Skolnära forskning – vilket skämt!

För någon vecka sedan fick jag i handen en skrift som heter: Från motstånd till framgång – att motivera när ingen motivation finns. Den är skriven av Martin Hugo, lektor i pedagogik för lärande och kommunikation på Högskolan i Jönköping. Denna skrift är en produkt av Hugos avhandling och gjorde mig och några andra personer jag känner riktigt upprörda.

Dags att släppa John Dewey

Jag har flera gånger i olika sammanhang ifrågasatt John Dewey, till en dels förtret. Bland annat sade jag på UR:s program Jakten på det demokratiska klassrummet, att så länge lärarutbildare, skolforskare, lärare och rektorer hänger fast vid Dewey, där formerna för arbetet i skolan är viktigare än att eleverna lär sig någonting så kommer det inte hända något. Detta har retat en och annan, till och med att man tillskriver mig vara okunnig, trots att det var ett mycket kort inslag och att vad som menades med det jag sa inte diskuterades.

Pedagogiskt nätverk

För några år sedan blev jag förbannad och det resulterade i att jag för drygt ett år sedan skrev en bloggserie om ett informellt pedagogiskt nätverk. Nu när diskussionen har varit på nivå: ”Vem har förstört svensk skola”, så tycker jag det är på plats att jag publicerar dessa blogginlägg igen, för nytillkomna läsare. Håll till godo och håll i hatten:

Demokratiskt arbetssätt – en demokrati eller inte?

En intressant debatt har de senaste dagarna rasat på min blogg. En av dem som diskuterat Jan, som är NO-lärare på gymnasiet. Så här skriver Jan om Fredrik Häréns framträdande: ”Jag tycker att Fredriks budskap om att det inte finns någon motsats mellan kunskap och kreativitet helt drunknar i det motsatta att skolan borde satsa på kreativitet istället för kunskap. Ett kraftfullt felaktigt motsatsförhållande skapas”.

Pedagogiskt nätverk

Jag vet inte hur många av mina nya läsare som har uppmärksammat den kartläggning av ett dolt informellt nätverk som gjorde för ett år sedan. Bakgrunden till varför jag skrev denna bloggserie går att läsa i första blogginlägget. Bloggserien ligger permanent ute på min blogg. Här är länken.

Äntligen tar DN in en lärare på debattsidan

Då har det äntligen skett, Dagens Nyheter har låtit en lärare få komma till tals. I dagens tidning har Heléna von Schantz med ett debattinlägg där hon menar att det är dags att återinföra studentexamen. Det är en bra artikel, värd att läsa och jag delar hennes åsikter. 

Christian Lundahl tar ton mot Jonas Vlachos

På debatthimlen har några nationalekonomer seglat upp som de stora debattörerna, när det gäller skola och betygsättning. En av dessa nationalekonomer är Jonas Vlachos, som kommit med både debattinlägg på Dagens Nyheter, uttalat sig i en rad debatter och kommit med forskningsrapporter. På nättidningen Skola & Samhälle ger sig skolområdets mest ”hypade” forskare Christian Lundahl på Jonas Vlachos, i dennes försök att lobba för att ta ifrån lärarkåren rätten till bedömning. Lundahl menar att Vlachos vill dra tillbaka skolan till en tid för länge sedan, vilket jag håller med Christian Lundahl om. Över lag ger Lundahl en bra beskrivning av skolan, läs själva.

Pedagogiskt nätverk – en påminnelse

För ni som har börjat läsa min blogg och kanske inte har sett, eller läst den långa bloggserie som jag skrev i början av året – här kommer länken till serien. Ett inofficiellt nätverk med dold agenda, som har varit förödande för svensk skola. Och det är inte ens konspirationsteori!!

Öppet brev till Viveca Lindberg

Efter ett seminarium på Stockholms Universitet, före detta Lärarhögskolan i Stockholm (LHS), skrev jag ett blogginlägg som jag kallade ”Kunskapsseminarium med flum” (23/11-11). Det handlade om läroplanen Lgr 11. Vid detta seminarium var Ingrid Carlgren, Inger Eriksson och Viveca Lindberg med – denna trojka som har varit verkliga makthavare på LHS.

