Archive for september, 2010

h1

Skolor hinder för tidig utredning

30 september 2010

På dagens (30/9) brännpunkt i Svenska Dagbladet (SvD) skriver Haninge kommuns skolläkare Josef Milerad att han anser att fler elever borde utredas. Milerad vill helst tidigt ta reda på om elever som inte fungerar i skolan har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Han menar att 1970-talets förenklade syn på sociala faktorer som orsak till skolmisslyckanden är starkt förankrad i organisationen. Jag menar att det är tvärt om.

Den biologism som Josef Milerad står för är ett underkännande av människan som kulturvarelse. Men det är klart, läkarkåren hittar generellt sina förklaringsmodeller i biologiska faktorer. Dessvärre har läkarkåren haft alldeles för stort inflytande på skolan och många lärare förklarar elevers misslyckande med att det är fel på eleven. Eleven är obegåvad, har någon bokstavskombination. Det är verkligen att lägga över skolans problem på elever, att det är elevernas fel att de misslyckas – eller förstås, inte elevernas fel, för de kan ju inte rå för att de har punka på hjärnan. De är ju födda obegåvade.

Nä, jag tycker att Josef Milerad är ute och cyklar rejält. Anledningen till att elever misslyckas är att skolan är dålig på att möta barn som kommer från stökiga hemmiljöer eller har noll stöd hemifrån. Skolan är dålig på att göra lektionerna lustfyllda, få eleverna att tycka att det är roligt, spännande och underbart att lära sig skolämnen. För alla människor vill lära sig, dock inte alltid de saker som står i skolans kursplaner. Men detta arbete, att få ungarna att brinna för skolämnen, heter PEDAGOGIK!

Jag tror att Josef Milerad blandar ihop fenomen och förklaring. Jag vill absolut inte förneka alla de neurlogiska sjukdomar som Milerad räknar upp, men jag vägrar att låta utreda barn till höger och vänster utan att först göra en pedagogisk kartläggning, titta på sociala förutsättningar, titta på den pedagogik som läraren använder och sedan anpassa och hjälpa eleven kring detta. Det kan faktiskt finnas många förklaringar till ett fenomen.

I artikeln påstås det att utredningar av barns neuropsykiatiska tillstånd skulle bespara både skolan och barnet mycket problem. Hur då? Skolan skulle slippa ta ansvar, för barnet är ju ändå sjukt och kan aldrig lära sig lika mycket. Eller skulle skolan få mer resurser om fler barn utreddes? En utredning idag är ingen garanti för ökade resurser och är det så att resurser är avgörande? Nej, det är vad man gör med resursernas, rätt lärare är avgörande.

Skulle eleven och dennes föräldrar må bättre om de fick reda på att deras barn led av en sjukdom? Veta att det är fel på barnet, hur kul är det? Speciellt om man beaktar att det kanske är skolan det är fel på, inte barnet. Är det bra att barnet blir sjukdomsstämplad för föräldrarna? Då kan man säga  – det var i alla fall inte fel på min uppfostran, ungen har ju…..

Skolan har varit usel på att möta alla barn och fortfarande är man dålig. Vi behöver alla bli mycket bättre att se allas förmåga att lyckas, tron på att alla kan lyckas, visa i handling att vi tror på alla elever. Inte utreda om de har någon neurologisk defekt. Vissa barn måste vi utreda, men det måste vara i undantagsfall och inte som Josef Milerad vill, så ofta som möjligt.

Att våra fängelser består av olyckliga människor som har hamnat fel i samhället handlar åter igen om skolmisslyckande. Vi hade ett relativt betygssystem med ett kalkylerat spill. Det var många som inte fick möjligheten att lära sig det som de borde ha lärt sig, t.ex. läsa och skriva, ta kontroll över sitt liv. Och skolan struntade i dessa elever, lärare ville behålla sina givna ettor och tvåor. Det var ingen som ringde hem till dessa elever för att de inte hade gjort läxorna. Det var ingen som ringde hem till dessa elever för att säga att de behövde bli bättre läsare, kanske läsa 15 minuter högt hemma varje dag. Det var ingen som brydde sig! Att lägga dubbel skuld på dessa människor är inte schyst.

