Felaktigt placerad i särskolan, del 1

Måndagen 31 janurari 2011 skriver fyra generaldirektörer en debattartikel i Dagens Nyheter (DN). Det är chefer för Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Socialstyrelsen och Skolverket. Artikeln gäller en granskning som Skolinspektionen har lett angående utredning och placering av barn som har någon form av förståndshandikapp. Det man kommer fram till är att utredningarna är rättsosäkra och har allvarliga brister, samt att kommunerna placerar elever i särskola på alldeles för dåligt underlag. Det är skönt att detta kommer upp och att man granskar detta fenomen. Jag hoppas verkligen att Skolinspektionen och de andra myndigheterna nöjer sig med detta, utan följer upp kontinuerligt, samt utarbetar material för att göra bättre bedömningar.

Jag har väntat länge för att få berätta den här historien, men nu tänker jag göra det. Jag ringde och pratade med Sara och frågade om jag fick berätta hennes historia, om jag använde ett annat namn. Hon svarade att jag fick berätta historien och att jag kunde använda hennes riktiga namn – Sara. Jag har tidigare fått mammans godkännande att granska de WISC-tester som gjorts och använda innehållet. Mamman har godkänt att sekretessen släpptes.

Bakgrund

Sara lämnade Somalia när hon var två år. Hon kom till Jordbro och bodde hos släktingar i 9 månader innan mamman kom till Sverige och ytterliggare två år innan pappa anslöt. På grund av att familjen fick vänta på att få permanent uppehållstillstånd, var barnen inte berättigade till förskola. Sara började inte förskolan förrän hon var 5 år, hon hade under tiden varit hemma hos mamman och hon var ängslig och otrygg.

När Sara börjar förskolan, 5 år gammal, kan hon ingen svenska alls. Trots detta vill personalen att Sara ska utredas, vilket också sker när Sara är 6 år gammal. Psykologen skriver: ”Testresultatet och observationer tyder på att Sara har stora svårigheter att prata och förstå svenska språket. Det är mycket osäkert att uttala sig om hennes begåvning men hon presterar i de flesta delområden som ett betydligt yngre barn”. Vidare skriver psykologen: ”Det är också viktigt att vara medveten om Saras bakgrund och ha förståelse för hennes oro och säkerhet. Trygghet kan skapas genom förutsägbarhet, tydlighet och bra samarbete med föräldrarna”.

När Sara börjar årskurs 1 (1999) kan hon väldigt lite svenska, hon är blyg och otrygg inför att börja skolan. Redan i årskurs 2 börjar lärarna tro att Sara inte är som alla andra och en ny utredning initieras. När Sara är 9 år genomförs denna utredning och sammanfattningen lyder: ”Det sammantagna resultatet för de test som som ingått i denna bedömning ligger på en exeptionellt låg nivå. Detta sammanfaller med testresultaten från -98 och den beskrivning av Saras inlärningsmässiga svårigheter som klasslärare och speciallärare gjort. Slutsatsen blir sålunda att Sara har en lindrig utvecklingsstörning och bör mottagas i särskolan. Saras begåvningsmässiga förutsättningar medför även konsekvenser för den sociala samvaron, där Sara behöver hjälp och stöd i att förstå sociala koder och regler för samspel”.

År 2002 placeras Sara i särskolan och det görs en pedagogisk utredning, där man konstaterar att Sara har haft många lärarbyten och att hon också får hjälp av en resurslärare. Sara går nu i årskurs 4 och kommer att gå årskurs 4 och 5 i särskolan.  År 2003 är det dags för ännu en psykologutredning. Denna gång konstaterar psykologen att Sara har en samlad Intelligenskvot (IK) på 69, gränsen för begåvningshandikappad går vid IK 70. Psykologen skriver: ”Undertecknad bedömer att Sara kommer att ha stora svårigheter att klara undervisningen i en vanlig klass. Hon behöver en liten grupp”. I årskurs 5 gör Sara nationella provet i matematik och svenska, hon är långt ifrån att nå målen.

