h1

Arbetsro i skolan

16 mars 2014

I Dagens Nyheter (DN) går det i dag att läsa ett stort reportage om skolan – igen! Nu verkar skolan segla upp sen valfråga nummer 1, något som givetvis jag gillar. Det är bara den lilla detaljen att skolan har varit den viktigaste valfrågan de senaste tre valen, ändå har det bara blivit sämre och sämre resultat i skolan. Nu ligger Sverige under Rumänien i Pisa-mätningar, 25% av pojkarna i årskurs 9 läser inte tillräckligt bra, 20% av eleverna har inte fullständiga betyg. Trots att skolan varit i fokus så länge. Märkligt!

Redan när diskussionen om mobiltelefoner och kepsar fördes tyckte jag att det var ren populism, för handen på hjärtat – vilken lärare har haft problem med detta? Om man har problem med att eleverna inte tar av sig kepsen, så tror jag att man som lärare har betydligt allvarligare problem än detta. Jag skrev ett blogginlägg om detta, men även ett blogginlägg om att Jan Björklund var skolans frälsare. Men kanske är det så att dessa diskussioner om trivialiteter som kepsar är ett lockbete, något jag skrev om i ett blogginlägg Dessvärre är det så att denna debatt om ordning och redan är på väg att bita Björklund i rumpan – för det har inte blivit mer ordning och redan eller mer arbetsro i skolan. Nu får skolministern stå till svars för den politik som förts, även stå till svars för Pisa-resultaten som kom i december 2013.

Ändå, trots att både McKinseyrapporten och John Hatties forskning visar att mindre klasser inte ger bättre skolresultat, springer Björklund på den bollen. Möjligtvis kan det vara av betydelse för elever på lågstadiet, i förskoleklass, år 1 och 2 om ni frågar mig. Johan Norberg i Metro skriver bra om detta, Sverige har redan färre antal barn per lärare än snittet i OECD. Så då är det kanske så att vad man gör på lektionerna som spelar roll – eller? Kan det vara så att läraren spelar roll – eller? Och om alliansen och socialdemokraterna tävlar i populism om vem som ska satsa mest på skolan, nu när det är val och skarpt läge – vilka lärare ska man sätta in? Eftersom det finns en brist på lärare, inte minst i vissa ämnen och det kommer att bli ännu värre. Kanske kommer detta problem bli smärre problem i Stockholm, för där beräknar man att det kommer fattas 11 000 lärare inom en sexårsperiod, se länk. Men alla vill ju till Stockholm – eller hur, så vi får väl inga problem? Fast ute i landet? Uppe i Norrland? I alla landsbygdskommuner? Vem vill flytta dit? Långt i från civilisationen och med en pissig lön. Om det är någon som tycker att jag raljerar över landsbygds-Sverige, så kan jag lugna er med att säga att det verkligen inte är min avsikt, utan att jag på riktigt ser detta som ett problem. Det finns många fördelar att bo i en mindre ort, men då behöver man också något att erbjuda om man vill ha dit bra lärare i en hård konkurrens som råder och kommer råda.

Något annat man vill satsa på är att öka antalet speciallärare – är det en lösning på skolans problem? Vad ska dessa göra? Handleda lärare eller skicka barn på utredning, som för övrigt verkar vara oerhört populärt just nu. Som någon slags epidemi – det gäller att hitta felet på barnet så fort som möjligt så att vi får arbetsro i skolan. Kan ju vara något annat som är fel? Eller ska speciallärarna jobba som i Nossebro – ja då kanske det kan bli något. Men att tro att specialpedagogen ska komma på sin vita springare och rädda skolan är en absurd och felaktig tanke.

Och det är ju faktiskt så att Jan Björklund har pratat om att öka lärarnas status under många, många, många år men vad har hänt? Lärarlegitimation! Blev det en succé? Valfläskets tid är inne och man har redan börjat bräcka varandra, se DN. Ännu en gång är jag rädd för att det bara blir populism och tomma ord, något som Expressen uttrycker i att Alliansen sumpat allvaret med skolan, se länk.  Men skulle Björklund och Baylan läsa de tre forskare som uttalar sig i DN:s reportage idag så skulle de få lite tips. ”Forskningen visar att lärarens förmåga att skapa lund och ro är långt viktigare för resultaten än exempelvis klasstorlek” och ”Ledarskap och praktik måste få ett ännu större utrymme på lärarutbildningarna. Dessutom behöver lärarlönen höjas för att locka fler kompetenta ledare” Martin Karlberg, Uppsala universitet. ”Lärarna behöver bli bättre på att förklara vilka regler som gäller. Det måste också beskriva sina förvaltningar på eleverna och bli bättre på att ta tillvara elevens önskan om delaktighet och inflytande” Marcus Samuelsson, Linköpings universitet. ”Dagens elever vill vara med och forma ordningsreglerna. De försök som gjorts i Sverige har gett goda resultat för ordningen, men man skulle behöva utforska det ännu mer” Joakim Larsson, Karlstads universitet. Just det – diskussion och samverkan med elever, bygga relationer, vara en ledare i klassrummet och fokusera på rätt saker.