Jag tycker att Josef Milerad borde läsa två böcker. Den första heter ”Människans språk” och är skriven av  Per Linell. Den andra heter ”Att platsa i en skola för alla” och är skriven av Eva Hjörne och Roger Säljö. Kanske skulle doktorn finna dessa böcker intressanta, för de skulle utmana hans tänkande. Kanske inte förändra det?

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

h1

Internationella skolan blir av med tillståndet

29 september 2010

I Dagens Nyheter igår (28/9) gick det att läsa att Internationella skolan för rättvisa och fred i Sätra, söder om Stockholm har blivit av med tillståndet att bedriva skola. Skolinspektionen har efter 9 anmärkningar dragit in tillståndet. Några anmärkningar man har är att rektorn saknar pedagogisk insikt, eleverna får inte den utbildning de har rätt till och resultaten verkar ha manipulerats. Ganska allvarliga saker.

Men hur är det egentligen i den kommunala skolan? Är det så att rektor alltid har pedagogisk insikt? Är det så att rektor alltid har ekonomisk insikt? Nej, verkligen inte, min erfarenhet är att det är vanligt att rektor varken har pedagogisk eller ekonomisk insikt. Är det så att svenska rektorer är ekonomisk utbildad för att sköta ett företag med en budget på 20-tals miljoner? Verkligen inte! Men vilket privat företag skulle låta vem som helst sköta deras ekonomi? Antagligen inget.

Hur många kommunala skolor ger inte eleverna den utbildning de har rätt till? Antagligen hur många skolor som helst, men här blir det inga indragna tillstånd. Istället för att ta pedagogiskt ansvar för organisationen, får skolor år ut och år in producera elever som inte kan det de ska, med förvaltningens goda minne. Ställs någon fråga kring detta skylls det på att det saknas resurser, eller att eleverna är så okunniga eller har någon neurologiskt fel. Alltså ”mission impossible”. Att se att rektor och lärare har ett ansvar i bristande måluppfyllelse är det inte snack om. Varför? Att se att organisationen inte följer upp resultat, inte kvalitetsäkrar, dokumenterar resultat pratas det inte om. Och förlorarna? Eleverna!

Men vem manipulerar resultat? Svårt att säga, men jag har varit med om att friskolor tidigare har manipulerar elevresultat. Finns det manipulerande i den kommunala skolan också? Inte vet jag, men efter att ha sett Uppdrag granskning om mutskandalen i byggbranschen i Göteborg utesluter jag inget. Det vore intressant att ta reda på detta.

Det är klart att vi ska ställa hårda krav på de företag som med våra skattemedel bedriver friskolor. Men ska vi inte ställa hårda krav på den kommunala skolan? Varför kan man inte dra in tillståndet för de kommunala skolor som inte utför sitt uppdrag enligt de styrdokument som finns? Som inte ger eleverna den utbildning de har rätt till. Här kanske det finns otrampad mark för myndigheter och politiker. Kanske vore något att utreda, en ny väg att gå för att höja kvaliteten i svensk skola.

Jag vet inte hur orättvist det var för Internationella skolan att bli av med tillståndet. Den gamla rektorn är sparkad och den nya rektorn tycker att Skolinspektionen varit orättvis. Jag väljer nog att lita på Skolinspektionen, det finns säkert substans i deras beslut. Jag glädjer mig inte åt att Internationella skolan har blivit av med tillståndet, det är ett misslyckande för alla de elever som har gått där och inte fått den utbildning som de har valt. Elever som offrats för någon som bedrivit en verksamhet som uppenbarligen håller dålig kvalitet, med en rektor som saknar pedagogisk insikt. Jag glädjer mig däremot att Skolinspektionen tagit ett beslut som handlar om att ta ansvar för de elever det handlar om. Tyvärr måste de byta skola och det är jättedåligt, de borde få kompensation för detta.

