Archive for februari, 2010

h1

Mentorsskap

26 februari 2010

I skolans värld pratar man ganska mycket om mentorsskap. Vad är det? Ja, definitionen är väl inte glasklar. En del menar att läraren ska vara mentor eller handledare. Andra pratar om ett slags klassföreståndarskap i högstadiet. I lägre åldrar använder man inte mentor så mycket, utan där är klassföreståndare mer gångbart.

Men vad innebär det då att vara mentor? För mig är att vara mentor detsamma som att vara klassföreståndare och det innebär att man som lärare tar på sig något annat än att undervisa i diverse ämnen. Ta på sig, skriver jag, men med det menar jag inte att vara mentor eller klassföreståndare är frivilligt, det ingår ofta i den tjänst man har som lärare. Men att ta på sig ett ansvar för en grupp eller en klass ligger i själva jobbet.

Nu undrar kanske en del vad det är för spännande uppgifter som ligger i mentor- eller klassföreståndarskap? Spännande och spännande, det är snarare hårt arbete om vad som är rätt och fel, lösa konflikter, ha en bra relation med både elever och föräldrar, följa upp överenskommelser och ha ett helhetsperspektiv när det gäller hur det går för ”sina elever” i skolan.

Vad är det då eleverna behöver? Mycket, väldigt mycket. Men förutom rena ämneskunskaper, behöver de hjälp med att lösa konflikter och hitta lösningar för hur de ska bygga sociala relationer. Som vuxen går det inte att tro att eleverna kan lösa problem och konflikter själva, de behöver hjälp dels att lösa konflikterna och dels att hitta rätta vägar att möta situationer i framtiden. Detta är inte av gud givet. Man kan inte fråga en elev om allt är bra och sedan gå vidare. Som lärare behöver känselspröten vara ute hela tiden, kolla av, känna av, fråga, diskutera och följa upp. Vi måste lära eleverna socialt samspel. Mer eller mindre alla vet hur man ska uppföra sig hemma, men tillsammans med andra i grupp, kan det bli knepigt.

Kommer en lärare överens om något när det gäller en viss elev behöver mentorn hålla koll på detta och kontinuerligt följa upp hur det går. Gör eleven läxorna, går på läxhjälpen, fungerar på gymnastiken –  som överenskommet? Om inte, ny diskussion och nya åtgärder. Det gäller att ligga nära eleverna, de ska hela tiden veta att man följer dem.

Nu tycker förstås en del förstås att det går åt mycket tid på sociala frågor, på bekostnad av kunskap. Nej då, inte alls säger jag. Värdegrunds- och fostransfrågor är ett förhållningssätt som man som lärare alltid håller koll på. Dessutom är det inte så att alla elever behöver hjälp samtidigt. En del behöver en liten knuff just nu, andra lite senare. En del behöver ha en diskussion kring vad man inte bör säga till varandra, andra behöver få uppkollat om de gått på läxhjälpen. Olika elever – olika behov. Olika situationer – olika lösningar.

Det jag vill säga med detta blogginlägg är att dagens barn och ungdomar behöver tydliga förebilder, på ett helt annat sätt en tidigare generationer. De behöver förebilder som diskuterar och tar dem på allvar. Men som också sätter gränser för vad som är ok att säga och göra. Socialisation är svårt och det är väldigt viktigt att mentorer och klassföreståndare förstår vikten av engagemang och att man tar uppgiften på allvar. Aldrig någonsin tidigare har lärare varit så viktiga som förebilder!

Jag skulle säga att engagemang, tydlighet och att man tar eleven på allvar är otroligt viktigt.

Annonser
h1

Ny lärarutbildning

24 februari 2010

Jag har ofta kritiserat svensk lärarutbildning. Redan när jag själv 1995 började på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) var utbildningen si så där. Vi var ett gäng som tog eget ansvar och startade en egen didaktikgrupp. Vi träffades en gång, 2-3 timmar, var fjärde vecka och problematiserade allt vi lärde oss. Det kunde vara allt i från skillnad mellan inlärt och utlärt till vad är kärnan inom kristendom, är det läran om eller i. På så sätt processade vi allt vi lärde oss och blev riktigt rustade för att möta ”verkligheten”.  Många av våra studentkompisar prioriterade annat, t.ex. komvuxspanska.

