h1

Leif Elinder svarar

02 oktober 2010

Torsdagen 30/9 skrev jag ett blogginlägg om skolläkaren Josef Milerad i Haninge som vill diagnosticera elever mer. Idag (2/9) kom en replik på brännpunkt i Svenska Dagbladet. Barnläkaren Leif Elinder efterlyser bättre kunskaper om ADHD. Mitt blogginlägg handlade om hur skolan bemöter eleven pedagogiskt och vilken människosyn man har gentemot ”jobbiga ungar” och att tänka människan som i första hand en sociokulturell varelse och inte en biologisk varelse.

Jag kan verkligen inte påstå att jag är någon expert på vilka metoder man använder vid utredningar. Jag har satt mig in i WISC-test en del och hur dyslexi utreds. Jag har också en viss kännedom om hur man utreder ADHD, men det som Leif Elinder skriver är både förvånande och gör mig förbannad.

Leif Elinder skriver: ”Diagnosen adhd ställs med ledning av en amerikansk diagnosmanual: dsm. Manualen listar ett antal vardagsföreteelser. Barnet kan vid läkarundersökningen uppträda helt normalt och ändå få diagnosen. Diagnostiken – enligt dsm – innefattar ingen undersökning av barnet. Det bygger helt på uppgifter lämnade av andra personer. Förskarna är snabba med att försäkra att det inte är förseelserna i sig utan symptomens intensitet som är det betydelsefulla. Men gränsdragningen är godtycklig. Inget psykologtest, språktest eller undersökningsfynd vid kroppsundersökningar kan bekräfta diagnosen. Inget oberoende laboratorietest eller hjärnundersökning kan verifiera den. I slutändan är det läkaren som ställer diagnosen på basis av de muntliga upplysningar omgivningen (vanligen en förälder och en lärare) förmedlat”.

Klart att ungarna får diagnosen adhd. Klart att föräldrar som inte klarar av  att uppfostra sina ungar som är fulla av energi inte vill se sitt eget ansvar, utan vid erbjudandet av ett quick-fix tar emot detta. Klart att lärare som inte kan hantera ”stökiga elever” försöker hitta fel på dem. För man har inga verktyg att hantera detta pedagogiskt. Eller kunskap om hur man ska bemöta ungar som har mer energi än andra. Det är inte enkelt att uppfostra barn, det vet alla som själva har barn. Kraven på dagens föräldrar är tufft, man ska vara med över allt och vara framgångsrik. Är man ensamstående är det ännu tuffare. Är man ung eller saknar nätverk är det ännu tuffare. Saknar man utbildning eller bildning är det hur tufft som helst. Vem som helst skulle inte orka under de omständigheterna.

Jag har inte träffat en enda förälder som inte månar om sina barn och då har jag träffat många föräldrar. Jag har pratat med föräldrar som är missbrukare, som har kommit till skolan narkotikapåverkade, som är ensamstående, som försöker att få tid och ork att räcka till, som inte har verktyg att möta problem deras barn har. Men inte en enda – inte en enda har inte velat kämpa för sitt barn. Alla har velat att de ska gå bra för deras barn. Men på riktigt – vill föräldrarna att deras barn ska ha en sjukdom?

Det är skrämmande att diagnoseringen av adhd är så godtycklig. Jag håller verkligen med Leif Elinder att detta område borde utforskas mer och tydligare kriterier för diagnos måste tas fram. Hela rättssäkerheten för barn och ungdomar står på spel, ska deras liv stå och falla med vem de har som förälder eller vem de har som lärare. Skolan behöver också bli mycket bättre på att bemöta dessa ungdomar. Oavsett vad man tror om diagnoser så finns det många barn som både har koncentrationssvårigheter och överenergi. Detta måste vi lösa pedagogiskt. Vi behöver hitta metoder för att få dessa unga människor att lära sig med lust, hjälpa dem till koncentration och få dem att lägga all sin energi på skolarbetet – för då blir det mycket kunskap. Goda exempel måste spridas, vi behöver bygga upp en bank över sådant som funkar, lärare som vittnar om hur man löst problematiska situationer. Och vi kan inte förlita som på den pedagogiska forskningen. Vi i skolan behöver göra detta tillsammans! Vi som jobbar i verksamheten.

Elever med koncentrationssvårigheter och överenergi blir ofta kallade som jobbiga och får ofta mycket skäll. Det är lätt att förstå att stressade lärare agerar på detta sätt, har jag själv gjort. Men vi kan aldrig låta Josef Milerads linje vinna, för då förlorar vi kampen om pedagogiken och lägger oss i armarna på läkarkåren biologiska sätt att se på människan.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhället viktigaste arbete! Mycket mer viktigt än läkaryrket!

Annonser

57 kommentarer

  1. Elinder vilseleder.

    Diagnosen ställs efter ett långt och ingående arbete där psykologer testar både arbetsminne och kognitiv förmåga hos barnet, där man, det har han rätt i, frågar ut både barn och omgivning, och läkare väger och mäter, testar blodtryck, reflexer och många andra aspekter.

    Det som bekymrar mig mycket i debatten är synvinkeln – man pratar om föräldrarnas perspektiv i det hela, om lärarnas perspektiv, om samhällets perspektiv.

    Men barnet själv då? Vi pratar om en människa, inte en hamster, en människa som kommer att växa upp och bli vuxen och leva sitt vuxna liv med allt vad det innebär av krav och villkor och stress.

