Hayakawas abstraktionsstege

När jag har jobbat som lärare har jag alltid fått positiv återkoppling av mina elever där de bland annat anser att jag har förklarat så bra, så att de har förstått. Många har sagt att det är så roligt att lära sig saker inom SO-ämnena, det är intressant, för att de förstår så bra. Givetvis är jag partisk, jag tycker ju själv att SO-ämnena är de mest spännande, men handen på hjärtat – är inte NO lika kul? Genetik, kvantfysik, svarta hål, atomer, dencitet och så vidare. Fråga eleverna så är jag inte säker på att de alltid håller med, SO är ju sånt som de känner igen – demokrati, lag & rätt, världskrig och så vidare. Men hur ska man göra för att få eleverna intresserade, mer än bara vara entusiastisk? Det hela kan ju inte handla om att bara brinna för sitt ämne och ha goda ämneskunskaper? Eller?

Musikal på Vikingaskolan

Igår hände något fantastiskt på Vikingaskolan. Våra fyror genomförde tre föreställningar av uppsättningen ”Styrbjörn Starke”. Det hela handlar om att Vikingaskolans nya musiklärare jobbar tematiskt och har tillsammans med de tre klasslärarna i fyran jobbat ihop en föreställning kring Vikingatiden. Och vilket engagemang! Under sex veckor har det jobbats kring Vikingatiden på alla tänkbara sätt, i svenska, SO, bild och musik. Manus, teckningar, teoretiska kunskaper och så vidare. Det hela har eskalerat i en familjeföreställning och två skolföreställningar. Föräldrar grät, lärare grät och en biträdande rektor grät – grät av emotionell lycka.

För vad vad det vi fick se? Jo nästa 70 elever på scenen samtidigt som dansade och rörde sig välkoreograferat. Elever som sjöng sånger, som läraren hade specialskrivit till föreställningen. Elever som i vanliga fall har en annan roll än den duktiga skoleleven, var superseriösa och levererade. Flera lärare som engagerade, både som speakerröst, lärare i uppsättningen, fotografer och ljussättare. Vilket engagemang och vilken kvalitet. För det var just kvalitet det var, rakt igenom i 40 minuter. Övriga elever på Vikingaskolan blev imponerade och fredagens ”snackis” på Vikingaskolan var tveklöst fyrornas uppsättning. Eleverna kan gå på höstlov, nöjda med sin insats och med resultatet.

Vad gör då ett arbete som detta med eleverna? Eftersom de jobbar så intensivt, både med teoretiska kunskaper och med själva uppsättningen, får de verkligen bearbeta det de lär sig. De får ett minne för livet, inte bara känslomässigt. Men framför allt får de ett gott självförtroende och en bra sammanhållning. Jag kan ge mig tusan på att relationen mellan elev och elev, lärare och elev stärks.

När vi anställde musikläraren föll vi för att hon berättade att hon jobbade tematiskt i perioder. Det innebär att jag lade ett schema där eleverna inte hade musik en gång i veckan, utan under en längre period en gång per läsår. Detta skapade en del negativa reaktioner i lärarkåren, mycket av det får jag ta på mig. Dels var jag dålig på att informera och förankra och dels var jag dålig på att tydligt presentera hur arbetet skulle gå till. Idag tror jag alla tvivlare försvunnit. Men kommer inte eleverna sakna musikundervisningen frågar du dig säkert. Jo, men då finns det en körtimme i veckan som de som verkligen vill ha musik kan gå till, blir det för många elever som kommer till denna timme får vi sätta in en timme till eller också får de komma varannan vecka. Vi får se. Det är inte en körtimme i traditionell bemärkelse, utan där rytmik, musik och dans ingår.

Det ska bli intressant att följa fortsättningen, för det här är bara början. Musikläraren blev inslängd i detta arbete i början av september, när lärarna redan hade börjat med Vikingatiden. Vi hade inte jobbat på detta sätt förrut, med den naturliga skepsis som finns. Lärarna kände inte varandra, inte heller kände eleverna musikläraren. Arbetssättet var helt nytt – ja ni förstår, bara en massa fallgropar. Och ändå blev resultatet helt fantastiskt. Efter höstlovet börjar två nya projekt, ett i en femma och ett i två klasser i tvåan. Det blir väl något med lucia och skolavslutning, ska bli mycket spännande att se resultatet.

För övrigt anser jag att läraryrket är Sveriges viktigaste jobb!

