Relativa betygssystemet

Jag skrev i gårdagen blogg (13/3-09) att stor del av läraryrkets sjunkande status och löneutveckling, började med införandet av det relativa betygssystemet. När min pappa gick i skolan hade man kunskapsbetyg, ett gammalt betygssystem med A, a, B, b och så vidare. Bakom de olika bokstäverna dolde sig i hur stor utsträckning eleverna kunde de kunskaper som de förväntades kunna. Alltså ett kunskapsbetyg, liknande det vi har idag, där eleverna beroende på hur bra kunskaper de har, får betygen godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd.

Annat var det med det relativa betygssystemet. Mellan åren 1962 och 1994 rådde det relativa betygssystemet, med ett par glidande år för utfasning och infasning av klasser. Vad var då det relativa betygssystemet? Jo det var ett betygssystem som hade till uppgift att sortera elever och som inte på något sätt hade med kunskap att göra.  Anledningen var enkel, man hade från början bestämt att 7% av eleverna skulle ha 1:or, 24% av eleverna skulle ha 2:or, 38% av eleverna skulle ha 3:or, 24% av eleverna skulle ha 4:or och 7% av eleverna skulle ha 5:or. Oavsett vad de kunde. 5:a var det bästa betyget.

Nu skyndar sig raskt alla försvarare av relativa betyg fram och skriker i högan sky: ”Det där stämmer ju inte, det var ju tänkt att fungera över hela landet och hade man en ovanligt bra klass, då kunde man sätta högre betyg”. Ja, men hur vet man då att man har en ovanligt bra klass, i förhållande till klasser i Bagarmossen, Malmö, Stockholms innerstadsskolor, Gävle och så vidare.

Den erfarne och numera pensionerade läraren som jag känner svarar: ”Man får helt enkelt kolla in de nationella proven”. Jag men hur ska jag veta vilka betyg jag ska sätta i Geografi, historia, bild och de andra 10 ämnena i förhållande till svenska, engelska och matematik – de ämnen som ingick i nationella proven på den tiden? Det går givetvis inte, en elev kan skriva som en kratta och ha bristfälliga kunskaper i svenska, men vara helt ok i historia, därför att ämnet fascinerar eleven. Det har hänt mig hur många gånger som helst och jag vägrar tro att jag är ensam om att inspirera elever till att tycka om SO. Det relativa betygssystemet faller på sin egen orimlighet.

Alltså, det spelade ingen roll vad du kunde, du fick betyg efter var du låg i rangordningen. Hade du pluggat som fan till ett prov, men dessvärre hade alla framför dig i rangordningen också gjort det, fick du behålla det betyg du hade. Jag ska förklara. En lärare gjorde ett prov, exempelvis engelska. Maxpoäng var 100. Man genomförde provet och läraren rättade provet. Sedan räknade läraren ut medelvärdet och utifrån det fick de 19% som hade sämre resultat 3:a och de 19% som hade bättre resultat 3:a. Alltså 38%. Sedan delade läraren ut betyg utefter de givna procentsatserna.

Spelade det någon roll vilken kunskap man hade? Vilka av poängen man tog? Eller hur många poäng man hade? Nej, det spelade bara roll i förhållande till de personerna man hade framför sig i hierarkin. Lek med tanken att man gjorde samma prov i engelska i Jordbro och i Djursholm. Lika många relativa betyg skulle delas ut, men alla vet att det att Jordbro och Djursholm är skilda världar. Förutsättningarna är enorma och det som kanske gav en 5:a i Jordbro, gav en 2:a i Djursholm. Alltså om man tittar på de faktiska kunskaperna.

Föresten, jag använder ordet kunskaper, men det relativa betyget mätte ju inte kunskaper. För det spelade ju ingen roll vilka poäng man tog. Man kunde strunta i vissa delar och dunka in oregelbundna verb och på så sätt klara provet. Jag var ruggigt bra på rabbla oregelbundna verb, men att använda det engelska språket var det lite värre med. Är det någon som känner igen detta? Jo fortfarande gör många språklärare och mattelärare med för den del, poängplockarprov. Det spelar ingen roll vad det är eleverna kan och vilka poäng de plockar, bara att de når upp till godkändgränsen. Jag ser på kunskap på ett annat sätt:  Fåtal frågor i ett läxförhör eller prov, som tar ut det viktigaste i ett arbetsområde. Anting kan man eller inte! Betyg därefter, de elever som inte kan får en ny chans att visa att de kan, kallas omprov.

Jag har träffat många människor som har suttit på utvecklingssamtal, hette kvartsamtal då, och fått höra att 4:orna tyvärr är slut. Jag själv fick höra det när jag gick i 9:an. Hade pluggat stenhårt till ett religionsprov, men dessvärre hade alla andra före mig i rang gjort det också. 4:orna var slut, jag fick en 3:a.

Tyvärr är det relativa tänkandet kvar i skolvärlden och styr. En del lärare ser en del elever som obegåvade. En del lärare har poängplockarprov. En del lärare redovisar inte i förtid vad det är eleverna ska kunna. Allt detta påverkar huruvida eleverna ska lyckas i skolan. Om man tror på eleverna, visar det i ord och  handling kommer eleverna att lyckas. Om man däremot använder ord som begåvning visar man sitt rätta jag. Då har man en grundsyn på människan att alla inte kan lära sig (typ 7% är dumma i huvudet) och det formar hur du bemöter elever och vilken tilltro du ställer på dem. Dessa lärare skulle aldrig erkänna detta, för lärare är ”fina humanister”. Den som införde det relativa betygssystemet borde ställas till svars!

Ni som läser mina bloggar kanske blir förskräckta över hur hårt jag uttrycker mig. Det finns en enkel förklaring till detta. Vi har nu haft kaos i skolan hur länge som helst. Media och myndigheter har skrivit spaltmeter med text. År ut och år in har det gått ut elever som inte fått chansen att lära sig det de har rätt att lära sig. Jag är helt enkelt trött på denna mellanmjölksmentalitet. Vi har att göra med unga människor, som ska ut i sin ljusa framtid. Det är dags att sluta förstöra den!

Upp till kamp! Jag tror att jag har anledning att komma tillbaka i frågan.