Annars har jag själv några förslag som jag fört fram år ut och år in, men jag är ju bara en lite skitrektor från Haninge som bloggar ibland, så det är väl inget att lyssna på. I alla fall så anser jag att dessa fyra punkter är direkt avgörande:

  1. Satsa på lärarna, höj deras löner med 10 000 kronor i månaden. Klart att inte alla lärare är värda det, men det skulle skicka en så tydlig signal och det skulle öka förväntningarna på deras prestation. Lägg därtill att intresset för läraryrket skulle öka, så att toppstudenter skulle söka till lärarutbildningen.
  2. Se till att följa upp resultat från förskoleklass, så att inte en enda elev lämnar årskurs 3 utan ha grundläggande kunskaper, det vill säga kunna läsa flytande, skriva en begriplig text, behärska de fyra räknesätten med förståelse (om man kommit så långt). Resultatuppföljning innebär också att läraren arbete synliggörs, så att den lärare som inte levererar kunniga elever behöver förklara sina resultat. Det kan väl inte vara så att en elev ska gå 3 år i svensk skola (lågstadiet) utan att lära sig läsa flytande? Men så är det idag i alltför stor utsträckning.
  3. Tydligare och klarare lärarutbildning, där all form av betygsmotstånd skulle motverkas – låt i sådana fall Skolinspektionen tokgranska lärarutbildningen; litteratur, seminarier, undervisning, examinationsuppgifter och resultat. Dra in examinationstillstånd för de lärarutbildningar som inte sköter sig.
  4. Motverka PIE! Alla de som åker land och rike runt, utan att ha någon som helst förankring i om det man pratar om ger resultat – alltså verkliga skolresultat, men genom forskningsfusk, manipulering och lögn plockar man inte bara ut feta arvoden utan leder lärare, skolor och kommuner helt åt helvete. Åter igen granska, borde vara ett jobb för den nya granskningsmyndighetet. Ta kontakt med mig, jag har många konkreta tips.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

About these ads

38 kommentarer

  1. Skolan behöver inte fler specialpedagoger som (s) föreslår. Det var ett fatalt misstag att införa den utbildningen på 90-talet. Specialpedagogerna skulle handleda lärarna, inte arbeta med eleverna….Skolan behöver fler speciallärare som arbetar med barnens läsutveckling i främst förskoleklass och åk 1. Såsom de arbetar i Övningsskolan i Vasa där ingen elev passerar åk 1 utan att kunna läsa.


  2. De är inte olikheterna i olika partiets skolpolitik som oroar mig utan likheterna. Konsensus råder nästan och därför tror jag att skolfrågan kommer att vara en icke-fråga i valet. Man kommer att satsa på de små barnen. Man kommer att satsa på specialpedagoger och inte speciallärare. Man kommer att satsa på mattelärarnas löner. Till alla oss andra blir det ingenting.
    När det gäller ordningsfrågor håller jag helt med dig. Regelverket är bra. Problemet är att det inte följs! Av oss.


    • Kan du problematisera lite vad du tror varför Regelverk inte följs av oss och varför?


      • Många vuxna har svårt att sätta ned foten, att säga ifrån. Man tycker att någon annan ska göra detta. Vill man adressera ett problem som exempelvis att en elev mobbar andra måste man se reella händelser och stå för vad man sett i förhållande till eleven, föräldrar och skolledning. Och så måste man stå på sig. Lättare då att se bort och låtsas som om ingenting hänt. Lättare då att sitta och oja och voja sig på lärarrummet.


  3. Håller med om mycket du skriver om.
    Det som slår mig är att det är så många personer skolan som har sin utkomst i annat än att vara en lärare i helklass. Det är sva, spec, coacher, assistenter bitr rektorer, kurator, psykolog, sjuksköt osv. Och alla gör vad de kan för att berättiga sin existens. Problemet kan bli och är att det blir självuppfyllande. För att inte tala om alla utanför skolan som gör vad de kan för att berättiga sin existens.
    Jag upplever att det största hindret för goda skolresultat är många elevers inställning och motstånd att fokusera
    På skolarbetet, som på många sätt kan vara krävande. Tröskeln är hög att ta sig över, när det finns annat som ger omedelbart stimulans och där tröskeln är mycket låg och lättillgänglig.
    Kan man inte fokusera på lektionen och det känns tråkigt och krävande så ägnar man tankarna åt annat. I bästa fall något som inte stör undervisningen för övriga elever.
    Självklart är det önskvärt och nästan ett måste att undervisningen i ämnet är relevant och motiverande, men mycket är nötande och arbetsinsatskrävande.
    Jag tror att läraryrket måste bli ett statusyrke, där de bästa studenterna kan tänkas bli lärare. Kanske något högre lön men det är inte så viktigt. Läraryrket är och ska vara ett kall. I gengäld ska läraren ha fri tid utanför lektionstid och kunna styra sin egen tid.
    Åtnjuta många förmåner i statlig tjänst.
    Det kräver givetvis lärare som ser yrket som en uppgift i livet, men där är vi inte än på ett bra tag. Innan dess så får vi kämpa för att alla parter i samhället, även föräldrar, talar om vikten av utbildning och vårt gemensamma ansvar att underlätta för skolan och motivera att den är viktig för vårt välstånd.


  4. Johan!
    ”Handleda lärare eller skicka barn på utredning, som för övrigt verkar vara oerhört populärt just nu. Som någon slags epidemi – det gäller att hitta felet på barnet så fort som möjligt så att vi får arbetsro i skolan. Kan ju vara något annat som är fel?”
    Har du några idéer om vad för ”annat” som skulle vara fel?


    • Det finns nog många anledningar till att arbetsro inte råder, t.ex. att man tillåter surr och stök men försöker hindra det genom att skrika, hyscha eller själv höja rösten – har aldrig funkat. Att man inte tar elevstök på allvar, det vill säga sätter sig ner och talar med eleverna, talar med deras föräldrar. Att rektor, biträdande rektor, arbetslagsledarna, förstelärarna inte gemensamt manifesterar arbetsro och heller inte viker ner sig – det går inte bara att gå ut och säga, man behöver ligga på. Att ligga nära de elever som stökar, gång på gång påminna dem – inte skälla, utan se till att de lyckas. Det finns många fler tänkbara orsaker.


  5. Du har rätt i mycket, Johan. Men en sak blir fel: John Hattie säger inte alls att minskade klasstorlekar inte har någon effekt – det är en vantolkning som t ex SKL hjälpt till att sprida så att det nästan blivit sanning.

