Lätt att skapa en negativ identitet hos elever

Jag läste ett bra blogginlägg på Mats Öhlins blogg. Mats är skolchef i Haninge kommun och skriver i sitt inlägg om hur den sociokulturella bakgrunden påverkar barn. Redan vid skolstart har barn olika förutsättningar, beroende på från vilken familj och vilka föräldrar de har. Vi i skolan kan se till att skillnaderna mellan barn minskar. Läs Mats Öhlins blogginlägg!

Såg du Skavlan i fredags? Programmet var sådär i min smak, men en gäst och det han berättade var mycket intressant. Psykologen Philip Zimbardo gjorde 1971 ett experiment och han kommer till Skavlan och berättar om detta. Det hela gick ut på att 24 fullt friska och hälsosamma studenter blev indelade som fångar och fångvaktare. Sedan blev de instängda i en källare. Trots att de visste att det var ett experiment, började de redan andra dagen ta sig an rollen och ju längre tiden gick blev rollen starkare och fångvaktarna började förnedra fångarna. En ”fånge” ville inte längre vara med i experimentet, men fick inte lämna för vakterna. Ta en titt på inslaget, det börjar 35 minuter in i programmet.

Men vad vill jag då säga med Mats Öhlins blogginlägg och dr Zimbardos experiment. Jo, att våra elever är dagligen utsatta för detta tryck och vi måste vara medvetna om detta. Hur menar jag? Jo, eleverna kommer till skolan med de förutsättningar som Mats Öhlin tar upp. Kommer de från hem med studietratidion, med mycket böcker? Eller inte! Med en ensamstående förälder? Fattigt på både bekräftelse och ekonomi? Med sina förutsättningar kommer de till skolan, fulla med förhoppning. Nu möts de av ett gäng vuxna, både lärare och andra. Hur formar vi eleverna? Formar vi dem till unga människor som tror på sig själv, som tror på sina möjligheter? Som får höra att de är bra och att de duger som de är? Som har en lärare som tror på deras förmåga, trots att de inte uppnår målen idag – ändå peppar dem att tro att de kommer att nå målen i morgon. Och som kommer att göra det!

Det är just det, att Philip Zimbardo på 36 timmar kunde knäcka fullt friska människor till att skapa en identitet, trots att de visste att det var ett experiment. Vilken identitet skapar vi hos våra elever? ”Jamen, William är ju alltid så bråkig”. ”Och Petter gör ju aldrig läxorna”! ”Och Sara är hopplös”. ”Och lilla Lasse han är nog obegåvad”. ”Men däremot är Lisa så duktig och Anders är så begåvad”. Om en elev går i en klass i tre år och ständigt får höra hur han är – blir det inte en självuppfyllande profetia? Blir inte lilla Lasse dum, för det var liksom förutbestämt att han inte skulle fatta, för han är ju obegåvad?

Lägg där till klasskillnad, kön (skillnad), etnisk skillnad och ekonomisk skillnad. Hur blir man bemött och vilka förväntningar och krav ställer vi på oss själva och på eleverna? Det är vi i skolan som bestämmer hur vi ska bemöta eleverna och jag tror att det många gånger är så att vi har en bestämd uppfattning om olika elever, som i sin tur färgar av sig på förväntningar och bemötande. Våra fördomar ligger i vårt undermedvetna och skvalpar. Det är därför viktigt att vi rannsakar oss själva, kanske tar hjälp av kollegor och arbetslag för att se sig själv och diskutera hur man bemöter elever. För det är bara genom att bli medveten om ens agerande som det går att eventuellt förändra och förbättra. Om det behövs? Kanske är det så att det redan idag är bra, gott nog. Men om inte, är det bra att reflektera över detta. Jag vet att jag måste göra det!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Skriftlig sammanfattning ger bäst resultat

Jag läste en intressant artikel i Dagens Nyheter förra helgen (23/1-11). Två psykologer vid Purdueuniversitetet i USA har jämfört några olika inlärningsmetoder och redovisat sina resultat i senaste numret av tidskriften Science. DN skriver: ”De testade ett hundratal collegestudenter som fick lära in några moment i biologi, till exempel skillnaden på olika typer av muskler och hur matsmältninssystemet fungerar. En grupp fick bara sitta och läsa vid ett enda långt tillfälle. En annan grupp fick läsa sammanlagt lika länge, men uppdelat på fyra kortare tillfällen. En tredje grupp fick först läsa en stund. Sedan fick de ägna resten av tiden åt att rikta en så kallad konceptkarta – ett diagram där man med bubblor och rutor försöker åskådliggöra hur saker och ting hänger ihop. Denna teknik påminner om så kallad mind-mapping och omhuldas av en del pedagoger. Den fjärde och sista gruppen fick först läsa en kort stund. Sedan fick  de skriva ner vad de kunde komma ihåg på ett papper. Utan att titta i boken! Därefter fick de läsa en stund till, och sedan åter skriva ner vad de lärt sig. Alla fyra grupperna höll på sammanlagt precis lika lång tid”. Resultaten visar att den grupp som fick skriva ner vad de lärt sig visade överlägset bästa resultat.

Detta sammanfaller väl med mina egna erfarenheter av arbete i klassrummet. Jag jobbar alltid på ungefär samma sätt, en metodik som jag kallar ”Seminarieundervisning”. Jag kommer på ett tydligt sätt redogöra för denna metodik i min kommande bok Yrke: Lärare, men i seminarieundervisningen ingår att problematisera på whiteboardtavlan det som jag går igenom. Eleverna får därefter skriva ner det som skrivs på tavlan och sedan jobba med anteckningarna. Läsa läromedelstext och anteckningar, jobba med de i förväg uppställda frågeställningarna, svara med egna ord och förklara hur de tänker.

Men vad är det för speciellt med detta? Egentligen inget speciellt alls, så här jobbar nog väldigt många lärare. Men sällan eller aldrig kommer det fram i debatten. Det som händer när eleverna skriver är att de sätter ord på eget tänkande. Det är lite komplicerat att ställa rätt frågor, det krävs en hel del träning, men om läraren ställer frågor som ställer krav på eget tänkande och eleverna får jobba med att skriva, blir skrivandet ett medel för att sätta ord på tänkandet. Skriva ett sätt att tänka!

Detta arbetssätt har ännu en fördel, den motverkar atomism (ytinlärning). I och med att eleverna får jobba med eget tänkande, sätta ord på det de lär sig, ställs det krav på förståelse. Det innebär att holism (djupinlärning) förutsätts, vilket resulterar i att eleverna får en förmåga att komma ihåg den kunskap de lär sig. Det blir med andra ord inte mekanisk inlärning.

En elev som gick i min första klass jag hade på Jordbromalmsskolan skickade ett mail till mig via Facebook i början av januari. Hon skrev:  ”Ville bara tala om att jag jobbar som guide/reseledare för Ving i Sharm el-sheikh, Egypten. Guidar turer till t.ex. Kairo och pyramiderna. Det gäller att ha mycket kunskap, och det är nu jag tackar dig för historia lektionerna, de har hjälpt mig en bra bit på vägen”. Vi hade undervisning om Egypten i årskurs 6-7. Eleven är idag 22 år, alltså 9-10 år sedan – hur kan det komma sig att hon upplever att hon har lärt sig så mycket på lektionerna? Jag är övertygad om att hon och hennes klasskompisar lärde sig dels att förstå det de lärde sig, få holistiska kunskaper, men också att de lärde sig ett sätt att förhålla sig till kunskap. När jag hade haft klassen i fyra år var de oerhört duktiga, inte bara i mina ämnen, utan över lag. När min gamla elev behövde fräscha upp sina kunskaper hade hon redan en grundförståelse för Egypten och dess historia, det gällde att uppdatera och fräscha upp faktakunskaperna. Och i dagens informationssamhälle är det ganska enkelt.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb.

Olika mättraditioner

Under mitt omfattande arbete med bloggserien ”Pedagogiskt nätverk” tror jag mig ha upptäckt att något som är gemensamt för de personer som kritiserar betyg, är att de inte riktigt förstår det svenska betygssystemet. Det låter lite märkligt när jag påstår detta, för jag pratar ju om personer som är både docenter och professorer, rimligtvis borde dessa personer vara insatta. Eller är de det? Hur många har på riktigt studerat både relativa betygssystemet och vårt nuvarande kunskapsbetygssystem? Och då menar jag inte bara i teorin, utan även i praktiken. Låt mig förklara hur jag menar.

När man lämnade det relativa betygssystemet och gick till dagens betygssystem var det ett paradigmskifte. Men dessvärre uteblev fortbildningen från Skolverkets sida. Ingen talade om för lärarna att betygssystemet var bytt, åtminstone gavs det ingen kognitiv konflikt som krävs för att ändra tänkande helt och hållet. Lärare fortsatte sätta betyg som de gjort tidigare. Dessutom härjade det olika pedagogiska metoder runt om i landet t.ex. portfolio, PBL och ”fri forskning”. Man kan tycka att varje lärare har en skyldighet att fortbilda sig själv, sätta sig in i de styrdokument som styr lärarens uppdrag. Men det är inte enkelt att ändra tänkande, det är verkligen svårt. Att eleverna skulle söka kunskap själv ledde nog till atomism, det vill säga att eleverna i stor utsträckning lärde sig en massa faktakunskaper på ytnivå, många gånger utan förståelse. Jag har själv erfarenhet av det från Jordbromalmsskolan. Jag tror att en dålig fortbildning i kombination med atomism har lett till att eleverna har lärt sig att lära sig utantill, att skriva läxförhör och prov, utan att reflektera och tänka själv. Om nu min beskrivning stämmer, eller om det åtminstone finns någon sanning i detta – är kritiken mot betyg befogad? Klart att den kan vara om man inte sätter sig in i betygssystemet på riktigt.

Den kanadensiska forskaren Cathrine Taylor menar att det finns två sätt att göra betygsgrundande bedömningar. Den ena modellen kallas mätmodellen (The measurement model). Huvudsyftet med den modellen är att rangordna, eller sortera elever. Exempel på denna modell är högskoleprovet, lästest, eq-test. Det som är karaktäristiskt för mätmodellen är:

• Prov med många frågor utan någon medveten progression. Uppgifterna bör mäta olika förmågor.
• Standardiserade prov där eleverna inte bör få information i förväg om uppgifternas form eller innehåll.
• Proven bedöms kvantitativt med poäng, betygsgränserna fastställs med lösningsfrekvens.
• Proven genomförs med tidsbegränsning.

