Archive for augusti, 2010

h1

Utbildningsministern vill ha elitklasser

18 augusti 2010

Nu är utbildningsminister Jan Björklund igång igen, det märks att det är valrörelse. En av folkpartiets hjärtefrågor är skolan, det märks tydligt på partiledarens utspel. Det har varit flera utspel på de senaste veckorna som retat gallfebern på oppositionen, inte minst vänsterpartiet. Detta förslag särskiljer sig säkert inte, för nu vill Jan Björklund införa elitklasser redan på högstadiet.

Ni som har hängt med i politiken några år vet att tillstånd till att starta elitklasser gavs till ett gäng gymnasieskolor för några år sedan. Denna gång vill Björklund att elitsatsningen ska börja redan på högstadiet. Så här går det att läsa i onsdagens (18/8-10) Dagens Nyheter: ”Elitklasser med antagningstester införs i grundskolan för högpresterande elever i teoretiska ämnen om alliansen vinner valet.  – Även studiebegåvade elever ska ha rätt att utvecklas i sin takt i grundskolan, ingen ska behöva rulla tummarna säger utbildningsminster Jan Björklund (FP)”.

Elitklasser, bara ordet smakar illa i munnen. Samtidigt har jag viss förståelse för de föräldrar som får hem sina barn varje dag från skolan understimmulerade. Barn som skulle kunna göra en rejäl resa och nå mycket längre i kunskaps- och intellektuell utveckling. Barn som går till skolan och sätter av tid. Men är verkligen elitskolor lösningen för dessa barn? Beror vem man pratar med. Vissa politiker menar att en del människor är duktiga med huvudet och andra är duktiga med händerna. Ja, tänker man så ska skolan delas upp i elitklasser, vanliga klasser och OBS-klasser (om man nu får använda detta 70-talsord).

Men tror man att alla elever har möjligheter att gå långt, att utvecklas långt och göra kunskapsresor och kognitiva resor, då behöver skolan inte segregeras. Tror man att en del elever är begåvade och andra är obegåvade, då kan man stödja en segregerad skola. Tror man att skolframgång beror på hur bra läraren och skolan är och inte på elevens biologiska förmåga, då är elitklasser inget att hänga i julgranen.

Jag har jobbat med många elever utan studietradition, som jag har fått i årskurs 6 och som haft noll kunskap. Då menar jag att eleverna verkligen inte kunnat någonting, t.ex. inte kunnat läsa flytande, inte vetat vad väderstreck är för något, inte vetat vad demokrati är. Listan på bristfälliga kunskaper kan göras lång. Med oerhörd struktur, tydlighet, målmedvetet lärararbete och påhejande under fyra år har jag fått mer eller mindre samtliga att göra kunskapsresor som heter duga. Många har gått in på gymnasiet och dominerat. Självkänslan hos dessa elever? PÅ TOPP!

Och det är där vi måste börja. Hårt och hederligt lärararbete, där läraren tar ansvar för gruppen och att alla elever lär sig. Med de duktiga eleverna i klassen lyfts diskussionen, de drar liksom med sig de elever som inte har lika mycket kunskap. Utan dessa duktiga elever dränerar man klassrummet och kvar sitter ”gänget”.

Nu vet jag att tillståndet i svensk skolan inte är på topp. Vi skulle behöva ha toppstudenter som söker lärarutbildningen, inte studenter som kom in på sitt tredjeval. Vi behöver en lärarutbildning som fokuserar på att lära studenterna ”hantverket” lärare. Vi behöver skolhuvudmän som backar upp bra lärare och ger lärare som är slut i själen en reträttväg att göra något annat. Vi behöver rektorer som tar pedagogiskt ansvar för verksamheten och ligger nära sina lärare, följer upp resultat och är ute i verksamheten. Vi behöver lärare som är taggade och vill ge järnet.

Jag inser att det är en lång väg att gå och mycket att göra innan vi når dit. Jag antar att det finns utrymme för Jan Björklunds förslag, för att skolan idag inte möter de barn som har behov av en större utmaning. Men jag gillar det inte, skolan ska vara en utmaning för alla, även kommunala skolor. Men Björklund har rätt i att alla elever måste få stimulans och möjlighet att utvecklas i skolan. Om inte alla kan det idag är jag den första att beklaga.

