Archive for mars, 2010

h1

Våld i skolan

29 mars 2010

Jag tänkte skriva lite positivt om dagens generation ungdomar. Tänkte berätta om hur fantastiska många av dagens ungdomar är, civilkurrage, diskussionsvilja, empati och socialt engagemang. Jag träffar fortfarande många tonåringar, trots att jag har slutat jobba på högstadiet. Jag hör talas om mina kompisars tonåringar. Jag har kontakt med en del gamla elever. Jag träffar förstås Vikingaskolans läxhjälpare, mina elever från Jordbromalm. Jag läser om ungdomar i tidningen. Jag träffar min äldsta son Malcolms kompisar. Jag ser debattprogram på TV. Och jag häpnas över denna generation ungdomar som är så fantastiska, så seriösa och har sådan koll. Vad beror det på? Kan läroplanen haft påverkan, det vill säga att det framhålls att du ska tänka själv? Eller är det så att dagens generation ungdomar har större frihet än tidigare? Eller har informationsflödet, med internets intåg gjort att dagens ungdomar måste ta ställning? Vad beror det på? Jag tänkte skriva om detta, men känner att jag måste skriva om dagens artikel i Dagens Nyheter som handlar om våld i skolan.

Enligt artikeln sker nästan hälften av alla hot- och våldsbrott mot tonåringar i niondeklass i skolmiljö. Artikeln tar upp två skräckexempel, där två lärare har blivit utsatta för våld och där arbetsgivaren har varit minst sagt lam i sitt agerande. Detta är förfärligt för alla inblandade, även för de elever som brukar våld. Varenda unge vet att det är fel att slåss, men vissa har inget annat sätt att lösa sina ”problem” eller vardagssituationer på. Det är inget försvar för ett våldsamt beteende, våld är alltid förkastligt och har aldrig löst något på lång sikt. Men det säger en del om vuxenvärlden.

Nolltolerans mot all form av hot- och våld måste råda. Samma lag som gäller i samhället, gäller även på skolan. Skolmiljön är ingen oas av ”här-får-man-göra-vad-man-vill-utan-att-något-händer”. Det ger helt fel signaler till unga att de får bete sig som svin, gå runt på skolan och leka gangsters och kungar, när de egentligen är barn. Ja, för en 15-åring är ett barn.

Fega rektorer som inte tar tag i detta, tar fighten och polisanmäler och eventuellt ger eleverna hemundervisning under en begränsad tid. Fega rektorer som inte försvarar sina medarbetare, går upp på barrikaderna och tar strid för en bra skolmiljö, både för lärare, men framför allt för övriga elever. Fega rektorer som inte tar hjälp av tjänstemän på förvaltningen. Kom igen – stå upp för vad som är rätt.

Jag har också blivit utsatt för hot och våld flera gånger, det senaste tillfället faktiskt i förra veckan, men då var det bara några sparkar som mot mitt knä. Det värsta jag varit med om var knytnävsslag mot mitt ansikte. Jag tänker inte gå in på den situationen, men det ledde i alla fall till att min dåvarande rektor polisanmälde händelsen. Pojken ifråga var på väg in i kriminalitet och omhändertogs av sociala myndigheter, något som var ett lycka för honom. Idag har han hittat harmoni i livet.

Jag menar att det är ytterst viktigt att skolan reagerar. Att vuxna är vuxna och vågar ta ansvar. Att vuxna är vuxna och de som har ansvar verkligen tar det. Svårt i vissa situationer, men det ingår i jobbet, både som lärare och som skolledare. Det gäller att ta hjälp av alla funktioner som finns i en kommun när det behövs, men aldrig vika ner sig. För innerst inne finns det ett litet ledset barn i dessa ungdomar som behöver tydliga gränser, kärlek, bekräftelse och stöd. Detta ger man inte genom att sticka ner huvudet i sanden och blunda för problem.