Lärarutbildningarna efter den jag gick, har bara blivit flummigare och flummigare. I utvärdering efter utvärdering har lärarutbildningen fått kritik. Skolverket, Högskoleverket och Riksrevisionen pekar på allvarliga brister. Trots tydlighet var det brister, trots nytt förtroende, nya försök och nya misslyckanden har lärarutbildningen fått få fortsätta. Reformmotståndet inom lärarutbildningen är starkt och i många fall rent ideologiskt, se tidigare blogginlägg Vision och verklighet från 18/11-09.

Nu har regeringen tröttnat och det glädjer mig rejält. Det första tecknet kom när propositionen till ny lärarutbildning offentliggjordes. Mycket glädjande att utbildning till lågstadielärare återinförs, med inriktning på läsinlärning, skrivning och matematik. McKinsey-rapporten talar om att de åren eleven kommer efter på lågstadiet är näst intill omöjligt att reparera, trots att eleven får lika mycket tid senare i utbildningssystemet. Alltså helt rätt av regeringen.

I DN, torsdagen 11 februari, skriver högskole- och forskningsminister Tobias Krantz på debatt att alla lärarutbildningar måste söka examinationsrätt för den nya utbildningen. De lärosäten som inte klarar av de höga kvalitetskraven kommer att förlora sin rätt att ge lärarutbildning. Detta är mycket bra. Jag hoppas att verkställande myndighet, det vill säga Högskoleverket, har tydliga kvalitetskriterier inför utvärdering av lärosätena. Att de inte viker ner sig och ger ”snällebedömningar”. Att lärosätena inte får chans, på chans, på chans. Det är dags för Högskoleverket att ställa rejäla krav på lärarutbildningen. Det är dags att sålla ut reformmotståndarna. Det är dags att genomföra LPO 94 (sen LGR 11).

Det är lätt att kritisera, något som jag gör ofta och som jag tycker jag har fog för. Därför vill jag presentera ett eget förslag till vad minimum skulle finnas med i all lärarutbildning. Här kommer mitt förslag:

Struktur

  • Renodlade förskole-, lågstadie-, mellanstadie-,  högstadie- och gymnasielärare. Alternativt kan man återuppta de gamla utbildningarna: Förskolelärare, 1-5-lärare, 4-9-lärare och gymnasielärare.
  • Renodlade NO-, SO-, Svensk (svenska som andra språk), Matematiklärare. Djupa ämneskunskaper i samtliga ämnen, t.ex. alla SO-ämnen, inte bara två. Vår erfarenhet är inte att själva ämnesstudierna brister, utan att det är själva lärarämnena som är problemet, alltså att det spretar åt för många håll. Kombinationer som inte finns ute i skolorna.
  • Idén om disputerade lärarutbildare är katastrof. Fel personer utbildar blivande lärare. De som disputerar klarar inte av sitt jobb, har ingen kontakt med verkligheten ute i skolan (Kontrollera detta med de prefekter som finns på lärarutbildningen). Du blir inte en bättre lärare för att du läser på en högre nivå och du blir inte en bättre lärarutbildare för att du har disputerat. Akademiseringen har gått snett.
  • Möjlighet att kunna stänga av olämpliga studenter, som inte kommer att bli bra lärare. Här behövs det ett tydligt regelverk, med tydliga och konkreta kriterier på vad det är man ska klara utav, som blivande lärare.
  • Lämplighetsprövning när det gäller antagande till lärarutbildningen, exempelvis genom intervjuer. Fokus på det McKinseyrapporten kommer fram till vad som är viktigt för att bli en framgångsrik lärare. Andra och tredjehandsval till lärarutbildningen måste bort. Det ska vara attraktivt att bli lärare, så att de mest motiverade studenterna söker till lärarutbildningen.
  • Höga krav på examination. Inga snällebetyg, utan tuffa tentamen individuellt. Absolut inte i grupp.
  • Ansvarstagande för studieresultat. Här måste det fram kriterier som man utvärderar mot, där chefer på lärarutbildningen får ta ansvar för studentresultat. Det är viktigt att kriterierna är så konkreta som möjligt, så att det inte finns ett alltför stort tolkningsutrymme. Viktigt också att kriterierna inte går emot fattade riksdagsbeslut, t.ex. betygsmotstånd. Chefer som inte tar ansvar för sitt uppdrag, ska få anmärkningar och i värsta fall omplacering (ev. avsked). (Chefer inom skolvärlden, från utbildningsdepartementet, till den enskilde läraren i klassrummet har varit dåliga på att ta ansvar. )
  • All pedagogisk forskning bör verksamhetsprövas (och då menar jag inte i en klass vid två tillfällen), så att det inte sitter pedagogiska forskare som saknar koppling till verklighetens skola och producerar bok på bok om skolan. Det finns idag väldigt många sådana forskare, vars forskning inte skulle hålla en vecka under verkliga förhållanden.  Inför begreppet skolprövad forskning, likt den medicinska termen klinisk forskning.