    Det Hattie säger, i Visible Learning, är att minskade klasstorlekar inte har någon effekt om läraren inte utnyttjar den ökade tiden med varje elev, utan fortsätter att undervisa på samma sätt oavsett hur många elever man har.

    Han konstaterar också att det är alltför vanligt att lärare just inte utnyttjar möjligheterna med en mindre klass, men att det förstås kan få stor effekt om man gör det.

    Och vad finns det för poäng med att föra fram statistik om ”antal barn per lärare”? Problemet är ju att det ser så olika ut! Vissa skolor har god lärartäthet, andra har det inte. Då blir ju kanske snittet bra, men är egentligen helt ointressant?

    Med detta sagt: jag tror inte heller att det är en bra idé att på högsta politiska nivå diskutera klasstorlek i det här läget och jag håller med dig om att det är andra åtgårder som behövs.

    Men att t ex ha 32 eller 16 elever i en undervisningsgrupp i svenska/engelska på t ex ett yrkestekniskt gymnasium (som jag jobbar på) – det är klart att det är en enorm skillnad! Med 16 elever hinner jag med att ge varje elev det den behöver, med 32 gör jag det inte. Så det är klart att klasstorleken har betydelse?


    • Hej Martin,
      Enligt John Hattie: Synligt lärande för lärare (Natur & Kultur) ligger klasstorlek på 113:e plats i rankning med en effektstorlek på 0,21 medan lärarens trovärdighet ligger på 4:e plats med 0,9 i effektstorlek, lärarens tydlighet på 9:e plats med 0,75 i effektstorlek. Jag är inget stort fan av SKL och kan nog tänka mig att man tolkar Hattie som man vill. Hattie är en metastudie som vi får tolka med viss försiktighet. Ändå visar ju Hattie åt en riktning. Sedan kan jag hålla med dig helt och hållet, om man inte gör något med resultatet utan kör på så spelar ingenting någon roll. Personligen tycker jag att 16 elever är på tok för lite – det blir ett väldigt dåligt klassrumsklimat för diskussioner.


      • Jo, fast i Hatties engelska original (den svenska översättningen täcker inte hela boken Visible learning) konstaterar han också det jag skrev i min kommentar: att den låga effekten beror på att lärare inte utnyttjat möjligheterna med en mindre klass i den utsträckning de borde.

        Sen håller jag inte med dig om att 16 elever är för lite för bra diskussioner – snarare tycker jag att det i grupper med t ex 32 kan bli svårt att få alla att komma till tals. Därmed inte sagt att just 16 elever alltid är det bästa heller.

        Men! Det är som sagt inte den diskussionen som ska vara i fokus nu, det håller jag med dig om, så jag lägger ner den nu själv. Det är bara det att jag är trött på att SKL:s nidbild av vad Hattie faktiskt säger om klasstorlek fått sådan stor spridning.


    • Om 16 eller 32 elever: .
      Min erfarenhet är att undervisningen i klassrummet är ganska likt oavsett om antalet elever är 16 eller 32. Däremot tar det övriga arbetet, med rättning/kommentering osv betydligt mer tid och kraft, om antalet elever i klassen är 32. Varje elev innebär arbete i ”rättning”, dvs skriftliga eller muntliga kommentarer. Att kommentarerna är meningsfulla är viktigt för att eleven ska kunna arbeta vidare och för det krävs det mycket eftertanke och arbete med kommentarerna. Själv undervisar jag i svenska fyra gymnasieklasser om 26 elever. Det står väl ganska klart att ”rättningsarbetet” är mer eller mindre tidskrävande (och betungande) beroende på om man har 16, 26 eller 32 elever i klassen. Det är ett ganska enkelt räkneexempel: 4x26x6 uppgifter/termin = 624 arbeten. Om varje uppgift tar en timme att ”rätta”/kommentera… ´(nu är det ju inte så att 6 uppgifter är ett fastslaget antal uppgifter, men jag tror att antalet är ganska vanligt, men även om det skulle vara 3 blir det många arbeten att kommentera)
      // Stella, gymnasielärare, svenska


      • Fick inte med den sista meningen: klasstorleken har betydelse. Punkt.


      • Jag håller som fysik och matematiklärare inte helt med om att det mellan 16 och 32 inte är någon skillnad. Jag håller inte heller med Hattie att man undervisar på samma sätt. Någonstans vid 22-23 slår undervisningen i just väl strukturerade ämnen över att bli än mer koncentrat till vissa huvudmoment. Det är alltså en viktig skillnad för LÄRAREN och dennes behandlande av innehållet som sker. Detta märktes just i den särskilda kursen då nivån automatiskt höjdes då man har ett större antal ”duktiga” och ”krävande” elever.

        Systemet med helklass och halvklass var enligt min mening bättre just på grund av helklassen då läraren tvingades till en högre eller vidare zpd.

        På samma sätt är det med föreläsningen på en ”lärarfortbildnig” om det bara sitter fysikadjunkter som ska lyssna vad en ”pedagog” har att säga om Vygotskij.

        På lärrarutbildningar skulle det inte skada med mer storföreläsningar om ex-vis Vygotskij som är ”öppna” för pesonal från teknisk fakultet. Speciellt då mottsättningen mellan vardag och vetenskap behandlas.

        Det är alltså inte bra för läraren om klassen blir för liten.


  6. Efter tips från en tidigare kollega har jag läst dina blogginlägg med stigande intresse. Jag tycker att du ofta träffar rätt i såväl din kritik som i dina idéer om vad som kan förbättra resultaten i den svenska skolan även om du slirar ibland när du tar ut svängarna. Alltför få röster hörs från ”fronten”, dvs från oss som har sin dagliga gärning i den svenska skolan, och som dessutom har ansträngt sig för att genomlysa vad som gått snett och själv arbetar hårt för att göra ett gott jobb. I stället har det du kallar för det pedagogiska ideologiska etablissemanget (PIE) fått göra sig breda och påverkat det politiska etablissemanget. Tyvärr har denna kräftsvulst påverkat breda lager bland lärare och rektorer.

