Archive for juli, 2010

h1

Ideologisk överföring

29 juli 2010

För några veckor sedan skrev Svante Nycander, före detta ledarskribent på Dagens Nyheter, en intressant debattserie om liberalismen. Det var två artiklar som publicerades på DN-debatt, söndagen 18 juli och måndagen 19 juli. Politik, ideologi, historia och idéhistoria i sig är intressant, men i det här fallet tycker jag ändå att Nycanders påstående om att institutioner och fakulteter har blivit ideologiserade är det mest intressanta.

Svante Nycander tar i artikel två upp llärdomshistoriken Sven-Erick Liedman, vars lärobok i politisk idéhistoria har varit kurslitteratur i politisk idéhistoria under lång tid. Nycander menar att Liedman har marginaliserat liberala tänkare som Adam Smith, John Lock och John Stuart Mill, samt utelämnat flera exempelvis John Milton, Baruch Spinoza och Immanuel Kant. Däremot får socialistiska och marxistiska ideologer stort utrymme.

Om Liedman skriver Nycander: ”Han är ingen särling i den lärda världen, han brukar hyllas som en stor humanist, häromåret mottog han Svenska Akademins Nordiska pris på 350 000 kronor. Men att han och hans likasinnade har ideologiserat samhällsforskning och humaniora är inte ett positivt bidrag till vetenskapen. Enligt hans ämneskollega i Lund Svante Nordin har många institutioner och fakulteter alltmer blivit vänsterbastioner. Akademiska lärare underminerar vetenskapliga kvalitetskrav genom att relativisera sanningsbegreppet och förfäkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras”.

Några stycken längre fram i artikeln skriver Nycander: ”Filosofiprofessorn Sören Halldén har påpekat att det finns personer med en stark ställning vid universitet som inte uppfattar verklighetsförankring som nödvändig inom god vetenskap”. I det avslutande stycket går det att läsa: ” Ingen angriper de mänskliga fri- och rättigheterna eller det öppna samhället, ingen hävdar något alternativ till den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten. Men den idéutvecklings osm dessa värden är en produkt av avfärdas med fientliga klichéer, någon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden ska helst inte finnas med”.

Jag har själv läst idéhistoria och kan hålla med Svante Nycander om mycket av det han skriver, även om mina universitetspoäng i idéhistoria inte är så många. Däremot är det ett mycket stort problem att universitetsvärlden har ideologiserats och att det finns förespråkare som inte tycker att det är nödvändigt med verklighetsförankring. Känner vi igen det? Ja det gör i alla fall jag och det har jag tagit upp flera gånger tidigare.

Lärarutbildning och Skolverket är utmärkta exempel på ideologiserade institutioner. Man har totalt tappat greppet om verkligheten och har byggt upp en bild om hur det borde vara och blandar ihop denna bild med verkligheten. Man tror att den bild man har är den sanna bilden av skolan Man blandar ihop vision och verklighet. Det är inte högt till tak varken på Lärarutbildningen eller på Skolverket, ”fel ideologi” motarbetas systematiskt med alla tänkbara medel. Det kan till och med gå så långt att man fryser ut personer som har fel inställning, eller också drar man igång en skitsnackarkampanj mot vederbörande, oftast med helt felaktiga anklagelser. Jag känner till många sådana exempel, en del har uppmärksammats av Dagens Nyheter.

Men vad ska man gå göra? Jag tycker absolut att regering och riksdag ska instifta en ny myndighet som heter Vetenskapsrevisionen. Denna myndighet skulle kunna ligga under Riksrevisionen eller Skolinspektionen, men skulle vara helt fristående i handling och ekonomi. Jag förordar att denna myndighet skulle bestå av maximalt 10 personer, så liten byråkrati som möjligt. Uppdraget är att granska forskning och forskarvärlden. Det skulle finnas en anmälningsmöjlighet. De som skulle jobba på Vetenskapsrevisionen skulle vara duktiga granskare, revisorer eller orädda forskare (exempelvis Bo Rothstein). Myndigheten skulle ha möjligheter att ansöka om att avsätta forskare, eller dra dem till domstol. Låter hårt av mig och det handlar absolut inte om att kväsa det fria ordet. Det handlar helt enkelt om att motarbeta lögner och maktmissbruk, den som har en renhårig forskning har inget att frukta.

