h1

En skola åt helvete, del 9: Damerna på LHS

17 september 2013

Jag har skrivit under min avskedsansökan och jag är rättshaverist. Jo, det är kommentarer jag har fått sedan förra blogginlägget. Eller att jag borde ägna mig åt dialog istället för att gå i hård polemik med dem som jag ogillar. Eller att jag inte tänker på alla de lärare som inspireras av Christian Lundahl. Som om jag inte försökt med dialog? Direkta frågor till Steve Wretman. Svar på debattinlägg. Öppna frågor på Newsmill. Öppna frågor på min blogg. Men har jag fått några svar? Eller har det lett till något? I våras slutade jag blogga i flera månader på grund av att jag var trött på att driva samma frågor år ut och år in. När jag hittade ett tidningsurklipp som var 10 år gammalt, där Per Måhl argumenterade för betyg, kände jag att väldigt lite har hänt när det gäller Pedagogiska Ideologiska Etablissemangets makt över svensk skola, svensk lärarutbildning och pedagogiskt tolkningsföreträde. Nja, men jag har ju fått många positiva tillrop också, faktiskt betydligt mer än negativt. Ogillar jag formativ bedömning eller att lärare blir inspirerade av detta? Nix! Men varför inte läsa källan till formativ bedömning, Dylan Wiliams bok ”Assessment for learning”. Den boken är inte alls lika ideologiserad som Christian Lundahls bok. För det är just det som jag vänder mig mot. Att Lundahl, Scherp, Wretman med flera får hålla på år ut och år in och vara oemotsagda. Att de år ut och år in får driva sitt betygsmotstånd eller motstånd till att följa upp resultat. Menar man att jag plockar bort glädjen hos lärarna att bli inspirerad av Christian Lundahls bok, i och med min kritik, så måste jag säga att alla de tusentals elever som lämnat skolan utan att kunna läsa helt och hållet, eller utan fullständiga betyg väger betydligt tyngre i mina ögon. Det ena behöver inte utesluta det andra, men i den krassa verkligheten är det så att faktum är att 25% av pojkarna i årskurs 9 inte läser tillräckligt bra och 20% av eleverna som lämnar grundskolan inte har fullständiga betyg. Detta känns oerhört angeläget.

Givetvis är just detta inte Christian Lundahls fel, men det är också så att det inte finns tid, resurser och tankekapital att lägga på ideologi längre. Det jag vänder mig mot när det gäller Christian Lundahl är primärt att han använder sig av forskningsmetodik på ett högst tveksamt sätt. När det gäller validitet – det vill säga: att vi mäter rätt saker, tycker jag Lundahl är helt fel ute. När det gäller reliabilitet – det vill säga: att vi mäter rätt, är Lundahl också helt fel ute. Ungefär som om vi misstänker att vi har feber och tar temperaturen en halvtimme efter vi har käkat en Alvedon – då får vi dålig reliabilitet. Kör vi termometern upp i rumpan på en gris får vi dålig validitet. Att använda sig av Butler 1988, för att hänvisa till att vetenskapen säger att betyg inte ger bra effekt på lärandet, är direkt felaktigt och ger både dålig validitet och reliabilitet. Detsamma gäller polariseringen mellan Thorndike och Dewey. Detta gjort av en professor i pedagogik – är det sant? Borde inte kraven på honom ställas högre när det gäller grundläggande vetenskapsteori? Sedan mitt förra blogginlägg har Skolporten haft en bedömningskonferens i Stockholm. En kompis till mig var där och lyssnade på Anders Jönsson. Hon ringde mig och berättade att Jönsson varit mycket bra och att han inte alls polariserade mellan summativ och formativ bedömning. Glädjande att Jönsson, som jag i ett blogginlägg 2010 kritiserade för att hans bok innehöll just denna polarisering och att även han hänvisade till Butler-undersökningen, verkar ha ändrat sig. Hoppas att Anders Jönsson reviderar sin bok och tar med exempel från svenska förhållanden, för det är ingen tvekan om att Anders Jönsson behövs som forskare inom detta område, men då behövs det också noggrannhet och inte ideologi. Tack för den omsvängningen Anders Jönsson! Nu fortsätter min bloggserie med tre damer från Lärarhögskolan i Stockholm som härjade runt en hel del.

Ingrid Carlgren, professor i pedagogik vid Stockholms universitet är ett kapitel för sig. Sällan har jag skådat en kvinna som har varit så maktfullkomlig som hon och som använt sin position för att utöva makt. Söndra och härska verkar vara hennes devis i livet, i alla fall på jobbet. På Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) försökte hon detaljkontrollera hela bygget. Att stå för undervisning eller att motsätta sig det som var ”inne” fick Carlgren att se rött och då gjorde hon allt för att frysa ut eller med makt trycka till dessa personer. Detta skapade ett klimat som fick LHS att likna Östtyskland – vem kunde man lita på? Och vad vågade man säga utan att hamna i onåd hos rektorn? När det diskuterades bedömning och betygssättning gjorde hon sig själv till expert i ämnet, fast det verkligen inte är hennes expertområde. Och det har hon visat, för Carlgren är mamma till de fyra F:en, det vill säga: Fakta, förståelse, förmåga och förtrogenhet. Som om det går att splittra kunskap i dessa olika delar.

Detta är en del i anslutning till Lpo 94 som har bidragit till total förvirring i skoldebatt och införande av Lpo 94. Men det var väl det som var meningen? Att de fyra F:n skulle vara det som gjorde att det var omöjligt att genomföra mål- och resultatstyrning, för det var ingen som förstod de fyra F:n, inte ens Carlgren. Åtminstone har hon aldrig mig veterligen kunnat förklara de fyra F:n. Men det är inte så konstigt för det finns ett logiskt feltänk, för det går inte att kvantifiera kunskaper med de fyra F:n. Min vän Peter brukar fråga vilken av de fyra F:n som Steka pannkakor utgör? Han har aldrig fått ett svar på den frågan, trots att han har ställt frågan direkt till Ingrid Carlgren. Själv sket jag fullständigt i de fyra F:n och körde mitt och Jordbromalmsskolans race med Lpo 94 och det gick ju bra. Men både i debatt och ute i skolorna var det stor förvirring när det gällde de fyra F:n. Än idag kommer denna rappakalja upp. ”Enligt den tankegång som har förts i det föregående kapitlet kan ett visst sätt att erfara (förstå, uppfatta, etc.) ett visst fenomen definieras i termer av vilka aspekter av fenomenet i fråga som har skilts ut i och i vilket mönster de finns samtidigt i den lärandes medvetande. Så om målet är att utveckla förmågan att erfara ett fenomen på ett visst sätt, är det just det bestämda erfarandet som måste utvecklas.

Eftersom detta är en tvingande nödvändighet måste vi – oavsett vilken undervisningsmetod vi använder – åstadkomma detta. Och eftersom lärande är en funktion av urskiljning och eftersom urskiljning är en funktion av erfaren variation, kan vi analysera undervisningssituationer i termer av vilka aspekter av det aktuella fenomenet som är öppna, dvs. varierar, och vilka som är invarianta” (Ingrid Carlgren och Ference Marton: Lärare av i morgon, Lärarförbundets förlag 2000, sidan 140). Är inte detta själva definitionen på snömos? Vad vill Carlgren och Marton säga? Detta är något slag abstrakt filosofiskt resonemang – är det verkligen en bra text för lärare? Eller för blivande lärare som ska lära sig ett hantverk, som ska lära sig ett yrke? Skulle inte tro det! Antagligen är denna text lysande i tävlingen om vem som skriver den mest akademiska texten, men med tanke på att Carlgren aldrig lyckats förklara de fyra F:n tror jag nog att det blir ytterst svårt, för att inte säga omöjligt för henne att förklara vad hon menar. Uppkom dessutom frågan om vilken nytta denna text skulle göra för en framtida lärare, vore dessa författare som någon av de tre aporna – inte se, inte höra, inte tala. Men å andra sidan kanske jag är lite för hård – för Ingrid Carlgren är ju inte lärare. Psykolog och pedagog – javisst, men inte lärare. Antagligen har hon aldrig varit i ett klassrum, åtminstone inte på de senaste 70 åren.

En annan fråga som Ingrid Carlgren var med och drivit, tillsammans med sina båda följeslagare Inger Eriksson och Viveca Lindberg är hur man ska använda mål att sträva mot i Lpo 94. Istället för att följa den instruktionen som kom från Skolverket, d.v.s. att mål att sträva mot ska ligga till grund för lärarens planering (utlärt) och mål att uppnå ska visa vad eleven minst ska ha uppnått för kunskaper (inlärt), menade trojkan att mål att sträva mot ska vara med i bedömningsarbetet. Detta har skapat oerhörd förvirring hos studenter och lärare, för man får inte ihop det. Jag har till och med diskuterat med en rektor för många år sedan som hävdade att mål att sträva mot skulle vara med i bedömningen av vad eleverna skulle kunna. Det här var i Jordbro. Jag förklarade hur det hela låg till och sedan visade upp mål att sträva mot i svenska och därefter var det slutdiskuterat – rektor gav upp. 1,5 sida abstrakt skriven text i årskurs 5, som mer eller mindre var omöjligt för en grundskoleelev att uppnå – inte minst i Jordbro och som läraren skulle göra sin bedömning mot. Går inte! Men Carlgren och Bill och Bull stod på sig. Varför kan man fråga sig? För att de trodde på detta? Nja, det skulle jag inte hävda, snarare är det nog så att detta var ett led i att med alla tänkbara medel försöka förstöra allt som hade med reformen Lpo 94 att göra. Inte minst mål- och resultatstyrningen och då är det ju bra att slå direkt mot målen och få förvirringen att bli total.

Steve Wretman har åkt land och rike runt och använt sig av samma exempel, det vill säga att hävda att bedömning skulle göras utifrån mål att sträva mot. När jag vid ett tillfälle ställde frågan till Steve Wretman varför mål att sträva mot skulle användas som bedömningsunderlag för de kunskaper eleverna hade uppnått fick jag till svar att mål att uppnå är för lågt uppställda kunskapskrav. Detta vittnar om att Steve Wretman och säkert hela PIE inte har förstått skillnaden mellan utlärt (teach) och inlärt (learn) och att de säkert inte läst mål att uppnå i t.ex. biologi som är rena rama önskelistan på vad eleverna ska kunna (jag pratar fortfarande om Lpo 94). Hur denna idiotiska – eller geniala – idé kommit till har jag ingen aning om, men eftersom Viveca Lindberg är den bland denna trojka som ägnat sig åt bedömningsfrågor ligger det nära till hands att tro att Lindberg ligger bakom detta, även om Ingrid Carlgren gjorde sig själv till expert i bedömningsfrågor. Jag och Viveca Lindberg hade en diskussion på min blogg för några år sedan, här kan ni läsa här och här. Lindberg svarar i första blogginlägget.

