Politikens dunkla sidor

Mona Sahlin meddelade i förrgår att hon avgår som partiledare för Socialdemokraterna. När hon valdes, efter att Göran Persson avslutat sitt partiledarskap, var hon inte det populäraste och mest önskade valet. Flera andra fick frågan av valberedningen, men tackade nej. Mona Sahlin var den enda som ”ställde upp”. Och vad mycket skit hon fick. Nästan omedelbart fokuserade media på hur oönskad hon var och vilka fel hon gjorde. Spaltmeter av negativ publicitet, år ut och år in. Inom partiet diskuterades det också huruvida Mona Sahlin var ”rätt” partiledare.

Men vilka andra socialdemokrater gick ut i media och försvarade Mona Sahlin när hon var som mest ansatt? Vilka andra politiker gick emot den hetsjakt på Sahlin som skett? Vilka andra har över huvudtaget ställt sig upp och sagt stopp? Ingen har gjort det. Den mediala cirkusen har bara fått pågå år ut och år in. Alla de sossar  som ifrågasatte Mona Sahlin – varför ställde de själva inte upp som partiledare? Alla dessa ”gubbar” som inte tycker att en kvinna kan leda Sveriges största parti (har varit det i alla fall) – var någonstans var ni? Mona Sahlin ställde upp för Socialdemokratiska partiet och jobbade häcken av sig, inte minst under valrörelsen, men hon får nu bära hundhuvud för valresultatet.

Igår uppmärksammades det i media att Peter Olevik Dunder, folkpartist i Haninge, hade gjort en ”dundertabbe”. Namn två på vallistan, Sepide Erfani blev inte tilldelad någon tung förtroendepost, trots att 7 olika poster skulle fördelas. Anledningen var att Erfani uppträder osvenskt. Olevik Dunder medger att Erfani inte fått någon post, men kan inte ange skäl till detta. Ordförande för Folkpartiet i Haninge, Mikael Trolin är upprörd över det inträffade och tänker gå vidare med ärendet.

Kommer ungdomar att strömma till de politiska partierna när de ser hur det går till inom politiken? Kommer ungdomar tycka att det är värt att kämpa för något man tror på, när det finns risk för att man blir utmobbad? Kommer ungdomar med invandrarbakgrund känna sig välkomna till politiken? Kommer segregationen brytas?

Jag tycker att det som skett Mona Sahlin är ren mobbning och jag beundrar henne för att ha stått ut så länge. Det är dåligt att tunga socialdemorkatiska politiker, gamla som unga, inte har gått ut i debatten och försvarat Mona Sahlin. Stått upp för Sahlin, stått upp för ett enat parti. Alldeles för mycket ”jag-orkar-inte-bry-mig-mentalitet” har fått råda. En grundläggande fråga inom det Socialdemokratiska partiet är solidaritet. Men var har solidariteten med Mona Sahlin varit?

Jag anser också att det är närmast pinsamt hur Peter Olevik Dunder har agerat. Dessutom ”pissar” han på valresultatet när inte låter Sepide Erfani få ett förtroendeuppdrag. Förhoppningsvis gör Mikael Trolin slag i saken och utreder Olevik Dunders agerande.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Rättsskandal

För några veckor sedan fick jag höra något som gjorde mig upprörd. En god vän till mig har en bror vars svärfar hade blivit häktad, misstänkt för mord på sin fru. Mannen ifråga är 70 år, har varit gift länge och skulle enligt min vän aldrig någonsin kunna göra en annan människa illa. Men i de lugnaste vattnen påtalade jag. Aldrig svarade min vän. Aldrig någonsin skulle denna mysfarbror vara kapabel till mord, eller för den skull våldsbrott.

Paret var på sitt landsställe i skärgården. Hade varit hos grannarna, kom hem och gick och la sig. På vägen in hade kvinnan snubblat och fått blåmärken på benen, något som senare skulle vara några slags bevis för misshandel. På morgonen vaknade inte kvinnan och mannen kontaktade 112. Senare dundrade sex poliser in i parets hus och grep mannen skäligen misstänkt för dråp/mord på sin fru.