 

 

 

Öjaby förskola

I torsdags (29/4) var jag på studiebesök på Öjaby förskola, utanför Växjö. Med mig hade jag sju pedagoger från Vikingaskolan och fyra förskolechefer från Haninge kommun. Anledningen till att jag hade ordnat så att vi fick komma dit var att jag har läst om Öjabys pedagogik, där de genom lek får mycket små barn intresserade av bokstäver och ord.

Pedagogiken bygger på professor emeritus Ragnhild Söderbergs forskning om tidig läsning. Personalen på Öjaby förskola pratar om ”Skrivande på läsandets grund”. Med det menas att om barnet observerar, t.ex. en myra, frågar personalen om de ska skriva ner ordet. Personalen skriver ner ordet på en speciell extratjock papperslapp. Barnen har en klar ordbild som de kan läsa. Ordbilderna kan sedan varje barn samla i sin egna låda. Det fantastiska är att barnen lär sig sätta ord på sin omgivning, alltså det skrivna och läsande ordet. Detta sker på ett lek- och lustfullt sätt, där barnen inte alls tvingas till något. Allt sker om barnen vill och när de vill berätta något. Personalen lägger heller inte orden i munnen på barnen, eller ber de göra si eller så, de frågar barnen själva. Detta sprider sig sedan i barngruppen, så de som från början var ointresserade av att skriva ner det de upplever också vill göra det. För det är roligt.

Man kan säga att personalen på Öjaby försöker skapa samma inlärningssituation som när barn lär sig tala. Personalen bygger konsekvent på kommunikation med barnen, något som också är drivkraften när barn lär sig tala. En vilja att kommunicera med omgivningen. Det som jag tycker är intressant är att personalen aldrig bryter ner orden på bokstavsnivå, barnen gör det, men aldrig personalen. Mycket av den metodik som Öjaby använder liknar Maria Montessoris metodik. Barnen skriver själv, lär sig att skriva hellre än att läsa, för att barn gillar att producera språk betydligt mer än att ta emot språk (läsande).

Jag tycker också att det är intressant att förskolan genom lek kan få barn intresserade av språk och läsning. Öjaby menar att många av deras 5-åringar kan läsa när de börjar i förskoleklass. Det finns inte någon statistik hur det går för barnen som gått i Öjaby förskola, senare i grundskolan. Detta skulle vara intressant att ta reda på. Jag undrar hur eleverna möte skolan, språket och läsning, om de redan när de börjar skolan har ett positivt förhållningssätt till läsning. Vore intressant att veta.

Är du intresserad av att läsa mer om pedagogiken som Öjabys metodik bygger på, kan du hämta hem en PDF-fil. Det finns också en bok som handlar om Öjabys arbete, dock dyr att köpa i bokhandeln, bättre att beställa direkt hos Öjaby förskola, eller låna på biblioteket. Ragnhild Söderberg har också kommit ut med en bok för en tid sedan som verkar intressant, jag har själv inte läst den, men kommer att göra det snarast.

Borttagen kurslitteratur

Träffade en gammal god vän häromdagen, som jobbar inom lärarutbildningen. Det var ett kärt möte, att träffas efter så många år. Vi talade om ditten och datten, både om livet i stort, livet som lärare och hur lärarutbildningen fungerar. Av någon anledning kom vi in på kurslitteratur. Han berättade att den kanske viktigaste boken inom utbildningen till svensklärare är borttagen. Han trodde inte att den fanns på någon lärarutbildning i hela Sverige. Boken, som jag själv läst och tycker är fantastisk, är skriven av professor Per Linell och heter Människans språk. Boken handlar om språkets betydelse för människan, inte minst för individen. Boken kräver en hel del av läsaren, men den ger väldigt mycket och är en direkt applicering av Vygotskij. Jag tycker egentligen att alla blivande lärare borde läsa denna bok, för den visar tydligt vikten av att ha ett gott språk för att kunna tillgodogöra sig inlärning.

Varför är den borttagen? Det är ett mysterium – det har knappast skrivits något bättre, i alla fall känner inte jag eller min vän till någon bättre bok. Men det är klart, jag känner inte till alla titlar som kommer ut. Enligt min vän togs boken bort för att den är för svår för lärarna på lärarutbildningen, de kan helt enkelt inte redogöra för innehållet i boken. Nu vet jag av egen erfarenhet att många lärare på lärarutbildningen är rejält dåliga, men det låter helt otroligt om det är sant. Jag är inte en intellektuell gigant, men jag har läst och tagit till mig boken, då borde väl de flesta andra också klara det. Att en bok, som är så otroligt bra, men som kräver jättemycket av både lärare och studenter, tas bort på grund av att lärarutbildarna inte förstår den är under all kritik. Hoppas att det inte är sant.

