Märkligt att Vygotskij är så stor

Jag har länge funderat på hur det kommer sig att Vygotskij kan vara så stor inom svensk skola, både ute i skolverksamheten, bland pedagoger och på lärarutbildningen. Jag fattar det inte! Vad är det jag inte förstår?

Pedagogiskt nätverk

Jag skrev en bloggserie om ett informellt pedagogiskt nätverk, med dold agenda, som har stort ansvar för att svensk skola är på dekis. Om du har missat denna serie och är intresserad, läs här.

Ekonomin sänker skolan

Johan Tralau, docent i statskunskap skrev igår (fredag 25/2-11) på Dagens Nyheter kultur ett debattinlägg. Det var ett mycket bra debattinlägg och jag upplever att de missförhållanden som Tralau lyfter fram i högsta grad stämmer och är ett stort problem för svensk skola. Rubriken på artikeln är: ”De höga betygen sänker skolan”. Tralau menar att de perversa ekonomiska villkoren tvingar lärarna att sätta höga betyg samtidigt som kunskapsnivån sänks.

Fy fan vad jag är arg

Idag fick jag ett psykbryt! Jag blev så förbannad, det tog flera timmar för mig att få normal puls. Jag ska ta allt i från början. I måndags kom det 25 personer personer till Vikingaskolan och skottade våra tak. Vi har ganska platta tak och det har samlats en hel del snö. Taksnön kom ner i form av snökokor, som eleverna på rasterna under veckan har samlat och byggt flera kojor. Det blev flera fina iglo eller fort, med gångar och murar. Fantastiska skapelser.

Idag kom en liten grävskopa och en liten hjullastar och skulle flytta snönhögarna som låg närmast Vikingaskolans hus till högar. Kojorna var i stor fara. Jag har mitt kontor mot gården och såg vad som var på väg att hända. Jag ringde vår vaktmästare och bad honom gå ut och prata med killarna som körde maskinerna, så att de inte skulle förstöra kojorna, utan lägga snön bredvid. Tror ni detta hände? Jag sitter och arbetar och får se hur hjullastaren dumpar först en, sedan två-tre skopor snö över storkojan. Nu brann det till i mitt huvud. Jag kutade ut, bra förbannad och frågade varför de hade gjort så. Maskinföraren hade inte fått information att inte förstöra kojan, vilket alltså innebär att den person som vår vaktmästare pratade med, som stod som vakt för att se till så att inga ungar hamnade i vägen, inte hade pratat med sin kompis som körde lastmaskin. Under mitt samtal med  lastmaskinsföraren, för övrigt var en trevlig prick, kom ägaren maskinerna fram och var otrevlig mot mig och sa att det fanns inget annat sätt att lösa detta på, för det skulle spräcka vår budget, och sa att de kunde sticka därifrån så kunde vi stå där med vår snö. Lastmaskinsföraren sa att nu var skadan skedd och ungarna skulle finna sig i detta och börja bygga nya kojor.

Johan Kant slåss mot väderkvarnar

En bekant till mig berättade att en han känner en person som läser min blogg, men är inte alls förtjust i det jag skriver. Hon tycker att jag ger mig på etablisemanget alldeles för mycket, viftar och slår hej vilt. Kanske menar hon att jag slåss mot väderkvarnar? Min bekant sa: ”Men Johan, är allt Anders Jönsson skriver dåligt”. Givetvis inte svarade jag.

Jag skulle skriva en krönika för ett halvår sedan. När jag var klar skickade jag in den till redaktören och fick tillbaka en redigerad krönika där en hel del av det jag skrivit var borta. När jag påtalade detta svarade redaktören att läsaren kunde läsa mellan raderna, budskapet, andemeningen gick fram i alla fall.

Vad menar Lindberg med checklistor?

Den 23 november 2010 skrev jag ett blogginlägg om ett seminarium som jag deltagit i på Stockholms Universitet. Det var Skolverkets folk som presenterade förslag till nya kursplaner och jag skrev att det var en hel del flum. Jag fick en lång kommentar av Viveca Lindberg (doktor i pedagogik) på min blogg, där hon börjar med att skriva: ”Johan Kant och alla andra som gillar checklistor….” Jag ställde frågan till Viveca Lindberg vad hon exakt menade med checklistor, så att vi är överens om att vi är överens. Jag väntande och väntade på svar, men inget har kommit. Det blev jul och sedan kom hela min bloggserie om pedagogiskt nätverk som tog väldigt mycket tid i anspråk att skriva. Nu känner jag att jag har väntat länge nog, tänker skriva lite om det långa svar som Viveca Lindberg skriver till mig.