Gå ut och kärleksbomba världen! Ge våra ungdomar det forum de behöver för att växa som människor, för ingen föds ond och ingen vill vara en elak, våldsam och stökig människa, det är omständigheterna som gör att vissa reagerar med hot och våld. Det är ändå så att dagens generation ungdomar är fantastiska och framtiden är ljus för vårt avlånga land, om vi vågar ge dem rätt utrymme.

h1

Nätmobbning

28 mars 2010

Jag såg på SVT-debatt i veckan. Det handlade om det som har hänt i Bjästa, där en flicka har blivit våldtagen och mer eller mindre en hel by har tagit parti för förövaren, även efter att han har blivit dömd. Under denna tid hade flickan bara en vän som backade upp henne och denna flicka satt i studion och berättade om det som inträffat. Herre Gud vilken rejäl tjej. Det finns verkligen hopp om vår värld när man hör henne prata. Ingen tuffing, utan en mjuk och rekorderlig flicka, med stor empatisk förmåga. Hon borde bli vald till årets svensk. Och hur stolta ska inte hennes föräldrar vara.

I detta TV-program kom det fram flera åsikter om att den hetsjakt på facebook, som skedde mot den våldtagna flicka. Några menade att skolan måste bli bättre och Barnombudsmannen Lars Arrhenius tyckte att lärare borde ha koll på nätet. Något tyckte också att det kanske vore bra om det ingick i utbildningen till lärare att få kurser i nätmobbning.

Men vänta nu ett tag. Klart att lärare måste ta tag i problem som händer på nätet, om det är så att dessa problem tas med till skolan. Och klart att lärare måste prata om mobbning och att man måste stå för sina åsikter, även öga mot öga och inte gömma sig bakom en skärm. Självklart måste skolan ta ansvar för socialisation för barn, men det är inte skolans huvuduppdrag. Skolan är till för att barn ska ha med sig kunskaper i specifika ämnen och få så mycket kunskap att de klarar gymnasiet och senare ett vuxenliv.

I Bjästas exempel handlar huvudproblemet inte om nätmobbning utan om vuxna som inte tar ett vuxenansvar. Om vuxna som låter en bymentalitet råda över lagar och etiska vettiga förhållningssätt. Ungefär som filmens ”Jägarna”. I detta fall var det så att pojken som våldtog var en populär kille och hans familj var engagerad i samhället. Därför blev det svårare att ta tag i detta problemet, men det spelar ingen roll. Det pojken har gjort måste han stå för och det borde många fler ha tagit krafttag emot.

Varenda unge och vuxen med för den delen, vet hur man ska bete sig och hur man ska vara mot varandra. Jag har själv haft en del fall av nätmobbning i skolan, det var betydligt värre för några år sedan då hela denna värld kom, nu verkar de flesta ungdomar ha hittat former för att undvika nätmobbning. Det blockas och avstängs hit och dit. Givetvis vet jag inte allt som har hänt, men de gånger som mina elever antingen slogs, hamna i konflikt eller där någon kom till mig och ville diskutera detta, bad jag den som hade blivit kränkt att ge mig utskrifter av kränkningarna. Det kunde ske samma kväll, dagen efter eller direkt på skolan där den som blivit kränkt bara behövde ha en dator och sedan gå in och hämta konversationen.

Oftast har det varit kränkningar som är rena förolämpningarna, typ ”Du är en hora”. Men det kan också handla om skitsnack, där personen som mobbar påstår något som inte stämmer och att en tredje person konfronterar den kränkta med lögnen. Nu ger jag några exempel, men det kan vara allt mellan himmel och jord. När jag väl har fått dessa utskrifter söker jag upp den som gjort kränkningen och konfronterar denne, tillsammans med den utsatta. Vi diskuterar allvaret i att kränka någon på detta sätt, att man inte får det enligt lagen och vilka konsekvenser det blir. Jag är väldigt tydlig med att tala om att jag inte accepterar detta och att jag kommer att ringa bådas föräldrar. Löser vi detta genom samtal stannar det här och jag ringer senare föräldrarna. Jag redogör för det som inträffat och vilka konsekvenser det blir för skolarbete och umgänge eleverna emellan.

