Archive for juni, 2010

h1

Skolan kompenserar inte social bakgrund

30 juni 2010

I Dagens Nyheter idag (onsdag 30/6-10) skriver man om en stor internationell studie som gjorts om skolan. Det man kommer fram till är att i Sverige har den sociala bakgrunden stor påverkan på huruvida unga har goda kunskaper i samhällsfrågor. I Sverige är föräldrarnas utbildningsnivå betydligt viktigare än i många andra länder. Svenska skolan kompenserar inte för denna skillnad, utan elever med akademiska föräldrar har ett försprång framför dem som har föräldrar som saknar utbildning. Oroväckande säger Skolverket (se sammanfattning). Överraskande att social bakgrund slår igenom så starkt i Sverige menar artikeln.

Men har man inte missat en del? Det är väl inte alls konstigt att dessa fakta kommer fram, möjligtvis glädjande att det kommer fram. Dessvärre kommer denna studie inte bidra med någon förändring. Den pedagogiska eliten och Skolverket kommer fortfarande hålla greppet om skolan, inte ta till sig det som kommer fram och inte förändra sin inställning för att ändra på utvecklingen.

Varför är jag då inte förvånad? Låt oss backa 50 år tillbaka i tiden. I och med Lgr 62 införs relativa betyg i Sverige. Från och med då ligger inte längre fokus på kunskap, utan det är samkväm med elever som är det viktiga. Relativa betygen mätte inte kunskap och det var inte kunskapsfokus. Under mina år som elev i grundskolan på 70-talet är det riktigt illa, då ska läraren vara kompis med eleverna och grupparbeten ska vara det rådande arbetssättet. Flummet bara fortsatte. Under 80- och 90-talet får de personer som inte var för kunskap ett starkare grepp om skolan. Läraren ska vara handledare, katedern ska bort från klassrummet och eleverna ska söka sin egen kunskap. Topprojektet Färila blev ett riktigt magplask, med elevdatorer till alla. Man plöjde ner mängder med miljoner för att eleverna via dator skulle söka sin egen kunskap, men dessvärre gick eleverna ut årskurs 9 utan att kunna läsa. Men surfa kunde de!

Problembaserat lärande och portfolio blev inne, båda metoderna utan goda kunskapsresultat. När man dessutom kommunaliserade skolan blev det inte direkt tydligare fokus på kunskap. Kommunernas största uppgift innan skolans intåg var av social karaktär, varför skolan snabbt sögs upp i ett allmänt förhållningssätt på social verksamhet.

Att tro att skolan skulle kompensera den sociala bakgrunden för elever, när skolans uppdrag inte har varit kunskapsinriktat är verkligen naivt, eller okunnigt. Förvisso har kunskap legat i fokus sedan LPO 94, men i realiteten har så inte varit fallet. Den pedagogiska eliten påstår sig följa direktiv från regering och riksdag, säger sig lyfta fram kunskapsfokus, men så är inte fallet. Bakom denna fina fasad ligger betygs- och reformmotståndet kvar. ”Det går inte att mäta kunskap”. ”Att sätt fokusera för mycket på kunskap dödar lusten att lära”. Så mycket skitsnack och så mycket makt som står på spel, prestige hos de pedagogiska forskarna att aldrig kunna erkänna att man har fel. Och förlorarna –  eleverna.

Haninge kommun har försökt att ändra på detta, lagt fokus på ökad måluppfyllelse. För det har Haninge blivit attackerad av den pedagogiska eliten och dessutom av en och annan politiker. Historien kommer ikapp skolan, nu i en stor internationell studie – inget att snacka bort – agera utifrån det som kommer fram.

h1

Återupprätta läraren

21 juni 2010

Under mina år som lärare har jag titt som tätt kritiserat lärarkåren, inte minst på denna bloggsida. De flesta gånger med all rätt. Anledningen till denna kritik är min inställning till: Elevernas kunskapsrätt. I och med LPO 94 övergick elevernas rättigheter från rätten att vara i skolan till rätten till kunskap.  Frågan med en lärarkår som brister är självklart inte ett individproblem. Det kan i vissa fall te sig som ett individproblem, med en lärare som är katastrofal och kränker elever, inte får dem att uppnå mål. Jg har själv sett flera sådana fall.

