Archive for december, 2010

h1

Pedagogiskt nätverk del 3: Scherp 2

31 december 2010

Vad blev då resultatet av att Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp spred Problembaserat Lärande (PBL) och Problembaserad Skolutveckling (PBS) över hela landet i Skolverkets namn? Jag förutom att PBL blev en etablerad metod i skolsverige fick det också konsekvenser. Även om inte syftet från Scherps sida var att lärarna skulle släppa eleverna fria och söka sin kunskap blev resultatet detta. Hans-Åke Scherp har påtalat att läraren spelar en viktig roll när det gäller PBL, men så blev det inte.

Eleverna skulle söka egen kunskap, skolan skulle bygga på lusten att lära och det var elevens lust som skulle vara utgångspunkten. Inte det att läraren skulle intressera eleven för ämnet, så att eleven skulle bli nyfiken och i takt med att eleven lärde sig massa saker skulle ämnet bli roligare och roligare. Nej det handlar om att utgå från elevens nyfikenhet. Det känns nästan som man utgår ifrån små barns behov av lek. Och vad resulterade det i, jo att läraren skulle decimeras till handledare.

Alltså eleverna skulle söka kunskap och läraren skulle inte längre vara lärare utan handledare. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) jublade och hängde på. Här såg SKL sin chans att bromsa, kanske till och med sänka lärarnas löner. Och varför inte ta in outbildade lärare, för handledare kunde väl vem som helst vara? Kanske skulle varje skola bara ha ett visst antal lärare som var ansvariga för betygssättning och annat myndighetsutövande, så skulle resten av lärarna ersättas med handledare. En rejäl kostnadsbesparing för SKL:s medlemmar.

Problemet var att varken kommunerna, SKL och för den delen säkert Hans-Åke Scherp insåg att läraren var värd sin vikt i guld. Ingen kan ersätta en bra lärare. Men ansvariga på SKL låg i sitt tänkande kvar i regelstyrningen, de hade inte intellektuellt förstått att Sverige i och med Lpo 94 genomgick ett paradigmskifte när det gällde hur skolan skulle styras. Klart att de hade fattat att staten hade släppt ansvaret att bedriva skola, för skolan ”damp” ner hos kommunerna. Men likväl var det regelstyrning och budgetstyrning som gällde. Budgetstyrning – alla ryser eller hur? Men tyvärr är det fortfarande så i många kommuner, att skolan inte har resultatstyrning utan budgetstyrning. Budget i balans är ett mantra som hörs i många kommuner! Slutsatsen ni kan dra, tjänstemännen har fortfarande inte fattat.

Men vad hände då i klassrummet? Alla elever som hela tiden sökte kunskap, som sprang till datasalen, som svarade på instuderingsfrågor, som slog i uppslagsböcker och letade i läromedel. Hur blev det för dem? Tyvärr inte så bra. I intervjuven som Gunnar Ohrlander gör med Hans-Åke Scherp menar Scherp att det är viktigt att få ett kunskapsdjup i skolan, att eleverna ska förstå det de lär sig, en holistisk kunskapssyn. Detta bidrar till lust att lära. Detta är fina ord och rätt tänkt, men resultatet av PBL blev det omvända. Elever släpptes fria och det kopierades och skrevs av texter som aldrig förr. Man hämtade texter på nätet, klippte och klistrade, skrev av läromedel, memorerade text och lärde sig inte ett piss. Det eleverna lärde sig var eventuellt att göra snygga jobb som läraren ville ha, bra layout, men med text tagen. Inga egna ord, inga egna tankar, inga egna kunskaper. Det som Scherp var så emot, det som kallas ytkunskap, eller atomism, hade i slutänden blivit det som PBL stod för. Det var inte avsikten, men så blev resultatet.

Jag har själv vid några tillfällen som lärare tillämpat PBL, men oftast har jag inte haft så pass duktiga elever som klarar av det ansvar som PBL kräver. Elever som ska jobba med PBL måste kunna läsa bra, ha goda grundkunskaper och ha en egen drivkraft att vilja jobba själv. Men PBL ställer oerhörda krav på mig som lärare. Noggrann planering, väldigt tydliga instruktioner både muntliga och skrifliga, ligga nära varje enskild elev i deras arbete, plocka in och problematisera på tavlan, se till att eleverna skriver egna texter och inte minst bra frågeställningar att jobba med. Som lärare behöver du ligga i hela tiden. I ärlighetens namn ska sägas att det säkert finns många lärare som har jobbat framgångsrikt med PBL – känn dig inte träffad av det jag skriver. Jag skriver inte om enskilda lärare, utan om skolan som organisation och vad som hände i skolans som helhet.

