Pedagogiskt nätverk del 3: Scherp 2

Vad blev då resultatet av att Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp spred Problembaserat Lärande (PBL) och Problembaserad Skolutveckling (PBS) över hela landet i Skolverkets namn? Jag förutom att PBL blev en etablerad metod i skolsverige fick det också konsekvenser. Även om inte syftet från Scherps sida var att lärarna skulle släppa eleverna fria och söka sin kunskap blev resultatet detta. Hans-Åke Scherp har påtalat att läraren spelar en viktig roll när det gäller PBL, men så blev det inte.

Eleverna skulle söka egen kunskap, skolan skulle bygga på lusten att lära och det var elevens lust som skulle vara utgångspunkten. Inte det att läraren skulle intressera eleven för ämnet, så att eleven skulle bli nyfiken och i takt med att eleven lärde sig massa saker skulle ämnet bli roligare och roligare. Nej det handlar om att utgå från elevens nyfikenhet. Det känns nästan som man utgår ifrån små barns behov av lek. Och vad resulterade det i, jo att läraren skulle decimeras till handledare.

Alltså eleverna skulle söka kunskap och läraren skulle inte längre vara lärare utan handledare. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) jublade och hängde på. Här såg SKL sin chans att bromsa, kanske till och med sänka lärarnas löner. Och varför inte ta in outbildade lärare, för handledare kunde väl vem som helst vara? Kanske skulle varje skola bara ha ett visst antal lärare som var ansvariga för betygssättning och annat myndighetsutövande, så skulle resten av lärarna ersättas med handledare. En rejäl kostnadsbesparing för SKL:s medlemmar.

Problemet var att varken kommunerna, SKL och för den delen säkert Hans-Åke Scherp insåg att läraren var värd sin vikt i guld. Ingen kan ersätta en bra lärare. Men ansvariga på SKL låg i sitt tänkande kvar i regelstyrningen, de hade inte intellektuellt förstått att Sverige i och med Lpo 94 genomgick ett paradigmskifte när det gällde hur skolan skulle styras. Klart att de hade fattat att staten hade släppt ansvaret att bedriva skola, för skolan ”damp” ner hos kommunerna. Men likväl var det regelstyrning och budgetstyrning som gällde. Budgetstyrning – alla ryser eller hur? Men tyvärr är det fortfarande så i många kommuner, att skolan inte har resultatstyrning utan budgetstyrning. Budget i balans är ett mantra som hörs i många kommuner! Slutsatsen ni kan dra, tjänstemännen har fortfarande inte fattat.

Men vad hände då i klassrummet? Alla elever som hela tiden sökte kunskap, som sprang till datasalen, som svarade på instuderingsfrågor, som slog i uppslagsböcker och letade i läromedel. Hur blev det för dem? Tyvärr inte så bra. I intervjuven som Gunnar Ohrlander gör med Hans-Åke Scherp menar Scherp att det är viktigt att få ett kunskapsdjup i skolan, att eleverna ska förstå det de lär sig, en holistisk kunskapssyn. Detta bidrar till lust att lära. Detta är fina ord och rätt tänkt, men resultatet av PBL blev det omvända. Elever släpptes fria och det kopierades och skrevs av texter som aldrig förr. Man hämtade texter på nätet, klippte och klistrade, skrev av läromedel, memorerade text och lärde sig inte ett piss. Det eleverna lärde sig var eventuellt att göra snygga jobb som läraren ville ha, bra layout, men med text tagen. Inga egna ord, inga egna tankar, inga egna kunskaper. Det som Scherp var så emot, det som kallas ytkunskap, eller atomism, hade i slutänden blivit det som PBL stod för. Det var inte avsikten, men så blev resultatet.

Jag har själv vid några tillfällen som lärare tillämpat PBL, men oftast har jag inte haft så pass duktiga elever som klarar av det ansvar som PBL kräver. Elever som ska jobba med PBL måste kunna läsa bra, ha goda grundkunskaper och ha en egen drivkraft att vilja jobba själv. Men PBL ställer oerhörda krav på mig som lärare. Noggrann planering, väldigt tydliga instruktioner både muntliga och skrifliga, ligga nära varje enskild elev i deras arbete, plocka in och problematisera på tavlan, se till att eleverna skriver egna texter och inte minst bra frågeställningar att jobba med. Som lärare behöver du ligga i hela tiden. I ärlighetens namn ska sägas att det säkert finns många lärare som har jobbat framgångsrikt med PBL – känn dig inte träffad av det jag skriver. Jag skriver inte om enskilda lärare, utan om skolan som organisation och vad som hände i skolans som helhet.

Kanske hade Hans-Åke Scherp för bråttom att lansera sin pedagogik, att han inte hann med att noggrant poängtera hur viktig lärarens roll var? Men det blev i alla fall kaos för skolan. I undersökning efter undersökning sjunker svenska skolelevers resultat i de flesta ämnen och det har pågått i flera år. En del av detta ansvar vilar på PBL och PBS och i sin tur  på Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm. Klart att den enskilda skolan har ett eget ansvar för sin egna verksamhet, men när en pedagogik sprids i Skolverkets namn är det lätt att förstå de skolor som hänger på.

Men det var inte bara eleverna som förlorade på PBL, även lärarna blev stora förlorare. I och med att SKL ville ändra lärarnas jobb till handledare var det också legitimt att diskutera lönen och kompetens. Jag tror att lärarkåren förlorande många år av löneutveckling och status på grund av att PBL spreds ut i skolorna så snabbt. Förvisso har lönerna gått upp en del sedan jag började som lärare, men inte alls i förhållande till akademiska poäng, studielån, ansvar och arbetsbörda. Min upplevelse är att det var först när McKinseyrapporten kom för tre år sedan som SKL på allvar började förstå att nyckeln till att skolan ska lyckas är lärarna. Så sent som i år ville SKL att lärarna skulle arbeta 40-timmars-vecka, vilket innebär att man fortfarande inte har förstått att det är lärarnas kreativitet och frihet som är vägen till att skolan ska lyckas. Hans-Åke Scherp brukar kritisera utbildningsminister Jan Björklund för att han inte förstår svensk skola. Men ett har Björklund i alla fall förstått, lärarna är en framgångsfaktor. Hans-Åke Scherp har visat sig vara lärarnas värsta fiende!

Bloggseriens nästa del kommer att handla om Mats Ekholm, professor i pedagogik vid Karlstads Universitet.

Pedagogiskt nätverk del 2: Scherp 1

Hans Åke Scherp

Som jag tidigare nämnt blev jag förbannad på Hans-Åke Scherp för att han i Rapportstudion gjort sig till tolkningsföreträdare för hela svenska skolan. Likt en mysgubbe lade han huvudet på sned, log och talade om hur det var ställt med svensk skola. Samtidigt hade Scherp i kraftiga ordalag kritiserat både Haninge kommun och utbildningsminister Jan Björklund.  Styrande politiker (först Robert Noord och sedan Martina Mossberg) och skolchef Mats Öhlin i Haninge hade en idé om att man skulle kunna få med sig alla ungar om man höll rätt på deras resultat redan i tidig ålder. Detta var kontroversiellt, eftersom det inte var brukligt i svenska kommuner. Jag bestämde mig efter att ha sett Rapportinslaget att granska de skolor som var med i Problembaserad Skolutveckling (PBS).

Hans-Åke Scherp talar om att det är viktigt med djuplodande kunskaper, att eleverna ska förstå det de lär sig och att det är detta som bidrar till motivation och lust att lära. Scherp är oroad över ytkunskaper som florerar i skolans värld. I boken Den Gudarna älskar av Gunnar Ohrlander intervjuvas Hans-Åke Scherp. ”Men vad är det för motsättning att lära sig Hallands floder och samtidigt förstå Hallands geografi? – Det är inte där motsättningen ligger, men i vilket sammanhang kommer de in. Vad får det för betydelse för djupet i kunskaperna? När man samtalar med Hans-Åke Scherp märker man att det är just detta kunskapsdjup som han ständigt återkommer till. Det är inga problem att kolla om en elev kan plussa och gånga men stannar man vid det så stör man i själva verket inlärningen, hävdar han. Det handlar om ett fördjupat lärande, en evig dröm hos många pedagoger. Och hur ser denna kunskap ut? Kan man peka på när en elev har tillägnat sig fördjupat lärande? Det blir svårare, säger Hans-Åke Scherp. Men om den här sortens djupare kunskap går att beskriva så går den väl också att mäta? -En del lärarande är svårt att beskriva och mäta. Så det går inte att ta reda på? -Det är bekymmersamt. Hur gör man för att kvantitativt mäta kvalitativa förändringar i tänkandet? Det är förstås problematiskt”. (sidan 159).