Innehåll

  • Martonsgruppens undersökning om atomistik och holistisk kunskap är grunden för hur man ser på inlärning. Detta bör alla studenter, oavsett stadium, få en djup kunskap om (Marton mfl: Inlärning omvärldsuppfattning).
  • Stort fokus på bedömning och betygsättning, gäller alla utbildningar, eftersom bedömning sker redan på lågstadiet. Bedömningsutbildning, med uppgifter som studenterna ska ta med sig på sin praktik (VFU), under hela utbildningen. Ett levande inslag under hela utbildningen.
  • Fokus på de viktigaste pedagogerna, de som har haft störst betydelse för de svenska läroplanerna och som man kan se spår av idag i svensk skola: Skinner – Piaget – Vygotski. Grundlig utbildning när det gäller deras teorier, istället för att småhatta med grupparbeten om 20 olika pedagoger, som är oväsentliga för skolan i stort (t.ex. Freinet, Montessori, Steiner mfl.). Dessa tre teorier ska testas av studenterna när de är på praktik (VFU). Inga teorier som ställs mot fattade riksdagsbeslut ska få läras ut på lärarutbildningen.
  • Goda kunskaper om det gamla och det nya betygsystem, så att studenterna vet hur båda fungerar i praktiken. Även tidigarelärare ska få denna utbildning, eftersom utformning av betygssystemet spelar roll för hur man ser på bedömning.
  • Goda kunskaper om de äldre läroplanerna och den nya läroplanen, så att studenterna vet hur de fungerar och har fungerat i praktiken.
  • Goda kunskaper om planering, genomförande och bedömning av arbetsområde, utifrån läroplan, kursplan och betygssystem. Detta ska vara ett levande inslag under hela utbildningen, inte en enstaka kurs.
  • Läsinlärning ska vara obligatoriskt för de studenter som ska jobba med de yngre barnen. Olika modeller ska ställas mot varandra. Förtal mot vissa teorier bör inte få förekomma (detta händer idag). Teorier om läsinlärning bör testas av studenterna när de är på praktik (VFU). Det ska vara evidensbaserat, inte bygga på forskning som bygger på gammal forskning, som bygger på gammal forskning, som bygger på felantagande om vad läsning är. Viktigt att ta upp professorerna Åke Edfeldts och Ragnhild Söderbergs forskning.
  • Goda kunskaper i hur resultatstyrning fungerar. Studenterna ska ha rejäl koll på hur man följer upp resultat. Detta är en kunskap som ska genomsyra hela utbildningen, inte vara en delkurs på 5 högskolepoäng.
  • Återinför praktik. VFU har blivit helt fel, studenter har fått alldeles för många uppgifter med sig under VFU, som ofta saknar relevans med praktiken. Dessutom händer det inte sällan att studenten ska vara på lärarutbildningen en dag mitt under VFU. När studenten är på praktik ska studenten ut och jobba som lärare fullt ut (dock med ett begränsat schema). Alternativet är att införa ett system med ett års AT-tjänst, likt läkarna.

