Archive for januari, 2009

h1

Regeringen sopar till Skolverket

30 januari 2009

Dagen innan julafton 2008 gick tre tunga chefer för Skolverket ut i en debattartikel i Dagens Nyheter. Man menade att förskolan inte ska syssla med mål och följa upp resultat.

I fokus för kritiken stod Haninge kommun. Jag skrev en blogg om detta 18/1, där jag ifrågasatte kompetensen på de som leder Skolverket. Tyvärr var min kunskap vid denna punkt inte tillräckligt god, för jag hade missat några avgörande datum som skulle få denna lilla historia att bli än mer korkad.

Dröm om min förvåning när jag läste på Skolporten, länk till Skolverket, att Skolverket redan den 25 augusti 2008 av regeringen fått ett uppdrag att förtydliga mål och uppföljning. Bland annat kan man läsa:

”Regeringen uppdrar åt Statens skolverk att föreslå förtydliganden och kompletteringar av vissa mål i läroplanen för förskolan. Vidare ska Skolverket föreslå hur förskollärarnas ansvar kan förtydligas i läroplanen. Skolverket ska även föreslå riktlinjer för uppföljning och utvärdering av förskolans verksamhet”.

Alltså nästan fyra månader innan Skolverkets debattartikel i Dagens Nyheter får man ett uppdrag av regeringen att förtydliga mål och uppföljning. Något som man i debattartikeln sätter sig emot.

Jag fattar ingenting! Är det total mental härdsmälta på Skolverket? Jag saknar ord för att beskriva detta. Är det dessa analytiska giganter som ska leda svensk skola framåt och förhoppningsvis upp ur det träsk man befinner sig?

Jag förstår uppriktigt inte hur generaldirektör Per Thullberg och undervisningsråden Gunnar Åsén och Lena M Olsson har tänkt. Eller har de det?

Vilket är deras uppdrag och hur ska de genomföra det? Som jag ser det saknar de kompetens att genomföra uppdraget, att få mål- och resultatstyrningen att fungera enligt läroplanen LPO 94.

Mitt råd till regeringen: Sparka ledningen för Skolverket, inte bara Thullberg, utan även de näst högsta cheferna. Tillsätt en generaldirektör som kan genomföra uppdraget. Mitt förslag är att Haninges skolchef Mats Öhlin ska bli ny chef för Skolverket. Då blir det åka av!

Ha det gott där ute i skolan!

Johan


h1

Olyckliga elever

30 januari 2009

Var slutar mitt uppdrag som lärare? Hur mycket tillgänglig ska man vara, både med adress, telefonnummer och tid. Man ska hålla inte släppa på det privata säger många. En del säger att eleverna behöver en lärare, kompisar har de redan.

Ja, men när vuxenvärlden sviker? När det inte finns någon att vända sig till? Vem lyssnar? När ska jag sluta bry mig som människa? Det här är en svårt balansgång.

För det är många som behöver bli lyssnade på, men det finns begränsad tid. Har man familj och egna barn, behöver de också bekräftelse, kärlek och omsorg. Men det gör ont i hjärtat ibland, när man inte räcker till.

Har precis avslutat ett SMS:ande fram och tillbaka med en elev, vars mamma tvingar henne att göra saker som hon inte vill. Det handlar inte om våld, eller något olagligt, utan att tvingas gå på extra läxhjälp fast man inte behöver, inte få vara ute, inte få välja rätt kläder och så vidare.

Flickan säger att mamman bara skriker och att hon inte alls lyssnar. Flickan är djupt olycklig och säger att hon vill flytta, att hon kan tänka sig bo i en fosterfamilj. Mamman skriker ofta och är aggresiv mot henne.

Jag försöker lugna henne, säga till henne att hela tiden prata med mamman. Ger henne råd om hur hon ska prata, vad hon ska säga och framför allt att behålla sitt lugn.

Efter cirka 20 sms kommer vi inte längre. Jag säger till flickan att sova på saken och ta nya tag i morgon. Att tala med mamman.

Nu sitter jag framför min skärm, tänker fortfarande på henne och kan konstatera att mina egna barn har det mycket bra, bättre än många. De sover tryggt i sina sängar, har gått och lagt sig trötta men glada.