Som rektor för LHS for Ingrid Carlgren omkring och förtryckte de som inte hade samma ideologiska syn som hon hade. Förutom min bästa metodiklärare som jag tidigare berättat om, har jag även två goda vänner och två bekanta som arbetat på LHS under Carlgrens tid. Två jobbar kvar på Stockholms universitet och de andra tre har gått i pension. Jag skulle kunna rada upp i punktform säkert 10-15 händelser kring hur Ingrid Carlgren har missbrukat sin makt som rektor på LHS, men det spelar ingen roll, det som jag ovan redogjort för räcker och blir över för att beskriva all skit som hon ställt till med. Men vad har Ingrid Carlgren för bakgrund? Hon utbildade sig till psykolog i Göteborg, doktorsavhandlingen kom i pedagogik 1987. Därefter har Carlgren haft en rad tjänster inom olika pedagogiska fakulteter för att till slut hamna som professor i pedagogik på LHS (idag Stockholms Universitet). Idag är Ingrid Carlgren vetenskaplig ledare för skolnära forskning i Stockholms kommun. Jag tycker att det är ganska intressant att en professor i pedagogik, som gjort sig själv till expert inom bedömning och som verkar inom en skola där mål- och resultatuppföljning gäller väljer att jobba med klassrumsstudier, eller att handleda de som gör dessa studier eller vara någon slags projektledare. Exakt vilken roll hon har vet jag inte. Hur mycket nytta för detta tillbaka till verksamheten? Klart att lärare ska få möjligheten att forska, det motsätter jag mig inte, men frågan är hur ideologiskt det hela blir. Är det bara metodik man forskar kring? Och i sådana fall rätt metodik, alltså inga prov och kunskapskontroller så klart. Carlgren är också flitig debattör på webtidningen Skola och Samhälle, där hon skriver abstrakta och lika lite verklighetsförankrade texter som vanligt, här är ett exempel. Intressant att Carlgren inte bemödar sig att svara på de frågor som ges i kommentarsfältet.

Inger Eriksson, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, tidigare på LHS. Ingrid Carlgrens högra hand i jobbet att upprätthålla ordning och reda på LHS. Redan 2009 satt jag i morgonsoffan på Svt och diskuterade lärarstudenternas bristande kunskaper när de kom ut i skolan. På frågan från morgonvärden vad kunskap var för något, menade Eriksson att det inte gick att svara på, redan Platon ställde sig den frågan. Dessvärre kom jag inte till tals, eller rättare sagt så är jag inte så intellektuellt snabb – jag hann inte med i svängarna (tv och radio är inte mitt medium). Men hur svårt ska det vara. Kunskaper för oss är det som står i kursplanerna! Inte någon filosofisk fråga. Inger Eriksson har inte gjort så mycket väsen ifrån sig, jobbat i det tysta och hela tiden backat upp Ingrid Carlgren. Hon har jobbat som pedagogisk handledare med skolor i Stockholmsområdet när det gäller olika projekt för att det ska bli vetenskaplig tyngd. Frågan är om dessa projekt har genererat högre resultat hos eleverna? Har det lett till ökade resultat i form av att fler elever läser flytande eller att alla inblandade elever behärskar de fyra räknesätten? Detta vore intressant att ta reda på! Inger Eriksson jobbar nu i ett projekt i Stockholm stad som heter Stockholms learning lesson studies. Det är ett projekt: ”Man tar reda på vad det är i undervisningen, det vill säga hur innehållet behandlas, som ökar respektive minskar förutsättningarna för elevens lärande” (Pedagog Stockholm).

Åter igen fel fokus, men medvetet fel så klart. Varför inte arbeta för att få resultatuppföljningen att fungera? Synliggöra de elever som inte når kunskapskraven och därifrån titta på vilka metoder som används av dessa elevers lärare. Går det att ändra metodval? Hur blir resultatet då? Skulle ge större effekt är jag övertygad om, men eftersom det inte är intressant med resultat och resultatuppföljning struntar man i detta.

Viveca Lindberg, universitetslektor och docent i pedagogik vid Stockholms universitet. På Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) tillhörde hon kretsen kring Ingrid Carlgren, vilket hon sannolikt fortfarande gör. Lindberg har jobbat med bedömningsfrågor och varit medförfattare till antologin Pedagogisk bedömning – om att dokumentera, bedöma och utveckla kunskap. Så Viveca Lindberg rör sig i ”rätt kretsar”. Tillsammans med Ingrid Carlgren har Lindberg på LHS drivit bedömningsfrågor, där hennes käpphäst har varit att platta till kunskapshierarkin. Viveca Lindbergs bedömningsmatriser har legat till grund för utformningen av kunskapskraven i Lgr 11, där Viveca Lindberg med största sannolikhet figurerat som rådgivare åt Skolverket. Det verkar annars högst märkligt att allt det som Viveca Lindberg drivit på LHS under åratal hux flux finns med i Lgr 11:s kursplan. Dessutom har Lindberg varit ganska ensam om att driva denna fråga om platta kunskapskrav, utan någon egentlig hierarki. Vad är det då som Viveca Lindberg har drivit? Vad menar jag med platta kunskapskrav? Varenda insatt lärare vet vad jag pratar om och många lärare har reagerat negativt på det godtycke som kursplanerna i Lgr 11 är skrivna med. Här är några exempel med betyget E – C – A:

  • I huvudsak fungerande sätt – på ett relativt väl fungerande sätt – på ett väl fungerande sätt
  • Eleven har grundläggande kunskaper – goda kunskaper – mycket goda kunskaper
  • För enkla resonemang – utvecklade resonemang – utvecklade resonemang

Alltså, Blooms taxonomi togs bort i Lgr 11:s kursplaner, vilket innebar att det idag är oerhört godtyckligt vad som är relativt väl och inte, vad som är grundläggande eller inte. Bara ordet relativt signalerar otydlighet – för vad är relativt? I förhållande till vad? Förvisso har denna diskussion även förekommit i Lpo 94, som också var abstrakt skriven, men där fanns åtminstone en kunskapshierarki. Jag skrev ett öppet brev till Viveca Lindberg för några år sedan på min blogg, som jag länkat till ovan. När jag svarade på hennes svar med en rad motfrågor fick jag inget svar. Inget förvånande i sig, det mest förvånande var att hon bemödade sig att svara första gången. Men kontentan blir ju att en hel del frågor blir obesvarade.

Annars jobbar Viveca Lindberg i det tysta och fördolda, uttalar sig aldrig i debatten och är mycket försiktig i de texter hon skriver. Ta detta exempel: ”Denna tolkning har medfört att mål att uppnå tidigt kom att bli styrande för lärarnas arbete. Som en följd av detta har innehållet reducerats – i lärarkonstruerade uppgifter och prov, liksom i de uppgifter och prov som ingår i lärarhandledning för olika läromedel, är det vanligt att (prov) – uppgifterna konstrueras för var och en av betygsnivåerna. Likaså är det vanligt att lärarnas ansträngningar ensidigt riktas mot de uppgifter som förknippas med godkänt betyg” (Lindström [red]: Pedagogisk bedömning, Stockholm Universitets förlag 2011, sidan 261). Lindberg skriver också: ”När nu flera delar av betygssystemet förändras – och såväl nya kunskapskrav som en ny betygsskala införs från och med hösten 2011, innebär det att lärarna återigen försätts i nybörjarposition. Den tid det tagit – drygt tio år – för lärarna att utveckla och förändra den förståelse de inledningsvis hade av systemet till den de har idag, kan ses om en indikation på att det tar tid att lära sig använda nya redskap med förtrogenhet” (Lindström [red]: Pedagogisk bedömning, Stockholm Universitets förlag 2011, sidan 262).

Min kommentar: Det är intressant att läsa båda dessa citat och samtidigt ha i bakhuvudet att Viveca Lindberg varit med och utbilda blivande lärare på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS). Det innebär att Lindberg i alla år pratat om platta kunskapskrav och att hon även varit delaktig att driva den polarisering som PIE gjort mellan mål att sträva mot och mål att uppnå. Men problematiken är att det som Lindberg lyfter fram som ett problem – att mål att uppnå blivit underlag för lärarnas planering (om det verkligen är så på riktigt) och även att det delas upp olika provuppgifter utifrån de olika betygskriterierna G-VG och MVG är något som hon varit med att skapa. Lärare fick ingen fortbildning när Lpo 94 infördes, som jag tidigare tagit upp. Däremot var Ingrid Carlgren, Inger Eriksson och Viveca Lindberg i högsta grad med att skapa förvirring när de lyfte fram de fyra F:n som aldrig bidragit till någon tydlighet. Heller inte hur man polariserade mellan mål att sträva mot och mål att uppnå – mangrant! (Se tidigare blogginlägg). Så när Viveca Lindberg tar upp att det behövs fortbildning för lärarna, så är det i högsta grad sant, men att hon själv eller någon av de andra i trojkan ska stå för denna fortbildning vore förödande. Men det vore intressant att på föreläsning höra Viveca Lindberg föreläsa om de olika tolkningarna i Lgr 11:s betygssteg för A, C och E.

Jag är väldigt skeptisk till att tydlighet skulle råda för studenter eller lärare efter en sådan föreläsning. Jag skulle också vilja se Lindberg kategorisera olika elevtexter utifrån dessa betygssteg och sedan motivera varför hon bedömt som hon gjort. Som jag ser det är Viveca Lindbergs påverkan på Lgr 11:s kunskapskrav bara av ondo och kommer inte leda till något gott. Som jag sagt tidigare, bara lägga lärarkåren i frysbox. Under många år arrangerade Lärarhögskolan i Stockholm och senare Stockholms universitet något som heter Centrum för Skolans Kunskapsinnehåll i Praktiken – (SKIP). Det var seminarier som vem som helst kunde anmäla sig till och där Carlgren, Eriksson och Lindberg alltid var med – åtminstone alla gånger jag var där. Jag smög in där och höll låg profil, som en tjuv om natten rörde jag mig tyst i dessa kretsar och avslöjade mig inte.

Lyssnade, pratade väldigt lite och gav mig inte till känna. Inte av rädsla, jag vågar ta diskussionen, utan för att höra vad som sas på dessa möten. Ibland baxnade jag, fick smärre chocker och näst intill svimmade av den infantila debatt som rådde mellan dessa högt uppsatta pedagoger, deras gäster och auditoriet. Helt världsfrånvarande, långt ifrån skolans verklighet och emellanåt riktigt korkade. Vid något tillfälle skrev jag ett blogginlägg där jag ifrågasatte hur det ens var möjligt att Ingrid Carlgren blev professor i pedagogik, läs detta inlägg. Och att påstå, som seminariet hette, Skolans Kunskapsinnehåll i Praktiken är direkt ett skämt – vad vet dessa personer om skolan i praktiken? På riktigt? Det dagliga arbetet, inte något tjusigt projekt! Men PIE hjälps åt på alla plan. Christian Lundahl, Hans-Åke Scherp, Steve Wretman, Ingrid Carlgren, Inger Eriksson och alla andra som delar deras inställning till skolan – deras ideologi. För exemplen delar man med sig i debatt och föreläsning. Några exempel som är återanvända:

  • Butlerstudien från 1988 där man vetenskapligt kan konstatera att betyg är dåligt. Att studien är gjord i Israel och under helt andra förutsättningar tar man inte hänsyn till. Att både validitet och reliabilitet är under all kritik struntar man i. För studien visar vad man vill visa.
  • Grisenexemplet – det spelar ingen roll hur många gånger man väger grisen. Jag skrev ett blogginlägg kring detta exempel, läs här.
  • Mål att sträva mot i bedömning (Lpo 94), att det skulle vara med i bedömningsunderlaget. Nu håller samma sak på att hända när det gäller de långsiktiga målen i syftestexten i Lgr 11, det som kallas förmågorna.