Men vad är problemet? Kursplanen ställer betydligt högre krav på tänkandet och tankekvaliteter när det gäller betygen VG och MVG. Oavsett ämne ställs krav på att eleverna ska kunna dra slutsatser, analyser, systematisera, byta perspektiv, reflektera, jämföra kunskaper och så vidare. Vi pratar om ämnesobundna tankekvaliteter.  Med andra ord, utifrån Scherps eget resonemang och fördjupade kunskaper drog jag slutsatsen att eleverna i de skolor som varit med i PBS på sikt skulle få högre betyg eftersom PBS bygger på fördjupade ämneskunskaper. Det innebär i sin tur att meritvärdet på dessa skolor rimligtvis bör öka, eftersom kriterierna för VG och MVG har en högre meritpoäng än G (G=10p, VG=15p, MVG=20p).

När jag går igenom den sammanställning jag gjort, som löper under fem år, alltså fem års meritvärden, kan jag inte se någon ökning på någon skola. Det går att se normal flukturering, alltså resultat som går upp från ett år för att sedan gå ner året efter. Det går inte att se en kunskapsprogression som mönster. Hur är detta möjligt? Och vad är skolans uppdrag? Är inte skolans uppdrag att förse eleverna med kunskaper? Jo det är det och en viss fostransroll.

PBS fyller inte kunskapsuppdraget, i alla fall inte när det gäller Skolverkets officiella siffror. Kanske är det så att PBS har varit väldigt bra för lärare och rektorer, men uppenbarligen har det inte kommit elevernas resultat till godo, för det har inte lett någonstans. Men det verkar inte vara Scherps huvudsakliga uppgift med sitt arbete, även om han pratar om djuplodande kunskap. Hans-Åke Scherps fokus ligger på någon slags social verksamhet, alltså att skolan ska få eleverna att trivas. I många debattartiklar och utspel som Scherp gör polariserar han mellan å ena sidan att följa upp resultat och å andra sidan lusten att lära. Som om det fanns en konflikt. Men det vet alla lärare som jobbar med att följa upp resultat – det ligger ingen konflikt i detta. Det är lärarens uppgift att se till att det är roligt att lära sig, för visst är det så att alla ämnen är roliga om läraren visar att det är roligt.

Men vem är då Hans-Åke Scherp? Han doktorerade vid Göteborgs Universitet 1998 med en avhandling om gymnasierektorers förändrade roll (Utmanande eller utmanat ledarskap – rektor, organisationen och förändrat undervisningsmönster i gymnasieskolan). Handledare för denna avhandling var Mats Ekholm, professor i pedagogik vid Karlstads Universitet. Scherp har sedan dess mest arbetat med ledarskap, organisation och lärandemiljö. Någon expert på bedömning och betygssättning verkar Hans-Åke Scherp inte vara. Trots det satt han i rapportstudion och gjorde sig till tolkningsföreträdare kring dessa frågor. Det är som om jag som SO-lärare skulle sitta i Rapportstudion och göra mig till tolkningsföreträdare för alla Sveriges bildlärare. När man pratar om lärandemiljö – vad är det? Är det pastellfärger på väggarna? Små klasser? Ljuddämpande interiör?

Mats Ekholm var åren 1999 till 2003 generaldirektör för Skolverket. Ekholm anlitade Scherp, Orlander skriver: ”Den nya pedagogiken kallades allmänt för Problembaserat lärande, PBL, och i Hans-Åke Scherps version, PBS, alltså Problembaserad skolutveckling. För att lansera denna pedagogik skapade Mats Ekholm nätverksplatser – alltså fysiska mötesplatser, konferenser – där Hans-Åke Scherp anlitades som talare. Och det var då han byggde upp sitt kontaktnät med kommunerna. Han dök upp på konferens efter konferens och resultatet blev, enligt den egna hemsidan, att han nu har åttahundra skolor och fyrtio kommuner som inspirerats av hans projekt” (Den Gudarna älskar, sid 150).

När jag gick igenom PBS-siffrorna bestod nätverket av 29 kommuner och 141 skolor. Då saknas många uppgifter på skolor som var med, antagligen torde antalet skolor bestå av åtminstone det dubbla. Hans-Åke Scherp brukade i inlägg framhålla att han är pedagogisk ledare för ett nätverk som bestod av 40 kommuner och 800 skolor. Detta är en ren lögn! För hur har Scherp då räknat? Är det alla skolor som har varit representerade någon gång på ett seminarium? Räknas man ingå i PBS-nätverket, för att någon från en skola har varit på ett anordnat Skolverksseminarium? Eller hur räknar Scherp? En sak är i alla fall säker, det krävs en väldans massa fler skolor för att komma upp till 800 än de som finns med på PBS-egen hemsida. Men kanske det är så att Hans-Åke Scherp, i debatten, vill visa sig mer kunnig än vad han är? Eller bilda opinion mot regeringen? Eller skaffa sig tolkningsföreträde och makt? Och så höftar Scherp lite som han vill, inte vet jag? Kan bara gissa.

Idag (29/12-10) har antalet kommuner som är medlemmar i PBS-nätverket sjunkit till 18 kommuner. Kanske har de upptäckt att PBS inte håller vad det lovar? Att det bara är vackra ord? Att elevernas resultat inte blir bättre? För mig är det en omöjlighet att veta. Den 23 maj 2010 skrev jag ett blogginlägg som heter ”Barnuppropets lögn”. Där kan du se en film där Hans-Åke Scherp pratar om Barnuppropet och i filmen avslöjas att Scherps verkliga fokus ligger social verksamhet och inte på att eleverna ska lära sig något.

I nästa blogginlägg kommer jag redogöra för resultaten av att Problembaserat Lärande (PBL) spred sig över Sverige som en modefluga som alla skulle jobba med. Jag kommer också längre fram i denna bloggserie ta upp Barnuppropet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb!

Pedagogiskt nätverk del 1

I mars 2009 såg jag ett reportage i Rapport som handlade om införandet av nationella prov i årskurs 3. I studion satt Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik vid Karlstada Universitet) och berättade att all forskning visade att betyg inte ledde till att eleverna lärde sig mer. Scherp hänvisade till England där man gjort studier som visade att betyg snarare hade en negativ inverkan på elevernas kunskapsutveckling. Jag reagerade kraftigt, blev rent ut sagt förbannad. Varför? Jo för att Hans-Åke Scherp satt i Rapportstudion som en mysgubbe, la huvudet på sned, log och gjorde sig till tokningsföreträdare för hela den svenska skolan. Han som skrivit sin doktorsavhandling om organisation, vem var han att vara expert på bedömningsfrågor? Dessutom har man i England relativa betyg, som inte går att jämföra med våra kunskapsbetyg. Visste Scherp det eller hade han ”glömt bort det”?

Tidigare hade Hans-Åke Scherp kritiserat Haninge kommun för att man hade kommungemensamma prov och att man följde upp resultat. Scherp menade att det var ok att följa upp resultat, men han menade att Haninge använde sig av resultaten i syfte att kontrollera skolan. Han menade att skolan ska bygga på elevernas motivation att lära sig, men i Haninge kommun hade motivationen ersatts av ”hotivation”.