Den andra modellen kallas kunskapsstandardmodell (The standards model). Huvudsyftet med den modellen är att avgöra om eleverna har nått en uppsatt kunskapsstandard. Exempel på denna modell är uppkörning för körkort och ”läraruppdraget enligt LPO 94″. Det som är karaktäristiskt för kunskapsstandardmodellen är:

• Prov med få frågor som har en medveten progression. Elever behöver inte göra identiskt samma uppgifter, ej heller samtidigt.
• Elever bör i förväg informeras om uppgifternas form och innehåll.
• Kvalitativ bedömning görs, d.v.s utan poäng. Betygsgränser fastställs som skillnader mellan olika kunskapsstandarder ( t. ex. förståelse och förmåga att tillämpa)
• Eleverna får nog med tid

Utifrån dessa två modeller kan man se på svensk skola idag, vilket är det förhärskande? Är det inte så att alltför många matte- och engelsklärare gör både poängplockarprov och sätter en tidsaspekt på provet? Sett utifrån detta perspektiv, är det verkligen så att betyg är av ondo?

När jag har gjort läxförhör och prov har mina elever alltid fått reda på vad de ska kunna. De har fått den tid som de behövt, jag kommer ihåg Patrik som alltid behövde dubbelt så lång tid som hans klasskamrater, vilket han också fick. Allt Patrik levererade var kvalitet – han visade alltid hur han tänkte och han kunde verkligen svara på alla frågor. Är det tiden som ska få styra? Frågorna jag ställer fodrar alltid ett eget tänkande, att eleverna redogör med egna ord hur de tänker kring en fråga. VG- och MVG-frågorna har en tydlig nivåskillnad som tar sig utgångspunkt i betygskriterierna. Här pratar jag om tankekvaliteter, t.ex. kunna dra slutsatser, analysera eller byta perspektiv. Efter genomför läxförhör eller prov får eleverna alltid tillbaka sina arbeten med mycket återkoppling, vad de gjort bra och vad de ska förbättra.

Så vad är problemet? Sorterar dagens betygssystem? Nej inte alls, men om det används på ett felaktigt sätt, som ovan beskrivits, får det felaktig effekt – då handlar det om atomism och sortering. Men det är inte betygssystemets fel. Den kritik som förts fram av betygsmotståndare att betyg sorterar eller att det inte bidrar till kunskapsutveckling hos elever stämmer inte alls enligt mina erfarenheter. De elever jag hade på Jordbromalmsskolan utvecklades oerhört mycket under de fyra åren jag undervisade dem och det berodde på att jag använde summativ och formativ bedömning, att jag gjorde kunskapsbedömningar utifrån kunskapsstandardmodell och satte betyg utifrån kunskapsstandarder som fanns för varje betygssteg. En annan viktig skillnad mellan tidigare läroplanen och Lpo 94 var elevernas kunskapsrätt. Tidigare hade eleverna haft rätt att gå i skolan, nu fick man rätt till kunskaper. Detta innebär att fokus flyttades från utlärt (teach) till inlärt (learn), det vill säga vad eleverna skulle ha lärt sig. Dessvärre var och är det en del skolor och lärare som fortfarande säger: ”Men det där borde han kunna, det har vi ju gått igenom” – utlärt!!!

Jag tror att många som är emot betyg egentligen kritiserar det relativa betygssystemet, med all rätt. Det är faktiskt med vår nuvarande läro- och kursplan vi på allvar kan se till att alla elever får de kunskaper de har rätt till, att alla elever lär sig det som krävs för att vara rustade för framtiden, att alla elever tar kontroll över sina liv. Genom kunskap växer människan och genom att använda summativ och formativ bedömning i förhållande till kunskapsstandarder finns det möjlighet att låta alla elever nå fullständiga betyg. Vi har inte uppnått det ännu, men jag är övertygad om att vi skulle kunna nå dit.

Lärare är samhällets viktigaste yrke, det gäller att satsa på lärare och låta dem växa och få möjligheter att en gång för alla göra upp med gamla läroplaner och med det relativa betygssystemet. För då!!!!!!!!!!

Pedagogiskt nätverk del 12: Sammanfattning

Den här bloggserien har haft ett enda syfte, att synliggöra några av de dolda krafter som är reaktionära inom skolans värld. Att synligöra ett av de nätverk som finns och som jobbar emot fattade riksdagsbeslut, med en egen agenda att sabotera. Det finns flera nätverk och kanske kommer jag utforska dem, för jag känner till några och känner till namn inom dessa nätverk. Och det handlar om professorer och docenter i pedagogik. Men det beror på om jag har tid, för jag måste göra en del research. Och om jag har lust.

Det pedagogiska nätverket som jag nu har beskrivit känner många till, åtminstone när det gäller enskilda aktörer. Några av aktörerna är tydliga med vad de står för, t.cx. Christian Lundahl och Tomas Kroksmark. Andra väver in sin kritik med att fokusera på saker på med en felaktig tolkning och använder sig av skickligt skrivna texter som medel för att inte få Lpo 94 att fungera. Men alla har samma mål: Fortsätta skapa kaos kring skolan, så att riksdagen till slut måste frångå en mål- och resultatstyrd skola. Och det är verkligen inte tydligt hur dessa personer har ett kontaktnät.

Men vad är då problemet? Får in dessa personer ha åsikter? Jo det är klart att de får. Men inte när man jobbar med ett uppdrag att genomföra ett fattat riksdagsbeslut. Inte när man är tjänsteman och ska man genomföra fattade riksdagsbeslut. Är man forskare ska man lyfta fram de forskningsresultat man har och de som man känner till. Men då ska det göras på ett hederligt sätt. Man kan inte applicera forskningsresultat som är gjorda i ett annat land, med ett annat betygssystem och jämföra med det svenska. Att aktivt obstruera mot riksdagsbeslut som är fattade i konsensus är ett hot mot demokratin och ett väldigt odemokratiskt sätt att arbeta. Här har vi ett stort svensk problem, vi har ett tjänstemannavälde som har extremt stor makt. Politiker kan fatta beslut, som efter ha gått genom tjänstemännens kvarnar har förvandlats till något helt annat. Ett färskt sådant exempel är när regeringen lade en proposition om en tydligare kursplan (Lgr 11) och Skolverkets tjänstemän kom med förslag efter förslag, det ena otydligare än det andra. Det enda som stämde överens var att Skolverkets tjänstemän talade om att kursplanerna var tydligare.

Ser man tillbaka från det att Skolverket startades, med Ulf P Lundgren som generaldirektör och tills idag, har Skolverket aldrig fungerat. Genom alla år har Skolverket varit otydliga, tjänstemannaväldet har varit starkt, reformmotståndare har fått fritt spelrum – först Scherp och sedan Moreau & Wretman, för att inte tala om alla tjänstemän på Skolverket som gör som de vill. Vad ska vi ha Skolverket till? Är det inte dags att lägga ner Skolverket en gång till? Kanske kan Skolinspektionen få ökat mandat att sköta skolan. Och för guds skull, låt de anställda på Skolverket inte få anställning på någon ny skolmyndighet, motståndet mot mål- och resultatstyrning måste få ett slut.

År av propaganda mot Lpo 94 har gjort att det finns ett betygs- och reformmotstånd i svensk skola. Det finns starka företrädare för motståndssidan, man har bestämt att mål- och resultatstyrning inte fungerar, utan att testat på riktigt. Hans-Åke Scherp är en av dem som gärna lyfter fram det stora nätverk av skolor och kommuner han företräder. Scherp pratar om 800 skolor, jag kunde räkna till ungefär 200. När det gäller antal personer som har skrivit på Barnuppropet går det att läsa på hemsidan att det är 10 902 personer. När jag granskar listorna är det 7890 personer, en frisering med över 3000 personer. Men detta är givetvis en del i den propaganda som Hans-Åke Scherp sprider omkring sig i syfte att skaffa sig mer makt och framhålla sig själv som tolkningsföreträdare för svensk skola. En annan intressant detalj med namnlistorna är att 59 professorer har skrivit på Barnuppropet. Det innebär att ganska stor del av det pedagogiska etablisemanget håller med Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp och Bengt-Erik Andersson. Intressant! Alltså, majoriteten av svensk pedagogisk forskning är emot betyg, är emot resultatuppföljning och är emot Lpo 94? Eller? I sådana fall är det inte så konstigt att det har varit så trögt att få Lpo 94 att fungera. För inte nog med att Skolverket inte har gjort sitt jobb, den pedagogiska eliten och landets lärarhögsskolor har systematiskt motverkat införandet av Lpo 94.

I den senaste PISA-rapporten försämras svenska elevers resultat allt mer. Denna nedåtgående kurva har pågått i många år, nu har även svenska elevers läsning hamnat på en medelnivå bland OECD-länderna. Tidigare har svenska elever varit bra på att läsa. Den socialdemokratiska riksdagsmannen Mikael Dammberg pratar om att svensk skola verkar vara i fritt fall. I senaste numret av Skolvärlden, i en artikel som heter Forskningsfiaskot (sidan 16-21) pekar socialstyrelsens Knut Sundell på att svensk pedagogisk forskning håller väldigt låg nivå. Det är väl en passning om något till Hans-Åke Scherp och Christian Lundahl. Men de kanske inte bryr sig om detta, rör dem inte i ryggen, för de har sin position i den svenska ”ankdammen” och kan göra karriär. Spelar ingen roll hur det går för eleverna, för det är inte deras ansvar.

Svenska elevers kunskapsresultat har både nationellt och internationellt sjunkit de senaste åren. Vad är orsakerna? Det beror på vem som svarar. Jag menar att ett delansvar bär detta informella nätverk som har verkat i Sverige i över 10 år. Men givetvis har tjänstemän på Skolverket och Lärarhögskolorna ett ansvar för att ideologi får styra verksamheten. Och givetvis har riksdagspolitiker ett ansvar för att inte stämma i bäcken, sätta stopp för det som sker. Jag menar givetvis inte att vi ska ha ministerstyre, men jag anser att tydliga riksdagsbeslut måste följas upp genom att politikerna ligger nära och utvärderar hur besluten blev och resulterade i. Analysera orsaker, ta nya beslut och ställa ansvariga till svars för vad som görs. Att ta beslut och tro att allt löser sig fungerar inte. Här måste jag ge utbildningsminister Jan Björklund en stor eloge – han har förstått att skolan måste styras upp ordentligt från riksdagshåll, hoppas att han har uthållighet och att han gör upp med de andra riksdagspartierna i skolfrågorna så ofta det bara går.