En sak är helt säker när det gäller många inom PIE – de har inte satt sin fot i ett klassrum på mycket länge, några har aldrig varit i ett svenskt klassrum i en förortsskola. Några är inte ens lärare och jag kan ge mig fan på att flera av dem aldrig sett en elev ens på vykort. Men bestämma över svensk skola ska de och sätta agendan för svensk skola vill de göra. Tröttsamt!

I nästa blogginlägg kommer jag ge fler exempel på litteratur som är direkt betyg- och reformfientlig.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

About these ads

80 kommentarer

  1. Hej! Jag vill bara tacka dig för din blogg, som gör att jag som ny i sammanhanget kan börja förstå mycket av det motsägelsefulla och svårförståliga i vardagen som högstadielärare, som följer med läraruppdraget. Speciellt tacksam är jag över att du delar med dig av din syn på svensk utbildningshistoria och bakgrunden till läroplanerna. Det är så tragiskt att se hur lärarna slits ut och inte lämnas arbetsro och att lärarnas uppdrag mer och mer omöjliggörs när skolorna saknar resurser.


    • Hej Maiellen,
      Tack själv för din återkoppling. Jag hoppas att du och andra studenter och lärare känner att man kan få en bredare bild över svensk skola. Därmed inte sagt att ni alltid behöver hålla med mig eller att jag sitter på facit.


  2. Matriser! Får fortfarande rysningar när någon förordar det. Vi fick helt plötsligt veta att vi skulle använda dem. Vi satt i timmar och skrev in vad studenten skulle visa (inte uppnått). Och vid bedömningen skulle de följas in i detalj. Om studenten inte visade något för betyg G oavsett om allt annat visades eller faktiskt uppnåddes i sin helhet, skulle betyget bli U. Jag såg däremot till helheten och betygsatte arbetet ändå. Det kändes helt enkelt inte bara pinsamt att ge betyg U på ett utmärkt arbete, utan djupt orättfärdigt. Därför att något inte visades på grundnivå, men helt klart på avancerad. Har alltid kunnat motiverat ett satt betyg, men om jag följt matriserna hade jag inte kunnat göra det. Jag slutade använda matriserna, därför att bedömningen blev omöjlig att genomföra.

    Matriser som de användes på LHS under en kortare tid, skapade, som jag ser det, en fyrkantighet, som på något sätt förde in oss alla i ett enda sätt att bedöma ett arbete, oavsett kvaliteten i övrigt. Matriser skall användas som hjälp, inte bli totalt styrande. Betygskriterier måste vara meningsfulla.

    Kanske var tanken god! Möjligen kanske det är jag som inte fattar det geniala i att använda matriser.

    Jag kämpade länge för att få bort användandet av matriserna. Jag lyckades till slut att få bort rutorna (kursansvariga blev nog trötta på mitt tjat ;-)) Då jag menade att dessa i sig själva skapade fyrkantighet. Och hur får man in genialitet och avancerad kunskap i en ruta? Det blev skillnad, då kriterierna inte stängdes in i sina rutor. Men optimalt, nej!


    • Du har rätt om matriser(nas användning). ”Matris” har blivit en faktoid – alla (nåja) tror att det är något som krävs utifrån LGr11. På min skola som så många andra sitter kollegorna och försöker förtvivlat få in de sk kunskapskraven i olika matriser och resultatet blir förstås precis det du beskriver; ett stelbent tomt ordande som tydligen ska ses som en slags rättvisegaranti. Matriserna är också ett utmärkt exempel på två andra fenomen. De bidrar till – fastän motsatsen ihärdigt hävdas av förespräkarna – den omtalade dokumentationshysterin. De blir till ännu ett redskap för kontroll på smånivå i kommun och på rektorsnivå. Det finns en likhet i kontrollhysterin med statens byggnormer och kommunernas lokala tillägg där resultatet blir att byggandet går i stå och staten ges skulden. I skolan för diskussionen om en kontorllhysteri, men felet ligger inte i LGr eller skollagen utan på lokal nivå. Matriser och olika former av ”pedagogiska planeringar” (Här har skolverket faktiskt yttrat sig och påtalat att något sådant som LPP, Lokal pedagogisk planering, faktiskt inte finns, i alla fall inte som ett påbud eller en tvingande regel. ETT undervisningsråd har iallafall insett att lärare faktiskt planerar sin undervisning) har öppnat en marknad för diverse charlataner så att vi nu har en uppsjö av erbjudanden från företag, Unikum och allt vad de heter, som erbjuder snabba lösningar för stressade lärare och rektorer. Fastän snabba och enkla är de nysåldaa redskapen naturligtvis inte utan allt som händer är att skolors budget belastas av ytterligare kostnader – lärarna sitter där igen och förväntas knöla in fyrkantiga pinnar i runda hål. Gärna arbetsområde för arbetsområde dessutom. Och skolan blir en stelbent kolloss fjärran från allt det aägs ska leda till.

      Dessutom. Varför denna motsättning mellan positiv repons å ena sidan och kunskapskrav och betyg å den andra? Jag har hittills inte haft en enda elev som inte lyckats lyfta sig i allafall något litet och stolt, i nutida termer, med färre F, flera E och kanske något D eller C tack vare krav på inlärt (”mål att uppnå”…) knatar vidarte i skolan


      • @ Sören

        ”(Här har skolverket faktiskt yttrat sig och påtalat att något sådant som LPP, Lokal pedagogisk planering, faktiskt inte finns, i alla fall inte som ett påbud eller en tvingande regel. ETT undervisningsråd har iallafall insett att lärare faktiskt planerar sin undervisning)”

        Lite oklart…. är det ”ETT undervisningsråd” som har insett, att lärare faktiskt planerar sin undervisning?

        Vem avses isf?


  3. ”platta till kunskapshierarkin” Detta måste vara själva upphovet till det förakt för ämneskunskaper som genomsyrat lärarutbildningen de senaste 40 åren. Jag trodde att det rådde konsensus i synen på att kunskap i alla ämnen måste byggas kring någon slags struktur.
    Om det inte är så behövs ju knappast skolan eftersom kunskap reduceras till information som vi får fullt tillräckligt av genom alla olika mediakanaler.
    Snälla, säg att jag har missuppfattat något!


    • Sten,
      Tyvärr har du inte missuppfattat något, ledsen att behöva säga det.

      Men du har helt rätt, de platta kunskapshierarkierna signalerar kunskapsförakt lång väg! Men även att de som står bakom detta inte begriper hur kunskaper och kunskapshierarkier fungerar.


  4. Mycket intressant inlägg Johan, kanske ett av de mest intressanta hittills.

    Lite styckeindelningar o dy skulle inte skada för att göra det hela betydligt mer lättläst. Kan tyckas som petitesser men just detta blogginlägg är på 22 058 nedslag och bara sju textblock, där tre är korta i slutet.

    Om du sätter dig och skriver i Word utan att ändra inställningarna är en sida på lite drygt 3 000 nedslag, bara som en jämförelse.

    En text där varje stycke är 2-3 sidor blir OERHÖRT jobbig att läsa.

    Mycket intressant också när du gör processen kort med de fyra F:n!

    /Markus


    • Hej Markus,
      Tack för återkopplingen. Just inför detta blogginlägg hade jag en person som korrläste och även gick igenom styckesindelningen. Intressant att jag fick kritik för det. Ska ta till mig det du skriver.


      • Okej. Lite intressant att vi har så olika perspektiv där. Tyckte texten var så intressant så jag tog ned den till datorn och bröt om den så jag skulle ha lättare att ta den till mig. Kan maila dig en kopia om du vill. Kan ju vara så enkelt att vi har olika vanor/traditioner att stöjda oss på på området också.


      • Hej igen Markus,
        Maila gärna på: johankant@hotmail.com


  5. Jag är överraskad att du har kvar din tjänst med tanke på din halsstarrighet. Tackar att du Don Johan och din väpnare Sancho Peter orkar med era attacker mot den pedagogiska vindsnurran. Ni behövs.


    • Hej Janne,
      Varför skulle jag bli av med jobbet? Jag är noga med att inte prata om Haninge i allmänhet och Vikingaskolan i synnerhet. Förutom att jag i någon mening har uttalat att det fungerar bra i Haninge och det är väl inget negativt. Dessutom lever vi i en demokrati. Det är nog inte alla i Haninge som håller med mig, men det står alla fritt att uttrycka sina åsikter med tillhörande argument.


    • Nä nu dj… är man degraderad till väpnare också! Jag som alltid sett mig som demokratins riddare, männens gunstling och kvinnornas fasa…eller, nä nu blev det fel…väpnare på min ära! Väpnare.
      Skämt åsido: tack Janne och jag instämmer i att det hedrar Haninge att de vågat anställa Johan som den vildbase han är.
      Det skall till mod att anställa någon som har som enda fokus att som skolledare stötta sina medarbetare i att säkra elevens kunskapsrätt, istället för att slänga ur sig vackra ord.


      • Johan och Peter:
        Liknelsen med Don Quixote är ironi (läs det igen). Liknelser med psykiskt sjuka riddare som slåss mot inbillade väderkvarnar används i regel i nedsättande syfte.

        Det är svårt att känna igen ironi. Man kan aldrig med 100% säkerhet avgöra om ett inlägg är ironiskt. Se därför upp med inlägg av den typ jag ger exempel på nedan, eftersom de kan innehålla en sarkastisk udd:

        ”Bra skrivet Johan! Jag har hört att Inger Eriksson är en häxa som äter barn.”

        ”Tack för ditt inlägg Johan! Jag kan vittna om att det du säger är sant, jag var på Lärarhögskolan en gång och då fick jag höra att Ingrid Carlgren lät inrätta en tortyrkammare rakt under sitt kontor där hon torterade ihjäl folk som kunde skilja på inlärt (teach) och utlärt (learn).”

        ”Bra Johan! En fråga: Tror du PIE har ett hemligt handslag? Det tror jag. Kan inte vi som hatar PIE också ha det?”

        ”Tack för dina inlägg! Bra att du avslöjar trojkan. Jag tycker det är skrämmande att Carlgren, som var rektor i tre (3) år vid en (1) av landets tjugosex (26) lärarutbildningar har lyckats hjärntvätta nästan hundra (100) procent av Sveriges lärare. Trots att bara en minoritet av landets lärare examinerats i Stockholm. Men siffror ljuger inte och du har med ovedersägliga faktabelägg stött din argumentation. Skönt att du täpper till truten på kvinnor som tror att de är nåt.”

        ”Mycket hög nivå på det du skriver om den, med dina ord, ”djävulusiske” Christian Lundahl. Jag är säker på att granskningsnämnden kommer sätta både honom och Astrid Söderbergh i fängelse, eftersom han, som du så modigt avslöjar, hänvisar till en israelisk studie från 1980-talet. Så får man bara inte göra!”


      • Hej Björn,
        Tack för ditt klargörande i humorns förtrollade värld. Eftersom jag själv är en hårdnackad typ som saknar både humor och empati så tar jag emot dina råd – om jag förstår dem (fast det gör jag nog inte)!


      • Tack Björn Kindenberg för att du så generöst bjuder in mig i litteraturens värld. Jag läste en bok en gång men det var en pekbok.

        Tack även för att du försöker få mig att förstå vad ironi innebär genom att visa hur en vuxen, förmodat utbildad man tror att det är antalet människor, oaktat positioner, som avgör vilket genomslag dessas budskap får. Applicerar du detta även på världspolitiken och tror att det är folkmajoritetens viljor som påverkar fördelning av välstånd etcetera? Ser du likadant på vad/vilka som styr FN’s ageranden?

