h1

Glidarkillar och pluggartjejer

11 mars 2010

I Dagens Nyheter pågår just nu en reportageserie om killar som glider igenom skolan och tjejer som pluggar stenhårt. Killarnas inställning är: ”Det ordnar sig nog” medan flickorna tänker: ”Jag måste plugga stenhårt, så att jag kommer in på rätt utbildning och får bra jobb”. Detta får följder på förhållningssätt, stress och identitet hos både tjejer och killar. Jag känner igen det som skrivs i Dagens Nyheter, hur man beskriver det som händer i en klass och i en skola.

Johannes Åman skriver  på DN:s ledarsida kloka ord om just detta fenomen. Han menar bland annat att tiden talar för kvinnorna, eftersom de får högst betyg och därmed kommer att komma in på de mest attraktiva utbildningarna. Utöver detta menar Åman att flickor mognar tidigare än pojkar och kan därför tidigare ta ansvar för sina studier. Här delar jag inte Åmans inställning. Huruvida flickor per definition mognar tidigare än pojkar vet jag inte. De flesta tycker som Åman, men jag har sett många situationer genom åren där flickor är betydligt mer omogna är pojkar när det gäller att diskutera och reda ut saker och ting. Vid en konflikt kan flickor agera oerhört omoget. Jag har också sett många mogna pojkar som har tagit ansvar för sitt skolarbete och planering. Kanske kan man se mognad som en biologisk process, där kroppslig utveckling av muskler, längd och könsmognad ser olika ut. Däremot är jag helt övertygad, tycker mig ha sett exempel på exempel, där en lärare kan få de mest stökiga pojkarna att planera och ta ansvar för sitt skolarbete. Alltså i den bemärkelsen är mognad en social färdighet som kan tränas upp, ifall en pojke tar ansvar för sitt skolarbete.

Hur behandlas pojkar och flickor generellt från föräldrar, från förskolan, från skolan tidigt och senare? Hur stor tilltro har vi alla till pojkar och deras förmåga? Hur pratar man med pojkar? Hur visar man som lärare tro på att pojkarna kan och vill lära sig, att de vill satsa på skolan och bli bra i skolämnena? Att de vill vara ”pluggisar”.

Enligt undersökningar som gjordes på förskolan Björntomta utanför Gävle talade personalen till pojkar i form av kommando: ”Ta på dig”, ”Sluta bråka”, ”Sitt still”. Medan flickorna blev personalens små hjälpredor, där man pratade med en vänlig ton till flickorna. Detta gjorde personalen helt omedvetet och när det sattes upp kameror och personalen fick se filmen blev de chockade.

Jag tror att det är just detta det handlar om. Pojkarna blir generellt behandlade på ett visst sätt och de har förväntningar på att vara på ett visst sätt. Detta skapar en identitet kring hur en riktigt pojke ska vara. Och det innebär inte att man ska plugga, åtminstone inte lika hårt som tjejerna. Mina erfarenheter är att detta kan man påverka ganska rejält som lärare, speciellt om denna medvetenhet styr verksamheten från och med årskurs 1.

I de klasser som jag har jobbat i fyra år, har jag lyckats relativt bra med samtliga pojkar. Orsaken till det är inget mysterium, utan en tydlig tilltro till pojkarnas förmåga,   att de kan och att de måste visa det för mig.  Jag har satt upp tydliga mål inom varje arbetsområde och varit konsekvent när de har fått sätta upp mål, planer och genomföra sitt arbete. Alla kan klara detta!

Det är väldigt liten skillnad mellan killar och tjejer, men förskola och skola som organisation, socialiserar både pojkar och flickor till att vara på ett visst sätt. Givetvis inte alla skolor eller alla lärare, men merparten. Trots allt vi vet om jämställdhet och tror på tanken, producerar vi dagligen elever som passar perfekt i könsmallarna. Dessutom har vi ett ”coca cola-samhälle” som i alla typer av medier talar om hur man ska vara och se ut för att var framgångsrik.

Det är inte lätt att vara ungdom idag, men vi i skolan kan göra skillnad!

Göra skillnad!

Göra skillnad!

Göra skillnad! Sug på den meningen!

Annonser

3 kommentarer

  1. Jag har samma erfarenheter som du har – unga män och pojkar besitter precis samma förmåga som flickor. Däremot har de ofta i långt mindre utsträckning fått lära sig hur man gör när man pluggar, helt enkelt därför att tidigare lärare haft förväntningarna att de ändå inte vill.

    Dumt.

    Lika dumt som att unga flickor, trots att de är oerhört duktiga, smällbegåvade och lätt skulle klara alla kurser med gott humör, stressar som galna bävrar för att bli ännu lite duktigare, ännu lite bättre, ännu lite perfektare i rädsla för att inte duga.

    Det är bara vi lärare som kan ändra på detta.


  2. Läs boken Prestationsprincessor, intressant och träffande. Tror även att det finns många prestationsprinsar oxå, men det är inte lika socialt accepterat att prata om det bland killar.

    Jag tycker även detta är tydligt märkbart ute i yrkeslivet, framför allt yrken som domineras av akademiker. Tjejer ska alltid tävla och vara duktigast, jobba hårdast och leverera snyggast. Till och med när de skaffar barn ska man jobba till sista sekund, inte må dåligt å vara tillbaka på jobbet efter 3-6 månader. Allt för att duga, vara duktiga å få vara med.

    Hur slutar det då, jo med att de stannar upp riktigt nära att gå in i den berömda ”väggen”. Jag tror förutom den sociala omedvetna särbehandlingen av tjejer å killar, från förskola- till arbetsliv, som bevisligen finns där ute, är problemet att vi i väst har så höga krav på oss som människor generellt. Vi glömmer att stanna upp å vara lyckliga över det lilla och nöjda med det vi har och den man är.


  3. Morrica! Bra att du har samma inställning som jag, då är vi två lärare som gör skillnad. Även om jag jobbar som rektor har jag mycket kontakt med eleverna och jobbar stenhårt på att göra skillnad och behandla dem lika. Prata om kärlek med killar, få dem att förstå att det gäller att kunna sätta ord på sina känslor och att veta att de kan plugga – det är inget fel eller töntigt med det.

    Tack Sofia för boktipset, det ska jag genast skriva upp. Jag vet av egna erfarenheter att du har rätt när det gäller den beskrivningen av arbetslivet. Trist och tråkigt att behöva konstatera. Däremot finns det andra exempel på att man som människa inte behöver vara så effektiv, att ta vara på sig själv och inte behöva producera. Jag är själv en sådan person och jag längtar ständigt till att stanna upp och reflektera. Jag försöker att uppskatta det jag har och gör det ibland, men alltför ofta springer jag för fort.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s