Det ska bli intressant att se om Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna hugger på det stora köttstycke herr utbildningsminister slängt ut. Kanske går de igång rejält, men då har Björklund åter igen vunnit.

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste yrke.

Annonser
h1

Tillbaka efter ”sommarlov”

13 augusti 2010

Nu har jag jobbat en vecka, även om det varit lite till och från på jobbet. En del jobb hemifrån och lite lugnt tempo innan lärare och elever kommer. Just nu håller jag på att lägga schema. Vi har anställt en ny musiklärare, som gärna vill jobba tematiskt, helst i nära samarbete med klasslärarna. Det innebär att vi behöver periodisera musikundervisningen, vilket i sin tur innebär att lärarna behöver ett schema för musikperioden och ett för den period utan musik. Upptäckte att det passade bra att under musikperioden inte ha SO och NO, men då behöver dessa ämnens tid räknas om så att de får den tid som timplanen säger. Lite pyssel, men det kommer att bli riktigt bra.

Det finns mycket att göra i skolans värld, det upptäcker jag ständigt. Något som jag kommer att driva under detta år är att de barn som är på fritids hela sommaren (ja det finns flera sådana barn) och är på fritids under alla lov (ofta samma barn) ska få roliga aktiviteter och extragod mat. Under denna heta sommar, framförallt i juni, har barnen inte fått bada eller hitta på något extra. De har hängt på den varma skolgården. Bara tanken gör mig matt. En konstruktiv fritidsledare tog fram vattenslangen vid några tillfällen. Jag tror bestämt att jag och Anna (rektor) får vara med och planera sommaren till nästa år, så att dessa ungar får sticka ut och göra lite roliga saker, t.ex. åka till Tom Titts eller ha vattenkrig på skolgården. Klart man kan ställa krav på personalen, men de måste få lite friare tyglar och det är faktiskt skolledningens ansvar, så det får jag ta på mig. Det är mitt ansvar att se till att det blir bättre.

En annan sak är maten. De barn som går på fritids på klämdagar, lov och under hela sommaren får ofta äta sämre mat än vanligt. Det blir rester eller enkel mat (typ blodpudding). Klart att inte Vikingaskolans matsalspersonal gör detta av ondo, men det måste vara ett tankefel. Klart att dessa ungar, som ofta inte har det förspänt i livet, ska få ”special treatment” under den tid där de flesta andra är lediga. Men åter igen, detta är en ledningsfråga, som jag får ta på mig att se till att ändra.

Jag, Anna (rektor) och Michael (intendenten) är ett dreamteam. Vi har en vision, vi tycker om varandra och vi  jobbar bra ihop. Och i vi har KUL ihop.  Vi vill att Vikingaskolan ska bli en av de bästa skolorna i hela mellansverige inom fem år. Vi har underbara elever, men de behöver mycket stöd. Vi har bra lärare, även om det finns en hel del utvecklingsområden. Vi har många utvecklingsområden, så det gäller att inte sitta på sitt kontor och rulla tummarna. Nu börjar snart skolan, med först lärare och sedan elever. Då blir det åka av och jag och Anna ska ta ansvar för Vikingaskolan. Det kan jag lova!

För övrigt anser jag att läraryrket är Sveriges viktigaste jobb!

h1

Valet: Skolan i fokus 2

09 augusti 2010

Ett annat märkligt fenomen är skolminister Jan Björklund. Senast för en vecka sedan kallade jag honom för populist och det står jag för. Men efter det senaste utspelet inser jag att det handlar om taktik och ingenting annat. Tänk efter själv, vilka frågor har Jan Björklund lyft fram genom åren?

  • Ordning och reda
  • Lärare ska kunna beslagta mobiler
  • Kepsförbud på lektioner
  • Mobbare ska kunna flyttas
  • Förbud mot burka och niqab i skolan
  • Föräldrar ska kunna tvingas att sitta med på lektionerna

Är detta stora problem i skolans värld? Det är klart att ordning och reda kan det vara si och så med, men de andra punkterna är mindre eller försumbara problem. Och dessutom fanns det redan innan förslagen kom möjlighet att vidta åtgärder för att komma åt problemen, exempelvis kunde rektor via politikerna i kommunens utbildningsutskott ansöka om att förflytta elever.

