h1

Humanism

06 juni 2010

För många år sedan diskuterade jag tillsammans med ett gäng vänner begreppet humanism. Vi utgick från definitionen av begreppet som stod i Nationalencyklopedin och diskuterade det fram och tillbaka. Här är förklaringen:

”Humanism (för etymologi se humanist), i filosofisk bemärkelse ett etiskt-estetiskt förhållningssätt som grundas i en normativ uppfattning av människans väsen. Därmed avses å ena sidan att människan har ett värde som inte får kränkas, å den andra att hon har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet. Humanism innebär ett avståndstagande från olika former av brutal eller förnedrande behandling av människor. Humanism står också i opposition till teorier som förnekar människans frihet och beskriver henne som styrd av ödet, arvsynden, sin biologiska natur, det genetiska arvet, den sociala miljön eller andra strukturer. Humanism är ett honnörsbegrepp med vidsträckt och diffus användning i vardagsspråket och den allmänna debatten. Det förekommer emellertid också som filosofisk term, särskilt i de kristna, marxistiska och existentialistiska traditionernas diskussion av människans villkor” (NE).

Det är märkligt hur en del begrepp kommer tillbaka till en. Det är skönt att gå tillbaka till detta begrepp och damma av det, inte på grund av att det har blivit gammalt, utan på grund av att jag inte har tänkt på det på länge. Men, det händer då och då att det kommer upp tankar i min skalle, som gör att jag tänker på humanism och funderar över vad som händer i skolans värld.

I Haninge kommun pratar man ständigt om att det är organisationen som man ställer krav på. Är det så att en elev har misslyckats är det inte den ungen som är ett problem, utan ett organisationsen. Det stämmer förvisso, men i detta ingår att det är skolan som ska se till att motivera eleven att göra sin del av jobbet, Ni vet den didaktiska triangeln: läraren – eleven – stoffet. Skulle det vara så att eleven inte lyssna, inte gör sina läxor, inte kommer till skolan och så vidare, blir det problem. Men det är inte det jag vill berätta om när det gäller humanism och skolan, jag vill berätta om något annat.

För att växa som människa behöver man krav på sig. För att man ska bli bra på något behöver man öva, öva, öva – det spelar ingen roll vad det gäller. Varför blev Peter Forsberg väldens bästa hockeyspelare?  Han hade talang, javisst, men när Modos hockeylag hade avslutat träningen stod han kvar i två timmar och tränade slagskott. Det spelar ingen roll vad det handlar om, du kan ha talang för något, men ska man bli bra behövs tid läggas ner. Men om man inte ställer krav? Om man inte får växa? Om man förklarar en dålig prestation med att eleven har någon bokstavskombination? Om man har lågt ställda förväntningar från början? Är man en humanist då, enligt defintionen?

Barn är barn och jag tycker absolut att de har all rätt i världen till kärlek, trygghet och allt som står i FN:s barnkonvention. Men jag tycker också att det inte att det går att lyfta fram barns rättigheter, utan att prata om barns skyldigheter. Många ”fina pedagoger” och ”fina människor” som anser sig vara sanna humanister pratar bara om barns rättigheter. Man slår på stora trumman, bloggar, startar upprop på nätet och så vidare. Det enda man pratar om är barns rättigheter. Och inte minst, barns rättighet till diagnos.

Elever som kommer undan med dåligt utförda arbeten, dåliga redovisningar, uppvisningar där man inte har tränat ordentligt, får en felaktig bild över vad kvalitet och krav är. Ja, läraren bär ansvaret att säga ifrån om något är dåligt och hjälpa eleven att komma vidare, bli bättre och lyfta sig. Men om man inte gör det, om man inte ställer dessa krav på sig själv och på eleverna – vad händer då? Ännu värre om eleven kommer undan med dåligt arbete på grund av att läraren inte tror på elevens förmåga, eller förklarar det med att eleven är obegåvad.

Elever som det ställs krav på och som inte kommer undan, utan får göra om tills det blir bra, självklart med mycket lärarstöd, växer som människor. De får ett bra självförtroende, tycker skolan är rolig, får lust att lära, blir nyfikna och växer som människor. Det blir en positiv spiral. Motsvarande negativ spiral förstår ni själva.

Detta är sann humanism – att tro på människans unika förmåga att växa. Som ni märker har lärarens inställning och genomförande av sina arbetsuppgifter avgörande roll. Därför är läraryrket samhällets absolut viktigaste yrke!

Annonser

12 kommentarer

  1. Jag tänker på en grupp mycket studietrötta elever och hur de varje lektion visade en enorm uppfinningsrikedom när det gällde att se till att inte lära sig något av det som fanns i kursplanen. Ändå var det som så att när jag som lärare hade en dålig dag och lät dem göra annat blev de riktigt tråkiga att ha göra med. Däremot så efter en riktig batalj när jag varit runt och jagat på dem, pratat omprov, talat om vad de inte kunde tillräckligt bra och tvingat igenom stora sjok av riktig gammaldags undervisning så strömmade de ut glada med snacket sprutande.

    Jag tänker på en elev som hade varit med om många traumatiska saker under sin uppväxt och hur han efter att kuratorn eller någon annan hade tyckt synd om honom så flaxade hela pojkkroppen kring som att han återupplevde allt det hemska. När min kollega ”rytaren” hade gett honom en rejäl verbal överhalning så var han så lugn och flöt in i småsnacket med sina klasskamrater.

    Att begära prestation, berätta vad som inte är bra och ställa krav, det är riktig medmänsklighet. Att tycka synd om borde förbjudas.