Nej, skolan problem ligger på ett metaplan, ett generellt plan där det är många aspekter som spelar in, där det är många myndigheter och institutioner som har påverkan på skolan.  Som jag har nämnt i tidigare bloggar, har Skolverket och lärarutbildningen aktivt motverkat reformen LPO 94, istället för att implementera och utbilda för reformen. Skolinspektionen, som är en relativt ny myndighet, har på ett förtjänstfullt sätt lyft fram problemområden inom skolan och kommit belyst att något måste göras. Förhoppningsvis får det konsekvenser, med konkreta åtgärder, så att kritiserad skola förbättrar sig. Men vem ska åtgärda problemen? Vem ska utbilda lärarkåren? Uppenbart är lärarutbildningen inte kompetent till detta!

Väldigt sällan pratas det om vikten av goda rektorer. Många gånger är rektor en chef som pysslar med administration och ibland kommer ut i verksamheten, men på något sätt har ett distanserat sätt från verksamheten, dels för att han eller hon är CHEF och dels för att inte lägga sig i lärarnas arbete. Men det är just det som rektorn ska göra – lägga sig i lärarnas arbete.

En del lärare blir upprörda, vem är rektorn att komma ut och fråga. En del lärare tycker att det är bra att rektor bryr sig. Men det spelar egentligen inte någon roll vad lärarna tycker, det är rektors jobb att pedagogiskt leda skolan, då måste rektor veta vad som händer pedagogiskt. Så enkelt är det. Men tyvärr har inte alla rektorer själva den pedagogiska kompetens som krävs för att granska lärarnas arbete, både det pedagogiska upplägget och bemötandet av eleverna.

Rektor har ett mycket stort ansvar och jag önskade att fler rektorer gick ut i verksamheten och auskulterade, så att de kunde se vad som hände i klassrummet, vilket fokus lektionerna hade och hur läraren jobbade kring sin roll som lärare. Många rektorer skulle då få se att det pågick arbete under flitens lampa, elever som jobbade och jobbade. En del rektorer skulle vara mycket nöjda med det och tänka att det blir nog goda resultat i form av måluppfyllelse. Men där bedrog sig många å det grövsta, för det är inte alltid lika bra som det ser ut. Skulle dessa elever jobba självständigt med att söka kunskap, eller med instuderingsfrågor, eller med fyller-i-uppgifter, finns det ingen garanti för att de lär sig ett enda dugg. Snarare är det så att risken är överhängande att eleverna kopierar text och lär sig atomistiskt. Bara en duktig lärare kan göra skillnad. Bara en duktig lärare kan se till att alla elever är med i matchen. Bara en duktig lärare leda arbetet i klassrummet och ge eleverna kognitiva konflikter.

Redan 2002 uppmanar Torsten Madsén att man ska återupprätta läraren. Han har tittat på rådande forskning i USA och Kanada och kommit fram till att den svenska pedagogiska utvecklingen har ”spårat ur”. Han menar att svenska kommuner köpte konceptet att läraren ska vara handledare och att eleverna själva skulle söka kunskap. Det var fullt att undervisa och katederundervisning var ett skällsord, något som det fortfarande är på de flesta lärarutbildningar.  Men Madsén tar upp en mycket viktig aspekt i sin text som handlar om något som det aldrig pratas om i svensk skola – vilken teoretisk utgångspunkt man som lärare har när man genomför sitt arbete.

När jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm var vi ett gäng studenter som brukade samlas efter studierna och diskutera de olika teorierna. Det gjorde att vi kunde sära dem åt och ha hållbara teorier att arbeta utifrån, när vi själva blev lärare och jobbade med elever. Det var tur för mig att jag inte lyssnade på LHS, utan använde mig av katederundervisning på Jordbromalmsskolan, för det var det enda som funkade, om jag skulle garantera att eleverna skulle lära sig något.