Jag hade för några år sedan tankar att starta en sådan egen revision, där jag och några andra skulle granska forskare. Vi bestod av två lärare, en revisor och en jurist. Vi tänkte granska forskning och dra dessa forskare inför domstol, inte för att primärt vinna mot dem, utan för att pröva dessa fall. Vi hade många tvivelaktiga forskningar och forskare (finns fortfarande kvar i våra register) som vi ville granska. Jag sökte ekonomiskt stöd hos en av Sveriges mest kända finansmän och presenterade idén. Han ringde upp mig och diskuterade en lång stund. Han tyckte idén var bra, men han hade då ingen möjlighet att bistå, hade alltför många projekt på gång, som inte alls låg i linje med mitt projekt. Det hela rann ut i sanden och jag fick nya projekt att jobba med. Givetvis handlar det om att jag inte riktigt anser att det är mitt primära jobb att granska forskningen, inte heller det som intresserar mig mest. Hade denna granskningsidé varit det jag brann för, skulle jag sökt vidare efter finansiärer. Men om det är någon där ute som är villig att investera några miljoner har jag allt klart, både hur det ska gå till, personer som ska jobba med granskningen och vilka som ska granskas.

Vi lever i ett demokratiskt samhälle där alla ideologier har en viktig plats och där alla dess fördelar måste lyftas fram. Det måste vara högt till tak i ett samhälle och verkligen i de institutioner och universitet som utbildar landets medborgare. Socialismen har haft en stor och mycket viktig påverkan på dagens samhälle, hur det fungerar och hur vi bryr oss om alla människor – detta kan ingen motsätta sig. Men det har liberalismen också, historiskt kanske lika viktigt för samhället, när det gäller den ideologi som lyfter fram frihet – LIBER. Åsiktsfrihet, röstfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet med mera. Man ska inte glömma bort att de yttersta formerna av liberalism och socialism inte alls är det jag pratar om på detta blogginlägg, utan om grundläggande ideologiska värden.

Dags för regering och riksdag att ta tag i detta ”problem”, för i slutändan kan det bli ett problem för Sverige.

h1

En ny bok: Tack för idag, slut för idag

28 juli 2010

Jag har läst en mycket intressant bok som belyser skolan utifrån en livsgärning. Fokus ligger på Knuts arbete som biträdande rektor. Boken heter Tack för idag, slut för idag och är skriven av Knut Lindelöf.

okomslag, Tack för idag, slut för idag

Boken har två parallella spår. Dels får man följa Knuts bakgrund och uppväxt, något som bidrar till att läsaren får en personlig bild av vem Knut är. Dels får man följa Knuts arbete som biträdande rektor. Det senare är huvudspåret i boken.

Boken handlar om hur Knut jobbar på och försöker göra verksamheten så bra som möjligt, med diverse brandkårsutryckningar och konfliktlösningar. Samtidigt har Knut inte sin rektors fulla förtroende. Alla Knuts olika rektorer har ett mycket stort kontrollbehov. På så sätt decimeras Knuts verkliga inflytande att påverka verksamheten, för när som helst kan rektorn komma och ändra Knuts beslut. Detta medför i sin tur att lärarna märker att Knut marginaliseras och behandlar honom illa. Resultatet blir också att kommunikationen mellan skolledningen och lärarna inte fungerar, trots tre rektorer. Lärarna tycker att skolledningen är otydlig och kritik framställs. Lärarna blir vilsna och beter sig oansvarigt och naivt.

Det är precis som Erich Frohm beskriver i Flykten från frihet. Människor vill ha starka ledare för att slippa ta beslut eller ansvar själv. Man försöker att frångå beslutstagande och lägger det ansvaret på någon annan. Värst är det när läraren till tio-åriga Assad, som har stora skolproblem, kommer till Knut och frågar vad skolledningen har för plan om Assad får ett utbrott. Hon menar att det är skolledningens problem, inte hennes. Frågan man ställer sig är om läraren tror att alla elever ska sitta helt stilla, tysta och räcka upp handen, eller om det kan vara så att läraren har viss betydelse för hur det går för eleverna? Man kan också undra om läraren inte förstår att det ingår i jobbet att vara ledare? Och att ansvaret i klassrummet har läraren.