Kanske hade Hans-Åke Scherp för bråttom att lansera sin pedagogik, att han inte hann med att noggrant poängtera hur viktig lärarens roll var? Men det blev i alla fall kaos för skolan. I undersökning efter undersökning sjunker svenska skolelevers resultat i de flesta ämnen och det har pågått i flera år. En del av detta ansvar vilar på PBL och PBS och i sin tur  på Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm. Klart att den enskilda skolan har ett eget ansvar för sin egna verksamhet, men när en pedagogik sprids i Skolverkets namn är det lätt att förstå de skolor som hänger på.

Men det var inte bara eleverna som förlorade på PBL, även lärarna blev stora förlorare. I och med att SKL ville ändra lärarnas jobb till handledare var det också legitimt att diskutera lönen och kompetens. Jag tror att lärarkåren förlorande många år av löneutveckling och status på grund av att PBL spreds ut i skolorna så snabbt. Förvisso har lönerna gått upp en del sedan jag började som lärare, men inte alls i förhållande till akademiska poäng, studielån, ansvar och arbetsbörda. Min upplevelse är att det var först när McKinseyrapporten kom för tre år sedan som SKL på allvar började förstå att nyckeln till att skolan ska lyckas är lärarna. Så sent som i år ville SKL att lärarna skulle arbeta 40-timmars-vecka, vilket innebär att man fortfarande inte har förstått att det är lärarnas kreativitet och frihet som är vägen till att skolan ska lyckas. Hans-Åke Scherp brukar kritisera utbildningsminister Jan Björklund för att han inte förstår svensk skola. Men ett har Björklund i alla fall förstått, lärarna är en framgångsfaktor. Hans-Åke Scherp har visat sig vara lärarnas värsta fiende!

Bloggseriens nästa del kommer att handla om Mats Ekholm, professor i pedagogik vid Karlstads Universitet.

Annonser
h1

Pedagogiskt nätverk del 2: Scherp 1

30 december 2010

Hans Åke Scherp

Som jag tidigare nämnt blev jag förbannad på Hans-Åke Scherp för att han i Rapportstudion gjort sig till tolkningsföreträdare för hela svenska skolan. Likt en mysgubbe lade han huvudet på sned, log och talade om hur det var ställt med svensk skola. Samtidigt hade Scherp i kraftiga ordalag kritiserat både Haninge kommun och utbildningsminister Jan Björklund.  Styrande politiker (först Robert Noord och sedan Martina Mossberg) och skolchef Mats Öhlin i Haninge hade en idé om att man skulle kunna få med sig alla ungar om man höll rätt på deras resultat redan i tidig ålder. Detta var kontroversiellt, eftersom det inte var brukligt i svenska kommuner. Jag bestämde mig efter att ha sett Rapportinslaget att granska de skolor som var med i Problembaserad Skolutveckling (PBS).

Hans-Åke Scherp talar om att det är viktigt med djuplodande kunskaper, att eleverna ska förstå det de lär sig och att det är detta som bidrar till motivation och lust att lära. Scherp är oroad över ytkunskaper som florerar i skolans värld. I boken Den Gudarna älskar av Gunnar Ohrlander intervjuvas Hans-Åke Scherp. ”Men vad är det för motsättning att lära sig Hallands floder och samtidigt förstå Hallands geografi? – Det är inte där motsättningen ligger, men i vilket sammanhang kommer de in. Vad får det för betydelse för djupet i kunskaperna? När man samtalar med Hans-Åke Scherp märker man att det är just detta kunskapsdjup som han ständigt återkommer till. Det är inga problem att kolla om en elev kan plussa och gånga men stannar man vid det så stör man i själva verket inlärningen, hävdar han. Det handlar om ett fördjupat lärande, en evig dröm hos många pedagoger. Och hur ser denna kunskap ut? Kan man peka på när en elev har tillägnat sig fördjupat lärande? Det blir svårare, säger Hans-Åke Scherp. Men om den här sortens djupare kunskap går att beskriva så går den väl också att mäta? -En del lärarande är svårt att beskriva och mäta. Så det går inte att ta reda på? -Det är bekymmersamt. Hur gör man för att kvantitativt mäta kvalitativa förändringar i tänkandet? Det är förstås problematiskt”. (sidan 159).

Men vad är problemet? Kursplanen ställer betydligt högre krav på tänkandet och tankekvaliteter när det gäller betygen VG och MVG. Oavsett ämne ställs krav på att eleverna ska kunna dra slutsatser, analyser, systematisera, byta perspektiv, reflektera, jämföra kunskaper och så vidare. Vi pratar om ämnesobundna tankekvaliteter.  Med andra ord, utifrån Scherps eget resonemang och fördjupade kunskaper drog jag slutsatsen att eleverna i de skolor som varit med i PBS på sikt skulle få högre betyg eftersom PBS bygger på fördjupade ämneskunskaper. Det innebär i sin tur att meritvärdet på dessa skolor rimligtvis bör öka, eftersom kriterierna för VG och MVG har en högre meritpoäng än G (G=10p, VG=15p, MVG=20p).