Det är trist att de som jobbar inom skolans värld och är odugliga, inte har den självinsikt att de ska jobba med något annat. De personer som inte har pedagogisk insikt, eller kunskap att sköta ekonomi eller bemöta elever kanske ska jobba på någon annan stans. Det är verkligen dags att höja professionaliteten i svensk skola en gång för alla.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

h1

Demonstration mot Sverigedemokraterna

26 september 2010

Jag fick ett SMS igår kväll. Så här stod det: ”Demonstrera mot att SD tagit sig in i Riksdagen. Måndagen 4/10 klockan 17.00, samling på Sergels torg (plattan) för att sedan tåga mot riksdagshuset. Sprid!”. Varför frågar jag mig? En demonstration likt denna är en demonstration mot demokratin – svenska folket har gått till val och frukten av detta val är dagens valresultat. En demonstration likt denna kommer bara att piska upp stämningen i samhället, få Sd att framstå som onda människor, polarisera. En demonstration likt denna kommer bara att sprida rädsla och otrygghet i samhället. Och kväva det öppna samhället och den fria debatten.

Vilka är Sverigedemokrater? Okunniga och fördomsfulla människor som inte känner muslimer eller invandrare. Människor som är outbildade. Människor som reagerar mot Sveriges dåliga invandrarpolitik, med all rätt. Här har sossarna ett stort ansvar. Ska dessa människor fördömas och deras åsikter tryckas ner i halsen, få i ansiktet att de tycker fel och ska hålla käften? Absolut inte. Valresultatet är förfärligt, men så ser det ut, nu börjar det verkliga arbetet. Debatt, utbildning, argumentation och förändrad invandringspolitik. Jag menar inte att vi ska ta emot mindre flyktingar och invandrare, snarare fler, men de måste ut i samhället snabbare än idag och inte heller sättas i segregerade områden. Vi måste alla jobba för att sprida de goda krafterna, inte ha någon slags pöbelmentalitet där vi polariserar med SD. Det är dömt att misslyckas!

SSU går idag också ut och talar om att invandrarfientligheten gror i klassrummen idag. Undrar varför? Skolan är en spegling av samhället och barnen tar med sig sina åsikter från hemmet till skolan. Inte konstigt. Lärare i skolan kan problematisera och motverka främlingsfientliga krafter och det ska göras med eftertryck. Lärare kan dock inte förändra föräldrars inställning, tro mig jag har försökt. Debatten mot främlingsfientlighet måste dock fortgå dag ut och dag in.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

h1

Valresultatet avarter

25 september 2010

Nu har valresultatet lagt sig i folks medvetande. Många reagerade starkt när Sverigedemokraterna (SD) kom in i Riksdagen. En första chock och sedan demonstrationer och debatt. Jag tyckte också att valresultatet var både trist och ett jobbigt konstaterande, men verkligen inte förvånande. De som har följt debatten och läst opinionsundersökningar innan valet borde ha sett vart åt det barkade. För inte var valresultatet förvånande, möjligtvis att SD fick så många platser, men att de skulle komma in fanns det tydliga indikationer på.

Jag anser att efterdebatten har varit helt otrolig. Väldigt många, även personer i ledande positioner, har varit förbannade på att SD har kommit in. Man har velat ändra antal platser i riksdagsutskotten, bara för att stänga ut SD. Man har diskutera olika politiska lösningar för att över huvudtaget inte ha med SD att göra. Man har inte velat ta i SD med tång. Vad är det för demokrati? Vad är det för hån mot de som röstade? Är det demokratiskt att mixtra med utskotten bara för att valresultatet inte passar – är det demokrati? Var någonstans är ödmjukheten inför sin egen insats?

