Archive for november, 2010

h1

Storforum Skola

25 november 2010

I måndags (22/11) gick Storforum skola på SVT. Ett antal personer; politiker, lärare, fackföreträdare och forskare diskuterade skolan under 1,5 timme. Mycket intressanta och bra diskussioner. Programmet kan du se på SVT-play.

Frågan man diskuterade var hur skolan mår och hur man ska komma till rätta med att svenska elever presterar allt sämre resultat. Diskussionen tog upp både historiska- och framtidsperspektiv. Jag tycker att det var intressant att höra Eva-Lis Sirén, ordförande för Lärarförbundet, säga att det är viktigt med tidig uppföljning. Detta uttalande hade hon absolut inte tagit i sin mun för fem år sedan. Men jag tycker det är bra, att lärarfacken börjar ställa krav och höja sin röst. En annan fråga som diskuterades var lärarlönerna som samtliga tyckte borde höjas betydligt, dels för att lärare ska känna att de gör ett bra jobb och dels för att locka de bästa studenterna till att söka lärarutbildningen. Här vill jag höja ett varningens finger. Kvaliteten på lärarutbildningen är usel och den kommer antagligen inte bli bättre för att toppstudenter söker dit. Här måste någon myndighet granska och ligga nära. Hot och verkställande att dra in tillståndet för examination måste vara en realitet. Höjd lärarlön kommer heller inte att göra dåliga lärare bättre. Bara för att en lärare som är trött i själen får 10 000 kronor mer i månaden blir denne inte en bra lärare! Däremot tycker jag att lärare som får elever att nå goda resultat och hög måluppfyllelse ska få riktigt bra betalt. Läraryrket som är samhällets viktigaste jobb ska vara välavlönat – så är det bara.

Två fenomen som har haft stor negativ inverkan på skolan och gjort så att resultaten sjunkit togs inte ens upp. Det första är Skolverkets systematiska obstruerande mot att reformen Lpo 94 infördes. Mats Ekholm, professor i pedagogik, såg som Skolverkets generaldirektör till att motarbeta mål- och resultatstyrningen. Resultatet av hans arbete blev att Skolverket lades ner och nya Skolverket uppstod med en ny generaldirektör: Per Thullberg. Mats Ekholm blev chef för Myndigheten för skolutveckling, men fick efter ett år sluta. Trots intentionerna att få en nystart för Skolverket, behöll tjänstemännen initiativet och har systematiskt motverkat införandet av tydliga mål, tydlig bedömning och betygssättning och mål- och resultatstyrning. Senaste katastrofala exemplet på tjänstemannaväldet är hur de nya kursplanerna har blivit väldigt otydliga, vilket fått Per Thullberg att avgå. Han kunde helt enkelt inte rå på sina tjänstemän. Lägg ner Skolverket och låt uppdraget att ta hand om skolan gå över till Skolinspektionen, eller varför inte Riksrevisionen.

Det andra som inte tas upp på Storforum är hur Lärarutbildning och pedagogisk forskning systematiskt har jobbat emot all form av uppföljning, betygssättning och mål- och resultatuppföljning. Man har polariserat mellan det som upplevs som gott/bra och det som upplevs som dåligt. Betyg är dåligt, trots att riksdagen beslutat att eleverna i Sverige ska ha betyg. Pedagogiska forskningen, speciellt den som är knuten till lärarutbildningen, har ideologiserat lärarutbildningen och pedagogiken. Nyexaminerade lärare ska tycka på ett visst sätt och ha vissa kunskaper, vilket har inneburit att många inte har varit tillräckligt rustade för att möta verkligheten i klassrummet. Lägg ner lärarutbildningen och starta upp på nytt. Låt några som inte tidigare varit inblandade i lärarutbildningen få i uppdrag att utforma en utbildning värd namnet. Men går uppdraget till dem som jobbat, t.ex. på Lärarhögsskolan i Stockholm är de så ideologiserade att det aldrig kommer att bli bra.

Två viktiga aspekter som inte togs upp, men som har varit avgörande för att dra ner skolan och läraryrket status på en alltför låg nivå. En annan, kanske inte avgörande faktor, är införandet av IUP (individuell utvecklingsplan). IUP har gjort att lärare får väldigt mycket administration, tid som tas från undervisning, tid som tas från eleverna, tid som lärarna skulle kunna utnyttja bättre.