Knut beskriver i sin bok att skolan är budgetstyrd och mantrat ”budget i balans” basuneras ut från kommunförvaltningen. Givetvis är det signifikativt för många skolor i vårt avlånga land. Lydiga rektorer gör allt de ska för att genomföra politiker och tjänstemäns mantra. De kan gå över lik för att vara ”duktiga”, att duga i överordnades ögon. Pedagogik och resultat skiter de fullständigt i. Värst är rektor C som är värsta typen av paranoid maktmänniska. Det man egentligen undrar över är hur hennes uppväxt har varit. Vad har fattats henne för att hon blivit som hon blivit? En fruktansvärd människa som kränker och trycker ner allt och alla i sin omgivning. Tyvärr kommer Knut i hennes väg och det tar inte lång tid förrän hon har kränkt honom också å det grövsta. Knut jobbar i motvind under lång tid, känner säkert sitt självförtroende bli sämre och sämre. Då kommer rektor C och dödar allt han har kvar. Fruktansvärt!

Det Knut beskriver i sin bok är ett vanligt problem i svensk skola. Dåliga skolledningar, som bara är administratörer, förvaltar en budgetstyrd skola och i värsta fall kränker sina underställda. Elevresultat (pedagogiska resultat) är något som man inte titta på. Lärare som kör sitt race och där kotterier och intriger är vardag, den starkaste läraren är informell ledare. Mantrat från lärarna är: Lämna oss ifred, så lämnar vi er i fred”. Nyckeln är att ha starka rektorer som har god kunskap när det gäller resultat och styrning av skola, goda kunskaper i styrdokumenten, auskulterar hos lärarna och frågar varför de gör som de gör. Starka rektorer, inte i den bemärkelsen att de kränker sina medarbetar. Rektorer som kan sin kursplan och frågar lärarna efter kravnivåer. Rektorer ska ligga nära sin personal, vara pedagogiska ledare och hålla ett pedagogiskt samtal igång med lärarna. Så att matteundervisningen inte utgår från boken, utan från målen i kursplanen.

Tack för idag, slut för idag är en bok som upprättar Knuts heder. Han får säga det han inte fick säga tidigare, eller som ingen lyssnade till. Han får beskriva den mobbningssituation som han utsatts för, där brist på respekt och dåligt ledarskap fått råda. Jag är glad att Knut skrev denna bok, för den beskriver hur en skola inte ska fungera och hur vilsna många är i skolans värld.

Dessvärre verkar det vara så att Knut var före sin tid när han pratade om kunskap. Skolan var inte redo att släppa det relativa tänkandet och Knut fick betala ett högt personligt pris för detta. Förhoppningsvis är Knut idag nöjd med att dagens skola börjar glida mot den skola som Knut redan i slutet av 70-talet pratade om.

Jag känner igen mig själv i den beskrivning som Knut gör i sin bok, främst från min tid som lärare. Hade själv en rektor som var en blandning mellan rektor A och rektor C. Beskrivningen passar säkert in på den skolvardag som finns runt om i landet, det är jag ganska säker på. Tack för idag, slut för idag av Knut Lindelöf är verkligen en bok jag rekommenderar. Läs den!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb!

h1

Betyg – arbetarklassens chans

25 juli 2010

Ja då är jag inne på betyg igen, för sjuttifemte gången. Börjar bli lite tjatigt, men jag måste kommentera en krönika från Aftonbladet som är skriven av Jan Guillou. Jag kommer också att fortsätta tjata om betyg och dess betydelse, för det är viktigt att betygsmotståndarna motarbetas. Trots allt är det ett riksdagsbeslut att vi ska ha betyg.