Politiker och media har ett stort ansvar för att det har blivit på detta sett. Media har fokuserat hårt på att sprida islamofobi i vårt land. Man har lyft fram problem, efter problem – slöja, burka och terrorism. Väldigt sällan har vanliga muslimer lyfts fram och beskrivits. Muslimer som är som du och jag. Media har inte heller granskat SD, inte läst partiprogrammen, inte lyft fram kopplingarna bakåt i tiden, inte granskat och legat på och spridit det budskap SD står för. Alla de lögner som SD sprider, t.ex. hur muslimer är eller hur mycket invandringen kostar har inte hårdgranskats.  Jimmie Åkessons har fått komma undan med sin verbala skicklighet – ingen tuff granskning.

Politiker har inte tagit debatten med SD. Varför har man inte tokgranskat SD:s partiprogram och SD:s historiska bakgrund? Varför har man inte tillsammans, alla partier delat information kring denna fråga? Lyft fram allt man kommit fram till? Varför har man inte tagit debatten med Jimmie Åkesson eller Björn Söder som gjort rabiata uttalanden? En sådan debatt hade kunnat dra ner byxorna på SD.

Men det största problemet har varit den förda flyktingpolitiken. Ett migrationsverk som gång på gång blir kritiseras för hur rigid man är i sina lagtolkningar, som firar med champagne när en lyckad utvisning gjorts. Invandrare som bor i segregerade områden och inte är delaktiga i samhället. Flyktingar som bor i flyktingförläggningar under väldigt lång tid, utan att få jobba eller få en vettig sysselsättning – man blir nedbruten av tristess. Familjer och barn som ska utvisas till länder som befinner sig i inbördeskrig, t.ex. Irak. Det går att göra en lång lista på dessa problem. Här får riksdagspolitikerna ta på sig ett stort ansvar, inte minst Socialdemokraterna har ett huvudansvar.

Nu är situationen som den är – vad göra? Nu är det dags att låta SD bekänna färg. Lyft upp flyktingpolitiken, ha alltid ett humanistiskt förhållningssätt till frågan och diskutera alltid med SD. Argumentera och slå ihjäl deras argument och deras statistik.Gör upp flyktingpolitiken i grunden i Riksdagen, ha ett i konsensustänkande där SD stängs ute, eftersom de inte vill ha någon invandring. Sätt ihop en arbetsgrupp på riksnivå från alla partier utom SD med enda syfte har att jobba med flyktingfrågor, granskning av SD och hur man ska jobba långsiktigt, så att inte främlingsfientligheten sprids ännu mer. Låt flyktingar komma ut i samhället direkt, läsa svenska på förmiddagen och arbeta i offentlig sektor på eftermiddagen. Exempelvis skulle många förskolor och skolor gladeligen ta emot flyktingar som extraresurs. Offentliga sektorn skulle tjäna på det för att få en ökad vuxentäthet och flyktingarna skulle tjäna på det för att få en insikt i svenska värderingar och hur samhället fungerar. Inte all, men en del segregation skulle brytas. Aktiv bostadspolitik med syfte att bryta segregation och utanförskap.

Mona Sahlin sa när valresultatet var klart att hennes arbete började nu och att hon skulle ta fighten med SD. Den inställningen måste alla ha, men det handlar om att skaffa ordentliga argument och förankra dem hos människor i verkligheten. För vi vill inte ha ett samhälle som bygger på fördomar och rädsla.

En dag senare, idag (26/9-10) skriver Peter Wolodarski en intressant artikel på DN:s ledarsida där samma problematik tas upp, men med mer fördjupning när det bland annat gäller Sveriges rasistiska historia. Läs den – intressant och bra!

För övrigt anser jag att läraryrket är Sveriges viktigaste arbete!

h1

Hur är det att vara rektor?

