h1

Utredningshysteri

21 oktober 2009

För några år sedan gick det mode i att definiera barn med bokstavskombinationer. Skolan såg till att tillskriva elever en rad olika neurlogiska åkommor. Även om det inte är på modet lika mycket längre, så förekommer utredningar fortfarande på tvivelaktiga grunder. Vad menar jag då med utredningar? Jo att barn inte passar in i den norm som är uppfattningen kring hur ett barn ska vara och då försöker man hitta fel på barnet. Utredningarna kan handla om att barnet har en lägre begåvning än intelligenskvot 70, har en språkstörning, lider av ADHD, eller Aspbergers syndrom, dyslexi eller dyskalkeli.

I kvällens avsnitt av Uppdrag granskning handlade det om att fyra barn i Vellinge kommun, som har blivit utredda för förståndshandikapp och fått diagnosen utvecklingsstörning. I kvällens avsnitt handlade det om Jonathan som hade fungerat utmärkt under många år i skolan. Familjen flyttade under två år till Kanada och där fungerade det alldeles utmärkt för Jonathan, han hade fullständiga betyg. Tillbaka i Sverige blev han mobbad och tappade lusten för skolarbete, han blev deprimerad. Ganska snart ville lärarna utreda om Jonathan var begåvningshandikappad. Man konstaterade efter utredning att Jonathan var lätt utvecklingsstörd och han blev satt i särskolan. I två år gick Jonathan i särskolan och när han berättar om den tiden får han tårar i ögonen. Inte av lycka!

De fyra barnen i Vellinge kommun har blivit utredda på fel grunder, samtliga var normalbegåvade. Fyra barns framtid har Vellinge kommun ”lekt med”. Fyra barn har Vellinge kränkt. Är Vellinge ensamma om detta? Icke sa nicke! Jag har själv sett och hört hur man har pratat kring barn och på vilka tvivelaktiga grunder man har startat utredningar. Jag har hjälpt en flicka som var utsatt för ett övergrepp av Haninge kommun, den kommun där jag jobbar och som jag har sett till att hon fått upprättelse. Jag kallar det för övergrepp, för det handlar just om det. Kan man säga mental våldtäkt – eller är det för starkt? Den flicka jag pratar om får jag skriva en speciell blogg om, det är en lång historia. Kortfattat kan jag säga att hon blev utredd på helt felaktiga grunder och jag lyckades få henne utskriven ur särskolan och hon fick en offentlig ursäkt av grundskolechefen.

Nu kan man tro att jag är emot utredningar, men det är inte det jag diskuterar. Jag menar att det alltför ofta sker utredningar på felaktiga grunder och med ett väldigt abstrakt utredningsinstrument. Jag ska ge några exempel. När ett barn sticker ut i skolan, det kan vara socialt eller kunskapsmässigt, börjar inte sällan diskussion om vilket fel det kan vara på barnet. Har lärarna dessutom fått information om problem, vid överlämning från tidigare pedagogisk verksamhet, då börjar diskussionen om utredning.

Jag brukar fråga om hur det ser ut i hemmet? Kan det påverka att båda föräldrarna är missbrukare? Kan det påverka att föräldrarna inte pratar med sina barn, utan bara skäller och tillrättavisar? Kan det påverka att föräldrarna har ett fattigt språk? Kan det påverka att man inte läser i hemmet, varken sagor, tidningar eller böcker? Kan det påverka att föräldrarna slår barnet? Kan det påverka att föräldrarna saknar bildnings- och studietradition? Kan det påverka att barnet har en ensamstående förälder som sliter som ett djur för att få både tid och pengar att räcka till?

Alla föräldrar jag har träffat vill sitt barns bästa, oavsett i vilket tillstånd man befinner sig. De flesta lärare vill sina elevers bästa, men alltför många har varken kunskapen eller förmågan att hjälpa eleverna att nå utvecklas. Svaret på ovanstående frågor är givetvis JA, det påverkar väldigt mycket. Den kultur man formas i som barn tar man med sig in i skolan.

Det finns en professor i svenska som heter Per Linell. Han har skrivit en alldeles utmärkt bok som heter Människans språk. Alla ni lärarstudenter som läser denna blogg, spring och köp boken, för den förklarar språket med teoretiska förankring i Vygotskij. Boken har stark inverkan på alla ämnen, inte bara svenska. Linell tar i kapitel 2 upp språkets betydelse för individen. Han menar att om ett barn inte får en god språklig stimulans och utveckling påverkas följande delar hos barnet (sidan 31):

  • Varseblivning av olika ting i omvärlden
  • Förståelse och tolkning av omvärlden
  • Igenkänning och minnen av ting och episoder
  • Koncentration och uppmärksamhet
  • Problemlösning och organisation av tänkande
  • Bearbetning av emotionella problem
  • Organisation och styrning av handlingar
  • Samarbete med andra och påverkan av andra
  • Utvecklande av social identitet, självförtroende och social gemenskap

Känner vi igen dessa problem hos elever? Vad beror problemen på? Biologisk defekt eller kulturell påverkan? Jag anser att man som pedagog måste kartlägga ovanstående först, sätta in pedagogiska åtgärder och jobba med språk, innan utredning sker. Skulle det inte fungera, då kan man utreda.

Jag har träffat en hel del pedagoger som skyller på elevens defekter, för att slippa ta ansvar. Man avhänder sig det pedagogiska ansvaret med orden: ”Men han har ju dyslexi”. Nu protesterar en del av er, men jag har själv varit med om detta – MÅNGA GÅNGER! Oavsett problem har lärare ett pedagogiskt ansvar och det ska vi alla ta. Åtminstone kommer jag att jobba för att alla på min skola tar pedagogiskt ansvar. Skulle sedan några elever behöva utredas, då gör vi givetvis det, men inte förrän vi har gjort en tydlig pedagogisk kartläggning och prövat all tänkbar pedagogik. Och jag kan ju påverka en hel del, för jag är biträdande rektor – yippiii! Givetvis är rektor Anna huvudansvarig, men vi är ju ett bra team, så jag tror nog att vi kan jobba åt samma håll.

Vårt uppdrag i skolan: Se till att alla barn, oavsett var de kommer ifrån, får möjlighet att kunna läsa, skriva, räkna och lära sig andra kunskaper, så att de klarar sig i samhället. Om det så ska bli att vi får trolla med knäna, ska vi aldrig ge upp. I slutändan ska alla barn bli vuxna och bli en ryggrad i framtidens samhälle. Då håller det inte att sortera ut människor. Jag kommer aldrig vika ner mig från detta uppdrag, då dör jag hellre på posten. Det är alla barns demokratiska rätt att lära sig, oavsett!

Annonser

2 kommentarer

  1. Många pedagoger snackar skit om föräldrar i lärarrummen, ja t.o.m. kränker dem med nedsättande kommentarer. Många skapar ett vi/dom förhållande till föräldrarna, TROTS att många pedagoger själva är föräldrar.Detta förhållningssätt är helt fel !
    Föräldrarna är våra bästa vänner ! De vill , liksom vi, barnens bästa. Vi måste skapa bra relationer till dem, trots att vi inte konsumerar samma kultur.


  2. Jag kunde inte sagt det bättre själv Christer. Håller med dig fullständigt. Senast idag pratade jag med en lärare som snackade skit om dennes elevs föräldrar. Jag menade att man inte kan fördöma föräldrar, alla gör sitt bästa, men en del räcker inte till. Det vet både du och jag Christer som har jobbat i Jordbro. Alla älskar sitt barn, men alla förmår inte. Då får vi i skolan göra vårt bästa.

    Jag har alltid haft ett väldigt gott samarbete med föräldrar. De allra flesta föräldrar är bra att ha och göra med och de allra flesta kan man få med sig. När eleverna är stökiga, blir det oerhört mycket svårare att få dem på rätt bana om man inte har föräldrarna med sig. Som du säger, föräldrarna är våra bästa vänner. Men då gäller det att visa dem respekt för att förtjäna deras respekt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s