Humanism – ett svårt begrepp?

För några år sedan kom jag i kontakt med följande citat:

”Humanism i filosofisk bemärkelse ett etiskt-estetiskt förhållningssätt som grundades i en normativ uppfattning av människans väsen. Därmed avses å ena sidan att människan har ett värde som inte får kränkas, å den andra att hon har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet. Humanism innebär ett avståndstagande från olika former av brutal eller förnedrande behandling av människor. Humanism står också i opposition till teorier som förnekar människans frihet och beskriver henne som styrd av ödet, arvsynden, sin biologiska natur, det genetiska arvet, den sociala miljön eller andra strukturer. Humanism är ett honnörsbegrepp med vidsträckt och diffus användning i vardagsspråket och den allmänna debatten. Det förekommer emellertid också som filosofisk term, särskilt i de kristna, marxistiska och existentialistiska traditionernas diskussion av människans villkor”. (Nationalencyklopedin 1992, band 9, sida 150).

Ibland är det intressant att reflektera över hur vi förhåller oss till saker och ting, både som privatpersoner och som professionella. Vem är egentligen humanist? Vem stödjer Turkiets våld mot kurder? Vem vill leta biologiska defekter hos en elev? Vilka röstar på Sverigedemokraterna? Vem dödar demonstranter i Teheran? Vem mobbar elever? Vem tror inte på allas möjlighet att lyckas? Vem sprider lögner? Vem placerar ut självmordsbomber?

Inte den sanne humanisten i alla fall. Hur förhåller du dig till humanism?

Språkets fantastiska värld

Redan under antiken förfärades de gamla filosoferna över hur ungdomen var förtappad. Deras språk och leverne var något som upprörde Platon och grabbarna. Under årtusendenas lopp har det varit förfärligt att se hur illa det har varit med de ungas språk och att de hela tiden har brutit mot gängse språkliga konventioner. På 1960-talet gick hela vuxenvärlden i taket för ungdomens språkbruk och klädstil. Inte nog med det – långhåriga pojkar.

När jag började på Jordbromalmsskolan i augusti 2000 var allt rostigt. Allt dåligt var rostigt i ungdomarnas värld. ”Vilken rostig mat det var idag” eller ”Va rostigt att vi inte får rast”. Allt var rostigt. Några år senare var allt light, med betydelsen dålig. ”Vilken light lektion” eller ”den där läraren är så light”. Många ord har kommit och gått, kanske det mest kända på senare år är fett, som har spridit säg över hela Sverige. ”Fett bra film” eller ”Fett god mat”. Det senaste är att eleverna på Jordbromalmsskolan använder ordet ofta, med betydelsen: Säkert! ”Ofta han har sett den filmen” eller ”Igår köpte jag en ny mobiltelefon. Ofta!” Jag har ingen aning om hur detta ord plötsligt har fått denna betydelse. Nu säger en hel del av eleverna på Vikingaskolan också ordet ofta – hur gick det till?

För någon månad sedan fick jag en fråga av en teaterregisör, ifall jag som jobbat på Jordbromalmsskolan så länge, kunde hjälpa henne. Hon skulle sätta upp pjäsen Pygmalion och hon hade tänkt att skådespelarna skulle prata rinkebysvenska, alltså svenska med en invandrarbrytning. Jag berättade för henne att jag absolut inte kan prata rinkebysvenska, utan att hon skulle vända sig till elever som pratar det. Intressant att tro att jag skulle kunna det. Jo, ett och annat ord kan jag, men verkligen inte hela ”dialekten”. Den måste man praktisera och det är mycket bättre att prata med ungdomar som kan ”snacket” än med en gammal lärare. Jag ber henne vända sig till en elev jag känner som pratar en utpräglad Rinkebysvenska. Intressant när det gäller denna kille, han kan inom loppet på någon sekund, växla från Rinkebysvenska till vanligt svenskt språkbruk. Beroende på vem han pratar med. Fantastiskt – eller hur?

Jag är verkligen ingen språkpolis, inte heller speciellt duktig i svenska språket. Jag är ju bara en SO-lärare, som har blivit rektor. Ändå kan jag inte låta bli att observera hur spänstigt språket är, hur det hela tiden förändras och att det till viss del är ungdomar som förändrar språket. Ungdomar som inte alltid är jättebelästa, eller jättestarka i det språk som skolan efterfrågar. Leka med språket, hitta på nya ord och förändra ords betydelse. Fredrik Lindström har belyst detta fenomen. Men det är häftigt att få vara med om det själv.