Bakbunden av IT-avtal

I debatten brukar ofta vänsterpartiets företrädare i skolfrågor, Rossana Dinamarca, uttrycka sitt missnöje med att friskolor plockar ut väldigt mycket vinst på skattemedel. Nu kan jag inte siffrorna, men vi pratar om väldigt mycket pengar som går i fickan till ägarna för friskolorna. Pengar kan vara en drivkraft i sig, men frågan är om det är rimligt att låta skattepengar gå till vinst om det innebär att kvaliteten blir sämre – jag tycker inte det. Jag har tidigare skrivit blogginlägg där lärarlösa lektioner och indragen mjölk har gjort att vinsten ökat för ägaren – inte ok. Om skolan gör att bra jobb och gör vinst – ska det få förekomma? Jag tycker det, men då ska skolmyndigheter verkligen ligga nära och utvärdera verksamheten och resultaten. Och så får det inte handla om fantasisummor.

Pedagogiskt nätverk med dold agenda

Jag vill bara påminna alla nytillkomna läsare om min bloggserie ”Pedagogiskt nätverk”, som handlar om ett nätverk av professorer, docenter och personer som har pedagogisk makt och som har en dold agenda. Intressant läsning!

Nermontering av Svensk skola

Igår (fredag 11/2-10) var jag på Münchenbryggeriet i Stockholm och lyssnade på när Skolverket presenterade Lgr 11. Det var en heldag, från 09.30 till 16.30. Uppskattningsvis var vi 500 personer i Münchenbryggeriets fantastiska lokaler. Kaffe, frukt, lunch och kaffe igen, med kanelbulle eller mazarin. En härlig fortbildningsdag, med verkligt god mat. Skolverkets folk hade gjort en väldigt bra power-point-presentation, pratade på ett trevligt sätt och engagerade auditoriet med frågor som diskuterades i bi-kupor. Trevlig stämning och positivt bemötande, dessutom kunde man sms:a frågor som togs upp för att få svar.

Allt hade varit perfekt om det inte hade varit för innehållet. Skolverkets presenterade samma innehåll, använde samma retorik och förklarade på samma sätt ”tänket” och processen bakom Lgr 11. Samma framförande som finns med i Skolverkets film – blir du mycket klokare? Och samma problem kvarstår som jag tagit upp i detta blogginlägg, eller detta blogginlägg.

• Kunskapskraven är otydliga
• Det finns ingen progression i kunskapskraven, ingen kunskapshierarki, utan för att få ett högre betyg ska man bara kunna lite mer.
• Skolverket hänvisar till att utredaren Leif Davidsson har påtalat problemet med två mål i Lpo 94, mål att uppnå och mål att sträva mot, vilket man även tar upp vid föredragningen på Münchenbryggeriet.  Ändå har Skolverket två mål i kursplanen, långsiktiga mål som ska gälla i hela grundskolan i det centrala innehållet (mål att sträva mot) och kunskapsmål i varje ämne (mål att uppnå).
• Skolverket pratar om den nya tydliga kursplanen, det göra man om och om och om igen, likt propaganda. Till slut kanske lärare och människor i allmänhet tror på det. Men betydligt otydligare är kursplanen.

En lärarkompis till mig, som också är med denna dag, skickar in SMS-frågor, där han frågar om teoribasen bakom Lgr 11:s kunskapskrav och även om varför man har med två olika mål. Dessa frågor tar i Skolverkets folk upp – undrar varför? Istället väljer man att ta upp bland annat denna fråga: ”Med den nya kursplanen, går det fortfarande att jobba ämnesövergipande?”.

Samma kamrat sms:ar mig:  ”Just nu, just här är vi med om nedrustningen av svensk skola och därmed Sveriges konkurrenskraft. Ingen som tror på detta kan ha varit i närheten av att fatta någonting av Vygotskij. Jag pröjsar 100 000 kontant till den som kan ge mig en evidensbaserad teoribas för detta”.

Svensk skola går en tung höst tillmötes. Implemitering av Lgr 11 ska ske i hela landet och otydligheten är betydande. Vad ska man göra? Ja det är bara att som lärare och skolledare kämpa på, göra det bästa av saken, se till att diskutera så att samstämmigheten på skolan blir så bra som möjligt. Om två år ska man utvärdera Lgr 11 – hoppas för Guds skull att dessa apsekter kommer fram till den som ska utvärdera, för det kan ju rimligtvis inte vara bara jag och min kompis som reagerar på detta. Ett önskescenario vore att Inga-Britt Ahlénius skulle göra en rejäl utvärdering. Eller varför inte Inga-Britt Ahlénius som Generaldirektör för Skolverket. För mig är Ahlénius en hjälte, som våger säga obekvämligheter, utan att vara politisk korrekt eller tänka på sin egna karriär.

