Yrke: Lärare del 4

Ingen har ju vid det här laget missat att jag har skrivit en bok som heter Yrke: Lärare och handlar om mina erfarenheter att arbeta i en segregerad skola i Jordbro. Jante har ju självklart varit framme här också: ”Bara du gör som Johan Kant blir allt bra och Johan Kant tror att han har facit”. Jag vill bara tydliggöra en gång för alla: ”Jag tror skolan skulle vara trist om alla vore som Johan Kant och boken handlar om min uppfattning och mina erfarenheter av att jobbat 9 år i Jordbro – jag sitter inte på facit eller har tolkningsföreträde”. Nu fortsätter jag  berätta vad jag kom fram till efter att ha jobbat ett antal månader på Jordbromalmsskolan.

Sagor och lärarlegitimation

I går (23/4-12) i Dagens Nyheter (DN) publicerades en artikel om sagostunden som försvann. Det verkar som om det är en debattartikel undertecknad av fyra personer som har koppling till Läsrörelsen eller Junibacken (ett slags Astrid Lindgrenvärld i Stockholm).

Demokratiskt arbetssätt – en demokrati eller inte?

En intressant debatt har de senaste dagarna rasat på min blogg. En av dem som diskuterat Jan, som är NO-lärare på gymnasiet. Så här skriver Jan om Fredrik Häréns framträdande: ”Jag tycker att Fredriks budskap om att det inte finns någon motsats mellan kunskap och kreativitet helt drunknar i det motsatta att skolan borde satsa på kreativitet istället för kunskap. Ett kraftfullt felaktigt motsatsförhållande skapas”.

Provläs Yrke: Lärare

Nu kan man provläsa ett gäng sidor ur min bok Yrke: Lärare

 

Språkets makt är stor!

Ola Larsmo skrev på DN-debatt 28/7: Så kan språket bana väg för massmord. Larsmo ger en rad exempel, bland annat hur vi i Sverige på 90-talet hetsade mot invandrare och hur lingvistikern Viktor Klemperer i lönndom i Nazityskland skrev dagboksanteckningar där han skildrar hur orden långsamt tillåts byta innebörd: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”  Ola Larsmo menar att det är upp till politiker, beslutsfattare och alla människor i ett samhälle att inte tillåta att det rasistiska språket tillåts forma det offentliga samtalet.

Zaremba ger sig på läsningen

Idag kom avsnitt nummer två på Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter (DN) om den svenska skolan. I denna artikel frågar sig Zaremba vad det är som gör att svenska ungdomar tappar kunskapsmässigt i både nationella och internationella jämförelser? En av de mest bidragande orsakerna är enligt Zaremba att kraven på läskunnighet sänktes i skolan. Skolverket har bidragit till denna sänkning, Zaremba skriver: ”Jag minns mina prov i klass nio, för länge sedan, bortom järnridån. Två felanvända ord och fem stavfel räckte till med nöd godkänd. Jag läser Skolverkets instruktioner till lärarnas för motsvarande prov i svenska år 2007. En halvsida, eleverna har drygt två timmar på sig, tillgång till ordböcker och rättstavningsprogram. Skolverket ger ett exempel från nationella provet. Jag läser: Det är en tafatt text, på tio meningar, fjorton stavfel, två felanvända ord. Skolverket anbefaller: på gränsen till Väl Godkänd”. 

LUS – ett baktalat instrument

När jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) fick jag möjligheter att gå en valbar kurs som hette ”Pedagogisk utvärdering”. På den tiden (runt 1997-98) utvärderade man allt i skolan, utom elevernas resultat. Det var hur eleverna trivdes, hur skolans lokaler var, hur skolmaten var och så vidare. Men att utvärdera och följa upp hur det gick för eleverna gjorde man inte. Dessvärre tror jag att det än idag är så att elevernas resultat inte i tillräcklig utsträckning ligger till grund för vilka åtgärder skolan ska vidta och hur resurserna ska omfördelas.

Kursen leddes av läsforskaren Bo Sundblad. I kursen kom jag i kontakt med Läsutvecklingsschemat (LUS), ett verktyg som Sundblad hade skapat. Jag kom ihåg att jag tänkte att om eleverna inte läser tillräckligt bra så måste jag som lärare få problem med mina SO-ämnen också, eftersom de rimligtvis inte kan tillgodogöra sig läromedelstext. Jag fortbildade mig genom att gå på gratisföreläsningar som Bo Sundblad hade på Vasa Real, Odenplan Stockholm.

