Archive for oktober, 2009

h1

Betygsättning

29 oktober 2009

Kan alla barn uppnå målen i skolan? Det är en het fråga där det råder delade meningar. En del forskare säger si och andra säger så – alltså forskare som kommer fram till olika resultat. En del personer säger att barn lär sig på ett visst sätt, andra säger att de lär sig på olika sätt. En del personer säger att vissa människor lär sig med huvudet, medan andra lär sig med händerna. Det är ett sammelsurium av olika teorier och åsikter. Varför kommer då forskningen fram till olika resultat? Enkelt att svara på, för att de sätter upp olika förutsättningar för sin forskning. En del forskning är inte ens ute i ”verkligheten”, utan är rena skrivbordsprodukter. Så basuneras det ut som forskning = sanning. I detta ingår i svensk skolforskning att baktala de som står för något annat, sprida lögner och förtala personer som står för en annan uppfattning, även om deras metoder fungerar och används dagligen i skolan. Jag anser att all skolforskning skulle vara prövad under en längre tid i skolsituation, teoribas och resultaten granskat av någon oberoende, t.ex. vetenskapsakademin. Detta skulle kunna kallas skolprövad forskning. På samma sätt som man inom medicin har klinisk forskning, det vill säga att den är prövad i verksamheten. 

Utifrån människosyn och kunskapssyn får man olika resultat i skolan. Har man en tro på att alla barn kan nå målen, att man har en holistisk syn på kunskap och tillverkar läxförhör och prov därefter får man resultat. Bara genom att tro på varje elevs kapacitet blir det en självuppfyllande profetia och tvärt om. Om du inte tror på eleven, då genomskådas det av eleven och misslyckande står för dörren. Sen är det givetvis så att olika elever har olika förutsättningar när de börjar i skolan. En del har ingenting med sig, medan andra har allt. Den kulturella bakgrunden, vilka hem man kommer ifrån, har väldigt stor påverkan. Detta har med tid att göra, en del av dessa elever behöver mer tid, mer pushning, mer hjälp och flera chanser att  lyckas. Men den största påverkan, oberoende av vem eleven är, har läraren. Dock kan alla lyckas! 

Nu skulle vem som helst kunna avfärda mig som en idealist och drömmare. ”Det säger sig självt att alla inte kan lyckas, en del är helt enkelt obegåvade”. Det var det jag fick höra av en del kollegor på Jordbromalmsskolan när jag släppte min första klass. ”Du hade ju en ovanligt begåvad klass”. 27 elever som hade 17 betyg (några hade 18, men dessa räknar jag inte med), vilket innebär 459 betyg. Endast 24 IG i hela klassen, fullständiga betyg i samtliga SO-ämnen och svenska. Då ska man komma ihåg att 8 elever låg på LUS-punkt 13 i årskurs 6 (årskurs 3-nivå). De lärare som avfärdade mina resultat hade självklart ett biologiskt sätt att se på elever, 7% var alldeles för dumma i huvudet för att få betyg och 24% var lite halvkorkade. Alltså relativa betygsystemet som färgar av ditt sätt att se på elever och kunskap.

Andra året, tredje året, fjärde året – resultaten bara höll i sig. Klass efter klass lämnade mig med betyg som var betydligt bättre än genomsnittet. De elever jag inte lyckades med var de elever som hade väldigt trasigt hem, typ pappa slår hela familjen eller att familjen är helt dysfunktionell. Dessa barn har haft ett annat fokus än skolarbetet. Trots det har jag under åren lyckas med barn som levt i missbrukarhem eller som har haft andra problem, dessa barn brukar kallas maskrosbarn. 

SO är teoretiska ämnen, vilket ställer krav på läsande och tänkande. Hur kan obegåvade barn klara av det? Kanske för att termen begåvning, som är en biologisk term, inte är relevant för skolan. Vygotskij sa att alla biologiska fenomen är normalfördelade, skolan är ett kulturellt fenomen. Med andra ord, undervisning kan göra så att mer eller mindre alla klarar kunskapskraven. Lek bara med tanken att jag hade fått en klass där alla elever låg på LUS-punkt 18a – vad skulle man kunna göra då och hur långt kunde man dra klassen? Nu kommer skeptikerna: ”Men alla elever är ju inte intresserade av att läsa”. Hur vet man det? Biologiskt tänkande! Har någon försökt? Jo det har man, Listiga räven-projektet och Oxhagsskolan i Akalla lyckas. 

Jag har satt slutbetyg 9 år i rad. Mina betyg har inte varit normalfördelade. Betygen är satta strikt, inga snällebetyg här inte. De flesta elever klarar godkända betyg, några högre betyg. Är detta bevis nog för att alla kan lära sig? Är detta bevis nog för normalfördelningen inte fungerar på skolan? Är detta bevis nog för att man i skolan inte ska diskutera om begåvning eller utredningar hit och dit? Eller vad är det som mer behövs för bevis? En professor i pedagogik som gör en studie för att det ska bli sant, alla barn kan lära sig.