19 september 2010

Ganska ofta får jag frågan hur det är att vara biträdande rektor. När det är någon jag inte har ett nära förhållande till säger jag bra och sedan är det inget mer att prata om den saken. Däremot om det är en nära vän, eller någon som jag känner väl, tenderar jag att inte svara direkt. Vid ett flertal tillfällen har jag upprepat frågan högt för mig själv, känt på frågan, tänkt efter länge innan jag har svarat. Ja hur är det att vara biträdande rektor?

Det är inte enkelt att svara på. När jag var lärare gick jag till jobbet varje dag under 9 års tid och kände glädje. Även när det var konflikter som jag var inblandad i, med rektorer och lärarkollegor kände jag glädje att gå till jobbet. Jag reflekterade emellanåt kring detta och kände mig lycklig över att ha ett jobb som var så roligt.

Med rektorsjobbet är det något annat. Jag har vid flertal tillfällen känt att jag  vill vara hemma och på jobbet känner jag inte samma lycka. Men tänk nu inte att jag inte vill jobba som rektor, för det vill jag, vill bara problematisera det hela lite. Jag har en fantastisk chef i Anna, en sådan bra chef har jag aldrig tidigare haft och då har jag jobbat i många år och i många branscher. Jag har ett nära och mycket bra samarbete med vår intendent Michael och vi tre fungerar oerhört bra ihop. Medarbetarna på Vikingaskolan är bra och jag känner ömsesidig respekt för dem. Kort sagt, jag trivs bra på jobbet.

Jag valde att bli biträdande rektor för att jag vill förändra, jag vill påverka. Jag gjorde så gott jag kunde på Jordbromalmsskolan, men om inte rektorn har samma vision som du går det inte att förändra, även om jag fick igenom en hel del. Jag har försökt att förändra genom politiken, men tröttnade på hur systemet fungerar. Så när Anna frågade mig och jag sökte jobbet på Vikingaskolan var det för att förändra och påverka. Jag har bevisat på Jordbromalmsskolan att man kan lyckas med mer eller mindre alla. Jag, Anna och Michael ska bevisa att Vikingaskolan kan bli en av Stockholm läns bästa skolor, kanske till och med en av Sveriges bästa skolor. Jag skriver denna blogg för att sprida mina idéer och försöka påverka. Jag har klart ett manus till en bok som handlar om skolan och hur man kan lyckas. Jag drivs av en idé att alla elever kan nå fullständiga betyg när de lämnar år 9.

Men varför känner jag då som jag gör? Självklart handlar det om eleverna. En hårt kämpande lärare som har fått eleverna att lyckas känner oerhörd tillfredsställelse. Dessutom får du som lärare mycket bekräftelse av eleverna, ju mer de lyckas desto mer cred får du. Det är samma typ av bekräftelse en skådespelare får, du blir hyllad och du går på moln. Lärarjobbet är ett mycket krävande arbete, du måste ha hjärnan påslagen konstant och vara observant hela tiden. Hela tiden på tå. Rektorsjobbet är också ansträngande, fast inte på samma sätt. I och med att jag använde mig själv så mycket som exempel och jag gestaltade situationer i klassrummet blev jag inte bara fysiskt trött, jag blev psykiskt sliten och trött på mig själv emellanåt. Men kärleken från eleverna gav mig energi.

Jag älskade att vara lärare och jag älskade mina elever. Saknade är stor, men nu är jag i en annan del av min yrkeskarriär. Jag ska lyckas och jag ska kämpa och jag ska förändra, om inte i hela Sverige, åtminstone på Vikingaskolan.Varför? Jo för att alla elever ska få rätt till den utbildning de enligt läroplanen har rätt till. Kunskapsrätten!  Det är faktiskt ganska bra att vara biträdande rektor också, inte lika känslosamt, men ändå ett viktigt jobb att utföra. Sen får jag ju hoppa in och vicka ibland och det är som vanligt jätteroligt. Då får jag elevkontakt, även om det är ganska unga elever.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb!