Väl ute i verkligheten som nyexaminerad på Jordbromalmsskolan satte jag igång att gå från teori till praktik. Min första klass, en 6:a, fick utstå mycket. De var mina försöktkaninen, alla idéer jag hade. En av dessa idéer var LUS. Helt sonika lusade jag alla, de fick läsa högt för mig och jag placerade dem i ett LUS-schema. Efter det satte jag in åtgärder i form att bokpaket som de som behövde skulle läsa. Känner du som läser detta inte till LUS, så kan jag berätta att det är ett schema som placerar eleverna i 19 olika punkter, utifrån hur långt de har kommit i sin läsutveckling. Punkt 1 är att känna igen och skriva sitt namn, punkt 9 är att ljuda, punkt 14 är att sökläsa, punkt 15 är att läsa flytande, punkt 16 är att kunna ta en instruktion i flera led och så vidare.

Jag hade några killar som låg på punkt 11 (årskurs 1-2), några elever som låg på punkt 12 (årskurs 2-3). Jag följde upp hur det gick med deras läsning och så hela tiden till att stämma av med LUS-schemat. På vårkanten i 6:an hade lässituationen blivit betydligt bättre och det gick mycket bättre för dessa elever i mina ämnen (och antagligen i de andra ämnena också). Jag fortsatte genom åren jobba med LUS och det fungerade väldigt bra, dels blev jag givetvis säkrare själv och dels hittade böcker och åtgärder för att hjälpa elever som behövde lyftas. LUS fungerade väldigt bra, det kunde jag konstatera. Många år senare bestämde Haninge kommun att alla skolor i Haninge skulle använda LUS för att ha kolla på elevers läsning.

För tre-fyra år sedan var jag på en basgruppsdag på Fredrika Bremergymnasiet. Hela stora aulan var fylld av alla de studenter som gjorde sin VFU (praktik) i Haninge, säkert 300 studenter. Jag var basgruppsledare för Jordbro, det vill säga att jag hade hand om alla studenter som gjorde sin VFU i Jordbros tre skolor. En av studenterna frågade varför Haninge använde LUS, eftersom LUS inte var vetenskapligt. Jag kunde inte hålla tyst, var tvungen att opponera mig och säga att det visst var vetenskapligt förankrat. Flera studenter sa då emot och menade att LUS var utprövat på Bo Sundblads eget barn. Jag frågade var de hade fått det ifrån, varpå studenterna sa att man lärt sig det på LHS och att LUS dessutom var så gammalt att det inte gick att använda. Jag raljerade lite och sa att ja ja, Vygotskij levde ju på 1930-talet så han är så gammal att vi inte behöver läsa det. Det utbröt en hatstämning i aulan och det var tur att det var kaffepaus. Jag uppsökte i pausen en dator och skrev ut hela det vetenskapliga bakgrunden till LUS, som var ett fyra-årigt forskningsprojekt av Skolöverstyrelsen (ULL-projektet). Jag kopierade upp detta i 300 exemplar och delade ut det till studenterna, samtidigt som jag uppmanade dem att inte tro på allt som de blev itutade på LHS.

Efter lunch träffade jag min basgrupp, bestående av ungefär 15 lärarstudenter. Vi diskuterade det som seminariet hade tagit upp och givetvis den konflikt som uppstått. Flera av studenterna som själva hade en negativ inställning till LUS berättade att de lärare på LHS som hade haft kursen som handlade om läsinlärningsmetodik baktalade LUS och det var dessa lärare som hade gjort påståendena om att LUS inte var vetenskapligt. Man hade medvetet och öppet baktalat LUS. Man ska komma ihåg i sammanhanget att LUS inte är en metod, utan ett dokumentationsinstrument, men att LUS utgår ifrån helordsläsning och det är ”bad guy” Samtidigt lärde man ut metoder som ”Vitting-metoden”, en metod  där eleverna ska träna ihop bokstäver med hjälp av ljudning. Ljudningstekniken får inte störas av läsförståelsen, därför utelämnas den. Det kan ta sig absurda uttryck i att elever tränas i att läsa nonsensord, alltså helt avskilt från läsförståelse. Men ”Vitting” var ”good guy”. Kan detta förfarande hänga samman med den dåliga läsförståelsen i PISA-rapporten? För det kan väl inte bara vara LHS som har haft detta förhållningssätt, hela ”lässverige” har pysslat med ljudningstraditionen.