Jag vet att jag är en bra lärare och ni som läser detta kan tänka tillbaka på er egen skolgång vad en bra lärare gjorde för er. Hur viktig en bra lärare är. Men, jag har träffat många lärare som varit betydligt bättre än jag själv i själva SO-ämnena. Jag kommer ihåg en kollega jag hade för några år sedan som var betydligt kunnigare än mig i historia. Även om jag ofta gnäller på den dåliga standarden på lärare, har jag under årens lopp träffat duktiga och skickliga lärare. Vad gör jag då för att lyckas? JAG TROR PÅ ELEVERNA! Och visar det! Tydlig med kunskapskrav. Anpassar min metodik efter eleverna, t.ex. katederundervisning och att jag läser högt ur läromedlen för de elever som är svaga läser och att de sedan får läsa själva hemma. Problematiserar innehållet, kopplar det till deras erfarenhetsvärld. Följer upp resultat. Ger återkoppling kontinuerligt. Diskuterar med eleverna. Har alltid skriftlig examination, så att alla måste visa att just de kan (kan ibland vara svårt att läsa, men det går alltid). Ger eleverna fler chanser. ALLTID HA INDIVIDUELL ÅTERKOPPLING!

En vanlig myt som en del lärare sprider är att elever sätter omprov i system och de får chansen. Det har hänt att en del elever har försökt, men det är bara att ta en diskussion med eleven och eventuellt föräldern att det är oacceptabelt. Jag har inte haft problem med systematisk återkoppling. 

I Sverige är jantelagen stark och den har jag fått många slängar av. Man ska inte sticka ut och man ska inte tala om att man är bättre än någon annan, då får man fan för det. Man får absolut inte säga att det finns dåliga lärare, då jävlar får man en massa mail där man blir kallad för både det ena och det andra. Dessvärre står aldrig avsändaren med eget namn, ingen står för det de skriver och ingen tar debatten med mig. Jag vet att jag är en jättebra lärare, det har jag fått bekräftat under många år av mina gamla elever. Med bra lärare menas inte en lärare som är schyst och bjuder på saft och bullar. Nej en bra lärare är en lärare som kan säga ifrån, men som ändå visar att denne bryr sig och vill att alla ska lyckas. Det är många av mina elever som kan skriva under på detta, även en del föräldrar. Ni som läser detta och känner ”vem är han att tro att han är något” ska kanske tänka efter lite. Det kan vara så att Johan faktiskt har tankar och idéer som fungerar och stämmer. Ni ska veta att det inte är mina teorier och idéer jag har, dessa lärde jag mig under min utbildning. Dessvärre inte allt på själva lärarutbildningen, en hel del vid sidan av och på Stockholms Universitet. Sedan gick jag ut och testade teorierna och byggde upp en lärarerfarenhet. 

 

Annonser
h1

Betygsmotstånd på agendan

28 oktober 2009

Har varit på föreläsning idag om lokal pedagogisk planering. De som höll i utbildningsdagen var Helena Moreau och Steve Wretman, redaktörer för Grundskoletidningen och författare till Skolverkets skrift om att skriva skriftliga omdömen. Det var en heldag som anordnades av Stockholms stad för de som är bedömningsansvariga i stadens skolor. Fram till lunch pratade Helena Moreau om hur den lokala pedagogiska planeringen skulle göras i olika steg. Man skulle börja i kursplanens mål att sträva mot och i en rad olika steg konkretisera dessa mål. Utifrån dessa konkretiserade mål att sträva mot skulle läraren göra en bedömning av elevens kunskaper, som skulle ligga till grund för det skriftliga omdömet. Detta har, enligt Moreau och Wretman, inget med betygsättning att göra. Mål att uppnå nämndes några gånger, men fick nästan inget utrymme. Det märktes tydligt att mål att uppnå är högst ointressant.

Det är intressant att Moreau och Wretman har denna inställning, eftersom Skolverket själva har angett att Mål att sträva mot ska ligga till grund för lärarens planering och att Mål att uppnå är det minimum som ska ligga till grund för lärarens bedömning. Det blev väldigt påtagligt att åhörarna tyckte det hela var förvirrande och rörigt. Många frågor handlade just om att de lärare som lyssnade inte fick i hop det. Läs själva kursplanen i t.ex. svenska, mål att sträva mot är på över en sida. Oerhört svårt att få grepp om ämnet och det är säkert därför mål att sträva mot kommer att tas bort från den nya kursplanerna som kommer 2011, enligt propositionen. Det har säkert varit regeringens ambition, går att läsas i kortfattad form

Jag ska i ärlighetens namn säga att Helena Moreau lyfte fram några viktiga saker. Dels var hon tydlig med att lärare alltid måste göra en pedagogisk planering och dels att denna planering måste vara kopplad till styrdokumenten, det vill säga kursplan och läroplan. 

