Archive for mars, 2009

h1

Fel analys

29 mars 2009

Åter igen har en fel analys gjorts av problemen i skolan. På ledarsidan i Dagens Nyheter, torsdagen 26/3-09, skriver Håkan Boström att lärarnas löner måste höjas. Enligt reportaget har Sveriges lärares löner halkat efter rejält, dels jämfört med andra akademiker i Sverige och dels jämfört med lärare i övriga Europa. Sveriges lärare konkurrerar med Moldavien om Europas sämsta lärarlöner. Boström menar att om man höjer lärarlönerna kommer man rekrytera de bästa lärarna till skolledare. Jag förstår vad Håkan Boström menar och tror nog att det vore en bra investering för framtiden att höja lärares status, där även lönen räknas. Problemet är bara att det är att börja i fel ända.

Att ge lärare högre lön nu kommer inte att göra alla dåliga lärare bättre. Jag säger dåliga lärare, för att jag träffar och hör talas om dem varje vecka. Kommer de göra ett bättre jobb? Knappast! Lärare som kränker elever, som inte kan bedöma och ge återkoppling, som inte kan bygga relationer med eleverna. Jag har träffat många lärare som skyller elevernas brist på kunskaper och kompetens på eleverna själva. Detta tar sig uttryck i att man vill finna bristen hos eleven, i form av någon utredning för ADHD eller dyslexi.

Det kan vara så att det egentligen inte är ett biologiskt fel på barnet, utan det egentligen är bristande pedagogik och metodik som ligger bakom att det blev fel. Barn som inte fått chansen att lära sig läsa, eller inte fått chansen att lära sig koncentrera sig, eller inte fått chansen att lära sig baskunskaper för att klara av senare år i grundskolan. Kunskap och koncentration är inte av gud givet. Barn måste från det de är små lära sig att komma ner i varv och koncentrera sig. Det vet jag av egen erfarenhet när det gäller mina egna 3 barn.

I Haninge finns det en skola där 20% av eleverna är utredda dyslektiker. Jag det är sant, utredda och klara! Detta är helt orimligt och givetvis ifrågasätter jag både pedagogiken lärarna använder, för att inte tala om de logopeder som utreder. Frågan man ställer sig är om de lärare och rektorer som har ansvar för skolan idag skulle bli bättre pedagoger för att de fick 5 000 kronor mer i månadslön? Skulle man bli mer professionell? Skulle man utvärdera och ta ansvar för resultaten redan i årskurs 1?

För 5 000 kronor mer i månaden? Jag tvivlar starkt på det!

Jag har hört lite muttrande kring den blogg där jag påstår att lärarna får den lön de förtjänar, på grund av att de inte är professionella. Till alla ni lärare där ute som gör ett fantastiskt jobb, jag har träffat många av er, ta inte åt er personligen! Det jag skriver om är ett organisationsproblem i första hand och ett individproblem i andra hand, t.ex. att vi har lärare som är dåliga. Tänk efter själv du som är lärare, eller lärarstudent. Hur många lärare har du träffat som är riktigt bra? Hur många lärare har du träffat som är mediokra? Hur många lärare har du träffat som är dåliga? Avgör själv!

För att återgå till Dagens Nyheters ledarsida kan jag konstatera att bra lärare ska ha bra lön. Att börja med lönen är att börja i fel ände. Rektorerna måste börja följa upp resultat och föra dialog med sina lärare. De lärare som gör ett dåligt arbete bör få hjälp att bli bättre, t.ex. genom handledning eller riktad fortbildning. Med dåligt arbete menar jag givetvis att eleverna inte lär sig det de ska, t.ex. läsa. Lärarutbildningen måste bli mycket bättre och jag stödjer förslaget om ett års intagningsstopp till lärarutbildningen och att lärarutbildningarna ska få söka om sin examinationsrätt.