Jag fick namnet på dessa lärare som hade varit ansvariga för förtalskampanj mot LUS och skickade därefter ett mail med exempel och den indoktrinering och ideologisering som studenterna varit utsatta för. Vad hände? Inte mycket, man slog ifrån sig detta från LHS sida, jag fick ett mail från ansvariga där de bagatelliserade detta och lade tolkningen på studenten. Jag har märkt att det ännu idag är ett vanligt fenomen hos lärarutbildare, att man inte tar allvarliga brister på allvar, utan att man bagatelliserar eller går i försvar. Jag vill poängtera att jag kritiserar lärarutbildningen på ett generellt plan och vissa enskilda lärare. Samtidigt vet jag att det finns många bra lärare på lärarubildningarna runt om i landet, jag har haft flera stycken själv.

Undrar vad dessa personer gör idag? Tänkt om det är så att de fortfarande baktalar LUS, fortfarande sprider lögner? Hemska tanke – det vore kanske något att forska i!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

PISA – sjunkande svenska elevresultat

Igår (7/12) presenterades de senaste PISA-resultaten. Svenska elever hade tappat i internationell jämförelse. Skolverket menade att det var bekymmersamt och på ledarsidan i DN skriver Johannes Åman en betraktelse över detta. Åman menar bland annat att det går att förbättra skolresultat på bara några år, att det faktiskt går att göra något åt dåliga resultat. Det är bra!

Att svenska elevers kunskaper har sjunkit är det inget snack om. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm brukar med jämna mellanrum klaga på hur deras nyintagna studenters matematikkunskaper blivit allt sämre, man har använt samma prov år ut och år in och har flera års material att jämföra med. Läskvaliteten har också sjunkit, det finns det flera studier som visar. Individuella programmet på gymnasiet har blivit allt större, år ut och år in.

Men fungerar det på detta sätt? Det beror på vem man frågar, men jag menar att det är andra saker som styr huruvida skolor och elever lyckas. Vi vet att det har betydelse om klasser består av 22 eller 32 elever. Vi vet att det har betydelse om elevens föräldrar är akademiker. Vi vet att det har betydelse om eleven är uppvuxen i ett hem med mycket böcker och där föräldrarna läser mycket. Men det är inte det som är avgörande. Det som är avgörande för skolframgångar, som får elever att växla, som får elever att göra en kunskapsresa är kvaliteten på läraren! Som jag skrev i går har McKinsey för tre år sedan kommit med en rapport där man granskar skolor och skolsystem världen över. Man kommer fram till att det är läraren som gör skillnad, oavsett social bakgrund. Det är ju därför vi har skola, för att utjämna skillnader och låta elever lära sig en hel del kunskaper för att kunna få en bra utbildning och kunna ta kontroll över sitt liv.

Mina erfarenheter som lärare är att det finns faktorer som är avgörande för skolframgång.

1. Roliga lektioner, lärare ska visa att ämnet är roligt och få eleverna intresserade och inse att ämnet är roligt. Detta är lärarens jobb.
2. Fokus på kunskap! Börja där eleverna befinner sig, det som Per Måhl kallar Förkunskapsprincipen.
3. Håll koll på elevernas läsning, så att de läser bra och kan ta till sig läromedlen.
4. En metodik där eleverna inte lämnas att söka kunskap själv, utan läraren leder undervisningen.
5. Tydlighet gentemot eleverna vilka mål de ska uppnå och hur de ska uppnå dessa mål. Hur ska läraren sköta examination.
6. Återkoppling kontinuerligt till eleverna. Vad gör de bra, vad ska de utveckla och förbättra och hur ska de göra.

Lev Vygotskij menade att det eleven kan göra tillsammans med läraren, kan eleven senare göra själv. Detta faktum tar inte Pisa upp. Dags att fokusera på andra saker, t.ex. hur Svenska elever läser och sedan gå ut och göra undersökningar -för läsningen är grunden till all kunskap.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhället viktigaste arbete!

Anne-Marie Körling utvecklar Haninge

I våras gjorde Haninge kommun en värvning som blir spännande för kommunen. Anne-Marie Körling, svensklärare, Kiwiexpert och LUS-pilot anställdes som läsutvecklare. Vad jag förstår är tanken den att Anne-Marie bland annat ska hjälpa skolorna med metodik, hur man blir bättre att stimulera barns lärande, så att fler elever når målen. En annan intressant uppgift Anne-Marie Körling kan hjälpa skolorna med är att se hur den pedagogiska miljön ser ut, så att den stimulerar inlärning på bästa sätt. Alla som jobbar i skolan vet att det kan vara si och så med just den pedagogiska miljön. Därför är det mycket glädjande att Körling tar en titt på lokalerna i Haninge kommuns skolor och ger lärare och rektorer tips. Till Vikingaskolan kommer Anne-Marie Körling i september. Jag kommer då skriva några rader om resultatet, det ska bli intressant.