Efter lunch var det Steve Wretmans tur hålla i mikrofonen. Man har nu ändrat dagens innehåll från lokal pedagogisk planering till bedömning. Var det medvetet eller? Steve Wretman startar en propagandakampanj där formativ bedömning målas upp som ”good guy” och summativ bedömning, eller betygsättning som ”bad guy”. Wretman sätter upp dessa två som motsatspar och pratar oavbrutet om hur bra det är med formativ bedömning. Wretmans definition av summativ bedömning är att elevens styrkor och svagheter summeras vid varje terminsslut till en sammanfattande bedömning. Helheten bedöms, plus och minus vägs mot varandra och resulterar i ett betyg. Alltså summativ bedömning = dåligt. Formativ bedömning däremot analyserar eleven styrkor och utvecklingsbehov, ger läraren information om vad som måste betonas och utvecklas i undervisningen, samt ger eleven information hur denne kan fortsätta utvecklas mot målen (antagligen mål att sträva mot).

Steve Wretman fortsätter med att säga att betyg inte påverkar lärande, all internationell forskning säger det. Betyg påverkar inte heller undervisningen. Wretman berättar om den internationella forskningen som han refererar till. Tre referensgrupper med elever fick olika förutsättningar i sin skolgång. Första gruppen fick bara betyg. Andra gruppen fick formativ bedömning och betyg. Tredje gruppen fick formativ bedömning. Den grupp som lyckades bäst i sitt lärande var gruppen som endast fick formativ bedömning. Slutsatsen Wretman drar är att betyg inte hjälper ett dugg när det gäller lärande. 

Här kan jag inte längre vara tyst. Jag frågar om den internationella forskning som Wretman refererar till är i England, något som bekräftas. Jag frågar då Steve Wretman hur han kan jämföra Sverige och England, eftersom Sverige har kunskapsbedömning och England har relativ bedömning. Det går inte att jämföra dessa två länder när det gäller detta, det är som att jämföra äpplen och päron. Jag påtalar också för Wretman att jag inte gillar hans sätt att måla upp ett motsatspar mellan dessa två bedömningar, där det ena är bra och det andra är dåligt. Jag har satt betyg i 9 år och jag har aldrig haft problem med detta, därför att jag har kommunicerat med mina elever under terminens gång. Det kallas gensvar, återkoppling eller feed-back. Formativ bedömning under terminens gång och summativ bedömning vid varje betygssättning. Båda bedömningsformerna hänger ihop. Wretman kunde inte svara på dessa frågor, bad att få återkomma till betygsfrågan, något han inte gjorde. Kanske förstår han inte själv skillnaden mellan de olika mättraditionerna? Avslutningen tog  i alla fall priset. Jag ställde frågan om varför han inte tog upp betygskriterierna för G, VG och MVG. Wretman påstod då att dessa tre inte anger några nivåer. Jag fattar överhvudtaget inte vad han menar och han kunde inte ge en bra förklaring. 

Nu till några intressanta frågor. Vad säger egentligen Steve Wretman? Vad är hans budskap? För mig handlar det om att han är motståndare till betyg. Dessutom verkar hans upplägg vara som hand i handske för detta, eftersom han bara skapar förvirring och ingen lämnade nog föreläsningen klokare. Vem har bokat in Steve Wretman? Vem har beordrat sina bedömningsansvariga att gå på denna föreläsning? Vem i Stockholms kommun? 

Den som har bokat in Steve Wretman har hört honom tidigare och vet vad han står för, han är betygsmotståndare. Den person på Stockholms skolförvaltning som har bokat Steve Wretman har begått tjänstefel. Det som är ännu märkligare är att Wretman och Moreau är engagerade av Skolverket och att deras tidning ligger upplagd på Skolverkets hemsida. Det säger en hel del om Skolverket och de tjänstemän som jobbar där. Fritt spelrum för betygs- och reformmotståndare att basunera ut sitt budskap i skolmyndighetens namn. Herre Gud – giv mig kraft!

Det finns ett riksdagsbeslut i konsensus att vi i Sverige ska ha betyg från årskurs 8. Detta kan vi inte ändra på, eller motarbeta, oavsett vad vi tycker om betyg. Tjänstemän och lärare är ålagda att följa fattade riksdagsbeslut, det ingår i jobbet.

h1

Rasismen snart i Riksdagen

25 oktober 2009

Måste kommentera Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkessons uttalande, att det enskilt största hotet mot Sverige sedan andra världskriget är den muslimska invandringen. Läste i Aftonbladet hur Jan Hjärpe, professor emeritus i Islamologi hade kommenterat de påståenden som Åkesson gjort, dels som överdrivna och dels som direkt felaktiga. Det är precis samma teknik som Adolf Hitler använde för att hetsa mot judarna. Läser man de små informationsbladen som Sverigedemokraterna, och även Nationaldemokraterna, delar ut i brevlådor, kan man konstatera att de har samma teknik att argumentera. 