Cirka en månad senare, den 18 december kommenterade Viveca Lindberg mitt blogginlägg. Lindberg började kommentaren: ”Johan Kant – och alla andra som önskar checklistor – glömmer att jag har en bakgrund som lärare”.  Jag skrev samma dag en kommentar där jag frågade Viveca Lindberg vad exakt hon menade med checklistor. Jag ville öppna för att diskutera vad vi menade med checklistor så att vi var överens om vad vid var överens om – oavsett om vi hade olika åsikter. Jag fick inget svar.

Den 18 februari ställde jag åter frågan i blogginlägget: Vad menar Lindberg med checklistor. I detta blogginlägg svarar jag på det inlägg Lindberg gör i min blogg den 18 december. Lindberg har vid skrivandets stund inte svarat.

Jag har varit på Skolverkets seminarium när det gäller Lgr 11, se blogginlägget: Nermontering av svensk skola. Vid detta seminarium berättar folket från Skolverket att den ”expert” man har haft till hjälp när det gäller kunskapskrav och matriser är Viveca Lindberg.

Pedagogiskt nätverk

Jag skrev en bloggserie om ett informellt pedagogiskt nätverk, med dold agenda, som har stort ansvar för att svensk skola är på dekis. Om du har missat denna serie och är intresserad, läs här.

Ekonomin sänker skolan

Johan Tralau, docent i statskunskap skrev igår (fredag 25/2-11) på Dagens Nyheter kultur ett debattinlägg. Det var ett mycket bra debattinlägg och jag upplever att de missförhållanden som Tralau lyfter fram i högsta grad stämmer och är ett stort problem för svensk skola. Rubriken på artikeln är: ”De höga betygen sänker skolan”. Tralau menar att de perversa ekonomiska villkoren tvingar lärarna att sätta höga betyg samtidigt som kunskapsnivån sänks.

Fel fokus i debatten

Statistik från Skolverket visar att pojkar får lägre slutbetyg än flickor i förhållande till de resultat de uppnår på de nationella proven. Detta gäller alla ämnen där man kan jämföra resultatet på nationella provet med slutbetyget i ämnet. Lärarnas tidning gjorde ett reportage om detta. Undervisningsrådet på Skolverket Wolfgang Dietrich menar att flickornas goda uppförande och studiemotivation kan påverka lärarna i sin bedömning. Det vill säga lärare i högre utsträckning ger flickor bättre betyg på grund av deras beteende, inte på grund av att de kan mer, eller på grund av att de fyller kriterierna för högre betyg. Alli Knap, lektor vid Högskola Väst menar att detta bekräftar vad hennes forskning visat, att flickor i större utsträckning bedöms utifrån intresse och motivation. Knapp menar att det finns ett stort behov i lärarkåren när det gäller fortbildning, kompetensen när det gäller bedömningsfrågor måste stärkas. Lärarutbildare Mats Olsson, från Malmö menar att lärarna bör släppa betygen som maktinstrument och inte genom dessa försöka straffa olydiga pojkar. Jag, Peter Fägersten och Erika Engström kommenterar i denna artikel Skolverkets statistik, utifrån våra erfarenheter vad det kan bero på att det blivit på detta sättet.

Denna artikel resulterar i en diskussion i P1-morgon mellan mig och Mats Olsson. Jag har fått en del kritik för mitt framträdande, att jag var svepande i vad jag sa och att jag skyddade lärarna, som i själva artikeln får kritik när det gäller kompetens när det gäller betygsättning. Kritiken är korrekt, men jag ska lämna en förklaring. Det blev ett väldigt stort fokus i diskussionen på pojkars och flickors socialisation. Detta är en viktig fråga, att man redan i förskolan pratar och behandlar pojkar så att de känner att det är kul att lära sig och gå till skolan, att man tror på deras förmåga och möjlighet, istället för att tillrättavisa och korrigera dem i förskolan och senare även i grundskolan.  På denna fråga håller jag med Mats Olsson. Men jag tänker inte sitta i radio och göra mig till tolkningsföreträdare för en hel skolvärld när det gäller detta, känner inte att jag har tillräcklig kompetens för det. Jag har kritiserat andra för att göra sig till tolkningsföreträdare, trots att de har bristfälliga kunskaper. Den situationen tänker jag inte hamna i, därför blev mina svar blir lite svepande och otydliga. Jag satt i radio för att jag har satt betyg i många år och även skaffat mig goda kunskaper i betygsättning.

