Archive for november, 2009

h1

En lögn sprids över Sverige

26 november 2009

På höstlovet, den 28 oktober var jag och lyssnade på Steve Wretman, redaktör för Grundskoletidningen. Han och Helena Moreau hade i Stockholms stads regi en utbildningsdag som skulle handla om lokal pedagogisk planering. Hela den dagen var en propagandakampanj, läs vad jag skrev den 28/10 med rubriken ”Betygsmotstånd på agendan”. Jag vill dock ta upp något som Steve Wretman sa och som rimmar rätt med bloggen jag skrev igår (Empirisk forskning 25/11-09).

Wreman menade att man genom att planera sin undervisning utifrån Mål att uppnå, sänker ambitionsnivån. Mål att uppnå anger en alldeles för låg nivå, det hade Wretman själv kunnat konstatera veckan innan, då de i en kommun de jobbar med själva fått se detta. Vilken kommun det gällde fick varken jag eller någon annan av åhörarna veta, heller inte vilken empirisk dokumentation Wretman hade för påståendet. Hade Wretman varit ute och gjort en forskningsstudie kring denna kommun, eller var det bara som han själv godtyckligt ansåg?

Hur som helst, låt oss titta på några mål att uppnå från kursplanen och bedöma om de ligger på för låg nivå: ”Eleven skall kunna ta del av, reflektera över och värdera innehåll och uttrycksmedel i bild, film och teater” (1 av 6 punkter i svenska år 9), ”Eleven skall kunna jämföra de egna livsvillkoren med livsvillkor i andra miljöer och i olika tider” (1 av 5 punkter i  samhällskunskap år 5), ”Eleven skall kunna använda såväl naturvetenskapliga som estetiska och etiska argument i frågor om fysikens tillämpningar i samhället och i tekniska anordningar som förekommer i elevens vardag” (1 av 15 punkter i fysik år 9).

Är detta låg nivå? Finns det över huvudtaget några nivåer angivna? Det skulle jag gärna vilja ha svar på. Jag skulle också vilja ha svar på vilken forskning Steve Wretman lutar sig på? Ge mig den forskningen! Eller är det bara en lögn som har uttalats så många gånger så att det har blivit sanning?

Det är korrekt att mål att sträva mot ska styra lärarens pedagogiska planering, se Skolverkets riktlinjer. Dock ska elevernas kunskaper bedömas utifrån mål att uppnå. I år 8 och 9 utgör mål att uppnå kriterierna för godkänd och där finns också kriterier för väl godkänd och mycket väl godkänd för att bedöma elevernas kunskaper. Problemet för Steve Wretman är att han inte kan hålla isär inlärt och utlärt. Utlärt är lärarens pedagogiska planering, läromedlen och lektionerna. Mål att sträva mot är utlärt. Inlärt är vad eleven faktiskt kan, alltså erövrade kunskaper. Mål att uppnå är inlärt. Nu säger proggarna att detta sätt att se på det hela bidrar till atomistisk kunskapssyn, som bara främjar faktainlärning. Detta är ren nonsen, men även ett led i den strategi som används för att baktala mål att uppnå. Det är konstruktionen av prov och examinationsuppgifter som styr ifall fokus ligger på atomism eller holism. Ställer läraren frågor som kräver att eleven visar sitt egna tänkande och förhåller sig till den kunskap som denne lär sig, då hamnar vi inte i lära-sig-utan-att-förstå-träsket. Det vore önskvärt att alla proggare än gång för alla kunde begripa detta!

Steve Wretman åker land och rike runt och sprider ut sina lögner om mål att uppnå. Ibland åker han dessutom i Skolverkets namn. Han producerar också texter i Grundskoletidningen där lögnerna sprids i pappersform. Att påstå att mål att uppnå sänker lärarnas ambitionsnivå, eller nivån på undervisningen är att förolämpa, kränka och dumförklara svensk lärarkår.