        Vill du att jag skall tolka din text så att du anser att en professor i pedagogik och som författat tokeri ande texter i Skolverkets namn saknar inflytande?

        Vad gäller de iblandades genus kan jag tycka att Johans val av rubrik på denna bloggdel var olycklig. Agerandena har inget att göra med om det är en grupp damer eller herrar givetvis. Att däremot försöka göra Johan till en kvinnohatare..,låt oss säga att steget är väl långt.

        Jag uppskattar ditt retoriska val Björn. Att använda tekniken att försöka ge ett löjets skimmer över kritiker har alltid varit ett effektivt maktspråk. Jag har själv använt mig av det. Men säg mig nu:
        – har Ingrid Carlgren fyra F påverkat svensk skola från mitten av 1990- talet och framåt? Om så: kan du använda dessa begrepp för att beskriva ett kunskapspmråde, vilket som helst, utan att säga att ”de går in i varandra”.
        – menar du att det Zaremba skrev om Carlgrens ageranden var lögn?
        – har du stött på människor som agerar i eget syfte utan att dessa har hemliga handslag och konspirerar för att nå världsherrevälde?
        – sätter du likhetstecken mellan att avsky någons agerande och att hata densamme?
        – kan du ge exempel på hur de fyra F’n bidragit till att hjälpa lärarna att genomföra sitt svåra men viktiga uppdrag?
        – hur många anser du att det måste vara för att en grupp skall få igenom sin åsikt? Spelar titel eller position någon roll alls?
        – Har du någonsin sett eller hört hur någon som fört en kamp mot tex. tobaksbolag eller oljebolag känt sig som, eller av meningsfränder blivit om ända som att likt Don Q slåss mot väderkvarnar? Då inte i nedlåtande ton utan mer i betydelsen att övermakten är så stor.
        Ett tips om du vill mästra folk med väderkvarnar: läs din illustrerade klassiker igen. Väderkvarnarna var verkliga, det fick Don Q’s arma lekamen känna av


      • @ Peter Fägersten

        Det stämmer till viss eftertanke, att om Johan hade satt rubriken: Herrarna på LHS, så hade själva formuleringen knappast blivit kritiserad.

        Man bör naturligtvis försöka förutse vad som ligger I betraktaren/läsarens öga… men det är, som sagt, tankeväckande att formuleringen ”damerna på LHS” kan misstänkliggöras, men knappast ”herrarna på LHS”.


      • Peter:
        Touché om ”inbillade väderkvarnar”. Skulle så klart vara verkliga väderkvarnar, eller kanske snarare ”inbillade monster”. För det är ju just vad jag anser att blogginlägget ger sig på, i en retorisk nivå som är under all kritik, när det gäller urskillningslösa påhopp. Därav min sarkastiska kommentar.

        Men nu har jag fått ur mig min ilska, eller kanske snarare kanaliserat den i ironi, ett stilgrepp som du ju även själv använder i slutet av din kommentar om var meningsmotståndarna håller hus.

        Jag kan bara tala om att jag blir både ledsen och förbannad när en, vad det verkar av seminariemetoden att döma, skicklig lärare som Johan Kant ödar bort sin (och andras tid) på att hata personer som verkligen (hur svårt det än är att nå denna insikt i bloggosfärkommentarernas förbannade värld) är vänner till lärarkåren. Alltså de personer som omnämns i detta inlägg. Och med detta inte sagt att Per Måhl, Bo Sundblad eller Zaremba inte lärarnas vänner. Det är de.

        Så nu ska jag lugnt och sakligt och i tur och ordning försöka bemöta det du skriver.

        Ingrid Carlgrens fyra F: Ja, de fyra F:en har haft genomslag, tyvärr på ett olyckligt sätt (man har polariserat mellan dem, vilket Ingrid Carlgren upprepade gånger tagit avstånd från). Nej, jag kan inte nämna ett kunskapsområde (om det nu inte är ett ytterst avgränsat, begränsat och definierat sådant) där ”de fyra F:en” inte går i varandra. Det är heller inte meningen med ”F-modellen”. Meningen är just att kunna prata mer nyanserat om kunskapsområden än att bara säga ”Eleven kan fakta om pannkaksgräddning”. Med de fyra F:en kan man göra just detta: prata om att ett fenomen som pannkaksgräddning innehåller fler aspekter (förtrogenhet, förmåga etc) än sådana som bara låter sig fångas in i en provfråga om pannkaksgräddning. Med andra ord: De fyra F:en möjliggör just det som vi lärare vill kommunicera, att prov är ofrånkomlig, men inte i sig själv tillräcklig, del av en bedömningsprocess.

        Zarembas artikel: En del är lögn och en del är sant. Som med allt annat i journalistikens värld.

        Om egna syften och hemliga handslag: här var den sarkastiska udden riktad mot slutledningar av typen ”[hon har] med största sannolikhet figurerat som rådgivare åt Skolverket”. Antingen belägger man detta påstående, eller så lånar man sig åt konpirationsteoretiskt tänkande, ovärdigt Johan Kant.

        Om likhetstecken mellan avsky inför agerande och hat mot personen: Att skriva formuleringar i stil med ”Sällan har jag skådat en person som varit så maktfullkomlig som hon” är långt bortom saklighetens gräns, och uppfattas, är jag ledsen att säga, som rent och skärt hat. Att koppla Ingrid Carlgrens person till devisen att skolan har gått åt helvete kommer att uppfattas som personförföljelse och förtal, grundat i hat. Om du inte håller med om detta, så fundera ändå över om den här svavelosande retoriken är något som betjänar Johans argumentation.

        Om de fyra F:en (igen): Kan du ge mig ett exempel (ett konkret), som en gång för alla bevisar att lärarna har misslyckats med sitt uppdrag, just på grund av att modellen för de fyra F:en?

        Om Don Q: Nej, jag har inte stött på sådana exempel (om jag nu inte övertolkat in ironi i ovanstående kommentar). I sådana fall som du beskriver är det min uppfattning att den som vill använda litterära metaforer brukar anspela på ”Davids kamp mot Goliath” eller ”Fänrik Ståhl”, inte riddaren av den sorgliga skepnaden.

        Med hopp om att nu ha gjutit olja på vågorna, skulle jag vilja ta hela skolsverige, från Bo Sundblad till Ingrid Carlgren i hand och sjunga ”We shall overcome!” (OBS! Ironi! Eller inte…:)


      • Kära Johan och Peter! Visst finns det ett stort mått av ironi i mitt inlägg men jag menar verkligen vad jag skriver. Ni behövs! Det behövs smågalna, halvgalna eller de som är skvatt galna för att föra denna värld vidare. Själv känner jag mig som Rosinante. Ett gammalt lastdjur som hängt med lite för länge och sett lite för mycket.


      • Hej Janne,
        Jag ska säga att jag inte alls tolkade det som om du ironiserade över oss, även om du använder både ironi och sarkasm ibland i dina kommentarer. Du är dock en återkommande debattör på den här bloggen och du behövs också. Kul jämförelse med lastdjuret, så kan man verkligen känna sig titt som tätt. Jag är för närvarande inne i en tung arbetsperiod, men så är det ibland (bloggen är bara lustfyllt och fritidsnöje).


      • Hej Björn

        Välgjord analys och intressanta funderingar kring avigsidor med den av Johan Kant valda debatttonen. Jag skulle själv aldrig välja vare sig det hårda tonläget eller så mycket personangrepp. Skulle inte klara av sidoeffekter och följddebatter. Med det sagt tänkte jag dock fundera lite kring om det Johan gör behövs eller om det finns alternativ.

        Jag hör till de som menar att svenska skolans problem nästan helt och hållet härrör från ett ideologiskt riktat krypskytte mot elevens kunskapsrätt, centralt innehåll, tydlig återkoppling samt lärares ämneskompetens och ledarskap. De personer i ledande ställning som ägnat sig åt detta bör få ta ansvar för de negativa konsekvenser detta fått.

        I diskussionen om Ingrid Carlgren lyfts att hon stött och vidareutvecklat viktig forskning av bland annat Ference Marton men jag hävdar att goda insatser inom sådant inte innebär något som helst försvar för att ägna sig åt ideologiskt krypskytte. Jag har inga belägg för att hon gjort detta men om Johan Kant har det så ser jag positivt på att han gör det känt på ett så kraftfullt sätt som möjligt.

        Min slutsats är att ideologiskt krypskytte är ett så allvarligt problem för svenska skolan att det berättigar kraftfulla motangrepp. När Zaremba tog upp missförhållande i svenska skolan som många lärare kända igen så beskylldes han för lögner och svartmålning. Den hårda och av vissa (inte du Björn) osakliga kritiken av Zarembas artiklar visar på att den som vill påtala felaktig ideologisk styrning, den får vara beredd på tuffa tag. Personangrepp utan saklig grund kan aldrig försvaras men här behöver självklart Johan Kant vara beredd på att agera kraftfullt om han ska få den eftersträvade effekten att ett antal personer vid maktens köttgrytor tas därifrån.


  6. Om jag fattat Anders Jönsson rätt tycker han att: efter ett genomfört NP t ex i matte får eleverna bearbeta detta. Sen kan man anse att eleverna tillägnat sig detta och därmed betygsätta utifrån den reviderade upplagan. Är det en lära det är bra att han åker land och rike kring och sprider? (f ö säger han mycket bra).


    • Karin,
      Svårt att veta huruvida eleven har tillägnat sig kunskapen efter att ha bearbetat provet, oavsett om det är NP eller något annat. Man måste nog följa upp resultatet tydligare, t.ex. genom att göra samma prov igen, eller ett prov med samma uppgiftsstandard. Däremot anser jag att det är rätt tänkt. Både Jönsson och Lundahl har en del bra grejer, så det går inte att säga att allt är dåligt.


    • Det låter synnerligen olämpligt att hantera NP i matematik på det sättet. Provet är till för att vara summativt.


      • Niklas,
        Det låter synnerligen olagligt att göra på detta sätt, då proven är sekretessbelagda. Men nu pratar vi om hur det skulle kunna vara! Vi pratar alltså om principer. Åtminstone gör jag det.


    • Om det är som du beskriver Karin behöver A.J läsa på lite om uppgiftstandard, resultatstandard och, inte minst; processtandard.
      Som du helt riktigt påpekar är hela poängen med NP att veta vad eleven kan vid ett givet tillfälle, utan mer hjälp än det provinstruktionen anger.
      Jag hoppas åhörarna informerar AJ om detta när han ger desinformationen.
      Stolligt sa Bill, Stolligt sa Bull…


      • OK, nu blir jag jättenervös att jag förtalar Anders Jönsson, jag hittar inte mina anteckningar så jag tar nog tillbaka att han har sagt så. Är nämligen inte 100 % säker. Klantigt av mig!!!

        Däremot skriver Christian Lundahl definitivt detta i ”Bedömning för lärande” sidan 154. ” När eleverna fått återkoppling på de nationella proven är det bra om läraren ger dem möjlighet att en sista gång arbeta om viktiga delar av proven. Eleverna ges en möjlighet att lösa uppgifterna ännu bättre (….). Det nya resultatet blir visserligen inte giltigt som ett resultat på de nationella proven men bör i högsta grad kunna påverka elevernas betyg”.


  7. Bra jobbat Johan!

    Marcus


    • Tack Marcus!