Att jag skulle kritisera en hel lärarkår för deras bristfälliga betygsättning tänker jag inte heller göra. Jag vet av egen erfarenhet att det finns lärare som är dåliga på att sätta betyg och det har kommit rapporter och studier att detta är ett bristområde i skolan. Men vad beror det på? Lärare har fått näst intill noll fortbildning när det gäller bedömning och betygsättning när Lpo 94 infördes. Lärarhögsskolorna har generellt varit dåliga på att ge nyexaminerade lärare den kunskap de behöver när det gäller bedömning och betygssättning, ofta har det istället blivit så att många lärare har blivit fostrade betygsmotståndare. Och Lärarlyftet har inte erbjudit kurser i bedömning och betygssättning. Lärare har blivit lämnade – är det då lärarnas fel? Känner inte att jag kan sitta i P1 och tycka att det är lärarnas fel.

Mitt missnöje med diskussionen i P1 beror på att jag tycker att fokus flyttades från betygsättning och diskripansen mellan slutbetyg och provresultat, till socialisation. Och mitt missnöje beror nog på att jag var dålig på att dra tillbaka fråga till dess rätta ämne, även om det som Mats Olsson tog upp är viktigt. Det blev spel på Olssons planhalva.

Problemet med betygssättning är att kriterierna för betygsättning är abstrakta och lämnar allt för stort tolkningsutrymme. När jag säger abstrakta och otydliga menar jag inte att kriterierna för måluppfyllelse och betygssättning ska vara konkreta i den bemärkelsen att man regelstyr, t.ex. genom att knyta stoff till kriterierna. Att man styr upp lärarkårens metodval och stoff. Nej när jag menar otydliga menar jag formuleringar som ”känna till”, ”ha insikt om” , samt en hel del abstrakta ordval, där tolkningsutrymmet är i det närmsta oändligt. Skulle betygskriterierna varit tydligare redan från början och Skolverket hade gjort sitt jobb med Lpo 94, det vill säga att fortbilda lärarkåren i bedömning och betygsättning, skulle denna fråga vara en icke-fråga. Men nu är det inte på det viset och dessvärre blir det nog ännu värre, för kursplanerna i Lgr 11 är ännu mer otydliga – även om Skolverksfolket påstår något annat gång på gång på gång.

Men vad hade jag då velat att diskussionen skulle handla om? Två aspekter är centrala. När det gäller Nationella proven är deras kvalitet bristfällig, vissa nationella prov är direkt dåliga och de flesta prov speglar inte de kunskapsmål som finns i kursplanen. Dessutom är rättningsmallarna i nationella proven så otydliga att det som lärare går att tolka in det mesta. Ett exempel är nationella provet i svenska i årskurs 9, läsdelen. När en lärare bedömer elevens svar går det att få ett minimum-G genom att kunna sökläsa (LUS-punkt 14). Eleven behöver inte ens kunna läsa flytande, utan kan läsa frågan och därefter söka efter svaret i texten. Detta går inte alls i PISA:s läsförståelse, där eleven måste förstå budskapet med texten, kunna läsa mellan raderna och dra slutsatser. Inte konstigt att svenska elever dyker när det gäller läsförståelsen. Det kanske är så att PISA bättre speglar de kunskapskrav som ställs i kursplanerna än nationella provet gör?

Det finns ett diffust budskap i samhället, bland forskare, lärarutbildare och Skolverket, att nationella provet är en säker bedömning av elevers kunnande. Signalerna man skickar är att lärare är dåliga på att bedöma och på att sätta betyg, men beror det på lärares bristande kompetens eller på att betygssystemet är uselt? Klart att inte alla lärare kan ha fel, det måste vara betygssystemet som är dåligt. Är det inte så att betyg sorterar människor? Och i sådana fall – är det ett sådant samhälle vi vill ha? Men aldrig granskar man kvaliteten på de nationella proven och aldrig förs det en diskussion om hur de överensstämmer med kursplanerna. Varför inte? Det kan ju faktiskt vara så att det är så att de nationella proven är dåliga, i vissa fall rent usla? Detta skulle ge åtminstone en delförklaring till skillnaden mellan provresultat och betyg.