När jag går igenom den sammanställning jag gjort, som löper under fem år, alltså fem års meritvärden, kan jag inte se någon ökning på någon skola. Det går att se normal flukturering, alltså resultat som går upp från ett år för att sedan gå ner året efter. Det går inte att se en kunskapsprogression som mönster. Hur är detta möjligt? Och vad är skolans uppdrag? Är inte skolans uppdrag att förse eleverna med kunskaper? Jo det är det och en viss fostransroll.

PBS fyller inte kunskapsuppdraget, i alla fall inte när det gäller Skolverkets officiella siffror. Kanske är det så att PBS har varit väldigt bra för lärare och rektorer, men uppenbarligen har det inte kommit elevernas resultat till godo, för det har inte lett någonstans. Men det verkar inte vara Scherps huvudsakliga uppgift med sitt arbete, även om han pratar om djuplodande kunskap. Hans-Åke Scherps fokus ligger på någon slags social verksamhet, alltså att skolan ska få eleverna att trivas. I många debattartiklar och utspel som Scherp gör polariserar han mellan å ena sidan att följa upp resultat och å andra sidan lusten att lära. Som om det fanns en konflikt. Men det vet alla lärare som jobbar med att följa upp resultat – det ligger ingen konflikt i detta. Det är lärarens uppgift att se till att det är roligt att lära sig, för visst är det så att alla ämnen är roliga om läraren visar att det är roligt.

Men vem är då Hans-Åke Scherp? Han doktorerade vid Göteborgs Universitet 1998 med en avhandling om gymnasierektorers förändrade roll (Utmanande eller utmanat ledarskap – rektor, organisationen och förändrat undervisningsmönster i gymnasieskolan). Handledare för denna avhandling var Mats Ekholm, professor i pedagogik vid Karlstads Universitet. Scherp har sedan dess mest arbetat med ledarskap, organisation och lärandemiljö. Någon expert på bedömning och betygssättning verkar Hans-Åke Scherp inte vara. Trots det satt han i rapportstudion och gjorde sig till tolkningsföreträdare kring dessa frågor. Det är som om jag som SO-lärare skulle sitta i Rapportstudion och göra mig till tolkningsföreträdare för alla Sveriges bildlärare. När man pratar om lärandemiljö – vad är det? Är det pastellfärger på väggarna? Små klasser? Ljuddämpande interiör?

Mats Ekholm var åren 1999 till 2003 generaldirektör för Skolverket. Ekholm anlitade Scherp, Orlander skriver: ”Den nya pedagogiken kallades allmänt för Problembaserat lärande, PBL, och i Hans-Åke Scherps version, PBS, alltså Problembaserad skolutveckling. För att lansera denna pedagogik skapade Mats Ekholm nätverksplatser – alltså fysiska mötesplatser, konferenser – där Hans-Åke Scherp anlitades som talare. Och det var då han byggde upp sitt kontaktnät med kommunerna. Han dök upp på konferens efter konferens och resultatet blev, enligt den egna hemsidan, att han nu har åttahundra skolor och fyrtio kommuner som inspirerats av hans projekt” (Den Gudarna älskar, sid 150).

När jag gick igenom PBS-siffrorna bestod nätverket av 29 kommuner och 141 skolor. Då saknas många uppgifter på skolor som var med, antagligen torde antalet skolor bestå av åtminstone det dubbla. Hans-Åke Scherp brukade i inlägg framhålla att han är pedagogisk ledare för ett nätverk som bestod av 40 kommuner och 800 skolor. Detta är en ren lögn! För hur har Scherp då räknat? Är det alla skolor som har varit representerade någon gång på ett seminarium? Räknas man ingå i PBS-nätverket, för att någon från en skola har varit på ett anordnat Skolverksseminarium? Eller hur räknar Scherp? En sak är i alla fall säker, det krävs en väldans massa fler skolor för att komma upp till 800 än de som finns med på PBS-egen hemsida. Men kanske det är så att Hans-Åke Scherp, i debatten, vill visa sig mer kunnig än vad han är? Eller bilda opinion mot regeringen? Eller skaffa sig tolkningsföreträde och makt? Och så höftar Scherp lite som han vill, inte vet jag? Kan bara gissa.

Idag (29/12-10) har antalet kommuner som är medlemmar i PBS-nätverket sjunkit till 18 kommuner. Kanske har de upptäckt att PBS inte håller vad det lovar? Att det bara är vackra ord? Att elevernas resultat inte blir bättre? För mig är det en omöjlighet att veta. Den 23 maj 2010 skrev jag ett blogginlägg som heter ”Barnuppropets lögn”. Där kan du se en film där Hans-Åke Scherp pratar om Barnuppropet och i filmen avslöjas att Scherps verkliga fokus ligger social verksamhet och inte på att eleverna ska lära sig något.