    Många människor jag möter får sina diagnoser först i vuxen ålder, och de vittnar, samtliga utan undantag, om den lättnad diagnosen inneburit för dem. Plötsligt har en enorm skuldbörda lyfts från deras axlar, en börda som ofta börjat byggas i mycket unga år.

    Varför kunde inte jag – alla andra kunde ju.

    Samma fråga, om och om igen. En omgivnings goda intentioner har skapat ett stigma många gånger större än det en diagnos skulle inneburit. En individ har gått i tjugo, trettio år och känt sig sämre än andra, skämts för sina tillkortakommanden, dolt dem bakom en fasad av leenden, kriminalitet eller aggressivitet. Låtsats kunna det alla andra kan, väl medveten om att detta är omgivningens förväntningar och uppfyller man inte dessa är man en sämre människa.

    När så utredningen äntligen är klar, när alla inblandade, psykologer, läkare, arbetsterapeuter, socionomer har lämnat sina utlåtanden är den första reaktionen ofta euforisk lättnad:

    ‘Jag har inte försökt för lite, jag är inte lat, slarvig, korkad, dum, elak etc, jag har bara ADHD!’

    Skulle vi kunna försöka få med elevens perspektiv i debatten också, tro?


  2. Hej, Johan!

    Det som Leif Elinder skriver, måste ju bara vara nåt som han eller någon hittat på. Kan ju aldrig tänka mig att det skulle kunna gå till på detta viset. OM denna diagnosframställan skulle vara sann, skulle man kunna jämföra den med spanska inkvisitionen eller häxprocesserna mellan 1400- och 1600-talet. Dom saknade också vetenskaplig grund.

    ”Kunskap är makt” 😉


    • All diagnostik vad gäller psykiska sjukdomar använder olika ”manualer” som grund och den mest använda här är den som ges ut av APA (American Psychiatric Association) och heter DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorder). För närvarande är det den 4e revisionen som är den aktuella DSM-IV, och den femte skall komma under året. Förutom dessa manualer används andra ”verktyg” som används beroende på vilken typ av sjukdom det rör sig om. Jag försäkrar dig att detta har överhuvudtaget inga likheter med medeltidens häxprocesser.
      Lars Melin
      Dr.Med.Sci.
      Schweiz


      • Jag måste säga Lars att jag är ganska skeptisk till det. Kanske fungerar det bra i Schweiz, men mina erfarenheter från Sverige liknar mest häxprocess måste jag säga.


  3. […] barnläkaren Leif Elinders replik till Josef Milerad i SvD och Johan Kants båda inlägg (länk 1, länk 2); det är ingen lätt fråga med självklara svar det […]


  4. Allt detta som du skriver om måste det pratasmycket mer om i skolan. Det måste finnas fler forum där vi diskuterar och stöttar varandra. På min skola har vi börjat med dilemma-seminarium, detta skulle kunna vara ett ämne för det. Jag tror att om man känner att man har fler från skolan med sig i ryggen när man klver in i klassrummet, som stöttar en i mötet med sk stökiga elever så känner man sig stärkt. Framförallt om man har en stark och bra ledning också. Men vi talar sällan om detta och många saknar goda förebilder, vi måste lära av varandra mer, annars så väljer många att lyssna på sådana där läkare som Josef.


  5. Morrica!
    Jag har personligen vid flera tillfällen varit med om att elever blivit diagnosticerade med enkla test och utlåtande från lärare och förälder. Jag har personligen varit med om att elever blivit utredda med WISC-test, utan att detta test har passat för eleven (invandrare=språkbrister). Jag gratulerar dig att du har varit med om att djuplodande och uttömmande tester och psykologutlåtanden har pågått i flera år. Men jag tror inte att det är legio.
    De barn som blir utredda, diagnosticerade och sjukdomsstämplade – hur blir deras självkänsla och identitet? Jag tror att de kommer att bli minst lika kränkta som de människor som du tar upp.


    • Sjukdomsstämplade, skriver du, och jag undrar vad det är du menar med det uttrycket?


    • Johan, det är helt korrekt att det är förödande om föräldrar och lärare börjar att ”diagnostisera” ADHD m.m. Att göra det på ett korrekt sätt samt att medicinera och att övrigt behandla tar år av erfarenhet att bemästra. Jämför det med att föräldrar och lärare själva börjar diagnostisera och behandla olika infektions sjukdomar hos barnen.

      Problemet uppstår när man använder begreppet ADHD etc som något abstrakt och använder det på alla elever som på ett eller annat sätt inte fungerar i en vanlig klass och skola. Man måste förstå att diagnosen ADHD beskriver ett reellt funktionshinder som har en genetisk orsak och där neurohormonet Dopamin finns i lägre koncentration, framförallt i hjärnans frontal lob, vilket gör att nervimpulserna i denna del av hjärnan fungerar på ett något annorlunda sätt än hos en ”normal” person.

