h1

Varför pratar vi inte om männen?

13 juni 2010

Den frågan ställer sig Malin Ullgren på DN:s kultursidor. Hon menar att det under våren har varit en hel del uppmärksammade sexuella övergrepp, som det inte diskuterats klart kring. Katolska kyrkans pedofeli, polischefen Göran Lindbergs våldtäkter (han är inte dömd ännu) och våldtäkten och förföljelserna i Bjärsta. Malin Ullgren vill ha ett samtal om vad det handlar om, att vissa män beter sig på detta sätt. Media är bra på rapportera: först hände det, sen hände det och sen hände det. Sällan analyserar man och kommer fram till åtgärder. Visst förs det analyser på ledarsidorna och visst, det är inte medias uppgift att komma fram med åtgärder, men jag förstår Ullgren. Om vi vill ha ett samhälle där män och kvinnor är jämställda på riktigt, måste vi tala om detta.

Här har skolan en mycket viktig uppgift att fylla. Jag deltog  i ett jämställdhetsprojekt på Jordbromalmsskolan för några år sedan. Dåvarande skolledningen hade tagit in en grupp unga kvinnor och män som drev ett projekt under ett läsår. Ideologiskt var dessa personer kanon, men tyvärr var de alldeles för dogmatiska och tog sig själva på för stort allvar. Hade funkat någon annan stan, men inte i Jordbro. Det hela blev pannkaka och lärarna kände sig missnöjda.

Jag tror att det handlar om att ha en allmän inställning i sitt dagliga arbete som lärare och skolledare, att göra upp med sig själv var man står i dessa frågor och sedan vara en förebild i ord och handling. För handlingen spelar mest roll, att man visar, annars blir det bara ord som inte betyder ett skit.

I sin inställning behöver man göra upp med saker som att det inte finns ”tjejfärger” och ”killfärger”. Att pojkar och flickor inte är på ett visst sätt, utan att det är den sociala och kulturella omgivningen som fostrar oss – det är också individer vi har att göra med. Inställning till hur man pratar med pojkar och med flickor. Inställningen att alla killar kan plugga och nå framgångar i skolan, inte bara på fotbollsplanen.

Den sociokulturella uppfostran börjar redan på BB, läs Nina Björks bok ”Under det rosa täcket”. Man behöver inte vara rabiat feminist för att förstå att hur man håller i barn och pratar med barn påverkar. Läs boken – jag lovar att du kommer att få många aha-upplevelser.  Sedan fortsätter det lilla barnet att växa och en dag dimper BR-leksakerkatalogen ner i brevlådan. Där får varje pojke och flicka veta vad de ska leka med, hur de ska se ut. Pojkarna ska rädda världen och flickorna socialiseras till att ta hand om och vårda. Pojkarnas cyklar har en tuff vattenflaska, ifall de cyklar så hårt att de tar ut sig och måste dricka. Flickornas cyklar är utrustade med barnsadel för dockan, så att man blir precis som en liten mamma. Generaliseringar – ja, men titta själv i BR-katalogen.

I förskolan fortsätter den underbara könsresan, något som förskolan Björntomta i Gävle uppmärksammat. Man upptäckte att man fostrade pojkar utan språk och att förhållningssättet till pojkar och flickor skiljde sig åt.

Min diskussion har kommit långt ifrån de sexuella övergrepp som detta blogginlägg började med, men det är just i den tidiga uppfostran, hemma och i förskola/skola, som vi lär barn att sätta ord på sina känslor, använda språket, samspela, inte använda maktmedel mot varandra – utan att samarbeta, respekt, kärlek och vänskap. Bara genom att prata med varandra och vara goda förebilder kan man nå dit. Projektet med jämställdhet i Jordbro var bra, för mig, men inte för ungarna. Det behövs mycket mer humor, kunna skratta åt könsroller och ett långsiktigt arbete som pågår under hela grundskolan.

När jag tittar på eleverna i årskurs 3 på Vikingaskolan känner jag igen en del beteende. Flickorna är mjuka och hamnar ibland i skitsnacksbråk med varandra, de kan frysa ut varandra. Pojkarna är tuffare och kan hamna i högljutt tjafs och till och med slagsmål. Efter slagsmålet är allt ok igen. Samtidigt kan jag se att det finns en vilja att leka tillsammans och många killar tycker att det är roligt att spela rutan blandat, tjejer och killar.