Hans-Åke Scherp lyfte fram sig själv och det nätverk av över 800 skolor som han menade hade utvecklat skolan. Scherp hade tagit fram en organisationsform som hette Problembaserad Skolutveckling (PBS) och byggde på den tidigare metodiken Problembaserat Lärande (PBL). Det hela byggde på att eleverna själva skulle söka svar på de frågor som ställdes, eleverna skulle vara aktiva och på så sätt bli motiverade att lära sig. Skolan skulle bygga på lust att lära, viljan att förstå och då skulle det även utveckla elevernas tänkande.

Det var detta som gjorde mig förbannad. Inte att man skulle problematisera kunskaperna, utan att eleverna själva skulle söka svaren, någon slags ”fri forskning”. Jag hade som lärare själv sett hur elever kom till Jordbromalmsskolan och fått ägna sig åt fri forskning, vilket resulterat i att eleverna kopierade text, direkt hämtat från någon bok eller från internet. Och så satt Scherp i Rapportstudion och berättade om PBS förträfflighet.

Jag tänkte: ”Nä nu jävlar ska jag kolla upp Scherp”. Under några intensiva veckor i april 2009 satt jag, varje kväll efter jobbet och gick igenom resultaten på de skolor som var med i PBS. Min tanke var att om det nu var så PBS bidrog till att elevernas tänkande och motivation utvecklades, att de fick lust att lära sig, skulle betygen rimligtvis bli bättre över tid på de skolor som var med i PBS. Eftersom VG och MVG ställer ett högre krav på tänkandet är det rimligt att eleverna har ett högre betyg i de skolor som är med i nätverket PBS. Jag gick in på PBS hemsida och fick tag på de kommuner och skolor som var med i nätverket. Idag är det färre skolor än för 1,5 år sedan. Efter det lade jag in alla skolor kommunvis i ett Exell-dokument. Därefter gick jag till Skolverkets hemsida, gick in i Sirius – den databank där alla resultat för Sveriges skolor är registrerade. Systematiskt gick jag igenom skola för skola i PBS-nätverket. Jag tittade på meritvärdet för årskurs 9. Meritvärdet räknas ihop på de 16 bästa betygen som eleverna har när de lämnar årskurs 9. G ger 10 poäng, VG ger 15 poäng och MVG ger 20 poäng. Eftersom VG och MVG ger högre antal poäng borde rimligtvis de skolor som varit med i PBS över tid visa ett ökat meritvärde i snitt.

De skolor som inte var högstadieskolor noterade jag i dokumentet att de inte lämnade betyg. Jag kollade upp de senast fem årens meritvärden (medelmeritvärde per skola) för varje skola, dokumenterade och sammanställde. När detta var klart sökte jag på internet efter de skolor som var med i meritlistan. Jag sökte ansvarig person, en rektor, en skolchef och så vidare. När jag hittade dessa personer skickade jag mail till dem och frågade om deras erfarenhet och hur de såg på PBS.

Jag började därefter gräva i vilka kontakter Hans-Åke Scherp hade med andra pedagogiska forskare och vilka som stod för det som Scherp står för. Nu började det bli intressant, ett pedagogiskt nätverk växte fram, ett slags informellt nätverk som systematiskt motarbetade betyg, LPO 94, tydliga kunskapskrav och så vidare. Jag gjorde en stor mindmap kring dessa personer och institutioner och det blev en imponerande samling makthavare. Personer och myndigheter som hade ett avgörande inflytande över svensk skola. Som hade varit delaktiga att dra ner svensk skola i skiten.

Jag hade nu ett ganska omfattande material. Jag kopierade detta och skickade det till Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Rapport, UR, Aktuellt, Utbildningsministern, kända skolpolitiker, Skolverket, Riksrevisionen Skolinspektionen, Sveriges Radio och många fler. Totalt gick det ut 23 brev från mig som privatperson, men som hade professionen lärare och biträdande rektor. Vad hände? Ingenting!

Jag tänkte att  jag skulle ligga lågt ett tag och kanske låta redaktioner granska materialet. Men tiden gick och ingenting hände – i alla fall märkte jag ingenting. Och debatten har kring dessa frågor, eller dessa personer har inte kommit upp till ytan. För cirka 8 månader sedan skickade jag materialet på nytt till en redaktion, som efterfrågade detta material. De tänkte skriva något och därför tänkte jag att jag skulle lugna mig.

Nu har det snart gått två år sedan Hans-Åke Scherp satt i rapportstudion och ingenting av mitt material har tagits upp till diskussion. Därför tänker jag nu i en bloggserie presentera det jag kommit fram till, det informella nätverk jag har upptäckt. För dessa pedagogiska forskare är inte lärarens bästa vän, de är inte skolan bästa vän. Nej dessa pedagogiska forskare har en stor del till att den svenska skolan har tappat position i internationella jämförelser. Förlorarna? Först och främst eleverna, som inte fått med sig den kunskap som krävs för att klara gymnasiet och det allt mer komplexa samhället vi lever i. Men även lärarna, vars roll marginaliserades till handledare och som i takt med att elevernas resultat sjönk fick en ökad skuld för detta. Men ingen talade om dessa forskares ansvar.

Tack och lov har lärarfacken, speciellt Lärarnas Riksförbund systematiskt drivit linjen om att öka lärarnas status. Utbildningsminister Jan Björklund har lyft upp hur viktiga lärarna är för skolan, att det är lärarnas kompetens som är det viktigaste för elevernas resultat. Häng med på den bloggresa som jag nu startar!

Julen – glädjens tid?

Nu är julen här, i skrivandets stund är det juldagsmorgon och hysterien kring julafton är över. Det ska handlas julklappar, städas, köpas och kläs gran, pysslas, laga julgodis och inte minst all julmat som ska köpas och tillagas. För mig som har tre barn är denna tradition viktig, men även lite påfrestande. I år har det dock varit lugnare än vanligt, vi har varit själva. Istället för att fira med tjocka släkten har jag och min fru i år valt att vara helt själva på julafton. Det var alltså bara vi fem och en morbror. Och julelugnet infann sig, den bästa julafton någonsin.

Men alla har det inte så bra och lugnt. Jag vill denna dag skänka en tanke till alla de barn som far illa under julen. Kanske inte bara under julen, det händer givetvis att många far illa även under resten av året. Det blir dock så påtagligt under en helg som julhelgen, då godhet ska råda, lång ledighet, julklappar och mat. Alkohol!

När nästan alla elever hade gått hem på Vikingaskolan i onsdags dröjde sig några kvar extra länge – varför? När det endast var några dagar kvar på höstterminen blev några elever oroliga. Lång ledighet kanske inte alltid betyder sköna och vilsamma dagar för alla. När kompisarna får fina mobiler och många julklappar har en del föräldrar knappt råd med julklappar till sina barn. När en del familjer frossar i mat och godis har vissa familjer råd med det verkligt lilla julbordet. För att inte tala om ”julsnapsen” som förstör så mycket. Alkohol är ett stort problem för många barn, för deras föräldrar inte kan hantera alkohol. I bästa fall blir de löjliga av alkohol, men i värsta fall blir det bråk och våldsamheter. Ett är i alla fall säkert, för mycket alkohol bidrar inte till ökad trygghet.

Jag pratar givetvis inte om de människor som finns på samhällets botten, de människor som av olika anledningar saknar bostad och i dessa kyliga tider måste sova utomhus. De får hjälp av Stadsmissionen och andra organisationer, för att få en fridfull jul. Nej jag pratar om vanliga familjer, människor som kämpar på i samhället. Men tyvärr har de blivit utförsäkrade, arbetslösa, långtidssjukskrivna, flyktingar eller är lågavlönade. Kanske jobbar de svart på grund av att de inte kan få ett vitt jobb, kanske jobbar de som timvikarie och får rycka in vid behov. Många är lågavlönade.

Vi ska ha ett samhälle där fuskare jagas och där människor inte ska vara arbetslösa eller långtidssjukskrivna för länge. Vi ska ha ett samhälle där flyktingar och nysvenskar integreras. Vi ska ha ett samhälle där arbete ska löna sig och att man inte ska leva på bidrag. Det är bra att moderaterna sätter dessa frågor på agendan, vi behöver ett samhälle där alla deltar och bidrar. Men så fel det har blivit, så många människor som är fattiga och som verkligen får vända på varenda krona. Det har jag sett med egna ögon! Kan man börja prata om Fattigdomssverige?