    Jag har arbetat i skolan betydligt längre tid än du; jag började som lärare på grundskolans högstadium redan i slutet av 70-talet. Sedan ett antal år arbetar jag som rektor på gymnasieskolan och nu dessutom som utvecklingsledare för hela gymnasieverksamheten i min kommun. Redan i början av min lärartid reagerade jag mot förflackningen av skolans kunskapsuppdrag och deltog i den då aktiva ”kunskapsrörelsen”, anförd av Gunnar Orlander och några till. På den tiden fanns det många lärare som bjöd motstånd men det blev allt svagare med tiden: Med kommunaliseringen accentuerades problemen, när skolutvecklingen dessutom skulle hanteras av lokala makthavare utan insikt eller adekvat utbildning och därmed lätta offer för PIE. Jag har dock med intresse och optimism noterat att utvecklingen kommit ikapp och att inte minst PISA-resultaten äntligen gett en tydlig signal vad som hänt den svenska skolan. Jag tycker också att skolan fått ett politiskt fokus på såväl kvantitativt som kvalitativt högre nivå. Fortfarande är man fortfarande ofta ute och cyklar. För närvarande verkar debatten dessutom mest handla om att populistiskt övertrumfa varandra, men man pratar i alla fall om kunskap, som för några år sedan nästan var ett tabu-ord i skoldebatten.

    Fint Johan att du kämpar. Fortsätt så! Jag ska nog också läsa din bok.


    • Tack Stefan!


  7. Håller med! Tycker också att Anna Dahlberg i Expressen skriver en lysande ledare: http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/hur-kan-alliansen-missa-allvaret/


    • Tack Solan, jag ska genast bifoga denna artikel till blogginlägget.


    • Faktiskt riktigt bra artikel


      • Det svåra är just detta att Anna Dahlberg har vågat fånga de verkliga problemen. Här kan vi verkligen tala om att ”vända en supertanker”, men jag tror dessvärre att det måste göras. Frågan är bara; var finns det politiska tålamodet?


  8. Klasstorleken har betydelse, men den är inte allt. För mig själv som är ämneslärare och har många olika klasser betyder antal elever lite. Klassens sammansättning betyder mer.
    Dvs 7 stycken i en 16 grupp som behöver igångsättning och enskild hjälp får mindre tid av mig än 3 elever i en 28 grupp.


  9. Jan Björklund kanske inte är den allianspolitiker som idag driver skoldebatten. Har inte Reinfeldt mer och mer profilerat skolfrågorna? Oavsett vilket, det är inte lätt att vara utbildningsminister.

    När alliansregeringen tillsatte en utifrån (OECD) ledd utredning i december 2013 med anledning av PISA-resultatet kanske man kunde tro att denna utredning skulle användas i den politiska debatten. Bl.a. kom utredningen, liksom Hattie m.fl., fram till att klasstorleken inte har en avgörande betydelse för elevers skolresultat. Ändå är det just detta, mindre klasser och fler lärare, som både socialdemokrater och alliansregeringen nu tävlar om.

    Fördelen med PISA-resultaten är det empiriska materialet. Forskare, beslutsfattare etc. kan ”med egna ögon” se vilka frågor som ställdes och vilka värden på hur elever löste dessa frågor.

    Nackdelen med PISA är att det inte finns någon teori. Istället för en teori kan vilket politiskt parti som helst lägga in sina egna ideologiska värderingar.

    Fördelen med John Hatties metastudie är att det finns en teori. Mycket förenklat kunde man sammanfatta hans teori enligt följande: Dvs, synlig undervisning-synligt lärande är: ”When teachers SEE Learning through the eyes of the student. and When students SEE theirselves as their own teachers” (Hattie 2009, p. 238).

    Nackdelen med Hattie är att han inte presenterar en genomskinlig empiri. Han summerar 850 tidigare metastudier som är relaterade till elevers måluppfyllelser. Men vilka lärandemålen var framkommer inte. Lägg därtill att metastudierna berör olika ålderskategorier, olika kulturer etc etc. Detta leder i sin tur till att vi får ett medelantagande som kan leda helt fel i specifika fall, t.ex. vad gäller klasstorlek.


    • Hej igen Johan!

      Dina fyra förslag är intressanta. Det är svårt att empiriskt föra i evidens att förslag x kommer att leda till resultat y. Jag ämnar dock försöka mig på en utläggning i några tänkbara antaganden och följder som ligger bakom dessa fyra förslag.

      Förslag 1: Pengar är det som styr människor. Får lärare bara högre lön så gör de ett bättre arbete. Det är ett gammalt antagande som empiriskt bygger på det omvända. Om arbetare gör ett bra arbete ska de få högre lön. Empiriskt fungerade detta bl.a. i Fordfabriker etc. Men sedan 1960-talet har vi i Sverige haft en delvis annan arbetsfilosofi, där arbetet också förväntas vara utvecklande etc etc. Pengar och status. Eftersom status tilldelas av omgivningen så är det inte heller givet att en högre lön ger ökad status. Individuell lönesättning – är ett intressant inslag i offentlig sektor. Det tvingar de offentliganställda att värdera sina egen insats som då får ett betyg, en individuell lön. Osäkert hur det påverkar övriga faktorer som vi antar är viktiga i ett arbete, t.ex. arbetsklimat, social samvaro etc etc.