I skolan kan vi inte förändra föräldrar, vi kan lägga upp samtalen på ett sådant sätt att vi förväntar oss samma saker av flickor och pojkar. Däremot kan vi genom ord och handling för alltid ändra elevernas inställning, men då måste man som lärare ta ställning själv – göra upp med gamla ingrodda könsroller. Här har skolan en mycket viktig uppgift, men vi behöver inte ha speciella värdegrundsdagar, vi ska agera på detta sätt alltid. Skolan förändrar samhället för alltid, men då måste vi också ha lärare och skolledare som tar upp dessa frågor. Och då är vi tillbaka till Malin Ullgrens fråga: Varför pratar vi inte om männen?

För övrigt anser jag att lärare är ett samhälles viktigaste yrke!

Annonser

4 kommentarer

  1. Uppskattar din konkreta angreppsvinkel. Likvärdighet mellan pojkar och flickor är självklart. Men attityder till roller och förväntade beteenden i samhället är i praktiken allt annat än likvärdiga. Detta förlorar både pojkar och flickor på.

    Mycket har förändrats under mitt liv, men allt har inte blivit bättre. Flickor har blivit underordnade könsvarelser på ett otäckt sätt. Pojkar ska passas in i antiintellektuella machomallar. Flickor får vara skötsamma i skolan, medan pojkar ska förberedas på fysiska kraftprov. Kommersialiseringen av pojkars och flickors olikheter är skadlig, farlig och leder till könskrig. Samtidigt som allt fler tar likvärdigheten för självklar. Motsägelsefullt minst sagt.


  2. När mina monster skulle skolas in på förskolan hade de i hemmet haft leksaker för båda könen. Men under inskolningen tog förskollärarna flickorna till dockis och pojkarna till bilarna. Eftersom jag har en adhd-personlighet protesterade jag, men till ingen nytta. Hemmet har varit könsneutralt, men i den allmänna, välrenommerade förskolan var medvetenheten extremt låg beträffande genus. Flickor har rosa, pojkar blått, annars faller de utanför. Kämpa ensam eller foga sig för att bli accepterad, vilket väljer du..?
    /Moa


  3. Knut – du sätter huvudet på spiken, det har blivit mycket jobbigare att vara ung idag. Det informationsflöde som formligen väller över dagens ungdomar, hur man ska vara för att passa in och vara framgångsrik är både skadligt och i vissa fall osmakligt. Kommer till exempel ihåg när det såldes stringtrosor till 3-åringar. Usch! Men det är därför vi i skolan måste ta ett stort ansvar för att fostra pojkar som kan sätta ord på sina känslor, använda sitt språk och uppskatta flickor för det de är, inte sexobjekt eller hemmafruar.

    Du Moa, det som du skriver är precis så illa som det har varit för mina barn, direkt in i dockis med flickan och leka andra lekar med pojkarna. Men vi har protesterat på förskolan och inte accepterat. Det slutade med att båda mina pojkar fick leka i dockis. Tyvärr upptäckte min yngsta pojke Douglas, när han var 5 år att han lekte ”tjejlekar”, vilket fick honom att välja andra lekar. Tyvärr går det inte alltid att påverka omgivningen, även om man pratar med sina barn att de ska stå på sig. Sen är det ju som du skriver, man kan inte stå utanför, utan som liten väljer man att foga sig…..

    Man gör så gott man kan och lite till, mer kan man inte göra.


  4. Jag minns en liknande episod när jag var med när en ung kvittrande varelse iklädd palestinasjal ställde sig upp och började mässa om miljövänliga varor och rättvisemärkt. Jag pratade med henne efteråt och det var en trevlig ung tjej med massor med bra idéer. För mina teknikelever med landsbygdsbakgrund och mycket konkreta frågor kring hur man får olika teknikjobb upplevdes hon som en ”alien”. Precis som att de var ytterst snälla och satt av hennes pratande kan många andra elever vara men i skolan måste man förstås möta eleverna ganska nära den nivå de är på och med någon typ av skämtlynne som de förstår och som avdramatiserar saker och gör dem greppbara.

    Vi i skolans värld har en viktig uppgift när det gäller att ständigt stå som förebilder när det gäller viktiga värdegrundsfrågor om tolerans, respekt, miljö, kunskap, jämställdhet mm. En vardagsuppgift med en viktig glans av att stå för något fint. I respekten för eleverna finns förstås den ständiga viljan att möta dem där de är och det även när det gäller värdegrundsfrågor. Även jämställdhet handlar om en kunskapsresa som individen själv behöver göra utan övertydliga pekpinnar.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s