Men det intressanta är att Jan Björklund på ett skickligt sätt lurar alla in i fällan. Socialdemokraterna och Vänstern går direkt i fällan och går igång i debatt. Pedagogiska forskare går till motangrepp i debattartiklar. Media går direkt i fällan och skriver spaltmeter om utbildningsministerns förslag. Johan Kant går i fällan och skriver blogginlägg om att herr Björklund borde fokusera på de verkligt viktiga frågorna. De enda som verkar tycka att det Jan Björklund säger är bra är föräldrarna till dagens elever, alltså presumtiva väljare. ”Klart att det måste vara ordning och reda i skolan och att lärarna ska kunna beslagta telefoner och kepsar. Givetvis måste läraren kunna se sina elever och skulle det vara så att någon elev beter sig som skit är det inte mer än rätt att föräldrarna tvingas till skolan” anser merparten av dagens föräldrar.

När vi alla upprörs och debatterar skitsaker får Jan Björklund arbetsro att i det tysta jobba fram större skolreformer som är betydligt svårare att genomföra om media, politiska motståndare och pedagogiska forskare ligger på.  Jag har till och med personligen hört socialdemokrater som mantralikt förbannat Björklund för att han pratar om kepsar och mobiltelefoner – igen och igen och igen. Men var ligger fokus? Vem är det som pratar om kepsar och mobiltelefoner och blir bortkollrad från de viktiga frågorna? Frågor som betyg, kursplaner, Skolverkets obstruerande och lärarutbildningens brist på kvalitet. Och plötsligt driver regeringen igenom ett nytt betygssystem, inte i konsensus med oppositionen. Vad kommer här näst?

Han är smart den där Björklund, kanske blir han legendarisk trots allt? Vad händer om alliansen vinner valet och Björklund får fyra år till att genomdriva sin skolpolitik? Bäva månde Skolverket göra! Kanske borde paniken spridas både här och där den 20 september om herr Jan Björklund står som vinnare.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete.

Men fokus ligger någon annanstans

h1

Valet: Skolan i fokus 1

09 augusti 2010

Nu börjar man märka att valet närmar sig. Kampanjer runt om på stan, partiledare håller tal, möten, debatter på tv och radio. Och debattinlägg på Dagens Nyheter. Vänsterpartiets Lars Ohly och Rossana Dinamarca skriver på DN-debatt,  Söndagen 8/8, att ”Skolan är en sedelpress för aggressiva aktiebolag”. De tycker att det är dags att stoppa aktiebolag som tar ut stora vinster från friskolor. Ohly och Dinamarca menar:

  • Skolan har blivit en industri där aktiebolag berikar sig på elevernas och lärarnas bekostnad: större klasser, färre antal lärare och färre andel utbildade lärare.
  • Varje år går flera hundra miljoner kronor i vinst till aktiebolagen som bedriver friskolor, pengar som skulle kunna användas till att stärka elever som har problem med att läsa, skriva och räkna.
  • Utländska bolag köper upp mindre skolor i Sverige.
  • De övriga nordiska länderna har inte dessa problem, eftersom man vidtagit olika åtgärder som omöjliggör vinstuttag i samma omfattning som i Sverige.

Lars Ohly och Rossana Dinamarca anser att det är dags att på allvar ta tag i dessa frågor och föreslår:

  1. Tillsätt en utredning med uppdrag att lägga förslag på hur de offentliga bidragen till fristående skolor inte ska kunna utbetalas som vinster till ägarna.
  2. Inför ett system för att fördela pengarna till skolor som tar hänsyn till elevernas behov.
  3. Inför en särskild avgift för Skolinspektionens prövning (för att begränsa antalet ansökningar).

Med hjälp dessa punkter vill Vänsterpartiet komma till rätta med dräneringen av skattemedel. Ohly och Dinamarca skriver: ”Vänsterpartiets mål är att bygga världens bästa välfärd utan privata vinster”.

Detta är givetvis ett ideologiskt ställningstagande. Men jag vill påminna om boken Privatiseringens pris av Klas Rönnbäck (se tidigare blogginlägg). Rönnbäck har gått igenom en väldigt stor del av den offentliga sektor som har privatiserats eller lagts på entreprenad. Oerhört stora kvalitetsförsämringar, höjda kostnader (för skattebetalarna), sämre anställningsvillkor och stora vinster för de privata företagen. Det är också ett ideologiskt ställningstagande att till varje pris sälja ut den offentliga sektorn, t.ex. har regeringen tagit bort regleringen för bilprovningen, detta trots att alla som uttalat sig tror på ökat pris och sämre kvalitet. Men av ideologiska skäl ska det säljas ut.