  8. […] Vi har tidigare tipsat om läraren och rektorn Johan Kants blogg och hans pågående tuffa och ingående bloggserie, ”En skola åt helvete” som nu kommit till avsnitt nio. […]


  9. Jag kan inte låta bli att undra var dina/våra meningsmotståndare håller hus Johan.

    Jag vet ju att du inte plockar bort obekväma kommentarer så frågan är aktuell: var är de?

    Var är ni, alla ni som tycker Johan är elak, ute och cyklar, inte har förstått storheten i er visdom (men vet att alla genier är missförstådda under sin levnad givetvis och ni har ju, till skillnad mot reaktionären Kant facit för vad framtiden kräver).

    Jag vet att detta med öppen konflikt kan vara läskigt men kom igen: Johan har inte bara kastat handsken, han har slagit den i ditt ansikte. Tack och lov med ord men ändå! Hur understår han sig!

    Tänker du att tigande är det effektivaste sättet att ta död på kritiken? Att det alltid fungerat så tidigare och att det efter en tid alltid varit ”bizniz as usual” och titlar och/eller pengar strömmat in som vanligt?

    Men kanske, kanske känner du nu att det rister lite där uppe i ditt elfenbenstorn i vetskapen att det som händer nu är något annat…att de där förbenade Kant till slut fått fler och fler kloka människor som sett vad som skett och sker att börja tala med varandra…Vem f-n tillät det tänker du, som vilat tryggt i att du alltid kunnat tysta dina kritiker med tillmälen som ”traditionalist”, ”bakåtsträvare”, ”mäthysteriker” eller trumfkortet: din akademiska titel vilken du anser ger dig tolkningsföreträde inom världens alla områden – inte minst det pedagogiska. Nu står de här på rad och sätter bländade ljus på mörkskygga verksamheter som enligt dig givet borde varit ”untouchable” då du står för det goda. Ingen älskar sina medmänniskor så mycket som du. Du är ju till och med redo att kliva över deras lik – eller åtminstone deras yrkesstatus och/eller framtid för att hjälpa dem, ja så mycket människovän är du.

    Jag hade ALDRIG tagit detta från NÅGON! Enda gången jag vänder andra kinden till är när jag har gjort bort mig och det blir en del av att göra en pudel…Hm…kan det vara så att du/ni anser att mamma Kants pojke Johan faktiskt har rätt i sin kritik och därför är tyst/är tysta utifrån devisen ”den som tiger, den samtycker”.

    Vad roligt att vi är överens i så fall! Då återstår bara att du tar konsekvenserna av din nyfunna insikt och upphör med att vilseleda svensk lärarkår, de förtjänar bättre. Men det är klart: när moral står mot bankkonto klarar inte alla att göra rätt val.

    Hör av dig om du behöver hjälp att komma ur ditt missbrukande av de yrkesverksammas tid. Adressen är: ”jagvillhahjalpattslutaspridadesinformationochtjanapengarhederligt
    @stoppadevackraabstraktionernastyrranin.nu”


    • Jag utmanade Johan, men han valde att inte anta utmaningen! Han reagerade mest med aggression. Det får mig att fundera om det är någon mening att uttrycka en avvikande åsikt.


      • Vad menar du Monika? Vad då aggression – när har jag varit aggressiv? Jag kunde bara konstatera att vi hade olika åsikter och det gjorde du också – så var är aggressionen? Vi har haft många debatter och några gånger har du lämnat bloggen, kanske på grund av att du tyckt att jag inte tillåter oliktänkande. Men jag ser det inte så utan jag vill ha argumenten för varför man tycker som man gör. I vår senaste debatt kunde jag konstatera att jag lämnat mina argument och jag hade inga argument gentemot dina – stiltje – vad mer?


  10. Peter

    Jag håller med dig, de flesta inläggen är ryggdunkningar. Jag instämmer i mycket av det Johan skriver, men inte i allt. Problemet är att han inte tål att man har en annan åsikt än den egna. Framförallt om man vidhåller sin åsikt – då kommer allt annat än sakliga argument. Se gärna svaret på mitt senaste inlägg om det relativa betygssystemet. Det är minst sagt uppseendeväckande att en rektor och lärare använder en sådan debatteknik – bevare lärare och elever om han beter sig på liknande sätt i sin profession. Eftersom han kategoriserar äldre lärare och pensionärer med insinuerade negativa personliga egenskaper är det måhända enbart sådana han debatterar med på det sätt han svarar mig.

    Jag måste tyvärr ge rakt motsatt råd, än du Peter, till de som tycker annorlunda än Johan Kant: Tänk er för mer än en gång innan ni skriver på denna blogg. Har ni en bestämd uppfattning kan ni mötas av allt annat än sakliga argument!


    • Hans-Gunnar,

      Du har rätt, möjligtvis är det så att jag i min iver att debattera frågor som ligger mig varmt om hjärtat driver på språket lite för mycket så att det uppfattas som jag inte tål en annan uppfattning än min egen. Jag får nog ta till mig det du skriver och tänka efter både en och flera gånger så jag inte kväser debatten. För tro mig, jag vill verkligen inte kväsa debatten.

      Jag uppfattar att du känner dig kränkt av mig. Det ber jag om ursäkt för och kommer härmed vara mycket noga med hur jag uttrycker mig i mina svar, inte bara till dig. Kanske ska jag även skriva mindre raljerande i mina blogginlägg, så att folk blir mindre provocerade. Men å andra sidan är det faktiskt det som jag vill att människor ska bli. Förbannade och provocerade.

      Jag har tidigare bett dig och Sten om ursäkt för att jag uttryckt mig klumpigt och jag ska i ärlighetens namn erkänna att mina första kommentarer till dig och Sten var felformulerade, något jag även påtalat. Även här ska det ske rättning från min sida.

      Du är verkligen en stark kraft, som lämnar goda bidrag på denna blogg, som en motvikt bland annat till mig, men även som en klok lärare som konkret var med i skolan på 70-talet. Det är givetvis ditt beslut om du inte vill delta i diskussionen här längre, men jag ber dig att stanna kvar. Än en gång: En stor ursäkt från mig och jag har gjort dig ledsen, besviken, kränkt eller arg. Det ska inte upprepas!


  11. Eftersom jag tycker att du har så rätt Johan, önskar jag också att du filade lite på grundläggande debatteknik. Du skulle göra ännu mera nytta då! Hur många läsare har denna blogg förresten?


    • Hej Karin,
      Ibland är det bra att jag får en snyting som sitter rakt i ansiktet, som jag fick av Hans-Gunnar. Jag har tagit till mig det han sagt och svarat på hans inlägg. Hoppas givetvis att han stannar kvar och fortsätter debattera. Jag kommer ta till mig detta – var så säker.

      Hur många läsare jag har är olika, fler i anslutning till publicering. Uppskattningsvis mellan 600 – 3000 läsare per dag. Dåliga dagar 300 läsare, bra dagar 5000 läsare. Spridda över hela landet.


  12. Hej Johan!

    Det här blev en lång och snårig kommentar. Jag blev först ledsen och fick en klump i magen av inlägget du skrivit ovan. Jag förstår dig inte, inte vad det är du vill åstadkomma med detta och därför väljer jag att skriva och fråga. Och för att jag är rädd för dig och för vad detta inlägg du skapat kan få för konsekvenser för oss lärare som kämpar för att göra skolans vardag tydligare och mer begriplig för såväl oss själva men främst för våra elever. Måhända är jag inte tillräckligt smart eller påläst för att förstå alla dina twister och poänger. Jag är trots allt bara en praktiker och måhända lite småkorkad slöjdlärare som råkar vurma för handens intelligens – hur man lär sig detta, hur jag som lärare bedömer och kan mäta detta, m.m. – och betydelsen av motoriskt kunnande i ett skolsamhälle som i princip skrattar och trampar på oss praktiskt-estetiska lärare dagligen genom t ex maktmedel som nationella prov där vi utesluts från kunskapens finrum. Småkorkad i bemärkelsen att jag ger mig in i denna debatt, men jag har svårt att hålla tyst och inser att jag kanske nu gör något dumt, som Hans-Gunnar nämner ovan. Men jag har förlorat så mycket i mitt liv redan så jag är beredd att göra bort mig ännu en gång. Here goes.

    Det jag önskar tillägga här är att jag liksom många grundskole- och gymnasielärare med mig, som i många år våndats över oklarheter och röriga direktiv och utslitande arbetsuppgifter i lärares vardag, inte delar din i mina ögon väldigt elaka kritik över ovan nämnda personer. Jag måste få ta tillfället i akt och ge en annan version av några av de individer du svartmålar. Hoppas det är tillåtet. Du verkar ju ha ett öppet sinne.

    Jag minns än idag mitt första möte med Inger Eriksson när jag äntligen som heltidsarbetande lärare fick möjlighet att gå en magisterutbildning i skolutveckling och didaktik på SU på halvfart – hon hjälpte mig att få tron tillbaka på att jag som lärare faktiskt kunde åstadkomma en förändring i skolan, att jag genom att arbeta med kollegor och tillsammans försöka systematisera och fokusera på undervisningen kunde förbättra möjligheterna för mina elever att faktiskt lära sig bättre och för mig själv och mina kollegor att bli bättre på att bemöta och bedöma elevernas kunnighet.

    Å nu sitter jag här och är forskarstuderande slöjdlärare å det går väl sådär för en läsovan sate som jag själv, men aldrig helt ärligt har jag haft en bättre lärare än Ingrid Carlgren (bara för att hon saknar lärarleg innebär det inte att hon är en okunnig lärare! Är inte en professor som handlett horder av doktorander, magisterstuderande, m. fl. en lärare?! Det är ju en annan skolform men nog fasiken är hon lärare allt!). Ingrid har egenskaper som jag håller högt i en god lärare – enorm uthållighet och obotlig tro på sina elever. En optimistisk och förändringsbenägen syn på framtiden, trots all skit hon fått ta få diverse håll under åren. Vilken eventuellt skit hon är ansvarig för kan jag inte begripa, men nog är det väl viktigare att se till vad folk verkar för i nuläget och för framtiden än vad vi gjort i vårt förflutna? Även om det historiska ej skall förringas, men vad bidrar rörandet i gammal skit i för nytta undrar jag i detta sammanhang… Om det nu var så mycket skit som alla påstår med LHS och den gamla ”flummiga” lärarutbildningen. Jag upplevde då ingen skit när jag gick där (måhända en del flum i vissa kurser, men det lyckades vi i de flesta fall redan ut via kåren och studentfackligt arbete), tvärtom – kände mig enormt väl förberedd när jag kom ut som nybakad lärare från LHS och har älskat mitt jobb sedan den dagen att få verka för god allsidig kunskapsbildning. Och fått höra av både elever och skolledare att jag är en ganska skaplig och professionell lärare trots denna hemska bakgrund.