Typ: ”Tycker inte du att de svenskar (tyskar) som har byggt upp detta land ska få en trygg och bra pension?” Tycker inte du att de svenska ungdomar som går i svensk skola ska få en bra utbildning? Tycker inte du att svenskar ska få leva i ett tryggt samhälle?” Detta svarar ju alla ja på. Sedan kommer beskrivningen. ”Vi ser idag hur gamla inte kan leva detta liv och få den vård de har rätt till. Vi ser hur skolan är i kaos. Vi läser dagligen om hur kriminaliteten och gängbildningen har ökat.” Efter det kommer argumenten:  ”Invandringen kostar 200 miljarder årligen, pengar som skulle kunna gå till att ge pensionärer ett bra liv, med både ökad pension och bättre vård. Fler lärare och poliser skulle kunna anställas, men Sveriges skatter går till att ta emot invandrare.”

Sedan fortsätter argumentationen dels med att vi inte har råd och dels med att de är ju inte som oss. Om bara några år kommer det inte finnas några svenskar kvar. Det värsta jag sett var en bild där Mona Sahlin bar slöja. Ungefär: ”Inom en snar framtid kommer kvinnorna i Sverige bära burka om vi inte gör något. Alltså ren skrämselpropaganda på helt felaktiga grunder. Jag skrev i stycket ovan 200 miljarder, en fiktiv siffra som jag hittat på, men jag har tidigare sett att Jimmy Åkesson har slängt sig med horribla siffror i den klassen.

Inför nästa års val är det just siffrorna och argumenten som måste granskas och plockas isär. Media behöver hårdgranska  vilken statistik Sverigedemokraterna använder sig av och vilka slutsatser man drar av den. Politiker och journalister har ett jätteviktigt arbete att göra, att hela tiden ta debatten mot Åkesson & Co, ordentligt pålästa och ifrågasättande. Inte ge Sverigedemokraterna en chans att göra sig till tolkningsföreträdare för hur bilden av Sverige målas upp. Tiger vi alla, eller försöker tiga ihjäl debatten kommer Sverigedemokraterna att hamna i riksdagen, det är jag säker på.

Alla ni som läser detta och känner muslimer vet att de är som vilka andra människor som helst. Med eller utan slöja, de är som du och jag. 9 års jobb på Jordbromalmsskolan och jag har träffat väldigt många invandrare, muslimer och ”nya svenskar”. Trots, eller kanske på grund av, att många av dem inte har haft det så förspänt både ekonomiskt och utbildningsmässigt, har de kämpat, kämpat, kämpat. För att ge sina barn en bättre framtid, för att ta tillvara sina mänskliga rättigheter som människa, för att bygga en familj och ett bra liv. Alla dessa underbara människor som jag har mött under åren, både elever och föräldrar, men även politiker – med invandrarbakgrund. Ingen stämmer överens med den bild som Jimmy Åkesson målar upp.

När jag slutade på Jordbromalmsskolan i juni i år hade 90 % av skolans elever invandrarbakgrund. Man kan säga mycket om segregering, men det är en annan fråga. En sak kan jag i alla fall säga – det är just dessa elever som jag saknar mest, som jag längtar efter och som har betytt mycket för mig i mitt lärarjobb. Muslimer, svenskar, turkar, somalier, finnar, serber, araber – det är häftigt med mångkultur. Det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget är JIMMY ÅKESSON och hans kompisar!

h1

Rektorn har ordet

23 oktober 2009

Redan när jag fick jobbet som biträdande rektor pratade min chef om att vi skulle ut och auskultera. Vi bestämde att jag skulle ha ansvaret för årskurs 4 och 5, medan rektor Anna skulle ha hand om årskurs 1, 2 och 3. Vi kom också överens om att tisdagar skulle bli mötesfria dagar, där vi skulle besöka klassrum  och sedan följa upp med återkopplingssamtal. Ett par veckor in på terminen började vi och nu har jag varit på alla”mina” lärares lektioner, utom en. Igår hade jag flera återkopplingssamtal. 

Vid ett samtal berättar läraren att hon jobbat som lärare i nästan 30 år. Hon har haft Skolverket, förvaltningschefer, studenter, Skolinspektioner med flera, med flera i sitt klassrum. Jag var dock den första rektor som hade varit inne på hennes lektion. Tanken svindlar, det kan inte vara sant. Hon berättar att hon har, under alla sina år som lärare, haft många rektorer, men aldrig har någon besökt henne. Vad i helv….nu blir jag arg på riktigt. Det kan inte vara sant. Är det så illa att chefen för en av de viktigaste institutionerna vi har i samhället inte går in och ser vad som pågår? Hur ska man veta om det pågår bra verksamhet om man inte gör besök?