De har föräldrar som lyssnar på dem och låter dem vara med och bestämma (åtminstone till viss del). 

Ja, jag är lärare, men jag är också medmänniska. Jag kan inte förändra världen, men jag kan inte sluta bry mig. Trots att det inkräktar på min fritid vill jag visa ungdomarna i Jordbro att jag bryr mig. Det är inte mitt jobb som lärare, men det struntar jag i!

h1

Läsningens underbara värld

25 januari 2009

I onsdags (21/1) hade jag intensivläsning med 12 elever i årskurs 6. Till saken hör att samtliga elever inte har tillgodogjort sig tillräckligt mycket läserfarenhet för att klara av läromedelstexterna. 

Anledningen är olika. En del har bara varit i Sverige i ett par år, men dessvärre har alltför många inte fått chansen i tidigare år på låg- och mellanstadiet.

Kortfattat kan man säga att skolan som organisation inte har utfört det uppdrag som åligger skolan enligt LPO 94. 

En pojke satt och läste Habib i 40 minuter under stor koncentration. Trots att pojken ifråga är lite ”stökig” och har myror i brallan, lyckades han sitta still så länge.

Hur kan det komma sig? Ja, kanske kan det vara så att boken var intressant eller rolig, att han på så sätt fann det kul och givande att läsa. Märkligt – eller hur, att något som är intressant kan göra att vi lägger ner lite mer koncentration och energi.

Jag talade senare samma dag med hans storasyster, som sa: ”Ja det är inte klokt, han satt hemma igår kväll och läste jättelänge”. Vilken chock för hela familjen, skolan och lärarna. Killen är intresserad av en bok.

Nu raljerar jag en aning över situationen. Jag tycker det är absurt att vi i skolan inte kan erbjuda alla elever en rolig skolgång, som gör att de tycker att det är kul att lära sig. Det är klart att allt man lär sig inte är kul, men allt för ofta är skolan bra på att döda intresse. Skolan är också bra på att stämpla elever: ”han är obegåvad” eller ”han har inte läshuvud” eller ”du kan ju inte”. 

Identitet är mycket svårt att förändra. Har man en gång förlikat sig med en identitet som innebär att man inte är läsande, eller en ”pluggis”, är det svårt att ändra sitt sätt att se på sig själv.

Lärare ska vara engagerade och brinna för sina ämnen, så att eleverna smittas och tycker att skolan är jättekul (i alla fall ganska kul). För det är ju precis vad den är. Skolan är jätterolig! 

Speciellt SO-ämnena! Eller hur – elever på Jordbromalmsskolan!

h1

Respekt – något man förtjänar

25 januari 2009

Många i skolans värld, både lärare, elever, utomstående och andra talar om respekt. Att eleverna inte respekterar varandra, vuxna eller sina lärare. Att många elever inte vet vad ordet respekt betyder, utan förknippar ordet med våld och hot.

Det kanske stämmer. Visst finns det ändå många elever som med hot och våld tror sig fått respekt, när de egentligen har fått andra att känna rädsla. Visst är det så att många elever och lärare inte respekterar varandra.

Ändå ställer jag mig frågan – hur får man respekt? Då menar jag äkta respekt, som inte bygger på rädsla, hot eller våld. 

Svaret är att respekt är något man förtjänar. Det finns ingen enkel väg att få respekt, utan det är hårt arbete som gäller. 

Det man måste göra som lärare är att visa för eleverna att man tycker om dem, alltså i handling. Inte bara läpparnas bekännelse. Även om en elev har gjort något fel, när händelsen väl är utredd, måste man lämna det som hänt och inte älta. Gjort är gjort, nu ser vi framåt!

Alltid visa att man tror på eleverna, ge dem många chanser att bevisa att de kan och hela tiden pusha. Man behöver verkligen inte vara kompis med eleverna, de har så många kompisar, men att vara en vuxen som bryr sig, som pratar med dem som en människa till en annan människa är viktigt. Inte med ord och handling tala om att de ”bara” är elever. 

Fokus på kunskap! Viktigt att gå i skolan och lära sig, känna att man växer som människa och blir kompetent. Viktigt att få eleverna att förstå att de kan och att man som lärare ska hjälpa dem.