Guillou menar att utan betyg blir klassamhället betydligt mer påtagligt. Betygen är arbetarnas barns möjlighet att plugga på lika villkor som medelklassens- och överklassens barn. Det handlar inte om intelligens, utan om socioekonomiskt var du kommer ifrån. Saknar man studietradition i hemmet, har inga böcker, har inga förväntningar (förrutom att sköta sig och vara hel och ren) och ingen som bygger upp framtidsbilden att du kan bli vad du vill – då måste någon annan göra det. Att man får ett omdöme som är fritt från värderingar om var man kommer ifrån och vem man är. För klassmedvetenheten hos barn kommer tidigt, i alla fall i de fall där man möter barn som har det bättre. Dessvärre är Sverige väldigt segregerat, så många ”fattiga barn” träffar inte ”rika barn”. Eller om man ska välja att kalla det arbetarklass och medelklass.

Guillou menar att socialisterna rent ideologiskt har varit emot betyg, för att man tycker att utan betyg kan inte överklassen vara bättre än arbetarklassen. Socialdemokraterna har svängt i frågan och är nu för betyg från årskurs 6, men har kompromissat med Miljöpartiet och Vänstern och har kommit fram till att man accepterar betyg från årskurs 7. Vänstern har tagit över Socialdemokraternas gamla hållning och är generellt emot betyg. Vänsterpartiet vill egentligen satsa på skriftliga omdömen och avskaffa betyg, men har kompromissat.

Tyvärr har många socialdemokrater inte förstått sig på betyg och dessvärre är hela Vänsterpartiet ute och cyklar i denna fråga. Ideologiskt håller man sig fast vid inställningen att betyg sorterar – men hallå, det var det gamla relativa betygssystemet som sorterade och det var dess funktion. Nu har vi ett betygssystem som bygger på kunskapsstandarder och visar att man har uppnått en viss nivå av kunskap. Skriftliga omdömen i all ära, de är bra, men betyg är något helt annat. Jag vet av egen erfarenhet att jag år ut och år in varit väldigt tydlig mot elever och föräldrar, speciellt de elever som behöver kämpa lite extra och som inte har med sig mycket hemifrån. Ändå blir de förvånade när första betyget kommer. Och jag är väldigt tydlig. Och vi hade väldigt bra skriftliga omdömen på Jordbromalmsskolan – konkreta och framåtskridande. Och jag kan inte vara unik i landet, det måste finnas många lärare som känner igen problemet.

Ska vi ha saft- och bullarverksamhet eller ska vi ha en kunskapsskola för alla? Ska arbetarklassens barn få samma möjlighet att göra en kunskapsresa som alla andra? Ska skolan ta på sig ansvaret för alla barns kunskapsutveckling, då behöver vi ett referenssystem som definierar kunskap, annars blir skolan bara en social verksamhet, där den som får en kunskapsfokuserad lärare blir en vinnare. Betyg är ett sådant referenssystem och man behöver börja tidigt, varför inte från årskurs 6 (jag kan till och med tänka mig årskurs 5 i anslutning till nationella proven).

Socialdemokraterna är ett stort parti och jag är övertygad om att det finns väldigt många betygsmotståndare inom partiet, som av gamla ideologiska orsaker inte har ändrat sin ståndpunkt. Detta får partiledning och drivande socialdemokrater jobba med. Vänsterpartiet är dessvärre helt ohjälpliga i denna fråga, för där är så vitt jag vet hela partitoppen emot betyg. På helt felaktiga grunder. Vi lever i ett klassamhället, det är bara det att referensen för arbetare (eller fattig) inte längre är bilarbetare på Volvo eller hantverkare. Det är alla de tusentals människor med invandrarbakgrund som har sämst utbildning och som jobbar för en dålig lön kanske 16 timmar om dygnet för att få ihop pengar till familjen. De sliter med städjobb, i pizzerior, på SL, med snöskottning, vårdbiträde – många timmar för att säkra deras barns framtid. Att deras barn ska få en bra framtid och ett bra liv. Jag har undervisat många av deras barn och det är slående hur hårt dessa människor kämpar för att deras ungar ska få en bra utbildning. Jag kommer ihåg en av mina elever som berättade att hennes pappa hade sagt till henne: ”Plugga hårt så att du lär dig mycket och får bra betyg och kan komma in på det gymnasium du vill gå på, så att du slipper jobba 16 timmar i ett gatukök som jag gör”.