Löser vi inte detta på plats, med tydlig förmaning eleverna får av mig får jag kalla föräldrarna till skolan och så kör vi ett liknande snack som jag tidigare gjort med eleverna. För att undvika pajkastning så fokuserar jag bara på det inträffade, ingenting på om något hänt tidigare och på några speciella omständigheter. Skulle det vara så att ”mobbaren” egentligen är den utsatta, då får vi börja gräva i detta. Men föräldrar har en förmåga att ibland hitta förmildrande omständigheter som försvarar deras barns beteende. Detta måste man som lärare argumentera emot och det enklaste är att hålla sig strikt till lagöverträdelserna, att kränka en annan människa.

Skulle inte en lösning gå att få tillstånd måste rektor blandas in och eventuellt en polisanmälan göras, eventuellt anmälan till socialtjänsten också.  Det bästa är i sådana fall att den drabbade elevens förälder gör polisanmälan, men orkar denne inte det, måste skolan göra detta. Men – detta är i yttersta nödfall. Problemen ska lösas betydligt tidigare.

Jag har faktiskt aldrig varit med om att ens behöva ta föräldrar till skolan när det gäller  nätmobbning. Alla inblandade har accepterat situationen och problemet har upphört mer eller mindre omedelbart när mobbaren har blivit konfronterad. I samtliga fall har jag som lärare kontinuerligt följt upp, men det handlar mer om att stämma av i korridoren, eller i början eller slut av lektion. Kolla av om allt går bra, om mobbningen har upphört. I ett fall fick jag ha samtal igen med den som mobbade, men även det slutade bra. Viktigast av allt är ändå att man tar ungas problem på allvar och är tydlig med vad som är rätt och fel. Man behöver inte problematisera sönder problemet, eller dra något i långbänk. Ramar och gränser för vad som gäller, tydlighet och engagemang. Och mycket kärlek till eleverna. Kärleksbomba eleverna – alla elever.

h1

Lärarlyftet

25 mars 2010

För några veckor sedan fick jag katalogen från Skolverket med kurserna som gäller för lärarlyftet. För de som inte vet vad lärarlyftet är för något, är det en fortbildning för att lyfta lärares kompetens. Grundtanken var från början att  med lärarlyftet ge lärare den fortbildning de behövde. Det var meningen att Lärarlyftet skulle vara ett attraktivt erbjudande för lärare, kommunen skulle betala 80% av bruttolönen när läraren pluggar. Anledningen till detta var att man från regeringshåll såg att lärarkåren behövde fortbildning.

På grund av att jag haft väldigt mycket att göra på sista tiden, var det inte förrän förra veckan jag tittade i katalogen. Jag måste säga att jag blev minst sagt förvånad över innehållet. Jag har trots allt under årens lopp bevakat media och statliga utredningar, läst en del om vad som behövs hos många lärare. Dessutom har jag själv sett kollegors behov av fortbildning och lärarstudenters bristande kunskap gällande vissa områden.  I katalogen fanns det inga utbildningar som tillgodoser det  som väldigt många lärare behöver.

Jag pratar givetvis om kurser som handlar om resultatuppföljning, bedömning, betygsättning, inlärningsteori, provkonstruktion, planering utifrån kursplaner, dokumentation och så vidare. Varför undrar jag?

Jag skrev ett mail till ansvariga på Skolverket den 15 mars, så här var det formulerat:

Hej!