Madsén menar att med Vygotskijs teoribas gör man en kunskapsresa tillsammans med eleverna. Genom att vara lärare och leda undervisningen, kan man få elever att lära sig saker som är för svåra för dem att lära sig själva, men som de kommer att klara av själva nästa gång. Madsén menar också att det inte handlar om traditionell studieteknisk träning, utan om hur eleverna tänker kring sitt eget lärande.  Genom språket sätter eleverna ord på sitt eget tänkande och språket påverkar tänkande.

Genom att sätta sig in i Skinners, Piagets och Vygotskijs teorier blir läraren varse om hur de olika teorierna ser på inlärning och utveckling. Denna medvetenhet gör att läraren har lättare att välja förhållningssätt när det gäller kunskap, bemötande och lektionsplanering. Bara genom att ha en tydlig teoribas kan man göra medvetna val och inte styras av rådande praxis eller rådande skolkultur.

Kanske är det dags att strunta i vad Skolverket säger? Kanske är det dags att lägga upp en egen lärarutbildning i Sveriges kommuner, som har en mycket tydligare koppling till klassrummet och verkligheten? Kanske skulle kommunerna på Södertörn sätta upp en egen lärarutbildning? Kunskap finns i Haninge. Viljan finns i Haninge.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets utan tvekan viktigaste yrke!

h1

Varför pratar vi inte om männen?

13 juni 2010

Den frågan ställer sig Malin Ullgren på DN:s kultursidor. Hon menar att det under våren har varit en hel del uppmärksammade sexuella övergrepp, som det inte diskuterats klart kring. Katolska kyrkans pedofeli, polischefen Göran Lindbergs våldtäkter (han är inte dömd ännu) och våldtäkten och förföljelserna i Bjärsta. Malin Ullgren vill ha ett samtal om vad det handlar om, att vissa män beter sig på detta sätt. Media är bra på rapportera: först hände det, sen hände det och sen hände det. Sällan analyserar man och kommer fram till åtgärder. Visst förs det analyser på ledarsidorna och visst, det är inte medias uppgift att komma fram med åtgärder, men jag förstår Ullgren. Om vi vill ha ett samhälle där män och kvinnor är jämställda på riktigt, måste vi tala om detta.

Här har skolan en mycket viktig uppgift att fylla. Jag deltog  i ett jämställdhetsprojekt på Jordbromalmsskolan för några år sedan. Dåvarande skolledningen hade tagit in en grupp unga kvinnor och män som drev ett projekt under ett läsår. Ideologiskt var dessa personer kanon, men tyvärr var de alldeles för dogmatiska och tog sig själva på för stort allvar. Hade funkat någon annan stan, men inte i Jordbro. Det hela blev pannkaka och lärarna kände sig missnöjda.

Jag tror att det handlar om att ha en allmän inställning i sitt dagliga arbete som lärare och skolledare, att göra upp med sig själv var man står i dessa frågor och sedan vara en förebild i ord och handling. För handlingen spelar mest roll, att man visar, annars blir det bara ord som inte betyder ett skit.

I sin inställning behöver man göra upp med saker som att det inte finns ”tjejfärger” och ”killfärger”. Att pojkar och flickor inte är på ett visst sätt, utan att det är den sociala och kulturella omgivningen som fostrar oss – det är också individer vi har att göra med. Inställning till hur man pratar med pojkar och med flickor. Inställningen att alla killar kan plugga och nå framgångar i skolan, inte bara på fotbollsplanen.