    Angående Ingrid och ”hennes” fyra F (det är ju trots allt inte så att hon uppfunnit hjulet utan gjort en i min värld högst begriplig funktion av tidigare vetenskaps- och kunskapsfilosofers bidrag till hur vi kan förstå fenomenet kunskap, t ex Wittgenstein, Polanyi, Ryle, m fl). Är inte hennes resonemang kring att vi måste sluta separera kunskaper från färdigheter klokt nog, begripligt nog? Att teori föregår inte praktik utan praktik och teori utvecklas hand i hand (sven-erik liedman har skrivit bra om detta i Ett oändligt äventyr). Eller att s.k. praktiska ämnen inte är tillämpningar av s.k. teoretiska ämnen, vi arbetar inte med praktisk matematik i slöjden, vi arbetar med teoretiskt och praktiskt slöjdkunnande – fakta i form av vedertagna hantverkstekniker och terminologi (påståendekunskap), färdigheter i form av förmågan att utföra olika handlingar som att kunna såga och sy (handlingsburen kunskap), förståelse som t ex att förstå fiberriktningens betydelse vid täljning eller trådraken när man lägger och klipper ut ett mönster i ett tyg, och förtrogenhet när jag kan utföra en avancerad handling ”tyst”, per automatik, som att kunna cykla, att kunna bocka ett stycke plåt till en ask eller steka pannkakor fast utan att kunna rabbla upp vad jag gör steg för steg, jag bara gör det, jag är förtrogen med en praktik. Är inte det begripligt och ett sätt för mig att förstå vad det är jag lär eller missar att lära mina elever och vad det är jag ska bedöma och betygsätta, vad som är den ämnesspecifika färdigheten, förståelsen, faktan och förtrogenheten? Är inte det ett oerhört betydelsefullt redskap i min lärargärning?

    För mig som lärare i ett praktiskt ämne vill jag även kort ge en annan bild av Viveca Lindberg i form av en eloge. Jag högaktar henne för att hon vurmar och slåss i akademins många gånger trångsinta och stela korridorer för praktisk-estetiska ämnen, yrkesämnen och praktiskt kunnande. Hennes forskargärning har inneburit att någon lyft blicken till ”de tysta kunskaperna”. Som innebörden av att få lära sig steka pannkakor, som en demokratisk rättighet och även att bedöma denna kunnighet, att det är minst lika viktigt som att kunna utföra en matematisk ekvation. Viveca bidrog till att få mig att förstå att det visst går att utforma prov i slöjden – men inte genom papper och penna utan med videokameran som hjälp och att fokusera på elevernas görande – man måste göra det på den specifika kunskapens premisser.

    Tack ni tre människor även kallade damer eller PIE (vilket jag inte förstår – betyder detta att jag per definition är en del av detta?) för att ni är kloka, kritiska och vägrar ge er trots allt motstånd vi vet att ni möter dagligen. Vi är många som högaktar er och troligen blivit skickligare och mer medvetna i och om vår lärargärning tack vare er.

    Johan, du kanske är en klok människa du med. Jag har inte träffat dig i praktiken och den är för mig avgörande. Kanske kan du komma och besöka STLS/våra ämnesdidaktiska nätverk en dag och se det enorma arbete som drivs av och utvecklats av bland annat Ingrid och Inger tillsammans med lärare i grund- och gymnasieskolan för att skapa möjligheter för fler och fler lärare att bedriva systematiskt och kvalitativt forsknings- och utvecklingsarbete på lärares villkor och utifrån lärares vardagsproblematik. Välkommen att delta i Lärarnas forskningskonferens vecka 44. Säger jag utan att veta om jag har mandat att säga så. Detta hade aldrig varit möjligt utan dessa damers iver och tro på oss lärare. Snälla tänk om och undersök lite mer innan du vrider på stora bloggkranen och smutskastar som du gör. Snälla stjälpt inte det arbete som vi försöker bygga upp, nu när vi äntligen fått chansen att gör något vettigt åt eländet.

    Tack för möjligheten att yttra mig. Vet inte om jag kommer att återkomma till denna blogg igen, vet inte om jag kommer att besvara eventuella följdfrågor som kan dyka upp. Troligen inte. Men tack ändå. Gäller ju att fokusera på det viktiga här i livet. Och jag borde både sova och fokusera på att bli klar med mitt avhandlingsarbete så att det kan komma fler lärare till gagn.

    Hälsningar,
    Jenny


    • Hej Jenny,
      Jag ber om ursäkt att jag framstår för skrämmande och elak, det är verkligen inte min mening att göra mina läsare rädda för mig. Jag har bloggat sedan 2009 och om du läser bloggar och kommentarer bakåt i tiden så tror jag nog inte att du upplever att jag har kränkt människor som jag svarat, i sådana fall har jag bett om ursäkt.

      Att jag skriver denna bloggserie över huvudtaget beror på att jag varit så förbannad över hur hela systemet skola styrs och manipuleras. Jag hade tänkt sluta blogga och hade gjort ett uppehåll – säkert till mångas glädje, men min vilja att stå upp för elevernas kunskapsrätt och lärarnas ökade status vägde tyngre. När jag kritiserar och är elak så är det alltid mot dem som har ett ansvar, de som sitter i maktposition. Vem granskar dem och säger ifrån? Ingen!

      Det är bra att du känner att du fått hjälp, stöd och utveckling av Ingrid Carlgren, Inger Eriksson och Viveca Lindberg och precis som jag påtalat tidigare är ingen människa utan goda egenskaper, eller att allt som görs är dåligt. Dessvärre är det inte alla som delar din positiva upplevelse av dessa tre kvinnor. Jag har två nära vänner som tvärt om har fått smaka på maktens medicin personligen, den ena av dem beskrev jag i blogginlägget med studenten som blivit kränkt, den andre har jag inte beskrivit närmare, man denne har slutat på LHS (SU).

      När det gäller att förklara de fyra F:n som du gör så undrar jag om man verkligen kan rycka loss kunskap på detta sätt? Du förklarar genom ett exempel, vilket är bra för dig. Men det märkliga är att förvirringen kring de fyra F:n varit stor och Ingrid Carlgren har inte kunnat svara på samma sätt som du har gjort. Lägg därtill att det inte handlar om att du eller jag förstå, det handlar om att alla ska vara med och kunna genomföra en läroplan eller ett betygssystem. I detta arbete behövs tydlighet och det har ingen av dessa personer blogginlägget handlar om bidragit till. Det är ett abstrakt språk som inte alls bidrar till någon tydlighet.

      Jag måste säga att jag inte är speciellt smart, inte så intellektuell – vilket ganska ofta märks i mina blogginlägg, inte så beräknande och många gånger drivs jag av känslor. Många skulle nog säga att jag är impulsstyrd och saknar förmåga att kontrollera mig. Jag vet inte riktigt om jag håller med när det gäller det sista. Däremot förstår jag, trots min tröghet, att din kommentar som har en trevlig och vädjande ton talar till mitt förnuft om konsensus. Nu är det konflikt jag tror på, även om jag emellanåt är ganska dålig på detta själv. Det jag menar är att jag tror att man i konflikten får syn på bra och dåliga saker om man behöver värna om eller rätta till. Det finns hos mig inget självändamål att hänga ut ett antal personer med namn och precis som många kommentarer redan har pekat på så är det som om jag framstår som rättshaverits, ärekränkare och så vidare.

      Men jag gör inte detta för egen vinning. Jag gör inte detta för att jag inte tror på att t.ex. du inte har fått stöd från dem. Jag gör inte detta för att tro att jag har facit på allt. Jag gör detta för att peka på att det finns människor som i många situationer varit med och drivit svensk skola åt fel håll. Jag lyfter inte fram PIE för att de inte gjort bra saker med enskilda doktorander eller hållit ett bra föredrag. Jag gör det för att ge exempel på exempel på exempel på hur man missbrukat sin position. Och det kommer fler, hårresande historier.

      När denna bloggserie är slut kommer jag nog ta en paus, kanske sluta blogga? Vi får se, många blir nog glada över det, andra tycker det är bra med den debatt blogginläggen skapat. Själv är jag lite sliten. Men det är inte synd om mig – verkligen inte – jag har satsat på detta och får ta konsekvenserna.

      Jag uppskattar din kommentar där du delar med dig av dina uppfattningar och det står dig fritt att yttra dig eller inte. Jag skulle absolut kunna besöka dig och din förening, men är själv upptagen V44 med arbete.


  13. Det frågas efter röster från de som Johan polemiserar emot, röster från PIE som försvarar deras tankar men det är förstås så att deras position vid köttgrytorna försvaras bäst via deras traditionella kanaler där de får trogna applåder och stöd.

    Vi kommer ihåg mailet från Ulla Runesson, i och för sig gällande en annan bloggare.

    Johans attacker är våldsamma och jag håller bara med i delar men jag funderar på om den styrkan behövs för att locka draken ur sin håla.


    • Jan
      Allt är inte svart och vitt, vilket Jennys långa och innehållsrika kommentar vittnar om. Lärare på olika nivåer, docenter och professorer kan inte vara alla till lags. Vi har olika syn på saker och ting. Om du frågar mig, så är det andra än en eventuell sammanslagning som Johan kallar för PIE som är skulden till det vissa ser som förstöringen av skolan. Om politiker lägger in Carlgrens fyra F, är det väl i så väl dom man skall hoppa på.

      De fyra F:n kan inte tillämpas till 100%, men de gav mig som lärare till lärarkandidater att förklara att allt hänger ihop – fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Och att man inte behöver lära sig fakta först för att få en färdighet och bli förtrogen. Skiftet från att fokusera på frågeställningen – Hur man skall lägga upp undervisningen för att få elever att förstå till Vad innebär det att lära sig och kunna någonting, innebär att Hur blir helt annorlunda.

      På många sätt är Lärare av i morgon, som kan ses som en diskussionsbok, intressant som kan ge många insikter. Om man är öppen för dessa, vill säga. Men, bara för att man inte är det, betyder inte detta att boken är skräp. Den är dessutom skriven i samarbete med Ference Marton. Tillhör han också PIE och alla andra som ingår i den gren man nämner Göteborgspedagogiken. I så fall borde man inte läsa ”Förändrad omvärldsuppfattning” eller ”Hur vi lär”, då Lärare av i morgon grundar sig till stor del på den forskning dessa böcker innehåller.

      http://www.adlibris.com/se/bok/larare-av-imorgon-9789185096770

      Det är en bok jag rekommenderar, men inte att den skall sväljas helt och hållet. Vilket man inte skall göra med något som skrivs, sägs eller uttalas.

      Det är lätt att hitta syndabockar, men svårare att skilja på sak och person.


      • Jag har läst böckerna du nämner och det är flera av de böcker som Ference Marton utan att samarbeta med Ingrid Carlgren som jag ser som viktiga delar av en lärarutbildning. ”Lärare av imorgon” är däremot ingen höjdare. Den innehåller mycket bra men det blandas med stoff av det mesta abstrakta och intetsägande slag. Ingen stor varningsflagga för boken men den är verkligen inget bevis för att Ingrid Carlgren har något bra att bidra med.

        Sågandet av Ingrid Carlgren får Johan stå för men jag ställer mig inte på några villkor upp och försvarar henne trots att Marton är en av mina stora favoriter.


      • Jag försvarar inte Carlgren, utan vill påvisa att mycket i boken bygger på Ference Martons resultat och tänkande. Att då såga boken blir lite missvisande, eller hur?


      • Roger Säljö och många fler har lyckats producera framstående dumheter byggda på Martons resultat. Det är som att tro att bara bilen är bra kan inte föraren köra av vägen.


      • Roger Säljö är inte min favorit.

        Lärare av i morgon är skriven av både Carlgren och Marton! Hur Säljö kom in förstår jag inte.


      • Jag menar att Marton inte kan användas som garant för alla han har samarbetat med.

        Säljö är exempel på någon som just samarbetat mycket med Marton men vars resultat ändå ständigt är tveksamma.


      • Men, det menar jag inte heller!