Jag har jobbat som SO-lärare på Jordbromalmsskolan i 9 år, har haft hundratals elever, satt hundratals med betyg och haft hundratals lektioner. JAG VET av egen erfarenhet att den polarisering som Hans-Åke Scherp gör inte stämmer. Det är självklart att det finns lärare som sätter ihop prov som består av 50 frågor och som räknar poäng och där frågorna är av faktakaraktär, typ När startade andra världskriget. Men det är inte lusten att lära och att följa upp resultat som är ett motsatsförhållande – det är i sådana fall lärarens dåliga metodik. Jag har jobbat holistiskt, följt upp resultat, ställt kunskapskrav på eleverna, haft lustfyllda lektioner, givit återkoppling (feedback), haft skriftliga prov och jobbat med mål- och resultatstyrning. Lyssna på mig: DET FUNGERAR OCH DET FUNGERAR VERKLIGT BRA. Det är bara det att ni vill inte att det ska fungera och har bestämt er för att det inte ska fungera. Jävligt tråkigt för svensk skola, för alla lärare som blir vilseledda och alla de elever som i er värld har varit utsatta för ett gigantiskt experiment och inte fått lära sig det de har rätt att lära sig. Kunskapsrätten som infördes med Lpo 94!

Jag kommer med min bok, Yrke: Lärare i sommar. Där kommer jag redovisa mina metoder. Jag jobbar med seminarieundervisning. På min blogg finns det längst upp till höger en sida som kort beskriver min kommande bok.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Pedagogiskt nätverk del 11: Övriga aktörer

Jag har i tio olika blogginlägg beskrivit ett nätverk av personer på maktpositioner, som systematiskt motarbetat att Lpo 94 ska fungera i svensk skola. Men det finns en del andra aktörer kring detta nätverk, där det är osäker hur nära kontakt de har, men som har varit delaktiga i denna dolda agendans arbete. Jag tänkte lyfta fram dem i detta blogginlägg.

Bengt-Erik Andersson: Professor emeritus i utvecklingspsykologi och pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm. Var med och startade Barnuppropet tillsammans med Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp. Tittar man på Anderssons bakgrund passar han väl in i det pedagogiska nätverket, fokus ligger på social utveckling och socialt samspel, långt ifrån betyg och resultatuppföljning. Bengt-Erik Andersson har också gjort sig känd för boken ”Spräng skolan”, handlar om att skolan ska spränga de mentala ramarna, sluta jämföra oss internationellt och istället skapa skolor som är bildningsinstitutioner där unga rustas för framtiden. Som jag ser det är det givetvis viktigt med trygga barn och ungdomare, men det ena utesluter inte det andra. Åter igen polariseras det mellan lust att lära och följa upp resultat (betyg). Det finns inget sådant motsatsförhållande. Skulle det konkret finnas ett sådant motsatsförhållande är det fel på läraren som inte gör lektionerna lustfyllda, utan fokuserar bara på resultat och betyg. Detta problem finns säkert, men är inget systemfel i Lpo 94, utan möjligtvis i uttolkningen. Det var ett tag sedan Bengt-Erik Andersson hördes i debatten, kanske lever han glada dagar som pensionär? Men när jag gick på LHS var ”Spräng skolan” i högsta grad aktuell och jag läste då boken, tror till och med att den var obligatorisk kurslitteratur.

Christian Lundahl: En person som däremot är aktiv är Christian Lundahl. Han är urtypen för ideologiskt fostrad pedagogisk broiler. En karriärspedagog som ”tycker rätt, har rätt åsikt” och inom bara några år kommer att vara professor i pedagogik. Christian Lundahl är den klarast lysande stjärnan på pedagoghimlen just nu. Han är produktiv, syns i media en hel del och föreläser en hel del. Han skapar sig pedagogiska kontakter och han bygger upp sitt nätverk med personer som jobbar mot samma mål, det vill säga att ha tolkningsföreträde för den svenska skolan. När han blir professor kommer Lundahl sitta säkert, han kommer att vara ”untouchable”. Jag har skrivit flera blogginlägg om Christian Lundahl och för att förstå min kritik mot honom föreslår jag att dessa läses. Ett blogginlägg är från 30 maj 2010 och heter Betygsmotstånd på agendan. Ett annat är från 4 december 2010 och heter Christian Lundahl svävar ut om betyg igen. Och det senaste är från 20 december 2010 och heter Betygsfrågan på gång igen. Läser man dessa tre inlägg får man en ganska bra bild kring Christian Lundahls dagordning. Och han ska vara med och påverka/styra svensk pedagogisk forskning. Detta är inte bara upprörande, det är direkt odemokratiskt och kontraproduktivt för svensk skola.

I det senaste numret av tidningen Skolvärlden finns det ett reportage om där Knut Sundell från Socialstyrelsen uttalar sig om svensk pedagogisk forskning. Detta är en läsvärd artikel. Det går att säga mycket om denna artikel och kring svensk pedagogisk forskning, jag kommer kommentera det i ett senare blogginlägg. Men det som jag tycker är bra och som lyfts fram av Sundell är att pedagogisk forskning ska vara förankrat i svenska klassrum och inte på stängda pedagogiska institutioner. Christian Lundahl sitter på sitt fina tjänsterum och på sin fina institution och hänvisar till forskning hit och forskning dit, gör sig till tolkningsföreträdare för skolan och syns i Dagens Nyheter. Men om det fungerar i verkligheten vet inte Lundahl – förutom den internationella forskning han hänvisar till och där man har ett annat betygssystem än det svenska. Men i svenska klassrum har Lundahl aldrig satt sin fot! Inom medicin finns klinisk forskning, det vill säga man har en idé kring något och sedan går man ut och kollar om det funkar. Jag såg senast på Sportnytt igår (21/1-10) hur idrottsforskare hade testat en metod kring att förebygga knäskador i fotboll. Idé – gå ut och se om den funkar – dra slutsatser. Nu är det så att skolpedagogik är en del av pedagogiken som handlar om mycket annat förutom skolan. Jag anser att den pedagogik som handlar om skolan ska vara förankrad på ett sådant sätt som klinisk forskning inom medicin. Jag kommer fortsätta att granska Christian Lundahl under våren.

Lärarförbundet (LF): Tyvärr är det så att det största av lärarfacken har varit inblandat kring Hans-Åke Scherp. Jag har svårt att tro att man har gjort det med någon dold agenda, givetvis inte. Antagligen har LF velat erbjuda sina medlemmar en bra fortbildning. Och det är just fortbildning man erbjuder, en seminarieserie som heter: ”Lärare leder skolutveckling”. Dessvärre är det Karlstad universitet som ligger bakom denna seminarieserie och Hans-Åke Scherp är inblandad. Huruvida fortbildningen blev bra är jag skeptisk till, eftersom en del av betygs- och reformmotståndet finns vid Karlstads universitet. Vad är det man lär ut när det gäller Skolutveckling?

Men det är så olyckligt att ett fackförbund är med och fixar fortbildning med reformmotståndare? Klart att det är, men å andra sidan är jag inte förvånad. Det är bara de senaste åren som LF har pratat om vikten med tydliga mål och att följa upp resultat, tidigare har dessa spörsmål varit ointressanta. LF har haft fokus på omsorg och frågor kring bedömning, betyg och resultatuppföljning har man inte drivit. Nu har vinden vänt kring dessa frågor. Alla partier tycker dessa frågor är viktiga, även om några partier är emot betyg. Då är LF plötsligt intresserade av att diskutera dessa frågor. LF fyller en viktig funktion och har ett viktigt uppdrag. Det är dags att göra upp med sitt förflutna när det gäller dessa frågor och ta ställning på riktigt, inte vara ideologiskt styrda. Det är dags att kritiskt granska vilka forskare man stödjer.

Jag kommer i nästa blogginlägg göra en sammanfattning och problematisera kring detta nätverk.

Pedagogiskt nätverk del 10: Barnuppropet

Inför riksdagsvalet 2002 startar Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp en lobbygrupp som de kallar Barnuppropet. Tanken är att via opionsbildning, debatt och fortbildning få svenska politikers och tjänstemän att fokusera på hur barn mår. På Barnuppropets hemsida skriver Scherp: ”Vi oroas av att tonen mot barn och ungdomar hårdnar i samhället. Det tar sig uttryck såväl inom synen på barnuppfostran, där Supernannyns ideal får föräldrar att lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme, som inom skolan där tar det sig uttryck i en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling. Vi hoppas därför att alla som bryr sig om våra barns väl och ve - såväl vi som möter barnen i vår yrkesutövning som föräldrar, mor-och farföräldrar och andra - reagerar mot detta”.

Hans-Åke Scherp berättar på ett utförligt sätt om Barnuppropet i en film som ligger på Youtube och jag har skrivit ett blogginlägg 23 mars 2010 om denna film. Se filmen och läs mina kommentarer.

Men vad ville då Barnuppropet från början? I en PDF-fil punktade man upp de fyra punkter man tyckte var viktiga:

• Mindre barngrupper i förskolan!
• Fler pedagoger och andra vuxna i förskolan/skolan!
• Ge personalen goda arbetsvillkor!
• Uppfyll barns rättigheter enligt skollag, läroplaner och Barnkonventionen - också i praktiken!

I PDF-filen som spreds via Barnuppropets hemsida, finns även med listor där namninsamling ska ske. Dessa namn ska sedan skickas till Scherp, som sammanställer antal namnteckningar i detta upprop (17/6-10 har man 10 902 underskrifter). Men dessa punkter – vem kan inte skriva under på dessa. Klart att det vore bra med mindre barngrupper i förskolan. Det vore fantastiskt med fler pedagoger i skolan, även om McKinsey-rapporten inte påtalar att det är ett kriterium för skolframgång. Jag tror att de flesta tycker att personalen ska ha goda arbetsvillkor och givetvis ska styrdokument följas också i praktiken. Ingen konstigt med det, klart att det går att skriva under på detta. Men dessa allmängiltiga punkter håller sig inte Hans-Åke Scherp till i sin film, där han istället polarisera mellan lusten att lära och kontrollera kunskaper. Det är här den dolda agendan smyger sig fram och börjar man luska lite mer så finner man ganska enkelt att Scherp använder sig av sitt nätverk för att lyfta fram sitt sätt att se på svensk skola och hur den ska bedrivas.