      Förslag 2: I en mål- och resultatstyrd skola borde detta vara en självklarhet. Som jag uppfattar det ligger en konfliktlinje i hur denna resultatuppföljning ska gå till. T.ex. om fokus ska vara på utifrån styrda resultatkontroller typ nationella prov eller på inifrån styrda resultatuppföljningar som antingen är förankrade i lokala skolorganisationer där rektor har ansvaret eller i lärarprofessionerna där respektive ämne är det som driver såväl undervisning som resultatuppföljning. Det sistnämnda bygger på en specialisering och arbetsdelning.

      Förslag 3: Detta förslag är problematiskt eftersom det bygger dels på att en högskoleutbildning omyndigförklaras samtidigt som den förväntas vara en högskoleutbildning som t.ex. tar upp olika konfliktlinjer inom forskningen. Om skolinspektionen ska granska lärarutbildningen så bör denna utbildning ske ute på skolorna. Det vill säga förslaget bygger på att utbildningen lever under samma villkor som skolorna och därför borde det mesta av utbildningen läggas ute på skolorna. Om vi dock betraktar lärarutbildningen som en akademisk utbildning och att den ska locka till sig de största akademiska talangerna är det osäkert om detta lyckas utifrån att lärarutbildningen särbehandlas. Det som dock bör nämnas är att den examen en lärarstudent får är en yrkesexamen. Denna examen skiljer sig mot om studenten hade valt rena ämnesstudier, t.ex. läst två år statsvetenskap och dito sociologi. Då hade hen fått en fil. mag som är en akademisk examen, vilket hen inte får i en lärarutbildning. Fördelen med Johan Kants förslag är att Högskoleverkets kontroll/utvärderingsfokus på examensarbeten tonas ner. Högskoleverkets utvärdering av alla akademiska utbildningar har fått svidande kritik av t.ex. ENQA, ett europeiskt samarbetsorgan för högre utbildning. Bl.a. menade ENQA att Högskoleverket är alltfört styrt av regeringen (Dvs. Alliansen) vad gäller utvärderingar av högre utbildning.

      Förslag 4: Ja, där passar jag just nu. Men den ligger i linje med mitt egna, lite ironiska, förslag 5.

      Förslag 5: Eftersom det sker en utökad kontrollapparat vad gäller all högre utbildning så föreslår jag att vi ändrar ideologi vad gäller lärande: Från att alla elever/studenter vill lära till att ”Du ska inte tro på en student”. Det sistnämnda med anledning av att Urkund med flera system har införts för att kontrollera att studenter inte plagierar i sin text. Samtidigt finns det ett ökat kalkylerande vad gäller studenter. Den målstyrda utbildningen, införd genom Bologna, som för studenten ska vara så genomskinlig som möjligt har frammanat ett ökat rationalistiskt tänkande utifrån – vad behöver jag göra för att bli godkänd?


      • Hej Pär,

        “Pengar är det som styr människor”

        Vi har i alla fall sedan 1920-30 talet data som pekar på att pengar inte betyder ”allt”, genom bl.a. Elton Mayos arbete.

        Jag skulle nog tvärtom hävda att verkligheten visat sig vara mycket mera komplex, och att man ofta måste lägga till faktorer som: mening, skapande, utmaningar, ägarskap, identitet och stolthet m.m.

        Du måste också ta hänsyn till andra dimensioner som: utbildningsnivå, ansvar och social kontext.

        Till detta kommer att effekten av att olika faktorer inte alltid är linjärt proportionella över alla intervall.

        Det verkar också finnas relativa brytpunkter, så att “pengar” kan ha en stor inverkan under en viss punkt, men över den punkten kan betydelsen sjunka mycket kraftigt, (eller helt försvinna), och underordnas andra faktorer.

        Dvs lönen måste vara “tillräckligt” stor. Ligger lönen under den nivån så blir den en helt avgörande faktor för en individs val, men om lönen väl når upp till “brytpunkten”, så blir plötsligt andra faktorer avgörande, som t.ex. arbetsmiljö, ansvar, professionell frihet etc.

        ”Individuell lönesättning – är ett intressant inslag i offentlig sektor. Det tvingar de offentliganställda att värdera sina egen insats som då får ett betyg, en individuell lön”

        Indirekta empiriska data från framgångsrika länder när det gäller utbildning, och vad vi tror oss vet om hur vi som människor kognitivt fungerar i vår kulturella miljö, pekar (enligt mig), mot att individuell lönesättning inom skolan är mycket destruktiv, av ett antal egentligen väldigt logiska skäl.

        En faktor som verkligen lyser igenom när man läser om skolsystemen i bl.a. Finland, Kanada, Japan och Singapore, är hur oerhört centralt samarbete mellan mycket väl utbildade och motiverade lärare och rektorer verkar vara.

        Samarbete mellan kommuner, mellan skolor, mellan lärare. Man lär, och delar med sig av kunskaper och erfarenheter. Man studerar kollegor, och kollegor studerar och ger feedback tillbaka. Man kan hjälpas åt att ta fram och testa nytt material, nya idéer, med perspektiv på ständiga förbättringar.

        Om vi ställer det mot vad vi vet om individuell lönesättning, så är (så långt jag förstår det) en av de absolut tydligaste och starkaste effekterna, att det minskar förtroendet mellan människor och viljan till att samarbeta. Vidare så ökar det normalt också spänningen och konfliktbenägenheten, minskar innovationsviljan, och ökar administrationen.

        Individuell lönesättning kan säkert fungera fantastiskt bra i vissa sammanhang och miljöer, men jag är väldigt tveksam till att införa det i miljöer där vi vill att ”sociala normer” och mänsklig värdighet ska gälla, samt samarbete, kollektivt ansvar och omvårdnad (bör/ska) väga tungt, som för t.ex. sjuksköterskor eller lärare.