I nästa blogginlägg kommer jag redogöra för resultaten av att Problembaserat Lärande (PBL) spred sig över Sverige som en modefluga som alla skulle jobba med. Jag kommer också längre fram i denna bloggserie ta upp Barnuppropet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste jobb!

h1

Pedagogiskt nätverk del 1

26 december 2010

I mars 2009 såg jag ett reportage i Rapport som handlade om införandet av nationella prov i årskurs 3. I studion satt Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik vid Karlstada Universitet) och berättade att all forskning visade att betyg inte ledde till att eleverna lärde sig mer. Scherp hänvisade till England där man gjort studier som visade att betyg snarare hade en negativ inverkan på elevernas kunskapsutveckling. Jag reagerade kraftigt, blev rent ut sagt förbannad. Varför? Jo för att Hans-Åke Scherp satt i Rapportstudion som en mysgubbe, la huvudet på sned, log och gjorde sig till tokningsföreträdare för hela den svenska skolan. Han som skrivit sin doktorsavhandling om organisation, vem var han att vara expert på bedömningsfrågor? Dessutom har man i England relativa betyg, som inte går att jämföra med våra kunskapsbetyg. Visste Scherp det eller hade han ”glömt bort det”?

Tidigare hade Hans-Åke Scherp kritiserat Haninge kommun för att man hade kommungemensamma prov och att man följde upp resultat. Scherp menade att det var ok att följa upp resultat, men han menade att Haninge använde sig av resultaten i syfte att kontrollera skolan. Han menade att skolan ska bygga på elevernas motivation att lära sig, men i Haninge kommun hade motivationen ersatts av ”hotivation”.

Hans-Åke Scherp lyfte fram sig själv och det nätverk av över 800 skolor som han menade hade utvecklat skolan. Scherp hade tagit fram en organisationsform som hette Problembaserad Skolutveckling (PBS) och byggde på den tidigare metodiken Problembaserat Lärande (PBL). Det hela byggde på att eleverna själva skulle söka svar på de frågor som ställdes, eleverna skulle vara aktiva och på så sätt bli motiverade att lära sig. Skolan skulle bygga på lust att lära, viljan att förstå och då skulle det även utveckla elevernas tänkande.

Det var detta som gjorde mig förbannad. Inte att man skulle problematisera kunskaperna, utan att eleverna själva skulle söka svaren, någon slags ”fri forskning”. Jag hade som lärare själv sett hur elever kom till Jordbromalmsskolan och fått ägna sig åt fri forskning, vilket resulterat i att eleverna kopierade text, direkt hämtat från någon bok eller från internet. Och så satt Scherp i Rapportstudion och berättade om PBS förträfflighet.

Jag tänkte: ”Nä nu jävlar ska jag kolla upp Scherp”. Under några intensiva veckor i april 2009 satt jag, varje kväll efter jobbet och gick igenom resultaten på de skolor som var med i PBS. Min tanke var att om det nu var så PBS bidrog till att elevernas tänkande och motivation utvecklades, att de fick lust att lära sig, skulle betygen rimligtvis bli bättre över tid på de skolor som var med i PBS. Eftersom VG och MVG ställer ett högre krav på tänkandet är det rimligt att eleverna har ett högre betyg i de skolor som är med i nätverket PBS. Jag gick in på PBS hemsida och fick tag på de kommuner och skolor som var med i nätverket. Idag är det färre skolor än för 1,5 år sedan. Efter det lade jag in alla skolor kommunvis i ett Exell-dokument. Därefter gick jag till Skolverkets hemsida, gick in i Sirius – den databank där alla resultat för Sveriges skolor är registrerade. Systematiskt gick jag igenom skola för skola i PBS-nätverket. Jag tittade på meritvärdet för årskurs 9. Meritvärdet räknas ihop på de 16 bästa betygen som eleverna har när de lämnar årskurs 9. G ger 10 poäng, VG ger 15 poäng och MVG ger 20 poäng. Eftersom VG och MVG ger högre antal poäng borde rimligtvis de skolor som varit med i PBS över tid visa ett ökat meritvärde i snitt.

De skolor som inte var högstadieskolor noterade jag i dokumentet att de inte lämnade betyg. Jag kollade upp de senast fem årens meritvärden (medelmeritvärde per skola) för varje skola, dokumenterade och sammanställde. När detta var klart sökte jag på internet efter de skolor som var med i meritlistan. Jag sökte ansvarig person, en rektor, en skolchef och så vidare. När jag hittade dessa personer skickade jag mail till dem och frågade om deras erfarenhet och hur de såg på PBS.