Jag pratar med en god vän som säger att det jag upplevt nog är legio i svensk skola. Det är nog så att rektor är pedagogisk ledare på pappret, men sällan ute i produktionen, där får lärarna hållas bäst de vill. Min vän påstår att en rektor på tusen går ut och gör klassrumsbesök. Det gör mig och Anna unika, men jag vill inte vara unik på det sättet. Jag vill att alla ska göra det.

Jag pratar med en annan god vän som tror att det är tradition i svensk skola att rektor inte lägger sig i lärarnas metodik. Lärarna ska ha frihet att göra som de vill. Jag protesterar. Det är klart att lärare ska ha pedagogisk frihet, det står i läroplanen. Men det står också i läroplanen att rektor har ansvar för verksamheten och för resultaten. Jag menar att om läraren kränker elever, som tydligen sker enligt min erfarenhet och undersökningar, ska rektor agera. Om eleverna inte lär sig det de ska lära sig, det vill säga att rektor följer upp resultat, då ska metodiken diskuteras med läraren. En lärare som har en negativ inställning till elever, eller där eleverna inte lär sig det de ska, får ta ett snack med mig. Så är det bara och detta är inte förhandlingsbart! 

Men hur har det då varit för mig, när jag var lärare? Jag har vid några tillfällen haft mina chefer inne på lektion. Endast vid ett tillfälle har jag fått återkoppling på det jag gjort och då sa min biträdande rektor att han så klart tyckte att min lektion var bra. Men inte vad det var som var bra. Alltså, under mina 9 år som lärare, har jag aldrig fått rejäl återkoppling på det jag gjort i ett klassrum. Däremot har jag och några av mina kollegor velat att rektor granskar betygssättning och tar en diskussion med de lärare som har satt många IG. Inte för att ändra betygen, utan för att få igång en diskussion kring varför. Hur bemöter läraren elever? Hur ser lärarens metodik ut? Hur informerar läraren om kunskapskraven i förväg? Hur ser proven ut? Och hur bedömer läraren kunskapen? Dessvärre har inte någon av rektorerna mig veterligen tagit dessa diskussioner, i alla fall har det inte hänt någon ute hos läraren så länge jag jobbade på skolan. 

Jag vill inte tro att det är sant som min vän säger, att rektorer generellt inte är ute i verksamheten och tittar på lärare. Är det så illa ställt med svensk skola? Hur många av ni som läser detta och som är lärare har haft besök av er chef och att denne har gett er återkoppling? Tänk efter! Kanske kan inte rektorer ge återkoppling, alltså rent kunskapsmässigt? Kanske är rektorer för fega för att ta en konflikt om det behövs? Man kan kalla det granska, eller att vara teamledare, som är den som ska visa vägen. Egentligen är det inte så stor skillnad på att leda lärare eller leda elever. Man får visa vem som bestämmer, vart man ska gå, att man vill deras bästa, bygga relationer och bekräfta dem. Rent pedagogiskt arbete, men i detta fall vuxenpedagogik. Men ska vi ha en svensk skola som är bra, då måste nog skolans chef ta sitt ansvar fullt ut och det ansvaret kan man inte ta instängd på ett kontor. Ut i verksamheten, bland lärare och elever. Prata, diskutera och led arbetet. 

Frågan är om det är det som rektorerna kommer att lära sig på den nya rektorsutbildningen?

Att bryta lärares autonomi är nyckeln till en gemenskap på skolan. Bort med alla informella ledare och fram med den riktiga ledaren. Ut och diskutera och ha en pedagogisk väl utvecklad plan för hur en skola ska skötas, rent pedagogiskt. Ekonomin får någon duglig person sköta, typ en civilekonom som på Vikingaskolan. Känns ganska oseriöst att outbildade chefer ska sköta ekonomin, tänk på att alla större privata företag har en ekonom, som är utbildad. Det är inte VD som sköter ekonomin, om han inte är utbildad på det. Men i svensk skola, där kan allt hända. Höll på att glömma en viktig deltalj: resultatuppföljning. Alla lärare, från och med årskurs 1, ska ta in resultat från varje enskild elev kontinuerligt och hålla koll på att alla elever hänger med. De elever som hamnar på efterkälken ska få hjälp redan tidigt. 

Vad har då lärarna på Vikingaskolan tyckt om att vi rektorer går ut i verksamheten och ”granskar” dem? Alla har varit positiva, en del har varit mycket positiva. Vi har sett väldigt mycket bra hos lärarna, men också en del förbättringsområden och detta har vi påtalat. Lärarna har sagt att de tycker att det är jättebra att få konstruktiv kritik, men jag skulle inte vilja kalla det kritik. Jag vill kalla det dialog, där vi gemensamt är på väg mot ett uppsatt mål. Då måste vi alla förbättras, även jag. 