Detta är grundläggande krav för att bli en bra lärare. Teorier, som får djupa kunskaper om och som sedan testas under praktiken (VFU), men inte i form av en mycket krävande inlämningsuppgift.  Skulle lärarutbildningen lära ut detta skulle skolan få en mycket tydlig förändring, bara om 5 år. Om 10 år skulle svensk skola kanske vara i toppskiktet i hela världen, så viktig är de punkter som jag ovan skissat på.

h1

Sargad pojke

22 februari 2010

Hade idag ett snack med en sargad pojke, en kille som såg ledsen ut på ögonen och som uttryckte dåligt självförtroende. Bakgrunden är att tre pojkar i årskurs 8 har varit på Vikingaskolan och krossat fönsterrutor. För att göra bot har dessa tre pojkar fått komma till Vikingaskolan och göra läxor med utvalda elever i årskurs 3. Detta har gått jättebra, trots en del kraxande olyckskorpar. Killarna har gjort ett bra jobb och eleverna på Vikingaskolan har känt sig nöjda. Att se de stora hjälpa de små, se lystern i allas ögon har varit häftigt.

Men idag var  det slut på det roliga för denna gång, åtminstone för en av killarna. Det hade hänt en del grejer som gjorde att han inte kunde fortsätta hjälpa den lille eleven. Inte på grund av att han hade gjort något dumt på Vikingaskolan, han hade skött sig exemplariskt. Alla var ledsna för det, även jag, men mest ledsen var pojken som inte fick slutföra sitt bot. Jag pratade länge med honom, peppade honom, förklarade hur han skulle se på sin framtid, hur han skulle jobba för att välja rätt väg i livet. Hur han står i ett vägval och att det är han som behöver göra jobbet själv.

Killen lyssnade, svarade och kom med små inlägg. Men jag såg på hans ögon att han var ledsen, att han kände sig pressad av alla vuxna runt om kring honom som talade om vad han måste göra. Samtidigt hade jag förstått att det var väldigt få människor som trodde på honom. Att han hade väldigt lite stöd och ingen som peppade honom, hjälpte honom, får honom på rätt väg. Utbildning, gymnasium och jobb.

Jag hade köpt en bok till honom, Rivet skinn – en självbiografi om Niclas som gör många felval i livet och boken handlar om hans jobbiga liv. En tuff  bok för en icke bokläsande pojke, men med ett mycket intressant innehåll (400 sidor). Vi pratade en stund om boken och hur varje människa kan välja att vara offer, eller ta ansvar för sitt eget liv. Hur man kan välja att satsa på att få betyg och komma in på den gymnasielinje som man vill och få en bra utbildning. Och sedan ett bra jobb, med allt vad det leder till: Lön, körkort, bil, lägenhet, resor och så vidare. Har någon pratat med honom om det tidigare och verkligen trott på hans kapacitet? Jag är tveksam.

Vi skiljdes åt och jag skulle så gärna vilja veta hur det går för honom. Kan jag hjälpa honom på något sätt? Kan jag hjälpa honom med läxor? Kan jag få honom att hitta någon slags tro på sig själv? Kan jag få honom att fokusera på bra saker i livet? Jag är helt säker på att han har stora möjligheter att lyckas, men har han det stöd som krävs? Det är verkligen inte min uppgift, men jag tror att jag behöver följa upp hans fortsatta väg den närmaste tiden. Det är bara en magkänsla jag har.

h1

Mål att sträva mot – en feltolkning

16 februari 2010

Jag läste en väldigt bra debattartikel i Skolledaren, nr 1/10, skriven av Per Måhl. För alla som inte känner till Per Måhl är han gymnasielärare, expert på bedömning och betygsättning och författare till en rad böcker. Den senaste boken är en bibel, borde alla som har med skolan att göra inte bara läsa, utan ha ett eget exemplar av. Boken heter ”Vad krävs nu”.