Svensk skolas resultat i internationell jämförelse kommer att fortsätta sjunka, nästa och nästnästa PISA-rapport kommer visa det. Hur länge kan vi vänta? Hur många generationer kommer vi att vara tvungna att offra? Hur långt efter ska Sverige hamna? Mycket hänger på svensk skola, men just nu ser det väldigt mörkt ut. ”Betygsmotståndarna – Sveriges grundskoleelever, 1 – 0″.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Fel fokus i debatten

Statistik från Skolverket visar att pojkar får lägre slutbetyg än flickor i förhållande till de resultat de uppnår på de nationella proven. Detta gäller alla ämnen där man kan jämföra resultatet på nationella provet med slutbetyget i ämnet. Lärarnas tidning gjorde ett reportage om detta. Undervisningsrådet på Skolverket Wolfgang Dietrich menar att flickornas goda uppförande och studiemotivation kan påverka lärarna i sin bedömning. Det vill säga lärare i högre utsträckning ger flickor bättre betyg på grund av deras beteende, inte på grund av att de kan mer, eller på grund av att de fyller kriterierna för högre betyg. Alli Knap, lektor vid Högskola Väst menar att detta bekräftar vad hennes forskning visat, att flickor i större utsträckning bedöms utifrån intresse och motivation. Knapp menar att det finns ett stort behov i lärarkåren när det gäller fortbildning, kompetensen när det gäller bedömningsfrågor måste stärkas. Lärarutbildare Mats Olsson, från Malmö menar att lärarna bör släppa betygen som maktinstrument och inte genom dessa försöka straffa olydiga pojkar. Jag, Peter Fägersten och Erika Engström kommenterar i denna artikel Skolverkets statistik, utifrån våra erfarenheter vad det kan bero på att det blivit på detta sättet.

Denna artikel resulterar i en diskussion i P1-morgon mellan mig och Mats Olsson. Jag har fått en del kritik för mitt framträdande, att jag var svepande i vad jag sa och att jag skyddade lärarna, som i själva artikeln får kritik när det gäller kompetens när det gäller betygsättning. Kritiken är korrekt, men jag ska lämna en förklaring. Det blev ett väldigt stort fokus i diskussionen på pojkars och flickors socialisation. Detta är en viktig fråga, att man redan i förskolan pratar och behandlar pojkar så att de känner att det är kul att lära sig och gå till skolan, att man tror på deras förmåga och möjlighet, istället för att tillrättavisa och korrigera dem i förskolan och senare även i grundskolan.  På denna fråga håller jag med Mats Olsson. Men jag tänker inte sitta i radio och göra mig till tolkningsföreträdare för en hel skolvärld när det gäller detta, känner inte att jag har tillräcklig kompetens för det. Jag har kritiserat andra för att göra sig till tolkningsföreträdare, trots att de har bristfälliga kunskaper. Den situationen tänker jag inte hamna i, därför blev mina svar blir lite svepande och otydliga. Jag satt i radio för att jag har satt betyg i många år och även skaffat mig goda kunskaper i betygsättning.

Att jag skulle kritisera en hel lärarkår för deras bristfälliga betygsättning tänker jag inte heller göra. Jag vet av egen erfarenhet att det finns lärare som är dåliga på att sätta betyg och det har kommit rapporter och studier att detta är ett bristområde i skolan. Men vad beror det på? Lärare har fått näst intill noll fortbildning när det gäller bedömning och betygsättning när Lpo 94 infördes. Lärarhögsskolorna har generellt varit dåliga på att ge nyexaminerade lärare den kunskap de behöver när det gäller bedömning och betygssättning, ofta har det istället blivit så att många lärare har blivit fostrade betygsmotståndare. Och Lärarlyftet har inte erbjudit kurser i bedömning och betygssättning. Lärare har blivit lämnade – är det då lärarnas fel? Känner inte att jag kan sitta i P1 och tycka att det är lärarnas fel.

Mitt missnöje med diskussionen i P1 beror på att jag tycker att fokus flyttades från betygsättning och diskripansen mellan slutbetyg och provresultat, till socialisation. Och mitt missnöje beror nog på att jag var dålig på att dra tillbaka fråga till dess rätta ämne, även om det som Mats Olsson tog upp är viktigt. Det blev spel på Olssons planhalva.

Problemet med betygssättning är att kriterierna för betygsättning är abstrakta och lämnar allt för stort tolkningsutrymme. När jag säger abstrakta och otydliga menar jag inte att kriterierna för måluppfyllelse och betygssättning ska vara konkreta i den bemärkelsen att man regelstyr, t.ex. genom att knyta stoff till kriterierna. Att man styr upp lärarkårens metodval och stoff. Nej när jag menar otydliga menar jag formuleringar som ”känna till”, ”ha insikt om” , samt en hel del abstrakta ordval, där tolkningsutrymmet är i det närmsta oändligt. Skulle betygskriterierna varit tydligare redan från början och Skolverket hade gjort sitt jobb med Lpo 94, det vill säga att fortbilda lärarkåren i bedömning och betygsättning, skulle denna fråga vara en icke-fråga. Men nu är det inte på det viset och dessvärre blir det nog ännu värre, för kursplanerna i Lgr 11 är ännu mer otydliga – även om Skolverksfolket påstår något annat gång på gång på gång.