      Du undrar hur självkänsla och identitet påverkar de barn som blir utredda och diagnostiserade. Nästan 100% av alla barn och ungdomar med en odiagnostiserad och obehandlad ADHD, ADD, Aspergers Syndrom, Tourettes syndrom, OCD etc har en självkänsla som är totalt i botten pga år av mobbing och utanförskap i de skolor dom gått i. Genom rätt behandling, skolmiljö och pedagogik så har dom en chans att fungera och att få ett hopp om en dräglig framtid med utbildning och arbete som alla andra medborgare. Det som behövs för att hjälpa dessa elever och familjer är en samverkan mellan läkare, lärare och socialarbetare med en ordentlig utbildning och kunskap inom området.
      Lars Melin,
      Dr.Med.Sci
      Schweiz


      • Lars,
        Det du beskriver är helt korrekt och jag håller med dig om det. Dessvärre fungerar det inte på det sättet här i Sverige. Sen kan man också fråga sig vad det beror på att man har en brist på ämnen i kroppen, t.ex. dopamin. Är det på grund av en medfödd brist/neurologisk åkomma eller beror det på den miljö man befinner sig i. Inte vet jag, men alltför ofta tar man inte hänsyn till att barn/elever ligger bor i en kaosartad miljö. Det kan ju påverka om ett barn lever med våld och missbruk dagligen, kan det inte vara så att en ökad produktion av adrenalin? På grund av att man är rädd jämt.


      • Johan, att man har brist på vissa hormoner kan bero på flera saker men dina gener sätter gränserna för hur andra faktorer som du beskriver påverkar din kropp och psyke. Det du återkommer med i flera av dina inlägg är att ofta så diagnostiseras personer felaktigt eller inte alls. Det som är absolut viktigast är att korrekta diagnoser ställs och rätt behandling sätts in för dom som verkligen har ADHD, och utesluter dom som av andra orsaker uppvisar liknande beteenden. I annat fall så är risken stor att man förvärrar situationen för många både med och utan ADHD. Det finns en fara i att i alla lägen ifrågasätta ADHD som en realitet för i så fall kommer vi aldrig att kunna ge den hjälp och det stöd till elever som av olika orsaker behöver det, oavsett om det rör sig om ADHD eller enbart har psykosociala orsaker. /Lasse


      • Lasse,
        Du och jag verkar ha samma inställning i denna fråga. Bra! Håller med dig i det du skriver, både i detta inlägg och de andra kommentarer du lämnat.


  6. Och du Raffe – din liknelse är inte helt fel. Det är rena rama high chaparal när det gäller vissa företeelser i samhället. Detta är en godtycklig fråga.


  7. […] Johan Kant har kommenterat två artiklar i SvD här och här. […]


  8. Hej igen, Johan!

    Du behöver inte redigera mitt uttryck ”Kunnskap är mackt”. Det är MENAT som en ironi. Citatet blir ju så enormt roligt , när man stavar det så kapitalt fel, haha. Har det även som ”favoritcitat” på FB. Inte många som slår mig på fingrarna i rättstavning på svenska eller engelska. 😉


  9. Jag ser en otroligt olycklig koppling mellan resurstillförsel och diagnoser. Extra resurser, kvalitativ ökning borde göras utifrån den pedagogiska utmaningen och inte bara utifrån en enda elev. Den ska inte vara beroende av läkarutlåtande.


  10. Morrica
    När du får en diagnos är det per definition fel på dig, en biologisk defekt. Du är stämplad med en sjukdom. För en del kanske detta kommer som en lättnad, men jag tror inte så många tänker på konsekvenserna. Vad då fel på mig? Sen vet både du och jag att samhället och skolan inte är anpassad för alla människor, det finns många som inte passar in. Det tar inte samhället hänsyn till, i alla fall inte så mycket. Skolan borde ta hänsyn till detta betydligt mer. Men det värsta är att dina rättigheter begränsas som medmänniska när du får en diagnos, t.ex. är det svårt att teckna pensionsförsäkring. Du riskerar att bli andra klassens medborgare. Och du kan aldrig bli av med diagnosen.

    När jag hade börjat på Lärarhögskolan i Stockholm sa min pappa en dag till mig. Nu vet jag vad det var för fel på dig när du var liten, du hade MBD. Fel? Jag blev uppfostrad av min pappa enligt den fria uppfostran och levde rövare. Men det var mig det var fel på – jag kan säga dig att jag blev förbannad och riktigt glad över att jag inte blev utredd, så att jag en gång för alla hade fått en diagnos att jag hade en sjukdom som heter MBD.

    Enligt


    • Gäller detta alla diagnoser, menar du? Befinner sig diabetiker i riskzonen för att sorteras som andra klassens medborgare? Hur är det med epileptiker? Ryggmärgsskadade? Bipolär sjukdom?

      Vilken värdegrund ligger till grund för detta sorterande av diagnoser i socialt acceptabla och socialt oacceptabla?


  11. Det är trist att sortera människor och det är ett tråkigt samhälle som inte ser alla människor som unika individer. Du vet lika väl som jag att den som har biplär sjukdom kommer ha svårare att få en anställning i samhället, inte för att de kanske är sämre, utan för att många arbetsgivare inte anställer människor som är sjuka. Så illa är det vill jag påstå.

    Den värdegrund som finns i samhället är inte att alla människor är lika mycket värda, man säger det, visst – men är det så? Nixum pixum! Utanförskapet i samhället är stort, både för de som har ett handikapp eller en sjukdom, till de som är långtidsarbetslösa och för den skull invandrare också. Värdegrund – ett fint ord som det är si och så med i samhället.

    Det är just det jag menar, människor som har en sjukdom eller ett handikapp blir lätt andra klassens medborgare – inte för att de vill det eller på grund av deras förmåga, utan för att samhället har så mycket fördomar och behandlar människor därefter. Då anser jag inte att skolan ska bidra med att på lösa grunder utreda barn till höger och vänster. Skolan ska istället stärka barns möjlighet att ta kontroll över sina liv, hjälpa dessa ungar att förhålla sig till de brister man har och stärka de starka sidor man har.

