I Dagens Nyheter (DN) torsdagen 18 november skriver ekonomen Jonas Vlachos ett debattinlägg om regeringens förslag om lärarlegitimation. Vlachos är kritisk till förslaget, även om han menar att intentionerna varit goda. Jag tycker att det är bra att andra forskare och yrkesgrupper än pedagoger ”lägger sig i” den svenska skoldebatten, för det berör hela samhället. Alla människor har förhållande till skolan. Dessutom har den pedagogiska forskningen och lärarutbildningen gång på gång visat sig odugliga på området. Istället för att driva skolan framåt och forska på hur skolan ska bli bättre och vad som är fel, eller på framgångsrika skolor, håller man krampaktigt fast vid ideologiska ställningstagande, t.ex. motstånd mot betyg och att skolan främst ska syssla med social verksamhet.
Jonas Vlachos artikel tar inte upp den enskilt avgörande frågan för att höja läraryrkets status och kunna jämföra yrket med läkare och jurister, nämligen bedömning. Jag kan bara dra slutsatsen att Vlachos är okunnig och inte känner till skolans komplexa värld tillräckligt mycket. Det finns inom skolan ett resultatansvar för varje enskild individ, det kallas mål att uppnå. Det är sant att läraryrket är kollektivt i den bemärkelsen att lärare undervisar i grupp och att skolan har ansvar för alla elever, men varje lärare gör enskilda bedömningar om hur långt eleverna har nått i sin kunskapsutveckling. Denna bedömning börjar redan i årskurs 1 och genom hela grundskolan.
Lärare gör bedömningar hur det går för eleverna enskilt, när de lär sig läsa i årskurs 1, hur de lär sig de fyra räknesätten, hur bra de kan prata och skriva engelska och så vidare. Kursplanen talar om hur långt eleverna ska ha nått i de olika ämnena i årskurs 3, 5 och 9. Enskilt! Nationella prov stämmer av elevernas kunskaper i årskurs 3, 5 och 9, även om de nationella proven många gånger är dåliga. Men, i alla dessa aspekter gör lärare bedömningar i förhållande till lärarens tysta kunskap – ”så här långt bedömer jag att eleven ska ha nått i läsning i årskurs 1”, i förhållande till kursplanens mål att uppnå, i förhållande till de nationella proven. I årskurs 9 gör lärare bedömningar i förhållande till betygskriterierna för godkänd, väl godkänd och mycket väl godkänd. Detta är en av de viktigaste aspekterna i läraryrket och detta tar inte ens Jonas Vlachos upp.
Läraryrkets status gick ner i och med det relativa betygets införande på 60-talet. Innan dess låg lärares status högt, lönen låg i paritet med eller högre än ingenjörers, juristers, ekonomers och läkares löner. I och med att inga professionella bedömningar gjordes, utan att betygssystemet var relativt och handlade om att sortera, sjönk läraren status som en sten. Fokus flyttades från kunskap till omsorg. Läraryrkets kärna var inte längre att förmedla kunskaper utan att var kompis med elever. Årtionden av flum och brist på professionella kunskapsbedömningar har fått läraryrket att hamna i bottenträsket när det gäller akademiska yrken. Som grädde på moset har den pedagogiska forskningen och skolmyndigheter (Skolverket och Myndigheten för skolutveckling) systematiskt motarbetat tydlighet, betygssättning, bedömningsfrågor och införa en läroplan som är antagen i riksdagen.
Bertil Rolf, professor i teoretisk filosofi påpekar i en artikel i Skolvärlden i juni 1994 att det är en yrkeskår som är professionell – inte enskilda yrkesutövare och att tre villkor ska vara uppfyllda;
- Yrkeskåren gör bedömningar som har stor betydelse för individens framtid,
- Yrkeskårens bedömningar kan överklagas,
- Överklaganden granskas av andra yrkesutövare.
Utifrån detta mönster kan läkare, jurister och ytterligare några yrkeskårer sägas vara professionella. En läkare gör bedömningar (diagnoser) som har stor betydelse för individens framtid. Skulle undersökande läkare vara osäker, rådfrågar han en kollega. En patient kan anmäla den läkare som gjort en felaktig bedömning. Om patienten anmäler en läkare så granskas läkaren av andra läkare. På läkarkongresser handlar hälften av seminarierna om bedömningsfrågor.