Vi har inte en skola i världsklass, som en del politiker påstår, men vi ska ha det i framtiden. Anledningen är enkel, barnen är vår framtid och det är deras rätt att få det bästa när det gäller bemötande, kunskap och framtidstro. Vi ska bygga en skola som kretsar kring barnen!

h1

Tröttsamma dagar

26 mars 2009

Känner mig smått deppig! Vet inte, men det är som om man vill gråta ibland, idag är en sådan dag. Och inte beror det på eleverna! Det är dem som gör att man vill fortsätta! Det började egentligen igår. Jag var med på en lektion för att hjälpa till. Våra 8:or är ute på PRAO och jag fick en massa tid över. Gick in på en mattelektion. Jag hjälpte en pojke som inte kan klockan. Det är konstigt att han inte fått lära sig klockan tidigare. Det gick jättebra och pojken jobbade bra och tänkte riktigt bra. Jag berömde honom för hans framgångar! Efter lektionen kommer läraren fram till mig och tycker att det var bra att jag hjälpt pojken, för han hade minsann inte lärt sig något på de lektioner han haft tidigare. Han hade fått hjälp, men inte lärt sig. Bredvid sitter pojken tyst. Kränkt! Indirekt: ”Du är korkad” Jag var tvungen att ta upp detta med läraren idag, det viftades bort.

Senare samma dag hade jag en lektion med en halvklass i 6:an. Efter att vi var klara, var det 20 minuter kvar och jag tog tillfället i akt att prata allvar med dem. Jag började med att säga att de var superjobbiga, alla 6:or. Jag frågade om de trodde att Jordbromalmsskolan var en cirkusskola, som utbildade clowner, eftersom de betedde sig som sådana. Efter denna start hade vi en riktigt bra diskussion där vi pratade om skolans uppgift, deras insats, betygsättning, gymnasiet och så vidare. Det var lugn och ro, eleverna ställde jättebra frågor, som vi diskuterade och hela lektionen blev kanon.

Nu kanske ni läsare undrar om jag inte kränkte eleverna. Verkligen inte! Jag beskrev situationen i korridorer och på lektioner, som den faktiskt är, men jag pekade inte ut någon endaste elev. Jag lade inte skuld på någon. Idag hade vi besök av Peter Fredriksson, Haninge kommuns grundskolechef, årskurs 6-9. Han gick med en klass under förmiddagen. Intervjuade elever, lärare och rektorerna efter lunch. Jag hade blivit tillfrågad av min rektor Paul att vara med på mötet mellan chef och lärare. Vi var  sju lärare som pratade med Peter. Det som diskuterades var huruvida Jordbromalmsskolan fungerade och vad det var som inte fungerade. Detta gjorde mig ännu mer deppig! Är vi professionella?

Jag är glad att det finns elever, nästan alla är fantastiska. Även om det ibland är jobbigt blir jag glad när jag tänker på eleverna. Några kontaktsökande killar i årskurs 6. Några förståndiga och smarta tjejer i årskurs 9. Några sköna killar i 9:an, som har sjuk humor. Några udda kommentarer på Facebook från elever i 8:an. Nu känns det lite bättre, när jag fått skriva av mig lite och samtidigt  fått tänka på alla fantastiska elever som finns där ute!

h1

Kulturella svårigheter

23 mars 2009

Jag har hamnat i ett dilemma av svåraste slag. Givetvis vill man inte hamna i denna situation, men ibland kan man som lärare inte påverka händelser av detta slag. Jag har en elev som gått ut skolan för några år sedan. Hon ringde mig för några veckor sedan och berättade att hon hade det jobbigt i sin familj.  Jag började luska i vad som hade hänt. Flickan berättade att hennes mamma hade blivit allt mer kontrollerande och styrande. Hon fick inte längre själv bestämma hur hon skulle klä sig. Mamman hade också börjat prata om att hon borde gifta sig och att de skulle åka till Dubai i sommar.

Efter att ha lyssnat ett tag på flickan och diskuterat fram och tillbaka stod det ganska klart för mig. Flickan skulle giftas bort mot sin vilja. Ännu större rädsla hade jag för att flickan kanske även skulle könsstympas. Jag ringde en imam jag känner och även socialtjänsten. Jag ringde en kommunal politiker i Haninge som jag känner lite grann.  Syftet var att försöka få hjälp, råd och struktur på hur jag skulle handla.