  10. Kan jag få komma in med röst från en elev i dagens skola? Det är från min dotter, 12 år, som nu går i sexan. Det rör mobiltelefoner och om de stör skolarbetet. Det är inget litet problem som lätt kan viftas undan.
    Vi, hennes föräldrar, har tidigare inte ansett det minsta nödvändigt att hon har en mobil, hon är för liten, vill vi nå henne i skolan ringer man skolexpeditionen, om det hänt något i skolan ringer skolan oss.

    Men när barnen skulle börja åka skolskjuts hem, då fick hon den billigaste kontantmobilen, detta för att min man skulle kunna ringa om han inte hann fram till hållplatsen i tid ( tre km från vårt hem längs en kraftigt trafikerad väg där ingen håller hastighets-begränsningen, vi bor på landet..så att ungarna går hem själv finns ännu ej på kartan)

    När hon fick mobilen så frågade jag hur man i skolan förvarade elevernas mobiler. Naiv som jag var hade jag inte en enda tanke på att skolan faktiskt tillät elever att ha något så distraherande som en mobil i klassrummet. Det är ju som om man skulle tillåta elever att ta med sig sina leksaker ! För ungar, och även vuxna, går på minsta motståndets väg. Roligare att flippa med mobilen än att hålla på med skolarbetet… eller jobbet… Nå, jag fick då höra att fröken hade ett sk ”mobilfritids” i en låda där alla mobiler fick bo under skoldagen. Detta lugnade mamma…

    Men några veckor senare när vi satt och småpratade kom det fram att det där ”fritidset” var i högsta grad frivilligt! Skolan tillät ungarna att ha OCH hålla på med mobilerna under lektionerna! Min dotter berättade hur hon upplevde det som väldigt störande. Även om fröken sade till så kom nästan alltid det näbbiga svaret ” Men jag MÅSTE ta det här smset, det är från mamma” eller ngt liknande. Dottern berättade vidare om flippande på facebook, förutom flitigt smspipande! Min dotter upplever detta som väldigt störande för studieron- det är faktiskt hennes egna ord om det hela! Så att säga att mobiler i klassrummet inte är ett problem, det är helt fel! Mobiler bör absolut vara, oh hemska ord, förbjudna under skoldagen. INte av allmän gammalmodig jäklighet, utan för att just ge eleverna en ökad chans till studiero.

    Vidare framkom att barnen numer inte leker, på rasterna gick alla omkring med sina smartphones ( vilka föräldrar har råd, och så dåligt omdöme, att ge sin 11-åring en I-Phone!?). Det var bara en klasskompis och min dotter som verkligen lekte, symptomatiskt fick de bara med sig yngre barn i sina lekar, kull, hage etc- gamla hederliga lekar, de jämnåriga satt med ansiktet klistrat vid Facebook.

    Jag frågade skolan om hur detta kunde få fortgå? Jag fick svaret att man tillät mobiltelefoner bara de inte störde eller märktes. Jag framförde att de visst både syntes och i allra högsta grad märktes, för att inte tala om att de störde andra elever, men ingen förbättring. Nej, nu var jag orättvis, en förbättring har inträtt, man får inte ha med sig mobilen ut på rasterna ( om man nu har koll på det förstås), men tydligen har man från skolan då sett att ungarna verkligen leker mer nu när de är ute- gudskelov! De är barn, tids nog hamnar de i grottekvarnen och vuxenlivets allvar- de behöve inte hamna där redan.

    Nu ska ungen in i högstadiet. Vi har våndats, men tillslut valt en kommunal skola där man bland annat har tydliga ordningsregler, inga drakoniska förstås, men vettiga. Till dem hör att man inte har mobilen framme alls under lektionen, och absolut inte använder den heller. Däremot vet jag inte om eleverna får använda den som miniräknare- men då är det ju lätt att man slinker in på annat…

    Självklart är ju att ordning i en klass, den beror på lärarens personlighet- det har vi väl alla erfarenhet av från vår egen skoltid. jag trodde inte, för det har skolan sagt, att de inte fanns några sanktionsmedel för läraren att ta till mot stökiga elever. Men döm om min förvåning när jag läste skollagen och ser att läraren har rätt att ta ut en störande elev ur klassrummet. bra eller dåligt? Tja, det är en markering att beteende inte tolereras, och det är bra. Funkar det i längden? Beror nog helt på barnets personlighet. Själv var jag ett snällt och duktigt barn i skolan, men även jag åkte ut en gång efter att ha näbbat mig och varit rejält uppkäftig. Klart som korvspad att jag var ”kränkt” och arg, men såhär 38 år efteråt så kan jag förstå min magister. Jag betedde mig oförskämt, och det blev konsekvenser.


    • Hej Charlotta. Jag håller helt med dig att detta är kanske det största akuta problemet vi har idag. När sedan det flippade klassrummet kommer på tapeten och genomgångar läggs ut på Youtube är konflikten ett faktum. Vi sliter vårt hår med detta


  11. Det finns på SVT Play utlagt den utfrågning som gjordes i riksdagen den 18 februari 2014 med anledning av Sveriges PISA-resultat. Jag väljer att ta upp något från vad Astrid Pettersson, professor vid SU, sa vad gäller PISA-resultaten i matematik för Sverige.

    Med viss reseration för att jag inte uppsnappat hela mätproceduren konstateras följande att det som påverkar Sveriges elever negativt i jämförelse med övriga OECD-elever är:

    Skolk -52p. Dvs ingen skolk kunde öka PISA-resultaten med 52 p.
    Ängslan -38 p.
    Sen ankomst -30 p
    Elevorienterad undervisning -15 p
    Formativ bedömning – 9 p
    Lärarinriktad undervisning – 4p(t.ex. tydligt ange mål med undervisning)

    Det som påverkar eller skulle kunna påverka Sveriges elever positivt är:
    Kognitiva aktiviteter + 6 p (t.ex. att läraren ger problem till eleverna som kräver att de tänker under lång tid, där det inte finns en given lösningsmetod etc.)