Det finns också många svenskar som saknar utbildning och kämpar på bland annat på inom förskolan som barnskötare, vården som vårdbiträden och som städare. Många tusentals människor blir det.

Betyg är en lite fråga i ett stort skolperspektiv. Vänsterpartiet har annars ett mycket bra skolprogram och är väl fokuserade på kunskapsfrågan. Vänsterpartiet är också tydliga med att det är skolan som är ansvariga för utbildningen – inte eleverna. Det är mycket bra. Dessvärre behöver Vänsterpartiet och många socialdemokrater göra upp med det förflutna och inse att betyg är bra och till gagn för arbetarklassens barn. För i slutändan ska man väl se till sina väljares bästa, inte drivas av något ideologiskt som inte stämmer överens med verkligheten.

Jag måste säga att jag gillar Jan Guillou. Han är inte ofta politiskt korrekt, det är just det jag gillar med honom. Och han har inte svikit sina ideal.

h1

Spridning i klassen

21 juli 2010

Under egentligen hela min lärargärning har jag hört diskussioner från lärare hur stor spridning de har i sin klass. Alltså från de ”svagaste eleverna” till de ”starkaste eleverna” är det så stor skillnad att de inte vet vad de ska göra. Nyligen har den diskussionen aktualiserats igen och snacket handlade om hur svårt det var att lyckas med alla elever. Alltså få dem att nå de mål som var uppsatta i de olika ämnena. Men varför tycker man så? Vad är det uttryck för?

Vi har de elever vi har och vi kan inte reklamera dem. ”Jag skulle vilja återlämna åtta verkligt svaga elever och få åtta andra”. Eller skrika på att specialläraren ska komma och lösa alla problem. Att låta specialläraren ta sig ann de åtta svaga eleverna, få dem att nå sina mål och på så sätt få klassen i hamn. Tänk bara vilken tilltro och ansvar som läggs på specialläraren, dels att denne ska lyckas med alla elever och dels att det bli en väldigt stor mängd elever. Kanske i vissa skolor två hela klasser. Att tro att specialläraren kommer ridande på sin vita springare och räddar skolan är inte bara naivt, det är också oschyst.

Varför går elever i skolan? Är det för att lära sig sådant de redan kan eller nya saker? Givetvis för att lära sig sådant som inte känner till. Det innebär att lärare presenterar arbetsområden för eleverna som de känner till väldigt lite, vilket i sin tur innebär att alla elever, oavsett ”svaga eller starka” kan utvecklas utifrån sin nivå. Det vill säga, det är upp till läraren att leda undervisningen så att alla elever är med i matchen. Det vill säga, det är upp till läraren att anpassa sin metodik till gruppen. Det kan givetvis vara tråkigt att ligga på en låg nivå, men så ser skolvardagen ut.

Tänk efter själv, vilka arbetsområden har du som lärare eller elev som du kan väldigt mycket om? Om jag tar mina gamla ämnen: inre och yttre krafter, demokrati, industriella revolutionen, resurser och näringar, islam, kristendom, ekonomi, andra världskriget, med mera. Vad kan eleverna? Mer eller mindre ingenting. Några känner till Hitler, Jesus, rösträtt och så vidare. Men går man djupare och börjar snacka växlingskurs, kontinentalplattor, ideologier med mera har de flesta inga kunskaper.

Ideologin som har rått de senaste åren inom skolan är att man ska individualisera. Läraren ska se den enskilda eleven och möta den var den befinner sig i sin läroprocess. Detta är mission impossible för de flesta lärare om man ska dutta med varje elev enskilt. Dessutom är det en grogrund för stress, stress, stress. Många lärare säger sig inte hinna med alla. Andra lärare vill ha små klasser. Några säger att de helst av allt sluta som klasslärare, för de känner att de hellre vill vara speciallärare. Skulle man kunna säga: ”Vi lägger ner den vanliga skolan och startar om med bara speciallärare och klasser som består av max 10 elever”. Orimligt – eller hur?