    • Jag tror att Johan har rätt i att det behövs ett mått av konflikt för att föra utvecklingen framåt. Jag uppskattar faktiskt både Johans rallarsvingar och Jennys inlägg och tänker att det är DYSTERT att man i offentligheten nästan bara får ta del av konflikter mellan människor på gräsrotsnivå. Visst finns det konflikter i den akademiska världen också, men sällan av kalibern att man i offentligheten får ta del av vad olika forskare anser att forskningen kommit fram till. Jag skulle så gärna vilja läsa en intellektuellt spänstig och utdragen debatt mellan olika professorer som har olika åsikter gällande om forskningen kommit fram till om betyg är bra…


  14. Johan, du skriver:

    ”Betygsbedömningen när det gäller kunskapskraven är oerhört godtyckliga. Exempelvis står det för betyget som kunskapskrav för betyget E i slutet av årskurs 6: ”Eleven har grundläggande kunskaper om olika samhällsstrukturer”, betyget C: ”Eleven har goda kunskaper om olika samhällsstrukturer”, betyget A: ”Eleven har mycket goda kunskaper om olika samhällsstrukturer”.

    Denna godtyckliga och oprecisa uppdelning är det i alla ämnen och när det gäller alla betygssteg: enkla – utvecklade – välutvecklade resonemang, i huvudsak fungerande – i huvudsak fungerande – relativt väl fungerande. På samma sätt i ämne efter ämne!”

    Jag förstår inte, vad som är så ”oerhört godtyckligt” med detta?

    1950-talets lärare verkar inte ha funnit olika steg i det absoluta betygssystemet oprecisa och omöjliga att tolka exempelvis: Icke utan beröm godkänd – med beröm godkänd – med utmärkt beröm godkänd.

    —–

    I en kommentar (på denna blogg) skriver Viveca Lindberg:

    ”[O]m Blooms taxonomi: användningen av den har visat att det är vanigt att lärare (inte bara i Sverige) använder den som utgångspunkt för nivågruppering av elever, de gör således en förhandsbedömning av vad de tror eleven kommer att kunna, varefter de undervisar mot detta specifika betyg och sedan får eleverna det betyg som motsvarar den grupp de blev insorterade i. Eleverna i den sk G-gruppen (eller dess motsvarighet i andra länder) får således tillgång enbart till kunskaper som svarar mot det lägsta betyget. Detta gör att de här eleverna tidigt exkluderas från det kunnande som behövs i fortsatt utbildning, oavsett om det gäller yrkesutbildning eller studieförberedande utbildning.

    Detta är det ena skälet till att Bloom är ett direkt olämpligt redskap i en skola som har ambitionen att utgöra en demokratisk grund för alla elever.”

    Jag förmodar, att Viveca Lindberg vill säga, att hon starkt ogillar, att en lärare anpassar sin undervisningsnivå efter elevens (kognitiva) kapacitet.

    Viveca Lindberg verkar hoppas, att om Blooms taxonomi ersätts med Ingrid Carlgrens fyra F (som motsvarar de två lägsta nivåerna i Bloom (fakta och förståelse) plus två mera suddiga begrepp (färdighet och förtrogenhet)) så kommer det att bli lite svårare för svenska lärare att varsebli, att olika elever är olika klipska.

    Viveca Lindberg fortsätter:

    ”Mitt andra argument mot Bloom är att hans taxonomi bygger på föreställningen om att kunskaper utvecklas linjärt från fakta till analys och syntes. Alla som haft barn eller arbetat med barn och ungdomar har rimligen de erfarenheter jag har: att redan mycket små barn både kan vara oerhört analytiska och dra slutsatser utifrån sina erfarenheter. Sådana analyser och slutsatser vara fullt rimliga utifrån de erfarenheter barnet har men ändå felaktiga för att de saknar tillräckliga erfarenheter. Ur ett lärarperspektiv är det därför viktigt att inte väja bort det som Bloom benämner kunskaper på högre kognitiv nivå. Man kan således säga att även Blooms slutsats idag – 50 år efter att han utvecklade sin taxonomi – framstår som orimlig, en slutsats även Krathwohl, som var Blooms medarbetare, har dragit.”

    Viveca Lindberg VILL helt enkelt INTE inse, att olika elever har olika kognitiv kapacitet.


    • Arvid.
      Om INTE detta är godtyckligt/frittfram för tolkningar etc, så förklara. Gärna med exempel:

      ”betyget E: ”Eleven har grundläggande kunskaper om olika samhällsstrukturer”, betyget C: ”Eleven har goda kunskaper om olika samhällsstrukturer”, betyget A: ”Eleven har mycket goda kunskaper om olika samhällsstrukturer”. Klart som korvspad att det blir godtyckligt!


    • Arvid,
      Vad är det för skillnad mellan goda eller mycket goda kunskaper? Är det antal huvudstäder man kan eller? Vad är i huvudsak? Fler poäng på provet än 50%? Jag vill inte vara en lustigkurre – för jag inbillar mig att de flesta lärare inte använder sig av poängplockarprov – jag ville bara illustrera svårigheten.


      • Johan, har du någon förklaring till, varför 1950-talets lärare inte verkar ha besvärats av, att olika steg i det absoluta betygssystemet kan beskrivas som oprecisa och omöjliga att tolka exempelvis: Icke utan beröm godkänd – med beröm godkänd – med utmärkt beröm godkänd?

        —–

        Som jämförelse: I straffrätten skiljer man på ringa misshandel – misshandel av normalgraden – grov misshandel.

        Det finns en praxis betr. vilket våld som svenska domstolar betraktar som ringa misshandel – normalgraden av misshandel – grov misshandel.

        Man kan ha invändningar mot hur denna praxis ser ut betr. vilket sorts våld som svenska jurister betraktar som ringa misshandel – normalgraden av misshandel – grov misshandel.

        Jag har emellertid aldrig sett någon framföra, att själva indelningen (!) i ringa – normalgraden – grov I SIG skulle vara en ”godtycklig och oprecis” indelning.

        Precis som det finns en praxis bland jurister hur ringa – normalgraden – grov ska tolkas, så kan det etableras (om det inte redan finns) en praxis bland lärare hur grundläggande – god – mycket god ska tolkas.

        Jag förstår ärligt talat inte, varför det här målas upp som ett stort principiellt problem? Är det färre betygssteg som eftersträvas?


      • Arvid,
        Jag tror, utan att ha varit med på 1950-talet, att lärarna på den tiden hade referensramar till vad dessa betygssteg betydde. Kanske fanns det praxis eller tydliga instruktioner till hur dessa skillnader skulle tolkas. En möjlighet, som jag inte heller känner till, kan vara att dessa lärare inte brydde sig om att ha likvärdig bedömning, utan att lärarkåren hade så hög status att man inte ifrågasatte när en lärare bedömde.

        Jag tror att praxis med exempel är bra. Om vi ska ha likvärdig bedömning behövs det mer tydlighet vad dessa otydliga definitioner innebär. I Lpo 94 som också var abstrakt skriven var det ändå en begreppshierarki inbyggd i systemet. Jag tror inte att det handlar om färre betygssteg, även om jag tyckte det gamla systemet var tillräckligt bra.

        En annan anledning till att det behövs tydlighet, inte att allt ska tolkas och lösas ute på skolorna, är att Lpo 94 och Lgr 11 inte är fullt ut genomfört ute på skolorna och att en hel del av lärarkåren ännu inte blivit skickliga på att bedöma dessa skillnader. Även om många är på gång. Därför vore det önskvärt med tydlighet från Skolverket.


  15. @ Sören

    Har du någon förklaring till, varför 1950-talets lärare inte verkar ha besvärats av, att olika steg i det absoluta betygssystemet isf kan beskrivas som oprecisa och omöjliga att tolka exempelvis: Icke utan beröm godkänd – med beröm godkänd – med utmärkt beröm godkänd?

    —–

    Som jämförelse: I straffrätten skiljer man på ringa misshandel – misshandel av normalgraden – grov misshandel.

    I ett domslut så är det givetvis inte ”godtyckligt/frittfram för tolkningar” betr. vilket våld som svenska domstolar betraktar som ringa misshandel – normalgraden av misshandel – grov misshandel.

    Det finns en praxis – och man kan ha invändningar mot hur praxis ser ut betr. vilket sorts våld som svenska jurister betraktar som ringa misshandel – normalgraden av misshandel – grov misshandel.

    Jag har emellertid aldrig sett någon framföra, att själva indelningen (!) i ringa – normalgraden – grov I SIG skulle vara en ”godtycklig och oprecis” indelning.

    Precis som det finns en praxis bland jurister hur ringa – normalgraden – grov ska tolkas, så finns det rimligen en praxis bland lärare hur grundläggande – god – mycket god ska tolkas.

    Jag förstår inte, varför dagens svenska lärare målar upp detta som ett stort principiellt problem?


    • Arvid. En skillnad är naturligtvis att det till skillnad från betygssystemet i grundskolan Finns rättspraxis med tydligt exemplifierad tillämpning, vilket är blott en anledning till att din jämförelse med rättssystemet haltar. I övrigt har jag i likhet med Johan, om än jag faktiskt började ettan hösten femtionio ;-),inga referenser till femtiotalet. Emellertid är hans två alternativ båda väl så sannolika.


  16. […] Jag har tidigare tipsat om läraren och rektorn Johan Kants blogg och hans pågående tuffa och ingående bloggserie, ”En skola åt helvete” som nu kommit till avsnitt nio. […]


  17. Här är en länk till två korta reportage – Studio 1 idag. ”Fria skolvalets vinnare/förlorare”.

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5650392

    Värt att lyssna på !

    /pw


  18. Tack.
    Jag tror inte att jag med ord kan förklara hur viktigt det är för mig att genom din blog få en kontrast till det snömos jag matas med i lärarutbildningen. Jag har en examen i naturvetenskap, har forskat och undervisat i flera år på universitet. Att kliva ombord på korta lärarprogrammet har gjort mig frustrerad bortom ord, men med din blog har jag fått ord på det som stört mig med de texter vi läst. Och en bättre förståelse för varför så stor andel föreläsare är så uppenbara motståndare till betyg trots att de aldrig kan motivera varför med forskning jag skulle kalla relevant. Hade vi bedrivit naturvetenskaplig forskning med motsvarande ideologiska glasögon hade vi fortfarande talat om materiens uppbyggnad av jord, luft, vatten och eld.
    Anders


    • Hej Anders,

      Tack för ditt vittnesmål och din eleganta formulering om materians uppbyggnad.


  19. Tack för en intressant bloggserie. Ni som kommenterar och ifrågasätter ska också ha ett tack, då diskussionerna i kommentarstrådarna många gånger är lika intressanta som blogginläggen.


    • Hej Marcus,
      Tack för din kommentar, håller med dig att det är intressant att läsa diskussionerna i kommentarsrutorna.


  20. Att se elever som är 16-åringar skriva med en penna som om man skrev med boxhandske och blanda stora och små bokstäver är numera vanligt.

    Nio år i grundskolan är inte längre en spjutspets mot framtiden för många elever, snarare en bekräftelse på att ensam är stark och skolan är en plats där man ska göra så lite som möjligt.