Men vad hoppas jag att Anne-Marie Körlings arbete ska leda till? Alla ni som läst mina bloggar vet att jag vid många tillfällen lyft fram språkets betydelse för att elever ska lyckas i skolan. Jag vet att Körling brinner för språket och jag hoppas givetvis att hennes entusiasm och fokus på språket ska leda till ökad måluppfyllelse. Att det jobb som görs från förvaltningshåll, speciellt med Körlings kompetens, ska synas och att fler elever ska nå målen. Kolla gärna in Anne-Marie Körlings blogg.

På grund av att det kommer nya kursplaner hösten 2011 har Skolverket bestämt att det är valfritt genomföra nationella proven i årskurs 5 våren 2011. Haninge kommun har bestämt att samtliga skolor i Haninge kommun ska genomföra de nationella proven. Här finns det fantastiska möjligheter för Haninge kommuns förvaltning och Anne-Marie Körling att hjälpa lärarna och skolorna med språkutveckling. Detta är kanon! Jag hoppas att resultatuppföljningen blir ännu bättre!

I augusti gjorde Haninge kommun ännu en lyckad värvning, läsforskaren Bo Sundblad anställdes. Detta är också fantastiskt, jag som verkligen gillar läsutvecklingsschemat (LUS) är mycket glad över att LUS skapare börjat jobba i kommunen. Vad Sundblad ska göra vet jag inte, har hört att förvaltningen vill bygga upp ett utbildningscenter, men några konkreta planer har inte presenterats för ”oss i produktionen”. Men jag ser med tillförsikt fram emot vad som komma skall. Kolla gärna in Bo Sundblads hemsida.

Det händer mycket i Haninge kommun och det beror mycket på en förvaltning som är aktiv och vet vad som behövs och åt vilket håll kommunen skall gå. Det finns så klart  en del kritik från skolorna att förvaltningen syns alldeles för lite ute i verksamheten, men jag hoppas att vi på Vikingaskolan snart får besök av skolchefen eller grundskolechefen. Kolla gärna in Mats Öhlins blogg. Han är skolchef i Haninge kommun.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete.

Litteraturen och makten

Jag var på ett bra seminarium igår. Litteraturen och makten hette det och arrangerades av Sveriges författarförbund med stöd av flera andra organisationer. Bara rubriken säger ju en del, vilken makt har inte litteraturen och den som behärskar språket. Något som vi alla som jobbar i skolan uppmärksammar varje dag. Medvetet eller omedvetet. Den som har språket dominerar!

Seminariet var uppdelade i olika delar, där personer från olika positioner fick belysa makt utifrån sitt perspektiv. De som pratade var Mats Söderlund, ordförande i Författarförbundet, Ludvig Beckman, statsvetare, Sven Lindqvist, författare, Ingrid Elam, kulturjournalist, Aimée Delblanc, översättare, Eva Ekengren, Vuxenskolan, Solweig Mononen, Allas barnbarn, Madeleine Hjort, Nationella skolbiblioteksgruppen och Inger Eide Jensen, bibliotekskonsult. Dessutom deltog en panel av politiker. Förmiddagen var mycket intressant och givande, sällan man får intellektuell spis på detta sätt. Eftermiddagen var också intressant, men ganska trist.

Ludvig Beckman menade att den svenska yttrandefriheten var den starkaste i världen och att den inte alls var hotad. Lars Vilks och Gyllandsposten till trots, yttrandefriheten var aldrig hotat. Däremot var det ett problem att våld och hot drabbade de som yttrade sig, t.ex. Vilks. Beckman menade att problemet inte låg på den som yttrade sig, utan på mottagare, det var denne som hade problem att förhålla sig till det som yttrades i en demokrati. Om detta blev det en hel del diskussioner. Ludvig Beckman menade att det största problemet var yttrandejämlikhet. Alla grupper eller människors brist på möjlighet att yttra sig, att komma till tals.