Jag ringde åter flickan och diskutera med henne och vi kom överens om att jag skulle göra en orosanmälan till socialtjänsten. Socialtjänsten ringde flickan efter några dagar och gav henne en tid att träffa dem. Hon ville gärna att jag skulle följa med. Idag träffade vi två socialsekreterare för att  samtala och höra vad flickan hade att berätta. Föräldrarna är ovetande om detta och vi får se vart det hela leder. Hur ska man göra som lärare? Vilket är mitt uppdrag? Inte detta i alla fall, men kan man avsäga sig detta ansvar. Kan man avsäga sig ansvaret som vuxen och dessutom lärare. Nej aldrig! Det är helt emot vad jag tror på, både som människa och som lärare.

Jag minns när jag var liten och bodde i ett villaområde i Enskede. I kvarteret bredvid bodde doktor Rudelius. Han hjälpte alltid sina grannar och de gånger det hände något akut med mig och mina syskon kom dr Rudelius älgande, även sena kvällar.  Har inte läraryrket förändrats? Är det inte så att vi som lärare alltmer få ta sociala uppdrag, vare sig vi vill eller inte?  Det står i läroplanen LPO 94 att vårt uppdrag är att fostra väl fungerande och demokratiska samhällsmedborgare. Måste inte vi som lärare stå upp som förebilder, med allt vad det innebär?

Jag skrev en blogg för någon vecka sedan om att lärarlönerna anpassas efter den grad av professionalitet som lärarkåren står för. Dålig professionalitet = dålig lön.  Att säga att läraryrket är ett kall är livsfarligt, då får vi alla ännu sämre lön. Jag tror dock att vi måste se lärarrollen på ett annat sätt en som hittills gjorts.  Vi behöver ha de bästa människorna att välja läraryrket. Människor som vill bygga relationer och som bryr sig om unga människor och ser det som en viktig uppgift. Inte bara undervisa sitt ämne. Vi behöver också extremt högt fokus på grundkunskaper i tidig ålder och att man följer upp att eleverna lär sig det de har rätt att lära sig. Fixar vi det kommer vi få världens bästa skola och världens mest nöjda ungdomar. Och förhoppningsvis världens mest nöjda vuxna.

Hur kommer det gå för flickan då? Bra hoppas jag, hon är väldigt tuff och står upp bra mot sin familjs vilja att bestämma över henne. Det är klart att hon är rädd att förlora familjen. Hon vill leva sitt liv och hon vill bestämma själv. Hon är skötsam och har ingen avsikt att få sin familj att skämmas över henne. Ändå har familjen en bestämd åsikt om hur flickan ska leva, vara och klä sig, t.ex. att hon ska ha kjol och inte byxor. Hon ska leva traditionellt. Samtidigt har flickan 70% traditionella svenska värderingar, t.ex. när det gäller frihet, jämlikhet mellan könen och så vidare. Detta kallas kulturkrock!

Jag tänker i alla fall kämpa med näbbar och klor för att hon inte ska gå på något plan någonstans. Jag tänker också kämpa för att familjen inte vänder henne ryggen. Jag hoppas att socialtjänsten kan göra en bra insats.  Jag återkommer i frågan. God natt!

h1

Lärarkårens professionalism

16 mars 2009

Det är intressant att möta de reaktioner jag får på det jag skriver. De flesta konfronterar min inte direkt, polariserar inte direkt, utan det kommer lite smygande. Intressant! Idag samtalade jag med två kollegor. De berättade att man i ett annat sammanhang hade diskuterat min blogg på skolan. De var inte helt överens med mig. Bland annat hade man hängt upp sig på att jag påstod att lärarkåren och skolan inte var professionell och det var därför lärarlönerna hade halkat efter.