Dags att stärka lärarnas status och roll. Men även dags att ställa krav på lärare om att eleverna ska uppnå de mål som staten har satt upp i kursplanen. Alla elever! Någon i Storforums panel tyckte att lärare var värda en månadslön på 50 000. Det tycker jag också, men då ska det också synas i elevernas resultat!

För läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

h1

Kunskapsseminarium med flum

23 november 2010

Jag har varit på kunskapsdagen 2010 anordnat av SKIP (Skolans Kunskapsinnehåll i Praktiken), Stockholms Universitet och sista gången jag gick dit. Anledningen till att jag anmälde mig och deltog i detta seminarium var att jag ville veta vad reformmotståndarna sa. Deltog och deltog, jag var där. Redan innan hade jag bestämt mig för att hålla tyst, inte bli upprörd och bara lyssna. Read the rest of this entry ?

h1

Lärarlegitimation eller inte?

21 november 2010

I Dagens Nyheter (DN) torsdagen 18 november skriver ekonomen Jonas Vlachos ett debattinlägg om regeringens förslag om lärarlegitimation. Vlachos är kritisk till förslaget, även om han menar att intentionerna varit goda. Jag tycker att det är bra att andra forskare och yrkesgrupper än pedagoger ”lägger sig i” den svenska skoldebatten, för det berör hela samhället. Alla människor har förhållande till skolan. Dessutom har den pedagogiska forskningen och lärarutbildningen gång på gång visat sig odugliga på området. Istället för att driva skolan framåt och forska på hur skolan ska bli bättre och vad som är fel, eller på framgångsrika skolor, håller man krampaktigt fast vid ideologiska ställningstagande, t.ex. motstånd mot betyg och att skolan främst ska syssla med social verksamhet.

Jonas Vlachos artikel tar inte upp den enskilt avgörande frågan för att höja läraryrkets status och kunna jämföra yrket med läkare och jurister, nämligen bedömning. Jag kan bara dra slutsatsen att Vlachos är okunnig och inte känner till skolans komplexa värld tillräckligt mycket. Det finns inom skolan ett resultatansvar för varje enskild individ, det kallas mål att uppnå. Det är sant att läraryrket är kollektivt i den bemärkelsen att lärare undervisar i grupp och att skolan har ansvar för alla elever, men varje lärare gör enskilda bedömningar om hur långt eleverna har nått i sin kunskapsutveckling. Denna bedömning börjar redan i årskurs 1 och genom hela grundskolan.

Lärare gör  bedömningar hur det går för eleverna enskilt, när de lär sig läsa i årskurs 1, hur de lär sig de fyra räknesätten, hur bra de kan prata och skriva engelska och så vidare. Kursplanen talar om hur långt eleverna ska ha nått i de olika ämnena i årskurs 3, 5 och 9. Enskilt! Nationella prov stämmer av elevernas kunskaper i årskurs 3, 5 och 9, även om de nationella proven många gånger är dåliga. Men, i alla dessa aspekter gör lärare bedömningar i förhållande till lärarens tysta kunskap – ”så här långt bedömer jag att eleven ska ha nått i läsning i årskurs 1”, i förhållande till kursplanens mål att uppnå, i förhållande till de nationella proven. I årskurs 9 gör lärare bedömningar i förhållande till betygskriterierna för godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd. Detta är en av de viktigaste aspekterna i läraryrket och detta tar inte ens Jonas Vlachos upp.

Läraryrkets status gick ner i och med det relativa betygets införande på 60-talet. Innan dess låg lärares status högt, lönen låg i paritet med eller högre än ingenjörers, juristers, ekonomers och läkares löner. I och med att inga professionella bedömningar gjordes, utan att betygssystemet var relativt och handlade om att sortera, sjönk läraren status som en sten. Fokus flyttades från kunskap till omsorg. Läraryrkets kärna var inte längre att förmedla kunskaper utan att var kompis med elever. Årtionden av flum och brist på professionella kunskapsbedömningar har fått läraryrket att hamna i bottenträsket när det gäller akademiska yrken. Som grädde på moset har den pedagogiska forskningen och skolmyndigheter (Skolverket och Myndigheten för skolutveckling) systematiskt motarbetat tydlighet, betygssättning, bedömningsfrågor och införa en läroplan som är antagen i riksdagen.