Lärarnas Riksförbund drivit frågan om lärarlegitimation, vilket jag tycker är bra. Det finns ingen annan yrkesgrupp i samhället som är viktigare än lärare och då menar jag verkligen ingen. Lärare gör skillnad, lärare får unga människor att växa och lärare bekräftar alla elever. Lärare individualiserar, trots att läraryrket är kollektivt som Jonas Vlachos påpekar i sin artikel. Kollektivt i den bemärkelsen att lärare jobbar i lärarlag, tar ansvar för varandras elever, undervisar grupper. Men bedömningarna görs individuellt!
Det finns givetvis dåliga lärare som inte klarar uppdraget, som är trötta och borde göra något annat och i värsta fall kränker elever. Dessa personer borde få en möjlighet att göra något annat, alltså att kommunerna borde hjälpa dessa lärare att hitta annan sysselsättning. Men med en bra lärarlegitimation kommer på sikt läraryrket att bli allt mer professionellt. Viktigt dock att kriterierna i en lärarlegitimation är tydliga, samt att ansvarsbiten är lika tydlig. Och att ansvariga för lärarlegitimationen genomför sitt uppdrag på största allvar. Annars riskerar lärarlegitimationen bli lika verkningslöst som relativa betygssystemet.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!
Johan Kants blogg 
Bra inlägg i det här ämnet, konkret i en annars politiskt laddad debatt som ofta är inriktad på vad man vill åstadkomma med leg ist f hur man ska göra för att höja statusen
Du missar det viktiga i mitt inlägg (på denna punkt) genom att blanda samman bedömning och behandling. Medan bedömningen, dvs betyget läraren ger eleven, kan överklagas och göras om kan inte behandlingen, dvs den undervisning man fått, inte göras om. Den kan dock, i och med legitimationens införande, överklagas men det finns ingen extern bedömare som kommer att kunna avgöra om den utbildning du fick gjorde att du utvecklade dina förmågor så långt det gick. Det finns flera skäl till varför denna ”behandling” är omöjlig att bedöma externt och i efterhand och en är att man möter eleverna i grupp vilket påverkar förutsättningarna. Det finns många andra problem; man vet inte vilka ingångsvärden/förutsättning eleverna har och det finns ingen ”vetenskap och beprövad erfarenhet” som kommer att tala om hur man bör behandla elever med olika karaktär och förutsättningar. Alltså kommer det inte att finnas en konsensusbehandling att jämföra elevens behandling med.
En patient anmäler inte en läkare för felaktig bedömning utan för felaktig behandling. Möjligheten att överklaga betyg kräver inte en legitimation och det är anmärkningsvärt att en lärare jämställer betygssättning med undervisning. Min farhåga är att legitimationen kommer att få ännu mer tid att läggas på bedömning och uppföljning snarare än på undervisning. Ditt inlägg stärker denna farhåga.
Hej Jonas!
Förvånande, men trevligt att du svarar. Jag är inte van att forskare svarar på mina bloggtexter, heller inte att forskare och makthavare står för det de säger, gör eller har gjort.
Det finns flera exempel på patienter som anmäler läkare som gjort feldiagnoser, även om felbehandling är den vanligaste orsaken till anmälan. Lärares bedömningar ligger till grund för fortsatt pedagogiskt arbete. Det vill säga, när en lärare gör en bedömning utifrån i förväg uppställda och redovisade mål och vid examination ser att eleven inte uppnår målen får det konsekvenser för lärarens sätt att undervisa och vilken pedagogik som används. En pedagogik som innebär at eleverna inte lär sig kommer att dö ut, medan en pedagogik som innebär att eleverna lär sig det de ska kommer att segra. Med en lärarlegitimation kommer lärare få bekänna färg och de lärare som inte klarar av uppdraget kommer att bli synliggjorda. Idag finns det inget sådant system, utan dåliga lärare får fortsätta år ut och år in. Det är korrekt att det finns dåligt med forskning och beprövad erfarenhet när det gäller hur man ska behandla elever med olika kulturell och social bakgrund, som du skriver. Anledningen till det är att den pedagogiska forskningen för länge sen har sysslat med en slags metaforskning, som inte har någon anknytning till klassrummet. Dock finns det ingen anledning att inte införa lärarlegitimation för det, eftersom det ligger i allas intresse att lärarlegitimaitonen blir bra. Alltså forskning bör startas i anslutning till att legitimation införs. Det hoppas jag att regering, skolmyndigheter, pedagogiska forskare och framför allt lärarfacken ser till.