Julen är en underbar tid och jag vill skänka en tanke till alla de barn som växer upp i familjer som antingen inte har råd, eller också brukar för mycket alkohol, eller på något annat sätt har en otrygg miljö. Jag menar inte att det är tanken som ska råda, utan att fokus läggs på dessa barn under nästa år och nästnästa år och nästnästnästa år. Det går med politik och handlingskraft från tjänstemän inom skola, omsorg och socialtjänst att ändra förutsättningar och uppmärksamma detta. Inte bara skänka en slant till välgörenhet, utan aktivt motverka missförhållanden. I klassrummet, i kontakt med den enskilda eleven, i kontakt med föräldrar, i kontakt med socialtjänsten. ”Fattiga människor” må kanske vara fattiga rent ekonomiskt, men inte säkert emotionellt, där kan finnas värme, omtanke och trivsel. Men det kan också finnas misär och missbruk. Dessa människor behöver inte bli tyckta synd om, få en omtanke av godhet, utan behöver bli behandlade som vilka andra människor som helst. Och hjälpta av samhället att lyftas ur sitt armod.

Jag hoppas på en ännu bättre jul nästa år!

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste yrke!

Betygsfrågan på gång igen

Aldrig verkar den eviga betygsfrågan sluta diskuteras. Idag (20/12) i Dagens Nyheter (DN) är det ett reportage om hur experter dömer ut betyg i sjätte klass. Anledningen är att regeringen idag förväntas ta beslut om betyg från årskurs 6, med start hösten 2012. Men varför denna artikel? Varför skriver DN över huvudtaget om detta? Varför denna expert? Och har han rätt?

DN:s syfte är dolt i dunkel, varför vinkla artikeln på detta sätt? Vad är det man vill säga? Finns det något nyhetsvärde i detta eller vill man bilda opinion mot betyg? Vilka ungar har man intervjuvat? Medelklassbarn från en innerstadsskolan. Vem har skrivit artikeln? Lenita Jällhage – vad vill hon ha sagt?

I vanlig ordning är det Christian Lundahl, docent i pedagogik vid Uppsala Universitet, som står som expert och gör sig till tolkningsföreträdare för hela skolan. ”Christian Lundahl poängterar att Sverige i ett europeiskt perspektiv sätter betyg relativt sent men trenden i Europa under det senaste decenniet är att senarelägga betygsättningen och komplettera eller ersätta betyg med deskriptiva omdömen. Och nu väljer Sverige det omvända. – Mycket av argumentationen för tidiga betyg i Sverige har egentligen varit argumentation för tydliga mål i skolan. Det är, menar vi, en helt annan sak. Frekvent och informationsrik feedback för lärare påverkar elevers kunskapsutveckling. Däremot kan just betyg, enligt de evidensbaserade studier som finns, ha en avsevärd negativ effekt för lärandet, säger Christian Lundahl”.

Åter igen jämför Lundahl det svenska skolsystemet med de Europeiska skolsystemen. Det svenska skolsystemet, inklusive bedömingssystem, är inte likt övriga europeiska. Exempelvis går det inte att jämföra bedömning och betygsättning i England med Sverige, eftersom i England är betygen relativa, medan i Sverige har vi ett betygssystem som är byggt på angivna kunskapsstandarder. Två helt olika sätt att se på kunskap – det är som att jämföra äpplen och apelsiner, båda är frukter, men väldigt olika. Detta faktum struntar Christian Lundahl i.

Jag håller verkligen med Christian Lundahl när det gäller återkoppling (feedback) till eleverna, det är direkt avgörande för en positiv inlärning. Återkoppling på vad det är eleverna har gjort, vilka mål läraren bedömer eleverna har uppnått och hur de ska jobba vidare för att förbättras. Men när Lundahl menar att betygen har en viktig funktion som urval till andra utbildningar, väljer han att se det som betygens enda verkliga syfte. Det är som om den gamla vanliga betygsmotståndardiskussionen kommer fram, betygens syfte är att sortera. Vilka betyg? Det relativa betygen – ja! Hade ingenting med kunskap att göra, för det spelade ingen roll vad du kunde, en viss procent skulle ändå ha ett visst betyg.Relativa betyg sorterade – det var dess syfte! Sverige har idag ett unikt betygssystem. Det finns inget annat land i Europa som har ett betygssystem som lever upp till de krav som ställs för formativ bedömning.

Jag vägrar att tro att Christian Lundahl inte känner till detta. Jag vägrar att tro att inte Christian Lundahl känner till skillnaden mellan relativ bedömning och kunskapsstandardbedömning. Jag vägrar att tro att Christian Lundahl inte känner till skillnaden mellan det svenska bedömningssystemet och övriga Europas bedömningssystem.

Lundahls åsikter och agerande är ideologiskt och kalkylerande. Lundahl har ”rätt åsikter”, ”rätt ideologiska åsikter” för att göra karriär. Man ska tycka att betyg är skit. Man ska tycka att det är taskigt mot eleverna att ge betyg. Man ska tycka att det är eleverna som får skulden och på vars axlar bördan av prestation läggs när inte betygen infinner sig. Man ska tycka att det ska vara kul att lära sig i direkt polarisering till betygssättning. Man ska tycka att man gör detta jobb, kämpar och står på barrikaderna för elevernas skulle – för man är en sann humanist, en fin människa. Man åker runt och föreläser som den gode pedagogen, som sprider sin ideologi och visar att upp den sanna humanistens ansikte – byggt på evidensbaserade studier.

Men aldrig någonsin har dessa superpedagoger satt sina vackra lågskor i en nedsliten skolbyggnad med dålig standard och skrikiga ungar. Men aldrig någonsin har dessa superpedagoger jobbat i flera år med bedömning i förhållande till elevtexter och i klassrumssituationer. Ändå kan de göra sig till tolkningsföreträdare för en hel lärarkår. Det stinker anser jag. Nej säg som det är, det handlar inte om att hjälpa skolan och lärarna. Det handlar om att göra karriär, tycka rätt och inom ungefär två års tid bli professor i pedagogik. Men vad kommer det att hjälpa svensk skola – inte ett dugg!

Hej hopp lärare – ta för er i debatten, för lärare är samhällets viktigaste arbete!

 

Nätmobbning – ett skolproblem?

Såg idag senaste avsnittet av Skolfront. Det är ju så bra i dagens tekniksamhälle, det går att se det på UR-play. Programmet tog upp två frågor, båda intressanta, men högst relevant för det dagliga skolarbetet är nätmobbning. I ett reportage berättas om Yasemine Gustafsson som blev mobbad under hela sin skoltid, både fysiskt och på nätet. Via internet skickades det hatmail till henne. Detta är förfärligt, men dessvärre är det inte helt ovanligt, även om det kanske inte är så grovt.

I studion efter reportaget diskuterade Anders Almgren från Lärarnas Riksförbund och Lars Arrhenius, Barn- och elevombudsman. Almgren menar att detta inte är lärarens uppgift att hålla koll på nätet, med Arrhenius anser att lärarna enligt lagen har skyldighet att ta tag i dessa problem. Flera gånger återkommer Arrhenius med att det är lagstiftaren som säger att lärarna ska ta tag i detta problem. Tyvärr är Almgren lite flat mot Lars Arrhenius, som går på ganska hårt. Först i slutet säger Almgren att det är Arrhenius tolkning som ligger till grund för att han hävdar att det är lärarnas arbete ha koll på vad som händer på nätet. Anders Almgren argumenterar bra för vad som är lärarnas uppgift, det vill säga undervisa. Lärare har idag så oerhört mycket mer att göra än att undervisa och Almgren upplyser Arrhenius om att han vill att lärarna ska få en uppgift till.

