Archive for oktober, 2010

h1

Hur vet vi att eleverna kan?

23 oktober 2010

Jag hade en diskussion för några veckor sedan med några kollegor. Jag frågade: ”Hur vet man att eleverna kan det de ska”? ”Det ser man på engagemanget” sa mina kollegor. ”Alltså i början av ett arbetsområde arbetsområde är ungarna nyfikna, men när man har jobbat ett tag blir de engagerade, det syns liksom i ögonen”. ”Men hur vet man att den och den och den eleven kan”, fortsatte jag. Kollegorna hade inget svar på det.

Jag har börjat undervisa i NO. Två pass i veckan och det är superroligt. Hur mycket har jag inte saknat att undervisa och även fast de är unga elever är det roligt. Jag får mycket energi av det och känner glädje, för trots att jag har kommit hem efter jobbiga arbetsdagar denna vecka och varit helt slut, har jag varit glad. Undervisningen ger mig mycket glädje! I går hade eleverna prov. Och intressant var det. En elev kunde inte svara på en fråga. Jag bad honom då lämna in provet, läsa texten i läroboken, komma och hämta provet igen och sedan svara på frågan. Tre gånger läste han texten och vid ett tillfälle förklarade jag för honom omständigheterna kring provfrågan – ändå kunde han inte svara på frågan. Varför? Efter diskussion med eleven och dennes mamma kunde jag konstatera att problemet var studieteknik och mekanisk läsning, eventuellt mekaniskt inlärning. Detta kommer jag givetvis åtgärda, för eleven är vaken och alert, kommer inte ha några problem i skolan. Men åter igen: Hur vet vi att eleven kan?

Fokus i skolan ligger generellt på utlärt, det vill säga vad det står i läroplaner, kursplaner, böcker och vad lärare pratar om på lektioner. Väldigt lite fokus ligger på inlärt, det vill säga vad det är som eleverna verkligen kan. ”Men det där har vi ju gått igenom, det borde eleverna kunna”, kan vi höra ofta i skolans värld – tecken på att läraren har fokus på utlärt. Men det kan faktiskt vara så att eleven tänker på annat på lektionen, inte läser sina läxor, lär sig fel, läser inte tillräckligt bra med mera, med mera. Och det enda sättet att komma åt detta är att som lärare ha fokus på inlärt. Men hur? Enklaste sättet är att ha individuella skriftliga läxförhör eller prov. Så enkelt är det, enda garantin för att jag får med mig alla. Då kan jag också åtgärda alla de problem som eleven har och hjälpa dem att komma vidare. Om jag inte gör detta – hur ska jag veta? Det går inte att veta.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste jobb!

Annonser
h1

Flytt – herregud, ge mig styrka!

15 oktober 2010

Jag är tillbaka! Har varit borta från bloggandet i två veckor, har haft galet mycket att göra. Dels har det varit mycket på jobbet och dels har vi flyttat. För att ta det enklaste först – jobbet. Det går ju upp och ner när det gäller arbetsbördan, för tillfället är det supermycket att göra. Jag har vikarierat, haft flera EVK, antimobbningsmöten med elever, samtal med elever och föräldrar. Dessutom har hela expeditionslokalen varit mögelskadad, nu sanerad. Jag har suttit först i personaldatasalen och sedan i en avställd fritidslokal – Kojan. Där har jag känt mig totalt isolerad. Från mitt ordinarie tjänsterum har jag haft utsikt över skolgården och haft kontinuerlig kontakt med eleverna. Nu hoppas jag snickarna ordnar expeditionskorridoren så snabbt som möjligt, så att jag snarast kommer tillbaka till min ordinarie plats. Något som är positivt är att jag under resten av terminen kommer att undervisa två lektioner i veckan i en fyra.

Men flytten – oh my god! Vi har bott i ett radhus i Farsta i tio år, jag, min fru och våra tre barn. Och vi har samlat på oss grejer! Nu har vi flyttat till en villa i Älvsjö. Packning, rensning, städning, flyttning, montering och transport till tippen. Detta har tagit tid och ork. Men också har jag fått en tankeställare. Ungarna har extremt mycket grejer och vid packning har vi hittat en del trasiga och som vi tyckte onödiga leksaker – men fick vi rensa ut och slänga? Icke sa Nicke, allt ska sparas. Och vi pratar om många flyttkartonger.  Våra kompisar som hjälpte oss att flytta klagade på att vi inte bara hade mycket prylar, utan även tunga möbler. Och precis som våra ungar, vi har för mycket – så är det bara.

Men om man stannar upp för en sekund. Vad ger detta uttryck för? Masskonsumtion! Jag har varit hemma hos familjer där barnen knappt har några leksaker alls och där det är enkelt möblerat, medan vi har ett liv i överflöd. Vi tycker att vi har en bra inställning till att tänka på andra, dela med sig och inte samla på onödiga prylar. Tydligen inte, för livets nödtorft har blivit ganska stort. Vårt medelklass – i-landsproblem – har blivit en börda för oss. Inte så mycket att vi har grejer som ungarna samlar på sig, utan av ideologiska skäl. För vad ska vi med allt till?

Det är nyttigt att flytta, får en att tänka till och värdera vad som är viktigt och inte viktigt. Att vi trivs i det nya huset, att ungarna trivs och det fungerar bra att komma till skolan är sådant som jag behöver värdera högt. Prylbiten får jag jobba på, ska nog lägga ut en del grejer för försäljning på Blocket och även göra en ”hemlig sortering” av de yngsta barnens saker. Sedan måste vi givetvis tänka oss för både en och två gånger när vi köper ”nyttoprylar”.