    Högst ökande av poängtal vid PISA skulle motivation, realistisk självvärdering etc. kunna ge.


    • Kognitiva aktiviteter utan kunskap, skapa motivation för att lära sådant som eleverna utan kunskap inte förstår att de måste ha, självbedrägeri genererat av att belöna nonsens. Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet. Vips har vi hamnat i nian utan att kunna någonting, men med ett stort självförtroende som grusas på nolltid i den verklighet eleven möter.


      • ”Vips har vi hamnat i nian utan att kunna någonting, men med ett stort självförtroende som grusas på nolltid i den verklighet eleven möter.”

        Det här är något som bekymrar mig mycket, och på många sätt, inte minst I ljuset av vad forskningen verkar pekar mot när det gäller skillnaden mellan självförtroende som är “förtjänat”, dvs när det finns en verklig “konkret” grund för det, eller om det är “oförtjänt”, dvs man har aldrig tvingats testa “vingarna” i ett “skarpt” läge.

        Det är ju något av en ironi, att när man vetenskapligt började att testa självförtroendet hos personer som t.ex. regelbundet mobbade andra eller misshandlade sin parter/fru m.m., så visade det sig att de många gånger inte alls har någon “brist” på självförtroende, tvärtom, deras självförtroenden är ofta skyhöga.

        Problemet verkar istället vara att dessa självförtroenden är “oförtjänt”, dvs man har ett högt självförtroende utan att ha skäl för det, vilket verkar leda till att varje gång dessa förtroenden riskeras att “rubbas” genom att verkligheten hotar att sticker hål på “bubblan”, så blir resultatet ofta att man slår utåt, istället för att rekalibrera sin egen uppfattning om sig själv… man blir hyperkänslig för allt som kränker ens självbild, och kräver ”respekt” av allt och alla.

        Jag tror inte att alla elever som nu går ut skolan kommer bli mobbare och hustrumisshandlare, men, jag undrar om att inte ge eleverna förutsättningar att forma en realistisk verklighetsuppfattning om och kring sig själv, inte kan vara ett av de största (och för samhället kostsammaste) ”sveken” som den moderna skolan begår mot en elev idag?


  12. Förfallet i fortbildningen har rektorerna stor skuld till. Det är rektorerna som köper in alla dessa inspiratörer, coacher och
    andra äventyrare som på inga meriter alls tar på sig rollen som
    skolutvecklare. Rektorerna borde veta bättre. Men idag räcker
    det med ”pedagogisk insikt” för att bli rektor!


    • Nicklas. Jag håller med helt. Fysikämnet är ”fostrande”. Var rättare sagt. It’s no more. Både allmän och särskild kurs var fostrande. 8 frågor på vardera. Kan du eller kan du inte? Division med ett tvåsiffrigt tal… Göra en layup, OCH INTE MINST LUMPEN – FÖR ALLA. Jag försökte slippa. (Jag var idrottsman och kunde vara lagspelare men… ) 4(!) repövningar…

      Jag tror ALLA svenska elever skulle behöva vara i en segelbåt minst en vecka, i en skogsskoja… INNAN de blir ”hopplösa fall”. Varför inte LAGA MAT åt hela klasser. 5 stycken presumtiva ”rötägg” med kockmössa…..


      • @hakanbrm

        Om jag inte minns fel så finns det ett gammalt afrikansk ordspråk som säger ungefär,

        ”Ett lugnt hav ger inga skickliga sjömän”

        Jag tror det ligger en hel del visdom i det, och jag delar din uppfattning att ”lumpen” hade ett värde som låg långt bortom syftet att bara upprätthålla vårt nationella försvar.

        Det kastade ut många unga män långt bort från deras egen bekvämlighetszon, till platser de aldrig skulle ha kommit av egen kraft eller fri vilja.

        Det gav många förutsättningar till att få ett djupare och bredare perspektiv, både kring sig själv och samhället i stort.

        Det finns nog även en annan djup paradox begravd här som berör skolan och synen på lärandet, något som jag också tror @stenfundringar ovan närmade sig, nämligen,

        hur kan du sakna något som du inte visste existerar, och hur kan du bedöma värdet av en erfarenhet utan att själv ha personlig erfarenhet av den?

        Det går kanske att betraktas som en variant av Baron Münchhausens dilemma; mannen som sägs ha lyft sig själv och sin häst ur ett träsk genom att dra sig själv i håret…

        Det är ju ett trick (som jag skulle vilja hävda) nästan aldrig historiskt visat sig fungera i verkligheten, och att bygga ett generellt system på vad som närmast måste betraktas som ett undantag, (utan konkreta tydliga empiriska bevis som visar på dess effektivitet), känns ju milt sagt underligt.


      • Man talar om curlingföräldrar men vad vi ser är ju faktiskt mycket ofta en ”curlingskola”.
        Men jag ser ett litet hopp i horisonten. Jag har under en längre tid titta på olika läroböcker i matematik och det mesta är ”curling”, men det finns ett lysande undantag. Studentlitteratur har tagit upp den finska läroboksserien ”min matematik” översatt den och kallar den ”Favorit matematik”. Den är helt enkelt lysande. Studentlitteratur har naturligtvis varit tvungna att införa det Håkan kallar för den nya mängdläran, men den är ju precis som den gamla mängdläran politiskt påklistrad och tjänstgör mest som paus i arbetet för eleverna.


      • Visst behövs pausar. Även lite mängdlära i ”kombinatorik”. Du har så rätt Sten. I Sverige finns aldrig någon hejd. Vad var det för fel på dagmamman? De fick inte vatten och bröd. AB Sverige. Byaskolor läggs ner. Var är alla ENKLA lösningar? Inte behöver alla vara ”pedagoger” för att spela fotboll på dagis,


  13. Vad säger du Johan och ni övriga om Alliansregeringens nya förslag.
    – Nationella prov som rättas centralt
    – Slopade skriftliga omdömen
    – Betyg från årskurs 4
    – Läskunnighetsmål i årskurs 1

    Får ni någon arbetsro i skolan utifrån dessa förändringar?