Den sociokulturella uppfostran börjar redan på BB, läs Nina Björks bok ”Under det rosa täcket”. Man behöver inte vara rabiat feminist för att förstå att hur man håller i barn och pratar med barn påverkar. Läs boken – jag lovar att du kommer att få många aha-upplevelser.  Sedan fortsätter det lilla barnet att växa och en dag dimper BR-leksakerkatalogen ner i brevlådan. Där får varje pojke och flicka veta vad de ska leka med, hur de ska se ut. Pojkarna ska rädda världen och flickorna socialiseras till att ta hand om och vårda. Pojkarnas cyklar har en tuff vattenflaska, ifall de cyklar så hårt att de tar ut sig och måste dricka. Flickornas cyklar är utrustade med barnsadel för dockan, så att man blir precis som en liten mamma. Generaliseringar – ja, men titta själv i BR-katalogen.

I förskolan fortsätter den underbara könsresan, något som förskolan Björntomta i Gävle uppmärksammat. Man upptäckte att man fostrade pojkar utan språk och att förhållningssättet till pojkar och flickor skiljde sig åt.

Min diskussion har kommit långt ifrån de sexuella övergrepp som detta blogginlägg började med, men det är just i den tidiga uppfostran, hemma och i förskola/skola, som vi lär barn att sätta ord på sina känslor, använda språket, samspela, inte använda maktmedel mot varandra – utan att samarbeta, respekt, kärlek och vänskap. Bara genom att prata med varandra och vara goda förebilder kan man nå dit. Projektet med jämställdhet i Jordbro var bra, för mig, men inte för ungarna. Det behövs mycket mer humor, kunna skratta åt könsroller och ett långsiktigt arbete som pågår under hela grundskolan.

När jag tittar på eleverna i årskurs 3 på Vikingaskolan känner jag igen en del beteende. Flickorna är mjuka och hamnar ibland i skitsnacksbråk med varandra, de kan frysa ut varandra. Pojkarna är tuffare och kan hamna i högljutt tjafs och till och med slagsmål. Efter slagsmålet är allt ok igen. Samtidigt kan jag se att det finns en vilja att leka tillsammans och många killar tycker att det är roligt att spela rutan blandat, tjejer och killar.

I skolan kan vi inte förändra föräldrar, vi kan lägga upp samtalen på ett sådant sätt att vi förväntar oss samma saker av flickor och pojkar. Däremot kan vi genom ord och handling för alltid ändra elevernas inställning, men då måste man som lärare ta ställning själv – göra upp med gamla ingrodda könsroller. Här har skolan en mycket viktig uppgift, men vi behöver inte ha speciella värdegrundsdagar, vi ska agera på detta sätt alltid. Skolan förändrar samhället för alltid, men då måste vi också ha lärare och skolledare som tar upp dessa frågor. Och då är vi tillbaka till Malin Ullgrens fråga: Varför pratar vi inte om männen?

För övrigt anser jag att lärare är ett samhälles viktigaste yrke!

h1

Humanism

06 juni 2010

För många år sedan diskuterade jag tillsammans med ett gäng vänner begreppet humanism. Vi utgick från definitionen av begreppet som stod i Nationalencyklopedin och diskuterade det fram och tillbaka. Här är förklaringen:

”Humanism (för etymologi se humanist), i filosofisk bemärkelse ett etiskt-estetiskt förhållningssätt som grundas i en normativ uppfattning av människans väsen. Därmed avses å ena sidan att människan har ett värde som inte får kränkas, å den andra att hon har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet. Humanism innebär ett avståndstagande från olika former av brutal eller förnedrande behandling av människor. Humanism står också i opposition till teorier som förnekar människans frihet och beskriver henne som styrd av ödet, arvsynden, sin biologiska natur, det genetiska arvet, den sociala miljön eller andra strukturer. Humanism är ett honnörsbegrepp med vidsträckt och diffus användning i vardagsspråket och den allmänna debatten. Det förekommer emellertid också som filosofisk term, särskilt i de kristna, marxistiska och existentialistiska traditionernas diskussion av människans villkor” (NE).