 

h1

Empirisk forskning

25 november 2009

Det finns en blind tilltro till personer med höga titlar och positioner. När de talar då redovisas sanningen. Denna blinda tilltro gäller många människor, oavsett position och verksamhet i samhället. Inte minst i lärarutbildningens och skolans värld förekommer det att docenter och professorer tar och får tolkningsföreträde, utan att behöva bevisa något. Många gånger är det så illa att dessa höga makthavare kan uttala sig om saker som de över huvudtaget inte har någon verklig kunskap om. Till och med i Rapportstudion kan docenter göra sig till tolkningsföreträdare för en hel lärarkår när det gäller betyg, fast personen i fråga inte alls har forskat i detta ämne.

För många år sedan lanserades påståendet att om läraren i sin verksamhet utgår från kursplanens ”mål att uppnå”, sänker man ambitionsnivån. Anledningen ska vara att ”mål att uppnå” är en så låg ambitionsnivå. Låt mig ta några exempel ur kursplanens mål att uppnå:

”Elevens skall kunna ge exempel på kretslopp och anrikning i ett ekosystem” (1 av 10 punkter i biologi år 9), Eleven skall kunna med exempel visa hur viktiga förändringar i samhället såsom industrialisering, urbanisering och globalisering av kommunikationer, produktion  och handel har påverkat och påverkar landskapet och människors levnadsvillkor samt reflektera och formulera frågor kring detta” (1 av 6 punkter i geografi år 9), ”Eleven skall aktivt kunna delta i samtal och diskussioner och sätta sig in i andras tankar samt kunna redovisa ett arbete muntligt så att innehållet framgår och är begripligt” (1 av 6 punkter i svenska år 9).

Vilka av dessa påståenden sänker ambitionsnivån? Finns det över huvudtaget någon nivå angett i dessa exempel? Finns det över huvudtaget några exempel i kursplanen där man har angett en nivå?  Är det sant att mål att uppnå sänker ambitionsnivån eller är det en vandringssägen? Säger man en lögn tillräckligt många gånger blir det en sanning. Är det inte så det har gått till i detta fall?

När jag har diskuterat detta med lärare och frågar var de har fått detta ifrån, hänvisas jag till Ingrid Carlgren och Inger Eriksson. Ingrid Carlgren är professor i pedagogik, har en grundutbildning i psykologi. Hon har också under lång tid arbetat i hög befattning på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) och har varit en av de ansvariga för den verksamhet, de sista åren som dess rektor. Inger Eriksson är docent i pedagogik och har varit nära Ingrid Carlgren i många år på LHS.  Idag finns inte längre LHS, den är uppslukad av Stockholms Universitet. Dessa två damer var högst ansvariga för verksamheten som bedrevs på LHS. En verksamhet som fick grov kritik för att man genomförde en dålig lärarutbildning. Följande rapporter sågar LHS: Betyg med lika värden (Riksrevisionen RIR 2004:11), Nationell Utvärdering (NU 03 Skolverket), Kompetensutveckling av lärare om bedömning och betygsättning (Myndigheten för Skolutveckling 2004-11-29, 2003:721) och Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och högskolor (Högskoleverket 2005).

Vad bygger Carlgrens och Erikssons påståenden på: Att mål att uppnå sänker ambitionsnivån? Vilken emperi finns bakom detta? Eller är det en modern pedagogisk faktoid? Kan någon uppbringa tio lärare i Sverige som säger: ”Ja jag använder mål att uppnå och jag sänker min ambitionsnivå”? Kan man över huvudtaget bevisa om dessa påståenden är sanna eller falska? Ge mig bevis!

 

h1

Språkets fantastiska värld

19 november 2009

Redan under antiken förfärades de gamla filosoferna över hur ungdomen var förtappad. Deras språk och leverne var något som upprörde Platon och grabbarna. Under årtusendenas lopp har det varit förfärligt att se hur illa det har varit med de ungas språk och att de hela tiden har brutit mot gängse språkliga konventioner. På 1960-talet gick hela vuxenvärlden i taket för ungdomens språkbruk och klädstil. Inte nog med det – långhåriga pojkar.