Men vad hade jag då velat att diskussionen skulle handla om? Två aspekter är centrala. När det gäller Nationella proven är deras kvalitet bristfällig, vissa nationella prov är direkt dåliga och de flesta prov speglar inte de kunskapsmål som finns i kursplanen. Dessutom är rättningsmallarna i nationella proven så otydliga att det som lärare går att tolka in det mesta. Ett exempel är nationella provet i svenska i årskurs 9, läsdelen. När en lärare bedömer elevens svar går det att få ett minimum-G genom att kunna sökläsa (LUS-punkt 14). Eleven behöver inte ens kunna läsa flytande, utan kan läsa frågan och därefter söka efter svaret i texten. Detta går inte alls i PISA:s läsförståelse, där eleven måste förstå budskapet med texten, kunna läsa mellan raderna och dra slutsatser. Inte konstigt att svenska elever dyker när det gäller läsförståelsen. Det kanske är så att PISA bättre speglar de kunskapskrav som ställs i kursplanerna än nationella provet gör?

Det finns ett diffust budskap i samhället, bland forskare, lärarutbildare och Skolverket, att nationella provet är en säker bedömning av elevers kunnande. Signalerna man skickar är att lärare är dåliga på att bedöma och på att sätta betyg, men beror det på lärares bristande kompetens eller på att betygssystemet är uselt? Klart att inte alla lärare kan ha fel, det måste vara betygssystemet som är dåligt. Är det inte så att betyg sorterar människor? Och i sådana fall – är det ett sådant samhälle vi vill ha? Men aldrig granskar man kvaliteten på de nationella proven och aldrig förs det en diskussion om hur de överensstämmer med kursplanerna. Varför inte? Det kan ju faktiskt vara så att det är så att de nationella proven är dåliga, i vissa fall rent usla? Detta skulle ge åtminstone en delförklaring till skillnaden mellan provresultat och betyg.

Jag anser inte att det finns ett värde i att öka mängden standarliserade nationella prov, speciellt inte om de är dåliga. Jag är personligen för skriftliga läxförhör och prov, för då vet jag vilka kunskaper som är inlärda. Men att staten skulle kontrollera svensk skola genom att ha prov i alla ämnen och dessutom omfattande prov tar allt för mycket tid, energi och manöverutrymme från lärare och skola. Det vore mycket bättre att regering och riksdag ser till att ge Skolverket i uppdrag att ta fram tydliga kunskapskrav. Detta har gjorts, men det enda som blev tydligt var att Skolverkets folk sa: ”Den samlade läroplanen med tydligare kunskapskrav”.

Det är ett faktum att svenska elevers kunskapsresultat i många ämnen, bland annat i läsförståelse, kontinuerligt har blivit sämre i internationell jämförelse. Vad beror det på? Alla som har följt min blogg vet mitt svar. Men vad ska man göra åt detta?

• Låt Skolinspektionen granska de nationella proven. Titta på konstruktion, instruktionen, rättningsmallarna, tolkningsutrymmet och jämför kunskapskraven med kursplanens kunskapskrav.
• Låt Skolinspektionen granska de nya kursplanerna. Titta på de icke-hierarkiskt uppbyggda kunskapsnivåerna och de diffusa innehållet (abstrakta).

Resultatet av diskussionen i P1: ”Mats Olsson – Johan Kant, 1 – 0″, ”Betygsmotståndarna – Johan Kant, 1 – 0″.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

 

Bra vecka på Vikingaskolan

Trots att halva veckan bara har gått har det varit en bra vecka för mig på Vikingaskolan. Mycket att göra – visst, men bra och positivt. För en biträdande rektor finns det alltid mycket att göra, dels handlar det om att planera för framtiden, dels handlar det om att sitta i diverse möten och dels handlar det om att vara ute i verksamheten. Ha lektioner, vicka för andra, lösa konflikter, prata med elever och lärare och få verksamheten att rulla på. Givetvis är lärare och fritidspersonal oumbärliga, men någon måste ha det övergripande ansvaret. Och en av dem är jag.