Jordbromalmsskolan

Sara börjar på Jordbromalmsskolan hösten 2004. Jag blev då hennes mentor och klassföreståndare. Redan på vårterminen 2004 var det överlämnadskonferens och jag fick då veta att Sara hade stora svårigheter, att hon gått i särskolan i två år och att mamman absolut inte ville att Sara skulle gå i särskolan. Mamman krävde att Sara skulle få gå i vanlig klass, så kallat omvänt integrerade. Jag hade ett ”välkomstsamtal” med Sara och hennes mamma tidigt på höstterminen. Mamman var arg på den tidigare skolan, menade att Sara hade blivit behandlad fel, inte lärt sig någonting och att särskolan hade varit ”saft och bullar-verksamhet”. Mamman var arg på riktigt.

Jag vände mig till den tidigare skolan och ville ha pedagogisk dokumentation om vad de hade jobbat med för arbetsområden och material, hur man jobbat, vilka metoder man använt och hur Saras resultat såg ut. Det fanns ingenting dokumenterat och ansvarige lärare hade gått i pension. Jag fick hennes telefonnummer och jag ringde henne för att ställa frågor kring Saras skolgång. Läraren kunde inte berätta någonting om vad de hade jobbat med och hon kom inte ihåg turerna kring Sara. Det enda hon kom ihåg var att Sara hade problem med språket och med kompisar. Någon dokumentation fanns det inte.

Under hela årskurs 6 var Sara tystlåten, aggressiv och hade ett dåligt självförtroende. Det hände ofta att Sara hamnade i bråk på rasterna och jag fick ständigt hålla ett öga på henne och fick gå in och lösa de konflikter som uppstod. Samtidigt märktes hennes dåliga självförtroende på lektionerna, där hon inte kunde någonting alls. Via mentorssamtal flera gånger i veckan och samtal med mamman, fick jag ständigt jobba med Sara när dt gäller fusk, hon hade ständigt ett finger i facit i matteboken. Hon skrev av facit mer eller mindre. Sara hade aldrig haft engelska och kunde över huvudtaget ingenting. Hon hade arbetat fram smitstrategier för att klara av skolan. Det som Sara var förhållandevis bra på var att läsa, LUS-punkt 13, vilket motsvarar en elev i årskurs 2-3.

Jag hade redan från början Saras mammas fulla stöd och vi tvingade Sara att varje vecka gå på läxhjälp. Jag kontrollerade att hon gick dit och rapporterade till mamman, på så sätt kunde Sara inte smita undan, hon hade alldeles för mycket respekt för mamman och för mig. Samtidigt handlade alla mina samtal med Sara om att peppa henne, få henne att förstå att hon inte alls var dum i huvudet, att hon kunde om hon ville, men att hon måste förstå det hon lärde sig. Hon måste alltid fråga om hon inte förstod, alltid begära en förklaring. Svårt för en person som vill dölja att hon inte kan, så att kompisarna inte ska tro att hon var dum i huvudet. Jag jobbade hårt med att Sara skulle läsa och lära med förståelse, tänka själv och inte lära sig mekaniskt. Det var svårt för Sara men med tiden utvecklades Sara. Små, små steg och hela tiden ligga nära henne, stötta hjälpa och lotsa i rätt riktning. Hårt arbete, tänka själv och ta igen det man missat. Flera gånger sa jag till Sara att hon hade missat väldigt mycket kunskaper och att det inte gick att sätta sig ner och vara passiv. Oavsett vems fel det var att hon missat, var det hon som var tvungen att ta igen det missade.