Jag började därefter gräva i vilka kontakter Hans-Åke Scherp hade med andra pedagogiska forskare och vilka som stod för det som Scherp står för. Nu började det bli intressant, ett pedagogiskt nätverk växte fram, ett slags informellt nätverk som systematiskt motarbetade betyg, LPO 94, tydliga kunskapskrav och så vidare. Jag gjorde en stor mindmap kring dessa personer och institutioner och det blev en imponerande samling makthavare. Personer och myndigheter som hade ett avgörande inflytande över svensk skola. Som hade varit delaktiga att dra ner svensk skola i skiten.

Jag hade nu ett ganska omfattande material. Jag kopierade detta och skickade det till Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Rapport, UR, Aktuellt, Utbildningsministern, kända skolpolitiker, Skolverket, Riksrevisionen Skolinspektionen, Sveriges Radio och många fler. Totalt gick det ut 23 brev från mig som privatperson, men som hade professionen lärare och biträdande rektor. Vad hände? Ingenting!

Jag tänkte att  jag skulle ligga lågt ett tag och kanske låta redaktioner granska materialet. Men tiden gick och ingenting hände – i alla fall märkte jag ingenting. Och debatten har kring dessa frågor, eller dessa personer har inte kommit upp till ytan. För cirka 8 månader sedan skickade jag materialet på nytt till en redaktion, som efterfrågade detta material. De tänkte skriva något och därför tänkte jag att jag skulle lugna mig.

Nu har det snart gått två år sedan Hans-Åke Scherp satt i rapportstudion och ingenting av mitt material har tagits upp till diskussion. Därför tänker jag nu i en bloggserie presentera det jag kommit fram till, det informella nätverk jag har upptäckt. För dessa pedagogiska forskare är inte lärarens bästa vän, de är inte skolan bästa vän. Nej dessa pedagogiska forskare har en stor del till att den svenska skolan har tappat position i internationella jämförelser. Förlorarna? Först och främst eleverna, som inte fått med sig den kunskap som krävs för att klara gymnasiet och det allt mer komplexa samhället vi lever i. Men även lärarna, vars roll marginaliserades till handledare och som i takt med att elevernas resultat sjönk fick en ökad skuld för detta. Men ingen talade om dessa forskares ansvar.

Tack och lov har lärarfacken, speciellt Lärarnas Riksförbund systematiskt drivit linjen om att öka lärarnas status. Utbildningsminister Jan Björklund har lyft upp hur viktiga lärarna är för skolan, att det är lärarnas kompetens som är det viktigaste för elevernas resultat. Häng med på den bloggresa som jag nu startar!

h1

Julen – glädjens tid?

25 december 2010

Nu är julen här, i skrivandets stund är det juldagsmorgon och hysterien kring julafton är över. Det ska handlas julklappar, städas, köpas och kläs gran, pysslas, laga julgodis och inte minst all julmat som ska köpas och tillagas. För mig som har tre barn är denna tradition viktig, men även lite påfrestande. I år har det dock varit lugnare än vanligt, vi har varit själva. Istället för att fira med tjocka släkten har jag och min fru i år valt att vara helt själva på julafton. Det var alltså bara vi fem och en morbror. Och julelugnet infann sig, den bästa julafton någonsin.

Men alla har det inte så bra och lugnt. Jag vill denna dag skänka en tanke till alla de barn som far illa under julen. Kanske inte bara under julen, det händer givetvis att många far illa även under resten av året. Det blir dock så påtagligt under en helg som julhelgen, då godhet ska råda, lång ledighet, julklappar och mat. Alkohol!

När nästan alla elever hade gått hem på Vikingaskolan i onsdags dröjde sig några kvar extra länge – varför? När det endast var några dagar kvar på höstterminen blev några elever oroliga. Lång ledighet kanske inte alltid betyder sköna och vilsamma dagar för alla. När kompisarna får fina mobiler och många julklappar har en del föräldrar knappt råd med julklappar till sina barn. När en del familjer frossar i mat och godis har vissa familjer råd med det verkligt lilla julbordet. För att inte tala om ”julsnapsen” som förstör så mycket. Alkohol är ett stort problem för många barn, för deras föräldrar inte kan hantera alkohol. I bästa fall blir de löjliga av alkohol, men i värsta fall blir det bråk och våldsamheter. Ett är i alla fall säkert, för mycket alkohol bidrar inte till ökad trygghet.