    Jag påstår att det beror på att lärarutbildningen inte hållit måttet. Lärarkandidater har lärt sig att det är fel att undervisa och idag när ingen vill bli lärare är det få som fått bra betyg som söker lärarutbildningarna. Det betyder inte att alla som varit medelmåttor blir dåliga lärare, men om studierna går på halvfart och man kan arbeta heltid under de år man läser är det andra värden än att bli bra lärare som är prioriterade. Lägg därtill att lärarna på lärarhögskolorna saknar förankring i skolan av idag.

    ”I framtidens samhälle kommer inte skolans huvuduppgift att vara kunskapsförmedling, utan att utveckla redskap för eleverna att själva förvärva kunskaper och kompetenser. Det finns inte längre något självklart rätt eller fel, och en viktig uppgift för läraren är att hjälpa eleverna att förhålla sig till detta”. skrev Marton och Carlgren i en bok som alla blivande lärare fick med sig på 1990-talet som gåva av Lärarförbundet.

    Det är inte så konstigt att skolan ser ut som den gör och att lärare flyr skolan när de tagit till sig parets åtsikter.


    • Argus,
      Den beskrivning du ger är precis det jag menar när jag säger att alla elever har en kunskapsrätt. Jag tror dessutom att alla modeflugor inom skolvärlden, som har avlöst varandra, där det letats efter ”Den ultimata metodiken”, som ska få med sig alla elever har givet motsatt efter. Man har stillat sig blind på att alla elever ska vara motiverad och att skolan ska vara lustfylld, istället för att inse att ibland är det jobbigt och tufft för många elever. Att det är hårt arbete som gäller.


      • Japp! Den ideologiska ståndpunkt, som SAP-LO:s arbetsgrupp för jämlikhetsfrågor lade fram för partikonkressen 1969, kunde inte vara tydligare:

        ”det nödvändigt att samtliga elever upplever skolan positivt” – därför ska skolan ska vara lustfylld.

        ”För att kunna uppnå målet att ge alla elever utbildning efter deras förutsättningar är det nödvändigt att samtliga elever upplever skolan positivt, att alla elever får uppleva framgång i sitt arbete och därigenom får självtillit. Betygsättningen måste därför så långt som möjligt upphöra och ersättas av en individuell uppföljning av hur eleven fortskrider i sitt arbete.” (rapportens kursiv)

        Den ideologiska ståndpunkten, att skolan ska vara lustfylld så att ”samtliga elever upplever skolan positivt”, har varit det överordnade mållet för svenska skolreformer sedan 1960-talet.


      • Arvid,
        Tack för detta klargörande. Mer tydligt går det väl inte vara när det gäller att ideologi har styrt skolan sedan slutet av 60-talet, men att de som stod för ideologin inte kunde begripa att det behövdes något annat i början av 90-talet. I alla fall tyckte vår riksdag det och tog beslut om Lpo 94 som motverkades.


      • Jag gillar att skratta. Jag är också faktiskt ganska så bra på att bygga upp goda relationer med människor i 16 till 19 års ålder. Jag försöker att ge meningsfulla, relevanta utmaningar till mina elever. Det tycks ha effekten att de tycker om att spendera tid med mig som sin lärare och att de verkar ha ganska roligt när vi jobbar tillsammans. Det måste med andra ord innebär att jag sysslar med någonting som är tokigt. Att det jag gör är fel trots att jag följer upp resultat och jobbar hårt med formativ bedömning eftersom eleverna uppfattar det som roligt (läs meningsfullt). Ska genast gå tillbaka till planeringsbordet och skapa tråkiga och svåra uppgifter och lektioner.

        Jag ironiserar,såklart, men jag förstår inte varför det verkar så farligt att eleverna tycker att det är kul att gå i skolan och lära sig saker. Kanske var det så att under industrialiseringens era var det viktigt att tvinga sig själv till att klara av tråkiga, repetitiva uppgifter för att man inte skulle sluta arbeta, men det samhälle vi har idag tillåter ju faktiskt människor att ha kul på sina jobb.


      • Kenth,
        Vem har sagt att det inte ska vara kul att gå till skolan? Jag vet faktiskt inte vad du menar, kanske är det när jag tar upp att lust hela tiden lyfts fram? Om det är just detta så menar jag att det är lust och motivation som hela tiden polariseras gentemot prov, betyg och resultatuppföljning – som om det var någon motsats. Så är det inte!

        Mina elever älskade att gå till mina lektioner, inte för att det var lätt eller att inte ställde krav på dem – för det gjorde jag, utan för att det var roligt på mina lektioner. Några av dessa elevers uttalanden har jag med på min blogg på högersidan, under fliken ”Omdöme från mina elever”, här: http://johankant.wordpress.com/omdomen-fran-elever-angaende-johan-kant/

        Varför har jag denna flik? För att tala om hur bra jag är? För att visa mig flashig? Nej, för att inte bli avfärdad som snackpelle eller en allmän tyckare eller rättshaverist. Du kan även titta på min betygssättning under denna flik.


      • @ Kenth

        Jag förmodar, att din kommentar är en s.k. halmgubbe; dvs du LÅTSAS, att du inte begriper. Du väljer att låtsas, att du har huvudet i ett fast grepp under armen.

        Det är enl. min erfarenhet enbart i Sverige, som någon – och i synnerhet någon lärare – villigt tar risken att väcka tvivel på sin egen fattningsförmåga.


      • Kenth,
        Johan har upprepade gånger pekat på hur kontraproduktivt det är att polarisera lust mot resultatuppföljning. När du då säger detsamma men formulerar det som kritik mot just Johan kan du kanske förstå att han blir en smula ställd.

        Jag förutsätter att din argumentation visavi Johan bygger på en vilja att bidra till dialog och ökad förståelse varför jag hoppas att min kommentar i sin tur bidrar till att du förstår att- och varför Johan ställer sig frågande till din missriktade attack. Läs gärna tidigare delar i Johans blogg för att se att ni är överens om det förkastliga i att ställa lust mot resultatuppföljning. Inte minst då ni båda i praktisk handling motbevisat denna falska polarisering.


    • Det är väl så här det blir när betoningen på den enskildes rätt är alltför markant. Rättigheter är ju inget man behöver utnyttja. Om man däremot betonade hedersord som plikt och skyldighet i högre grad så skulle det se annorlunda ut.


  21. Reblogga detta på .


  22. […] Är det här fantastiskt eller fel? Tidigare nämnde Björn kommenterade på det sista inlägget:  En skola åt helvete, del 9: Damerna på LHS och det inspirerade mig både till en analys av min egna tankar och en kommentar. Här låter jag […]


  23. Lärarstudenter missnöjda med utbildningen.
    Förvånad, någon?
    Det här är precis det Johan skriver om. Akademikernas utbildning utan verklighetsperspektiv.

    http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2013/09/17/lararstudenter-ge-oss-mer-metodik


    • Tanken från utbildningshåll var att stärka ämnena på bekostnad av VFU-veckor, som de har minskat ner med två veckor. Vad jag kan minnas fick inte ens 2001-års lärarutbildning så mycket kritik efter två år, som den här undersökningen visar.

      Att lärarutbildningen har blivit mer teoretisk beror även på den kvalitetsvärderingen som utbildningspolitikerna efterlyser. Så det skorrar lite falskt när Björklund uttalar sig. Han är ju den som har varit med att få en utbildning som riktar sig mer mot teori än praktik än tidigare. Utbildningen skall vara akademisk och vila på vetenskaplig grund. Vad skall universitet och högskolor göra? Gå emot uppdraget!

      Om jag hade fått bestämma skulle den tidigare (som fortfarande går parallellt) vara kvar, men göras lite annorlunda.

      Har ni några förslag hur vi skall förhålla oss?


      • Det talas ofta om, inte minst på den här bloggen, om att lärarutbildare inte har någon verklighetsförankring – vissa menar att vi inte ens är lärare – men vad är då en universitetslärare, om inte en lärare. Vi behöver kunna samma som lärarna ute på skolorna. Det är åldern som skiljer. Men det handlar om att möta studenter i en utbildning.

        Om jag går till mig själv kan jag nog påstå att jag vet mer om lärarnas verklighet på skolorna än vad de flesta vet om vår verklighet (om jag utgår från hur talet om oss är) Gå i våra skor i några år, så kanske ni riktar kritiken mot annat håll.

        Det är inte så mycket annorlunda för oss. Ni måste följa läroplanen. Vi måste följa uppdraget och det är att ni skall ha möjlighet att genomföra det som står i läroplanen. Och för att ni skall kunna göra det behövs mycket teori. Om det tas bort VFU-tid, måste vi förhålla oss till det. Vi kan inte lägga på ett par veckor. Resurserna finns heller inte!

        Jag kopplar mycket av teorin till en verklighet – förr och nu! Men, just den delen examineras inte skriftligen. Och muntlig examination finns det inte utrymme för. För om HSV eller någon annan myndighet kvalitetsutvärderar är det just det vetenskapliga och akademiska de tittar på i skriftlig bemärkelse. Lärares examensarbeten skall kopplas till professionen, men i slutändan är det ändå detta som man tittar på – godkänt eller inte godkänt betyg på examensarbetet baserar sig på det vetenskapliga, inte på hur väl studenten kopplar till sin framtida lärargärning, även om det skall finnas med.

        Vår verklighet är styrd uppifrån, från utbildningspolitiker, olika myndigheter, krav på kvalitetsutveckling – i riktning mot det akademiska och vetenskapliga.

        Min hållning är – lärare skall inte bli forskare. Därför verklighetsanknyter jag så gott det går, men det är vad studenterna tar med sig, men inte examineras på. Men om de vet att just det inte är vad som kommer på tentorna, är detta inte de första de tänker på när de svarar på enkäter. Det har blivit så att det enda som betyder något är vad som skriftligen examineras.

        Ibland går det tyvärr för långt i den strävan!


  24. Det har varit ett väldigt prat om hat här på tampen. Man ska vara varsam med orden sade en statsminister en gång som själv inte var det med hade rätt i sak. Jag läser alls inte in något ”hat” i bloggserien, däremot läser jag hos Kant in en förtvivlan som för att inte leda till uppgivenhet gör att han väljer det grepp han gör; något han f.ö. flera ggr förklarat under bloggseriens gång. De som lyssnat på och läst honom vet dessutom att ”hat” knappast är ett framträdande drag. Jag föreslås Jan Lenander mfl belackare att tex se på kommunala skolors i Stockholm påfund med ”Ledaren i mig”. Gör ni det borde ni därefter anse att Johan Kant och andra av oss nog är alldeles för verserade. Och anser ni det då INTE så presentera era alternativ – och ge er samtidigt ut på fältet!


    • @ Sören

      Kan du inte vara hygglig och berätta lite om ”kommunala skolors i Stockholm påfund med ”Ledaren i mig” – det är något som ligger bortom vanligt folks horisont.


  25. Johan din blogg är terapi och ljuv musik på samma gång. Lova mig att du inte ger upp förrän PIE förpassats till Skamvrån! Du sätter ord på min tioåriga frustration som student och sedan verksam lärare på ett exceptionellt klockrent sätt med ett förträffligt språk som just är så långt ifrån PIE-style-dravel som möjligt. Touché!


    • Hej Therese,

      Tack för dina uppmuntrande ord. Dessvärre är det nog så att PIE inte går att förpassas till skamvrån, de byter hela tiden fokus och skepnad. Men att minska deras makt och avslöja deras dolda agenda.

      Ge upp och ge upp, jag tror aldrig jag kommer ge upp, men kommer nog ha ett längre blogguppehåll efter denna bloggserie. Så får väl andra ta vid.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 352 andra följare