Vi lever i ett masskonsumtionssamhälle och översköljs hela tiden av reklam och erbjudanden att köpa nödvändigheter. Ungarna är uppvuxna i ett informationssamhälle och får hela tiden veta hur de ska se ut och vilka saker de ska ha för att bli framgångsrika. Och jag som curlingförälder köper det till dem. Jag bidrar till masskonsumtion. Jag bidrar till att ungarna ska köpa. Det är jag som har betalat alla de trasiga och icke-nyttiga prylar som de inte vill slänga. Så mycket för mina ideal. Vilka signaler ger det till kidsen?

Uppstramning!

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste yrke!

h1

Leif Elinder svarar

02 oktober 2010

Torsdagen 30/9 skrev jag ett blogginlägg om skolläkaren Josef Milerad i Haninge som vill diagnosticera elever mer. Idag (2/9) kom en replik på brännpunkt i Svenska Dagbladet. Barnläkaren Leif Elinder efterlyser bättre kunskaper om ADHD. Mitt blogginlägg handlade om hur skolan bemöter eleven pedagogiskt och vilken människosyn man har gentemot ”jobbiga ungar” och att tänka människan som i första hand en sociokulturell varelse och inte en biologisk varelse.

Jag kan verkligen inte påstå att jag är någon expert på vilka metoder man använder vid utredningar. Jag har satt mig in i WISC-test en del och hur dyslexi utreds. Jag har också en viss kännedom om hur man utreder ADHD, men det som Leif Elinder skriver är både förvånande och gör mig förbannad.

Leif Elinder skriver: ”Diagnosen adhd ställs med ledning av en amerikansk diagnosmanual: dsm. Manualen listar ett antal vardagsföreteelser. Barnet kan vid läkarundersökningen uppträda helt normalt och ändå få diagnosen. Diagnostiken – enligt dsm – innefattar ingen undersökning av barnet. Det bygger helt på uppgifter lämnade av andra personer. Förskarna är snabba med att försäkra att det inte är förseelserna i sig utan symptomens intensitet som är det betydelsefulla. Men gränsdragningen är godtycklig. Inget psykologtest, språktest eller undersökningsfynd vid kroppsundersökningar kan bekräfta diagnosen. Inget oberoende laboratorietest eller hjärnundersökning kan verifiera den. I slutändan är det läkaren som ställer diagnosen på basis av de muntliga upplysningar omgivningen (vanligen en förälder och en lärare) förmedlat”.

Klart att ungarna får diagnosen adhd. Klart att föräldrar som inte klarar av  att uppfostra sina ungar som är fulla av energi inte vill se sitt eget ansvar, utan vid erbjudandet av ett quick-fix tar emot detta. Klart att lärare som inte kan hantera ”stökiga elever” försöker hitta fel på dem. För man har inga verktyg att hantera detta pedagogiskt. Eller kunskap om hur man ska bemöta ungar som har mer energi än andra. Det är inte enkelt att uppfostra barn, det vet alla som själva har barn. Kraven på dagens föräldrar är tufft, man ska vara med över allt och vara framgångsrik. Är man ensamstående är det ännu tuffare. Är man ung eller saknar nätverk är det ännu tuffare. Saknar man utbildning eller bildning är det hur tufft som helst. Vem som helst skulle inte orka under de omständigheterna.

Jag har inte träffat en enda förälder som inte månar om sina barn och då har jag träffat många föräldrar. Jag har pratat med föräldrar som är missbrukare, som har kommit till skolan narkotikapåverkade, som är ensamstående, som försöker att få tid och ork att räcka till, som inte har verktyg att möta problem deras barn har. Men inte en enda – inte en enda har inte velat kämpa för sitt barn. Alla har velat att de ska gå bra för deras barn. Men på riktigt – vill föräldrarna att deras barn ska ha en sjukdom?

Det är skrämmande att diagnoseringen av adhd är så godtycklig. Jag håller verkligen med Leif Elinder att detta område borde utforskas mer och tydligare kriterier för diagnos måste tas fram. Hela rättssäkerheten för barn och ungdomar står på spel, ska deras liv stå och falla med vem de har som förälder eller vem de har som lärare. Skolan behöver också bli mycket bättre på att bemöta dessa ungdomar. Oavsett vad man tror om diagnoser så finns det många barn som både har koncentrationssvårigheter och överenergi. Detta måste vi lösa pedagogiskt. Vi behöver hitta metoder för att få dessa unga människor att lära sig med lust, hjälpa dem till koncentration och få dem att lägga all sin energi på skolarbetet – för då blir det mycket kunskap. Goda exempel måste spridas, vi behöver bygga upp en bank över sådant som funkar, lärare som vittnar om hur man löst problematiska situationer. Och vi kan inte förlita som på den pedagogiska forskningen. Vi i skolan behöver göra detta tillsammans! Vi som jobbar i verksamheten.

Elever med koncentrationssvårigheter och överenergi blir ofta kallade som jobbiga och får ofta mycket skäll. Det är lätt att förstå att stressade lärare agerar på detta sätt, har jag själv gjort. Men vi kan aldrig låta Josef Milerads linje vinna, för då förlorar vi kampen om pedagogiken och lägger oss i armarna på läkarkåren biologiska sätt att se på människan.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhället viktigaste arbete! Mycket mer viktigt än läkaryrket!