Den 70-årige mannen sattes i häkte. Polisen förhörde mannen, parets dotter, parets son och parets grannar på landsstället. Polisen gjorde brottsplatsundersökning. Enligt min vän hade alla intygat att den 70-årige mannen var en fridfull man, som aldrig någonsin hade varit aggresiv eller brukat våld. Dessutom hade mannen aldrig figurerat i något brottsligt sammanhang. Ändå valde åklagare Carina Maxson att hålla honom häktad i nästan tre veckor. Isolerad från omvärlden, fick inte träffa sina barn, fick inte möjlighet att på riktigt sörja sin fru. Snacka om Kafkaliknande situation. När obduceringen av den döda kvinnan var klar släpptes mannen.

Vad trodde åklagare Carina Maxson att den 70-åriga mannen skulle göra? Röja undan de bevis som polisen hade missat? Fly utomlands? Gå loss och mörda någon annan? Fy fan vad förbannad jag blir. Jag har träffat jurister som Carina Maxson och de ska till varje pris sätta dit folk. Min syster är jurist (verkligen inte en sådan jurist) och jag har haft diskussioner med hennes juristkompisar, även om det är ett tag sen jag senast gjorde det. Ett skrämmande scenario där människan över huvudtaget inte beaktas. Lagen ska följas till varje pris, gärna göra den hårdaste tolkningen av lagen. Lite som anställningskravet för att få jobb på Migrationsverket. Men i detta fall verkar Carina Maxson gått lite väl långt i sin iver. Tre veckors häktning på skäliga misstankar är lite väl länge.

Mina tankar går till den 70-åriga mannen och hans familj. De måste verkligen ha fått sig en tankeställare när det gäller det svenska rättssamhället. Jag hoppas verkligen att mannen stämmer staten och får ut ett fett skadestånd, som i slutänden du och jag får betala. För det är skattemedel som går åt att oskyldiga människor behandlas på ett vidrigt sätt. Jag hoppas också att åklagare Carina Maxson får en varning av överåklagaren för sitt icke professionella agerande.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

En ny bok: Tack för idag, slut för idag

Jag har läst en mycket intressant bok som belyser skolan utifrån en livsgärning. Fokus ligger på Knuts arbete som biträdande rektor. Boken heter Tack för idag, slut för idag och är skriven av Knut Lindelöf.

Boken har två parallella spår. Dels får man följa Knuts bakgrund och uppväxt, något som bidrar till att läsaren får en personlig bild av vem Knut är. Dels får man följa Knuts arbete som biträdande rektor. Det senare är huvudspåret i boken.

Boken handlar om hur Knut jobbar på och försöker göra verksamheten så bra som möjligt, med diverse brandkårsutryckningar och konfliktlösningar. Samtidigt har Knut inte sin rektors fulla förtroende. Alla Knuts olika rektorer har ett mycket stort kontrollbehov. På så sätt decimeras Knuts verkliga inflytande att påverka verksamheten, för när som helst kan rektorn komma och ändra Knuts beslut. Detta medför i sin tur att lärarna märker att Knut marginaliseras och behandlar honom illa. Resultatet blir också att kommunikationen mellan skolledningen och lärarna inte fungerar, trots tre rektorer. Lärarna tycker att skolledningen är otydlig och kritik framställs. Lärarna blir vilsna och beter sig oansvarigt och naivt.

Det är precis som Erich Frohm beskriver i Flykten från frihet. Människor vill ha starka ledare för att slippa ta beslut eller ansvar själv. Man försöker att frångå beslutstagande och lägger det ansvaret på någon annan. Värst är det när läraren till tio-åriga Assad, som har stora skolproblem, kommer till Knut och frågar vad skolledningen har för plan om Assad får ett utbrott. Hon menar att det är skolledningens problem, inte hennes. Frågan man ställer sig är om läraren tror att alla elever ska sitta helt stilla, tysta och räcka upp handen, eller om det kan vara så att läraren har viss betydelse för hur det går för eleverna? Man kan också undra om läraren inte förstår att det ingår i jobbet att vara ledare? Och att ansvaret i klassrummet har läraren.