Bertil Rolf, professor i teoretisk filosofi påpekar i en artikel i Skolvärlden i juni 1994 att det är en yrkeskår som är professionell – inte enskilda yrkesutövare och att tre villkor ska vara uppfyllda;

  • Yrkeskåren gör bedömningar som har stor betydelse för individens framtid,
  • Yrkeskårens bedömningar kan överklagas,
  • Överklaganden granskas av andra yrkesutövare.

Utifrån detta mönster kan läkare, jurister och ytterligare några yrkeskårer sägas vara professionella. En läkare gör bedömningar (diagnoser) som har stor betydelse för individens framtid. Skulle undersökande läkare vara osäker, rådfrågar han en kollega. En patient kan anmäla den läkare som gjort en felaktig bedömning. Om patienten anmäler en läkare så granskas läkaren av andra läkare. På läkarkongresser handlar hälften av seminarierna om bedömningsfrågor.

Lärarnas Riksförbund drivit frågan om lärarlegitimation, vilket jag tycker är bra. Det finns ingen annan yrkesgrupp i samhället som är viktigare än lärare och då menar jag verkligen ingen. Lärare gör skillnad, lärare får unga människor att växa och lärare bekräftar alla elever. Lärare individualiserar, trots att läraryrket är kollektivt som Jonas Vlachos påpekar i sin artikel. Kollektivt i den bemärkelsen att lärare jobbar i lärarlag, tar ansvar för varandras elever, undervisar grupper. Men bedömningarna görs individuellt!

Det finns givetvis dåliga lärare som inte klarar uppdraget, som är trötta och borde göra något annat och i värsta fall kränker elever. Dessa personer borde få en möjlighet att göra något annat, alltså att kommunerna borde hjälpa dessa lärare att hitta annan sysselsättning. Men med en bra lärarlegitimation kommer på sikt läraryrket att bli allt mer professionellt. Viktigt dock att kriterierna i en lärarlegitimation är tydliga, samt att ansvarsbiten är lika tydlig. Och att ansvariga för lärarlegitimationen genomför sitt uppdrag på största allvar. Annars riskerar lärarlegitimationen bli lika verkningslöst som relativa betygssystemet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

h1

Lärare gör skillnad

19 november 2010

Här kommer ett klipp som jag tycker är både bra och talar om vad läraryrket till stora delar handlar om.

h1

Ung och bortskämd

17 november 2010

De senaste veckornas snackis är SVT:s nya dokusåpa Ung och bortskämd. Serien handlar om ett gäng ungdomar som aldrig har lyft ett handtag i hela sitt liv, utan har haft föräldrar som hela tiden servar dem. Föräldrarna städar, lagar mat, skjutsar, låter ungarna köpa grejer hej vilt – utan att behöva göra någonting. Vi pratar här om något som brukar kallas curlingföräldrar, men jag skulle vilja säga supercurlingföräldrar. Det vill säga föräldrar som sopar undan framför sina barn, så att de kan glida fram i livet med minsta motstånd. Ungdomarna placeras tillsammans i ett hus och ska tillsammans sköta hushållet, med allt från matlagning till städning. Något som de givetvis är helt obekanta med. Detta program har vållat mycket snack, både att ungarna är bortskämda och föräldrarna är puckade.

Men egentligen är det inte ungdomarna det primärt är fel på, det är föräldrarna som är problemet. Programmet har helt fel fokus, det borde egentligen vara föräldrarna som skulle föräras en dokusåpa, för det är de som har skapat dessa ungdomar i och med sitt förhållningssätt till sina barn. Varför agerar föräldrarna på detta sätt? Som jag ser det, handlar det om att föräldrarna har ett behov att känna sig behövda. Man knyter upp sina barn så nära till sig att man skapar ett symbiosförhållande. Detta är innebär att föräldrarna förhindrar den naturliga process där barn frigör sig från föräldrarna.