Johan
Jag försöker följa vad insatta personer skriver i dessa frågor eftersom det gör att jag kan lära mig både hur saker och ting fungerar och hur folk egentligen tänker.
Vad jag finner intressant är att du närmast verka likställa bedömning och uppföljning med pedagogiskt arbete. Min undran är var undervisningen finns i detta? Både Skolverket och IFAU har i stora översikter kommit att peka ut skolans förändrade arbetssätt som den stora orsaken bakom den fallande kunskapsnivån. I mina ögon betyder detta att övergången från ett fokus på undervisning till ett fokus på bedömning och uppföljning är olycklig. Däremot tror jag att lärarlegitimationen kommer att göra just detta och ditt inlägg stärker denna farhåga.
Sedan får vi inte glömma incitamentseffekterna. Om lärarna kommer att hållas till svars för hur väl målen infriats så ska man inte bluda för att målen tas fram i samarbete med läraren. Finns det ett säkrare sätt att hålla ryggen fri och garantera måluppfyllelse än att sänka ambitionsnivån i ursprungsläget?
Jonas!
Bedömning och uppföljning är en del av pedagogiskt arbete, en viktig del. En annan del är metodik, det som du kallar för behandling, det vill säga vilken typ av undervisning som läraren genomför. Olika metodik, t.ex. katederundervisning, fri forskning, PBL, beting och så vidare. Dessutom finns det en del som förespråkar olika lärstilar. En del av detta är mindre bra enligt mitt sätt att se på pedagogik.
Jag tror att det är viktigt att hålla fokus på uppföljning, för annars vet man inte var de resurser man har ska sättas in. Det blir då ett allmänt resursanvändande, utan riktat stöd. Det är också av största vikt att följa upp resultat för att se vilken metodik som funkar och inte funkar. Den metodik som inte gör att alla elever lär sig det de ska kunna är en dålig metodik och den metodik som får med sig alla elever är en bra metodik.
Jag tror att det är väldigt olyckligt att inte fokusera på uppföljning, för då blir det som skolan är idag, en massa metoder som bara får fortsätta användas år ut och år in, för man vet inte om eleverna lär sig något. Med andra ord, precis som det varit i skolan de senaste 20 åren.
Johan
Tänk så olika man kan se det. Enligt den forskning jag tagit del av (sammanfattad av Skolverket och IFAU) så är det just betoningen av lärarens roll som uppföljare och bedömare, snarare än undervisare, som ligger bakom elevernas resultat. Klart att uppföljning är en del av den pedagogiska verksamheten men varje minut som ägnas åt att skriva och följa upp IUP:er är en minut som inte ägnas åt undervisningsförberedelser och undervisning.
Eftersom elever och föräldrar kan dra den enskilda läraren inför Lärarnas ansvarsnämnd om de inte fått fullgod undervisning så skapas väldigt starka incitament att hålla ryggen fri genom utförlig dokumentation av den enskilda elevens förutsättningar, ambitioner och hur planeringen för denna elev ser ut. Detta gör i sig inte att eleven lär sig någonting och den tid som läggs på denna verksamhet hade kunnat ägnas åt att lära eleven en massa saker.
När jag läser din blogg ser jag att du verkligen inte är en anhängare av ”flumpedagogiken”. I mina ögon är dock fokuset på bedömning och uppföljning själva essensen av flumpedagogiken där lärarens roll inte är att förmedla kunskap utan att bedöma och följa upp elevens egen kunskapssökande.
Tack för en intressant diskussion.
Hej igen Jonas!