Artikeln som Måhl skrivit handlar om hur lärare ska använda ”mål att sträva mot” och mål att uppnå”. Jag har tidigare skrivit blogginlägg kring denna fråga, se även.

Vill påpeka igen, utifrån Skolverkets egna riktlinjer att ”mål att sträva mot” är till för lärarens planering, det vill säga vad läraren ska lära ut. ”Mål att uppnå” är vad eleven minst ska uppnå, det vill säga vad eleven minst ska ha lärt in. Utlärt, från det engelska ordet teach, är alltså vad läraren står och babblar om på lektionerna, vad som står i läromedlet, innehållet i en film som läraren visar med mera. Inlärt, från det engelska ordet learn, är vad eleven på något sätt kan visa vad den har lärt sig. Själv har jag alltid använt skriftligt läxförhör och prov. De gånger jag har låtit mina elever få hemuppgifter har jag konstruerat frågorna på ett sådant sätt att de inte har kunnat skriva av en text, t.ex. från internet. De har t.ex. behövt tänka själv eller relatera till sig själv och sin familj.

Vad är de då som är så bra med artikeln? Per Måhl har ett bra exempel där han lägger fram en i alla fall för mig ny aspekt kring dessa två olika mål. Haninge kommun fick kritik för att man bedömde läsförmågan i förskolan. ”Skolinspektionen påpekar då att det visserligen finns Mål att sträva mot men inga mål att uppnå i förskolan och då får man inte göra bedömning. (Detta gäller femåringar. I förskoleklass får man däremot enligt ett avgörande i höstas i Länsrätten i Stockholm, utifrån just Haningefallet, ge en skriftligt bedömning av sexåringar i förhållande till målen för årskurs 3)” (sidan 15).

Det intressanta är alltså att Skolinspektionen slår fast att man inte kan göra någon bedömning utifrån mål att sträva mot. Precis som jag skrivit i tidigare blogginlägg. Det är med andra ord dags för alla de som far land och rike runt och basunerar ut ett felaktigt budskap att ändra på innehållet. Det är djupt odemokratiskt att ha en egen agenda som inte stämmer överens med styrdokumenten, de riktlinjer som svenska skolmyndigheter ger och de beslut som tagits av Sveriges riksdag.

h1

Rektor mitt i lagslöst land

15 februari 2010

Ibland blir jag riktigt, riktigt glad. När jag läste senaste numret av Skolledaren är ett sådant tillfälle. En artikel handlar om två skolor i Biskopsgården. Skolorna heter Sjumilaskolan och Ryaskolan. Artikeln handlar om hur en skola i ett hårt segregerat område kan lyckas. Vad menas med lyckas? Sjumilaskolans elever har till 97% invandrarbakgrund och Ryaskolan har ligger på 85%, alltså eleverna kan vara födda i Sverige, men har levt i en annan kulturell bakgrund än den homogent svenska.

Artikeln beskriver en utveckling i Biskopsgården med stenkastning, bildbränder, skottlossning, knivöverfall, misshandel och mord. Ett kriminellt och segregerat samhälle, i Sverige 2010. Rektorerna Jan Arvidsson och Rickard Ernebäck har lyckats stänga ute allt våld och få skolan fredad. Hur? Genom att bygga relationer, synas ute i verksamheten och verkligen bry sig om eleverna. Alla som jobbar i skolans värld vet att respekt är något man förtjänar. Uppenbarligen har de förtjänat denna respekt. Detta är mycket glädjande och jag känner ett starkt igenkännande med dessa herrar. Jag skulle gärna vilja åka på studiebesök till Biskopsgården och höra från dem själva hur de jobbar.