Jag tror inte att man kan ta bort möjligheten till vinst för privata företag inom den offentliga sektorn. Många människors drivkraft är pengar, det har historien visat och det ska vi inte sticka under stol med. Vi ska inte heller sticka under stol med att många av dessa människor, som gillar att tjäna pengar, är duktiga entreprenörer. Vi ska inte heller sticka under stol med att den kommunala skolan allt för ofta är både dålig och tråkig. Det finns så att säga ett naturligt utrymme att tjäna pengar på den dåliga kommunala skolan. Däremot håller jag fullständigt med Ohly och Dinamarca att det får vara nog nu. Dags att reglera inte bara friskolorna, utan hela den offentliga sektorn, så att kvalitet och goda resultat redovisas och därefter vinst. Pengar ska återinvesteras i verksamheten. Skattemedel ska inte komma ett gäng kapitalister till godo, utan gå till eleverna på skolan. Skattemedel ska inte gå till att bygga upp privata skolkoncerner, som ser hela Europa som sin kommande marknad.

h1

Josefin vågar inte gå till skolan

04 augusti 2010

Igår damp Mitt i Söderort ner i brevlådan. Det är en lokaltidning som rapporterar om det som händer söder om Stockholm, mitt exemplar av tidningen har fokus på Farsta och Sköndal. På framsidan skrivs det om Josefin som är 11 år och har varit mobbad i 5 år. Ända sedan årskurs 1 har hon varit mobbad och utsatt för kränkningar. Bland det som hon utsatts för är att hon blivit kallad för flodhäst och cp-barn. Hon har blivit knuffad, en gång puttad ut på gatan så att en bil höll på att köra över henne.

Rektorn på skolan menar att skolan har gjort så gott man kunnat för att sätta stopp för mobbningen, ”Vi har följt vår likabehandlingsplan och ökat vuxennärvaron i klassen. Men det har varit svårt att reda ut om det rör sig om isolerade händelser eller om mer systematisk mobbning”, säger rektorn.

Josefins mamma är mycket kritisk till hur skolan har hanterat situationen. Hon säger: ”Om det förekommer mobbning i klassen tycker jag att det är något som alla föräldrar borde känna till. Men skolan tonar ner alla händelser och menar att det rör sig om lekar som gått över styr”. Mamman har anmält skolan till Skolinspektionen.

Det är förfärligt att en ung människa kränks på detta sätt. Speciellt när det handlar om år av kränkningar, det är oacceptabelt och rent ut sagt fördjävligt.

Utan att veta detaljer, alla fakta och hela situationen, kan man konstatera att detta är uppåt väggarna. Bara genom att läsa tidningsartikeln kan man konstatera en del saker att ställa sig frågande till.

  • Rektorn säger att de följer sin likabehandlingsplan. Men eftersom mobbningen har fortsatt och pågått i fem år verkar inte planen fungera, det verkar vara en hyllvärmare. Eller också är likabehandlingsplanen bara vackra abstrakta ord som inte fungerar i verkligheten, alltså att det inte finns en del som handlar om agerande på riktigt.
  • Rektorn menar att skolan har ökat vuxennärvaron i klassen. Men eftersom mobbningen har fortsatt och pågått i fem år verkar det inte fungera. Fler vuxna löser inget. Rätt vuxna som konkret tar tag i problemet, pratar och ställer mobbarna mot väggen är enda lösningen. Ta tag i problemet,var tydligt med vad man inte får göra och vad man får göra,  följ upp, ligg nära mobbarna.
  • Mamman menar att skolan lägger locket på, informerar inte alla föräldrar i klassen. Det verkar inte fungera, eftersom mobbningen har fortsatt. Lika bra att kalla samtliga föräldrar till skolan för att diskutera situationen när det blir så stort som det verkar blivit.