Mitt namn är Johan Kant och jag är biträdande rektor på Vikingaskolan i Haninge, söder om Stockholm. Tidigare har jag varit SO-lärare på Jordbromalmsskolan i samma kommun. Jag har fått katalogen med kurser inom Lärarlyftet och jag har några frågor kring kursutbudet. Som jag förstår det var grundtanken med lärarlyftet att ge lärare den fortbildning de behövde. Ändå finns det inga kurser som handlar om resultatuppföljning, bedömning, betygsättning, inlärningsteori, provkonstruktion, planering utifrån kursplaner, dokumentation.Detta är tunga områden som jag uppfattar är stora problem inom skolans värld, både av egen erfarenhet och när jag läser utvärderingar av skolan som diverse myndigheter gör och den bild media ger.

Min fråga är: Varför erbjuder ni inte kurser i detta när många stora problem kretsar kring just detta?

MVH/Johan Kant

Tror ni att jag har fått något svar? Icke sa nicke – inget svar på mer än en vecka. Vad beror det på?

De problem som skolan har haft efter införandet av läroplanen LPO 94, har identifierats. Ett paradigmskifte skedde inom svensk skola. Man gick från statlig huvudman till kommunal. Man gick från relativa betyg, till kunskapsbetyg. Man gick från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Samtidigt såg inte det gamla Skolverket till att utbilda lärarna i den nya läroplanen, fortbildningsmiljonerna fanns kvar hos Skolverket. Detta missköttes så till den milda grad att det gamla Skolverket lades ner, generaldirektören Mats Ekholm fick sparken och det nya Skolverket startades.

Hur man ska tänka när det gäller det ”nya sättet” att genomföra läroplanen, hur mål ska brytas ner och hur resultat ska följas upp (med mera, med mera) har inte nått skolorna full ut (ursäkta: läroplanen är 16 år gammal). Enligt mina erfarenheter verkligen inte fullt ut. Ska historien upprepa sig? Eller ska Skolverket erbjuda skolan och lärarna det som behövs i skolan? Detta kanske ska lyftas upp till diskussion?

h1

Ny skollag

23 mars 2010

Idag presenterade regeringen sitt förslag till ny skollag. Uppdraget är att styra upp svensk skola, en gång för alla slänga ut den svenska flumskolan, som är ett rött skynke för skolminister Jan Björklund och bygga upp en ny svensk skola. Målet är en kunskapsskola värd namnet. Enligt Björklund ska fokus ligga på kunskap, men dessvärre kraxar olyckskorparna om att Björklund skapar en felaktig skola. Och olyckskorparna är många, väldigt många. Kan du nämna ett enda namn på en person som är positiv till Jan Björklund som skolminister? Förutom din lärarkollega som tycker att det är ruter i karln, som vill ha ordning och reda i skolan. Nämn en forskare? Nämn en skolledare? Nämn en lärarutbildare? Nämn en skolpolitiker? Nämn en skoltjänsteman? Får du fram några namn? Nej det får du antagligen inte.

Och Björklund jobbar verkligen i uppförsbacke. Han har alla maktpersoner emot sig. Tänk bara på alla spaltmeter inom media som skrivits i negativa ord om Jan Björklund. Alla forskare som i debattinlägg och tv-inslag har sågat Jan Björklunds politik. De enda som han egentligen alltid verkar ha med sig är Dagens Nyheters ledarredaktion, men å andra sidan är DN en liberal tidning. Förlåt, jag glömde ju föräldrarna. Det har faktiskt visat sig att merparten av föräldrar faktiskt vill kunna flytta på mobbare, vill ha ordning och reda i skolan, vill ha tydliga skriftliga omdömen och vill ha betyg tidigare än idag. Är Björkund populist? Ja, det kanske man kan säga, men han är ju politiker och det kan ju vara bra att lyssna på vad ens väljare tycker, kalla det populism om du vill.

I Dagens Nyheter idag uttalar en rad initierade personer om regeringens förslag. Det är allt ifrån lärarfackförbunden till opposition och Björklunds pressekreterare. Alla verkar över lag vara positiva till regeringens förslag, även om Lärarnas Riksförbund är lite ledsna över att deras käpphäst lärarlegitimation inte kom med i förslaget. Det är bra att regeringen stöds på detta sätt, för jag är övertygad om att de har många strider att ta för att få igenom sin vision om svensk skola.