Lars Arrhenius har ett viktigt jobb, våra elever behöver verkligen värnas och försvaras, för många far illa och många skolor behöver sättas under lupp. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att jobba med dessa frågor, de är viktiga för mig. Men likt många andra statliga ombud blir Arrhenius lite fundamentalistisk. Det är svårt att ha en dialog med en person som hela tiden hävdar hårt att det står i lagen, det står i lagen, det står i lagen. Inte vilken lag, hur tolkningen ligger eller har en förståelse för att lärare har väldigt mycket att göra. Inte ens när Almgren frågar var föräldrarna är går Arrhenius in i dialog. Det känns inte bra med personer som ska hävda sin maktposition, för det är så jag känner inför detta.

Klart att lärare måste ta tag i nätproblem om det påverkar skolan. Att elever mobbar varandra via MSN och liknande, skriver ord som de inte kan stå för mellan fyra ögon, vet alla som jobbar med äldre barn i skolan. Men alla vet också att så gott som samtliga elever vet vad som är rätt och fel. Blir nätet ett problem behöver man inte göra en så stor sak av det, men det måste beivras omedelbart. Jag har hindrat många bråk mellan elever, senast i veckan som gick tog jag hand om sex elever i årskurs 4 och 5 som på Facebook hade bestämt att de skulle slåss på skolgården. Hur fick jag reda på det? Jo, slagsmålet började lite smått. Jag tog tag i samtliga, fysiskt snack med dem, skickade ett mail till några av dem på Facebook och talade om att jag aldrig mer ville se detta på skolan, då skulle jag kontakta deras föräldrar. Alla bad om ursäkt och dagen efter kom faktiskt en pojke med sina föräldrar till skolan och ville ha ett samtal. Totalt tog detta cirka 60 minuter.

Nu kan man tycka att 60 minuter är mycket för en redan pressad lärare, men det är inte varje vecka dessa problem uppstår. Ofta är det värre på högstadiet, men även där är det lätt att beivra dessa företeelser. Bygg relationer, nära kontakt med elever, vänskapliga, men inte kompis – man ska vara en vuxen. Var tydlig med att tala om att nätmobbning inte är acceptabelt. Så fort något uppstår – ta tag i det direkt och kontakta föräldrarna. Problematisera och diskutera konsekvenserna med föräldrarna, tala om att nätmobbning inte är acceptabelt. En pågående diskussion, hela tiden diskutera och gestalta värdegrund. Men inte ta tid från kunskapsarbetet.

Alla barn vet som sagt var vad som är rätt och fel. Med en tydlighet från skola och lärare är inte detta ett problem. I alla fall har jag haft små problem med detta, kan bero på att jag varit tydlig gentemot eleverna och deras föräldrar. Jag har haft 5-6 grova incidenter under årens lopp, men dessa har jag löst omgående, endast vid två tillfällen har jag behövt kalla föräldrarna. Jag hade då löst problemet, men ansåg att det var viktigt att föräldrarna träffade varandra, för att det var grova kränkningar. Resultatet blev att kränkningarna upphörde.

Nätmobbning är ett problem, men det är primärt föräldrarnas ansvar att se till att deras barn beter sig schyst på nätet. När det blir så stora problem att det blir en konflikt i skolan ska läraren agera. Om läraren inte känner sig bekväm med detta, ta hjälp av kurator eller rektor. En lärares primära uppgift är att undervisa, inte vara socialterapeut.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Kunskap är makt som Francis Bacon sa. Och klassresan börjar nu!

SU är i chock

Dagens Nyheter (DN) skriver idag (18/12) på två ställen om nedläggningen lärarutbildningen på Stockholms Universitet. På ledarsidan skriver man att Högskoleverkets beslut är ett misslyckande, vilket jag verkligen instämmer i. Högskoleverket (HSV) har i 10-15 år vetat att lärarutbildningen har varit på dekis, har haft stora kvalitetsproblem och att hela utbildningen är ideologiserad. DN avslutar ledaren: ”Med stor administrativ makt följer ett stort ansvar”. Och det ansvaret har uppenbarligen inte HSV tagit, eftersom man inte redan på den tiden lärarutbildningen sköttes av Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) fick varning om indraget examenationstillstånd och därefter indraget examenationstillstånd. Här har HSV något att ta tag i, ligga närmare och följa upp. Kommunicera med berörda och utvärdera hur de genomför sin verksamhet. Hota om att dra in tillstånd och göra det om man inte sköter sig. HSV behöver ha tydliga rutiner, en handlingsplan för hur man ska genomföra sitt uppdrag så att det inte går 10-15 år av dålig verksamhet. Mitt förslag är att HSV ligger nära alla nya grundskollärarutbildningar och kontinuerligt följer upp. Det är tråkigt att behöva dra in examenationstillstånd, för att det är så många människor som berörs och en del blir arbetslösa, men det går inte att bedriva utbildning där studenterna tar 300 000 i studielån om kvaliteten är usel.

En annan tanke som for upp i mitt huvud är att Umeå Universitet och Luleå tekniska högsskola har förlorat rätten att bedriva den nya grundskolelärarutbildningen. Hur tänkte HSV? Ska Norrland inte ha någon lärarutbildning? Det är absurt, ska alla åka söderut för att få en lärarutbildning. Det är som en lärare jag hade på universitetet sa ”AMS betyder i Norrland inte Arbetsmarknadsstyrelsen, utan alla måste söderut”. OK om det var bristande kvalitet i Umeå eller Luleå, men då får baske mig HSV ta tag i detta och i nära kommunikation med åtminstone en av skolorna hjälpa dem att förändra sin ansökan, se till att utbildningen blir bra. Sen ligga nära under lång tid.

Det är upprörda känslor när tre lärare på Stockholms Universitet får uttala sig i ett reportage i DN. Det förstår jag verkligen, för vem skulle inte bli upprörd när ens arbetsplats lades ner. Vice rektor SU Anders Gustavsson medger att deras ansökan inte är bra, att den spretar. Men tyvärr verkar Gustavsson inte hängt med i debatten de senaste 10 åren, för han uttalar föjande: ”Jag vill inte vifta bort kritiken men jag hade varit mer orolig om vi hade fått i uppgift att byta ut hela lärarkåren, fortsätter Anders Gustavsson. Han tror att lärarutbildningen på SU kan starta tidigast hösten 2012 men troligast våren 2013 efter en ny ansökan. Lärarhögskolan riskerar nu att förlora tiotals miljoner i intäkter. Men lärarna kommer de att behålla eftersom de inte har råd att förlora kompetens”.

Anledningen till att kvaliteten på LHS och SU är ju lärarna. Det är de duktiga lärarna som gör kvaliteten och det är de dåliga lärarna som gör att kvaliteten brister. SU:s lärare är inte tillräckligt bra, har inte tillräcklig koppling till klassrummet ute i skolan, har ideologiserat lärarutbildningen och tror att man sitter på ”sanningen”. PERSONALEN ÄR PROBLEMET! Detta måste Anders Gustavsson inse. Att behålla personalen är verkligen ingen kompetens som är värd att behålla, för har man fått utvärdering på utvärdering där det lyfts fram dålig kvalitet och ändå inte ändrat sig, då går det inte att göra med. INSE DET!

Jag tror heller inte att Gustavsson ska vara så optimistisk när det gäller att SU ska få tillbaka examenationsrätten så snabbt som till våren 2013, det kan nog ta betydligt längre. Jag skulle inte bli förvånad om det tar minst 5 år innan SU får utbilda lärare igen. Mitt förslag till Anders Gustavsson är att han under dessa år ska sätta ihop ett lärarprogram som är så grymt att attraktionskraften blir stor och att innehållet blir klockrent – inget flum. Jag vet exakt hur ett sådant program skulle se ut, jag skulle gärna hjälpa Anders Gustavsson, skulle gärna hjälpa honom att skissa ett sådant program. Men det kommer inte hända, för jag är inte så populär i just dessa pedagogiska kretsar, av förståliga skäl. Men Anders Gustavsson vet var jag finns, det är bara att höra av sig.

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste yrke! Och därför behövs en stark lärarutbildning i Stockholm.