Det förekommer mobbning över allt i vårt samhälle. Skolan är en utbildningsinstitution som bland annat har att utbilda eleverna i etik. Det gör man inte genom att ha ett arbetsområde en gång om året som heter Etik och moral. Det gör man genom att agera som föredöme för eleverna, ta upp svåra problem till diskussion och ta tag i all form av kränkning, så att det inte slutar i ren mobbning. Att ha en likabehandlingsplan som blir en hyllvärmare är helt meningslöst. Skolan behöver ha ett anti-mobbningsteam, eller må-bra-team, som gestaltar likabehandlingsplanen. Alla elever ska veta var de vänder sig om någon blir kränkt. Detta verkar inte Josefins skola ha förstått, men det är rektors ansvar att ta tag i detta och denna rektor har missat en del.

Det kanske är så att Josefin och hennes familj är problematiska, att en del ligger hos Josefin och att hela saken har förstorats. Svårt att veta. Men det spelar egentligen inte någon roll, för Josefin ska ändå känna sig trygg i skolan och känna sig accepterad för den hon är. Det verkar inte vara fallet. Hoppas det går bra för Josefin i framtiden.

h1

Skolk i skolbetygen

03 augusti 2010

Igår debatterade Jan Björklund och Rossana Dinamarca skolk i Aktuellt. Bakgrunden är att regeringen, med Björklund i spetsen, vill lagstifta om att elevers skolk ska skrivas in i betyget. Det var klassisk högerretorik med ordning och reda, mot klassisk vänsterretorik med omvårdnadstanke. Det fanns ingen samsyn.

Vad menar då Jan Björklund med detta förslag? Jo, utbildningsministern menar att skolket är oacceptabelt stort och att det får stora konsekvenser för eleverna, att skolk är ett riskbeteende. Han menar att genom att skriva in skolk i betyget blir skolorna skyldiga att varje dag rapportera skolk till hemmet. Rossana Dinamarca håller med om att skolk är ett stort problem, men menar att det behövs fler lärare och kuratorer i skolan för att lösa problemet.

Jag tycker att det här är intressant. Bara en dryg månad innan riksdagsvalet slänger Björklund  fram förslaget om att ta tag i ”skolkproblematiken” – varför? För att profilera sig som ett skolparti? Men titta på Jan Björklunds tidigare politik: Kepsförbud, mobilförbud, flytta mobbare och nu skolk. Är det stora problem i skolan? Möjligtvis på vissa skolor, men jag har som lärare aldrig haft några stora problem kring dessa frågor. När elever var borta på grund av skolk på Jordbromalmsskolan ringde överlag alltid mentorerna hem till föräldrarna samma dag (samma sak på Vikingaskolan). Med jämna mellanrum gjordes samordnade aktioner för att minska skolket, ibland med punktmarkeringar på vissa elever. Ständig diskussion på elevhälsomöten kring elever och åtgärder. De elever som skolan inte klarade hade stora sociala problem hemma, oftast med socialtjänsten inblandad. Vid några fall hade jag personligen önskat att föräldrarna skulle föreläggas med vite, på grund av att de inte såg till att de fick sina barn till skolan. Men, jag upplever att Jordbromalmsskolan gjorde sitt bästa för att rapportera, beivra och styra upp skolk.

Rossana Dinamarca menar att det behövs mer resurser till skolan, i form av lärare och kuratorer. Dessvärre kommer det inte lösa något. Sverige är ett av de länder i världen som tillför mest resurser till skolan, ändå rasar våra resultat i internationell jämförelse. Jag har många gånger själv sett hur två lärare i ett klassrum inte fått ordning på en kaosartad klass, hur lärare inte kan hålla ordning, hur elevassistenter inte har respekterats och blivit ”pass-upp” åt elever, hur ”guldgubbar” gjort mer skada än nytta och till och med kränkt elever. Lösningen är inte fler vuxna, inte fler lärare, utan rätt personer. Du kan slänga in 100 vuxna i ett klassrum, men det kommer inte att lösa någonting om det inte är rätt personer. Detta är ett av de områden lärarutbildningen brister, nyexaminerade lärare har inte med sig verktyg för att kunna klara av dessa situationer. Det handlar om att den nyexade läraren får lita till sin person och lösa problemet. Många gånger är nyexaminerade lärare entusiastiska och det brukar gå hyfsat, men i hur många år då? Jag håller däremot med Dinamarca om att det behövs kuratorer på skolorna, för det är många elever som behöver en vuxen att prata med. Det är en prioritering som borde göras, men här behövs det också bra kuratorer.