Vid en fortbildning den 3-4 februari 2010 lyfter Barnuppropet fram det man egentligen är ute efter, att fortsätta ha makten över svenska skolan. Konferensen anordnas av Karlstad Universitet, där Mats Ekholm är professor och Hans-Åke Scherp är docent. Inte förvånande för mig ligger denna konferens under PBS-nätverket på Karlstad Universitets hemsida.  På Hotell Selma Lagerlöf i Sunne kommer 340 personer från hela landet. Lärare, utvecklingsledare, skolledare, förvaltningschefer och forskare har samlats kring ”Det goda lärandet”, som man har döpt fortbildningen till. Och vilka finns med på föredragslistan? Bland annat Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp, Tomas Kroksmark och Christian Lundahl – alla dessa goa gubbar som är betygs- och reformmotståndare allihopa. Alla dessa goa gubbar som har förstört så mycket för svensk skola, ska prata om Det goda lärandet. Tack för kaffet!

Undrar om de tusentals personer som skrivit under Barnuppropet känner till denna dolda agenda? Om de känner till att Scherp och PBS och PBL har haft stor del till att svensk skolas resultat har sjunkit. Om de känner till det dolda nätverk av betygs- och reformmotståndare? Antagligen inte, kanske några gör det, men merparten av de som skrivit på har antagligen gjort det för att de värnar om barnen. Och vem gör inte det? Eller också är det väldigt många ”frälsta” från PBS som har skrivit under, för enligt Scherp består nätverket av 800 skolor och det blir ju många lärare och vuxna. Hans-Åke Scherp lyfter fram sig själv som den finaste av människor, en verklig humanist som vill att barn ska vara harmoniska, lyckliga och må bra. Utbildningsminister Jan Björklund är däremot ingen fin människa i Scherps ögon, han ställer krav på skolan och på barnen, vill ha kontroll. Det är inte bra enligt Scherp, han kallar det för hotivation istället för motivation. Men är man en verklig humanist om barnen inte lär sig det de behöver kunna? Får man harmoniska och trygga barn om de inte kan något?

En intressant detalj är att Christian Lundahl håller föredrag under konferensen i Sunne. Lundahl har jag skrivit flera blogginlägg om, senast ett i december, läs det. Christian Lundahl är docent vid Uppsala universitet och hans handledare när han doktorerade var professor Ulf P Lundgren. Intressant! Lundgren som var den första generaldirektören för Skolverket och som inte såg till att lärarna fick den fortbildning som de behövde för att göra Lpo 94 till sin egen läroplan. Man skulle väl kunna säga att Christian Lundahl tar över där Ulf P Lundgren slutade, att han är Ulf P Lundgrens ”bulldog”. Det var bra att kopplingen mellan det informella pedagogiska nätverket och Christian Lundahl kom fram. Jag kommer skriva mer om Christian Lundahl. Jag kommer också i nästa blogginlägg skriva lite om andra som är eller har varit inblandade i det pedagogiska nätverket. Allt är tyvärr inte helt glädjande. Det kommer inom några dagar!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb!

Pedagogiskt nätverk del 9: Tomas Kroksmark

Tomas Kroksmark

En person som är med i redaktionsrådet på Grundskoletidningen och som också skriver i tidningen titt som tätt är Tomas Kroksmark, professor i pedagogik vid Jönköpings högskola. Jag har läst många artiklar som är skrivna av Kroksmark där han är öppet emot mål- och resultatstyrning och betyg, med andra ord emot reformenen Lpo 94. Jag har valt ut en artikel för att visa hur Kroksmark i skrift sprider sitt avståndstagande. Komiskt nog är det den första artikeln i en specialutgåva, ett häfte, som Fortbildningsförlaget säljer. Namnet: Mål- och resultatstyrning (2004).

Artikeln heter ”Då den målrationella styrningen möter skolan”, sidan 2 – 15. Denna läsning är helt underbar, för att Kroksmark talar ur skägget. Tomas Kroksmark berättar historien om tankarna med införandet av ett nytt betygssystem och dess konsekvenser. Utifrån sitt perspektiv – may I add. Jag ska ge några exempel på hur Kroksmark öppet visar sitt motstånd mot reformen. Det börjar på sidan 4: ”Min tes är att svårigheten eller omöjligheten i att styra skolan med hjälp av mål- och resultatstyrning inte är en fråga om att skolan i det här avseendet är så komplicerad att den inte skulle gå att begripa. Jag tror heller inte att misslyckande beror på att lärare inte kan förstå vad mål- och resultatstyrningen går ut på. Snarare kan det vara så, att målen är formulerade på ett sådant sätt att de inte är möjliga att förstå och därmed svåra att omsätta i praktiskta undervisningshandling. Detta förhållande kan ge omfattande konsekvenser för betygsättningen”. Här gör Kroksmark ett statement! Men alla ni som jobbar som lärare – hur mycket fortbildning har ni fått när det gäller detta? Alla ni som jobbar som lärare och har suttit med era kollegor och diskuterat för att tolka, diskuterat för att vara överens om vad man är överens om – har det fungerat? Jag kan säga att på Jordbromalmsskolan diskuterade vi väldigt mycket kring kursplanerna, eftersom de är abstrakta, och det gjorde oss starka och samspelta. Vi kunde byta prov med varandra och göra samma bedömning. Men Kroksmark talar om att det är fel på systemet.

För att underbygga sina resonemang över att reformen Lpo 94 är feltänkt hänvisar Kroksmark först till en debattartikel i Dagens Nyheter 1992, där Ference Marton, professor i pedagogik attackerar det nya förslaget till styrning av skolan. Tomas Kroksmark konstaterar att Martons kritik är lika giltig nu som då (sidan 7).

Tomas Kroksmark pekar också på Skolverkets projekt Skola i utveckling, där Carlgren (Ingrid) & Hörnqvist (Berit) lyfts fram:  ”Carlgren & Hörnqvist konstaterar vidare, att mål att uppnå har blivit styrinstrument framför andra tillsammans med betygskriterierna. Konsekvensen är att dessa mål och betygskriterierna blivit ”ett slags minimål” och att dessa ”utgör den huvudsakliga styrning på skolans innehåll”. Vad författarna tycks mena är att mål att uppnå och betygskriterierna inte ställer speciellt höga krav på eleverna och därmed inte heller på lärarna, skolan och kommunerna” (sidan 13). Detta är en vandringsskröna! Det finns ingen forskning där man har gått ut i skolor och undersökt detta. Det finns heller ingen forskning som säger att planering utifrån mål att uppnå sänker elevernas kunskaper, att ”det blir på en för låg nivå”. Dessutom verkar inte de pedagogiska forskarna vara så kunniga i kursplanen. Det är bara att läsa mål att uppnå/betygskriterierna för vilket NO-ämne som helst. Låg nivå – skulle inte tro det! Det är ett under att så många elever klarar av betyg i dessa ämnen, här har NO-lärarna verkligen gjort ett bra jobb (jag raljerar INTE!). Men varför lyfter Kroksmark fram Carlgren & Hörnqvist? Givetvis för att få pedagogisk tyngd i sin argumentation. Även Steve Wretman använder sig av denna skröna som har sagt så många gånger att det till slut har blivit sanning. Men någon förankring finns det inte. Läs mitt blogginlägg från hösten 2009 kring detta.

I sammanfattningen av artikeln skriver Tomas Kroksmark: ”Granskningen ger vid handen att det är grundantagandena som är problematiska, kanske rent av fel” och han avslutar artikeln med: ”Själva grunden för det nuvarande mål- och bedömningssystemet är svårt att förstå och de praktiska konsekvenserna för lärare, elever och föräldrar blir för mig oöverblickbara. Fortbildning förefaller oss inte vara det effektiva medlet för att råda bot mot svårigheterna. Istället fordras det ett byte av grundläggande tankeordning kring lärande, målbeskrivning och kunskapsbedömning” (sidan 15).

I ett häfte som säljs och som handlar om mål- & resultatstyrning börjar med Tomas Kroksmarks sågning av reform Lpo 94. Detta visar med allt tydlighet var Tomas Kroksmark och för den skull Grundskoletidningen står i frågan och hur Kroksmark sprider sitt sätt att se på reformen. Vilka andra tankegångar kring lärande vill Kroksmark ska gälla för svensk skola? Den flumpedagogik där det ska vara kul att lära (klart det ska vara kul i skolan) och där det inte ska ställas några krav på organisation, lärare och elever? PBL som kollegan Hans-Åke Scherp spridit så framgångsrikt och som decimerat lärare till handledare och elever till experter på att kopiera text? Vad har Kroksmark att erbjuda? Enligt mig – inte ett endaste dugg!

Tomas Kroksmark är idag en person som håller på med evidens- och forskningsbaserad skolutveckling. Eller lärmiljöer. Alltså en skola på vetenskaplig grund. Detta skriver han om i Grundskoletidningen 2/2010. Kortfattat går det ut på att lärare får utbildning, parallellt med deras lärarjobb och detta ska leda till en lic-examen i pedagogik (om jag inte misstar mig).  Ett liknande projekt genomförs i Stockholm under ledning av Ingrid Carlgren, professor i pedagogik.

Men hur blir dessa projekt? Med Tomas Kroksmarks motstånd till reform Lpo 94, betyg och resultatuppföljning kommer de lärare som deltar i detta projekt riskera att bli ideologiserade. Vilken forskning lyfts fram? Vilken forskning väljer man bort? Givetvis blir dessa lärare itutade det som Tomas Kroksmark står för. För övrigt gäller det även Ingrid Carlgren, som har varit delaktig att driva ner Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) i träsket, så att det till slut lades ner (blev slukad av Stockholms Universitet). Eftersom Carlgren var rektor för LHS är hon i högsta grad ansvarig för denna utveckling. Idag får hon i Stockholm stads regi sprida sin ideologi på stadens lärare.

Jag undrar om de studenter som har Tomas Kroksmark som handledare, eller som föreläsare har en aning om detta? Eller är så kritiska att detta går att skåda igenom? Tror inte det. Min erfarenhet är att dessa pedagoger är duktiga på att dölja sitt budskap, väva in det, bygga upp argument, så att det till slut är en kull betygs- och reformmotståndare som lämnar lärarutbildningen. Tragiskt!

Tomas Kroksmark är betygsmotsåndare, reformmotståndare, motståndare till att skolan följer upp resultat. Han är medlem i det informella pedagogiska nätverk jag skriver om och han är skolans fiende!

Pedagogiskt nätverk del 8: Grundskoletidningen

Grundskoletidningen ägs av Fortbildning AB, ett företag som bedriver förlags- och kursverksamhet inom barnomsorg, skola och äldreomsorg, med syfte att förmedla och stimulera kunskap, lärande och idéer.  Från början har företaget varit ett familjeföretag, men idag ägs Fortbildning AB av Berling media, som i sin tur är en del av Gleerups utbildning.