Den här veckan har jag auskulterat på två mycket bra lektioner. Det ger mig energi att se bra lektioner och sedan diskutera med lärarna efter. Vad var det jag såg? Vad var bra? Vad kan göras bättre? Som ögon utifrån kan man se det som läraren inte ser när de är mitt uppe i lektionen och som resulterar i att det blir en bra dialog efter. Läraren får återkoppling och kan förhoppningsvis bli ännu bättre lärare. Det är superbra!

I dag hade jag en bra lektion med en 4:a och i morgon ska jag ha hand om dem hela dagen. Det ska bli spännande att få rå om dem hela dagen, jobba med dem i många ämnen, även i andra ämnen än NO som jag undervisar dem i. Det är en nyfiken klass, även om de pratar lite väl mycket och att jag får jobba ständigt med att få tyst på dem. Men som sagt, jag jobbar på det och hoppas att det kommer att lösa sig med tiden.

Förutom att auskultera, ha lektioner och sitta på ordinarie möten (elevhälsa, ledningsgrupp och fritidsmöte) har jag haft några föräldrasamtal, samt löst några elevkonflikter. Jag har också tillverkat ett diskussionsunderlag för hur vi ska jobba vidare med de elever som inte lärt sig det de har rätt till. När jag jobbade på Jordbromalmsskolan gjorde jag ett exelldokument vid tre betygssättningar som såg ut på följande sätt (ursäkta den dåliga tabellen):

Klass 8A

LUS

Ej betyg

VG

Flicka

13

en, ma, bi, fy, ke, re

Flicka

13

bl, en, idh, ma, mu, bi, fy, ke, ge, hi, re, sh, sva,

Flicka

13

bl, en, ma, bi, fy, ke, hi, sh

idh, sl

Flicka

13

bl, en, idh, ma, m2, mu, bi, ke, ge, hi, re, sh, sva, tk

Pojke

15

bl, idh, ma, m2, mu, fy, ke, hi, re, sh, sv, tk

Pojke

15

ml, mu, bi,

Pojke

15

bl, fy, sv

idh, mu, bi

Pojke

15

m2, mu, ke,sv

idh

Flicka

15

en, m2, mu, ke,

sl

Pojke

15

en, ke,

idh, bi, sl

Pojke

17

bl, m2, ke

en

Pojke

17

bl, en, ma, mu, ke, sv

Pojke

17

en

bl, idh, bi, fy, ke, sva

Pojke

17

en, idh, mu, sl, sv

Flicka

17

fy, ke

Flicka

17

hkk, idh, bi, sl

Pojke

17

bl, en, ma, m2, mu, fy, ke, re, sv, tk

Flicka

18a

en, hkk, idh, m2, ml, mu, bi, fy, sh, sv, tk,

Flicka

18a

fy, ke

sl, sv

Flicka

18a

ke

hkk, sl

Flicka

18a

hkk, idh, ml, mu, bi, fy, sh, sva

Flicka

18a

bi, sv

Flicka

18a

en, m2

bi

Flicka

18a

ke

bl, hkk, bi, sl

Flicka

18a

en, hkk, mu, fy, sh, sv

Pojke

18a

bl, m2

en, ma, bi, fy, sva

I mitt nya dokument har skrivit in var alla elever ligger i LUS (vi har ju inga betyg). Utifrån detta dokument ska vi diskutera vilka elever som behöver extra stöd och hur vi ska organisera oss. Ska lärarna i årskurs 1 sitta extra med vissa elever? Hur kan speciallärarna hjälpa till, utöver vad de gör idag? Det ska bli spännande att se hur denna diskussion går och vad vi kan göra med de resultat vi har.

I veckan har det kommit en rapport från Arbetsmiljöverket som konstaterar att rektorer är frustrerade över sin arbetsbelastning. Många går på knäna och är administratörer och inte pedagogiska ledare, känner att de inte hinner med. Jag känner personligen inte igen den bilden, men kan nog tro att den är sann för många. Men det handlar dels om prioriteringar – vad ska en rektor göra och dels på brist på kunskap. När det gäller prioriteringar handlar det om att låta någon annan sköta administrationen. Vikingaskolans rektor Anna har löst det på bästa sätt, Michael är civilekonom och har en anställning som intendent. Han är helt suverän. Han tar hand om ekonomi, lokaler, icke-pedagogisk personal, administration och så vidare. Till sin hjälp har han två skolassistenter som båda jobbar deltid. Jag och Anna kan koncentrera oss på den pedagogiska verksamheten, det vill säga jag har hand om årskurs 4 , 5 och fritids. Anna har hand om F-3, samt vår lilla grupp. Jag har huvudansvar för den dagliga verksamheten, Anna har ansvar för kommunikationen och mötena med förvaltningen. Vi auskulterar varje vecka båda två.