Tron att man ska individualisera genom att lyfta ut elever, skicka dem till speciallärare eller ha mindre grupper är ett nys. Det blir bara stressande och leder ingen stans. Förvisso kan specialläraren göra goda insatser, men inte i alla ämnen och hela tiden. Nej nyckeln är att åter igen undervisa. Att läraren ställer sig längst fram och undervisar och lär alla barn det de behöver kunna. Det är här läraren kan individualisera i undervisningen, genom att anpassa sin metodik till gruppen, så att alla är med. Det innebär att läraren måste introducera ibland svåra begrepp eller ämnesområden i abstrakta termer, men alltid knyta dem till elevernas erfarenhetssfär. Upp i abstraktion och ner i konkretion, likt en vig apa. Utifrån denna undervisning kan varje elev jobba utifrån sin kunskap och på sin nivå. Skolan är inte alltid lätt, men alla elever kan. Mycket hänger på lärarens inställning och aktiva metodik, att kunna förklara så att eleven förstår, ge konkreta exempel. Det låter lätt när jag förklarar och det är det också, men det krävs en hel del förberedelsearbete för läraren. En mycket god och ordentlig planering, med många konkreta exempel, men även tydlighet gentemot eleverna så att de vet vad de förväntas kunna.

Som en elev sa för några år sedan: ”Jag har mycket lättare att lära mig om jag vet vad det är jag ska kunna”. Så klart behöver eleverna tydliga och konkreta mål som visar vad det är som de förväntas kunna, ”efter att vi har arbetat med det här arbetsområdet kan du det här och det här och det här”.

Alltså: Tydliga och konkreta mål och en lärare som undervisar aktivt. Det är lösningen till många av skolans problem.

Kommer på nu när texten är klar: Hur gör de som undervisar i åldersblandade klasser? Där kan det ibland skilja tre år i kunskapsnivå, förförståelse och mognad. Snacka om spridning. Är det problembaserat lärande som gäller? Eller elevaktivt arbetssätt i form av fri forskning och fyller-i-uppgifter? Eller är det så att läraren undervisar och anpassar sin metodik? Inte vet jag, bara undrar.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste yrke.

h1

Sommarlov

16 juli 2010

Nu har det varit sommarlov i tre veckor. Eller rättare sagt, alla elever har haft sommarlov i snart fem veckor, själv har jag haft semester i tre. För jag är ju inte lärare längre, så jag får hålla tillgodo med vanlig semester. Och hur trött har jag inte varit? Helt död, har bara legat och flämtat de två första veckorna, tur att det varit bra väder. Det är framför allt inte jobbet som har varit anledningen till utmattning, utan köp av hus och försäljning av vårt radhus innan marknaden dör ut efter midsommar. Det gick bra, men det var de tre stressigaste veckorna i hela mitt liv.

Nu är allt i alla fall bra och familjen tankar gemenskap. Familjen består förutom mig själv av min fru Elsa, Malcolm 13 år, Douglas 10 år och Alma 6 år, samt vårat kontaktbarn. En kille som är lika gammal som Malcolm. Han har inte varit med oss hela tiden, men är just nu hos oss. Det är nu man inser alla inte har det så bra, att alla inte har samma förutsättningar, att alla inte har lika mycket pengar, att alla inte har samma möjligheter.

Vår pojke trivs mycket bra med oss och han är en härlig kille, som är mjuk och har glimten i ögat. Men det märks också att han inte är van att göra saker tillsammans med familjen. Han hade aldrig varit på Naturhistoriska riksmuseet, något som vi har varit många gånger med våra barn. Han har aldrig varit i skärgården, inte badat i havet, något som våra barn tagit för givet. Listan kan göras lång, men jag tror nog att du förstår min poäng.

Vi blev inte kontaktfamilj för att vi ville visa att vi är ”fina människor”, faktum är att det var en kollega från Jordbromalmsskolan som tyckte att vi skulle bli kontaktfamilj. Men jag kan lova att det känns bra att konkret få hjälpa en ung människa som behöver hjälp. Att få visa det smörgårdsbord som världen erbjuder, bara man är beredd att leta lite och anstränga sig. För killen är superskön och har stora förutsättningar att gå långt, bara han vill lägga ner lite kraft. För kille är bra och han kan.