Jag anser inte att det finns ett värde i att öka mängden standarliserade nationella prov, speciellt inte om de är dåliga. Jag är personligen för skriftliga läxförhör och prov, för då vet jag vilka kunskaper som är inlärda. Men att staten skulle kontrollera svensk skola genom att ha prov i alla ämnen och dessutom omfattande prov tar allt för mycket tid, energi och manöverutrymme från lärare och skola. Det vore mycket bättre att regering och riksdag ser till att ge Skolverket i uppdrag att ta fram tydliga kunskapskrav. Detta har gjorts, men det enda som blev tydligt var att Skolverkets folk sa: ”Den samlade läroplanen med tydligare kunskapskrav”.

Det är ett faktum att svenska elevers kunskapsresultat i många ämnen, bland annat i läsförståelse, kontinuerligt har blivit sämre i internationell jämförelse. Vad beror det på? Alla som har följt min blogg vet mitt svar. Men vad ska man göra åt detta?

• Låt Skolinspektionen granska de nationella proven. Titta på konstruktion, instruktionen, rättningsmallarna, tolkningsutrymmet och jämför kunskapskraven med kursplanens kunskapskrav.
• Låt Skolinspektionen granska de nya kursplanerna. Titta på de icke-hierarkiskt uppbyggda kunskapsnivåerna och de diffusa innehållet (abstrakta).

Resultatet av diskussionen i P1: ”Mats Olsson – Johan Kant, 1 – 0″, ”Betygsmotståndarna – Johan Kant, 1 – 0″.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

 

Olika mättraditioner

Under mitt omfattande arbete med bloggserien ”Pedagogiskt nätverk” tror jag mig ha upptäckt att något som är gemensamt för de personer som kritiserar betyg, är att de inte riktigt förstår det svenska betygssystemet. Det låter lite märkligt när jag påstår detta, för jag pratar ju om personer som är både docenter och professorer, rimligtvis borde dessa personer vara insatta. Eller är de det? Hur många har på riktigt studerat både relativa betygssystemet och vårt nuvarande kunskapsbetygssystem? Och då menar jag inte bara i teorin, utan även i praktiken. Låt mig förklara hur jag menar.

När man lämnade det relativa betygssystemet och gick till dagens betygssystem var det ett paradigmskifte. Men dessvärre uteblev fortbildningen från Skolverkets sida. Ingen talade om för lärarna att betygssystemet var bytt, åtminstone gavs det ingen kognitiv konflikt som krävs för att ändra tänkande helt och hållet. Lärare fortsatte sätta betyg som de gjort tidigare. Dessutom härjade det olika pedagogiska metoder runt om i landet t.ex. portfolio, PBL och ”fri forskning”. Man kan tycka att varje lärare har en skyldighet att fortbilda sig själv, sätta sig in i de styrdokument som styr lärarens uppdrag. Men det är inte enkelt att ändra tänkande, det är verkligen svårt. Att eleverna skulle söka kunskap själv ledde nog till atomism, det vill säga att eleverna i stor utsträckning lärde sig en massa faktakunskaper på ytnivå, många gånger utan förståelse. Jag har själv erfarenhet av det från Jordbromalmsskolan. Jag tror att en dålig fortbildning i kombination med atomism har lett till att eleverna har lärt sig att lära sig utantill, att skriva läxförhör och prov, utan att reflektera och tänka själv. Om nu min beskrivning stämmer, eller om det åtminstone finns någon sanning i detta – är kritiken mot betyg befogad? Klart att den kan vara om man inte sätter sig in i betygssystemet på riktigt.

Den kanadensiska forskaren Cathrine Taylor menar att det finns två sätt att göra betygsgrundande bedömningar. Den ena modellen kallas mätmodellen (The measurement model). Huvudsyftet med den modellen är att rangordna, eller sortera elever. Exempel på denna modell är högskoleprovet, lästest, eq-test. Det som är karaktäristiskt för mätmodellen är:

• Prov med många frågor utan någon medveten progression. Uppgifterna bör mäta olika förmågor.
• Standardiserade prov där eleverna inte bör få information i förväg om uppgifternas form eller innehåll.
• Proven bedöms kvantitativt med poäng, betygsgränserna fastställs med lösningsfrekvens.
• Proven genomförs med tidsbegränsning.