Knut beskriver i sin bok att skolan är budgetstyrd och mantrat ”budget i balans” basuneras ut från kommunförvaltningen. Givetvis är det signifikativt för många skolor i vårt avlånga land. Lydiga rektorer gör allt de ska för att genomföra politiker och tjänstemäns mantra. De kan gå över lik för att vara ”duktiga”, att duga i överordnades ögon. Pedagogik och resultat skiter de fullständigt i. Värst är rektor C som är värsta typen av paranoid maktmänniska. Det man egentligen undrar över är hur hennes uppväxt har varit. Vad har fattats henne för att hon blivit som hon blivit? En fruktansvärd människa som kränker och trycker ner allt och alla i sin omgivning. Tyvärr kommer Knut i hennes väg och det tar inte lång tid förrän hon har kränkt honom också å det grövsta. Knut jobbar i motvind under lång tid, känner säkert sitt självförtroende bli sämre och sämre. Då kommer rektor C och dödar allt han har kvar. Fruktansvärt!

Det Knut beskriver i sin bok är ett vanligt problem i svensk skola. Dåliga skolledningar, som bara är administratörer, förvaltar en budgetstyrd skola och i värsta fall kränker sina underställda. Elevresultat (pedagogiska resultat) är något som man inte titta på. Lärare som kör sitt race och där kotterier och intriger är vardag, den starkaste läraren är informell ledare. Mantrat från lärarna är: Lämna oss ifred, så lämnar vi er i fred”. Nyckeln är att ha starka rektorer som har god kunskap när det gäller resultat och styrning av skola, goda kunskaper i styrdokumenten, auskulterar hos lärarna och frågar varför de gör som de gör. Starka rektorer, inte i den bemärkelsen att de kränker sina medarbetar. Rektorer som kan sin kursplan och frågar lärarna efter kravnivåer. Rektorer ska ligga nära sin personal, vara pedagogiska ledare och hålla ett pedagogiskt samtal igång med lärarna. Så att matteundervisningen inte utgår från boken, utan från målen i kursplanen.

Tack för idag, slut för idag är en bok som upprättar Knuts heder. Han får säga det han inte fick säga tidigare, eller som ingen lyssnade till. Han får beskriva den mobbningssituation som han utsatts för, där brist på respekt och dåligt ledarskap fått råda. Jag är glad att Knut skrev denna bok, för den beskriver hur en skola inte ska fungera och hur vilsna många är i skolans värld.

Dessvärre verkar det vara så att Knut var före sin tid när han pratade om kunskap. Skolan var inte redo att släppa det relativa tänkandet och Knut fick betala ett högt personligt pris för detta. Förhoppningsvis är Knut idag nöjd med att dagens skola börjar glida mot den skola som Knut redan i slutet av 70-talet pratade om.

Jag känner igen mig själv i den beskrivning som Knut gör i sin bok, främst från min tid som lärare. Hade själv en rektor som var en blandning mellan rektor A och rektor C. Beskrivningen passar säkert in på den skolvardag som finns runt om i landet, det är jag ganska säker på. Tack för idag, slut för idag av Knut Lindelöf är verkligen en bok jag rekommenderar. Läs den!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb!

Våld i skolan

Jag tänkte skriva lite positivt om dagens generation ungdomar. Tänkte berätta om hur fantastiska många av dagens ungdomar är, civilkurrage, diskussionsvilja, empati och socialt engagemang. Jag träffar fortfarande många tonåringar, trots att jag har slutat jobba på högstadiet. Jag hör talas om mina kompisars tonåringar. Jag har kontakt med en del gamla elever. Jag träffar förstås Vikingaskolans läxhjälpare, mina elever från Jordbromalm. Jag läser om ungdomar i tidningen. Jag träffar min äldsta son Malcolms kompisar. Jag ser debattprogram på TV. Och jag häpnas över denna generation ungdomar som är så fantastiska, så seriösa och har sådan koll. Vad beror det på? Kan läroplanen haft påverkan, det vill säga att det framhålls att du ska tänka själv? Eller är det så att dagens generation ungdomar har större frihet än tidigare? Eller har informationsflödet, med internets intåg gjort att dagens ungdomar måste ta ställning? Vad beror det på? Jag tänkte skriva om detta, men känner att jag måste skriva om dagens artikel i Dagens Nyheter som handlar om våld i skolan.