SU får inte ny lärarutbildning

Idag kom dråpslaget för Stockholms Universitet, Högskoleverket ger dem inte rätt till att examinera lärare enligt den nya lärarutbildningen, se Högskoleverket. Och DN.  Kort sagt, Stockholms Universitet får inte bedriva lärarutbildning för lärare 1-3 och 4-6. Däremot kommer man få ämneslärarutbildning och förskolelärarutbildning. Ni som har följt den här bloggen kanske tror att Johan Kant gör jämnfotahopp av glädje, firar i champagne och gör vågen av lycka. Icke!

Jag har under lång tid varit kritisk mot den lärarutbildning som jag själv har gått. Jag utbildade mig på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS), men när Jan Björklund hotade med att lägga ner LHS om han vann valet 2006, var ledningen för LHS snabb med att ta kontakt med Stockholms Universitet (SU). Det hela slutade med att SU slukade LHS och tog ifrån dem examinationsrätten. Jag läste alla mina ämneskurser på SU och var nöjd över både de kunskaper jag fick till livs och de lärare jag hade. En och annan trist föreläsare stötte jag på, men över lag var kvaliteten bra. Däremot var det katastrof på LHS redan då, vilket också Högskoleverket, Skolverket och Riksrevisionen påpekade i rapport efter rapport. Ändå hände ingenting. I min enfald trodde jag att lärarutbildningen skulle bli bättre när SU fick ansvar över verksamheten, men det verkar som jag hade fel.

Men handen på hjärtat – är detta beslut förvånande? Inte ett dugg. På lärarutbildningen finns samma personer kvar som drev ner Lärarhögsskolan i Stockholm i skiten. Exempelvis har rektorn ett stort personligt ansvar för detta. Alltså alla de personer som konsekvent har motarbetat reformen LPO 94, som motarbetat tydliga kravnivåer, som motarbetat att studenterna får utbildning i bedömning och betygsättning, som är emot betyg och så vidare. Listan kan göras hur lång som helst. Personer som i åratal missbrukat sitt uppdrag. Dessa personer sitter på sina höga positioner och har ingen koppling till det arbete som sker i klassrummet och allt de lär ut till eleverna är en ideologi – vad som är rätt att tycka. Man ideologiserar allt, utan att ha någon verklighetsförankring och man tror att man är ”fina och goda” människor. Läs mer om detta i en av mina tidigare blogginlägg Vision och verklighet, 18 november 2009.

Jag ska i ärlighetens namn säga att Södertörns Högskola, som har fått rätten att bedriva den nya lärarutbildning, många gånger är flummiga och inte alls är sådana spjutspetsar som de själva tror. Jag har haft väldigt många studenter från Södertörns Högskola under årens lopp som gjort VFU (praktik), så jag har dels den information som studenterna gett mig, dels underlag för examination, dels kursbeskrivningar och dels en del märkliga händelser. Men förhoppningsvis skärper Södertörns Högskola till sig.

Det som är bra med beslutet att inte låta Stockholms Universitet få utbilda lärare är att de personer som har förstört så mycket för studenter och för svensk skola inte längre kan påverka studenter. Att dessa personer förhoppningsvis blir utfasade ur svenska skolan. Att svensk grundskola kan börja om och succesivt höja kompetens och kunskap inom svensk lärarkår. Men det är trist att inte Stockholms Universitet, som är en stolt institution i huvudstaden kan få behålla en så viktig utbildning. Ansvariga för detta beslut är i slutändan alla de personer som i år missbrukat det uppdrag de hade. Ett uppdrag att utbilda Sveriges bästa lärare. Ett uppdrag som misslyckades och nu får de ta konsekvenserna av sitt handlande.

För lärarjobbet är Sveriges viktigaste arbete!

Bibliotek – en hotad kulturinstitution?

Lyssnade på P1 i morse på väg till jobbet. Det var debatt i studion angående att Nacka kommun skulle låta ett av sina sex bibliotek skötas av en privat entreprenör. I detta fall var det personalen som tog över biblioteket. Gott nog! I studion diskuterade det moderata kommunalrådet i Nacka Erik Langby och en kvinna som jag inte uppfattade namnet på. De hade i alla fall helt olika syn på hur kulturutbudet skulle skötas. Kvinnan tyckte att det var ett hot mot kulturen när bibliotek ska marknadsanpassas och Erik Langby menade att Nacka skulle ställa höga krav på skötseln av biblioteken. Langby menade att i och med marknaden fick styra, alltså du och jag, skulle utbudet anpassas efter vad människor ville ha. Langby menade också att kvaliteten skulle stärkas och konkurrensen öka, eftersom om man höll en dålig kvalitet skulle inte kunderna komma och konkurrensen skulle få entreprenören att vara på hugget. ”Debattkvinnan” menade att det kanske var bra personal som tog över biblioteket, men vad skulle hända om t.ex. ett bokförlag köpte in sig i biblioteket?

Jag har inga problem med att goda entreprenörer jobbar inom kommunal och statlig verksamhet. Heller har jag inga problem med att de tjänar pengar. Det jag har problem med är när feta vinster tas ut på skattemedel, om verksamheten blir lidande. Jag har också problem med att politiker och beslutsfattare säljer ut välfärden, utan att ställa tydliga kriterier kring vilken förväntad verksamhet entreprenören ska driva och sedan utvärderar det. Ni vet, dra in på förskolebarnens mjölk och sådär.

Men jag måste säga att Erik Langby är ideologiskt formad i en moderatmall som jag har svårt för. Att tro att marknaden skulle vara bra för kulturen och att det skulle bli bra kultur för att människor får bestämma är helt fel anser jag. Men det var precis som när tv- och radiomarknaden skulle avregleras – då skulle ju allt bli så pluralistiskt. Men så blev det inte! Kommer ni ihåg Bandit radio? Jag menar alltså inte dagens Bandit radio, utan den första stationen. Då var det en otroligt bra radiostation som spelade väldigt mycket och bred rock’n roll. Men de fick alldeles för få lyssnare och därmed för lite reklamintäkter och det slutade med att man gick i graven. För marknaden sysslar med finansiering av ekonomiska skäl, inte på grund av att Bandit höll en god och bred kvalitet. Och hur låter Bandit idag? Typ Bon Jovi-rock hela tiden och de andra reklamkanalerna spelar samma låtar, radiohits eller stora artister. Tack och lov har vi Sveriges radio.

Men vad vill jag komma till. Jo att Erik Langbys sätt att se på kultur och marknaden håller inte, därför att om ”vanliga människor” får bestämma kulturen blir det deckare, dansbandsmusik, buskisteater och Sitt coms. Nu är jag kanske lite elak, men det är för att dra det till sin spets. Jag är själv inte speciellt kulturell, är inte speciellt kulturellt kunnig och verkligen inte en person som ”äter” kultur. Ändå ser jag värdet i att någon som är specialiserad, vågar flytta gränser och utmana får bestämma. Författare, konstnärer och ”kultureliten” har alltid flyttat gränser, fått samhället att förändras. Många gnäller över kulturredaktioner, men de skriver inte för den vanliga människan, de jobbar med en metadebatt som flyttar gränser och utmanar etablisemang. Som utmanar rådande tänkande. Som utmanar marknadskrafter. Det är synd att inte Erik Langby och andra moderater förstår det, att marknaden aldrig har fått den smala kulturen att frodas. Den kultur som gör en samhällsgärning.

Eller också är det just det som Langby och kompani har förstått. För biblioteken, eller rättare sagt folkbiblioteken härstammar från en gammal hederlig socialdemokratisk (socialistisk) bildningstradition. Det var viktigt för den groende arbetarklassen att bilda sig och utbilda sig. Biblioteken är starkt förankrad i denna tradition, i den socialistiska ideologin. Kanske är det de som ”De nya moderaterna” vill krossa? För ska man bygga det nya samhället vill man ju inte göra det på gammal grund, för den ideologin passar ju inte in i det nya bygget. Jag hoppas att det inte är så, men jag kan inte säkert svära på det hela.

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste arbete!

Islamofobi!