Fortbildning AB skriver på sin hemsida: ”Vår målsättning är att verka för aktiv fortbildning av hög kvalitet för all personal inom verksamhetsområdena barnomsorg, skola och äldreomsorg. Vi vill verka som en fristående kontaktyta mellan kommuner, organisationer, intresseföreningar och företag inom både den offentliga och privata sektorn. Vi erbjuder verksamhetsnära fortbildning såväl i innehåll som i genomförande. Vi arrangerar lokala kurser, utbildningar och förmedlar ämneskunniga föreläsare och utbildare till kommuner för studiedagar eller kvällsföreläsningar. Vi tar på förfrågan fram hela utbildningspaket efter kommuners behov och förutsättningar. Årligen arrangerar vi stora rikskonferenser”.

De som leder Grundskoletidningen är chefsredaktörerna Helena Moreau och Steve Wretman. Moreau är dessutom ansvarig utgivare, något som innebär att hon har ett stort ansvar för den felaktiga bild av Lpo 94 som sprids. Redaktör är Åke Sundström. I redaktionsrådet finns Tomas Kroksmark, professor Jönköpings högskola, Bengt Friberg, rektor i Alvesta och Håkan Johansson VD på Fridagsskolorna.

Grundskoletidningen har en stor spridning över hela Sverige och är djupt inrotad i svensk skola. Det innebär att tidningen texter når ut till en stor grupp lärare. Grundskoletidningen anordnar också fortbildningar, seminarier, och föreläsningar kring aktuella skolfrågor. Grundskoletidningen säljer böcker, filmer och material när det gäller IUP, bedömning, skriftliga omdömen, mål- och resultatstyrning med mera. Grundskoletidningens budskap har med andra ord en stor spridning och på bred front. Eftersom fortbildningsarbetet är så eftersatt av Skolverket och att den pedagogiska utbildningen på högskolor och universitet håller så låg klass finns det en stor marknad för Grundskoletidningen. Det finns med andra ord ett sug och en efterfrågan kring fortbildning.

Dessvärre sprider Grundskoletidningen ett motstånd mot betyg, resultatuppföljning och mot reformen Lpo 94. Det gör man inte öppet, utan med en dold agenda. Skribenter ur det dolda pedagogiska nätverket bidrar både med texter, föreläsningar och seminarier. Här återfinns bland annat Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm. Det problematiska är att det inte finns någon motvikt kring det budskap som sprids, man får hålla på år ut och år in och stå oemotsagda. Man får förstöra för svensk skola, se till att svenska lärare blir allt mindre professionella.

Ett exempel på område som Grundskoletidningen har drivit och som kan tolkas väldigt fel är när det gäller matriser. Det har på de senaste åren varit inne med matriser inom den pedagogiska sfären. Detta har givetvis Grundskoletidningen uppmärksammat och skrivit mycket om. Det går faktiskt att tolka det så att beskrivningen och tolkningen av matriser kan gå emot vad Wretman och Moreau ser på formativ- och summativ bedömning. Exempelvis i Grundskoletidningen 5/2009 finns det på sidan 17 en matris för bild. Denna kan med lätthet användas som en checklista för om eleverna har lärt sig det de ska. Eller också kan man använda den för summativ bedömning. Nu menar jag att det inte är något fel att använda summativ bedömning och att läraren absolut kan ha denna matris för att göra sammanvägningar av elevens kunskap för att sedan göra en samlad bedömning. Bra användande av summativ bedömning. Däremot är det högst tveksamt om Wretman och Moreau skulle göra denna bedömning.

En annan aspekt av att använda matris är att kunskapen riskerar att bli atomistiskt, beroende på hur matrisen används. Olika typer av kunskaper och färdigheter placeras in i matrisen och ju abstraktare text, desto större tolkingsutrymme finns det för den enskilde läraren. Använder läraren matrisen som en checklista och bockar av vad eleverna klarat är risken stor att lärare på samma skola, som använder sig av samma typ av matris, tolkar dess innehåll på olika sätt. Ta denna formulering från den bildmatris som jag ovan hänvisats till: ”Kan göra enkla bildanalyser och tolkningar” – Vad är enkla? Vad är en bildanalys? Vad är en tolkning? I och med att denna matris innehåller 50 olika kriterier likt ovanstående formulering är risken stor att det blir en kvantitativ checklista, där kunskaperna blir oberoende av varandra. Det vill säga består av enskilda delar, det vill säga atomistiska. Det krävs väldigt mycket av den enskilda läraren att bedöma en matris utifrån ett holistiskt perspektiv. Och det krävs mycket av enskilda lärare på en skola att diskutera tolkningar så att man är överens om att man är överens kring tolkningen. Holism, som är djupkunskap, är något som är större än summan av de enskilda delarna. Steve Wretman och Helena Moreau har inte visat att de behärskar de begrepp atomism och holism, som gruppen kring Ference Maron lyfte fram redan 1977 i boken ”Inlärning och omvärldsuppfattning”.

Grundskoletidningen är ett nav i det informella pedagogiska nätverk som är emot betyg och reform Lpo 94!

Fel fråga om skolan

Detta är rubriken på Dagens Nyheters ledare torsdagen 13 januari 2011. Anledningen till rubriken är att den statliga utredaren Leif Davidsson har överlämnat en utredning som handlar om huruvida elever ska kunna överklaga betygsättning. Davidsson förordar att ett sådant system införs, där slutbetyg i grundskolan och kursbetyg på gymnasiet ska kunna överklagas. DN:s ledare menar att betygssättande förvisso är myndighetsutövande, att rättssäkerhet är en viktig princip i ett demokratiskt samhälle, men att de negativa konsekvenserna skulle bli större än de positiva. Enligt artikeln skulle lärare bli fegare och undervisningen mer ensidigt inriktad på det mätbara. DN skriver: ”Infördes en rätt för elever att överklaga, skulle sannolikt en och annan lärare som tidigare tagit för lätt på uppgiften tvingas skärpa sig. Men medan det är svårt för läraren som haft klassen att sätta rättvisa betyg är det etter värre för någon som inte varit med i klassrummet att i efterhand avgöra vad som vore rätt betyg” I slutet av artikeln skriver DN: ”Förslaget att betyg ska kunna överklagas leder helt fel. Resurser kommer att slösas bort i en illusorisk jakt på millimeterrättvisa, medan undervisningen styrs mot det enkelt mätbara”.

Även utbildningsminister Jan Björklund sågar förslaget. DN skriver torsdagen 13/1: ”Han menar att det skulle leda en ökad byråkratisering av läraryrket och riskerar att provresultaten omvärderas vid en omprövning och dokumentationskraven blir orimliga”. Både DN:s ledare och Björklund lyfter fram att alla diskussioner i klassrummet, som lärare bland annat bedömer, inte kommer fram vid en överprövning. I en debatt i studio 1 i radio, onsdagen 12/1, som jag hörde lyftes det även fram att det fanns en risk för att lärare skulle sätta ett högre betyg från början för att slippa ifrågasättande och eventuell överprövning av betygssätning.

Jag tycker att DN:s ledare och Jan Björklund visar en konstig syn på betygssystemet och vad kunskap  är. Också har man en låg tilltro till att lärarkåren ska kunna lyfta sig och bli bättre, det vill säga kunna utvecklas. Om vi har en människosyn där vi tror att barn kan utvecklas och lära sig, borde rimligtvis även lärare med rätt fortbildning kunna lära sig och utvecklas. Det går inte att jobba utifrån devisen: ”Det går aldrig att lära en gammal hund sitta”.

Men vad menar jag då med konstig syn på kunskap? Jo, jag menar skolan inte har ett uppdrag att lära elever en massa detaljkunskaper, exempelvis det gamla goda exemplet Hallands floder. Skolan har i uppdrag att lära eleverna att förstå en helhet, förstå system, förstå strukturer och så vidare. För att förstå detta behöver man givetvis en del detaljkunskaper, men inte nödvändigtvis alla lektioner och diskussioner som eleven varit med på under hela grundskolan. För högre betyg behöver eleverna kunna dra slutsatser, diskutera kunskap, analysera, reflektera, byta perspektiv och så vidare. Tankekvaliteter som inte är bundet till något stoff, även om vissa ämnen i t.ex. NO innehåller en hel del stoff i kursplanen. Det är här DN och Björklund går fel. Lektionerna och diskussionerna är medlen för att eleverna ska nå en holistisk kunskap, det finns inget värde i att ha en checklista för varje lektion där man bockar av vad eleverna har uppnått för kunskaper under just den lektionen. Detta handlar om kunskapssyn och jag anser att läroplan och kursplan är tydliga på detta område.

Men Jan Björklund menar att läraryrket skulle bli byråkratiserat och att dokumentationen blir orimlig för lärare. Det finns redan idag ett dokumentationsuppdrag. För att lärare ska kunna sätta betyg krävs det att läraren dokumenterar vilka kunskaper eleven uppnått, vilka kunskaper eleven har. Det finns ingen anledning att dokumentera varje lektion, eller varje diskussion utifrån vad jag skriver i stycket ovan. Samma dokumentationsuppdrag som finns idag är det som krävs, ett uppdrag som är nödvändigt för att bedriva bedömning och betygssättning. Även kunskapsbedömning på de lägre åldrarna kräver en dokumentation för att hålla rätt på vad eleverna har lärt sig.

Min pappa som är född 1931 gick i en skola där det fanns en muntlig examen vid slutet av Realskolan, ”munta”. Det  muntliga slutförhöret var till för att komplettera i de ämnen där studenten inte lyckats. Studenten fick veta vilka ämnen som skulle komma upp på förhöret och sedan fick studenten plugga på.

Vad var det lärarna gjorde? Jo de letade efter tecken. De ställde kluriga frågor till studenterna, letade tecken på att de hade förstått, letade tecken på att de hade verkliga kunskaper, inte memorerade atomistiska kunskaper. Elever läser inte historia i grundskolan för att bli historiker, de läser historia av en annan orsak. Eleverna behöver inte kunna allt från ”The big bang” till ”Dessert storm”. Det är vissa aspekter på kunskaper som eleverna ska ha med sig. Lärare som är skickliga på att bedöma kan med rätt ställda frågor ganska enkelt avgöra om eleverna kan det de ska kunna för ett visst betyg. Elever som ”ordbajsar” kommer att bli avklädda när dessa skickliga lärare ställer frågor om deras ämneskunskaper.