Två saker slår mig med denna debatt. När ska vänstern flytta fokus från omvårdnad till kunskap, det verkar vara mission inpossibl, de ramla hela tiden tillbaka till omvårdnadstanken. Det är faktiskt vänsterns väljares barn som vinner mest på kunskapsfokus och betyg och förlorar mest på att skolan är flummig, otydlig och har fokus på omvårdnad. Det är precis som vänsterpolitikern Ali Esbati, som utbildade sig till civilekonom på Handelshögsskolan för att skaffa sig kunskap. Om skolan inte ger arbetarnas barn kunskapen och argumenten får dessa barn kuvas till sin plats i samhället.

Den andra saken som slår mig är att Jan Björklund är en populist, de verkliga problemen i skolan tar han inte tag i. Det låter bra i väljarnas öron när Björklund säger att det ska vara ordning och reda i skolan, så att fokus ligger på kunskap. Men åtgärderna, t.ex. att lagstifta om att lärare får omhänderta mobiltelefoner, hjälper inte ett skit. De verkliga problemen är otydlig kursplan, lärare som inte följer upp resultat, rektorer som inte följer upp resultat, rektorer som inte syns ute i verksamheten, lärare som ”ligger nära” eleverna, rektorer som ”ligger nära” lärarna, lärare som inte jobbar utifrån kursplanen utan börjar i läromedlet. Listan kan göras lång, så lång. Som grädde på moset finns det ett Skolverk som obstruerar mot tagna riksdagsbeslut och en lärarutbildning som fortfarande utbildar studenter som saknar den kunskap som behövs för att möta dagens skola.

Varför tar inte Björklund tag i detta? Varför lagstiftar inte Björklund om dessa frågor? Varför ställer Björklund inte hårdare krav på skolan, kommunerna, rektorerna, lärarna? Varför lagstiftas det inte om att man kan skilja lärare från uppdraget om man kontinuerligt kränker elever, eller gör fatala misstag upprepade gånger. Varför får dåliga lärare fortsätta år ut och år in, med konsekvensen att hundratals elever påverkas negativ för resten av livet.

Jag ska i ärlighetens namn säga att Jan Björklund försökte förtydliga kursplanerna, men det förslag som lämnades tillbaka av Skolverket var betydligt otydligare än dagens abstrakta kursplaner. Förslaget till nya kursplaner sågades rejält av Skolinspektionen, men vad hände? Ingenting. Det var tänkt att de nya kursplanerna skulle klubbas innan valet, men ännu har inget hänt. Tur är väl det, för om Jan Björklund klubbar förslaget till nya kursplaner som kommer från Skolverket, kommer han inte att vara lärarnas bästa vän, som han gärna vill framstå som. Det kommer leda till istid i skolans värld för lång tid framöver, till många pedagogiska forskares glädje. Beror Jan Björklunds populism på att han inte har förmågan att styra över genomförandet av riksdagsbeslut? Att tjänstemannaväldet ändå gör som de själva vill och styr myndigheterna efter eget huvud, inte efter fattade riksdagsbeslut? Och det vet Björklund.

Nej, vill Jan Björklund på riktigt sätta sina avtryck i svensk skola bör han först se till att vinna valet om en dryg månad. Sedan lägger han ner Skolverket. Därefter låter han en ny skolmyndighet uppstå, helst fristående, men annars under Skolinspektionen. Gör Inga-Britt Ahlénius eller någon annan drivande revisor till generaldirektör för denna myndighet. Överför INTE den gamla skolverkspersonalen till den nya myndigheten. Gör en än gång upp med gamla proggarfästen. Skulle dessutom Jan Björklund göra upp med lärarutbildningen och rensa ut där, då kommer han bli legendarisk.

Jag märker nu att jag sitter och drömmer, att mina tankar far i väg i någon slags underbar utopi. Lika bra att sansa sig och se som det är: Det enda bra som Jan Björklund har gjort är att han satt skolan på den politiska agendan, men han klarar inte av att genomdriva nödvändiga förändringar, utan det hela slutar med populism. Kanske helt ok för Björklund själv, för han har ju fått vara med i regeringen, men knappast bra för skolan.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb