig att han inte har jobbat som lärare enligt Lpo 94.  Har han jobbat som lärare över huvudtaget? Det är inte själva läroplanen det är fel på utan implemeteringen av Lpo 94, där Skolverket är ansvarig för att detta arbete inte gjorts. Man skickade ut en video där pedagogikprofessor Ulf P Lundgren förklarade Lpo 94 och sedan fick skolorna klara sig själva.  Personligen har jag många åsikter om Lpo 94, bland annat tenderar mål att uppnå bli en ”önskelista” i vissa ämnen, men den är betydligt bättre än Skolverkets förslag till kursplaner.
• ”Under Syfte finns det långsiktiga mål” – detta är helt emot regeringens direktiv, dels ska ordet mål över huvudtaget inte finnas med och dels är eventuella mål (kunskapskrav) på fel ställe. Innehållet vad eleverna ska kunna ska finnas med i kunskapskrav och ska inte döpas till mål.
• ”I slutet av syftestexten finns så finns det en sammanfattning av de långsiktiga mål som gäller för alla nio årskurser och det är de ämnesspecifika förmågor som redan är givna tidigare i syftet och är sammanfattade ” Detta är i öppen konflikt med propositionen 2008/09:87, då man där valde att avvika från Davidssons utredning och ta bort ”Mål för undervisningen/ mål att uppnå”. Kunskapskraven blir inte formulerade vad eleverna ska kunna utifrån från centralt innehåll, utgångspunkter för bedömning och betygsättning, utan utifrån hur Skolverket anser att man ska bedriva undervisningen. Skolverket återinför i smyg ”Mål att sträva mot”. Detta begränsar lärarnas metodval och det är helt emot vad utbildningsminister Jan Björklund sa den 11 oktober 2010 i samband med Centralt innehåll: ”Tydligt, men centralt innehåll skall inte styra lärarens val av metoder och arbetsätt”.  Filmen ger tydliga besked om återgång till att Skolverket precis som Skolöverstyrelsen gör vad som stod i deras makt för att styra lärarens val av metoder och arbetsätt d.v.s. regelstyrning

• ”Och i det centrala innehåll så preciseras det innehåll som redan finns angivet i syftet och det här är ju redaktionellt. Man arbetar alltså med delar av det centrala innehållet på ett sånt sätt att eleverna utvecklar förmågorna som finns beskrivna i målen, det är det förhållandet man måste förstå” – här har Skolverket lagt in begreppet mål, trots att regeringen gång på gång påtalat att mål inte får förekomma i Lgr 11. Att man har med mål i centralt innehåll innebär att de gamla strävansmålen finns med, fast i en annan benämning. Tänker man strävansmål när man läser Westins uttalande, stämmer det som hand i handske. Trots att regeringen uttryckt att all användning av mål inte ska finnas med. Är detta rätt?

En annan person som varit delaktig i läroplansarbetet och uttalar sig mycket märkligt i filmen är Per Eliasson, universitetslektor i Historia i Malmö. Bland annat beskriver han hur historieämnet idag planeras på högstadiet. Han anger arbetsområden som han tror historielärare går igenom på högstadiet, arbetsområden som är ganska många till antalet, frågan är om man hinner med alla dessa arbetsområden. Ändå är arbetsområdena relevanta, dock inte att jobba med samtliga – utan läraren behöver välja vilka arbetsområden man ska jobba med. Detta är lärarens pedagogiska frihet. Per Eliasson menar att man inte kan jobba på detta sätt längre, det kommer inte fungera, utan nu måste man jobba mycket mer med historieämnet. På vilket sätt lärare ska jobba förtydligare inte Eliasson. Vilket tungt ok Eliasson lägger på lärarnas axlar. Det verkar som om Eliasson inte har förstått att grundskolan inte utbildar historiker, det är universitets uppgift.

Per Thullberg, generaldirektör för Skolverket under läroplansarbetet, och därmed högst ansvarig för detta arbete uttalar sig vid några tillfällen i filmen. Bland annat menar Thullberg att läroplansarbetet har varit väldigt grundligt och att man har fått med sig professionen, alltså lärarna. Detta kan mycket väl vara sant, men hur kraftfullt projektledningen motverkat tydlighet och verkligen systematiskt gått emot regeringens direktiv framgår naturligtvis inte,. Jag känner två personer som har varit delaktig i läroplansarbetet och fått kontinuerlig kontakt om vilka direktiv Westin och Co har givit. Tydlighet har inte varit prioriterat. Denna information har Per Thullberg fått flera gånger, men ändå har han inte kunnat få sina tjänstemän att följa regeringens proposition, utan tjänstemännen har hela tiden obstruerat fattade riksdagsbeslut. Per Thullberg avgick som GD, innan hans förordnande gick ut, men någon bortförklaring om att han skulle återuppta sin forskning. Detta är bara snack – han avgick för att han inte kunde styra upp läroplansarbetet. Han rådde inte på Niclas Westin, Ulrika Lundqvist och de andra tjänstemännen.

Den gode läsaren ser att Skolverkets förslag till kunskapskrav är mera råd till god undervisning än referenspunkter för bedömning. Skolverkets tjänstemän, med Niclas Westin i spetsen åker land och rike runt och pratar om en läroplan som man tagit fram och som går helt emot de direktiv som man fått. Man gör en film där man sätter sig över fattade riksdagsbeslut. Man gör som man vill och skiter i vilka direktiv som kommer från riksdagen, trots att återkopplingen har varit tydlig och skett gång på gång på gång. Alla i filmen pratar om hur tydligare allt blir med den nya läroplanen, vilket är en lögn, Lgr 11 är inte tydligare utan tvärt om otydligare. Men man säger det igen och igen och igen. Uttalar man det tillräckligt många gånger kommer människor tro på det.

Läroplanen Lgr 11 som den presenteras av Skolverket är en katastrof för lärarkåren och kommer lägga lärarnas status i frysbox i 10 år. Bedömningskompetensen hos en yrkeskår är grundläggande för hur professionell Dags för lärarfacken att reagera starkt och värna sina medlemmars rätt till ökad status. Dags för regeringen att agera, hoppas att det blir en ny generaldirektör med starka nypor, t.ex. Inga-Britt Ahlenius. Annars är det bara att lägga ner Skolverket, för man kan väl inte ha en myndighet som motverkar demokratiskt fattade beslut. Detta är ett hot mot demokratin! Som jag ser det är Niclas Westins uppträdande grund för uppsägning. Vore jag hans chef skulle han få sparken.

För i slutändan är lärarna samhällets viktigaste institution. Upp till kamp!!!

Ny krönika

För några månader sedan fick jag en förfrågan av redaktören på FIB/kulturfront om jag kunde tänka mig att skriva en krönika. Knut Lindelöf, som redaktören heter, har även skrivit en bok som jag recenserat på denna blogg i somras. Det var under dessa omständigheter vi fick kontakt.

Nu har jag äntligen fått ur mig en krönika, mitt livs första. Vet inte om det blev så bra, behöver nog träna en del på denna skrivform, men innehållet är intressant. En till synes ”hopplös” kille som tack vare att läraren bekräftar honom som ”en duktig skolpojke” tar på sig en annan identitet än bråkstaken. Barn är lätta att påverka och med finurlig pedagogik, en hel del kärlek och värme, samt tydliga kunskapskrav kan man nå långt med de flesta. Det vet jag av egen erfarenhet.

Hur många gånger har jag inte peppat elever som har haft fokus på annat än skolarbetet? Många gånger! Och egentligen vill alla, men det finns så många olika orsaker till att de inte gör som läraren säger. En ganska vanlig anledning är att de inte förstår det de ska göra och förstår de inte blir det jobbigt och blir det jobbigt är det lättare att störa andra än att jobba järnet för att förstå. Här krävs envetet, långsiktigt och tålmodigt lärararbete och inte släppa eleven. Ligga nära!

Läs gärna min krönika på FIB/kulturfronts hemsida

Vi hade en gemensam arbetsdag på Vikingaskolan idag. Jag tycker att det var väldigt lyckat och även personalen verkar ha tyckt det var bra. På förmiddagen kom  Majken Ekstrand, gymnasielärare i engelska och svenska, till oss och höll ett seminarium kring skillnaden mellan utlärt-inlärt, processmål-resultatmål, hur och varför man ska hålla rätt på vad eleverna kan. Majken använde Smartboard och fick igång personalen bra. Majken som jobbar på yrkesprogram på gymnasiet visade flera elevexempel på vad som händer om man inte håller rätt på att eleverna lär sig det de ska. Jag kan varmt rekomendera Majken Ekstrand som en duktig föreläsare och en god inspiratör till både grundskolan och gymnasiet. Jag kan förmedla kontakten om någon vill.

På eftermiddagen såg vi en bra film ur serien: ”Barn av sitt språk” (UR). Det förhållningssätt dessa lärare har och tanken med hur de använder sig av litteratur är underbart. Hur läraren går rakt in i elevtexten och ger direkt återkoppling och vill att eleven utvecklar sin text. Hur läraren gestaltar den berättelse har ger eleverna. Efter de diskuterades filmen först i smågrupper och sedan i storgrupp. En bra dag upplever jag, hoppas personalen tycker samma sak.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!