När det gäller bristen på kunskap tror jag att många rektorer inte alls är så pedagogiskt kunniga, en del är nog administratörer. Dessutom tror jag att det förekommer att en del rektorer inte har rätt utbildning för att leda en grundskola, de har sin utbildning i någon annan verksamhet och då krävs det väldigt mycket för att sätta sig in i vad verksamheten handlar om. Är det på detta sätt är det nog inte så lätt att lösa de problem som skolan står inför, eller att gå ut och auskultera. Om man inte har verktygen själv för att veta vad läraryrket handlar om – Vad ska man titta på? Hur ska man kommunicera med läraren i fråga när det gäller kursplaner, inlärt-utlärt, holistisk kunskapssyn, begreppsbildning och så vidare. Vad ska man göra om man inte bottnar?

Som ni nog märker har jag ett väldigt roligt arbete och jag känner att Anna, Michael och jag har ett bra koncept på hur vi vill att en skola ska fungera och hur våra roller ska vara fördelade. Samtidigt har vi en samsyn när det gäller skolan och vi har kontinuerliga möten där vi diskuterar vart vi är på väg. Det är spännande och det är roligt. Härligt med en lustfylld arbetsplats och med duktiga medarbetare och då menar jag även ute i verksamheten.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhället viktigaste arbete!

LUS – ett baktalat instrument

När jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) fick jag möjligheter att gå en valbar kurs som hette ”Pedagogisk utvärdering”. På den tiden (runt 1997-98) utvärderade man allt i skolan, utom elevernas resultat. Det var hur eleverna trivdes, hur skolans lokaler var, hur skolmaten var och så vidare. Men att utvärdera och följa upp hur det gick för eleverna gjorde man inte. Dessvärre tror jag att det än idag är så att elevernas resultat inte i tillräcklig utsträckning ligger till grund för vilka åtgärder skolan ska vidta och hur resurserna ska omfördelas.

Kursen leddes av läsforskaren Bo Sundblad. I kursen kom jag i kontakt med Läsutvecklingsschemat (LUS), ett verktyg som Sundblad hade skapat. Jag kom ihåg att jag tänkte att om eleverna inte läser tillräckligt bra så måste jag som lärare få problem med mina SO-ämnen också, eftersom de rimligtvis inte kan tillgodogöra sig läromedelstext. Jag fortbildade mig genom att gå på gratisföreläsningar som Bo Sundblad hade på Vasa Real, Odenplan Stockholm.

Väl ute i verkligheten som nyexaminerad på Jordbromalmsskolan satte jag igång att gå från teori till praktik. Min första klass, en 6:a, fick utstå mycket. De var mina försöktkaninen, alla idéer jag hade. En av dessa idéer var LUS. Helt sonika lusade jag alla, de fick läsa högt för mig och jag placerade dem i ett LUS-schema. Efter det satte jag in åtgärder i form att bokpaket som de som behövde skulle läsa. Känner du som läser detta inte till LUS, så kan jag berätta att det är ett schema som placerar eleverna i 19 olika punkter, utifrån hur långt de har kommit i sin läsutveckling. Punkt 1 är att känna igen och skriva sitt namn, punkt 9 är att ljuda, punkt 14 är att sökläsa, punkt 15 är att läsa flytande, punkt 16 är att kunna ta en instruktion i flera led och så vidare.

Jag hade några killar som låg på punkt 11 (årskurs 1-2), några elever som låg på punkt 12 (årskurs 2-3). Jag följde upp hur det gick med deras läsning och så hela tiden till att stämma av med LUS-schemat. På vårkanten i 6:an hade lässituationen blivit betydligt bättre och det gick mycket bättre för dessa elever i mina ämnen (och antagligen i de andra ämnena också). Jag fortsatte genom åren jobba med LUS och det fungerade väldigt bra, dels blev jag givetvis säkrare själv och dels hittade böcker och åtgärder för att hjälpa elever som behövde lyftas. LUS fungerade väldigt bra, det kunde jag konstatera. Många år senare bestämde Haninge kommun att alla skolor i Haninge skulle använda LUS för att ha kolla på elevers läsning.

För tre-fyra år sedan var jag på en basgruppsdag på Fredrika Bremergymnasiet. Hela stora aulan var fylld av alla de studenter som gjorde sin VFU (praktik) i Haninge, säkert 300 studenter. Jag var basgruppsledare för Jordbro, det vill säga att jag hade hand om alla studenter som gjorde sin VFU i Jordbros tre skolor. En av studenterna frågade varför Haninge använde LUS, eftersom LUS inte var vetenskapligt. Jag kunde inte hålla tyst, var tvungen att opponera mig och säga att det visst var vetenskapligt förankrat. Flera studenter sa då emot och menade att LUS var utprövat på Bo Sundblads eget barn. Jag frågade var de hade fått det ifrån, varpå studenterna sa att man lärt sig det på LHS och att LUS dessutom var så gammalt att det inte gick att använda. Jag raljerade lite och sa att ja ja, Vygotskij levde ju på 1930-talet så han är så gammal att vi inte behöver läsa det. Det utbröt en hatstämning i aulan och det var tur att det var kaffepaus. Jag uppsökte i pausen en dator och skrev ut hela det vetenskapliga bakgrunden till LUS, som var ett fyra-årigt forskningsprojekt av Skolöverstyrelsen (ULL-projektet). Jag kopierade upp detta i 300 exemplar och delade ut det till studenterna, samtidigt som jag uppmanade dem att inte tro på allt som de blev itutade på LHS.