Den stora giganten i sammanhanget var Sven Lindqvist. Han berättade om sina erfarenheter av att vara en stridbar författare och hur han utestängdes, nästan bannlystes av media, efter att ha skrivit boken ”Reklamen är livsfarlig 1957″, en bok som var ett angrepp på reklamvärlden, konsumtionsvärlden och kommersialismen. Lindqvist berättade hur han hade kommit tillbaka och hur författare kan påverka samhället och opinionen. Lindqvist exemplifierade detta med den kampanj som Per-Anders Fogelström (Paf) och Barbro Alving (Bang) under 60- och 70-talet hade drivit för att Sverige inte skulle ha atomvapen. Sven Lindqvist avslutade sitt anförande med en skottlossning mot pladdret i dagens samhälle. Mot alla dem som uppmanas tycka till, utan att ha någonting att säga. När det istället gäller att läsa in sig och leva in sig. Sven Lindqvist var fantastisk att lyssna på.

När jag har följt debatten kring Göran Hägglunds debattinlägg om ”kulturen och vanligt folk”, som även kom upp på detta seminarium och när det gäller detta seminarium saknar jag ett perspektiv som inte tagits upp. Man pratar om kulturelit, man pratar om finkultur och fulkultur. Man pratar om vilket kulturstöd politikerna ska ge. Vilka olika kulturformer som ska få anslag och hur mycket. Man talar om mainstreamkultur, hur t.ex. deckarförfattarna har fått breda ut sig och där poesi säljer kanske 1000 böcker. Men varför pratar man inte om vad kulturen gör för ett samhälle. Varför pratar man inte om de gränser som kulturen flyttar. Att kulturen tar sig in i människors huvuden, utmanar tänkande och ändrar tänkandet.

Anna Odells videoinstalation där hon spelar psykiskt sjuk fick väldigt mycket kritik av politiker, sjukvårdspersonal och allmänhet. Man diskuterade att det var ett rättsövergrepp och att detta minsann inte var konst. Men här har människor missat en hel del. Konst eller inte, det Anna Odell gjorde var att lyfta upp en viktig samhällsfråga till debatt. Det kan väl göra på annat sätt tycker säkert många. Ja, det kan man, men det var inte det sättet Anna Odell valde. Det ligger i konstnärens frihet att skapa och öppna upp för debatt. Begår konstnären en brottslig handling får denne stå till svar för det, vilket också skedde i Odells fall. Men principen är viktig.

Detta stycke är en uppdatering på orginalblogginlägget – jag har nu lyssnat på Anna Odells sommarprogram som jag uppmanades göra av Ed. Anna Odell menar att det inte är inte är intressant vad hon gjorde, utan resultatet. Hur behandlades hon av polis och sjukvårdspersonal? Hon tvångsbojades och medicinerades. Vilken reaktion sjukvårdspersonalen, polisen och allmänheten fick när det uppdagades att Odell spelat psykisk sjuk. Odell blir kallad bland annat ”spelad hjärndöd”. Men Anna Odell menar att allmänheten borde fråga sig hur de vill att sjukvårdspersonalen ska agera om deras syster, bror, mor, far, fru eller kompis blir tvångsintagna. Anna Odell avslutar sitt sommarprogram med att tacka de personer som hon mött inom psykvården genom åren och som har sett människan bakom sjukdomen. Det finns sådana personer och om alla vore så skulle det vara psykvård på riktigt. Konst eller inte. Snacka om att ta upp ett problem på riktigt. Snacka om att utmana tänkandet. Snacka om att flytta gränser.

Det är den här dimensionen som Göran Hägglund missar. Dansband och buskisteater är det inget fel på, men de kommer aldrig att flytta gränser, påverka tänkandet och förändra samhället. Sverige är ett litet land som verkligen behöver sina konstnärer. Konstnärer som behöver jobba i fred och som behöver ekonomiskt stöd. Konstnärer som behöver ifrågasätta samhället och som behöver vårat stöd. För titta på historien, vilka har förändrat samhällen? Konstnärer och filosofer.

Emile Zola och Karl Marx fick gå i landsflykt för sina tankar och idéer. Carl Jonas Love Almqvist blev förnedrad och levde i fattigdom och tillslut landsflykt på grund av sin bok ”Det går ann”. När Pablo Picasso målade kubism förfärades människor, liksom när jazzen kom, liksom när Beatles kom. PC Jersild skrev Babels hus och Ivar LO skildrade arbetarnas situation. Listan kan göras hur lång som helst.