Ska man vara lite kritisk gentemot artikeln, kan man ställa frågor om kunskapsuppdraget. Artikeln handlade bara om sociala frågor. Jag anser ”att lyckas” handlar om att eleverna uppnår de mål som de ska, detta tas inte upp i artikeln. Det är oerhört viktigt att bygga relationer, men skolans uppdrag handlar primärt om att eleverna ska lära sig en massa kunskaper. Lära för livet. Vi har i skolan ett uppdrag, en fostransroll: Att fostra eleverna till demokratiska samhällsmedborgare. De flesta eleverna vet hur man ska uppföra sig. De flesta eleverna vet vad som är rätt och fel. De flesta eleverna vet att man inte ska bruka våld. Samtidigt vet vi att vi ibland har problem med detta. Båda rektorerna lägger fokus på hur viktigt dialogen med föräldrarna är, något som jag tror är kärnan till att nå goda sociala resultat. Jag vet att i de klasser jag lyckats som lärare har jag haft en mycket god relation med föräldrarna. Jag vet att min chef Anna alltid har byggt goda relationer med föräldrarna, vilket inneburit att hon fått respekt, både av föräldrar och elever.

Men fokus måste ligga på kunskap!  Extraviktigt är det i områden som Biskopsgården, annars blir skolan en social inrättning, en förvaring för att eleverna ska lära sig att sköta sig. Alla måste få chansen att klara av gymnasiet och de faktiska kunskapskrav som ställs i samhället. Annars blir man segregerad på livstid.

h1

Ondska

14 februari 2010

Vad är ondska? Har vi alla det inom oss? Och vad beror det i sådana fall att ondska kommer fram? Mycket mer hos vissa än hos andra. Många forskare säger att alla människor har ondska inom sig, men hos vissa kommer det fram oftare. Vad är det då som gör att ondska blommar upp? Är det biologiskt, innebär det att de som begår onda handlingar har en större ”ondskegen” – eller? Är det socialt? Innebär det att en människa har mött så mycket ondska i sin uppväxt att denne tacklar problem med hjälp av ondskefulla handlingar?

Varför börjar jag prata om ondska? Jo, jag tycker att jag uppmärksammat det mycket den senaste tiden, framför allt i media. Den värsta formen av ondska som vi upplever i vårt samhälle just nu är pedofiler och de människor som utnyttjar barn. Vi läser om den nätan dagligen, åtminstone varje vecka. Man kan säkert uppleva värre saker under andra former, t.ex. tortyr i krig eller att vara instäng i ett källarrum i Österrike i 20 år. Men så vitt vi vet händer det inte här. Men pedofeli upplever vi i Sverige, det har skrivits en del om detta. Men kan man säga ett en pedofil är ond?

Kan man gradera ondska och i sådana fall vilken är den lättaste formen av ondska? En elev som mobbar andra elever – är det ondska? En lärare som säger till sina elever att de inte kommer att kunna lära sig – är det ondska? En elev som har blivit mobbad av både lärare och elever, så att denne tar livet av sig – är det ondska? Forskare som jobbar emot fattade riksdagsbeslut – är det ondska?

Mobbning är väl alltid någon form av ondska och leder det till självmord, är det en mild grad av ondska eller kan det jämställas med pedofeli? Ska vi titta på handlingen eller resultatet av handlingen? Lagstiftningen säger handlingen ska bedömas, men etiskt då? Det är klart att det är hårt av mig att fråga om en del forskare är onda, eftersom de inte följer vårt högst beslutande organ i samhället – alltså riksdagen. Det kanske inte handlar om ondska, utan gammalt hederligt maktmissbruk?

h1

Unga bloggare

04 februari 2010

Ibland är det härligt att se nästa generations ungdomar som har det där med bloggandet som en naturlig del. Jag vet att Anders, Martin, Alexander och Kirre har en rolig blogg som heter syltmunk och handlar om skämt och skoj. Annars brukar ungdomars bloggar mest handla om yta, det vill säga om utseende, kroppar, smink, kläder, latte och vad som är inne.

Det är därför det är roligt att träffa på en ungdomsblogg där de som skriver är engagerade i viktiga frågor. Jag har stora förhoppningar på denna blogg.

Hoppas jag får anledning att återkomma.