Jag tror att du missuppfattar en del. IUP är en administrativ börda som stjäl dyrbar lärartid från lärarnas udnervisningstid. IUP har inte varit bra för skola. Däremot menar jag att alla lärare måste hålla rätt på resultaten och hur eleverna ligger till. Detta ligger till grund för vidare pedagogiskt arbete.
Skolverket är tyvärr inte mycket att förlita sig på. Ibland kommer det bra grejer från Skolverket, men oftast kommer det strunt. Det är inte så som du beskriver att bedömning och uppföljning är essensen av flumpedagogik, snarare tvärt om. De flesta flumpedagoger är emot all form av bedömning och betyg och vill lägga fokus på lust att lära sig och socialt samspel. När en forskare säger att först måste eleverna lära sig sociala koder och samspela, för annars går det inte att bedriva undervisning – då vet man att det handlar om flumpedagogik. Två forskare som står för detta är Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm. Sen har vi också några som är förklädda betygsmotståndare och som har ”kidnappat” bedömningsbegreppet och åker runt i Sverige och föreläser om bedömningsfrågor på ett helt fel sätt. Bland annat följer man inte Skolverkets definition för mål att uppnå och mål att sträva mot, samt att man polariserar mellan formativ och summativ bedömning. Steve Wretman och Helena Morau är två av dessa forskare.
Sedan långt tillbaka har Skolverket och den pedagogiska forskningen ideologiserat skolan och bedömning, betyg och katederundervisning har varit ”bad guy”.
Fokus på kunskap, tydliga mål, goda ämneskunskaper hos läraren, bra undervisning, bra bedömning, tydlig återkoppling, kontinuerlig resultatuppföljning är alla bitar i en god pedagogik, som jag hoppas att skolan kan tillhandahålla i framtiden.
Tack själv för att engagerar dig i dessa viktiga frågor.
Johan
Wow en härlig diskussion, det blir alltid uppfriskande, när man får inblickar från andra håll och absolut att Vlachos tankar är värda att beakta. Vad är syftet med en legitimation? Handlar det om någon typ av överklagandemöjlighet så är jag också väldigt skeptisk. Jag är en förespråkare för att elever ska få utvidgade möjligheter att få en alternativ examination med ny bedömare men tror att juridiska processer för att hitta fel kan bli långa utan att komma fram till resultat.
Sen är det tungt hur seglivade myterna kring betyg har blivit. Skolverket själva håller numera låg profil i betygskritiken men det verkar inpräntat så alla tar det som självklara sanningar. Betygskritiken saknar ju egentligen all riktig vetenskaplig grund. Det betyder inte att jag förespråkar väldigt tidig betyg eller allt för stort fokus på betyg men det är sorgligt att behöva ta betygsdiskussionen i varenda viktig fråga.
”Fokus på kunskap, tydliga mål, goda ämneskunskaper hos läraren, bra undervisning, bra bedömning, tydlig återkoppling, kontinuerlig resultatuppföljning är alla bitar i en god pedagogik, som jag hoppas att skolan kan tillhandahålla i framtiden.”
Det är svårt att inte hålla med. Min farhåga är emellertid att legitimationen kommer att medför mer av IUP-liknande administration. Rättare sagt är jag tämligen övertygad om att det kommer att bli så.
Hej igen Jonas!
Jag hoppas att du har fel, för om det skulle bli så att legitimationen skulle få samma effekt som IUP vore det katastrof. IUP har bara inneburit administrativt arbete för lärare, utan att ge speciellt mycket.
Johan
Hej jag är yrkeslärare inom el tele och har utbildning för detta.
Har läst på er hemsida att yrkeslärare är undantagna från lärarlegitimation.
Vad betyder detta?
Hej Arne,
Det kan jag inte svara på, har inte de kunskaperna. Jag kan däremot spekulera. Kanske är det för att man inser att det kommer att bli svårt att få fram yrkeslärare på detta område om alla ska vara legitimerade. Eller också menar man att det inte är lika viktigt med yrkeslärares kompetens (vilket jag inte tror och inte hoppas – för ni är viktiga också, men det kanske sänder de signalerna). Kanske kan Skolverket svara på den frågan?