Ta pappan med Mercan, som städar, hämtar, lämnar och låter dottern handla fritt på hans konto. Han utövar makt mot sin dotter genom att skapa ett beroendeförhållande som hon kommer att ha svårt att bryta. Pappan binder upp dottern. Vad händer när hon träffar en kille? Pappan kommer med alla tänkbara medel motarbeta detta förhållande. Detta handlar egentligen om ett förtryck från föräldrarnas sida, ett maktmissbruk.

Det mest sjuka i serien är att samma föräldrar som har misslyckats med att få självständiga ungar, får stå för regin i programmet, när det gäller att bestämma vilken av ungdomarna som ska lämna huset på grund av att de är mest odugliga. Snacka om övergrepp! Inte nog med att föräldrarna har misslyckats med sin uppfostran, de ska dessutom nervärdera sina egna barns prestationer, trycka ner dem ännu mer i skorna och verkligen säga: ”Du är oduglig”. Fast det egentligen är föräldrarna som är odugliga. Snacka om maktövergrepp på sina egna barn.

Fy fan!

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste arbete!

h1

Politikens dunkla sidor

15 november 2010

Mona Sahlin meddelade i förrgår att hon avgår som partiledare för Socialdemokraterna. När hon valdes, efter att Göran Persson avslutat sitt partiledarskap, var hon inte det populäraste och mest önskade valet. Flera andra fick frågan av valberedningen, men tackade nej. Mona Sahlin var den enda som ”ställde upp”. Och vad mycket skit hon fick. Nästan omedelbart fokuserade media på hur oönskad hon var och vilka fel hon gjorde. Spaltmeter av negativ publicitet, år ut och år in. Inom partiet diskuterades det också huruvida Mona Sahlin var ”rätt” partiledare.

Men vilka andra socialdemokrater gick ut i media och försvarade Mona Sahlin när hon var som mest ansatt? Vilka andra politiker gick emot den hetsjakt på Sahlin som skett? Vilka andra har över huvudtaget ställt sig upp och sagt stopp? Ingen har gjort det. Den mediala cirkusen har bara fått pågå år ut och år in. Alla de sossar  som ifrågasatte Mona Sahlin – varför ställde de själva inte upp som partiledare? Alla dessa ”gubbar” som inte tycker att en kvinna kan leda Sveriges största parti (har varit det i alla fall) – var någonstans var ni? Mona Sahlin ställde upp för Socialdemokratiska partiet och jobbade häcken av sig, inte minst under valrörelsen, men hon får nu bära hundhuvud för valresultatet.

Igår uppmärksammades det i media att Peter Olevik Dunder, folkpartist i Haninge, hade gjort en ”dundertabbe”. Namn två på vallistan, Sepide Erfani blev inte tilldelad någon tung förtroendepost, trots att 7 olika poster skulle fördelas. Anledningen var att Erfani uppträder osvenskt. Olevik Dunder medger att Erfani inte fått någon post, men kan inte ange skäl till detta. Ordförande för Folkpartiet i Haninge, Mikael Trolin är upprörd över det inträffade och tänker gå vidare med ärendet.

Kommer ungdomar att strömma till de politiska partierna när de ser hur det går till inom politiken? Kommer ungdomar tycka att det är värt att kämpa för något man tror på, när det finns risk för att man blir utmobbad? Kommer ungdomar med invandrarbakgrund känna sig välkomna till politiken? Kommer segregationen brytas?

Jag tycker att det som skett Mona Sahlin är ren mobbning och jag beundrar henne för att ha stått ut så länge. Det är dåligt att tunga socialdemorkatiska politiker, gamla som unga, inte har gått ut i debatten och försvarat Mona Sahlin. Stått upp för Sahlin, stått upp för ett enat parti. Alldeles för mycket ”jag-orkar-inte-bry-mig-mentalitet” har fått råda. En grundläggande fråga inom det Socialdemokratiska partiet är solidaritet. Men var har solidariteten med Mona Sahlin varit?

Jag anser också att det är närmast pinsamt hur Peter Olevik Dunder har agerat. Dessutom ”pissar” han på valresultatet när inte låter Sepide Erfani få ett förtroendeuppdrag. Förhoppningsvis gör Mikael Trolin slag i saken och utreder Olevik Dunders agerande.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

h1

Polarisering mellan motivation och bedömning

14 november 2010

I dagens DN (14/11) finns det en insändare från en lärare som vill att lärare ska slippa bedömning och betygsättning. Denne lärare menar att läraren ska vara elevernas vänner och att det genom fantasi och lek som skolan ska fungera. Han menar att bedömning och betyg sätter käppar i hjulen för denna skolvärld, för den motivation som finns hos eleverna.