  2. Håller med, att tycka synd om borde förbjudas!


  3. Hej igen Johan!

    Jag gillar att diskutera med dig och att få ta del av dina tankar. Du tvekar inte att spänna bågen. Ditt inlägg känns som en fortsättning på vår senaste diskussion. Jag blev så inspirerad att jag ”svarade” på http://lavieetmoi.blogg.se/2010/june/standiga-misslyckanden.html

    Kanske kan det tillföra något. Kanske leder det till att du förstår mer varför jag brinner för elever med speciella behov.

    Jag tycker inte synd om dig, men jag kräver att du ska förstå mekanismerna bakom skolmisslyckande bättre! 😉


  4. Hej på dig, kan du inte berätta ditt förnamn, så att jag kan tilltala dig om vi ska diskutera.

    Jag har inte kunnat svara tidigare, har haft sjukt mycket att göra på jobbet och hemma.

    Jag läste din blogg och förstår dig precis. Jag har haft många elever som har varit i samma situation som du och som fått en hel annan skolgång när de fått mig som lärare. Detta har påverkat självkänsla och självförtroende, som du skriver. Många har tyckt de varit dumma i huvudet, det har blivit en självuppfyllande profetia och deras skolmisslyckande har varit en identitet för dem.

    När jag jobbade som lärare hade jag en extrem struktur, tydliga mål, tydliga läxor. Tydliga läxförhör och prov, där jag bland annat gav eleverna frågeställningarna innan de skulle skriva. Kunskap är ju inte hemligt, även om en del lärare verkar tro det. Jag har med andra ord en metodik som jag alltid följer som jag kallar seminarieundervisning.

    Alla elever är betjänta av seminarieundervisning, men det är framför allt elever som har skolproblem som lyckas bäst i förhållande till vad de kan sedan tidigare. Det kanske tydligaste fallet hade jag för några år sedan. En flicka som hade aspergers syndrom kom till min klass i vårterminen i år 7. Hon var aggresiv och hade stora skolprobelm. Hamnade ofta i konflikt på rasterna. Jag låg nära henne under hennes skoltid, kollade upp henne varje dag. Efter 2,5 år i min klass var hon en mästare på att planera sina läxor, vad hon skulle göra och när hon skule göra det. På gymnasiet gick det lysande för henne.

    Johan


  5. Härligt! Så hur löser vi detta framöver? Kan vi se till att vi inte gömmer undan begreppet diagnos, utan att vi konstaterar att det är många faktorer som måste falla på plats för att eleverna, med eller utan diagnos, diagnostiserade/odiagnostiserade, ska kunna få en fungerande skoltid. Det behövs en medvetenhet och en metodik som fungerar och den du har tycks ha räckt långt. Men i så fall är det tyvärr ett undantag. Kunskap hos lärarna och förutsättningar att göra ett bra jobb saknas hos många idag.
    /Moa


  6. Problemet är inte att diagnos finns, utan att det används som första bästa lösning ibland. En del diagnoser behövs, men först ska man analysera läget pedagogiskt och se till att elevens problem inte beror på sociokulturella orsaker, eller att läraren är usel på att möta eleven. Skulle det vara så att det inte fungerar får man gå vidare.


    • Problemet är också att det tar för lång tid för skolan att processa och att kunskapsnivån är för låg hos dem som utreder. Dessutom kan det sociokulturella bero på att familjen inte fått de diagnoser och den hjälp att hantera barn och vardag som de så väl behöver.

      Vidare kan man inte begära av lärare att de ska kunna hantera den här typen av elever om de inte har utbildning för det. Många av lärarna jobbar på skolor där självständigt arbete premieras. Du är en av få som dissar den pedagogik som andra hissar. Sanningen är troligtvis att alla metoder behövs, beroende på elev. Alla är vi olika, men lika mycket värda och vi har lika stor rätt till att få vara de vi är. /Moa


  7. Mycket intressant. Skulle önska att min grabb hade Dig som lärare det skulle hjälpa och lyfta honom oerhört. Som förälder räcker jag ensam inte riktigt till, det behövs rätt inställning och stöd från skolan också om det ska lyckas.

    ”Det behövs en medvetenhet och en metodik som fungerar och den du har tycks ha räckt långt. Men i så fall är det tyvärr ett undantag. Kunskap hos lärarna och förutsättningar att göra ett bra jobb saknas hos många idag.” Du slår huvudet på spiken där Moa!


  8. Hej Moa!
    Jag kan bara beklaga att din son inte har haft lärare som svarar upp till och utmanar i svåra frågor. Egentligen tycker jag att när det gäller värderingsfrågor och även samhällsfrågor, borde det vara alla lärares plikt att agera vuxna förebilder. För det är ju därför man blir lärare.

    Jag hoppas att lärarkåren blir bättre i framtiden, för lärare är ett oerhört viktigt yrke. Om du gillar min blogg, sprid den till dina vänner, så att fler kan dela med sig av sina erfarenheter.

    Ha det gott och lycka till med att kämpa som ensam förälder. Jag förstår att det är tufft!

    Johan


  9. Hej igen,

    Jag vill bara påpeka att du verkar ha blandat ihop mig med någon annan i svaret ovan. Kul förresten Nologo att du citerar min kommentar!


  10. UUPS – jag var väldigt trött när jag jag skrev det där….sorry Moa!


  11. […] lite drygt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om humanism. Nu har begreppet åter dykt upp i mitt huvud i och med att jag skrev ett blogginlägg där jag […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s