Ett fruktansvärt bombdåd i centrala Stockholm, av en sjuk människa, och debatten om islam är igång igen. I TV, radio och tidningar får muslimska imamer och experter försvara Islam i allmänhet och muslimer i synnerhet. Hörde Jan Guillou på studio 1 på radio idag. Vilken hjälte han är! Han refererar till att den svenska lagstiftningen har blivit betydligt tuffare gentemot muslimer, men även andra ”nysvenskar”. Förra veckan blev två svensksomalier dömda för stämpling till terroristbrott. Bakgrunden är att de i telefon hade pratat om att göra något dåd, närmast ”skitsnackat”, men konkreta planer eller vapen fanns inte. Säpo slog till! Resultat: Fyra års fängelse! Enligt Guillou skulle aldrig en svensk vit man blivit dömd för detta. Snacka om att Sverigedemokraterna får vatten på sin kran och att svenskar med invandrarbakgrund känner sig ännu mer utanför, segregerade, i det svenska samhället.

Muslimer är som vilka människor som helst. De går upp, gör frukost till sina barn, lämnar på dagis/skola, går till jobbet, kämpar på, hämtar på dagis/skola, lagar mat, umgås, sover. Som vilka människor som helst! Med fel och brister, men 99% av alla muslimer är trevliga, toleranta, sociala, goda, glada och vill göra rätt för sig. Vill vara en del av samhället! Hjälpa till att bära upp det svenska samhället.

Idag på TV4-nyheterna intervjuade man en imam från Fisksätra. Han undrade vilka böcker bombextremisterna hade läst. Antagligen inga. Kanske inte kan läsa? Det är en sjuk syn ledarna för al-Qaida och andra extremgrupper har, som inte delas av så många. Men egentligen handlar detta inte så mycket om religion, utan om makt och politik.

För några år sedan fick talade jag med en god vän som är muslim. Han sa: ”Johan, nu när du vet så mycket om Islam och är insatt, då är det väl dags för dig att konvertera till Islam”. Jag har inte konverterat, trots att jag tror på Gud. Islam är en tolerant religion som vi inte ska vara rädda för, det är när maktgalna män får styra i religionens namn det går åt skogen. Det har ju hänt inom kristendomen också. Det är när rädsla får styra som hatet och främlingsfientligheten får starkare fotfäste. Och så vill vi ju inte ha det, åtminstone inte de flesta och åtminstone inte jag.

Trötta lärare

Jag kommer ihåg mitt första år som lärare. Julen 2000 var jag helt bort i huvudet, minns att jag tittade på nyheterna några dagar innan julafton och fattade ingenting. Någon gång efter nyår landade jag och min tankekraft började komma tillbaka. Med åren blev jag van vid det tuffa arbetsklimat som läraryrket innebär, men tröttheten var alltid påtaglig. Nu står en ny jul för dörren och många lärare är helt slut i kropp och själ. Jag märker det på Vikingaskolan, lärarna suktar efter vila, slippa vara tankemässigt på alerten hela tiden, få umgås med släkt och vänner och äta god mat. Det är klart att många i skolan, även jag är trött efter en lång höst, med många konfliktlösningar, möten, EVK, planeringar, rodda ihop verksamheten och en hel drös föräldrasamtal.

En lärares situation är ändå mer påfrestande än de flesta andra yrken. Jag ska förklara för dem som inte är riktigt insatt. Som klasslärare behöver du planera upp till tolv ämnen under läsåret, vilket gör att trots att du kanske inte har igång alla ämnen samtidigt, behöver du ligga steget före och tänka framåt inför nästa arbetsområde. Vid planering ska du hitta mål som passar i kursplanen och ställa de didaktiska frågeställningarna: Vad, Hur, När och Varför. Du ska även samarbeta med andra lärare och med specialläraren. Som lärare ska du få med dig alla elever, anpassa undervisningen så att alla elever hänger med, kommunicera med alla elever och deras föräldrar. Du ska göra bedömningar av elevresultat, både muntligt och skriftligt. Du ska göra bedömningar i förhållande till kursplanens mål och i förhållande till den kunskap du har som lärare vilken kunskapsnivå som är rimlig för just den årskursen. Kommer elever att fixa det eller behövs det extrastöd. När du som lärare undervisar ska du brinna för ämnet och visa att det är kul att lära sig, få eleverna att känna lust till skolan och lärandet. Förutom detta ska du också kommunicera med elever och föräldrar, bygga relationer och få eleverna att känna sig trygga i skolan och med sina kompisar. Du ska se till att eleverna bygger relationer, att ingen blir utsatt för mobbning eller kränkningar, att ingen blir utanför, att alla har någon att leka eller vara med. Som lärare ska du lösa konflikter som händer på rasten eller som händer på internet på fritiden, för eleverna tar med sig konflikterna till skolan. Du ska dessutom ringa hem till föräldrarna och informera om det uppstått bråk eller om deras telningar inte gör sina läxor som sig bör. Eventuellt behöver du kalla föräldrarna till möte mitt i terminen för att lösa problem, konflikter eller sätta upp åtgärdsprogram. Åtgärder som skolan ska ta ansvar för. Som lärare ska du få eleverna att respektera varandra, inte älska varandra, men visa respekt. Utöver detta ska du leva upp till den måluppfyllelse som rektor och förvaltning sätter upp och när eleverna inte når de målen ska du skriva åtgärdsprogram och dokumentera allt i den Individuella utvecklingsplanen (IUP). Som kaka på detta ska du vara med och utveckla skolan, delta i olika grupper, t.ex. antimobbingteam, IT-grupp etc. Lägg därtill utvecklingssamtal två gånger per termin, med förberedande skriftliga omdömen och påföljande dokumentation och åtgärdsprogram (vid behov).

Är du ämnenslärare på högstadiet och gymnasiet har du inte lika många ämnen att hålla rätt på, men du har krav på djupare kunskaper i ditt ämne. Exempelvis ska du kunna genetik, nationalekonomi eller olika etiska synsätt. Det ställs krav på dina kunskaper! Du har också ett ansvar precis som klasslärarens när det gäller ovan uppräknade arbetsuppgifter. En lärares uppdrag är givetvis genomförbart, men som alla säkert förstår är dessa krav på lärare en energitjuv som heter duga. Många lärare är  helt slut när jullovet kommer.

Nu kanske en del läsare menar att det inte alls ser ut på detta sätt över allt och det stämmer. En del lärare kan inte genomföra ovanstående uppdrag på grund av att de saknar kunskap. En del lärare hittar sina planeringar på lektion.nu och har ingen koll på kursplanen, eller reflekterar inte över de didaktiska frågeställningarna. En del lärare går till skolan, genomför sina lektioner och går hem. En del lärare ringer inte till föräldrar och ger kontinuerlig återkoppling. En del lärare samarbetar inte. En del lärare kan inte undervisa och förklara för eleverna så att de förstår. En del lärare är inte lärare och del lärare borde inte vara lärare.

Men, faktum är ändå att många lärare genomför detta jobb och många gör det bra. I diskussionen påtalar många att lärare borde jobba 40 timmarsvecka, istället för som idag 45 timmarsvecka. Bland annat ville Sveriges kommuner och landsting (SKL) reglera lärarnas arbetstid. Jag är högst osäker på att SKL vet vilka arbetsuppgifter lärarkåren har, för dagens skola ställer mycket högre krav på dess lärare än den någonsin gjort. Dessutom upplever jag att dagens ungdomar suktar efter vuxenkontakt och är i stort behov av bekräftelse. Lärare jobbar in sin ledighet, genom att ha en förtroendetid på 10 timmar per vecka och tro mig, den ledigheten behövs. För ska Sverige åter bli en kunskapsnation att räkna med behöver makthavare, myndigheter och gemene man förstå att läraryrket är samhällets viktigaste arbete – alla andra yrken jämförda. Men det går inte att titta på formen för läraryrket, det är innehållet som måste granskas. Vad gör en lärare? Det är innehållet som är viktigast!

Vila nu Sveriges lärarkår, det är ni värda! Och God Jul!