h1

Skolinspektionen rapporterar om brister i skolan

18 september 2010

För några dagar sedan släppte Skolinspektionen en rapport om bristerna i den svenska skolan. Verket hade besökt drygt var fjärde grund- och gymnasieskola i Sverige under 2009. Alltså ganska många skolor, vilket innebär att det finns substans i det Skolinspektionen skriver. I sammanfattningen rubricerar Skolinspektionen de brister man tar upp i sin rapport, här är rubrikerna:

  • Det systematiska kvalitetsarbetet är bristfälligt och saknas på många skolor och verksamheter
  • Rektorn är på många skolor inte i tillräcklig utsträckning förtrogen med arbetet i skolan och har inte rollen som pedagogisk ledare i det praktiska arbetet.
  • Många lärare undervisar i ämnen de inte har utbildning för.
  • Undervisningen tar alltför sällan sin utgångspunkt i de nationella målen i läroplan och kursplan.
  • Undervisningen anpassas inte till elevens förutsättningar och lärande.
  • Eleverna ges inte särskilt stöd i den omfattning som krävs.
  • Elevers rätt och tillgång till utbildning tillgodoses inte för alla elever.
  • Skolans arbete för att förebygga och förhindra kränkande behandling av barn och elever är otillräckligt.

    Läs mer själv om det Skolinspektionen skriver i min länk. Jag vill göra några kommentarer till det som tas upp.

    Mina egna erfarenheter säger mig att det är en sann bild som Skolinspektionen ger. Många lärare använder läroboken som utgångspunkt istället för att utgå från styrdokumenten. Läromedel utgår aldrig eller sällan de mål som står i kursplanen. Samtidigt är det många lärare som inte har kunskap hur och saknar möjligheter att ha den utgångspunkten för sin verksamhet. Ansvaret för den enskilda skolan har givetvis skolledare, men alltför många, för att inte säga nästan alla, rektorer är administratörer som sitter på sitt rum, långt ifrån verksamheten. Det är svårt för lärare att göra ett kollektivt bra jobb om man inte har en pedagogisk ledare som är ute i verksamheten och visar åt vilket håll skolan är på väg. Rektorer som inte diskuterar pedagogik, som inte vågar ta konflikter t.ex. när lärare har poängplockarprov. I dessa system är det bara de skickliga lärarna som fungerar, för de utför sitt jobb bra oavsett skolledning. Däremot underpresterar alla andra lärare. En tydlig ledare är nödvändigt.

    Men här protesterar många, för visst är det inte så illa som Skolinspektionen påtalar. Jo det är det, men problemet är att alla har en relation till skolan. Alla har någon gång gått i skolan och alla har en uppfattning om vad skola ska vara. I människors uppfattning är den skola vi har normaliserad, fast Skolinspektionen konstaterar i sin rapport att många av de problem som belyses fanns för 20 år sedan. Det är som det blogginlägg jag skrev 7 september. Betygstjafs för tio år sedan, betygstjafs idag. Alltså, man tror att skolan ska vara så som den är idag. Men tänk själva om det på varje position, inklusive rektor, var engagerade, professionella och skickliga lärare – vilken skola skulle vi ha då?

    Eva-Lis Sirén pratar om resurser, men det handlar inte om resurser. Det handlar om vad skolan gör med de resurser de har idag. Klart att jag skulle vilja anställa en till på fritids eller en springvikarie, det finns alltid önskemål efter mer. Med de resurser skolan har, vad kan den göra? Mycket menar jag.