Dagens deckarförfattare kommer inte att sätta historiska avtryck. Jag läste Lars Keppler i somras, en bok som är skön för att man slipper tänka, men boken kommer falla i glömska om 10 år. Boken kommer inte bidra till någon utveckling av samhället. Därför behövs de få och stridbara konstnärer som kommer fram, för de ändrar på människors inställning. Det pladder som Sven Lindqvist pratar om känner jag allt för väl igen, jag brukar kalla det för ordbajs. Detta pladder läser jag i en flera bloggar, där det bara bajsas ut ord utan någon konkret mening i samhället.Bara ord!!! Ett annat forum för ordbajs är P3, exempelvis Annika Lantz. Det kan vara roligt att höra ibland, att få lyssna utan att tänka, men efter ett tag avlider man nästan och får byta till att lyssna på musik eller P1.

Nä, det är dags att politiker, oavsett parti, tar ett rejält samhällsansvar och stödjer konstnärer ekonomisk. Och då menar jag på riktigt. Sven Lindqvist lyfte fram Pernilla Ahlsén som en ung stridbar författare – hur har hon det med ekonomin? För det fria ordet betalar inte räkningar, eller mättar magar.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb. För det är ju i skolan vi kan förse alla eleverna med kulturell kompetens, exempelvis läsa bra och läsa bra böcker som verkligen utmanar tänkandet.

Avslutningsvis måste jag säga att jag fått en ny idol, om man nu kan ha idoler när man är 45 år. Jag respekterar och beundrar i alla fall Emil Jensen, poet och musiker, som uppträdde på seminariet. Lyssna på honom, anlita honom – han är fantastiskt!

Öjaby förskola

I torsdags (29/4) var jag på studiebesök på Öjaby förskola, utanför Växjö. Med mig hade jag sju pedagoger från Vikingaskolan och fyra förskolechefer från Haninge kommun. Anledningen till att jag hade ordnat så att vi fick komma dit var att jag har läst om Öjabys pedagogik, där de genom lek får mycket små barn intresserade av bokstäver och ord.

Pedagogiken bygger på professor emeritus Ragnhild Söderbergs forskning om tidig läsning. Personalen på Öjaby förskola pratar om ”Skrivande på läsandets grund”. Med det menas att om barnet observerar, t.ex. en myra, frågar personalen om de ska skriva ner ordet. Personalen skriver ner ordet på en speciell extratjock papperslapp. Barnen har en klar ordbild som de kan läsa. Ordbilderna kan sedan varje barn samla i sin egna låda. Det fantastiska är att barnen lär sig sätta ord på sin omgivning, alltså det skrivna och läsande ordet. Detta sker på ett lek- och lustfullt sätt, där barnen inte alls tvingas till något. Allt sker om barnen vill och när de vill berätta något. Personalen lägger heller inte orden i munnen på barnen, eller ber de göra si eller så, de frågar barnen själva. Detta sprider sig sedan i barngruppen, så de som från början var ointresserade av att skriva ner det de upplever också vill göra det. För det är roligt.

Man kan säga att personalen på Öjaby försöker skapa samma inlärningssituation som när barn lär sig tala. Personalen bygger konsekvent på kommunikation med barnen, något som också är drivkraften när barn lär sig tala. En vilja att kommunicera med omgivningen. Det som jag tycker är intressant är att personalen aldrig bryter ner orden på bokstavsnivå, barnen gör det, men aldrig personalen. Mycket av den metodik som Öjaby använder liknar Maria Montessoris metodik. Barnen skriver själv, lär sig att skriva hellre än att läsa, för att barn gillar att producera språk betydligt mer än att ta emot språk (läsande).

Jag tycker också att det är intressant att förskolan genom lek kan få barn intresserade av språk och läsning. Öjaby menar att många av deras 5-åringar kan läsa när de börjar i förskoleklass. Det finns inte någon statistik hur det går för barnen som gått i Öjaby förskola, senare i grundskolan. Detta skulle vara intressant att ta reda på. Jag undrar hur eleverna möte skolan, språket och läsning, om de redan när de börjar skolan har ett positivt förhållningssätt till läsning. Vore intressant att veta.

Är du intresserad av att läsa mer om pedagogiken som Öjabys metodik bygger på, kan du hämta hem en PDF-fil. Det finns också en bok som handlar om Öjabys arbete, dock dyr att köpa i bokhandeln, bättre att beställa direkt hos Öjaby förskola, eller låna på biblioteket. Ragnhild Söderberg har också kommit ut med en bok för en tid sedan som verkar intressant, jag har själv inte läst den, men kommer att göra det snarast.