PISA – sjunkande svenska elevresultat

Igår (7/12) presenterades de senaste PISA-resultaten. Svenska elever hade tappat i internationell jämförelse. Skolverket menade att det var bekymmersamt och på ledarsidan i DN skriver Johannes Åman en betraktelse över detta. Åman menar bland annat att det går att förbättra skolresultat på bara några år, att det faktiskt går att göra något åt dåliga resultat. Det är bra!

Att svenska elevers kunskaper har sjunkit är det inget snack om. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm brukar med jämna mellanrum klaga på hur deras nyintagna studenters matematikkunskaper blivit allt sämre, man har använt samma prov år ut och år in och har flera års material att jämföra med. Läskvaliteten har också sjunkit, det finns det flera studier som visar. Individuella programmet på gymnasiet har blivit allt större, år ut och år in.

Men fungerar det på detta sätt? Det beror på vem man frågar, men jag menar att det är andra saker som styr huruvida skolor och elever lyckas. Vi vet att det har betydelse om klasser består av 22 eller 32 elever. Vi vet att det har betydelse om elevens föräldrar är akademiker. Vi vet att det har betydelse om eleven är uppvuxen i ett hem med mycket böcker och där föräldrarna läser mycket. Men det är inte det som är avgörande. Det som är avgörande för skolframgångar, som får elever att växla, som får elever att göra en kunskapsresa är kvaliteten på läraren! Som jag skrev i går har McKinsey för tre år sedan kommit med en rapport där man granskar skolor och skolsystem världen över. Man kommer fram till att det är läraren som gör skillnad, oavsett social bakgrund. Det är ju därför vi har skola, för att utjämna skillnader och låta elever lära sig en hel del kunskaper för att kunna få en bra utbildning och kunna ta kontroll över sitt liv.

Mina erfarenheter som lärare är att det finns faktorer som är avgörande för skolframgång.

1. Roliga lektioner, lärare ska visa att ämnet är roligt och få eleverna intresserade och inse att ämnet är roligt. Detta är lärarens jobb.
2. Fokus på kunskap! Börja där eleverna befinner sig, det som Per Måhl kallar Förkunskapsprincipen.
3. Håll koll på elevernas läsning, så att de läser bra och kan ta till sig läromedlen.
4. En metodik där eleverna inte lämnas att söka kunskap själv, utan läraren leder undervisningen.
5. Tydlighet gentemot eleverna vilka mål de ska uppnå och hur de ska uppnå dessa mål. Hur ska läraren sköta examination.
6. Återkoppling kontinuerligt till eleverna. Vad gör de bra, vad ska de utveckla och förbättra och hur ska de göra.

Lev Vygotskij menade att det eleven kan göra tillsammans med läraren, kan eleven senare göra själv. Detta faktum tar inte Pisa upp. Dags att fokusera på andra saker, t.ex. hur Svenska elever läser och sedan gå ut och göra undersökningar -för läsningen är grunden till all kunskap.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhället viktigaste arbete!

McKinsey följer upp

För tre år sedan kom det amerikanska managementföretaget McKinsey & Co med en stor rapport om skolan. Jag skrev om den rapporten 19 december 2009. Det finns även en länk på min huvudsida till en film om själva McKinseyrapporten. Idag (7/12) skriver Johannes Åman på Dagens Nyheters ledarsida att McKinsey har följt upp sin rapport med studien ”How the world’s most improved school systems keep getting better”.

Mycket intressant tycker jag. Utan att ha läst rapporten måste jag säga att det verkar lovande, om man utgår från Åmans redogörelse. Det är 20 länder och delstater som ligger i olika delar av världen, en del är rika medan andra är fattiga. Länderna har minsta gemensamma nämnare att tillhöra de allra bästa i internationell skoljämförelse.

Rapporter handlar om hur välutvecklade skolsystem utvecklas ytterligare. Enligt McKinsey har man i dessa länder jobbat i olika steg för att utveckla verksamheten, steg som måste tas i rätt ordning. Det går inte att ändra ordningen, göra som man vill. Denna ordning menar McKinsey att man måste gå:

1. Alla elever måste få grundläggande kunskaper i läsning och räkning.
2. Skolan samlar in grundläggande data om elevernas resultat. Detta ligger till grund för att man ska kunna utkräva ansvar, se till att lärare och skolor får pedagogiskt stöd.
3. Stärka rektorer och lärare i deras yrkesroll. Exempelvis skapas formella krav för yrkes, men även karriärsvägar för lärare.

Dessa punkter är intressanta. Vad har vi i Haninge kommun gjort? Jo, se till att alla elever från tidig ålder, alltså från förskoleklass och uppåt, får med sig grundläggande kunskaper i läsning och räkning (matematik). Haninge har sedan flera år sysslat med att följa upp elevers läsning från och med förskoleklass. Förvaltningen har ställt krav på organisationen att alla elever som lämnar årskurs 1 ska ha nått till LUS-punkt 10 (Läsutvecklingsschemat). Ingen elev ska lämnas utan att få rätten att lära sig läsa. I årskurs 3 ska de ha nått LUS-punkt 15 – flytande läsning. I matematik har förvaltningen lyft fram goda lärarexempel och frågat sig: ”Vad gör denna lärare som innebär att alla elever når målen i matematik”. Denna satsning har givit resultat även på Vikingaskolan. Andelen elever som nådde målen vårens nationella prov i matematik i årskurs 3 ökade från 45% till 85%.

Haninge kommun har sedan flera år tillbaka samlat in elevernas resultat. Huruvida ansvar utkrävs och stöd sätts in varierar, skulle kunna vara bättre. Ändå anser jag att det är rätt tänk från politiker och tjänstemän i Haninge kommun. Vi på Vikingaskolan kan se hur det har gått i de olika klasserna och var vi behöver förbättra pedagogik och eventuellt sätta in extrasatsningar. Fokus på måluppfyllelse gör att skolor, lärare och rektorer skärper sig och jobbar mot målen i större utsträckning än tidigare.

Vem ska stärka rektorer och lärare i sina yrkesroller? Skickliga lärare och pedagoger i kommunen är det som jag närmast kommer och tänka på. Att lärarutbildningen eller pedagogiska institutionen på högskolor och universitet skulle fixa det är en omöjlighet. De har under de senaste 20 åren inte visat att de klarar av den uppgiften, snarare tvärt om – svensk skola blir bara sämre och sämre i jämförelse med andra länder. Duktiga lärare i kommunerna bör få fortbilda sina kollegor, kanske auskultera och ge sina kollegor återkoppling. Duktiga rektorer i kommunerna bör få fortbilda sina kollegor, handleda och ge återkoppling. Dessa tjänster skulle kunna bli karriärstjänster och på detta sätt skulle kommunerna kunna bygga upp en egen fortbildning.

Formella krav på lärare och rektorer är på gång. Ny statlig rektorsutbildning har varit igång i 1,5 år och en lärarlegitimation är på gång för lärarna. Att höja statusen för lärare och rektorer är avgörande för framtiden, men det ställer också krav på båda yrkesgrupperna att kunna leva upp till de krav som ställs. Här finns det ganska mycket att göra, både fortbilda och återkoppla för förvaltningstjänstemän gentemot rektorer och rektorer gentemot lärare. Auskultation och återkoppling.

Jag ser fram emot att få läsa McKinseyrapport 2. Kanske kan jag se ännu mer likheter med det vi gör i Haninge. Det ska bli intressant att se om Haninges elever har blivit bättre och att satsningarna på läsa och räkna har givit resultat. De elever som var med från början när denna satsning började går väl i årskurs 6-7 eller nåt. Vet inte så noga. Dock är jag inte så säker på att det går att se något på just dessa elever. Däremot är jag ganska säker på att de elever som går i årskurs 3 och nedåt idag kommer att nå goda resultat i årskurs 6 när det gäller betyg. Jag ser fram emot att dessa vetgiriga och roliga elever blir äldre och visar hur otroligt kunniga och duktiga de är. För man får inte glömma bort att barn är nyfikna av naturen, det vet vi som jobbar i skolan.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!