Jag pratar givetvis inte om de människor som finns på samhällets botten, de människor som av olika anledningar saknar bostad och i dessa kyliga tider måste sova utomhus. De får hjälp av Stadsmissionen och andra organisationer, för att få en fridfull jul. Nej jag pratar om vanliga familjer, människor som kämpar på i samhället. Men tyvärr har de blivit utförsäkrade, arbetslösa, långtidssjukskrivna, flyktingar eller är lågavlönade. Kanske jobbar de svart på grund av att de inte kan få ett vitt jobb, kanske jobbar de som timvikarie och får rycka in vid behov. Många är lågavlönade.

Vi ska ha ett samhälle där fuskare jagas och där människor inte ska vara arbetslösa eller långtidssjukskrivna för länge. Vi ska ha ett samhälle där flyktingar och nysvenskar integreras. Vi ska ha ett samhälle där arbete ska löna sig och att man inte ska leva på bidrag. Det är bra att moderaterna sätter dessa frågor på agendan, vi behöver ett samhälle där alla deltar och bidrar. Men så fel det har blivit, så många människor som är fattiga och som verkligen får vända på varenda krona. Det har jag sett med egna ögon! Kan man börja prata om Fattigdomssverige?

Julen är en underbar tid och jag vill skänka en tanke till alla de barn som växer upp i familjer som antingen inte har råd, eller också brukar för mycket alkohol, eller på något annat sätt har en otrygg miljö. Jag menar inte att det är tanken som ska råda, utan att fokus läggs på dessa barn under nästa år och nästnästa år och nästnästnästa år. Det går med politik och handlingskraft från tjänstemän inom skola, omsorg och socialtjänst att ändra förutsättningar och uppmärksamma detta. Inte bara skänka en slant till välgörenhet, utan aktivt motverka missförhållanden. I klassrummet, i kontakt med den enskilda eleven, i kontakt med föräldrar, i kontakt med socialtjänsten. ”Fattiga människor” må kanske vara fattiga rent ekonomiskt, men inte säkert emotionellt, där kan finnas värme, omtanke och trivsel. Men det kan också finnas misär och missbruk. Dessa människor behöver inte bli tyckta synd om, få en omtanke av godhet, utan behöver bli behandlade som vilka andra människor som helst. Och hjälpta av samhället att lyftas ur sitt armod.

Jag hoppas på en ännu bättre jul nästa år!

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste yrke!

h1

Betygsfrågan på gång igen

20 december 2010

Aldrig verkar den eviga betygsfrågan sluta diskuteras. Idag (20/12) i Dagens Nyheter (DN) är det ett reportage om hur experter dömer ut betyg i sjätte klass. Anledningen är att regeringen idag förväntas ta beslut om betyg från årskurs 6, med start hösten 2012. Men varför denna artikel? Varför skriver DN över huvudtaget om detta? Varför denna expert? Och har han rätt?

DN:s syfte är dolt i dunkel, varför vinkla artikeln på detta sätt? Vad är det man vill säga? Finns det något nyhetsvärde i detta eller vill man bilda opinion mot betyg? Vilka ungar har man intervjuvat? Medelklassbarn från en innerstadsskolan. Vem har skrivit artikeln? Lenita Jällhage – vad vill hon ha sagt?

I vanlig ordning är det Christian Lundahl, docent i pedagogik vid Uppsala Universitet, som står som expert och gör sig till tolkningsföreträdare för hela skolan. ”Christian Lundahl poängterar att Sverige i ett europeiskt perspektiv sätter betyg relativt sent men trenden i Europa under det senaste decenniet är att senarelägga betygsättningen och komplettera eller ersätta betyg med deskriptiva omdömen. Och nu väljer Sverige det omvända. – Mycket av argumentationen för tidiga betyg i Sverige har egentligen varit argumentation för tydliga mål i skolan. Det är, menar vi, en helt annan sak. Frekvent och informationsrik feedback för lärare påverkar elevers kunskapsutveckling. Däremot kan just betyg, enligt de evidensbaserade studier som finns, ha en avsevärd negativ effekt för lärandet, säger Christian Lundahl”.

Åter igen jämför Lundahl det svenska skolsystemet med de Europeiska skolsystemen. Det svenska skolsystemet, inklusive bedömingssystem, är inte likt övriga europeiska. Exempelvis går det inte att jämföra bedömning och betygsättning i England med Sverige, eftersom i England är betygen relativa, medan i Sverige har vi ett betygssystem som är byggt på angivna kunskapsstandarder. Två helt olika sätt att se på kunskap – det är som att jämföra äpplen och apelsiner, båda är frukter, men väldigt olika. Detta faktum struntar Christian Lundahl i.