    Detta måste skolan bli mycket bättre på!


    • Och vad är en diagnos, om inte just ett verktyg för att öka personens möjlighet att ta kontroll över sitt liv, hjälpa personer att förhålla sig till de brister man har och stärka de starka sidor man har?


  12. Ja om diagnosen är riktig och om det sker något resultat av diagnosen. Som det är i skolan idag får inte eleverna den hjälp de behöver vid en diagnos, varken av lärarinsatser eller materiella hjäpmedel. Det kanske är så där du jobbar, men jag har personligen sett många brister och bristande kompetens.

    De elever som blir godtyckligt utredda, på lösa grunder, de får inte hjälp och blir stämplade. Jag kan direkt i huvudet, utan att titta på gamla klasslistor, räkna upp 8 stycken elever, med olika diagnoser som har varit helt feldiagnosticerade. Den värsta är en flicka som blev utredd för att hon var särskolig – helt fel diagnos och hon kände sig helt kränkt och kommer att vara kränkt i själen resten av sitt liv. Jag hjälpte henne ta kontroll över sitt liv och idag går hon sista åren på ett vanligt nationellt gymnasieprogram. Med goda resultat. I utredningen konstaterade man att hon hade en IQ på 69 och var lätt utvecklingsstörd. Helt åt helvete!


    • Diagnosen och skolans och omgivningens förhållningssätt till diagnosen är väl två väldigt olika saker, är det inte? Att skolan eller kommunen inte avsätter resurser betyder inte att diagnosen är ett användbart verktyg, det betyder bara att skolan eller kommunen väljer att låta verktyget ligga oanvänt i verktygslådan.

      Att en del elever blir godtyckligt utredda innebär inte heller att alla utredningar är godtyckliga. Jag funderar över formuleringen utredda elever – innebär det att vi pratar om en pedagogisk utredning som lett till en diagnos, snarare än en medicinsk, eller innebär det bara att du benämner dem elever eftersom det är den relationen du haft till dem?


  13. Huvudpoängen i min blogg är att komma ifrån biologiskt tänkande och se eleverna i ett sociokulturellt perspektiv. Poängen är att inte på lösa grunder utreda elever till höger och vänster. Detta har jag sett alldeles för mycket av. Detta är det viktigaste.

    Pedagogiska utredningar eller kartläggningar gör skolan mycket och det är bra. Det behövs för att vi ska kunna jobba med eleverna på bästa pedagogiska sätt. Jag glädjer mig åter igen att du har träffat så många professionella och bra utredningar, som jobbar djuplodande och framåtsyftande för elevernas bästa. Jag är inte ironisk!

    Dessvärre har jag sett den godtyckliga biologiska biten av utredningar, där man inte tar hänsyn till sociokulturella aspekter. Sorry Morrica, men du kan inte övertyga mig att alla har det så bra som du har. Kolla Uppdrag granskning om utredningar, de finns även utanför Haninge.


    • Jag beklagar att jag uttrycker mig så illa att jag så kapitalt lyckats vilseleda dig – jag har överhuvudtaget inte nämnt något om ‘hur jag har det’, jag har hela tiden strävat efter att prata generellt och helt ärligt, jag vet varken vad som gett dig det intryck av ‘hur jag har det’ som du gång efter gång refererar till eller hur du fått för dig att jag försöker övertyga någon om att ‘alla har det’ på ett eller annat vis.

      Att vifta undan sociokulturella aspekter av elevers verklighet som oviktiga är lika dumt som att vifta undan biologiska. Att det ena är viktigt utesluter inte att det andra är viktigt. Att man däremot ibland väljer att fokusera på en aspekt i diskussionen är en annan sak, och innebär självklart inte att man låtsas att den andra aspekten inte finns.

      Varför är det viktigt att INTE utreda elever? Jag förstår det faktiskt inte. Syftet med utredandet är ju inte att diagnosticera, utan just att reda ut en trasslig situation, är det inte?


  14. Morrica!
    Leif Einder gick tillsammans med Eva Kärfve till domstol mot Christopher Gillberg, för att få honom att verifiera sin forskning. Gillberg blev dömd. Det låter väldigt otroligt att Elinder skulle fara med osanning eller vilseleda. Leif Elinder har varit i denna debatt i över 10 år och han vet vad han pratar om.

    Läs igen vad Elinder skriver: ”Diagnosen adhd ställs med ledning av en amerikansk diagnosmanual: dsm. Manualen listar ett antal vardagsförseelser. Barnet kan vid läkarundersökningen uppträda helt normalt och ändå få diagnosen”.

    ”gränsdragningen är godtycklig. Inget psykologtest, språktest eller undersökningsfynd vid kroppsundersökningar kan bekräfta diagnosen. Inget oberoende laboratorietest eller hjärnundersökning kan verifiera den.
    I slutändan är det läkaren som ställer diagnosen på basis av de muntliga upplysningar omgivningen (vanligen en förälder och en lärare) förmedlat.

    Ett första steg för en bättre resursanvändning vore att Socialstyrelsens tillsätter en strikt ojävig och från läkemedelsindustrin helt oberoende expertgrupp med uppdrag att sammanställa ett nytt kunskapsdokument om adhd”.

    Morrica! Elinder vill ha en oberoende utredning! Ha tydliga kriterier.

