Skriftlig sammanfattning ger bäst resultat
30 januari 2011Jag läste en intressant artikel i Dagens Nyheter förra helgen (23/1-11). Två psykologer vid Purdueuniversitetet i USA har jämfört några olika inlärningsmetoder och redovisat sina resultat i senaste numret av tidskriften Science. DN skriver: ”De testade ett hundratal collegestudenter som fick lära in några moment i biologi, till exempel skillnaden på olika typer av muskler och hur matsmältninssystemet fungerar. En grupp fick bara sitta och läsa vid ett enda långt tillfälle. En annan grupp fick läsa sammanlagt lika länge, men uppdelat på fyra kortare tillfällen. En tredje grupp fick först läsa en stund. Sedan fick de ägna resten av tiden åt att rikta en så kallad konceptkarta – ett diagram där man med bubblor och rutor försöker åskådliggöra hur saker och ting hänger ihop. Denna teknik påminner om så kallad mind-mapping och omhuldas av en del pedagoger. Den fjärde och sista gruppen fick först läsa en kort stund. Sedan fick de skriva ner vad de kunde komma ihåg på ett papper. Utan att titta i boken! Därefter fick de läsa en stund till, och sedan åter skriva ner vad de lärt sig. Alla fyra grupperna höll på sammanlagt precis lika lång tid”. Resultaten visar att den grupp som fick skriva ner vad de lärt sig visade överlägset bästa resultat.
Detta sammanfaller väl med mina egna erfarenheter av arbete i klassrummet. Jag jobbar alltid på ungefär samma sätt, en metodik som jag kallar ”Seminarieundervisning”. Jag kommer på ett tydligt sätt redogöra för denna metodik i min kommande bok Yrke: Lärare, men i seminarieundervisningen ingår att problematisera på whiteboardtavlan det som jag går igenom. Eleverna får därefter skriva ner det som skrivs på tavlan och sedan jobba med anteckningarna. Läsa läromedelstext och anteckningar, jobba med de i förväg uppställda frågeställningarna, svara med egna ord och förklara hur de tänker.
Men vad är det för speciellt med detta? Egentligen inget speciellt alls, så här jobbar nog väldigt många lärare. Men sällan eller aldrig kommer det fram i debatten. Det som händer när eleverna skriver är att de sätter ord på eget tänkande. Det är lite komplicerat att ställa rätt frågor, det krävs en hel del träning, men om läraren ställer frågor som ställer krav på eget tänkande och eleverna får jobba med att skriva, blir skrivandet ett medel för att sätta ord på tänkandet. Skriva ett sätt att tänka!
Detta arbetssätt har ännu en fördel, den motverkar atomism (ytinlärning). I och med att eleverna får jobba med eget tänkande, sätta ord på det de lär sig, ställs det krav på förståelse. Det innebär att holism (djupinlärning) förutsätts, vilket resulterar i att eleverna får en förmåga att komma ihåg den kunskap de lär sig. Det blir med andra ord inte mekanisk inlärning.
En elev som gick i min första klass jag hade på Jordbromalmsskolan skickade ett mail till mig via Facebook i början av januari. Hon skrev: ”Ville bara tala om att jag jobbar som guide/reseledare för Ving i Sharm el-sheikh, Egypten. Guidar turer till t.ex. Kairo och pyramiderna. Det gäller att ha mycket kunskap, och det är nu jag tackar dig för historia lektionerna, de har hjälpt mig en bra bit på vägen”. Vi hade undervisning om Egypten i årskurs 6-7. Eleven är idag 22 år, alltså 9-10 år sedan – hur kan det komma sig att hon upplever att hon har lärt sig så mycket på lektionerna? Jag är övertygad om att hon och hennes klasskompisar lärde sig dels att förstå det de lärde sig, få holistiska kunskaper, men också att de lärde sig ett sätt att förhålla sig till kunskap. När jag hade haft klassen i fyra år var de oerhört duktiga, inte bara i mina ämnen, utan över lag. När min gamla elev behövde fräscha upp sina kunskaper hade hon redan en grundförståelse för Egypten och dess historia, det gällde att uppdatera och fräscha upp faktakunskaperna. Och i dagens informationssamhälle är det ganska enkelt.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb.
En ganska vanlig metod i undervisningen, antar jag också. Men vilken bra idé att göra den till något speciellt genom att kalla den ”Seminarieundervsning”!
Då blir det något som är något särskilt, vilket varkar vara melodin i vår tid.