I årskurs 8 (2006/2207) började jag märka att något hade hänt med Sara. Hon hade alltid varit accepterad i klassen, tjejerna hängde alltid ihop i ett stort gäng, men nu hade något hänt. Sara var mer öppen, gladare och skämtade med sina kompisar och med lärarna på Jordbromalmsskolan. Sara hade under åren blivit allt bättre i mina ämnen, SO, men nu märkes en stor skillnad – vad hade hänt? Under ett arbetsområde jobbade klassen med könsroller. Sara skrev en uppsats på fem handskrivna sidor, på plats i klassrummet.  Även om det språkligt var på en enkel nivå, så förde hon en diskussion kring begreppen arv och miljö och könsroller i förhållande till sina erfarenheter och utifrån sitt liv.  Under vårterminen 2007 söker engelskläraren upp mig och visar upp en kort uppsats som Sara skrivit. Hon har skrivit en sida engelsk text, på en helt godkänd nivå. Detta trots att Sara innan hon kom till Jordbromalmsskolan aldrig hade läst engelska. Det jag hade gjort med Sara var att förse henne med nybörjarbok i engelska, med tillhörande workbook och CD-skiva. Denna jobbade hon med hemma, parallellt med att hon läste ordinarie engelska med klassen.

Sara blev under sin tid på Jordbromalmsskolan erbjuden att lämna klassen för att gå till specialläraren. Detta vägrade hon, förutom vid ett tillfälle, då jag bad henne gå dit för att specialläraren skulle ha några veckors specialundervisning på mattelektionerna, för att gå igenom grunderna i matematik (som Sara hade missat i sin skolgång). Denna ”kurs” var det flera elever som deltog i. Detta gav resultat för hon lyckades få 22,5 poäng av 30 möjliga på ett matteprov.

När Sara gick ut årskurs 9 fungerade hon mycket bra socialt och hade många kompisar. Hon var en del i tjejgänget. I samtliga ämnen var Sara ”på gång”, men hon hade inte lyckats uppnå alla mål för godkända betyg. Största problemen hade Sara i engelska, matematik och NO. Lärarna påtalade dock att Sara hade gjort enorma framsteg.

Frågor som jag ställer mig angående utredningarna

• Varför genomfördes WISC-test, när den formen av test kräver svenskspråkighet, något som Sara inte hade? Bland annat hade hon tolk med sig vid första testet.
• Kan det tänkas att Saras bakgrund, dels med en otrygga tidiga uppbrottet från föräldrarna och dels att hon kom från en illitterat bakgrund spelar någon roll för utslaget av WISC-testen?
• Varför har inte klasslärare och speciallärare fått Sara att lära sig? Pedagogisk dokumentation saknas – varför?  Har ansvariga lärare rätt kompetens för uppdraget? Har de rätt utbildning för att möta elever med inlärningssvårigheter?
• Enligt den pedagogisk utredningen har Sara haft många lärarbyten – kan det tänkas ha påverkat Sara? Hur har Sara fått hjälp av resursläraren? Vilken utbildning har resursläraren? Lärarutbildning? Speciallärarutbildning? Vad handlar hjälpen om? Dokumentation saknas!
• Är det möjligt att en elev som har en konstaterad utvecklingsstörning och ett IK på 69 kan lära sig engelska på egen hand? Att denne elev kan föra långa resonemang om arv & miljö? Är det möjligt att en elev som är utredd med ett begåvningshandikapp kan ha 22,5 av 30 poäng på ett matteprovet? Om det inte är möjligt kan det finnas en minsta chans att det är utredningsverktyget som det är fel på?
• Är inte WISC-test utformat för barn med västerländsk kulturell uppväxt? Och om det är så, är det relevant att testa en flicka med somalisk bakgrund?
• Sara kommer från en illitterat kultur – kan det tänkas att detta påverkar Saras abstrakta tänkande?
• Kan en konstaterad biologisk defekt, en utvecklingsstörning, växa bort? Eller är det själva testinstrumentet det är fel på?

Jag kommer i nästa blogginlägg berätta om vad som hände med Saras utredning och hur det går för Sara idag. Jag kommer också diskutera de övergrepp som har skett och fortfarande sker med våra ungdomar, samhällets framtid.