Fantastisk litteratur

Ibland snubblar man över litteratur som man nästan glömt bort, men som plötsligt spelar stor roll. När jag pluggade svenska på Stockholms Universitet var en av kursböckerna Per Linells: Människans språk. Jag kommer ihåg att boken var ganska krävande, men väldigt bra. Förra veckan uppenbarade sig boken för mig igen. Denna gång fick jag särskilt ett kapitel för ögonen.  För alla som inte vet vem Per Linell är så är han professor i svenska vid Linköpings Universitet. Människans språk, kapitel 2 heter: Språklig uttrycksförmåga och intellektuell, emotionell och social utveckling.  Kapitlet handlar om hur språket påverkar individen. Per Linell radar upp en rad faktorer som påverkas av den språkliga utvecklingen.

Följande faktorer påverkas av den språkliga utveckling:

varseblivning av olika ting i omvärlden,

förståelse och tolkning av omvärlden,

igenkänning och minnen av ting och episoder,

koncentration och uppmärksamhet,

problemlösning och organisation av tänkande,

bearbetande av emotionella problem,

organisation och styrning av handlingar,

samarbete med andra och påverkan av andra,

utvecklande av social identitet, självförtroende och social gemenskap.

Vad händer med ett barn som föds i en språkligt fattig miljö? Om föräldrarna bara pratar med barnet utifrån att denne ska borsta tänderna, ta på sig och inte bråka med sina syskon. Om föräldrarna inte frågar hur det har varit i skolan, diskuterar dagen vid matbordet och så vidare. Läser sagor kontinuerligt från det att barnen är små. Linell menar att koncentration och uppmärksamhet påverkas. Den sociala identiteten, självförtroendet och bearbetning av emotionella problem.  När ett barn inte fungerar i skolan. Har svårt med socialt samspel. Har svårt med impulskontroll. Har svårt att samarbeta. Har identitetssvårigheter. Har svårt med koncentration. Hur agerar skolan då? Hur resonerar man? Är det så att man tar hänsyn till hemmet? Att man kartlägger graden av språklig utveckling i hemmet?

Knappast!

Det är här alla syndromdiagnoser kommer in. ”Det är klart att det är fel på barnet. Nåt fel är det väl”? ”Jag vi får utreda, alltid hittar vi väl någon diagnos som passar in”.  Men är det då så att det alltid är en biologisk defekt på barnet, eller kan beteendet bero på språkliga brister? Ja jag tror att det egentligen är  sällsynt med barn som har ADHD, Aspberger, Dyslexi med mera. Jag är övertygad om att det handlar om helt andra saker, sen kan det absolut finnas de elever som har dessa diagnoser. Framförallt inte så många som en del forskare hävdar, men det handlar väl egentligen om forskningsanslag. Ju mer ungar som har problem i skolan av detta slag, desto mer resurser till forskning.

Kanske är det så att det inte är ungarna som ska utredas i skolan, utan vi. Utredas för att få reda på varför vi inte förstår enkla och logiska resonemang. Eller varför vi inte diskuterar utifrån språklig utveckling, utan försöker hitta fel på barnen. Men det kanske är för mycket att begära?

Dagens kunskapsflöde

I tisdags var jag på en föreläsning om IT i skolan. Det var basgruppsdag, det vill säga att studenter från lärarhögsskolorna gör något i de kommuner där de är placerade för att göra praktik. Praktik kallas idag Verksamhetsförlagd undervisning (VFU).  Eftersom jag är basgruppsledare, jag tar emot alla studenter som ska göra VFU i Jordbros tre skolor, var jag med och lyssnade. Det var en fantastisk föreläsning, där en man som heter Åke och kom från Växjö, berättade hur man i Kronobergs län jobbade med IT i skolan. Allt från elevernas mobiltelefoner till streamad video.

Förutom allt intressant som Åke berättade om, var det en sak som jag fastnade för. Åke menade att det är bara 30% av all kunskap som barnen får som sker i skolan. En mycket intressant tanke, som säkert stämmer.  Åke menade att barn lär sig så mycket genom tv, av kompisar, via internet och så vidare.

Jag börjar tänka efter själv på mina elever. Jag har ju faktiskt haft elever som har varit helt hopplösa på att göra läxor, komma till skolan och så vidare. Men så har de drämt till med VG på nationella provet i engelska i årskurs 9. Anledningen är att de har spelat onlinespel halva nätterna. Jag har faktiskt elever som refererar till diverse kunskapskanaler från tv i sina svar. Följdfrågan man måste ställa sig är vad vi i skolan ska bidra med när det gäller kunskap. Att vi har elever som inte når målen råder det ingen tvekan om, det är bara att läsa Skolverkets statistik.