    Hur länge ska lärare acceptera att deras profession styrs så mycket av den politiska nivån?

    Och notera. Om detta beslutas i riksdagen så har ni endast att acceptera ett demokratiskt beslut, inte obstruera. Det har vi fått nog av på alla andra nivåer vad gäller skolan.


  14. Apropå regeringens föreslag att nationella prov ska rättas centralt – jag är särskilt intresserad av nationella prov i samhällskunskap.

    Förra året var det t.ex. en fråga i detta prov där eleven skulle redogöra för det s.k. ekonomiska kretsloppet. Hur ska en sådan redogörelse bedömas? Exempelvis hade nobelpristagare i ekonomi under början av 2000-talet tagit bort bankerna som en del i detta kretslopp. Var dessa ekonomer före eller efter sin tid? Hur ska elever förhålla sig till läroböcker respektive till den ekonomiska vetenskapen? Hur ska nationella rättare förhålla sig till olika samhällsvetenskaper respektive skolkunskaper i samhällskunskap?

    Inom parantes kan nämnas att dessa ekonomer som under 2000-talets första del hade utelämnat banker i detta kretslopp har blivit starkt ifrågasatta – beroende på att bankerna har en central roll när pengar produceras på kredit. Att somliga hushåll hade skulder trodde dessa ekonomer skulle jämna ut sig på en nationell nivå, men där fick de chi. Och hur ser vi I Sverige på hushållens skuldsättning till bankerna? Att medborgarna har en statlig garanti låter ju bra. Att staten har ordning på sina finanser låter ju bra. Men vad händer när hushållens skuldsättning till bankerna når en nivå som gör att staten får ta över en del av denna skuldsättning?


  15. Som jag har hävdat tidigare, både här och i bloggen Skola och samhälle, är det svårt att förstå skolan om vi inte sätter in skolan i ett bredare samhällsperspektiv. Och när jag läser kommentarerna här så tolkar jag att många av kommentatorerna gör detta.

    En skillnad vill jag dock framhålla. Vad som vi uppfattar vara, är, och hur vi vill att det ska vara, bör.

    Jag menar att samhällsutvecklingen har i Sverige gått från att kollektiva rörelser, t.ex. arbetarörelsen, med kollektiva avtal där individer har kunnat inlemma sig, varit dominerande. Till mer individuella lösningar utifrån en förändrad ekonomi (som bäst förklaras menar jag genom förändringar som började under 1970-talet, ideologiska men också monetära, t.ex. att guldet försvann som en gemensam värdemätare på pengar.)

    Detta betyder att vi idag har kollektiva fackföreningar som kan försvara eller kanske till och med hävda rätten till individuella lönesättningar. Notera dock en ideologisk förändring från 1960-talet. Arbetet skulle då även vara utvecklande. Dvs. arbetet kunde då också vara en plats för självförverkligande, inte bara ett medel för att få lön, trygghet etc.

    När arbetet kopplas ihop med en global ekonomi får vi dock en del intressanta poler. Å ena sidan har vi den gamla kollektiva välfärdspolen som bl.a. betonade full sysselsättning och trygghet. Å andra sidan har vi den individuella välfärdspolen som betonar frihet, flexibilitet och självförverkligande.

    Ett sätt att förena trygghet och flexibilitet finns i en politisk-ekonomisk policy benämnda ”flexicurity”, t.ex. i Nederländerna och Danmark. Denna innebär att medborgare som har kommit in i arbetsmarknaden har en viss ekonomisk, social, rättslig etc. grundtrygghet även om hen skulle bli arbetslös. Samtidigt som arbetsgivaren, beroende på den globala ekonomin, har rätt att säga upp arbetare utan någon turordning etc..

    Vad kommer då skolan in? Ja, å ena sidan så betraktas eleverna tillhöra ett kollektiv med individuella rättigheter att få lära sig att skriva, räkna, läsa etc. Dessa individuella rättigheter ska garanteras genom vuxenvärlden. Dvs. skolan försöker säkerställa garantier för att alla ska nå målen. Å andra sidan förväntas skolan fostra ansvarstagande individer som passar in i en flexibel ekonomi, vilket bl.a. förutsätter, menar ekonomerna, ett livslångt lärande och att individer vill ta risker att pröva på något nytt. Risker och att pröva på något nytt främjas bl.a. genom entreprenöriellt lärande – menar somliga.


    • En sista fråga:

      Hur ställer du dig Johan och ni övriga er till att en hjärnforskare, Martin Ingvar, av regeringen har utsetts att utreda frågan om betyg i årskurs 4?

      Jag konstaterade för några år sedan att nationalekonomi och biologiska vetenskaper har skjutit fram sina positioner vad gäller studier av människans vara eller om det nu är hur människan borde vara.


      • Nja vad en hjärnforskare har med detta att göra är väl i det närmaste makabert. Tyvärr kommer det från Matematikdelegationen 2004 och dess fortsatta framfart. De är fixerade vid hjärnan och ”strukturer”.

        Det är väl bara att kolla upp vissa färdigheter i matematik. Nu står ju inte heller dessa klart uttalade i kursplanen.

        Att sätta BETYG på så tidig nivå är löjligt. Vad var det för fel på färdigheter.

        I matematik har lärarkåren sig själv att skylla. Det är ju så mycket mer som tränas påstår de. ”Strukturer” i hjärnan. De ropar på Martin Ingvar. Han verkar veta vilka frågor man ska ställa. Svammel. Hur f-n kan han ta på sig uppdraget. Prata om IQ-tester.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 302 andra följare