Men det spelar faktiskt ingen roll att du inte hittar några personer som stödjer Jan Björkund. Det spelar ingen roll att många socialdemokrater kontinuerligt försöker hitta fel på Björkund, istället för att koncentrera sig på sin egna skolpolitik. Vår skolminister har lyckats med något som faktiskt ingen annan skolminister har gjort på väldigt länge – han har ändrat skolan på riktigt. Nu har han ett etablissemang mot sig, som kontinuerligt motarbetar läroplaner och riksdagsbeslut. Jag talar framför allt om lärarutbildningen, Skolverket och pedagogiska forskare. Nu krävs det att mandat ges till Skolinspektionen och Högskoleverket, så att de verkligen spänner musklerna och granskar personer och institutioner som jobbar emot fattade riksdagsbeslut. Skolverket får 225 miljoner för att förverkliga kommande reformer. Utvärdera och ligg nära Skolverkets arbete – låt dem ta konsekvenserna ifall de inte genomför uppdraget. Varför inte låta en tjänsteman på utbildningsdepartementet ha som enda uppgift att granska och följa upp Skolverkets och lärarhögsskolornas arbete?

Jag är positiv till Jan Björkunds politik. Hans populism bryr jag mig inte om, jag har som lärare aldrig haft problem med mobiler och kepsar, tror faktiskt inte att det är ett speciellt stort problem. Däremot gillar jag att Björklund genomför den socialdemokratiska skolpolitiken som före detta skolminister Thomas Östros lade upp riktlinjerna för och som bygger på den tidigare skolministern Göran Person idéer om en resultatstyrd skola. Jag gillar att elevernas rätt till kunskap ska vara det viktigaste och jag gillar att just kunskap ska ligga högst upp på agendan, inte en massa socialt mumbojumbo (”hur mår du lilla vän”). Och så gillar jag så klart att fokus läggs på läraryrket. Världen viktigaste yrke! Dags att lyfta fram lärarna, göra läraryrket till en valfråga. Sverige har många bra lärare och behöver väldigt många fler bra lärare i framtiden. Länge leve den duktiga pedagogen som jobbar i sitt anletes svett! Det ni skolchefer!

h1

Skolchefernas krav

21 mars 2010

I måndags på Dagens Nyheters debattsida gick 198 skolchefer ut och krävde att de skulle få kontrollera lärarnas tider. Bakgrunden är den att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och de två lärarfacken ligger i löneförhandlingar och skolcheferna vill ha upp frågan på bordet. Varför då? Jo en lärare som har ferietjänst arbetar 45 timmar/vecka. Av dessa timmar ska 35 timmar vara förlagd på arbetsplatsen, medan 10 timmar är så kallad förtroendetid, det vill säga tid som läraren disponerar. På förtroendetiden kan en lärare tänka ut nya idéer, rätta prov, planera med mera. Denna tid har arbetsgivaren inte med att göra, den förfogar läraren fritt över.

Vad är då problemet? Jo, skolcheferna tror att skolans problem kommer att lösas om varje lärare jobbar lite mer, eller att skolcheferna genom att få kontroll över lärarnas tid har större möjligheter att styra upp lärarna. Jag kan förstå deras tänk, men dessvärre är de helt fel ute. Det är innehållet i skolan som man måste komma åt för att förbättra kvaliteten och det gör man inte genom att kontrollera lärarnas tider.

Vad ska skolcheferna då istället göra? Man ska ligga nära sina rektorer, hela tiden ställa krav på resultat och resultatuppföljning. Granska resultat, diskutera resultat och ställa krav på rektorerna. Rektorerna i sig ska göra samma sak med sina lärare. Ställa krav på kvalitet, vilka mål verksamheten är kopplade till, vilka didaktiska frågeställningar som ligger till grund för lärarens planering, hur läraren ska låta eleverna examineras och vad planen blir för de elever som inte klarar kunskaper. Dessutom ska rektorerna ut i verksamheten dagligen, se hur lärare bemöter elever och hur de är engagerade för att bygga trygga och kunskapstörstande lärare.