Det är märkligt hur en del begrepp kommer tillbaka till en. Det är skönt att gå tillbaka till detta begrepp och damma av det, inte på grund av att det har blivit gammalt, utan på grund av att jag inte har tänkt på det på länge. Men, det händer då och då att det kommer upp tankar i min skalle, som gör att jag tänker på humanism och funderar över vad som händer i skolans värld.

I Haninge kommun pratar man ständigt om att det är organisationen som man ställer krav på. Är det så att en elev har misslyckats är det inte den ungen som är ett problem, utan ett organisationsen. Det stämmer förvisso, men i detta ingår att det är skolan som ska se till att motivera eleven att göra sin del av jobbet, Ni vet den didaktiska triangeln: läraren – eleven – stoffet. Skulle det vara så att eleven inte lyssna, inte gör sina läxor, inte kommer till skolan och så vidare, blir det problem. Men det är inte det jag vill berätta om när det gäller humanism och skolan, jag vill berätta om något annat.

För att växa som människa behöver man krav på sig. För att man ska bli bra på något behöver man öva, öva, öva – det spelar ingen roll vad det gäller. Varför blev Peter Forsberg väldens bästa hockeyspelare?  Han hade talang, javisst, men när Modos hockeylag hade avslutat träningen stod han kvar i två timmar och tränade slagskott. Det spelar ingen roll vad det handlar om, du kan ha talang för något, men ska man bli bra behövs tid läggas ner. Men om man inte ställer krav? Om man inte får växa? Om man förklarar en dålig prestation med att eleven har någon bokstavskombination? Om man har lågt ställda förväntningar från början? Är man en humanist då, enligt defintionen?

Barn är barn och jag tycker absolut att de har all rätt i världen till kärlek, trygghet och allt som står i FN:s barnkonvention. Men jag tycker också att det inte att det går att lyfta fram barns rättigheter, utan att prata om barns skyldigheter. Många ”fina pedagoger” och ”fina människor” som anser sig vara sanna humanister pratar bara om barns rättigheter. Man slår på stora trumman, bloggar, startar upprop på nätet och så vidare. Det enda man pratar om är barns rättigheter. Och inte minst, barns rättighet till diagnos.

Elever som kommer undan med dåligt utförda arbeten, dåliga redovisningar, uppvisningar där man inte har tränat ordentligt, får en felaktig bild över vad kvalitet och krav är. Ja, läraren bär ansvaret att säga ifrån om något är dåligt och hjälpa eleven att komma vidare, bli bättre och lyfta sig. Men om man inte gör det, om man inte ställer dessa krav på sig själv och på eleverna – vad händer då? Ännu värre om eleven kommer undan med dåligt arbete på grund av att läraren inte tror på elevens förmåga, eller förklarar det med att eleven är obegåvad.

Elever som det ställs krav på och som inte kommer undan, utan får göra om tills det blir bra, självklart med mycket lärarstöd, växer som människor. De får ett bra självförtroende, tycker skolan är rolig, får lust att lära, blir nyfikna och växer som människor. Det blir en positiv spiral. Motsvarande negativ spiral förstår ni själva.

Detta är sann humanism – att tro på människans unika förmåga att växa. Som ni märker har lärarens inställning och genomförande av sina arbetsuppgifter avgörande roll. Därför är läraryrket samhällets absolut viktigaste yrke!

h1

Betygens tydliga kraft

03 juni 2010

När jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) hade jag en lärare som ofta sa att betygssättning gjorde alla lärare ångestfyllda. När det var dags att sätta betyg mådde inte lärarkåren bra. Denna lärare var en av mina absolut bästa lärare och jag hade aldrig någon anledning att misstro det han sa. När jag själv började sätta betyg infann sig aldrig denna ångest. Efter ett par år av betygsättning började jag tro att det var något fel på mig, att jag inte hade kontakt med mina känslor.