Jag avslutar denna blogg med flaggan på topp. Jag ÄR Johan Kant, stolt biträdande rektor på Vikingaskolan.

h1

Utredningshysteri

21 oktober 2009

För några år sedan gick det mode i att definiera barn med bokstavskombinationer. Skolan såg till att tillskriva elever en rad olika neurlogiska åkommor. Även om det inte är på modet lika mycket längre, så förekommer utredningar fortfarande på tvivelaktiga grunder. Vad menar jag då med utredningar? Jo att barn inte passar in i den norm som är uppfattningen kring hur ett barn ska vara och då försöker man hitta fel på barnet. Utredningarna kan handla om att barnet har en lägre begåvning än intelligenskvot 70, har en språkstörning, lider av ADHD, eller Aspbergers syndrom, dyslexi eller dyskalkeli.

I kvällens avsnitt av Uppdrag granskning handlade det om att fyra barn i Vellinge kommun, som har blivit utredda för förståndshandikapp och fått diagnosen utvecklingsstörning. I kvällens avsnitt handlade det om Jonathan som hade fungerat utmärkt under många år i skolan. Familjen flyttade under två år till Kanada och där fungerade det alldeles utmärkt för Jonathan, han hade fullständiga betyg. Tillbaka i Sverige blev han mobbad och tappade lusten för skolarbete, han blev deprimerad. Ganska snart ville lärarna utreda om Jonathan var begåvningshandikappad. Man konstaterade efter utredning att Jonathan var lätt utvecklingsstörd och han blev satt i särskolan. I två år gick Jonathan i särskolan och när han berättar om den tiden får han tårar i ögonen. Inte av lycka!

De fyra barnen i Vellinge kommun har blivit utredda på fel grunder, samtliga var normalbegåvade. Fyra barns framtid har Vellinge kommun ”lekt med”. Fyra barn har Vellinge kränkt. Är Vellinge ensamma om detta? Icke sa nicke! Jag har själv sett och hört hur man har pratat kring barn och på vilka tvivelaktiga grunder man har startat utredningar. Jag har hjälpt en flicka som var utsatt för ett övergrepp av Haninge kommun, den kommun där jag jobbar och som jag har sett till att hon fått upprättelse. Jag kallar det för övergrepp, för det handlar just om det. Kan man säga mental våldtäkt – eller är det för starkt? Den flicka jag pratar om får jag skriva en speciell blogg om, det är en lång historia. Kortfattat kan jag säga att hon blev utredd på helt felaktiga grunder och jag lyckades få henne utskriven ur särskolan och hon fick en offentlig ursäkt av grundskolechefen.

Nu kan man tro att jag är emot utredningar, men det är inte det jag diskuterar. Jag menar att det alltför ofta sker utredningar på felaktiga grunder och med ett väldigt abstrakt utredningsinstrument. Jag ska ge några exempel. När ett barn sticker ut i skolan, det kan vara socialt eller kunskapsmässigt, börjar inte sällan diskussion om vilket fel det kan vara på barnet. Har lärarna dessutom fått information om problem, vid överlämning från tidigare pedagogisk verksamhet, då börjar diskussionen om utredning.

Jag brukar fråga om hur det ser ut i hemmet? Kan det påverka att båda föräldrarna är missbrukare? Kan det påverka att föräldrarna inte pratar med sina barn, utan bara skäller och tillrättavisar? Kan det påverka att föräldrarna har ett fattigt språk? Kan det påverka att man inte läser i hemmet, varken sagor, tidningar eller böcker? Kan det påverka att föräldrarna slår barnet? Kan det påverka att föräldrarna saknar bildnings- och studietradition? Kan det påverka att barnet har en ensamstående förälder som sliter som ett djur för att få både tid och pengar att räcka till?

Alla föräldrar jag har träffat vill sitt barns bästa, oavsett i vilket tillstånd man befinner sig. De flesta lärare vill sina elevers bästa, men alltför många har varken kunskapen eller förmågan att hjälpa eleverna att nå utvecklas. Svaret på ovanstående frågor är givetvis JA, det påverkar väldigt mycket. Den kultur man formas i som barn tar man med sig in i skolan.

Det finns en professor i svenska som heter Per Linell. Han har skrivit en alldeles utmärkt bok som heter Människans språk. Alla ni lärarstudenter som läser denna blogg, spring och köp boken, för den förklarar språket med teoretiska förankring i Vygotskij. Boken har stark inverkan på alla ämnen, inte bara svenska. Linell tar i kapitel 2 upp språkets betydelse för individen. Han menar att om ett barn inte får en god språklig stimulans och utveckling påverkas följande delar hos barnet (sidan 31):

  • Varseblivning av olika ting i omvärlden
  • Förståelse och tolkning av omvärlden
  • Igenkänning och minnen av ting och episoder
  • Koncentration och uppmärksamhet
  • Problemlösning och organisation av tänkande
  • Bearbetning av emotionella problem
  • Organisation och styrning av handlingar
  • Samarbete med andra och påverkan av andra
  • Utvecklande av social identitet, självförtroende och social gemenskap

Känner vi igen dessa problem hos elever? Vad beror problemen på? Biologisk defekt eller kulturell påverkan? Jag anser att man som pedagog måste kartlägga ovanstående först, sätta in pedagogiska åtgärder och jobba med språk, innan utredning sker. Skulle det inte fungera, då kan man utreda.