Den andra modellen kallas kunskapsstandardmodell (The standards model). Huvudsyftet med den modellen är att avgöra om eleverna har nått en uppsatt kunskapsstandard. Exempel på denna modell är uppkörning för körkort och ”läraruppdraget enligt LPO 94″. Det som är karaktäristiskt för kunskapsstandardmodellen är:

• Prov med få frågor som har en medveten progression. Elever behöver inte göra identiskt samma uppgifter, ej heller samtidigt.
• Elever bör i förväg informeras om uppgifternas form och innehåll.
• Kvalitativ bedömning görs, d.v.s utan poäng. Betygsgränser fastställs som skillnader mellan olika kunskapsstandarder ( t. ex. förståelse och förmåga att tillämpa)
• Eleverna får nog med tid

Utifrån dessa två modeller kan man se på svensk skola idag, vilket är det förhärskande? Är det inte så att alltför många matte- och engelsklärare gör både poängplockarprov och sätter en tidsaspekt på provet? Sett utifrån detta perspektiv, är det verkligen så att betyg är av ondo?

När jag har gjort läxförhör och prov har mina elever alltid fått reda på vad de ska kunna. De har fått den tid som de behövt, jag kommer ihåg Patrik som alltid behövde dubbelt så lång tid som hans klasskamrater, vilket han också fick. Allt Patrik levererade var kvalitet – han visade alltid hur han tänkte och han kunde verkligen svara på alla frågor. Är det tiden som ska få styra? Frågorna jag ställer fodrar alltid ett eget tänkande, att eleverna redogör med egna ord hur de tänker kring en fråga. VG- och MVG-frågorna har en tydlig nivåskillnad som tar sig utgångspunkt i betygskriterierna. Här pratar jag om tankekvaliteter, t.ex. kunna dra slutsatser, analysera eller byta perspektiv. Efter genomför läxförhör eller prov får eleverna alltid tillbaka sina arbeten med mycket återkoppling, vad de gjort bra och vad de ska förbättra.

Så vad är problemet? Sorterar dagens betygssystem? Nej inte alls, men om det används på ett felaktigt sätt, som ovan beskrivits, får det felaktig effekt – då handlar det om atomism och sortering. Men det är inte betygssystemets fel. Den kritik som förts fram av betygsmotståndare att betyg sorterar eller att det inte bidrar till kunskapsutveckling hos elever stämmer inte alls enligt mina erfarenheter. De elever jag hade på Jordbromalmsskolan utvecklades oerhört mycket under de fyra åren jag undervisade dem och det berodde på att jag använde summativ och formativ bedömning, att jag gjorde kunskapsbedömningar utifrån kunskapsstandardmodell och satte betyg utifrån kunskapsstandarder som fanns för varje betygssteg. En annan viktig skillnad mellan tidigare läroplanen och Lpo 94 var elevernas kunskapsrätt. Tidigare hade eleverna haft rätt att gå i skolan, nu fick man rätt till kunskaper. Detta innebär att fokus flyttades från utlärt (teach) till inlärt (learn), det vill säga vad eleverna skulle ha lärt sig. Dessvärre var och är det en del skolor och lärare som fortfarande säger: ”Men det där borde han kunna, det har vi ju gått igenom” – utlärt!!!

Jag tror att många som är emot betyg egentligen kritiserar det relativa betygssystemet, med all rätt. Det är faktiskt med vår nuvarande läro- och kursplan vi på allvar kan se till att alla elever får de kunskaper de har rätt till, att alla elever lär sig det som krävs för att vara rustade för framtiden, att alla elever tar kontroll över sina liv. Genom kunskap växer människan och genom att använda summativ och formativ bedömning i förhållande till kunskapsstandarder finns det möjlighet att låta alla elever nå fullständiga betyg. Vi har inte uppnått det ännu, men jag är övertygad om att vi skulle kunna nå dit.

Lärare är samhällets viktigaste yrke, det gäller att satsa på lärare och låta dem växa och få möjligheter att en gång för alla göra upp med gamla läroplaner och med det relativa betygssystemet. För då!!!!!!!!!!