Enligt artikeln sker nästan hälften av alla hot- och våldsbrott mot tonåringar i niondeklass i skolmiljö. Artikeln tar upp två skräckexempel, där två lärare har blivit utsatta för våld och där arbetsgivaren har varit minst sagt lam i sitt agerande. Detta är förfärligt för alla inblandade, även för de elever som brukar våld. Varenda unge vet att det är fel att slåss, men vissa har inget annat sätt att lösa sina ”problem” eller vardagssituationer på. Det är inget försvar för ett våldsamt beteende, våld är alltid förkastligt och har aldrig löst något på lång sikt. Men det säger en del om vuxenvärlden.

Nolltolerans mot all form av hot- och våld måste råda. Samma lag som gäller i samhället, gäller även på skolan. Skolmiljön är ingen oas av ”här-får-man-göra-vad-man-vill-utan-att-något-händer”. Det ger helt fel signaler till unga att de får bete sig som svin, gå runt på skolan och leka gangsters och kungar, när de egentligen är barn. Ja, för en 15-åring är ett barn.

Fega rektorer som inte tar tag i detta, tar fighten och polisanmäler och eventuellt ger eleverna hemundervisning under en begränsad tid. Fega rektorer som inte försvarar sina medarbetare, går upp på barrikaderna och tar strid för en bra skolmiljö, både för lärare, men framför allt för övriga elever. Fega rektorer som inte tar hjälp av tjänstemän på förvaltningen. Kom igen – stå upp för vad som är rätt.

Jag har också blivit utsatt för hot och våld flera gånger, det senaste tillfället faktiskt i förra veckan, men då var det bara några sparkar som mot mitt knä. Det värsta jag varit med om var knytnävsslag mot mitt ansikte. Jag tänker inte gå in på den situationen, men det ledde i alla fall till att min dåvarande rektor polisanmälde händelsen. Pojken ifråga var på väg in i kriminalitet och omhändertogs av sociala myndigheter, något som var ett lycka för honom. Idag har han hittat harmoni i livet.

Jag menar att det är ytterst viktigt att skolan reagerar. Att vuxna är vuxna och vågar ta ansvar. Att vuxna är vuxna och de som har ansvar verkligen tar det. Svårt i vissa situationer, men det ingår i jobbet, både som lärare och som skolledare. Det gäller att ta hjälp av alla funktioner som finns i en kommun när det behövs, men aldrig vika ner sig. För innerst inne finns det ett litet ledset barn i dessa ungdomar som behöver tydliga gränser, kärlek, bekräftelse och stöd. Detta ger man inte genom att sticka ner huvudet i sanden och blunda för problem.

Gå ut och kärleksbomba världen! Ge våra ungdomar det forum de behöver för att växa som människor, för ingen föds ond och ingen vill vara en elak, våldsam och stökig människa, det är omständigheterna som gör att vissa reagerar med hot och våld. Det är ändå så att dagens generation ungdomar är fantastiska och framtiden är ljus för vårt avlånga land, om vi vågar ge dem rätt utrymme.

Nätmobbning

Jag såg på SVT-debatt i veckan. Det handlade om det som har hänt i Bjästa, där en flicka har blivit våldtagen och mer eller mindre en hel by har tagit parti för förövaren, även efter att han har blivit dömd. Under denna tid hade flickan bara en vän som backade upp henne och denna flicka satt i studion och berättade om det som inträffat. Herre Gud vilken rejäl tjej. Det finns verkligen hopp om vår värld när man hör henne prata. Ingen tuffing, utan en mjuk och rekorderlig flicka, med stor empatisk förmåga. Hon borde bli vald till årets svensk. Och hur stolta ska inte hennes föräldrar vara.

I detta TV-program kom det fram flera åsikter om att den hetsjakt på facebook, som skedde mot den våldtagna flicka. Några menade att skolan måste bli bättre och Barnombudsmannen Lars Arrhenius tyckte att lärare borde ha koll på nätet. Något tyckte också att det kanske vore bra om det ingick i utbildningen till lärare att få kurser i nätmobbning.

Men vänta nu ett tag. Klart att lärare måste ta tag i problem som händer på nätet, om det är så att dessa problem tas med till skolan. Och klart att lärare måste prata om mobbning och att man måste stå för sina åsikter, även öga mot öga och inte gömma sig bakom en skärm. Självklart måste skolan ta ansvar för socialisation för barn, men det är inte skolans huvuduppdrag. Skolan är till för att barn ska ha med sig kunskaper i specifika ämnen och få så mycket kunskap att de klarar gymnasiet och senare ett vuxenliv.