Efter lunch träffade jag min basgrupp, bestående av ungefär 15 lärarstudenter. Vi diskuterade det som seminariet hade tagit upp och givetvis den konflikt som uppstått. Flera av studenterna som själva hade en negativ inställning till LUS berättade att de lärare på LHS som hade haft kursen som handlade om läsinlärningsmetodik baktalade LUS och det var dessa lärare som hade gjort påståendena om att LUS inte var vetenskapligt. Man hade medvetet och öppet baktalat LUS. Man ska komma ihåg i sammanhanget att LUS inte är en metod, utan ett dokumentationsinstrument, men att LUS utgår ifrån helordsläsning och det är ”bad guy” Samtidigt lärde man ut metoder som ”Vitting-metoden”, en metod  där eleverna ska träna ihop bokstäver med hjälp av ljudning. Ljudningstekniken får inte störas av läsförståelsen, därför utelämnas den. Det kan ta sig absurda uttryck i att elever tränas i att läsa nonsensord, alltså helt avskilt från läsförståelse. Men ”Vitting” var ”good guy”. Kan detta förfarande hänga samman med den dåliga läsförståelsen i PISA-rapporten? För det kan väl inte bara vara LHS som har haft detta förhållningssätt, hela ”lässverige” har pysslat med ljudningstraditionen.

Jag fick namnet på dessa lärare som hade varit ansvariga för förtalskampanj mot LUS och skickade därefter ett mail med exempel och den indoktrinering och ideologisering som studenterna varit utsatta för. Vad hände? Inte mycket, man slog ifrån sig detta från LHS sida, jag fick ett mail från ansvariga där de bagatelliserade detta och lade tolkningen på studenten. Jag har märkt att det ännu idag är ett vanligt fenomen hos lärarutbildare, att man inte tar allvarliga brister på allvar, utan att man bagatelliserar eller går i försvar. Jag vill poängtera att jag kritiserar lärarutbildningen på ett generellt plan och vissa enskilda lärare. Samtidigt vet jag att det finns många bra lärare på lärarubildningarna runt om i landet, jag har haft flera stycken själv.

Undrar vad dessa personer gör idag? Tänkt om det är så att de fortfarande baktalar LUS, fortfarande sprider lögner? Hemska tanke – det vore kanske något att forska i!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Felaktigt placerad i särskolan, del 2

På höstterminen, när Sara gick i årskurs 9 på Jordbromalmsskolan, hade vi ett möte med Haninge kommuns resursenhet. Saras mamma, Sara, jag, rektorn och två representanter från resursenheten träffades på initiativ av Saras mamma. Hon ville få Sara utskriven ur särskolan. Mamman var riktigt arg på resursenheten över hur Sara hade behandlats. Representanterna menade att det var Saras rätt att få gå i särskolan och med den hjälp som erbjöds. De talade för döva öron och stämningen var verkligen tryckt. Det blev som Saras mamma ville, hon blev utskriven ur särskolan. På detta möte menade de två representanterna att en diagnos kan ändras, man kan förändras så att man inte behöver gå i särskolan längre. Vilket skitsnack! Så att en konstaterad biologisk defekt kan plötsligt ha växt bort? En konstaterad lättare utvecklingsstörning – kan det växa bort? Senare hörde jag från flera håll att jag hade gjort bort mig när jag började gräva i denna soppa. Att jag var en jobbig jävel som hade tagit tag i detta.

Jag var ganska upprörd över hur skolan hade skött Saras skolgång, så jag skrev ihop Saras historia på några sidor, med exempel på provfrågor och hennes svar, uppsatser och det ”paper” hon skrev i engelska. Jag krävde att kommunen skulle be henne om ursäkt och kompensera henne. Dåvarande grundskolechefen kom till Jordbromalmsskolan och inför hennes klass bad han Sara om ursäkt för de misstag kommunen hade gjort. Sara fick också disponera en bärbar dator så länge hon behövde, en dator som skulle användas för fortsatt skolarbete. En stor eloge till dåvarande grundskolechefen!