Läraryrket är ett otroligt svårt arbete. För att citera Lorraine Monroe: ”Teachers work is not a j.o.b”. Hon menar att det behövs engagerade och kunniga lärare för att få kvalitet. Lärares status är redan idag dåligt och vill man öka denna status och få toppstudenter att söka lärarutbildningen tror jag knappast att det är positivt att låta lärare jobba 40 timmarsvecka. Dessutom undrar jag om kommunerna verkligen vill ha lärare drällande på varje lov, när det inte finns några elever.  Vad ska de göra? Är det då kommunerna ska sätta in sina enorma utbildningspaket för att lyfta kompetensen bland lärarna. Tillåt mig tvivla på kapaciteten och kunskapen hos dessa 198 skolchefer.

Jag är helt övertygad om att det finns jättemånga lärare som verkligen inte jobbar den där 10 förtroendetimmarna. Jag menar jättemånga! När jag själv jobbade som lärare var det kollegor som aldrig hade med sig några portföljer eller väskor hem eller till jobbet. Som kom dåligt förberedda till lektion efter lektion. Som helt enkelt gjorde ett dåligt jobb. Jag vägrar att tro att Jordbromalmsskolan skulle vara den enda skolan som hade detta problem. Men man kommer inte åt detta problem genom att gå på formen, utan det är innehållet som måste upp till granskning. Vid granskning kommer lärare att få stå till svar för det de gör.  Här kanske skolcheferna skulle kunna göra en insats och köpa ut de lärare som gör ett dåligt jobb, så att denna process inte belastar skolans budget. Jag menar givetvis inte att man ska köpa ut lärare till höger och vänster, först ska problemet ringas in, sedan fortbildning och återkoppling och i sista hand avsked. Låter hårt, men alla elever har rätt till bra lärare och alltför många lärare är dåliga. Nu kan ni som läsare tycka att det låter som en kontrollsamhälle, en polisstat som varje skola ska vara. Nej så menar jag inte, i dialog ska rektor och lärare diskutera pedagogik, inlärning och kunskap/resultat. Skolchefer – ta ert ansvar för verksamheten på riktigt!

h1

Ingen återkoppling

20 mars 2010

Jag har sedan jag själv gick på Lärarhögsskolan i Stockholm varit kritisk till lärarutbildningen. Det har varit konstruktiv kritik, det vill säga jag har kritiserat med argument och därefter kommit med förslag på ändringar/lösningar. Jag har till och med visat upp dålig kurslitteratur och visat upp goda alternativ, med konstruktiva argument om varför. Aldrig har det blivit någon förändring.

Under de senaste åren har jag kritisera lärarutbildningen både på VFU-seminarier, i insändare, direkt till berörda personer, direkt till kursansvariga och i min blogg. Mycket sällan har det ens blivit någon diskussion. Aldrig har det blivit någon förändring.

Jag satt i TV-soffan och diskuterade med docent Inger Eriksson, som jobbar på Stockholms Universitets lärarutbildning. Efteråt skrev jag ett blogginlägg, som Inger Eriksson läste. Hon bjöd in mig till diskussion på lärarutbildningen. Ingenting har har hänt.

Jag skrev ett blogginlägg den 5 mars, om en kurs där läraren uttalade sig, som jag ser det, helt odemokratiskt och helt emot reformen LPO 94. Då menar jag inte att man får ha en åsikt, utan att man i den position som lärarutbildare måste följa fattade riksdagsbeslut om den utbildning man är satt att sköta. Jag mailade denna text till rektor för Stockholms Universitet och för ansvariga för Lärarutbildningen. Det är totalt tyst från Lärarutbildningen, inget svar, inget meddelande att de fått mitt mail. Kompakt tystnad. Kanske är det så att berörda lärare inte har fått detta mail?