När jag började på Jordbromalmsskolan i augusti 2000 var allt rostigt. Allt dåligt var rostigt i ungdomarnas värld. ”Vilken rostig mat det var idag” eller ”Va rostigt att vi inte får rast”. Allt var rostigt. Några år senare var allt light, med betydelsen dålig. ”Vilken light lektion” eller ”den där läraren är så light”. Många ord har kommit och gått, kanske det mest kända på senare år är fett, som har spridit säg över hela Sverige. ”Fett bra film” eller ”Fett god mat”. Det senaste är att eleverna på Jordbromalmsskolan använder ordet ofta, med betydelsen: Säkert! ”Ofta han har sett den filmen” eller ”Igår köpte jag en ny mobiltelefon. Ofta!” Jag har ingen aning om hur detta ord plötsligt har fått denna betydelse. Nu säger en hel del av eleverna på Vikingaskolan också ordet ofta – hur gick det till?

För någon månad sedan fick jag en fråga av en teaterregisör, ifall jag som jobbat på Jordbromalmsskolan så länge, kunde hjälpa henne. Hon skulle sätta upp pjäsen Pygmalion och hon hade tänkt att skådespelarna skulle prata rinkebysvenska, alltså svenska med en invandrarbrytning. Jag berättade för henne att jag absolut inte kan prata rinkebysvenska, utan att hon skulle vända sig till elever som pratar det. Intressant att tro att jag skulle kunna det. Jo, ett och annat ord kan jag, men verkligen inte hela ”dialekten”. Den måste man praktisera och det är mycket bättre att prata med ungdomar som kan ”snacket” än med en gammal lärare. Jag ber henne vända sig till en elev jag känner som pratar en utpräglad Rinkebysvenska. Intressant när det gäller denna kille, han kan inom loppet på någon sekund, växla från Rinkebysvenska till vanligt svenskt språkbruk. Beroende på vem han pratar med. Fantastiskt – eller hur?

Jag är verkligen ingen språkpolis, inte heller speciellt duktig i svenska språket. Jag är ju bara en SO-lärare, som har blivit rektor. Ändå kan jag inte låta bli att observera hur spänstigt språket är, hur det hela tiden förändras och att det till viss del är ungdomar som förändrar språket. Ungdomar som inte alltid är jättebelästa, eller jättestarka i det språk som skolan efterfrågar. Leka med språket, hitta på nya ord och förändra ords betydelse. Fredrik Lindström har belyst detta fenomen. Men det är häftigt att få vara med om det själv.

h1

Vision och verklighet

18 november 2009

Under väldigt lång tid har lärarutbildningen i Sverige varit under all kritik, inte minst Lärarhögskolan i Stockholm (LHS). Nu har LHS sugits upp av Stockholms Universitet och man hoppas att det kommer att bli ändring på den dåliga utbildningen som studenterna har fått. Högskoleverket, Riksrevisionen och Skolverket har riktat skarp kritik mot LHS just när det gäller bristfällig utbildning. Vad är då felet? Varför lyckas inte lärarutbildningen få till en bra utbildning för studenterna? Varför träffar jag hela tiden studenter som är så teoretiskt grunda? Varför tar inte lärarutbildningen till sig kritiken?

Det finns flera förklaringar som är av bidragande orsak till den usla utbildningen. Lärarna på lärarutbildningen pratar så mycket om hur det borde vara ute i skolan, själva visionen, att man blandar ihop visionen med verkligheten. Fokus ligger stenhårt på visionen. Samtidigt har mer eller mindre för få lärarutbildare någon koppling till skolan som den ser ut idag. Akademiseringen av lärarutbildarna har bidragit till att lärarna saknar förankring i klassrumsvardagen. Eftersom man är så fokuserad på den vackra visionen, tappar man bort sig i verkligheten och intalar sig att visionen är verkligheten.