I Bjästas exempel handlar huvudproblemet inte om nätmobbning utan om vuxna som inte tar ett vuxenansvar. Om vuxna som låter en bymentalitet råda över lagar och etiska vettiga förhållningssätt. Ungefär som filmens ”Jägarna”. I detta fall var det så att pojken som våldtog var en populär kille och hans familj var engagerad i samhället. Därför blev det svårare att ta tag i detta problemet, men det spelar ingen roll. Det pojken har gjort måste han stå för och det borde många fler ha tagit krafttag emot.

Varenda unge och vuxen med för den delen, vet hur man ska bete sig och hur man ska vara mot varandra. Jag har själv haft en del fall av nätmobbning i skolan, det var betydligt värre för några år sedan då hela denna värld kom, nu verkar de flesta ungdomar ha hittat former för att undvika nätmobbning. Det blockas och avstängs hit och dit. Givetvis vet jag inte allt som har hänt, men de gånger som mina elever antingen slogs, hamna i konflikt eller där någon kom till mig och ville diskutera detta, bad jag den som hade blivit kränkt att ge mig utskrifter av kränkningarna. Det kunde ske samma kväll, dagen efter eller direkt på skolan där den som blivit kränkt bara behövde ha en dator och sedan gå in och hämta konversationen.

Oftast har det varit kränkningar som är rena förolämpningarna, typ ”Du är en hora”. Men det kan också handla om skitsnack, där personen som mobbar påstår något som inte stämmer och att en tredje person konfronterar den kränkta med lögnen. Nu ger jag några exempel, men det kan vara allt mellan himmel och jord. När jag väl har fått dessa utskrifter söker jag upp den som gjort kränkningen och konfronterar denne, tillsammans med den utsatta. Vi diskuterar allvaret i att kränka någon på detta sätt, att man inte får det enligt lagen och vilka konsekvenser det blir. Jag är väldigt tydlig med att tala om att jag inte accepterar detta och att jag kommer att ringa bådas föräldrar. Löser vi detta genom samtal stannar det här och jag ringer senare föräldrarna. Jag redogör för det som inträffat och vilka konsekvenser det blir för skolarbete och umgänge eleverna emellan.

Löser vi inte detta på plats, med tydlig förmaning eleverna får av mig får jag kalla föräldrarna till skolan och så kör vi ett liknande snack som jag tidigare gjort med eleverna. För att undvika pajkastning så fokuserar jag bara på det inträffade, ingenting på om något hänt tidigare och på några speciella omständigheter. Skulle det vara så att ”mobbaren” egentligen är den utsatta, då får vi börja gräva i detta. Men föräldrar har en förmåga att ibland hitta förmildrande omständigheter som försvarar deras barns beteende. Detta måste man som lärare argumentera emot och det enklaste är att hålla sig strikt till lagöverträdelserna, att kränka en annan människa.

Skulle inte en lösning gå att få tillstånd måste rektor blandas in och eventuellt en polisanmälan göras, eventuellt anmälan till socialtjänsten också.  Det bästa är i sådana fall att den drabbade elevens förälder gör polisanmälan, men orkar denne inte det, måste skolan göra detta. Men – detta är i yttersta nödfall. Problemen ska lösas betydligt tidigare.

Jag har faktiskt aldrig varit med om att ens behöva ta föräldrar till skolan när det gäller  nätmobbning. Alla inblandade har accepterat situationen och problemet har upphört mer eller mindre omedelbart när mobbaren har blivit konfronterad. I samtliga fall har jag som lärare kontinuerligt följt upp, men det handlar mer om att stämma av i korridoren, eller i början eller slut av lektion. Kolla av om allt går bra, om mobbningen har upphört. I ett fall fick jag ha samtal igen med den som mobbade, men även det slutade bra. Viktigast av allt är ändå att man tar ungas problem på allvar och är tydlig med vad som är rätt och fel. Man behöver inte problematisera sönder problemet, eller dra något i långbänk. Ramar och gränser för vad som gäller, tydlighet och engagemang. Och mycket kärlek till eleverna. Kärleksbomba eleverna – alla elever.