För mig är svaret glasklart. Skolan ska lära alla barn sådant som man behöver för att bli en väl fungerande samhällsmedborgare och som inte alla kan lära sig någon annanstans. Exempelvis är det viktigt att barn lär sig läsa och då menar jag inte att man bara lär sig avkodning, utan att alla elever blir flytande läsare och även blir bokslukare. Läsningen bidrar till att elever utvecklar ett abstrakt tänkande och bidrar till att de lättare kan ta till sig läromedelstext. Läsandet gör att man får ett bättre språk och de som är bokslukare får bättre betyg. Det är allas plikt, inte minst i ”mellanstadiet” att se till att utmana eleverna med spännande och bra litteratur.

Ett annat exempel på viktig kunskap är att under hela grundskolan få med sig eleverna i matematik. Det är lärarens skyldighet att få med sig alla i en skön matteresa, där kunskapen bygger på förståelse, inte på att eleven räknar visst många tal och på viss tid. Att hinna med matteboken är inte det intressantaste! Genom hela grundskolan ska givetvis fokus ligga på värdegrund, etik och moral.  I de äldre årskurserna är det mycket viktigt att vi lärare problematiserar svåra arbetsområden, t.ex. ekonomi i samhällskunskap och genetik i biologi. Det är också viktigt att föra en diskussion kring källkritik, så att eleverna lär sig att förhålla sig kritiskt.

Hur ska man då få med sig alla? Det är givetvis inte enkelt, men jag är övertygad om att det går.  Många socialdemokrater och vänsterpartister pratar om att det behövs mer resurser till skolan. Jag skulle inte tacka nej till mer resurser, men det är inte där själva problemet finns. Det är vad vi gör med de befintliga resurserna som är den intressanta frågan.

Redan från årskurs 1 måste rektorerna bli bra på att ta in elevresultat, analysera dem, diskutera med läraren och arbetslaget och utifrån detta fördela/omfördela resurser. Detta kallas mål- och resultatstyrning! Hur många rektorer gör det? Väldigt få skulle jag vilja påstå. Vad är då vinstens av att rektor går in tidigt? Mycket kan vinnas. Fokus läggs på de elever som ligger på efterkälken eller som riskerar att hamna på efterkälken, de får hjälp redan tidigt. Det finns en möjlighet till omfördelning av resurser. Rektorn kan diskutera pedagogik med läraren, dålig pedagogik kan man skrota och bra pedagogik lyfter man fram. Fokus läggs tidigt på att alla elever ska med.

Elever som kan och lyckas blir per automatik glada, positiva och nöjda med sig själva. De får en identitet av att vara duktiga skolelever som vill lära sig. Elever som hamnar på efterkälken, avståndet blir ofta längre och längre genom årskurserna,  blir negativa och får ett dåligt självförtroende. Inte sällan blir de ganska stökiga. Tänk efter själva, vilka är eller var de stökiga eleverna när du gick i skolan? Vilka betyg hade de?

Jag har träffat väldigt många duktiga och positiva lärare genom åren. Nästan alla av mina kollegor på Jordbromalmsskolan är engagerade i eleverna och att det ska går bra för eleverna. Jag tror att lärare generellt bryr sig om sina elever. Jag skrev i min blogg igår (14/3-09), att lärarkåren inte är professionella och att de därför har halkat efter i löneutvecklingen. Jag menar givetvis inte att det inte finns bra och engagerade lärare, utan att skolan idag inte har ett fungerande system där man ser till att elever lär sig det de har rätt att kunna.

Systemet som fungerar heter Mål- och resultatstyrning, där man systematiskt följer upp resultat. Inte kontrollmani av eleverna, som Hans-Åke Scherp säger, utan en kontroll av att den organisation man har fungerar. Det fungerar i den privata sektorn, varför skulle det inte fungera i skolan? Jag kommer i juni börja som biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge, en F-5-skola. Jag och min rektor Anna kommer att granska resultaten noga och följa upp. Det ska bli mycket intressant och jag tror nog att det finns anledning att återkomma i frågan. Åke påstod att det är 30% av all kunskap som eleverna har när de lämnar grundskolan, som kommer från skolan. Man lär sig väldigt mycket utanför skolan. Låt oss alla se till att lära ALLA elever det som de behöver för att bli en del av det framtida samhället.

Kommentera gärna min text!