En kollega sa: ”Jag är professionell och jag anser att de elever som lämnar mig och går till gymnasiet är betydligt bättre kunskapsmässigt och tänkande än vad jag själv var i årskurs 9”.  Jag delar denne kollegas uppfattning, han är professionell, men det var inte det jag skrev i min blogg. Jag kritiserar inte enskilda lärare eller enskilda skolor, utan det handlar skolan och lärarkåren som organisation.  Jag tycker det är ett väldigt intressant fenomen, att man gör kollektiva problem till enskilda. Skol-Sverige har klara problem att få med sig alla elever. Detta har främst att göra med att organisationen inte använder sig av de verktyg som står till buds.

Att utvärdera elevernas resultat tidigt och dessutom se vad organisationen kan gör för att alla ska vara med på tåget. Att rektor utvärderar sina lärares resultat och vad som gjorts för att hjälpa eleverna.  De metoder som leder till att ungarna kan det de ska använder vi. De metoder som inte leder till att ungarna kan det de ska skrotar vi.  Rektor tar en titt på de omdömen och åtgärdsprogram som skrivs, diskuterar hur man skriver framåtsyftande omdömen, som talar om hur eleverna ska utvecklas. Rektor i dialog med arbetslag och med enskilda medarbetare. Återkoppling som syftar till att fokusera framåt.

Jag upplever inte att man jobbar på detta sätt från årskurs 1 och uppåt. Lärare lämnas vind för våg, gärna med hänvisning till att arbetslaget ska lösa de eventuella problem att lösa. Elever släpps vidare, utan att kunna det de ska kunna för att klara av ett allt svårare läromedel och kunskapskrav. Detta anser jag vara ett generellt problem! Ett organisationsproblem, inte ett individproblem.

h1

Dagens kunskapsflöde

15 mars 2009

I tisdags var jag på en föreläsning om IT i skolan. Det var basgruppsdag, det vill säga att studenter från lärarhögsskolorna gör något i de kommuner där de är placerade för att göra praktik. Praktik kallas idag Verksamhetsförlagd undervisning (VFU).  Eftersom jag är basgruppsledare, jag tar emot alla studenter som ska göra VFU i Jordbros tre skolor, var jag med och lyssnade. Det var en fantastisk föreläsning, där en man som heter Åke och kom från Växjö, berättade hur man i Kronobergs län jobbade med IT i skolan. Allt från elevernas mobiltelefoner till streamad video.

Förutom allt intressant som Åke berättade om, var det en sak som jag fastnade för. Åke menade att det är bara 30% av all kunskap som barnen får som sker i skolan. En mycket intressant tanke, som säkert stämmer.  Åke menade att barn lär sig så mycket genom tv, av kompisar, via internet och så vidare.

Jag börjar tänka efter själv på mina elever. Jag har ju faktiskt haft elever som har varit helt hopplösa på att göra läxor, komma till skolan och så vidare. Men så har de drämt till med VG på nationella provet i engelska i årskurs 9. Anledningen är att de har spelat onlinespel halva nätterna. Jag har faktiskt elever som refererar till diverse kunskapskanaler från tv i sina svar. Följdfrågan man måste ställa sig är vad vi i skolan ska bidra med när det gäller kunskap. Att vi har elever som inte når målen råder det ingen tvekan om, det är bara att läsa Skolverkets statistik.

För mig är svaret glasklart. Skolan ska lära alla barn sådant som man behöver för att bli en väl fungerande samhällsmedborgare och som inte alla kan lära sig någon annanstans. Exempelvis är det viktigt att barn lär sig läsa och då menar jag inte att man bara lär sig avkodning, utan att alla elever blir flytande läsare och även blir bokslukare. Läsningen bidrar till att elever utvecklar ett abstrakt tänkande och bidrar till att de lättare kan ta till sig läromedelstext. Läsandet gör att man får ett bättre språk och de som är bokslukare får bättre betyg. Det är allas plikt, inte minst i ”mellanstadiet” att se till att utmana eleverna med spännande och bra litteratur.