Jag håller verkligen med Christian Lundahl när det gäller återkoppling (feedback) till eleverna, det är direkt avgörande för en positiv inlärning. Återkoppling på vad det är eleverna har gjort, vilka mål läraren bedömer eleverna har uppnått och hur de ska jobba vidare för att förbättras. Men när Lundahl menar att betygen har en viktig funktion som urval till andra utbildningar, väljer han att se det som betygens enda verkliga syfte. Det är som om den gamla vanliga betygsmotståndardiskussionen kommer fram, betygens syfte är att sortera. Vilka betyg? Det relativa betygen – ja! Hade ingenting med kunskap att göra, för det spelade ingen roll vad du kunde, en viss procent skulle ändå ha ett visst betyg.Relativa betyg sorterade – det var dess syfte! Sverige har idag ett unikt betygssystem. Det finns inget annat land i Europa som har ett betygssystem som lever upp till de krav som ställs för formativ bedömning.

Jag vägrar att tro att Christian Lundahl inte känner till detta. Jag vägrar att tro att inte Christian Lundahl känner till skillnaden mellan relativ bedömning och kunskapsstandardbedömning. Jag vägrar att tro att Christian Lundahl inte känner till skillnaden mellan det svenska bedömningssystemet och övriga Europas bedömningssystem.

Lundahls åsikter och agerande är ideologiskt och kalkylerande. Lundahl har ”rätt åsikter”, ”rätt ideologiska åsikter” för att göra karriär. Man ska tycka att betyg är skit. Man ska tycka att det är taskigt mot eleverna att ge betyg. Man ska tycka att det är eleverna som får skulden och på vars axlar bördan av prestation läggs när inte betygen infinner sig. Man ska tycka att det ska vara kul att lära sig i direkt polarisering till betygssättning. Man ska tycka att man gör detta jobb, kämpar och står på barrikaderna för elevernas skulle – för man är en sann humanist, en fin människa. Man åker runt och föreläser som den gode pedagogen, som sprider sin ideologi och visar att upp den sanna humanistens ansikte – byggt på evidensbaserade studier.

Men aldrig någonsin har dessa superpedagoger satt sina vackra lågskor i en nedsliten skolbyggnad med dålig standard och skrikiga ungar. Men aldrig någonsin har dessa superpedagoger jobbat i flera år med bedömning i förhållande till elevtexter och i klassrumssituationer. Ändå kan de göra sig till tolkningsföreträdare för en hel lärarkår. Det stinker anser jag. Nej säg som det är, det handlar inte om att hjälpa skolan och lärarna. Det handlar om att göra karriär, tycka rätt och inom ungefär två års tid bli professor i pedagogik. Men vad kommer det att hjälpa svensk skola – inte ett dugg!

Hej hopp lärare – ta för er i debatten, för lärare är samhällets viktigaste arbete!

 

h1

Nätmobbning – ett skolproblem?

19 december 2010

Såg idag senaste avsnittet av Skolfront. Det är ju så bra i dagens tekniksamhälle, det går att se det på UR-play. Programmet tog upp två frågor, båda intressanta, men högst relevant för det dagliga skolarbetet är nätmobbning. I ett reportage berättas om Yasemine Gustafsson som blev mobbad under hela sin skoltid, både fysiskt och på nätet. Via internet skickades det hatmail till henne. Detta är förfärligt, men dessvärre är det inte helt ovanligt, även om det kanske inte är så grovt.

I studion efter reportaget diskuterade Anders Almgren från Lärarnas Riksförbund och Lars Arrhenius, Barn- och elevombudsman. Almgren menar att detta inte är lärarens uppgift att hålla koll på nätet, med Arrhenius anser att lärarna enligt lagen har skyldighet att ta tag i dessa problem. Flera gånger återkommer Arrhenius med att det är lagstiftaren som säger att lärarna ska ta tag i detta problem. Tyvärr är Almgren lite flat mot Lars Arrhenius, som går på ganska hårt. Först i slutet säger Almgren att det är Arrhenius tolkning som ligger till grund för att han hävdar att det är lärarnas arbete ha koll på vad som händer på nätet. Anders Almgren argumenterar bra för vad som är lärarnas uppgift, det vill säga undervisa. Lärare har idag så oerhört mycket mer att göra än att undervisa och Almgren upplyser Arrhenius om att han vill att lärarna ska få en uppgift till.

Lars Arrhenius har ett viktigt jobb, våra elever behöver verkligen värnas och försvaras, för många far illa och många skolor behöver sättas under lupp. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att jobba med dessa frågor, de är viktiga för mig. Men likt många andra statliga ombud blir Arrhenius lite fundamentalistisk. Det är svårt att ha en dialog med en person som hela tiden hävdar hårt att det står i lagen, det står i lagen, det står i lagen. Inte vilken lag, hur tolkningen ligger eller har en förståelse för att lärare har väldigt mycket att göra. Inte ens när Almgren frågar var föräldrarna är går Arrhenius in i dialog. Det känns inte bra med personer som ska hävda sin maktposition, för det är så jag känner inför detta.