Jag kommer ihåg ett stort reportage om Lärarhögsskolan i Stockholm i Dagens Nyheter för några år sedan (tror att det var 2006), skrivet av journalisten Marcel Zaremba. Det som kom fram i detta reportage var att LHS hade ganska lågt till tak. Kortfattat handlade det om att några studenter vid olika tillfällen hade anmält några lärare för kränkande behandling. Dessa lärare fick noll uppbackning av LHS:s ledning, istället var man mån om att den fina fasaden utåt inte skulle få sig en törn och tog studenternas parti. De anklagade lärarna lämnades ensamma och skrämdes till tystnad och inrättande i leden. Maktfullkomlighet inom väggarna och utåt sett – inget svar. Om någon har något att säga om lärarubildningen, då är det tyst. Det är lock på. Man vill inte ha en dialog. Man sluter sig!

Detta är inte bra!  Jag måtte väl ha idiotiska åsikter och förslag. Eller också är jag bara naiv som tror på dialog. Fast det kanske är så att man inte vill ha en dialog med en sådan kritisk person, för att man kanske tror att jag kritiserar dessa personer personligen. Det gäller att hålla isär sak och person. Som jag uppfattar det finns inget intresse att svara mig, för jag är inte forskare utan bara en enkel lärare.

h1

Hårdare lagstiftning

18 mars 2010

Jag har fått ett favoritprogram på TV. Jag vet inte varför jag gillar att se på Fuskbyggarna, men det är något som gör att jag gillar programmet. Generellt är det skön avkoppling att se på TV där man inte behöver tänka, det är andra som tänker och diskuterar, man kan bara ligga i soffan och notera och iakta. När man sedan stänger av är allt borta.

Men igår blev jag förbannad. Kortfattat kan man säga att familjen det handlade om hade låtit en byggfirma bygga ett nytt hus åt dem och det visade sig att huset var fullt av byggfusk, typ badrum utan fuktspärr eller krypgrund utan islolering mot markfukt. Byggaren åtgärdade inte felen och det slutade i domstol, där familjen vann. Innan skadestånd hade utbetalats hade byggfirman gått i konkurs. Vid granskning i programmet visade sig att den person som ägde byggfirman hade varit inblandad i 33 konkurser sedan tidigare. I programmet står han dessutom och ljuger TV:s reportrar rakt upp i ansiktet. Han säger att han är platschef på Vimmerbyhus, något som dementeras av Vimmerbyhus styrelseordförande. Läs mer om detta på familjens blogg.

Sverige är ett lamt land, med lama lagar och lamt rättsväsende som låter personer Curt Wrigfors få fortsätta att lura enskilda människor på flera hundratusentals kronor och komma undan med allt. Svenska lagar måste bli betydligt tydligare genom att skriva in i lagarna att en person får bara vara inblandad i tre konkurser, sen råder näringsförbud. Är det uppenbart att en person har ”lurat” godtrogna köpare på detta sätt bör denne person få skaka galler. Kanske finns det sådana regler som jag efterfrågar, jag är ingen jurist, men ifall det finns är det under all kritik att rättsväsendet inte sätter stopp för Wrigfors och med fler. Det är ju så att det är många personer som dagligen lurar andra med tvivelaktiga, oetiska och oschysta metoder. Jag har själv blivit lurad att på nätet få reda på hur gammal jag skulle bli. Med väldigt små bokstäver stod det att testen kostade 299 kronor. En liten summa i detta avseende, men ett väldigt fult tilltag och jag kände mig förnedrad och dum i huvudet, som gick på det.

Önskar att någon i Sveriges riksdag tar upp detta och verkligen gör något åt detta. Jag skulle önska att TV 4 gör en uppföljning av programmet, eller bygger ut programmet där även jurister kopplas in och börjar leta i lagböcker och granska företagen bakåt för att hitta något som kan komma åt dessa lurendrejare. Kom igen Sverige!!!! Visa lite muskler!!!!