Vill vi satsa på lärarkåren? Om svaret är ja, då är det ingen idé att måla upp en bild av att det aldrig kommer att gå. Det finns problem i skolan, bland annat att lärare fortfarande har poängplockarprov med 30 frågor, där det är omöjligt att utröna kunskapskvaliteter. Bedömning är en central bit i läraryrket och en mycket viktig del av en yrkeskårs professionalitet. Det är inte lärares fel att Skolverket inte har gjort sitt jobb vid införandet av Lpo  94, förhoppningsvis blir implementeringen av Lgr 11 bättre. Men det vore bra om regering, riksdag och skolmyndigheter ville satsa på bedömningsfrågorna och lyfta upp detta så att lärare blir ännu bättre på att göra kvalificerade bedömningar. Skulle det vara lite barnsjukdomar eller strul vid införandet av elevers rätt att överklaga betyg är väl det inte hela världen. Det finns möjligheter att rätta till detta under arbetets fortskridande.

Jag tror att det skulle vara ett lyft för lärarkåren om men införde möjlighet för eleverna att överklaga betyg. Fokus skulle läggas på bedömningsfrågor och det skulle automatiskt bli en högre status för dessa frågor. Klart att en del lärare skulle göra som Björklund skriver, ge glädjebetyg för att slippa prövningar, men ju mer systemet sätter sig desto mer kommer fokus ligga på rätt bedömningar. Lärare som systematiskt sätter glädjebetyg skulle bli synliggjorda, inte minst av att gymnasiet eller högskolan skulle ifrågasätt vilka kunskaper studenten har med sig. Jag tror också att det är fel att belägga en hel yrkeskår med denna farhåga. Våga satsa och våga vinn!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Pedagogiskt nätverk del 7: Wretman 3

Steve Wretmans texter i Grundskoletidningen

Egentligen borde jag skriva om både Steve Wretman och Helena Moreau, eftersom de under så många år har arbetat tillsammans och först varit redaktörer för Grundskoletidningen och sedan chefredaktörer. Jag har valt att fokusera på Steve Wretman, dels för att jag upplever honom mer offensiv i framtoning och dels för att han doktorerar med Hans-Åke Scherp som handledare. Därmed inte sagt att Helena Moreau är oskyldig till att Grundskoletidningen sprider sitt budskap. Som chefsredaktör är hon i högsta grad ansvarig och borde också få stå till svars för den skada hon gjort svensk skola.

Steve Wretman är en mycket skicklig skribent. I sina texter beskriver han ofta skolan på ett korrekt sätt, får läsaren att känna igen sig dels i skolmiljön, men också när det gäller det arbete som ska genomföras av läraren. Wretman bygger upp sina artiklar först genom beskrivning av skolan, sedan med att lyfta fram ett problem och koppla ihop en utredning eller forskning till detta problem. När läsaren efter några sidor av artikeln har är trygg i känslan av igenkännande kommer attacken mot reformen Lpo 94. Förr några år sedan var det en tydligare kritik mot reformen, idag är kritiken mer nyanserad och inte lika direkt.

”Konstruktionen med två olika typer av mål är förvirrande. Den funktion som Mål att uppnå ska ha beskrivs i läroplanskommiténs slutbetänkande Kursplaner för Grundskolan (SOU 1993:2). Där slås fast att målen skall inte vara något planeringsunderlag eller låtsas som uttryck för ett visst innehåll i undervisningen. För en praktiker är det närmast snurrigt att det i styrsystemet finns en typ av mål som inte får styra undervisningen. Emellertid ska mål som inte får styra undervisningen utgöra referenspunkt (bedömningskriterier?) för utvärdering. Om mål att uppnå ska uppfattas som bedömningskriterier blir systemet på gränsen till obegripligt” (Grundskoletidningen 3/2008, sidan 6).

Wretman skriver i samma artikel att reformen är stollig, han påstår att även han har svårt att förstå. Detta är omöjligt, med tanke på att Wretman under många år har haft ett arbete dels som skribent och redaktör på Grundskoletidningen och därigenom jobbat kontinuerligt med att tolka och skriva om läroplan och kursplan. Dels har Steve Wretman åkt land och rike runt och föreläst om IUP och skriftliga omdömen, samt summativ och formativ bedömning. Samtliga uppdrag med utgångspunkt Lpo 94. Steve Wretman har heller inte visat upp en bristande intellektuell kompetens, vilket gör att detta uttalande bara kan handla om att han väljer att inte förstå eller också är han helt emot det sätt att se på kunskap och människosyn som Lpo 94 företräder.

Grundskoletidningen och Steve Wretman misstolka de direktiv som finns när det gäller Lpo 94, eller också väljer systematiskt att misstolka och har satt upp en dold agenda för att jobba emot reformen. I tidningsartikel efter tidningsartikel, år ut och år in lyfter man fram sitt budskap. Likt ett mantra jobbar man för att lyfta fram sin tolkning och det är klart att budskapet går fram till skolorna runt om i landet, dels på grund av Grundskoletidningens uthållighet och dels på grund av tidningens stora spridning. Vilka områden jobbar man med och hur tolkar man fel:

• Planering av arbetsområden
• Polarisering mellan summativ och formativ bedömning
• IUP och skriftliga omdömen
• Arbete med matriser

När det gäller planering av arbetsområden går det att hitta många exempel på felaktiga tolkningar av kursplanen. I Grundskoletidningen 3/1008, sidan 16 – 22, artikeln ”Arbeta för ökad måluppfyllelse” är ett exempel på hur Wretman lyfter fram Mål att sträva mot för underlag av planeringen, Mål att uppnå tas inte upp över huvudtaget. Istället väljer Wretman att lyfta in Ur bedömningens inriktning. Wretman skriver: ”I grundskolans kursplaner finns också avsnitet Bedömningens inriktning, som sammanfattar vad bedömningen av eleverna ska grundas på. Bedömingens inriktning anger inte nivåer, utan klargör vilka kunskapskvaliteter som ska bedömas” (sida 17). Inte en enda gång i texten nämner Wretman mål att uppnå. I tidning efter tidning upprepas detta sätt att lyfta fram mål att sträva mot och sedan lyfta in bedömningens inriktning vid sidan av.

I specialutgåvan ”Mål- och resultatstyrning (2004) skriver Steve Wretman artikeln: Vad är mål i skolan? Här polariserar han igen mellan mål att sträva mot och mål att uppnå. Wretman skriver: ”Mål att uppnå ska inte styra undervisningen. Dock ska dessa mål utgöra referenspunkter för utvärdering. Det innebär att det finns mål i skolan som inte ska styra innehållet i det arbete som sker i klassrummet. Om det nu är så att de mål som inte får styra arbetet i klassrummet ändå ska ligga till grund för hur detta arbete ska utvärderas skapas en mycket märklig situation för lärare och elever. Det som undervisningen ska leda fram till och det som ska utvärderas är elevernas lärande. Tydligen ska detta lärande inte ha sitt ursprung i det planeringsunderlag läraren skapat eller det innehåll eleverna arbetar med i undervisningen” (sidan 16).

Varför skriver Wretman att mål att uppnå utgör referenspunkt för utvärdering? Varför skriver han inte att mål att uppnå är vad eleverna minst ska ha med sig för kunskaper? Svaret är enkelt, Wretman vill marginalisera mål att uppnå. Men vad är det som är så svårt? Mål att sträva mot ligger till grund för lärarens planering för arbetsområdet = utlärt. Mål att uppnå är den minimikunskap som eleverna ska kunna, det som ligger till grund för den planering av examenationsuppgifter som eleverna ska kunna = inlärt hos eleverna. Utlärt (Teach) och Inlärt (Learn) är två begrepp som Steve Wretman och Helena Moreau borde lära sig, men de skulle antagligen välja att tolka fel.

Men vad är då problemet? Givetvis att lärarkåren får en snäv bild av planerings- och bedömningsarbetet i skolan. Jag menar inte att bedömningens inriktning är oviktig, det är bara det att Wretman systematiskt utelämnar mål att uppnå, som är det bedömningsinstrument som gäller för huruvida eleverna har lärt sig det de ska kunna INLÄRT!

Den kritiske granskaren kan egentligen ta vilket nummer som helst av Grundskoletidningen och läsa. Artiklarna tenderar att lyfta fram dessa aspekter hela tiden. Polarisera! Göra ett problem av Lpo 94. Missuppfatta! Tolka fel! Vinkla fel! Väldigt sällan är Steve Wretman så rakt på sak som i det första citatet i detta blogginlägg. Nej, Wretman är en skicklig skribent och väver in sitt motstånd i de texter han skriver. Steve Wretman har i sina artiklar långa resonemang där han väver in forskning, rapporter och myndighetsdokument i texten. Han använder resonemangen och dokumenten för att rättfärdiga sin tolkning. Det är detta som är så förrädiskt. När Skolverket inte genomfört sitt uppdrag att fortbilda och informera lärarkåren när det gäller Lpo 94. När lärarkåren skriker efter hjälp att tolka och genomföra Lpo 94. Då står Grundskoletidningen, med Steve Wretman och Helena Moreau i spetsen och hjälper till. Att tolkningarna inte stämmer överens med verkligheten, eller att abstraktionen är så hög att det blir svårt för lärarkåren att få någon konkret hjälp bidrar bara till att arbetet med Lpo 94 inte fungerar eller att lärare fortsätter att vara förvirrade. Slutsatsen blir att det är fel på Lpo 94, det vill säga reformen går inte att genomföra.

Det kommer inom kort ett nytt blogginlägg i min bloggserie.

Pedagogiskt nätverk del 6: Wretman 2

Lokal planering – IUP

Steve Wretman har gjort sig ett namn för fortbildning när det gäller lokal pedagogisk planering. Elever ska ha Individuell Utvecklingsplan (IUP), vilket Wretman väver ihop med lokal pedagogisk planering. Steve Wretman har skrivit böcker i detta ämne på uppdrag av Skolverket och som har Skolverkets namn: Att skriva skriftliga omdömen. Även när det gäller bedömning är Steve Wretman och Helena Moreau, samt Grundskoletidningen representerade på Skolverkets hemsida. Likt Hans-Åke Scherp har Steve Wretman fått Skolverkets mandat att åka land och rike runt som ”expert från Skolverket”, fast han egentligen är anställd av Grundskoletidningen. Nu kan man tycka att det kanske inte är så konstigt eller att det inte är så farligt, men det är just vad det är. För Steve Wretman (och Helena Moreau) sprider en felaktig bild över det arbete som ska bedrivas.