Visst behövs vanliga familjer och vanliga människor i samhället och i skolan. Vanliga lärare och rektorer som kan visa hur saker ska gå till, som kan visa hur man beter sig mot varandra, som visar hur kommunikationen mellan människor ska fungera. Vanliga människor som du och jag, som kan ge vägledning åt den unge som inte har samma förutsättningar som du och jag hade. För alla människor har möjligheterna att erövra kontrollen över sitt liv, men vissa behöver extra mycket stöd och vissa behöver extra tid. Det kan vi ge dem.

h1

”Fina människor”

10 juli 2010

Jag blir så förbannad på de ”fina människorna” som finns i skolan och i skolforskning. Personer som säger sig stå på barnens sida, som hela tiden värnar barnens rätt. Människor som tycker sig vara barnens främsta försvarare och som hela tiden säger: ”Vi måste tänka på barnen”. De ”fina människorna” tävlar mot varandra om vem som har störst hjärta.

Varför  blir jag då förbannad? Är det inte rätt att ha barnens bästa i fokus? Jo det är det givetvis, men alltför ofta är det också dessa personer som är emot betyg, emot att det ställs krav på barn, värnar om allas rätt att bli utredda, inte ställa upp kunskapsmål, inte följa upp resultat, ha en social tillvaro där alla trivs i skolan.

Det är klart att skolan ska vara en social tillvaro där alla trivs, men dessa personer lägger det fokuset i första ledet. Först börjar man med trivsel och sedan när alla är vänner och har det bra kan vi börja lära oss något. Det är ju helt tvärt om det ska fungera. Ett tokfokus på kunskaper där samma krav ställs på alla elever. Så klart behöver en del elever mer hjälp och stöttning än andra. Men genom att ständigt lära sig nya saker, ökar självförtroendet hos dessa barn och det går bättre och bättre. Genom att ständigt ligga nära och hela tiden följa upp hur det går, ge återkoppling, heja på och pusha, sätta upp nya mål, utvärdera och ge återkoppling.

Jag hade en dialog i våras med en kille i årskurs 5. Han var skoltrött, vill inte lära sig – i årskurs 5???? Han sa att han tyckte det var tråkigt att lära sig. Jag vägrade tro på honom, men han stod på sig. ”Så du menar att om du får en ny mobiltelefon med massor av funktioner, då är du ointresserad av att lära dig”, sa jag. Nä, det var han ju inte. Vad vill jag säga med detta exempel, jo att det är skolans uppgift att få alla elever att tycka att det är kul att lära sig och att det faktiskt är lärarens uppgift att göra skolan rolig och inspirerande. Det är skolans fel att killen var skoltrött inte hans fel. Och vill jag påpeka – det finns inget motsatsförhållande mellan lust att lära sig och följa upp resultat.

Det kostar ansträngning, ibland svett och tårar, att lära sig. Men man växer som människa. Att sätta upp en kravlös skola där alla barn får lära det de har lust att lära eller inte får söka sin egen kunskap, utan hård lärarstyrning kommer gå käpprätt åt fanders. Det är tufft att lära, det vet jag, det vet du som läser detta, men när man klarat uppgiften och blir klokare och klokare kommer även självförtr0endet och självkänslan. De ”fina människorna” tar ifrån de svagare eleverna denna möjlighet att växa och det blir ett ännu starkare klassamhälle.

Försök att förstå detta proggare!

h1

Valfläskets erbjudanden

09 juli 2010

Nu har verkligen valrörelsen börjat. I dagens DN berättas det från Almedalsveckan, om hur det alliansen och de röd-gröna försöker bjuda över varandra när det gäller skolan. Miljardrullningen är igång och skolan är åter en valfråga. Bra att skolan är en valfråga, att man för upp skolan i debatten, men har inte skolan varit en valfråga förut? Jo det har den, flera gånger. Har skolan blivit bättre? Inte nämnvärt.

Och allt är Björklunds fel om man får tro de röd-gröna och för den delen Hans-Åke Scherp, som ständigt attackerar Björklund. Men utifrån alliansens perspektiv är det sossarnas flumpedagogik som är boven i dramat. Pajkastning fram och tillbaka – men händer då något? Svårt att tro.