Det har ju hänt att man berättar om sitt undervisningssätt och sen fnyser någon ”katederundervisning” så det kanske är bra om vi hittar ett nytt uttryck, förädlar undervisningsformen med andras erfarenheter exempelvis Johan Kants bok och sen tar avstamp i forskning av hög klass för att förklara vårt val av metod.
Hej Eva!
Denna del är bara en del av seminariemetodik, som innehåller ett helt koncept på arbetsmetoden som hänger samman.
Jan!
Jag vet inte om jag kommer att ta avstamp i forskning av hög klass direkt, jag har mina ”husgudar” som jag följer och som ligger till grund för min verksamhet i skolan. Min bok kommer handla om seminariemetodiken i klassrummet och bygga på mina erfarenheter, snarare än på forskning.
Johan
Jag läste också Karins artikel och tycker att rubriken är vilseledande. För man kan väl inte kalla det prov om ingen bedömer det eleven skriver ner? Och det finns väl inget i den procedur som Karin beskriver, eller som du beskriver som antyder att det bedöms. Du har samma olyckliga rubrik på ditt inlägg. Finns det något belägg för det påståendet i studien?
Hej Göran!
Håller med dig, rubriken är helt vilseledande och så är den även i mitt blogginlägg – kanske ska jag ändra rubriken? Anledningen till att jag valde rubriken är för att skapa uppmärksamhet. I texten tar jag inte upp prov, utan skriftlig bearbetning av det man lär sig. Jag håller också med dig om övrig kritik mot artikeln, det verkar som om Karin rör ihop en del.
När det gäller själva studien utgår jag från att man har gjort en bedömning, eftersom man konstaterar att de studenter som har bearbetat med hjälp av skriva ner har lärt sig mer. För att göra ett sådant konstaterande måste man göra en bedömning. När det gäller Karins artikel är den lite för kortfattad och som sagt vilseledande när det gäller rubriken.
Det är klart att man kan kalla det prov om inget bedöms. Det har säkert du träffat på och det har definitivt jag träffat på. Alla prov som görs och som rättas med en färdig mall, t.ex. kryssfrågor är väl någon slag bristande bedömning. Ja, man kan kalla det som att man gör en bedömning, men det blir inte en kunskapsbedömning utan en poängbedömning utan referensramar, annat än poängsumman. Min fru har till och med haft en krysstenta på pedagogiska institutionen vid Stockholms Universitet.
Det inlägg jag skriver är inte heller bedömningsfasen inlaggd, det handlar inte om det i just detta blogginlägg. Min poäng är att genom att ställa krav på att eleverna ska sätta ord på sina tankar och skriva ner det de lär sig med egna ord lär de sig bättre. Givetvis måste detta bedömas och det gör jag alltid kontinuerligt. I alla situationer! Det som jag kan se, utifrån mina egna erfarenheter, är att eleverna i och med att de får bearbeta genom skrift att de har lättare att komma ihåg och att de har lättare att redogöra. Skriva blir ett inlärningstillfälle. Detta syns i hur många elever som uppnår målen och senare även betyg. Se på exempel på höger sida på min blogg, resultat och elevomdömen.
Johan
Bra idé att byta ut rubriken om det inte är det vare sig studien eller dina erfarenheter från seminarieundervisning visar.
Jag har en vidare defintion av bedömning än du. Din frus kunskaper blev bedömda utifrån hur hon svarade på provet. Att det kanske var en bedömning med låg träffsäkerhet är en annan sak.
Det är synd att inte din elev hade en lika engagerad lärare i svenska. Då kanske hon skulle ha vetat att det heter ”historielektionerna” och inte ”historia lektionerna”.
Hej Fläderblom!
Trevligt med kommentarer på blogginlägg, synd bara att du kommenterar ett stavfel, eller ett litet sakfel. Läs andemeningen i det hon skriver, eller det jag tar upp. Känns lite viktigare!
När det gäller din bok räknar jag bara med sunt förnuft och spännande erfarenheter men det kommer att räcka mer än väl eftersom de kommer ur en engagerad lärargärning. Min tanke var sen att välgjord forskning som den referade skulle stärka argumenenten för att fortsätta som jag gör bara med lite mer inspiration. Jag fascineras över att en ganska enkel experimentsituation som lämpar sig för statistisk analys kan ge så mycket vägledning i vår yrkesroll. Är det av rädsla för fel resultat som ingen gjort det tidigare.
Jan!
Då förstår jag hur du menar. Vi får se vad du tycker den dagen boken kommer.
Johan
Göran!
Nu byter jag rubrik!
Johan