    Vad har du för problem med detta?


    • Jag vet vem Elinder är, och känner till hans inställning. Det jag har kommenterade på var inte hans önskan om en oberoende utredning av aktuellt forskningsläge, även om jag stillsamt hoppas att han faktiskt skulle acceptera det resultat en sådan kom fram till även om det inte blir som han önskar, utan hans vilseledande beskrivning av hur en fullständigt ADHD-utredning går till.

      Det går inte att klyva ett barn i två delar, den sociokulturella aspekten finns och är lika betydelsefull som den biologiska. Biologiska faktorer som i ett sociokulturellt sammanhang blir rent förödande kan gå fullständigt obemärkta i ett annat, och omvänt.


  15. En kommentar till Morrica!

    Du beskriver dina erfarenheter av utredning som om de vore bra. Klart man kan utreda om man pröva pedagogiska åtgärder först och gör pedagogiska kartläggningar. Men min erfarenhet är att utredningar kring adhd, dyslexi och begåvning är mycket dåliga. Haninge och inte minst Jordbro har varit utredningens mecka. Därför menar jag att dina erfarenheter är bra, men inte mina – simple as that!

    Mina erfarenheter säger mig inte att utredningarna är till för att utreda trassliga situationer, utan just för att diagnosticera. Trist men tyvärr min verklighet.


  16. Morrica
    Det låter på dig som om du vet mer om hur en adhd-utredning går till än Leif Elinder?

    Varför anklagar du honom för vilseledande beskrivning, när han tydligt beskriver hur det går till enligt dsm? Vad är felet?

    När han beskriver det jag citerar i texten ovan – vad är det han ljuger om?


    • Johan, det är skillnad på att ljuga och att vilseleda. Elinders beskrivning i artikeln får det att låta som om utredningen sker utan att barnet överhuvudtaget undersöks. Formuleringar som ”Inget psykologtest, språktest eller undersökningsfynd vid kroppsundersökningar kan bekräfta diagnosen. Inget oberoende laboratorietest eller hjärnundersökning kan verifiera den” antyder att dylika test överhuvudtaget inte görs. Jag har aldrig varit i Haninge, och jag är väl medveten om hur stora skillnaderna är i rutiner mellan olika landsting, men medan Elinders formuleringar låter antyda att sådana test inte är en del av utredningen är min erfarenhet den motsatta – tester görs, men inte för att bekräfta diagnosen, utan för att undersöka om det kan ligga andra orsaker bakom symptomen.


  17. Morrica!

    Bra att man gör tester av olika slag. Enligt mina erfarenheter och tydligen Elinders görs det inte sådana tester i den utsträckning som borde göras. Jag har själv suttit med vid dyslexiutredningar och begåvningsutredningar många gånger och ifrågasatt deras tester och faktiskt har både logopeder och psykologer blivit svarslösa eller svävande i svaren när jag ifrågasatt de slutsatser de dragit av abstrakta och generella tester. Jag har blivit vansinnig många gånger och faktiskt skrikit åt dessa personer, på grund av den kränkning som skett gentemot mina elever. Jag kan bli så in i helvete jävla arg när tester görs på detta sätt.

    Sen håller jag med dig att det ska göras grundliga undersökningar, både brett och djupt när det gäller barn som man har försökt allt med. Men glöm inte bort i detta sammanhang att det finns lärare som är väldigt dåliga på att möta dessa ungar, som inte har den pedagogiska skickligheten att stimulera och hjälpa dessa barn. Lärare som helt enkelt är dåliga!


    • Oh ja, det finns lärare som är usla och klart olämpliga för sina jobb, och det är ett gigantiskt problem i svensk skola. Men en helt annan diskussion.

      Vet du, jag kan förstå att de blev svarslösa om du skrek åt dem. Det skulle nog de flesta ha blivit.

      Kan det vara så att de tester du suttit med på varit en del i en undersökning, och att de som utfört dem inte varit den person som ställde diagnosen? De tester som framstår som abstrakta och generella kan ha ett stort värde i ett sammanhang, inte som helhet som en del i ett pussel.


  18. Nej, i de fall jag har varit med har jag tittat på samtliga tester och resultaten, slutsatserna av dem. Jag har inte skrikit åt utredarna i första skedet, heller inte varje gång. Utan det är när det gått upp för mig att de inte kan svara på mina frågor som har varit relevanta i förhållande till testet. När jag har bett dem att berätta hur de har dragit de slutsatser som de gjort och ställt följdfrågor – relevanta till testen och de inte kunnat svara.

    I samtliga fall där jag haft elever som varit utredda har mina elever fått godkända betyg och klarat sig bra och på mina lektioner har elevernas svårigheter varit bortblåsta. Jag pratar om adhd, add, dyslexi, aspberger och begåvningsutredning. Utredningarna är samtliga gjorda på låg och mellanstadiet och jag har fått ägna mig åt att reparera dessa elever, bygga upp deras självförtroende och fokusera på kunskap. Det har gått om jag haft dem i fyra år, men jag tycker synd om de elever som hade katastroflärare på högstadiet och lämnade skolan utan betyg och utan möjlighet att komma in på gymnasiet. Det är dessa elever som blir framtida fängelsekunder. Inte på grund av att de inte fick en utredning utan på grund av att skolan inte kunde lösa deras problem pedagogiskt.


    • Du drar långtgående slutsatser om elevernas framtid. På högstadiet har de ju sällan haft bara en lärare, utan en grupp ämneslärare – har samtliga dessa verkligen varit sådana katastrofer?