Hösten 2009 (28/10) var jag på en föreläsning med Steve Wretman och Helena Moreau, anordnad av Stockholms stad, se blogginlägg. Dagen handlade om lokal pedagogisk planering och man lade upp arbetet i princip på samma sätt som man gör i skriften ”Att skriva skriftliga omdömen”. På sida 4 i denna skrift står det: ”En pedagogisk planeirng kan läggas upp så här och innehålla följande delar:

1. Vilka mål att sträva mot har man utgått från.
2. Hur man har konkretiserat dessa för att passa den årskurs som undervisningen avser.
3. Vilket stoff (fakta, begrepp, teorier och modeller) man använder för att eleverna ska kunna utveckla de förmågor och kompetenser som är beskrivna (i mål att sträva mot samt i bedömningens inriktning) samt vad man kommer att undervisa om när det gäller färdigheter samt förmågor.
4. Vad man kommer att bedöma i elevernas arbete och hur man gör detta”.

Även om formuleringen är luddig ifrån Skolverkets sida när det gäller mål att sträva mot och mål att uppnå, kan man läsa: ”Mål att sträva mot beskriver den inriktning undervisningen ska ha när det gäller att utveckla elevers kunskaper. Mål att sträva mot ska styra all planering av undervisning genom hela grundskolan”. ”Mål att uppnå beskriver en miniminivå av kunskaper som eleverna ska utveckla under skoltiden”. På samma sätt som i skriften lade Wretman/Moreau upp arbetet med lokal pedagogisk planering på föreläsningen. Men skillnaden var att man gick ett steg längre, man menade att lärarna skulle konkretisera Mål att sträva mot och att denna konkretisering skulle vara underlag för bedömning av elevernas kunskaper.

Det är här man går helt fel. Likt formativ/summativ bedömning har Steve Wretman gjort mål att sträva mot till ”good guy” och mål att uppnå till ”bad guy”. Han polariserar inte lika hårt mellan dessa begrepp, ”glömmer mera bort” mål att uppnå. I skriften ”Att skriva skriftliga omdömen” finns inte mål att uppnå med. Under föreläsningen tar inte Wretman upp mål att uppnå. Jag ställer en fråga till Wretman angående mål att uppnå, varpå Steve Wretman menar att om läraren planerar sin undervisning utifrån mål att uppnå sänker man ambitionsnivån. Mål att uppnå anger en alldeles för låg nivå. Låt oss titta på några mål att uppnå från kursplanen och bedöma om de ligger på för låg nivå: ”Eleven skall kunna ta del av, reflektera över och värdera innehåll och uttrycksmedel i bild, film och teater” (1 av 6 punkter i svenska år 9), ”Eleven skall kunna jämföra de egna livsvillkoren med livsvillkor i andra miljöer och i olika tider” (1 av 5 punkter i  samhällskunskap år 5), ”Eleven skall kunna använda såväl naturvetenskapliga som estetiska och etiska argument i frågor om fysikens tillämpningar i samhället och i tekniska anordningar som förekommer i elevens vardag” (1 av 15 punkter i fysik år 9). Är detta låg nivå? Finns det över huvudtaget några nivåer angivna? Det skulle jag gärna vilja ha svar på.

Problemet med Steve Wretman (och Helena Moreau) är att de inte har förstått Lpo 94 och heller inte kan hålla isär inlärt och utlärt. Man har tolkat Skolverkets riktlinjer ideologiskt och gjort ett motsatsförhållande mellan mål att sträva mot och mål att uppnå. Det är korrekt att mål att sträva mot ska styra lärarens pedagogiska planering, men det utifrån ett 9-årigt grundskoleperspektiv. Dock ska elevernas kunskaper, alltså vad eleverna verkligen har lärt sig (inlärt) bedömas från mål att uppnå. I år 8 och 9 utgör mål att uppnå kriterierna för godkänd och där finns även kriterier för väl godkänd och mycket väl godkänd. Wretman rör ihop utlärt och inlärt. Utlärt är lärarens pedagogiska planering, läromedlen och lektionerna. Mål att sträva mot är utlärt. Inlärt är vad eleven faktiskt kan, alltså erövrade kunskaper. Mål att uppnå är inlärt. Jag menar inte att man ska göra lärarens pedagogiska planering utifrån mål att uppnå, planeringen ska göras med både mål att sträva mot och mål att uppnå, där mål att uppnå ligger till grund för bedömning om eleverna kan det de ska kunna eller inte.

Nu säger proggarna att detta sätt att se på det hela bidrar till atomistisk kunskapssyn, som bara främjar faktainlärning. Detta är ren nonsen, men även ett led i den strategi som används för att baktala mål att uppnå. Det är konstruktionen av prov och examinationsuppgifter som styr ifall fokus ligger på atomism eller holism. Ställer läraren frågor som kräver att eleven visar sitt egna tänkande och förhåller sig till den kunskap som denne lär sig, då hamnar vi inte i lära-sig-utan-att-förstå-träsket. Det vore önskvärt att alla proggare än gång för alla kunde begripa detta!

Dessvärre leder Steve Wretmans (och Helena Moreaus) föreläsningar och arbete med kommuner/skolor till att förvirringen blir väldigt stor. Efter föreläsningen 2009 pratade jag med flera lärare som deltagit och de var helt förvirrade. Varför? Jo, därför att det är mycket svårt att dels bryta ner mål att sträva mot till en konkret nivå och göra bedömningar utifrån dessa, de är inte konstruerade för det. Och dels vad ska man göra med mål att uppnå, som Wretman över huvudtaget inte tar upp. Samtidigt vet lärare att det finns något som heter mål att uppnå. Vad ska man göra? Det hörs liksom på namnet: Mål att STRÄVA mot – alltså åt det hållet ska vi. På samma sätt: Mål att UPPNÅ – alltså det här ska eleverna kunna. I och med nya läroplanen och kursplanen Lgr 11 kommer de olika målen att försvinna, så kanske kommer tydligheten öka. Skolverket har likt ett mantra pratat om tydliga kursplaner, något som mest har varit prat. Det som hittills presenterats har varit abstrakt och otydligt. Blir det så kommer Steve Wretman kunna fortsätta sitt arbete med att tolka nya läroplanen på ett felaktigt sätt, ett arbete han redan påbörjat.

Steve Wretman åker land och rike runt och sprider ett falskt budskap. Hans arbete sänker svensk skola och han sänker lärare! Jag har själv skrivit en bok som bygger på mina erfarenheter som lärare och som är konkret knuten till klassrummet och lärarjobbet. Ett kapitel i denna bok handlar om lärarens pedagogiska planering – från arbetsplan till bedömning av elevernas kunskaper (inlärt). Denna bok jobbar min redaktör med i skrivandets stund och boken kommer förhoppningsvis ut innan sommaren 2011. Jag tar i boken upp lärarens betydelse när det gäller bedömning och jag håller isär mål att sträva mot och mål att uppnå. Jag håller isär utlärt och inlärt. Bedömning är en av lärarens viktigaste instrument för att vara professionell. Steve Wretman sänker svensk lärarkår och jag anser att han är svensk skolas fiende nummer ett.

I nästa blogginlägg kommer jag ta upp Steve Wretmans texter i Grundskoletidningen.

Pedagogiskt nätverk del 5: Wretman 1

Steve Wretman

Den person vid sidan av Hans-Åke Scherp som ställt till mest skada för svensk skola är Steve Wretman. Han har i sin position som chefsredaktör för Grundskoletidningen gjort sig ett namn inom skolan. Grundskoletidningen har stor spridning i Sverige och därmed stor påverkan. Jag kommer ägna Grundskoletidningen ett helt eget blogginlägg. Men vad är det då som Steve Wretman gör som är så skadligt? Jag har valt att lyfta fram tre saker som gör Wretman till skolan och lärares fiende:

• Hans föreläsningar och skrifter om formativ bedömning
• Hans föreläsningar och skrifter om lokal planering och IUP
• Hans texter i Grundskoletidningen

Jag kommer att gå igenom dessa punkter systematiskt en för en. Men först lite om Steve Wretman. I botten är Steve Wretman SO-lärare på högstadiet.  Han har jobbat på Ekhammarsskolan i Kungsängen. Det var länge sedan Wretman jobbade som lärare, för han har jobbat på Grundskoletidningen i många år. Wretman blev först redaktör och sedan chefredaktör, en plattform för att nå ut med ett budskap. Idag doktorerar Steve Wretman och handledare är Hans-Åke Scherp. Intressant!

Formativ bedömming

När det gäller Steve Wretmans föreläsningar och skrift om formativ bedömning har Wretman blivit något av en ”expert” på området. I Sverige är det Wretman (och Helena Moreau) och Anders Jönsson som just nu är de ledande förespråkarna för formativ bedömning. Wretman har dessutom Skolverkets gillande när det gäller formativ bedömning, de saluför hans och Helena Moreaus bok på sin hemsida. I oktober 2009 var jag på en heldagsföreläsning med Moreau och Wretman, se blogginlägg 28/10-09. Det Steve Wretman gör är att polarisera hårt mellan summativ och formativ bedömning. Summativ bedömning är dåligt och formativ bedömning är bra.  Så här skriver jag i blogginlägget: ”Wretmans definition av summativ bedömning är att elevens styrkor och svagheter summeras vid varje terminsslut till en sammanfattande bedömning. Helheten bedöms, plus och minus vägs mot varandra och resulterar i ett betyg. Alltså summativ bedömning = dåligt. Formativ bedömning däremot analyserar eleven styrkor och utvecklingsbehov, ger läraren information om vad som måste betonas och utvecklas i undervisningen, samt ger eleven information hur denne kan fortsätta utvecklas mot målen (antagligen mål att sträva mot).

Steve Wretman fortsätter med att säga att betyg inte påverkar lärande, all internationell forskning säger det. Betyg påverkar inte heller undervisningen. Wretman berättar om den internationella forskningen som han refererar till. Tre referensgrupper med elever fick olika förutsättningar i sin skolgång. Första gruppen fick bara betyg. Andra gruppen fick formativ bedömning och betyg. Tredje gruppen fick formativ bedömning. Den grupp som lyckades bäst i sitt lärande var gruppen som endast fick formativ bedömning. Slutsatsen Wretman drar är att betyg inte hjälper ett dugg när det gäller lärande.