Men vad vill då de olika blocken med skolan? Om jag tar ut några frågor som jag undrar över, sorterar bland frågorna. Alliansen vill lägga 1,3 miljarder på fortbildning av lärare. Min fråga är vem som ska sköta den utbildningen? Om lärarlyftets kurser redan idag inte motsvarar de behov som skolan har, samt att lärarutbildningen konstant misslyckas med att hålla en god utbildning (se Riksrevisionen och Högskoleverkets rapporeter) – vem ska då sköta utbildning för 1,3 miljarder? De rödgröna vill minska storlekarna på klasserna. Min fråga är om det kommer att leda någonstans? Spelar ingen roll hur många vuxna det är om det är fel vuxna. Spelar ingen roll med  mindre klasser om lärarens fokus ligger på fel saker.

Betyg och skriftliga omdömen är områden som jag inte kommer attkommentera. Men ovanstående frågor är väldigt viktiga och lämnar dessvärre ovissheten kvar. Det verkar som om det hela handlar om en massa retorik och vallöften, men sen kommer inte ett skit hända. Skolan kommer inte förändras. De gamla makthavarna får fortsätta köra ner skolan i botten. Lärarutbildningarna får fortsätta med sitt betygsmotstånd, obstruera fattade riksdagsbeslut, politikerna kommer inte ta tag i skolan på allvar, lärarna kommer inte att få det verkliga stöd de behöver och allt kommer att lunka på som vanligt.

Tills nästa val….då blir skolan en aktuell valfråga igen och nytt valfläsk kommer att slängas ut till väljarna.

Nej, jag tycker att det vore befriande om politiker, varför inte över blockgränserna, skulle göra upp en ny politik kring skolan. Så klart inte innan valet, men varför inte skippa skolfrågan inför valet och göra upp efter valet. Det jag tycker man ska göra:

  • Lägg ner Skolverket
  • Intagningsstopp på lärarutbildningen, låt Riksrevisionen göra en utredning som får ligga till grund för ny organisation och nya beslut om hur lärarutbildningen ska skötas. Låt ett fåtal högskolor få bedriva lärarutbildning.
  • Låt Skolinspektionen få utökade befogenheter att granska, utvärdera och sanktionera skolmyndigheter, kommuner, rektorer och skolor.
  • Låt rektorer och lärare som inte håller måttet få möjlighet till fortbildning och eventuellt andra arbetsuppgifter. Arbetsgivaren ska ligga nära.
  • Låt ekonomer, revisorer och jurister sköta utbildningen för lärare, rektorer och förvaltningstjänstemän när det gäller resultatstyrning.
  • Inför en myndighet som granskar all pedagogisk forskning som sker. De pedagogiska forskare ska få till svar för vad de gör. Flera av dagens pedagogiska forskare är rena rama bluffen (jag kan namnge många).
  • All pedagogisk forskning, som ska kopplas till skolan, ska ha sin förankring i klassrummet.

Detta är några av många, många förslag som jag har. Jag har idéer om hur man skulle gå till väga och vad det skulle vara fokus på och hur en lärarutbildning skulle se ut. Jag har förslag på hur en fortbildning för landets lärare skulle se ut. Jag har förslag på hur skolan konkret skall skötas.

Tyvärr är jag inte så hoppfull för skolan i Sverige eller på riksplan. Jag tror att det kommer bli som vanligt, inget kommer hända. Förlåt – jag är helt övertygad om att inget kommer att hända som är positivt för skolan. Men jag glädjer mig åt att det händer saker på Vikingaskolan och att det går framåt i Haninge kommun. Jag har bevisat att mina elever har lyckats (se betygsresultat). Jag ska bevisa att min metodik fungerar för att få med sig alla elever (håller på att avsluta en bok). Jag ska bevisa att Vikingaskolan kommer att bli en av de bästa skolorna i Sverige, vänta några år (Anna, Michael och jag jobbar metodiskt). Jag har en plan, men tyvärr är det så att det inte är någon makthavare som vågar ta jobbiga beslut. Speciellt inte när det vankas valrörelse.