    Det är korrekt att varje enskild lärare har ett eget ansvar att sätta sig in i  och jobba efter styrdokumenten. Här tycker jag att fackförbunden har varit dåliga på att driva frågan gentemot myndigheter, t.ex. så att kräva fortbildning. Jag tycker också att fackförbunden har varit dåliga på att informera sina medlemmar på ett tydligt sätt att alla lärare har en enskild skyldigheter att sätta sig in i styrdokumenten. Det ingår i själva lärarjobbet att uppdatera sig! Jag har varit med i Lärarnas Riksförbund i 9 år som lärare och 5 år som student. Jag har aldrig på ett tydligt sätt varken den informationen. Men oavsett – lärare har ett mycket stort eget ansvar att sätta sig in i dessa frågor!

    Men de enskilt viktigaste orsakerna till att det ser så illa ut i skolan värld som det gör tar inte Skolinspektionen upp i sin rapport. Skolmyndigheter som gamla Skolverket, nya Skolverket och Myndigheten för Skolutveckling har systematiskt under alla år motarbetat fattade riksdagsbeslut. Har systematiskt motarbetat reform LPO 94. Detta arbete har resulterat i otydlighet och fokus på fel saker, vilket har lett till en total förvirring i skolans värld. Dessutom har hela den pedagogiska forskningen motarbetat reformen och fattade riksdagsbeslut. Jag har skrivit om några av dessa forskare, men dessvärre finns det bara ett fåtal pedagogiska forskare som inte obstruerar och dessa blir snabbt utfrysta och stoppade i sin karriär. Med alla tänkbara medel ska ideologiseringen av lärarutbildning och pedagogisk forskning ske. Tycker man fel är man inte önskvärd, vetenskaplighet – bara när det passar in i ideologiseringen.

    Den tredje orsaken till skolans förfall är lärarutbildningen. Lärarutbildningen håller mycket låg nivå och studenterna lär sig inte det de behöver kunna för klara av läraryrket, t.ex. bedömning och betygssättning. Dessutom ideologiseras studenterna att ”tycka rätt”, man fostrar t.ex. betygsmotståndare. Man lär studenterna vad som är ”good guy” och vad som är ”bad guy” – vetenskaplighet? Nej, nej, nej inte om det gagnar det egna syftet och man tillämpar ett ecklektiskt sätt att förhålla sig till det man vill motarbeta. Vill man bevisa att betyg inte är bra, hänvisar man till några studier. Att dessa studier är gamla och gjorda i ett annat land och i ett annat betygssystem bryr man sig inte om. Vilka studenter genomskådar detta? Ingen så klart! Hade jag tid skulle jag sätt mig ner och lista alla dessa forskare och alla studier och tro mig, det skulle bli ett tungt dokument, i fysiskt bemärkelse. Ett annat problem med lärarutbildningen är också att toppstudenterna inte söker sig dit. Dessutom blir lärarutbildningen ofta andra- eller tredjeval, eftersom studenterna inte kommer in på deras förstaval. Detta är ett stort problem.

    En fjärde orsak som Skolinspektionen tar upp är politikers bristande ansvar att handfast åtgärda det som inte fungerar, t.ex. ge tydliga direktiv till skolmyndigheter att skärpa kvaliteten och fokus, med en tydlig uppföljning och åtgärder om kvaliteten brister. Exempelvis borde man sett till att följa upp alla granskningar som gjorts av t.ex. Lärarhögskolan i Stockholm och avskedat de som var ansvariga. Jag menar givetvis inte att vi ska ha politikerstyre. Jag menar: tydliga riktlinjer, tydlig uppföljning, tydligt ansvar, tydliga konsekvenser. Kommunerna har i detta lämnats i sticket, både politiker och tjänstemän.

    Summering: De problem som råder i skolan som beskriv i Skolinspektionens rapport beror på:

    • Lärare har inte tagit det ansvar som åligger dem, som ingår i deras profession. Det finns ett stort enskilt ansvar, men huvudansvaret ligger hos rektorer och skolhuvudman (kommunerna).