Jag har träffat en hel del pedagoger som skyller på elevens defekter, för att slippa ta ansvar. Man avhänder sig det pedagogiska ansvaret med orden: ”Men han har ju dyslexi”. Nu protesterar en del av er, men jag har själv varit med om detta – MÅNGA GÅNGER! Oavsett problem har lärare ett pedagogiskt ansvar och det ska vi alla ta. Åtminstone kommer jag att jobba för att alla på min skola tar pedagogiskt ansvar. Skulle sedan några elever behöva utredas, då gör vi givetvis det, men inte förrän vi har gjort en tydlig pedagogisk kartläggning och prövat all tänkbar pedagogik. Och jag kan ju påverka en hel del, för jag är biträdande rektor – yippiii! Givetvis är rektor Anna huvudansvarig, men vi är ju ett bra team, så jag tror nog att vi kan jobba åt samma håll.

Vårt uppdrag i skolan: Se till att alla barn, oavsett var de kommer ifrån, får möjlighet att kunna läsa, skriva, räkna och lära sig andra kunskaper, så att de klarar sig i samhället. Om det så ska bli att vi får trolla med knäna, ska vi aldrig ge upp. I slutändan ska alla barn bli vuxna och bli en ryggrad i framtidens samhälle. Då håller det inte att sortera ut människor. Jag kommer aldrig vika ner mig från detta uppdrag, då dör jag hellre på posten. Det är alla barns demokratiska rätt att lära sig, oavsett!

h1

Betygsmotståndare

19 oktober 2009

Jag fick häromdagen frågan om varför det är så många inom lärareutbildningen som är motståndare till betyg. Den som frågade detta var en student, som går på lärarutbildningen på Stockholms Universitet och har märkt att det är många lärare som direkt eller indirekt är motståndare till betyg. Det är tydligen inte direkt vanligt att lärarutbildaren rakt ut säger sig vara emot betyg. Ofta lindar man in detta i abstraktioner, vilket leder till att många studenter får ett betygsmotstånd, utan att veta varför. Just denna student hade genomskådat lärarna. 

Varför är man emot betyg som lärarutbildare? Svårt att veta, men jag tror att huvudskälet är att man inte tror att alla elever är kapabla att bli godkända. Det vill säga, man har inställningen att 7% är så dumma i huvudet att de inte kan lära sig och 24% är mycket svårt att lära sig. Detta kallas relativa betyg och det var det förra betygssystemet, som gick ut på att 7% av eleverna skulle ha 1:or, 24% av eleverna skulle ha 2:or, 38% av eleverna skulle ha 3:or, 24% av eleverna skulle ha 4:or och 7% av eleverna skulle ha 5:or. Betygen var normalfördelade.

I systemet finns det ett tänk att alla inte är biologiskt förmögna att klara utav att få godkända betyg. Från början ville man nog från Skolverkets sida att betyget godkänd skulle motsvara betyget 3. Dessvärre har kraven nog sänkts till att ligga runt 2,5 enligt det gamla systemet. Försvararna av det relativa betygssystemet tar nu till orda och säger: ”Jamen man skulle ju räkna på hela landet, hade man en extrabra klass kunde man dela ut fler 4:or och 5:or än vad man egentligen skulle göra”. Problemet är bara att hur ska man veta hur ens klass ligger till i SO, i förhållande till andra klasser i landet? Det fanns ju inga referenspunkter. Hur många av er som läser detta har inte med egna öron hört lärare säga till er, eller till era kompisar att 5:orna är slut? 

Jag tror med andra ord att många lärarutbildare inte har gjort upp med den tidigare läroplanen Lgr 80. Dessutom är det nog väldigt många som själva inte har testat det senaste betygssystemet ute i skolan, alltså vad det innebär att bedöma och sätta betyg efter kunskapsstandarder. Det innebär att dessa personer inte har någon egen erfarenhet av ett betygssystem som skiljer sig så fundamentalt från det tidigare.

Hur tänker då dessa lärarutbildare? Givetvis tycker de inte att alla dessa obegåvade barn, som inte kan lära sig, ska bli behandlade illa. Givetvis tycker de att alla har lika mycket människovärde, men några lär med huvudet och andra med händerna. Känner ni igen uttrycket? Alla dessa puckon (ursäkta uttrycket) måste vi givetvis ta hand om, för vi är ju fina människor. Vi är ju humanister! Det innebär att dessa obegåvade pojkar och flickor får gå i gymnasium light och lära sig enklare saker. Kanske kan det finnas en linje för att bli receptionist?