Ta konflikt när eleverna inte beter sig önskvärt. Diskutera konsekvenser av deras handlande och varför de ska lägga fokus på skolarbete och inte på att stöka. 

När man förtjänat respekten sprider det sig i hela skolan. Den läraren som har stor  respekt har lugna lektioner och få elever som stökar. Den lärare som aktivt jobbar kring dessa frågor har igen all tid och energi som investerats. Den lärare som har förtjänat respekten får respekt på hela skolan och kan ha roliga, intressanta och givande lektioner.

Tänk själv när du gick i skolan, vilka lärare var det som du respekterade och varför gjorde du det? Man får de elever som man förtjänar!

h1

Ordning och reda

22 januari 2009

Ofta i media framställs det att svensk skola är så otroligt kaosartat. Folkpartiet har drivit frågor som handlar om att beslagta kepsar och mobiltelefoner. Att flytta mobbare. Ändå är det inte en bild av skolan som jag känner igen. Jag jobbar på Jordbromalmsskolan i Haninge, en skola där 90% av eleverna har invandrarbakgrund.

Visst kan det vara högljutt ibland, spring i korridorerna och ibland kränkningar. Men mycket sällan eller aldrig har jag och mina kollegor problem med mobiltelefoner eller kepsar. Vid endast två tillfällen på två år har vår rektor flyttat på elever till en annan skola, i båda fallen för att bryta en identitet hos eleverna som inte gick att bryta på skolan. I ett av fallen fanns mobbning inblandad som en del.

De elever som går på Jordbromalmsskolan har inte alltid med sig de kunskaper som behövs och en del har nyligen kommit till Sverige. Ändå finns det en härlig känsla hos eleverna. De är positiva, glada, nyfikna och vill lära sig. Givetvis finns det de elever som är skoltrötta och inte gör sina läxor, men dem finns över allt.

Vi hade öppet hus i tisdags (20/1) och kunde då dök det upp en rad gamla elever, många av dem lite stökiga när de gick på Jordbromalmsskolan. Samtliga berättade att de hade trivts så bra i skolan och att de tyckte att det var en så bra sammanhållning mellan eleverna i skolan, men även bland lärarna.

Idag (22/1) hade jag en lektion med klass 9C. Vi jobbar med Buddhism och för att få eleverna att förstå meditation och vad det innebär för att fokusera på tänkande, fick eleverna testa själva. Vi gick in i aulan, eleverna fick lägga sig på golvet, jag satte på en CD med nybörjarmeditation och släckte. Inga protester eller fånigheter. Efter cirka 10 minuter avbröt jag denna lilla övning och eleverna fick beskriva vad de hade känt, upplevt och tänkt.  Det hela var spännande, framförallt för mig som lärare. Jag kan konstatera att jobbet i skolan är superroligt, jag åker varje dag till jobbet i glädje. Eleverna är fantastiska och Jordbro är ett makalöst.

Det som beskrivs i media angående skolan är inte alltid en rättvis bild!

h1

Skolverkets okunnighet

18 januari 2009

Ibland blir man överraskad, jag rent ut sagt överrumplad. Strax innan jul, närmare bestämt dan före dan (23/12) gick tre höga tjänstemän från Skolverket ut i en debattartikel i Dagens Nyheter och kritiserade att kommuner följer upp resultat i förskolan. Framför allt fick Haninge smäll på fingrarna för att man ägnade sig åt att följa upp de små barnens kunskapsutveckling. Skolverket menade att det Haninge kommuns agerande strider mot förskolans läroplan (LPfö 98).

Skolverket skriver i sin debattartikel: ”Förskolans läroplan innehåller heller inga mål eller fastlagda nivåer för vad barn ska ha uppnått vid en viss ålder. Anledningarna till detta är, förutom att barn i åldern 1-5 år utvecklas i olika takt, att förskolan är en frivillig verksamhet, att barn börjar i förskolan vid olika åldrar och vistas i förskolan olika länge om dagarna”.

Det verkar som om Skolverket inte är kunniga om den läroplan som finns på deras egen hemsida. På sidan 7 och 8 i LPfö 98 går det att läsa:

Mål

Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar

•  öppenhet, respekt, solidaritet och ansvar,

•  förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt vilja att hjälpa andra,

•  sin förmåga att upptäcka, refl ektera över och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen,

•  förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder och

•  respekt för allt levande och omsorg om sin närmiljö.