Jag funderade ganska mycket kring detta och under lång tid. Jag hade inga problem att sätta betyg, jag hade alltid varit tydlig med kunskapskraven för varje betygssteg, alltid givit återkoppling och talat om vad eleverna skulle förbättra för att bli bättre (populärt kallat formativ bedömning), alltid försökt att hjälpa eleverna till att hela tiden bli bättre och bättre. En dag ramlade poletten ner: Min lärare på LHS hade sagt relativa betyg under sin lärargärning. Hans ångest byggde på det orättvisa med att inte sätta kunskapsbetyg, utan att sätta betyg som hade som funktion att sortera.

Idag, efter att ha jobbat med betygssättning i 9 år, vet jag bättre. Att sätta betyg och använda sig av betyg är ett väldigt bra pedagogiskt verktyg, där man som lärare hela tiden kan föra en pågående diskussion med eleverna. Långt ifrån den polariserande diskussion som forskare och betygsmotståndare för. Det finns ingen motsats mellan betygssättning och lusten att lära sig i skolan. Jo, säkert finns det på en del håll, men då är det läraren som är ute och cyklar, inte betygssystemet som är fel.

Något som jag har upplevt många gånger är att det blir tydligt med betyg, det blir på allvar. Skriftliga omdömen i all ära, men många föräldrar och elever tar lätt på de skriftliga omdömena, men betyg är något helt annat. Det blir liksom på riktigt. På ledarsidan i dagens DN (3/6) skriver Johannes Åman att betygen har en viktigt funktion i svensk skola. Han refererar till en ny svensk undersökning där man har undersökt hur barn med tidigt betyg kontra barn med sent betyg har klarat sig. Bakgrunden är att betygen försvann från låg- och mellanstadiet i och med Lgr 69. Men betygen togs bort succesivt, så sent som 1982 togs de sista betygen bort.

Det som är intressant med forskningen som har gjorts av Institutet för marknadspolitisk utvärdeing är att man har tittat på effekten av betyg/icke betyg i tid. Det man kommer fram till är att främst barn till lågutbildade missgynnades av att man tog bort betyget, liksom flickor till högutbildade. Söner till högutbildade tjänade dock på att betyg slopades. Det undersökningen tittat på är huruvida eleverna genomförde sina gymnasiestudier. Detta är intressant, speciellt intressant eftersom dåvarande betygssystemet var relativt och inte mätte kunskaper. Det innebär att betyg i sig gör att eleverna satsar med på skolan, det blir en drivkraft och en tydlighet.

Jag kommer ihåg för några år sedan då man på försök i Västerås hade tagit bort alla betygskrav för att eleverna skulle få komma in på vilket program de ville på gymnasiet. Inga betyg skulle stå i vägen för elevernas drömmar att skaffa sig ”sin” drömutbildning. Det gick åt helvete, eleverna slutade plugga, spelade ju ändå ingen roll för man kom ju in där man ville. Projektet som var på försök i fem år var tvunget att avbrytas redan efter tre år, på grund av katastrofala följder. Eleverna klarade inte av kunskapskraven som ställdes på gymnasiet.

Betyg är en morot och en sporre att förbättra sig och lära sig mer och mer och mer. Vad är det för krav som ställs på tänkande när det gäller VG och MVG? Jag har haft många elever som har ställt mig den frågan och många elever har jag hjälpt att utveckla tänkandet och utveckla tankekvaliteter. Generalisera, byta perspektiv, analysera med mera – det har varit hårt arbete, men tro mig flera elever har kommit och tackat mig efteråt. Referenspunkten: Betyg och tydliga kunskapskrav.

Nä, både vänsterpartiet och miljöpartiet borde sluta prata om att betyg sorterar – det var det gamla betygssystemet som sorterade. Istället borde partierna, inte minst vänsterpartiet och socialdemokraterna inse att det är deras väljare, det vill säga traditionella arbetare, som saknar studie-, bildnings- och universitetstradition som tjänar på betyg. För att det är deras barn som är vinnare i ett tydligt kunskapssystem.

Sen ber jag till gudarna att lärarna blir bättre på återkoppling (feedback).