Pedagogiskt nätverk del 12: Sammanfattning

Den här bloggserien har haft ett enda syfte, att synliggöra några av de dolda krafter som är reaktionära inom skolans värld. Att synligöra ett av de nätverk som finns och som jobbar emot fattade riksdagsbeslut, med en egen agenda att sabotera. Det finns flera nätverk och kanske kommer jag utforska dem, för jag känner till några och känner till namn inom dessa nätverk. Och det handlar om professorer och docenter i pedagogik. Men det beror på om jag har tid, för jag måste göra en del research. Och om jag har lust.

Det pedagogiska nätverket som jag nu har beskrivit känner många till, åtminstone när det gäller enskilda aktörer. Några av aktörerna är tydliga med vad de står för, t.cx. Christian Lundahl och Tomas Kroksmark. Andra väver in sin kritik med att fokusera på saker på med en felaktig tolkning och använder sig av skickligt skrivna texter som medel för att inte få Lpo 94 att fungera. Men alla har samma mål: Fortsätta skapa kaos kring skolan, så att riksdagen till slut måste frångå en mål- och resultatstyrd skola. Och det är verkligen inte tydligt hur dessa personer har ett kontaktnät.

Men vad är då problemet? Får in dessa personer ha åsikter? Jo det är klart att de får. Men inte när man jobbar med ett uppdrag att genomföra ett fattat riksdagsbeslut. Inte när man är tjänsteman och ska man genomföra fattade riksdagsbeslut. Är man forskare ska man lyfta fram de forskningsresultat man har och de som man känner till. Men då ska det göras på ett hederligt sätt. Man kan inte applicera forskningsresultat som är gjorda i ett annat land, med ett annat betygssystem och jämföra med det svenska. Att aktivt obstruera mot riksdagsbeslut som är fattade i konsensus är ett hot mot demokratin och ett väldigt odemokratiskt sätt att arbeta. Här har vi ett stort svensk problem, vi har ett tjänstemannavälde som har extremt stor makt. Politiker kan fatta beslut, som efter ha gått genom tjänstemännens kvarnar har förvandlats till något helt annat. Ett färskt sådant exempel är när regeringen lade en proposition om en tydligare kursplan (Lgr 11) och Skolverkets tjänstemän kom med förslag efter förslag, det ena otydligare än det andra. Det enda som stämde överens var att Skolverkets tjänstemän talade om att kursplanerna var tydligare.

Ser man tillbaka från det att Skolverket startades, med Ulf P Lundgren som generaldirektör och tills idag, har Skolverket aldrig fungerat. Genom alla år har Skolverket varit otydliga, tjänstemannaväldet har varit starkt, reformmotståndare har fått fritt spelrum – först Scherp och sedan Moreau & Wretman, för att inte tala om alla tjänstemän på Skolverket som gör som de vill. Vad ska vi ha Skolverket till? Är det inte dags att lägga ner Skolverket en gång till? Kanske kan Skolinspektionen få ökat mandat att sköta skolan. Och för guds skull, låt de anställda på Skolverket inte få anställning på någon ny skolmyndighet, motståndet mot mål- och resultatstyrning måste få ett slut.

År av propaganda mot Lpo 94 har gjort att det finns ett betygs- och reformmotstånd i svensk skola. Det finns starka företrädare för motståndssidan, man har bestämt att mål- och resultatstyrning inte fungerar, utan att testat på riktigt. Hans-Åke Scherp är en av dem som gärna lyfter fram det stora nätverk av skolor och kommuner han företräder. Scherp pratar om 800 skolor, jag kunde räkna till ungefär 200. När det gäller antal personer som har skrivit på Barnuppropet går det att läsa på hemsidan att det är 10 902 personer. När jag granskar listorna är det 7890 personer, en frisering med över 3000 personer. Men detta är givetvis en del i den propaganda som Hans-Åke Scherp sprider omkring sig i syfte att skaffa sig mer makt och framhålla sig själv som tolkningsföreträdare för svensk skola. En annan intressant detalj med namnlistorna är att 59 professorer har skrivit på Barnuppropet. Det innebär att ganska stor del av det pedagogiska etablisemanget håller med Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp och Bengt-Erik Andersson. Intressant! Alltså, majoriteten av svensk pedagogisk forskning är emot betyg, är emot resultatuppföljning och är emot Lpo 94? Eller? I sådana fall är det inte så konstigt att det har varit så trögt att få Lpo 94 att fungera. För inte nog med att Skolverket inte har gjort sitt jobb, den pedagogiska eliten och landets lärarhögsskolor har systematiskt motverkat införandet av Lpo 94.

