h1

Nätmobbning

28 mars 2010

Jag såg på SVT-debatt i veckan. Det handlade om det som har hänt i Bjästa, där en flicka har blivit våldtagen och mer eller mindre en hel by har tagit parti för förövaren, även efter att han har blivit dömd. Under denna tid hade flickan bara en vän som backade upp henne och denna flicka satt i studion och berättade om det som inträffat. Herre Gud vilken rejäl tjej. Det finns verkligen hopp om vår värld när man hör henne prata. Ingen tuffing, utan en mjuk och rekorderlig flicka, med stor empatisk förmåga. Hon borde bli vald till årets svensk. Och hur stolta ska inte hennes föräldrar vara.

I detta TV-program kom det fram flera åsikter om att den hetsjakt på facebook, som skedde mot den våldtagna flicka. Några menade att skolan måste bli bättre och Barnombudsmannen Lars Arrhenius tyckte att lärare borde ha koll på nätet. Något tyckte också att det kanske vore bra om det ingick i utbildningen till lärare att få kurser i nätmobbning.

Men vänta nu ett tag. Klart att lärare måste ta tag i problem som händer på nätet, om det är så att dessa problem tas med till skolan. Och klart att lärare måste prata om mobbning och att man måste stå för sina åsikter, även öga mot öga och inte gömma sig bakom en skärm. Självklart måste skolan ta ansvar för socialisation för barn, men det är inte skolans huvuduppdrag. Skolan är till för att barn ska ha med sig kunskaper i specifika ämnen och få så mycket kunskap att de klarar gymnasiet och senare ett vuxenliv.

I Bjästas exempel handlar huvudproblemet inte om nätmobbning utan om vuxna som inte tar ett vuxenansvar. Om vuxna som låter en bymentalitet råda över lagar och etiska vettiga förhållningssätt. Ungefär som filmens ”Jägarna”. I detta fall var det så att pojken som våldtog var en populär kille och hans familj var engagerad i samhället. Därför blev det svårare att ta tag i detta problemet, men det spelar ingen roll. Det pojken har gjort måste han stå för och det borde många fler ha tagit krafttag emot.

Varenda unge och vuxen med för den delen, vet hur man ska bete sig och hur man ska vara mot varandra. Jag har själv haft en del fall av nätmobbning i skolan, det var betydligt värre för några år sedan då hela denna värld kom, nu verkar de flesta ungdomar ha hittat former för att undvika nätmobbning. Det blockas och avstängs hit och dit. Givetvis vet jag inte allt som har hänt, men de gånger som mina elever antingen slogs, hamna i konflikt eller där någon kom till mig och ville diskutera detta, bad jag den som hade blivit kränkt att ge mig utskrifter av kränkningarna. Det kunde ske samma kväll, dagen efter eller direkt på skolan där den som blivit kränkt bara behövde ha en dator och sedan gå in och hämta konversationen.

Oftast har det varit kränkningar som är rena förolämpningarna, typ ”Du är en hora”. Men det kan också handla om skitsnack, där personen som mobbar påstår något som inte stämmer och att en tredje person konfronterar den kränkta med lögnen. Nu ger jag några exempel, men det kan vara allt mellan himmel och jord. När jag väl har fått dessa utskrifter söker jag upp den som gjort kränkningen och konfronterar denne, tillsammans med den utsatta. Vi diskuterar allvaret i att kränka någon på detta sätt, att man inte får det enligt lagen och vilka konsekvenser det blir. Jag är väldigt tydlig med att tala om att jag inte accepterar detta och att jag kommer att ringa bådas föräldrar. Löser vi detta genom samtal stannar det här och jag ringer senare föräldrarna. Jag redogör för det som inträffat och vilka konsekvenser det blir för skolarbete och umgänge eleverna emellan.

Löser vi inte detta på plats, med tydlig förmaning eleverna får av mig får jag kalla föräldrarna till skolan och så kör vi ett liknande snack som jag tidigare gjort med eleverna. För att undvika pajkastning så fokuserar jag bara på det inträffade, ingenting på om något hänt tidigare och på några speciella omständigheter. Skulle det vara så att ”mobbaren” egentligen är den utsatta, då får vi börja gräva i detta. Men föräldrar har en förmåga att ibland hitta förmildrande omständigheter som försvarar deras barns beteende. Detta måste man som lärare argumentera emot och det enklaste är att hålla sig strikt till lagöverträdelserna, att kränka en annan människa.

Skulle inte en lösning gå att få tillstånd måste rektor blandas in och eventuellt en polisanmälan göras, eventuellt anmälan till socialtjänsten också.  Det bästa är i sådana fall att den drabbade elevens förälder gör polisanmälan, men orkar denne inte det, måste skolan göra detta. Men – detta är i yttersta nödfall. Problemen ska lösas betydligt tidigare.

Jag har faktiskt aldrig varit med om att ens behöva ta föräldrar till skolan när det gäller  nätmobbning. Alla inblandade har accepterat situationen och problemet har upphört mer eller mindre omedelbart när mobbaren har blivit konfronterad. I samtliga fall har jag som lärare kontinuerligt följt upp, men det handlar mer om att stämma av i korridoren, eller i början eller slut av lektion. Kolla av om allt går bra, om mobbningen har upphört. I ett fall fick jag ha samtal igen med den som mobbade, men även det slutade bra. Viktigast av allt är ändå att man tar ungas problem på allvar och är tydlig med vad som är rätt och fel. Man behöver inte problematisera sönder problemet, eller dra något i långbänk. Ramar och gränser för vad som gäller, tydlighet och engagemang. Och mycket kärlek till eleverna. Kärleksbomba eleverna – alla elever.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s