Det är konstigt att de högsta tjänstemännen på Skolverket inte förstår att resultatuppföljning handlar om att utvärdera hur bra organisationen är, alltså inte att ”stämpla” ungar.

Att sätta pedagogiska mål för sin verksamhet, så att det inte blir barnpassning. För att veta hur bra förskolan är, vilka ungar som behöver extrahjälp och i fall man behöver ompröva sina resurser, krävs det att man följer upp resultat.

Det är högst anmärkningsvärt att  Skolverkets generaldirektör Per Thullberg framstår som högst okunnig. Jag hoppas att ett förtydligande i frågan kommer oss vanliga dödliga lärare till livs, men det är väl för mycket att hoppas på.

h1

Dyslexi

14 januari 2009

I Dagens Nyheter idag onsdag 14/1-09, finns ett reportage om dyslexi. En mamma, vars dotter har fått diagnosen dyslexi, menar att alla barn borde testas för dyslexi. Hon menar att det är lätt gjort med ett enkelt screeningtest. Läser man nätupplagan av DN kan man få hjälp med en checklista som talar om vad man ska vara uppmärksammad på när det gäller tecken, som kan vara dyslexi. Här är några exempel ur listan, förskolan: talar inte rent, har ett torftigt språk, har svårt att uppfatta rim och skolan: är osäker på bokstävers ljud och form, kastar om bokstäver, utelämnar ändelser, läser långsamt.

Flera av ovanstående exempel är det högst normala språkliga utvecklingsområden. Att en del barn har ett torftigt språk behöver inte betyda att de är dyslektiker, utan att de kommer från illitterata hem, där man varken läser mycket eller pratar ett varierande språk. Det kan till och med vara så att man har en annan kulturell bakgrund, saknar utbildningstradition och kan bara tala på sitt modermål, ett talspråk som inte är färgat av högre utbildning.

De flesta elever i årskurs 1 och 2 kastar om bokstäver och utelämnar ändelser. Läshastigheten har över huvudtaget inte att göra med hur bra man läser. I sådana fall har jag dyslexi, för jag läser väldigt långsamt.

Jag har under mina 8,5 år som lärare träffat på många elever som har haft diagnosen dyslexi. De flesta av dessa elever har haft läs- och skrivsvårigheter, på grund av att de har läst för lite. Det handlar om antal sidor man har läst i slutändan. Vid några tillfällen har jag sett mycket stora språkbrister, men detta är högst ovanligt. Däremot är det vanligt med läs- och skrivsvårigheter. I dagens snabba samhälle, där många roliga saker slåss om ungdomarnas tid, har boken fått stå tillbaka. Det är just det vi ser frukten av idag. 

Frågan är om den här mamman har någon som helst vetenskaplig utbildning, eller om det är så att all fakta hon har om språkutveckling kommer från de föredrag hon sett och de broschyrer hon har läst. Frågan är också om den här mamman kan reflektera över familjens egen insats, samt förskolans och skolans insatser. Hur mycket sagoläsning ägnade mamman åt när barnen var små? Sjöng och läste hon sagor för barnen 20 minuter varje kväll? Hur mycket sagoläsning och språkutvecklande arbetssätt ägnade sig förskolan åt? Hur lärde sig dottern att läsa?

Vilken läsmetodik användes och hur mycket tid satt ”lågstadielärararen” bredvid och läste med bara dottern? Eller skickade skolan med en bok med läslogg hem för att hemmet skulle sköta läsinlärningen. Detta har hänt i min sons klass och jag har påtalat att det är konstigt att skolan lägger över ansvaret för läsinlärning på hemmet.

Det är mycket konstigt att dyslexi är så stort i Sverige, att man till och med hävdar i DN-artikeln att 4-8% av barnen har dyslexi. Det är väldigt många barn! Samtidigt har de ingen dyslexi alls eller åtminstone mycket lite i Finland och Nya Zealand. Vad beror det på? Kanske kan det vara så att det är lätt att hitta fel på barnen, sätta en diagnos på dem, i stället för att inse att det är skolan som brister. Att det är skolan som organisation som inte har lyckats lära ungarna att läsa.