Ett annat exempel på viktig kunskap är att under hela grundskolan få med sig eleverna i matematik. Det är lärarens skyldighet att få med sig alla i en skön matteresa, där kunskapen bygger på förståelse, inte på att eleven räknar visst många tal och på viss tid. Att hinna med matteboken är inte det intressantaste! Genom hela grundskolan ska givetvis fokus ligga på värdegrund, etik och moral.  I de äldre årskurserna är det mycket viktigt att vi lärare problematiserar svåra arbetsområden, t.ex. ekonomi i samhällskunskap och genetik i biologi. Det är också viktigt att föra en diskussion kring källkritik, så att eleverna lär sig att förhålla sig kritiskt.

Hur ska man då få med sig alla? Det är givetvis inte enkelt, men jag är övertygad om att det går.  Många socialdemokrater och vänsterpartister pratar om att det behövs mer resurser till skolan. Jag skulle inte tacka nej till mer resurser, men det är inte där själva problemet finns. Det är vad vi gör med de befintliga resurserna som är den intressanta frågan.

Redan från årskurs 1 måste rektorerna bli bra på att ta in elevresultat, analysera dem, diskutera med läraren och arbetslaget och utifrån detta fördela/omfördela resurser. Detta kallas mål- och resultatstyrning! Hur många rektorer gör det? Väldigt få skulle jag vilja påstå. Vad är då vinstens av att rektor går in tidigt? Mycket kan vinnas. Fokus läggs på de elever som ligger på efterkälken eller som riskerar att hamna på efterkälken, de får hjälp redan tidigt. Det finns en möjlighet till omfördelning av resurser. Rektorn kan diskutera pedagogik med läraren, dålig pedagogik kan man skrota och bra pedagogik lyfter man fram. Fokus läggs tidigt på att alla elever ska med.

Elever som kan och lyckas blir per automatik glada, positiva och nöjda med sig själva. De får en identitet av att vara duktiga skolelever som vill lära sig. Elever som hamnar på efterkälken, avståndet blir ofta längre och längre genom årskurserna,  blir negativa och får ett dåligt självförtroende. Inte sällan blir de ganska stökiga. Tänk efter själva, vilka är eller var de stökiga eleverna när du gick i skolan? Vilka betyg hade de?

Jag har träffat väldigt många duktiga och positiva lärare genom åren. Nästan alla av mina kollegor på Jordbromalmsskolan är engagerade i eleverna och att det ska går bra för eleverna. Jag tror att lärare generellt bryr sig om sina elever. Jag skrev i min blogg igår (14/3-09), att lärarkåren inte är professionella och att de därför har halkat efter i löneutvecklingen. Jag menar givetvis inte att det inte finns bra och engagerade lärare, utan att skolan idag inte har ett fungerande system där man ser till att elever lär sig det de har rätt att kunna.

Systemet som fungerar heter Mål- och resultatstyrning, där man systematiskt följer upp resultat. Inte kontrollmani av eleverna, som Hans-Åke Scherp säger, utan en kontroll av att den organisation man har fungerar. Det fungerar i den privata sektorn, varför skulle det inte fungera i skolan? Jag kommer i juni börja som biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge, en F-5-skola. Jag och min rektor Anna kommer att granska resultaten noga och följa upp. Det ska bli mycket intressant och jag tror nog att det finns anledning att återkomma i frågan. Åke påstod att det är 30% av all kunskap som eleverna har när de lämnar grundskolan, som kommer från skolan. Man lär sig väldigt mycket utanför skolan. Låt oss alla se till att lära ALLA elever det som de behöver för att bli en del av det framtida samhället.

Kommentera gärna min text!

h1

Relativa betygssystemet

14 mars 2009

Jag skrev i gårdagen blogg (13/3-09) att stor del av läraryrkets sjunkande status och löneutveckling, började med införandet av det relativa betygssystemet. När min pappa gick i skolan hade man kunskapsbetyg, ett gammalt betygssystem med A, a, B, b och så vidare. Bakom de olika bokstäverna dolde sig i hur stor utsträckning eleverna kunde de kunskaper som de förväntades kunna. Alltså ett kunskapsbetyg, liknande det vi har idag, där eleverna beroende på hur bra kunskaper de har, får betygen godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd.

Annat var det med det relativa betygssystemet. Mellan åren 1962 och 1994 rådde det relativa betygssystemet, med ett par glidande år för utfasning och infasning av klasser. Vad var då det relativa betygssystemet? Jo det var ett betygssystem som hade till uppgift att sortera elever och som inte på något sätt hade med kunskap att göra.  Anledningen var enkel, man hade från början bestämt att 7% av eleverna skulle ha 1:or, 24% av eleverna skulle ha 2:or, 38% av eleverna skulle ha 3:or, 24% av eleverna skulle ha 4:or och 7% av eleverna skulle ha 5:or. Oavsett vad de kunde. 5:a var det bästa betyget.

Nu skyndar sig raskt alla försvarare av relativa betyg fram och skriker i högan sky: ”Det där stämmer ju inte, det var ju tänkt att fungera över hela landet och hade man en ovanligt bra klass, då kunde man sätta högre betyg”. Ja, men hur vet man då att man har en ovanligt bra klass, i förhållande till klasser i Bagarmossen, Malmö, Stockholms innerstadsskolor, Gävle och så vidare.

Den erfarne och numera pensionerade läraren som jag känner svarar: ”Man får helt enkelt kolla in de nationella proven”. Jag men hur ska jag veta vilka betyg jag ska sätta i Geografi, historia, bild och de andra 10 ämnena i förhållande till svenska, engelska och matematik – de ämnen som ingick i nationella proven på den tiden? Det går givetvis inte, en elev kan skriva som en kratta och ha bristfälliga kunskaper i svenska, men vara helt ok i historia, därför att ämnet fascinerar eleven. Det har hänt mig hur många gånger som helst och jag vägrar tro att jag är ensam om att inspirera elever till att tycka om SO. Det relativa betygssystemet faller på sin egen orimlighet.

Alltså, det spelade ingen roll vad du kunde, du fick betyg efter var du låg i rangordningen. Hade du pluggat som fan till ett prov, men dessvärre hade alla framför dig i rangordningen också gjort det, fick du behålla det betyg du hade. Jag ska förklara. En lärare gjorde ett prov, exempelvis engelska. Maxpoäng var 100. Man genomförde provet och läraren rättade provet. Sedan räknade läraren ut medelvärdet och utifrån det fick de 19% som hade sämre resultat 3:a och de 19% som hade bättre resultat 3:a. Alltså 38%. Sedan delade läraren ut betyg utefter de givna procentsatserna.

Spelade det någon roll vilken kunskap man hade? Vilka av poängen man tog? Eller hur många poäng man hade? Nej, det spelade bara roll i förhållande till de personerna man hade framför sig i hierarkin. Lek med tanken att man gjorde samma prov i engelska i Jordbro och i Djursholm. Lika många relativa betyg skulle delas ut, men alla vet att det att Jordbro och Djursholm är skilda världar. Förutsättningarna är enorma och det som kanske gav en 5:a i Jordbro, gav en 2:a i Djursholm. Alltså om man tittar på de faktiska kunskaperna.

Föresten, jag använder ordet kunskaper, men det relativa betyget mätte ju inte kunskaper. För det spelade ju ingen roll vilka poäng man tog. Man kunde strunta i vissa delar och dunka in oregelbundna verb och på så sätt klara provet. Jag var ruggigt bra på rabbla oregelbundna verb, men att använda det engelska språket var det lite värre med. Är det någon som känner igen detta? Jo fortfarande gör många språklärare och mattelärare med för den del, poängplockarprov. Det spelar ingen roll vad det är eleverna kan och vilka poäng de plockar, bara att de når upp till godkändgränsen. Jag ser på kunskap på ett annat sätt:  Fåtal frågor i ett läxförhör eller prov, som tar ut det viktigaste i ett arbetsområde. Anting kan man eller inte! Betyg därefter, de elever som inte kan får en ny chans att visa att de kan, kallas omprov.

Jag har träffat många människor som har suttit på utvecklingssamtal, hette kvartsamtal då, och fått höra att 4:orna tyvärr är slut. Jag själv fick höra det när jag gick i 9:an. Hade pluggat stenhårt till ett religionsprov, men dessvärre hade alla andra före mig i rang gjort det också. 4:orna var slut, jag fick en 3:a.

Tyvärr är det relativa tänkandet kvar i skolvärlden och styr. En del lärare ser en del elever som obegåvade. En del lärare har poängplockarprov. En del lärare redovisar inte i förtid vad det är eleverna ska kunna. Allt detta påverkar huruvida eleverna ska lyckas i skolan. Om man tror på eleverna, visar det i ord och  handling kommer eleverna att lyckas. Om man däremot använder ord som begåvning visar man sitt rätta jag. Då har man en grundsyn på människan att alla inte kan lära sig (typ 7% är dumma i huvudet) och det formar hur du bemöter elever och vilken tilltro du ställer på dem. Dessa lärare skulle aldrig erkänna detta, för lärare är ”fina humanister”. Den som införde det relativa betygssystemet borde ställas till svars!

Ni som läser mina bloggar kanske blir förskräckta över hur hårt jag uttrycker mig. Det finns en enkel förklaring till detta. Vi har nu haft kaos i skolan hur länge som helst. Media och myndigheter har skrivit spaltmeter med text. År ut och år in har det gått ut elever som inte fått chansen att lära sig det de har rätt att lära sig. Jag är helt enkelt trött på denna mellanmjölksmentalitet. Vi har att göra med unga människor, som ska ut i sin ljusa framtid. Det är dags att sluta förstöra den!

Upp till kamp! Jag tror att jag har anledning att komma tillbaka i frågan.

h1

Lärarlöner på efterkälken

14 mars 2009

Jag såg ett inslag på Rapport i söndags (8/3) om lärarnas löner. Det var Lärarförbundet som hade gjort en undersökning om löneutvecklingen för lärare över tid. Lärarförbundet har undersökt löneutvecklingen för lärare, ingenjörer och ekonomer.  År 1958 hade lärare betydligt högre lön än dessa två andra yrkesgrupper, men år 2007 ligger lärare långt efter i lön. Slutsatsen som Lärarförbundet drar är att läraryrket har blivit så kvinnodominerat och att därav har lönen sjunkit.

Folkpartiets ledare Jan Björklund tycker att man måste göra något åt lärarlönerna och Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén tycker att det är lönediskriminering. Det kan nog vara så att slutsatsen kan vara riktig till viss del, men jag måste säga att analysen är klart bristfällig. Jag undrar hur det kommer sig att ett stort förbund som Lärarförbundet kan dra så dåliga slutsatser av en sådan undersökning.

Nu tänker jag sticka ut hakan och dra min slutsats: Anledning till de dåliga lärarlönerna är att skolan och lärarna är dåliga. Hur kan man säga så undrar säkert en del. Jag ber er bara tänka efter.  I hur många år har det varit kris i Svensk skola? Svar: Hur länge som helst, men inget har gjorts. Alla skyller bara på att man inte har tillräckligt med resurser och så skyller man på andra. Väldigt få tar ansvar.

Hur många rapporter från myndigheter har skrivits om den svenska lärarutbildningen, där man sågat utbildningen år ut och år in (högskoleverket och riksrevisionen)? Många! Inget har gjorts. Bidrar detta till en professionell skola? Man utbildar studenter år ut och år in som är betygsmotståndare, som inte har kunskaper när det gäller betygsättning, inte kan lära de små eleverna att läsa och så vidare. Bidrar detta till en professionell lärarkår? Hur många studenter finns det sökande på varje plats i lärarutbildningen? I Finland är det 10-20 sökande på varje plats, i Sverige är inte ens alla platser tillsatta. Får vi de bästa lärarna? Bidrar detta till en professionell lärarkår?

Man pratar fortfarande om den nya läroplanen LPO 94, som faktiskt är 15 år gammal. Mål- och resultatstyrning – fungerar det? Nej, man följer inte upp resultat, utan konstaterar tillstånd. Är det 18 IG i matematik i en klass är det väl rektorns plikt att ta en diskussion med läraren. Det kan väl inte vara så att det sitter 18 puckon i klassen? Det kan faktiskt vara så att det är lärarens metodik som brister? Vid en del engelskaprov kan man ha 100 poäng. Gränsen för godkänd är 60 poäng. Spelar det någon roll vilka poäng man tar? Kan man strunta i en del av provet och satsa på att dunka in oregelbundna verb? Är detta professionellt?

Nej rektorn ska diskutera vilka metoder läraren använder, vilka kunskapskrav som ställs och vad läraren ska göra för att  få eleverna att uppnå godkända resultat. Görs detta? Nej och hur bidrar detta till en professionell lärarkår? År ut och år in har skolan ett spill på 20%, det vill säga de elever som inte når fullständiga betyg. Skulle VD:n på ett privat företag producera detta spill skulle denne sparkas till månen. Bara för att det är offentlig sektor accepteras detta. Elevernas rätt till kunskap ignoreras. Bidrar detta till att svensk skola blir professionell? Skulle inte tro det!

Hur många vittnesmål skrivs det inte om i media, senast en årskurs 7:a i Häggvikskolan, där bristen i skolan är högst påtaglig och där elever inte lär sig det de har rätt till. Görs det något åt det? NEJ! Bidrar detta till att svensk skola blir professionell? NEJ! Låt oss leka med tanken att läkare skulle ha ett spill på 20%, alltså patienter som inte blev botade. Skulle detta accepteras? Tänk läkarkåren består av nästan hälften av kvinnor, är det deras tur att få sänkt lön nu? Skulle inte tro det, för de är professionella. Tänk om ingenjörer eller ekonomer kunde göra lite som de ville. Spelar väl ingen roll att man har en läroplan och kursplan som ska styra verksamheten, vi kan väl göra lite som vi vill. Lära ut vad vi vill, sådant som inte står i kursplanen.

Men vem som helst kan ju vara lärare, det vet man ju hur det går till. Det är bara att gå in och köra, kan väl inte vara så svårt. Jag är ganska bra på att sätta plåster på mina barn och hjälpa familjen när de är sjuka, ganska bra på att ställa diagnos. Kanske kan jag jobba som läkare? Skulle inte tro det, jag har ingen utbildning och är diskvalificerad från deras profession. Men lärare kan vem som helst vara! Det är inte svårt!

Summering: Inom skolans värld vet alla hur det går till. Alla har någon gång gått i skola och har därför en bestämd uppfattning om vad skola är och hur den ska skötas. Däremot verkar inte många personer kunna driva en skola framgångsrikt, så att alla eleverna faktiskt lär sig det de ska kunna. Det finns vissa undantag. Tyvärr finns det mängder av exempel, listan kan göras lång, där politiker, tjänstemän, lärarhögskolor, rektorer, lärare och studenter inte bidrar till att skolan blir professionell. Snarare tvärt om!

Politik, tjänstemän och forskare hävdar att svensk skola är en skola i världsklass. Detta är ett hån till de föräldrar och elever som inte känner igen den bilden som målas upp. Man skulle önska lite mer ödmjukhet och självkritik, istället för att vräka ut sig. Lite självrannsakan där faktiskt eleven och resultaten sätts i fokus. Är resultaten dåliga ska skolan titta på organisationen för att utvärdera som man gjort fel. Inte belasta eleven för att denne inte kan.

Denna text är verkligen inte ödmjuk, men jag jobbar dagligen i skolan och möter elever där skolan inte tagit sitt ansvar. Jag möter dagligen studenter som inte får tillräcklig utbildning. Trots att jag påtalat detta för lärarhögsskolorna händer inget. Jag möter brist på ansvarstagande hos skolledning. Vilka är förlorarna? Eleverna! Svensk skolas nedgång startade i och med genomförandet av det relativa betygssystemet (se text: relativa betygsystemet), som infördes i och med läroplan 1962. Det var då svensk lärarkår slutade göra bedömningar, med andra ord slutade lärarkåren att vara professionell.

Så länge svensk skola är så dålig som den är får nog lärarkåren inse att man får den lön man förtjänar.