I den senaste PISA-rapporten försämras svenska elevers resultat allt mer. Denna nedåtgående kurva har pågått i många år, nu har även svenska elevers läsning hamnat på en medelnivå bland OECD-länderna. Tidigare har svenska elever varit bra på att läsa. Den socialdemokratiska riksdagsmannen Mikael Dammberg pratar om att svensk skola verkar vara i fritt fall. I senaste numret av Skolvärlden, i en artikel som heter Forskningsfiaskot (sidan 16-21) pekar socialstyrelsens Knut Sundell på att svensk pedagogisk forskning håller väldigt låg nivå. Det är väl en passning om något till Hans-Åke Scherp och Christian Lundahl. Men de kanske inte bryr sig om detta, rör dem inte i ryggen, för de har sin position i den svenska ”ankdammen” och kan göra karriär. Spelar ingen roll hur det går för eleverna, för det är inte deras ansvar.

Svenska elevers kunskapsresultat har både nationellt och internationellt sjunkit de senaste åren. Vad är orsakerna? Det beror på vem som svarar. Jag menar att ett delansvar bär detta informella nätverk som har verkat i Sverige i över 10 år. Men givetvis har tjänstemän på Skolverket och Lärarhögskolorna ett ansvar för att ideologi får styra verksamheten. Och givetvis har riksdagspolitiker ett ansvar för att inte stämma i bäcken, sätta stopp för det som sker. Jag menar givetvis inte att vi ska ha ministerstyre, men jag anser att tydliga riksdagsbeslut måste följas upp genom att politikerna ligger nära och utvärderar hur besluten blev och resulterade i. Analysera orsaker, ta nya beslut och ställa ansvariga till svars för vad som görs. Att ta beslut och tro att allt löser sig fungerar inte. Här måste jag ge utbildningsminister Jan Björklund en stor eloge – han har förstått att skolan måste styras upp ordentligt från riksdagshåll, hoppas att han har uthållighet och att han gör upp med de andra riksdagspartierna i skolfrågorna så ofta det bara går.

Jag har jobbat som SO-lärare på Jordbromalmsskolan i 9 år, har haft hundratals elever, satt hundratals med betyg och haft hundratals lektioner. JAG VET av egen erfarenhet att den polarisering som Hans-Åke Scherp gör inte stämmer. Det är självklart att det finns lärare som sätter ihop prov som består av 50 frågor och som räknar poäng och där frågorna är av faktakaraktär, typ När startade andra världskriget. Men det är inte lusten att lära och att följa upp resultat som är ett motsatsförhållande – det är i sådana fall lärarens dåliga metodik. Jag har jobbat holistiskt, följt upp resultat, ställt kunskapskrav på eleverna, haft lustfyllda lektioner, givit återkoppling (feedback), haft skriftliga prov och jobbat med mål- och resultatstyrning. Lyssna på mig: DET FUNGERAR OCH DET FUNGERAR VERKLIGT BRA. Det är bara det att ni vill inte att det ska fungera och har bestämt er för att det inte ska fungera. Jävligt tråkigt för svensk skola, för alla lärare som blir vilseledda och alla de elever som i er värld har varit utsatta för ett gigantiskt experiment och inte fått lära sig det de har rätt att lära sig. Kunskapsrätten som infördes med Lpo 94!

Jag kommer med min bok, Yrke: Lärare i sommar. Där kommer jag redovisa mina metoder. Jag jobbar med seminarieundervisning. På min blogg finns det längst upp till höger en sida som kort beskriver min kommande bok.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!