Här kan jag inte längre vara tyst. Jag frågar om den internationella forskning som Wretman refererar till är i England, något som bekräftas. Jag frågar då Steve Wretman hur han kan jämföra Sverige och England, eftersom Sverige har kunskapsbedömning och England har relativ bedömning. Det går inte att jämföra dessa två länder när det gäller detta, det är som att jämföra äpplen och päron. Jag påtalar också för Wretman att jag inte gillar hans sätt att måla upp ett motsatspar mellan dessa två bedömningar, där det ena är bra och det andra är dåligt. Jag har satt betyg i 9 år och jag har aldrig haft problem med detta, därför att jag har kommunicerat med mina elever under terminens gång. Det kallas gensvar, återkoppling eller feed-back. Formativ bedömning under terminens gång och summativ bedömning vid varje betygssättning. Båda bedömningsformerna hänger ihop. Wretman kunde inte svara på dessa frågor, bad att få återkomma till betygsfrågan, något han inte gjorde. Kanske förstår han inte själv skillnaden mellan de olika mättraditionerna? Avslutningen tog  i alla fall priset. Jag ställde frågan om varför han inte tog upp betygskriterierna för G, VG och MVG. Wretman påstod då att dessa tre inte anger några nivåer”.

I det senaste numret av Grundskoletidningen skriver Wretman: ”Det finns en principiell skillnad mellan en summativ och en formativ bedömning. Den formativa beskriver elevens kompetens och utvecklingsbehov i relation till tydliga och konkreta mål. Den summativa bedömningen klargör bara om en elev uppfyller alla kriterier för ett visst betyg eller inte” (Grundskoletidningen 6/10, sidan 26). När Steve Wretman använder ordet bara, visar han hur han ser på summativ bedömning. Han polariserar åter igen och förminskar betydelsen av summativ bedömning.

Men vad är då problemet? Jo Steve Wretman gör om formativ och summativ bedömning och väljer att missuppfatta vad begreppen innebär. Wretman tolkar begreppen fel, medvetet eller högst okunnigt – inte vet jag, men fel blir det. Steve Wretman tror att en viss sorts bedömning är formativ, t.ex. som syftar att på prov ge positiv feedback till eleverna. Men det som Steve Wretman missar är att summativ och formativ bedömning hänger ihop och används tillsammans av skickliga lärare, det är själva hantverkstekniken i läraryrket.

Men vad är då själva kärnan i denna problematik? Svaret är egentligen enkelt, Steve Wretman kan inte de olika bedömningstraditionerna. Han har inte gjort upp med sin egna lärarbakgrund, där man satte relativa betyg och där lärare hade poängplockarprov. Jag skrev ett blogginlägg den 20/3-2010 om olika utgångspunkter för bedömning. Den mättekniska traditionen innefattar det relativa betygssystemet, men även poängplockarprov, tidsbegränsade prov, ingen medveten progression. Motsvarigheten till detta är kunskapsstandardmodell där eleverna i förväg får reda på vad de ska kunna, en medveten progression och där eleverna vet på vilka grunder bedömning görs.

Steve Wretman gör om summativ bedömning till ett mättekniskt instrument och kritiserar det med rätta. Utifrån mätteknisk modell göra prov och addera poängsummor för att sätta betyg är ett korkat sätt att summera en elevs kunnande. Där har Wretman rätt. Problemet är att dagens kunskapsstandardsystem är inte uppbyggt på detta sätt. Är det så att lärare jobbar med att summera poängplockarprov är det inte fel på systemet, utan på läraren och dennes kompetens när det gäller Lpo 94. En lärare som gör en summativ bedömning, väger samman elevens kunnande,  i svenska vid terminens slut, som gör en bra helhetsbedömning och adderar eleven förmåga t.ex. när det gäller läsa, skriva, tala utifrån kursplanen – har denne lärare gjort ett dåligt jobb? En lärare som ger en elev en möjlighet att i matematik höja sitt betyg, genom att på ett prov visa upp sina kunskaper inom flera olika delområden i matematik och där läraren adderar elevernas kunskaper och gör en helhetsbedömning utifrån kursplanen – har denne lärare gjort ett dåligt jobb? Är summativ bedömning dåligt? Är summativ bedömning ”bad guy”?

Jag har under mina år som lärare kontinuerligt använt mig av både formativ och summativ bedömning. Missuppfatta mig inte, jag menar att formativ bedömning är avgörande för att en elev ska kunna utvecklas i sitt lärande. Men jag har också kontinuerligt jobbat med summativ bedömning också. Jag tycker verkligen inte om när Wretman och andra polariserar mellan dessa två begrepp, för det finns inget motsatsförhållande, utan de kompletterar varandra i en lärarens yrkesskicklighet.

Men beror Steve Wretmans missuppfattning och polarisering mellan formativ och summativ bedöming på okunnighet, taktik eller ideologiskt ställningstagande? Det är svårt för mig att svara på, men i slutet av denna bloggserie kommer jag göra en summering av detta pedagogiska nätverk. Då kommer jag att diskutera och redovisa mina egna tankar kring detta nätverk. I nästa blogginlägg fortsätter jag skriva om Steve Wretman.

Pedagogiskt nätverk del 4: Mats Ekholm

Mats Ekholm

Mats Ekholm är professor i pedagogik, innehar för närvarande en professur vid Karlstads universitet. Ekholm var handledare åt Hans-Åke Scherp när denne doktorerade. Mats Ekholm har främst ägnat sin forskning åt social utveckling i skolan och socialisation. Under åren 1999-2003 var Mats Ekholm generaldirektör (GD) för Skolverket. Han passade på att ta in Hans-Åke Scherp som föreläsare i Skolverkets namn, se tidigare blogginlägg. Mats Ekholm var med andra ord ansvarig för att Problembaserat lärande (PBL) och Problembaserad Skolutveckling (PBS) spreds.

Uppdraget att implementera den nya skolreformen Lpo 94 låg på Skolverket. Dess första GD Ulf P Lundgren såg inte till att ge lärarkåren den fortbildning som krävdes när den största händelsen inom skolan, sedan folkskolans införande 1842, skulle genomföras. Reformen innebar att gå från relativa betyg till kunskapsbetyg, gå från statlig till kommunal huvudman, gå från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Jordbromalmsskolan fick en VHS-video där Ulf P Lundgren berättade om den nya reformen. Trots att uppdraget att implementera Lpo 94 gått snett tog Mats Ekholm inte tag i frågan. Under de fem år som Ekholm var GD för Skolverket ägnades tiden åt andra saker än att hjälpa lärarkåren att förstå och genomföra Lpo 94.

Men varför då? Då får man titta bakåt på Ekholms egna forskningskarriär och även på vad han sysslat med. Sedan måste detta sättas i förhållande till den nya reformen som innebar tydliga kunskapsmål, resultatuppföljning och diskussion kring hur resurser ska fördelas. Ekholm hade forskat på barns sociala utveckling, en pedagogisk gren som är långt ifrån implementering av en läroplan som handlar om mål- och resultatstyrning. Mats Ekholm hade förvisso skrivit boken ”Utvärderingspraktikan”, men den boken handlade om hur skolan skulle utvärdera skolmiljön, skolmaten, elevers trivsel och så vidare. Det finns inte med ett endaste dugg om pedagogisk utvärdering.

Mats Ekholm har gjort många uttalanden genom åren där han visar vad han står för. I ett uttalande 16 maj 2007 menar Ekholm att skolan inte blir bättre av att Skolinspektionen granskar skolor. Vad menar han med det? Varför skulle inte Skolinspektionen kunna se brister i skolan, påtala detta för att skolan ska förbättra sig? Det hela handlar om vilket perspektiv man har och hur man ser på skolan.

Mats Ekholm har ett socialt perspektiv på skolan och ser inte hur kunskaper ska kunna bli bättre av att Skolinspektionen granskar. Ekholm har heller inte en trott på att det går att genomföra reform Lpo 94 och av den anledningen har han inte gjort det som GD för Skolverket. Dessvärre blev denna ignorans från  Mats Ekholms sida hans fall. Riksdagens revisorer granskade Skolverket och förordade i en rapport (Statens styrning av skolan – från målstyrning till uppsökande bidragsförmedling RR 2001/02:13) att regeringen skulle lägga ner Skolverket och skapa ett nytt Skolverk. Dåvarande skolministern Thomas Östros gick på Riksdagens revisorers linje och lade ner Skolverket. Mats Ekholm fick sparken. Miljontals med oanvända resurser, öronmärkta för implementeringen av Lpo 94 låg oanvända, pengar som svensk lärarkår skulle ha behövt. Det nya Skolverket startade upp i nya lokaler och med en ny generaldirektör Per Thullberg. Mats Ekholm fick ett tillfälligt förordnande för den nya skolmyndigheter: Myndigheten för skolutveckling.

Varför uppstod Skolinspektionen? Till stor del beror det på att Skolverket, inte minst under Mats Ekholms ledning, inte hjälpte skolor och lärare att förstå och jobba efter Lpo 94. Fokus låg på något helt annat än kunskap och när väl regering och riksdag ville fokusera på kunskapsuppdraget stod skolorna maktlösa. Och Skolverket gjorde väldigt lite för att bringa klarhet. Mats Ekholm har tillsammans med sin vapendragare Hans-Åke Scherp startat Barnuppropet, en upprop för barns rättigheter. Åter igen är Ekholm inne på sociala bitar helt i polarisering mot kunskapsrätten i skolan. Jag kommer att skriva mer om Barnupproret i ettseparat blogginlägg.

Två personer som har gjort sitt bästa för att hjälpa till och åkt land och rike runt i Skolverkets namn är Steve Wretman och Helena Moreau. Tyvärr har inte heller de bringat klarhet, utan snarare förvirrat läget för svensk skola. Genom sin tidning Grundskoletidningen har dessa parhästar spridit förvirring över hela Sverige. I nästa blogginlägg ska jag skriva om dem och ge konkreta exempel på hur de vrider om ord och meningar så att läsaren blir förvirrad, hur de sprider rena lögner och hur deras tolkningar blir helt felaktiga.

Mats Ekholm har genom sina fem år som generaldirektör för Skolverket, som initiativtagare till att PBL och PBS i Skolverkets namn fick en sådan spridning, gjort svensk skola en av de största björntjänster i mannaminne. Ekholm har inte bara sett till att svensk skola kommit på efterkälken i internationella jämförelser, han har också sett till att den svenska lärarkårens självförtroende, status och löneutveckling sjunkit rejält. Mats Ekholm har inte tagit sitt ansvar gentemot svenska lärare och det borde han få stå till svars för!