Vänta nu ett tag, jag känner igen det här. Ja, just det! Nu kommer jag ihåg, det är ju det sociala experiment som pågick under 70- och 80-talet där läraren skulle vara kompis med eleverna och där skolan var en social verksamhet som över huvudtaget inte sysslade med kunskap. Relativt betyg som sorterade eleverna och inte hade en kunskapsstandard som dagens betygssystem. Javisst ja – det gick åt helvete! Utbildningsminister Jan Björklund pratar om flumskola, ett begrepp som jag anser herr Utbildningsminister använder förträffligt. Men så retar det också en och annan forskare, inte minst Hans-Åke Scherp blir vansinnig då och då på Björklund. För Scherp har samma inställning som läraren som skickat in insändaren. Kanske har denna lärare fått inspiration av Hans-Åke Scherp, när han åker land och rike runt och sprider sitt budskap. Bland annat har Scherp menat att Haninge kommun inte sysslar med motivation, utan hotivation. Anledning: Vi följer upp resultat!

Men på en punkt har insändaren rätt, det är viktigt med motivation och lust att lära. Det är klart att det finns många elever som saknar motivation i skolan, faktiskt ganska långt ner i åldrarna. Vad beror det på och hur kommer man till rätta med det? Alla som har någon kontakt med barn vet att de är intresserade av att lära sig, kanske inte alltid det som skolan vill att de ska lära sig. Läsningen på detta problem kallas pedagogik. Det är lärarens arbete att få eleverna intresserade. Just nu jobbar jag som tillfälligt insatt NO-lärare 2,5 timme i veckan i en 4:a. Vi håller på med teknik – hur svårt kan det vara? Inte alls, finns det något som är roligt så är det teknik i alla dess former och hela klassen är engagerad i att ställa frågor, diskutera och anteckna de vi kommer fram till. Men vad gör jag då? Jag planerar, tar fram exempel ur elevernas erfarenhetsvärld. Jag leder undervisningen. Jag är samtalsledare och fördelar ordet. Jag håller ordning på klassen, så att det finns en god inlärningsmiljö. Jag skriver upp det viktigaste på tavlan, eleverna får anteckna. Men framför allt, jag berättar historier om teknik och förklarar så att eleverna förstår – ALLA ELEVER! Inte 75% av klassen, utan alla elever. Jag ger eleverna tydliga kravnivåer. Jag ger eleverna skriftliga prov. Jag göra bedömningar av elevernas resultat i förhållande till i förväg uppställda kravnivåer. Jag ger eleverna tydlig återkoppling, både skriftlig individuell och muntlig kollektiv. Jag bedömer och har katederundervisning. Eleverna trivs, är glada och visar tydligt upp motivation och lust att lära. Det finns ingen polarisering mellan motivation och betyg, eller bedömning. Det finns bara dålig pedagogik.

Hemska tanke att Johan kör katederundervisning, stackars elever. Men det handlar om att hitta en pedagogik som fungerar bra för eleverna och för läraren. För det är i samspelet mellan läraren, eleven och eleven som det händer grejer. För det viktigaste är att varje elev känner att han eller hon växer, lär sig kunskaper som gör att senare skolgång fungerar och att det är roligt att lära sig. Det är lärarens jobb att få lektionerna roliga och givande, det är det som vi är till för. Och det är inte alltid lätt, men vi måste utmana elevernas tänkande och deras erfarenheter, få dem att bli intresserade och använda hela vårt register för att uppnå detta. Det går inte att gå på lektion och skjuta från höften, kanske går en eller ett par gånger, men inte som arbetsmetod. Hårt lärararbete, goda kunskaper, god planering och kärlek till sitt jobb och till eleverna är nycklar. Bygga relationer och vara en vuxen eleverna kan lita på, alltså även en vuxen som sätter gränser och är en auktoritet. Inte en vuxen som är elevernas bästa vänner som insändaren förordar.

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste arbete!