Saras betyg räckte inte för att hon skulle komma in på nationellt program, utan hon fick gå på Individuella Programmet (IV). Men på något sätt lyckades hon byta till ett PRIV-program, där hon läser på omvårdnadsprogrammet med sin klass och får utöver det möjlighet att läsa ikapp de ämnen hon inte klarade av i grundskolan.

Idag går Sara sista året på gymnasiet. Jag har fortfarande kontakt med henne, både via Facebook och telefon. Det har gått bra för Sara. Vid ett tillfälle i årskurs 2 ringde Sara mig och sa att de hade fått en uppgift som hon inte förstod över huvudtaget. Jag träffade Sara och jag tittade på uppgiften. Det visade sig att hon skulle skriva en vetenskaplig uppsats, ganska svårt för någon som inte har gjort det förut. Jag gjorde en mall på min dator där jag skrev upp alla rubriken och under dem skrev jag: ”Här ska du skriva…..” och ”Här ska du skriva….” Jag visade henne hur hon skulle skriva framsida, innehållsförteckning och källor. Sedan skickade jag hela mallen till hennes hotmailadress. Sara hade skaffat sig material och det var nu dags för henne att fylla uppsatsen med det hon hade tagit fram och formulera innehållet i meningar och stycken. Någon månad senare fick hon tillbaka uppsatsen och hon hade fått betyget VG. Inte illa för en flicka med konstaterat IK på 69.

Sara är idag en glad ung kvinna på väg in i vuxenlivet och med drömmar om att flytta till en annan stad, kanske Malmö för att att läsa vidare på högskola. Hon har ambitioner och hon har tankar om framtiden. Men djupt inne i henne kommer hon aldrig glömma den förnedring och det svek som svensk skola har gjort mot henne. Djupt inne i själen kommer såren alltid sitta kvar, även om hon har lärt sig att leva med det. Hon har vid flera tillfällen tackat mig för all den hjälp hon har fått och för att jag har trott på henne. Det är självklart att jag har varit direkt avgörande för att det gått så bra för Sara. Men jag brukar påpeka för henne att hon är den verkliga hjälten. Hon har kämpat, gjort jobbet, pluggat, aldrig givit upp – först fyra år i grundskolan (6-9) och sedan snart 3 år på gymnasiet. Sara har gjort ett hästjobb och hon är värd en guldmedalj!

För några år sedan var det många som slängde sig med ordet särskolemässig, utan att ha kompetens att bedöma om eleven i fråga verkligen hade ett begåvningshandikapp. Vi lärare kan se om elever har inlärningssvårigheter, svårt med abstraktioner och så vidare. Men att bedöma om det beror på språklig utveckling eller en biologisk defekt kan vi inte avgöra omedelbart. Vi kan ana hur det ligger till och använda oss av pedagogisk kartläggning och pedagogiska åtgärder för att lyfta elever. Men bedöma begåvningshandikapp är vi inte utbildade för. Det kan däremot psykologer, som använder diverse WISC-tester för att avgöra begåvning.  Dessvärre är dessa verktyg väldigt trubbiga och inte alls speciellt precisa. Att de dessutom är svåra att applicera på barn och ungdomar som inte har ett fullgott svensk språk och en västeuropeisk kulturbakgrund gör instrumentet inte bättre att använda. Människor som tar hela sin utgångspunkt i biologin och därmed sorterar människor släpps in i skolan, när pedagoger inte kan hantera alla barn och ungdomar. Dessutom verkar inte alla pedagoger ha de verktyg för att analysera spörsmålet pedagogiskt – åtminstone inte i Saras fall. Men jag har väldigt svårt att tro att Saras fall är unikt.

Med största sannolikhet hade Sara klarat betygen i skolan om hon hade fått den hjälp hon behövde och få möjlighet att utvecklas i vanlig klass. Men nu togs hennes rätt till kunskap bort under många år. Jag hoppas verkligen att Skolinspektionen tar tag i detta och att de kommuner som fortfarande håller på med dessa utredningen tänker till en gång extra. Jag vet att det finns barn som har begåvningshandikapp och där en del särskolor gör ett fantastiskt arbete. Däremot finns det nog kvar en del särskolor som har fokus på omsorg och där eleverna inte får lära sig och utvecklas utifrån sin nivå. Under senare år på Jordbromalmsskolan har deras särskola varit väldigt bra, men när jag började på Jordbromalmsskolan 2000 var särskolan rena rama saft -och bullarverksamheten. Katastrof!  Sara kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat och jag känner mig lycklig när jag tänker på hur bra det går för henne. Med rätt inställning och rätt utbildning gör lärare skillnad. Vi ska aldrig överlåta pedagogiska frågor till läkare, psykologer och logopeder. Vi kan be om råd, få konsultation, men pedagogiska frågan äger vi.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!