      Det låter också fullständigt mirakulöst att elevernas alla svårigheter varit som bortblåsta under just dina lektioner, så fantastiskt! Tänk om det varit alla elever förunnat!

      Att skolan inte löst sina pedagogiska uppgifter har knappast med diagnosen att göra – jag tvivlar på att den gjort varken till eller från om skolan inte kunnat fullgöra sitt uppdrag, eller hävdar du att den gjort saken värre? Om så är fallet vore det innerligt intressant att få veta hur du menar att det gått till?


  19. Jag pratar om 9 års erfarenhet som SO-lärare på Jordbromalmsskolan, en skola med många elever som i princip inte kunde någonting när de började på skolan. INGENTING! De kunde inte läsa, kunde inte väderstrecken, visste inte vad demokrati var. Att några av dessa elever hade diagnos med sig vet jag inte vad det berodde på. Men att de var lugna och fina och intresserade på mina lektioner är ett faktum. Kanske beror på att jag var riktigt engagerad lärare och ofta spelade teater när jag undervisade.

    Jag kan bara gå i god för mina elever, alltså de jag var klassföreståndare för. Dessa jobbade jag hårt för och var det någon lärare i andra ämnen som inte var tydlig med vad de skulle kunna eller behandlade eleverna dåligt, tog jag ett snack med eleven ifråga tillsammans med kollegan. Givetvis blev jag inte populär hos alla kollegor, men desto mer hos eleverna och deras föräldrar. Men jag ställde höga krav och förväntningar på elever och föräldrar, så jag var ganska jobbig mot dem också. Men när de kunde, lärde sig och fick det hela att funka – ack så bra.

    När det gäller framtiden så har jag också sett hur det kan gå, det är faktiskt inte att dra långtgående slutsatser. Jag har sett elever från Jordbromalmsskolan vara med i Werewolf Legion, ägna sig åt bankrån, bilstölder, personrån, misshandel. Var det de skötsamma eleverna som fick hjälp i skolan? Icke! Dessa elever var de elever som inte fick lära sig det de behövde lära sig i skolan – diagnos eller inte. Dessa elever blev svikna av skolan. Och ja Morrica – jag har sett dem och jag har träffat dem och jag har pratat med dem och jag vet vem ledaren är. Men han var inte min elev!


    • Vilken fantastisk historia, Johan, jag är säker på att dina elever minns dig med värme.

      En liten detalj skulle jag vilja förtydliga bara – du framhåller hur eleverna var lugna och fina och intresserade på dina lektioner. Det är en vanlig uppfattning att elever med neuropsykiatriska diagnoser alltid är vilda och utagerande. Att det är en förenkling vet du självklart redan, men kanske inte alla dina läsare.


  20. Morrica!
    Du har vid flera tillfällen under åren visat på dina kommentarer att du förstår lärarjobbets komplexitet. Så även i detta fallet.

    Ja, nästan alla elever minns mig med värme och jag minns dem med glädje. Det där med intresserade och framåt på mina lektioner har varit att vinna över eleverna, något som i början av min karriär kanske tog några månader, men numera sker nästa omedelbart ett intresse. I Jordbro hade jag ryckte och när jag går in och vickar på Vikingaskolan har jag yngre barn och använder mina lärarknep och min pedagogik.

    Elever har olika problem och det handlar inte bara om att få dem lugna och fina, utan även aktiva och delaktiga. Det gäller att hela tiden svepa över klassen, se att alla är med och bjuda in alla till samtal. Det gäller att ligga på en abstrakt nivå och när man ser på elevernas ögon att de inte är med längre, ner i konkretion med ett exempel. Likt en vig apa klättra på abstraktionsstegen upp och ner. Detta kan inte alla lärare.


    • Nej, tyvärr är det ju så. För att kunna hantera abstraktionsstegen, som du kallar den (strålande uttryck!) krävs att man är grundligt kunnig i sitt ämne. Är man inte det blir man fast på en nivå, och tämligen tråkig.


  21. Sant Morrica!


  22. God kväll Johan!
    Du skriver
    ”Och vi kan inte förlita oss på den pedagogiska forskningen. Vi i skolan behöver göra detta tillsammans! Vi som jobbar i verksamheten”

    Jag håller helt med dig i det du skriver. Det är ju i mitt läraruppdrag jag möter dessa elever med olika behov.Det är i mitt läraruppdrag jag vill/kan/önskar att jag (utan) diagnoser ändå bemöter ALLA mina elever på samma sätt, tillsammans med kunniga ”godögda” kollegor.


  23. Roligt att du har den inställningen Pippi, för mig är det den enda rätta. Sen finns det ungar som man behöver gå vidare med, men det är i undantagsfall och ofta brukar detta upptäckas redan på BVC.

    Jag har sagt det förut och säger det igen, kanske är det dags för lärare att ta ansvar för forskningen och börja dokumentera vad man gör och rapporterna det, koppla det till forskningsmetodik. Tomas Kroksmark är inne på den linjen, men dessvärre är han en del av det nätverk som har varit med och förstört svensk skola: Ekholm – Scherp – Kroksmark – Andersson – Wretman – Carlgren. Och nu Jönsson och Lundahl.


  24. Till alla som läser ordväxlingen på detta blogginlägg. Man kan få en känsla att jag är en überlärare som förskönar och tror att jag är så jävla bra. Speciellt om man har mycket jante i sig är det lätt att tänka att ”vem tror den där Johan att han är”.