Ett exempel är det att alla elever vill lära sig, en vision som inte stämmer överens med med den vanliga verkligheten. Konsekvenserna är att lärarutbildarna tror så stenhårt på detta att de utbildar lärarstudenter i att eleverna själva ska söka kunskap själva, eller ta kontroll över sin egen inlärning. ”Måste man ha prov och betyg, kan inte barn lära sig av fri vilja”, frågade en student som går i samma grupp som en vän till mig. Denna student har blivit itutad av lärarutbildningen den vision som råder och som inte fungerar i verkligheten.

Jag har jobbat på Jordbromalmsskolan i 9 år och jag kan säga att en del elever vill lära sig av egen fri vilja, men de är i minoritet. Däremot kan du som lärare få eleverna att bli intresserade, men har du inga prov finns det inte en chans att du får med dig alla. Men lärarutbildarna behöver ju inte gå så långt, det räcker att titta på studenterna på lärarubildningen. Hur många studenter läser all kurslitteratur? Hur många är så kallad que-seekers? Hur många studenter kommer oförberedda till diskussionsseminarium? De har ju ändå av fri vilja sökt till lärarutbildningen – men fri vilja att lära sig? Jag vet inte?

Det finns många, många fler exempel liknande det ovan. Lärarstudenter som går ut på praktik (VFU) i skolan märker att visionen från lärarutbildningen inte stämmer med verkligheten. När en student tar upp med lärarutbildaren blir denna förbannad, sarkastisk, elak, irriterad, auktoritär. Denne blir störd av studenten och utnyttjar sin maktposition. I bästa fall svarar inte läraren på frågan och ber om nästa fråga.

Så här illa är det på lärarutbildningen på Stockholms Universitet och jag tror tyvärr inte att det kommer att bli bättre. Regeringen har uppdragit till Högskoleverket att ta fram en ny lärarutbildning. Dessvärre är det samma människor som ska sköta den nya lärarutbildningen, människor som kanske aldrig har jobbat som lärare och ifall de har gjort det var det på stenåldern och styrs av ett relativt betygstänkande. Och jag tror inte en sekund på att disputerade lärarutbildade löser detta problem.

h1

Fulladdad dag på skolan

17 november 2009

Idag har det verkligen varit full fräs på skolan. Dagen började med att jag var på klassrumsbesök (auskultation) i en och en halv timme. Jag observerade läraren och antecknade. Efter det hade vi ett samtal, där jag berättade vad jag hade sett och vad jag tyckte att läraren skulle kunna förbättra. Givetvis började jag med att tala om det positiva jag såg. Ett bra bemötande av eleverna, en positiv attityd, arbetsro, ett bra fokus på kunskapsinnehållet på lektionen och bra exempel vid förklaring. Med andra ord en bra lektion.

Jag fick skynda vidare för att gå in och vicka en timme för en lärare i en klass i årskurs 5. Där höll de på med matematik och jag fick gå igenom förminskningar och kvadratcentimeter. Roligt att träffa elever. Lunch efter detta och sedan avlöste mötena varandra. En förälder, facklig samverkan, skolledningsmöte och en lärare som jag behövde reda ut en del saker med. När jag kom ut från det sista mötet var det full rulliens på läxhjälpen, som hålls av fem elever från min gamla klass 9C. Det var arbetsro, uppskattningsvis ett 20-tal elever satt och jobbade för fullt och mina gamla elever var utspridda i hela matsalen för att hjälpa elever från årskurs 3 till 5. Härligt att se! En stor eloge till Anders, Martin, Aida, Ronja och Stephany – ni är fantastiska. I morgon ska jag efter lunch på medelhavsmuseet med klass 4C – det ska bli riktigt kul. Det är nyttigt och bra att vara delaktig i verksamheten.