Jag vet av egen erfarenhet att prov och betyg är ett mycket bra pedagogiskt redskap att använda som lärare. Du har en tydlig kravnivå, hämtad från kursplanen. Du formulerar provfrågor utifrån kravnivån och du bedömer elevernas svar utifrån mål att uppnå och kriterierna för VG och MVG i kursplanen. Därefter ger du återkoppling till eleverna med vad de har gjort bra, hur min bedömning och betygsättning är och hur de ska kunna förbättra sig. Jag ser hur elever växer för varje prov de har. Inte nog med att de märker att de lär sig, de känner att de utvecklas och blir bättre och bättre. Under alla mina år som lärare har jag haft ett fåtal elever som inte har klarat detta, då har det handlat om grava sociala problem som har ställt till det för eleverna, inte någon begåvning. Alla kan klara kunskapskraven!

Lev Vygotskij, vars tankar LPO 94 vilar på, menar att endast biologiska fenomen är normalfördelade. Han menar också att utbildning och skola inte är biologiska fenomen, utan kulturprodukter. Med andra ord kan inte utbildning och skola vara normalfördelad enligt Vygotskij. Men det verkar lärarna på lärarutbildningen inte heller bry sig om, för enligt min student läser man en ganska svår bok om just dessa fenomen. Den är skriven av Phillips & Soltis och heter Perspective on learning. Vad hände med gamla hedliga antologin av Espen Jerlang, kanske den bok som bäst förklarar Vygotskij, Skinner och Piaget. Den är utrensad ur lärarutbildningen! Antagligen för att man vill ha en tydlig normalfördelning av studenterna. Vissa kanske lär sig med händerna?

h1

Skönt att vara rektor

09 oktober 2009

Nu har det gått två och en halv månad på mitt nya jobb. Jag började förvisso i juni, men det var bara för att lära känna elever, lärare och skola. Det är inte förrän när höstterminen började som jag på allvar har börjat jobba som biträdande rektor. Vad skönt det är!

Jag har på Jordbromalmsskolan suttit i ledningsgruppen i 6,5 år av mina 9 år.  Jag har påverkat en hel del, men många gånger har jag talat för döva öron. Hur många gånger har jag kritiserat rektorerna? Väldigt många gånger. Hur många gånger har jag sagt att rektorerna behöver gå ut i verksamheten och prata med elever och lärare? Väldigt många gånger. Hur många gånger har jag sagt att rektorerna behöver diskutera resultat direkt med enskilda lärare?  Väldigt många gånger.

Nu är jag själv rektor och jag är ute i verksamheten varje dag. Varje dag pratar jag med lärare och elever, nästan alla elever som möter mig hälsar glatt. ”Hej Johan” eller Hej biträdande rektor”. Minst en gång per vecka, ibland flera gånger per vecka, besöker jag lektioner.  Jag återkopplar till lärarna, berättar vad jag har sett i klassrummet och vad de skulle kunna göra bättre. I alla klassrum jag varit har det funnits något som jag kunnat ta upp med lärarna och då har jag varit på en del riktigt bra lektioner.

Och jag trivs!

Känslan att kunna påverka, kunna göra skillnad, peka på en förändring i positiv riktning, diskutera med lärare och titta på innehållet i lektionerna gör att jobbet som biträdande rektor är tillfredsställande. Dessutom har jag min chef Anna som backar upp mig. Kan det bli bättre? Svaret är nej.

Nu kanske en del läsare tycker att det  är en självklarhet att rektorer ska vara ute i verksamheten. Dessvärre måste jag göra er besvikna.  Det borde vara så att rektorerna skulle stå i första ledet och visa vägen vart skolan ska ta vägen. För att lyckas med det måste man vara väldigt tydlig med uppdraget och dessutom hela tiden kommunicera med sina lärare. Man måste vara delaktig i verksamheten, vara ute i ”produktionen” och det är det många rektorer som inte är. En del rektorer stänger in sig på sitt rum, eller återkopplar inte vad de ser till sina lärare. En del rektorer diskuterar inte usla elevresultat med ansvarig lärare.

Skulle jag ha en klass där hälften av eleverna var underkända i svenska skulle jag direkt gå till läraren och diskutera orsakerna till detta. Utifrån orsakerna skulle jag sedan tala om för lärare vad denne MÅSTE göra. Odiskutabelt rektors ansvar att följa upp resultat och sedan försöka hitta åtgärder för att alla ska uppnå målen. Jag pratar om att gå in och peta i lärarens metodik eller examinationformer om så behövs. Nu kan ni läsare tycka att det låter tråkigt, men det är det inte. För man ser en positiv förändring. Man får heller inte glömma att det är för alla barn på Vikingaskolan som Anna, jag och all annan personal jobbar. Då måste utbildningen ligga på topp!

Det är därför jag är en lycklig biträdande rektor!