    Huvudansvaret för att skolan inte fungerar ligger hos

    • Skolverket
    • Pedagogiska forskare i Sverige
    • Lärarutbildningen
    • Riksdagspolitiker och deras tjänstemän

    Men det finns självklart skolor och enskilda lärare som fungerar och som gör skillnad. Vill rekommendera detta klipp från UR, se hur lärarna jobbar med eleverna, hur de berättar och fångar deras intresse, hur de jobbar med språket och hur de går in i elevarbetet och visar var eleven ska bygga ut sin text. Jag blir glad i hela hjärtat.

    För övrigt anser jag att läraryrket är Sverige absolut viktigaste jobb!

    h1

    Skolinspektionens kritik

    16 september 2010

    Idag (16/9-10) släppte Skolinspektionen en rapport om kvaliteten i Svenska skolan. Denna rapport var tråkig läsning, men inte förvånande. Många gånger har jag under årens lopp påtalat svensk skolas brister. Jag har inte läst rapporten, bara hört den recenseras i radio. Jag återkommer senare kring rapporten, vill bara förmedla lite av det jag hört i P1 och på nyheterna.

    Enligt vad redogjorts för på radion har Skolinspektionen gjort besök på 1000 skolor i Sverige och kunnat konstatera stora problem i skolan. Exempel på problem som tas upp är att lärare inte startar sitt arbete i kursplanerna, lärare som utgår från läroboken, lärare som inte kan göra en bedömning, lärare som gör orättvisa bedömningar med mera.

    Detta har pågått under många, många år, så jag är faktiskt inte förvånad, men det är bra att detta kommer upp till ytan. Men tänk er, kaosen i skolan har pågått i 10-15 år. I alla fall om man följer media.

    När jag hör kommentarerna på radio blir jag både förvånad och skrämd. I morse i P1 var Eva-Lis Sirén i studion – katastrof! Maken till platt fall kan man leta efter. Det fanns inte ett uns till ödmjukhet eller vilja att ta till sig vad Skolinspektionen rapporterat. Tack och lov var programledaren mycket bra, han drog tillbaka Sirén till frågeställningen hela tiden då hon ursäktade sig och kom ifrån ämnet hela tiden. Det var fel på alla andra och att lärarna inte hade rätt förutsättningar och så vidare. Inte ett uns till att diskutera kvaliteten i läraryrket, där lärare har ett eget ansvar att sätta sig in i styrdokument. Detta måste diskuteras så att läraryrkets status stärks. Jag tror att jag måste börja granska Eva-Lis Sirén och Lärarförbundet så ska jag återkomma med fler ord, tankar och observationer.

    I samma program uttalade sig en lärare på högstadiet. Hon hade inga som helst förslag eller tankar på det som Skolinspektionen tagit upp. Hon menade att det var ett problem att elever som inte klarat målen i årskurs 4 inte nådde målen i årskurs 8. Hon sa att det var omöjligt arbete att få dem till godkända betyg. Vilken inställning. Det är helt klart att denna kvinna inte hade metodik eller idéer att möta elever med skolproblem.

    Idag på kvällen uttalade sig en lärarstudent från lärarutbildningen på Stockholms universitet. Studenten menade att problemen beror på att skolan är så dålig på specialpedagogik. Som om merparten av eleverna behöver specialundervisning? Jag förstår inte varför denna kvinna får uttala sig över huvudtaget. Hon har redan blivit ideologiserad av lärarutbildningen, utan att ha erfarenhet av lärararbetet i klassrummet.

    Jag tycker det är dags att ha ett storforum kring skolan och därefter ta beslut om vad som ska göras och vem som ska göra det. Detta bör göras med politisk konsensus och med skolmyndigheter och lärarfacken. Tydliga kriterier, tydlig ansvarsfördelning, tydlig uppföljning och ANSVAR! Här behöver Lärarförbundet skärpa ihop sig, men självklart ska de vara med och diskutera och påverka den framtida skolan.

    Jag återkommer med Skolinspektionens rapport och med en titt på Lärarförbundets syn på skolan i framtida blogginlägg.

    För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!