Något som är mindre kul är hur myndigheter sköter skolan. Alla ni som har följt debatten om nya kursplaner, vet att ensamutredaren Leif Davidsson har avlämnat en utredning till regeringen. Regeringen har lagt ett förslag i riksdagen, som har antagits. I detta riksdagsbeslut står det bland annat att man vill förtydliga kunskapsuppdraget, bland annat har man beslutat att det inte ska förekomma några mål. Anledningen är att mål att sträva mot och mål att uppnå har förvirrat mer än klargjort, ofta medvetet av Skolverket och föreläsare. Regeringen har givit i uppdrag till Skolverket att ta fram nya kursplaner där rubrikerna är syfte, centralt innehåll och kunskapskrav. Alla ni som har granskat de nya kursplanerna, som har varit på remiss på Skolverkets hemsida har sett hur illa de är. Mål, metod- och stoffanvisningar finns med.

Professor Bo Rothstein har gång på gång sedan han disputerade talat om att det finns ett demokratiskt underskott i det svenska samhället. Han menar att det egentligen fattas ganska vettiga beslut i Sveriges riksdag, men innan de har passerat verkställande nivå har besluten vänts till sin motsats av tjänstemännen. Det är exakt vad Skolverkets tjänstemän har gjort. Detta är ett paradexempel i det som Rothstein tar upp.

På nyheterna igår avsattes VD:n för Vattenfall. Anledningen var att han, enligt regeringen, hade gjort ett dåligt jobb. Konstigt? Det verkar som man kan avsätta en statlig VD hur som helst, men en Generaldirektör för en statlig myndighet som Skolverket och som inte genomför sitt uppdrag, han sitter säkert. Jag förstår ingenting. Eller är det så att det finns pengar inblandade? Vattenfall genererar en massa pengar till staten och skulle varumärket tappa så innebär det ekonomiskt bortfall. Medan Skolverket och skolan bara kostar pengar, spelar ingen roll vem som sitter som GD på Skolverket. Det handlar ju bara i slutändan om människor, framtidens människor som ska styra landet, men vem bryr sig?

Då är i alla fall jag glad att jag har läxhjälpare som Anders, Martin, Aida, Ronja och Stephany. Framtidens människor som visar att ta ansvar, hjälpa dem som behöver och köra med öppna kort är viktigt!

h1

Ideologisk produktion på lärarhögskolan

16 november 2009

Under många år har jag handlett studenter. Jag har samtalat med dem, deltagit i de uppgifter de haft med sig från lärarutbildningen, frågat vad de har läst, sett kursplaner, litteraturlistor, kurser och examinationsuppgifter. Många gånger har jag haft väldigt mycket invändningar kring det studenterna skulle göra eller hur lärarna på lärarutbildningen förklarat skolan och teorier. Påfallande många på Stockholms Universitets Lärarutbildning är eklektiker. Kanske alla? Vad menas med det då? Jo man har en idé, en vision om skolan. Sedan plockar man lösa påståenden från olika teorier och sätter ihop dem för att belägga den egna uppfattningen. Det spelar ingen roll om teorierna står i motsats till varandra, man klipper och klistrar så att det passar in. Detta leder till att man aldrig går på djupet när det gäller de olika teorierna. Skulle man gå på djupet håller inte den egna uppfattningen. På så sätt gör man om pedagogiska teorier till ideologi.

Problemet är att lärarutbildarna inte förstår att olika teorier är alternativa förklaringar till samma fenomen. De olika teorierna kan komma från olika håll och några är ”bad guy” och några är ”good guy”. Exempelvis är Vygotskij inne, hipp, något som tydligen inte Piaget är längre. Skinner är verkligen ”bad guy”. Dessvärre är det så att Piaget på ett bättre sätt beskriver ett barns kognitiva utveckling än Vygotskij. Vilket innebär att studenterna inte får till livs denna beskrivning. Men Piaget är ”bad guy” – eller? Varför har man annars rensat ut honom?

I boken Inlärning och omvärldsuppfattning, skriven av Ference Marton, Lars Owe Dahlgren, Lennart Svensson och Roger Säljö (1977), refererar man i kapitel 6 till Perrys undersökning av förändringar i tänkandet hos universitetsstuderande och att denna utveckling utgjordes av en förändring i deras kunskapsuppfattning. Man refererar till tre nivåer i denna undersökning.

a ”Från att ha uppfattat kunskap som en samling rätta svar”

b ”övergår man till att betrakta kunskap som tillgång till ett antal möjliga alternativa sätt att se verkligheten.”

c ”En del stannar på den nivån, medan andra fortsätter till att uppfatta kunskap som ett personligt ställningstagande, vilket sker i medvetande om de alternativa synsätten.” ”Detta är såvitt vi kan förstå en form av utvärdering av en utbildning. Den är gjord i kvalitativa termer; man har helt enkelt beskrivit en viss effekt av utbildning.”

Lärarutbildningen gör om allt till rätt och fel, man tror att kunskap är en samling rätta svar på frågor. Ett bra exempel på detta är prov, betyg och resultatuppföljning. Detta är verkligen ”bad guy”. Ställer man vid prov dåliga frågor och har ett betygssystem som är dåligt, t.ex. relativa betygssystemet är detta skitdåligt. Det vill säga, resultatet av detta system är dåligt och resulterar inte i något gott. Ställer man däremot frågor som kräver förståelse och kombinerar det med ett betygssystem som har kunskapsstandarder, t.ex. som nuvarande betygssystemet blir resultatet något annat. Utifrån det senare är prov och betyg mycket bra. Men i detta exempel, går det att säga att betyg och resultatuppföljning är dåligt? Nej självklart inte. Det blir problematiskt om man som lärarutbildare bara har en förklaringsmodell, det vill säga att resultatuppföljning och betyg är ”bad guy”.

Ett annat exempel är multiplikationstabellen. Hur förklarar eklektikern detta? Skinner är ju ”bad guy”. Här finns det två alternativa förhållningssätt. Det första är att Skinner förvisso är dålig, men just vid detta tillfälle är han accepterad. Det andra förhållningssättet är att inte hålla på med multiplikationstabellen, eftersom det är behavioristiskt. Det lärarutbildarna inte förstår är att multiplikationstabellen skapar inre strukturer, det vill säga en strukturell vana att räkna i huvudet som är ytterst betydelsefullt. Både Vygotskij och Piaget talar om detta.

Kungar, djur, städer, träd, länder, floder, landskap, växter – är detta Skinner? Ska elever lära sig detta?

Formativ bedömning är ”good guy”, summativ bedömning är ”bad guy”. Matriser är ”good guy”, betyg är ”bad guy”. Strävansmål är ”good guy”, mål att uppnå är ”bad guy”. Skolverket är ”good guy”, Jan Björklund är ”bad guy”. Söka kunskap själv, eller PBL är ”good guy”, katederundervisning är ”bad guy”. Gardner är ”good guy”, Piaget är ”bad guy”. Portfolio är ”good guy”, prov är ”bad guy”.

På detta sätt delar lärarutbildningen upp allt dualistisk. Och trots att det inte finns något sammanhang, länkar man ihop allt eklektiskt och på så sätt ideologiserar man allt man gör. Detta är tragik på högsta nivå och dessvärre ett gigantiskt samhällsproblem, eftersom studenter som kommer ut i ”verkligheten” är så fullproppade av ideologisk skit att de får problem. Detta leder i sin tur att studenterna hindras att förstå att det finns alternativa sanningar. Lärarutbildningen tar sig inte förbi nivå ett i den undersökning som gjordes av Perry.

De kanske mest fullfjädrade eklektikerna går att finna på Skolverket. De ser ingen som helst konflikt mellan olika teorier och metoder, alla är lika bra. Men det är ju en annan historia.

h1

En dag i Skolfabriken

11 november 2009

Rubriken till denna blogg går att hämta i Dagens Nyheter från igår (10 november 2009). På ledarsidan skriver man om skolan och lärarna. Hur Sveriges kommuner och landsting (SKL) vill omvandla lärarnas 45-timmarsvecka, till normal 40-timmarsvecka. Tanken är nog från SKL:s sida att de inte har kontroll över de 10 timmar som är lärarnas förtroendetid, det vill säga den tid som lärarna kan förlägga hemma eller på skolan och som de själva förfogar över. Tiden kan användas olika, t.ex. till planering, förberedelse, rättande av prov eller tankearbete. Nu studsar kanske en del lärare och menar att man inte ska rätta prov, men det avgör man själv som lärare. Jag rättade alltid prov på min förtroendetid, för det var just då jag fick lugn och ro att kunna sitta och verkligen koncentrera mig på elevtexterna.

SKL vill ta kontroll över lärarnas tid, men har man då tänkt över konsekvenserna? Vill man ha lärare drällande på elevtomma skolor på alla lov och halva sommarlovet? Vad ska de göra då? Tokplanera? Eller städa lokalerna? Måla om?

Jag tycker DN:s ledare beskriver skolan på ett väldigt bra sätt och jag kan skriva under på det som skrivs. Jag brukar alltid ha någon invändning kring åtminstone något som skrivs i media, men denna gång tycker jag att man har träffat helt rätt. Tror SKL att lärarnas status kommer att öka med deras förslag? Tror SKL att lärarutbildningarna kommer att få de mest motiverade toppstudenterna att söka lärarutbildningarna? Tror SKL att det kommer att gagna deras medlemmar, det vill säga att kommuner och landsting, ifall lärarnas status sjunker. Jag är övertygad om att statusen kommer att sjunka om man gör om lärartjänsterna.

Dagens Nyheter tar upp att den viktigaste framgångsfaktorn för skolan är läraren, något som även rapporten från revisionsföretaget McKinsey kom fram till. Även boken ”Den orättvisa skolan” som Stefan Fölster med flera har skrivit, kommer fram till att kvaliteten på läraren har en direkt avgörande betydelse för framgång för eleverna. Docent Lennart Grosin vid pedagogiska institutionen på Stockholms Universitet pekar också ut i sin forskning om framgångsrika skolor, att lärarens tro på och förväntningar på elevernas möjligheter har en avsevärd effekt på elevernas resultat. Sammanfattningsvis: Lärarens kvalitet gör skillnad! Då är det inte smart av SKL att beskära lärarnas frihet att skapa och planera inför morgondagen. Jag anser att det är direkt kontraproduktivt.

Vad är då SKL ute efter? Ja, antagligen att man vill effektivisera skola, ta vara på all lärartid som finns och klämma ut så mycket som behövs av lärarna. Därför att lärare är viktiga. Detta förstår jag så klart. Jag tror dock att vägen att gå är att granska vad lärarna gör, det vill säga titta på varje lärares schema och diskutera hur mycket undervisning man har, vad man gör utöver undervisningen och hur man tillsammans, lärare och skolledare, kan få verksamheten att fungera bättre. Granska lärarnas resultat, är man framgångsrik eller är det många av lärarens elever som inte når målen? Många lärare gör ett bra jobb, men långt ifrån alla. Många lärare undervisar och bygger relationer med elever på ett bra sätt, men långt ifrån alla. Hur många jobbar 45 timmar? Jag är säker på att en hel del lärare inte ens jobbar 35 timmar, medan en del lärare jobbar 50-60 timmar. Jag kommer själv ihåg när jag var ny och höll på att jobba ihjäl mig, vilket nog är vanligt för nyanställda. Tänk efter själv – hur många lärare har du träffat som har en slapp och oengagerad inställning. Jag har träffat många!

Kvaliteten på skolan avgörs av dess lärare, men det är rektors ansvar att se till att lyfta fram kvalitet och förbättra det som behöver förbättras. Det är rektorerna som visar åt vilket håll man ska gå och vad som är viktigt. En skola utan ledarskap, eller med svagt ledarskap öppnar upp för informella ledare och lärare som gör som de vill. Detta borgar inte för kvalitet och kan inte lösas med att beskära lärarnas frihet. Utvärdering och diskussion av lärarnas arbete och resultat är rätt väg att gå!