    Vill bara förtydliga att jag är en mycket bra lärare, men att det är hårt arbete och mycket engagemang och kunskap bakom framgångarna. Inget magiskt eller medfött. Hårt och målmedvetet arbete!

    Att bygga upp förtroende hos eleverna, att få alla att tro att de kan och återkoppla mycket till eleverna. Sakta men säkert går det bättre och bättre och när eleverna har gått ett år på Jordbromalmsskolan är de läsande, har studieteknik, älskar SO, tycker lektionerna är roliga och resultaten kommer. Inte alltid så att resultaten innebär att de når målen, men tids nog gör nästan alla det.

    Mitt manus till min bok är klar och tids nog kommer boken ut. Där redogör jag för hur jag jobbar och vilken syn jag har på elever och kunskap.


  25. DSM IV är den manual/bok som man har som utgångspunkt när man ska diagnostisera psykiska sjukdomar i Sverige och många andra länder. Den boken specar en sjukdom samt ett antal symptom/beteende som sjukdomen ska uppvisa, sen kommer en definition av hur många av kriterierna som måste uppfyllas. Det kan låta väldigt stolpigt men så ser det ut. Förstås är ju problemet att obsvera/bedöma symtomen. Där olika psykologer kan komma fram till olika resultat på samma individ. Inom vissa psykiska sjukdomar har man olika tester som utgår från kriterierna och själva testa ska då hjälpa till att göra själva bedömningen. Detta är ett mycket svårt område och man får nog räkna med att ett antal blir diagnostiserade som inte har diagnosen och några får inte en diagnos som borde ha det.


  26. Jag tror du är fel ute Johan när du säger att på något sätt att lärare ska ta hand om forskningen om pedagogik. Det som att säga att läkarna ska ta hand forskningen inom medicin. Visst har både läkare och lärare massa insikter om hur det förhåller sig. Men det är upp till forskningen att vara i klassrummet, intervjua lärare osv… De höga krav som finns på t.ex. lärare verkar det ju helt otänkbart att jag även ska forska på mina elever. Men jag kanske har missuppfattat dig. Däremot kanske det ska finnas ett bättre samarbete mellan forskare och skolor så forskarna lättare kan samla in material.


  27. När det kommer till om man ska sätta diagnoser eller inte är en mycket svårt område. Man måste ställa sig många svåra frågor som för vem sätter man diagnosen, samhället, skolan, föräldrarna och eller eleven? Vad är målet med diagnosen? Är det individens nytta eller Samhällets nytta? Sjukt svåra frågor, där olika svar kommer ge olika svar till om man borde diagnostisera. Om vi nu väljer och göra det så får man ju kallt räkna med en hel del negativa effekter av det, som att folk får diagnoser som inte ”stämmer” eller att individer som får en diagnos upplever det som negativt osv…


  28. Edmund! Givetvis menar jag inte att lärarna ska sköta forskningen, men jag menar att man mycket mer ska evidensbasera forskningen, alltså forskare tillsammans med lärare, så att det som kommer fram ur forskningen verkligen har bäring i klassrummet. Och inte som idag, den pedagogiska världen sitter på sina institutioner, långt ifrån verkligheten.

    När det gäller diagnoser är det svårt som du säger. En del barn måste ha en diagnos för att bli medicinerade eller behandlade. Det jag vänder mig emot är att skolan så många gånger väljer att leta fel på barnen istället för att titta på sin egen verksamhet.

    Johan


  29. Min känsla av det lilla elevmaterial jag har att det har skett en drastiskt ökning av diagnoser, men om antalet har ökat reellt är jag tveksam till.

    sorry, johan kan du inte förklara vad du menar med evidensbaserat, menar du att forskaren är på plats i klassrummet då?


  30. Nej det menar jag inte. Jag menar att forskare ska ställa frågor och hypoteser och ska ut i klassrummen och prövas om de funkar. Det mest praktiska är i samarbete med en eller flera lärare, kanske ett arbetslag. På så sätt blir forskningen direkt knuten till klassrummet och man kan även rikta frågorna kring spörsmål som skolan är intresserad eller i behov av att få utrett.


  31. Tyvärr är ju de symptom som indikerar ADHD oftast vanliga beteenden hos barn. Vilket innebär att vilken unge som helst kan få en diagnos. Varför sådan diagnoshysteri nu för tiden? Orsaken är antagligen pengar. Tänk dig själv vilken kassako stökiga barn är för de som säljer läkemedlet…


  32. Hej JM!
    Håller med dig fullständigt, det handlar ofta om barn som saknar ramar och gränser i livet och då menar jag inte primärt i skolan. Jag har erfarenheter av ungar som har haft totalt gränslös uppväxt, från tidig ålder – beror det på gener eller miljö? Svårt att veta med trubbiga instrument som de som används vid utredning av ADHD.

    Tyvärr är det så att det finns två orsaker till att utreda barn. Den ena är en tro på att man ska få mer pengar, vilket man inte alls alltid får. Kommunen ger inte alls pengar till alla, snarare är det så att det är fler barn som inte får extrapengar och dessutom finns det barn som inte har en diagnos som behöver extraresurser. Den andra orsaken är att man har ett biologiskt tänkande kring barn, vilket innebär att lärare kan slå ifrån sig – det är inte mitt ansvar att barnet misslyckas, jag har gjort allt jag kan – det är ju en biologisk defekt. Alltså inte pedagogiskt ansvarstagande. Detta skulle ingen säga rakt ut, men jag har personligen hört många antydningar i ord och i handling har jag sett det tydligt hur många gånger som helst.

    Tråkigt och tragiskt. Om du vill läsa mer kring barn av särskilt behov, läs mitt inlägg om Sara som blev felaktigt placerad i särskolan: https://johankant.wordpress.com/2011/02/02/felaktigt-placerad-i-sarskolan-del-1/


  33. Till Leif Elinder:
    Det är märkligt att en person som Leif Elinder, som ju är en välutbildad person, fortsätter att argumentera som han gjorde tillsammans med EWA kÄRFVE för tio år sedan. Sedan dess har mycket hänt, framförallt inom molekylär genetik, där det är helt klart att personer med ADHD skiljer i ett antal gener jämfört med ”normala” barn. I nästan alla fall är det gener för Dopamin metabolismen som har identifierats. Att diagnosen enbart bygger på läkarens godtycke är ju också en märklig kommentar. För det första: om man skall diagnostisera ADHD på ett korrekt sätt så utför man andra mindre subjektiva test som tex TOVA testet som mäter graden av ouppmärksamhet och fokusering. För det andra; om man hävdar att diagnosen enbart sker genom ett godtyckligt tolkande av tex DSM-IV och därmed bör betvivlas, så måste vi ju förkasta grunden för all psykiatrisk diagnostik eftersom DSM-IV , och ett par till liknande ”manualer”, ligger till grund för och andvänds över hela världen vid diagnostisering av psykiska sjukdomar.

    Svälj stoltheten och den oseriösa debatt som du och Ewa Kärfve förde i början av 2000-talet. Att fortsätta i samma stil gör att du till slut har förlorat all din trovärdighet både som läkare och privat person.
    Lars Melin
    Dr.Med.Sci.
    Schweiz


    • Lars,

      Läs rapporten från Statens beredning för medicinsk utvärderings (SBU):

      http://sbu.se/upload/psykiatrirapport_regeringen120111/Psykiatri_slutredovisning.pdf


      • Hej Johan, Tack för feedback och länk. Jag ska läsa den.
        Som information kan jag nämna att jag och min familj fick fly ifrån Sverige eftersom ingen kunde något och ingen förstod vad vår yngsta sons problem bestod av.. Det fanns ingen möjlighet att få honom till skolan efter 4e klass pga sin ADHD. Vi flydde till Schweiz (jag fick erbjudande att arbeta där) och väl där fick vi kontakt med en av dom främsta specialisterna inom området i Europa som diagnostiserade och började behandla vår son. För att göra en lång historia kort;:.vår son började att fungera ganska normalt och han och hans mamma flyttade senare upp till Sverige med honom där han började SNITZ skolan vid 13 år ålder, men gick på regelbundna kontroller hos hans läkare i Zurich. Han har nu gått ut Gymnasiet med VG och MVG i nästan alla ämnen och blev direkt anställd som elev assistent på skolan. Utan duktiga läkare och rätt diagnos, medicinering och SNITZ skolan hade han inte klarat sig.
        Både jag, min fru och vår mellanson har blivit diagnostiserade med olika typer och grader av Neuropsykiatriska Funktionshinder.

        Lika viktigt som det är att få en rätt diagnos och behandling, lika viktigt är det att utesluta att så är fallet eftersom ”symptomen” är liknande som för en person med en jobbig hemsituation eller som har ett trauma av att tex en familjemedlem avlidit. En sådan person behöver en helt annan typ av hjälp.

        Vad jag sett i Sverige är tyvärr att många läkare inte kan diagnostisera och medicinera på rätt sätt utan när man konstaterat ett funktionshinder så nöjer man sig med detta utan att fortsätta att utreda ev komorbiditet.. Om man enbart medicinerar med centralstimulantia ex Concerta och patienten förutom ADHD även har Aspergers Syndrom eller OCD så förvärrar man situationen. Här behöver man kunskap och erfarenhet vad gäller både diagnostik och medicinering eftersom dom mediciner som erfordras är till viss del antagonister.

        Vad gäller vetenskapliga studier av främst ADHD så finns det en oerhörd mängd vad gäller dom flesta aspekter av ADHD och Neuropsykiatriska Funktionshinder, främst från USA och Australien. Ibland verkar det som det inte nått fram till det vetenskapliga etablissementet i Sverige
        /Lasse M


      • Lasse,
        Tack för ditt bidrag till debatten, jag håller med dig fullständigt. Det jag har vänt mig mot är den systematiska och nästan fabriksliknande diagnosticering på lösa grunder och därefter medicinering. Jag har varit med om fler fall där medicinen inte hjälpt ett dugg än tvärt om. Du belyser något viktigt. Härligt att höra att det gott bra med din familj.


  34. Hej Johan,
    Skönt att höra att vi är ense, för det finns så mycket okunskap överallt i samhället vilket i många fall är förödande. Genom denna okunskap kan man förvärra situationen både för personer både med och utan ADHD.
    Nu ger jag mig för ikväll, men jag fortsätter gärna debatten senare.
    Lasse M


    • God Natt!


  35. […] I media: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, VOF, Röda Rummet, Journalisten, Johan Kant1, 2, Ragnevi, Läs även andra bloggares åsikter om Tourettes, ADHD, ADD, Asperger, DAMP, […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s