Klart att lärare måste ta tag i nätproblem om det påverkar skolan. Att elever mobbar varandra via MSN och liknande, skriver ord som de inte kan stå för mellan fyra ögon, vet alla som jobbar med äldre barn i skolan. Men alla vet också att så gott som samtliga elever vet vad som är rätt och fel. Blir nätet ett problem behöver man inte göra en så stor sak av det, men det måste beivras omedelbart. Jag har hindrat många bråk mellan elever, senast i veckan som gick tog jag hand om sex elever i årskurs 4 och 5 som på Facebook hade bestämt att de skulle slåss på skolgården. Hur fick jag reda på det? Jo, slagsmålet började lite smått. Jag tog tag i samtliga, fysiskt snack med dem, skickade ett mail till några av dem på Facebook och talade om att jag aldrig mer ville se detta på skolan, då skulle jag kontakta deras föräldrar. Alla bad om ursäkt och dagen efter kom faktiskt en pojke med sina föräldrar till skolan och ville ha ett samtal. Totalt tog detta cirka 60 minuter.

Nu kan man tycka att 60 minuter är mycket för en redan pressad lärare, men det är inte varje vecka dessa problem uppstår. Ofta är det värre på högstadiet, men även där är det lätt att beivra dessa företeelser. Bygg relationer, nära kontakt med elever, vänskapliga, men inte kompis – man ska vara en vuxen. Var tydlig med att tala om att nätmobbning inte är acceptabelt. Så fort något uppstår – ta tag i det direkt och kontakta föräldrarna. Problematisera och diskutera konsekvenserna med föräldrarna, tala om att nätmobbning inte är acceptabelt. En pågående diskussion, hela tiden diskutera och gestalta värdegrund. Men inte ta tid från kunskapsarbetet.

Alla barn vet som sagt var vad som är rätt och fel. Med en tydlighet från skola och lärare är inte detta ett problem. I alla fall har jag haft små problem med detta, kan bero på att jag varit tydlig gentemot eleverna och deras föräldrar. Jag har haft 5-6 grova incidenter under årens lopp, men dessa har jag löst omgående, endast vid två tillfällen har jag behövt kalla föräldrarna. Jag hade då löst problemet, men ansåg att det var viktigt att föräldrarna träffade varandra, för att det var grova kränkningar. Resultatet blev att kränkningarna upphörde.

Nätmobbning är ett problem, men det är primärt föräldrarnas ansvar att se till att deras barn beter sig schyst på nätet. När det blir så stora problem att det blir en konflikt i skolan ska läraren agera. Om läraren inte känner sig bekväm med detta, ta hjälp av kurator eller rektor. En lärares primära uppgift är att undervisa, inte vara socialterapeut.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Kunskap är makt som Francis Bacon sa. Och klassresan börjar nu!

h1

SU är i chock

18 december 2010

Dagens Nyheter (DN) skriver idag (18/12) på två ställen om nedläggningen lärarutbildningen på Stockholms Universitet. På ledarsidan skriver man att Högskoleverkets beslut är ett misslyckande, vilket jag verkligen instämmer i. Högskoleverket (HSV) har i 10-15 år vetat att lärarutbildningen har varit på dekis, har haft stora kvalitetsproblem och att hela utbildningen är ideologiserad. DN avslutar ledaren: ”Med stor administrativ makt följer ett stort ansvar”. Och det ansvaret har uppenbarligen inte HSV tagit, eftersom man inte redan på den tiden lärarutbildningen sköttes av Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) fick varning om indraget examenationstillstånd och därefter indraget examenationstillstånd. Här har HSV något att ta tag i, ligga närmare och följa upp. Kommunicera med berörda och utvärdera hur de genomför sin verksamhet. Hota om att dra in tillstånd och göra det om man inte sköter sig. HSV behöver ha tydliga rutiner, en handlingsplan för hur man ska genomföra sitt uppdrag så att det inte går 10-15 år av dålig verksamhet. Mitt förslag är att HSV ligger nära alla nya grundskollärarutbildningar och kontinuerligt följer upp. Det är tråkigt att behöva dra in examenationstillstånd, för att det är så många människor som berörs och en del blir arbetslösa, men det går inte att bedriva utbildning där studenterna tar 300 000 i studielån om kvaliteten är usel.

En annan tanke som for upp i mitt huvud är att Umeå Universitet och Luleå tekniska högsskola har förlorat rätten att bedriva den nya grundskolelärarutbildningen. Hur tänkte HSV? Ska Norrland inte ha någon lärarutbildning? Det är absurt, ska alla åka söderut för att få en lärarutbildning. Det är som en lärare jag hade på universitetet sa ”AMS betyder i Norrland inte Arbetsmarknadsstyrelsen, utan alla måste söderut”. OK om det var bristande kvalitet i Umeå eller Luleå, men då får baske mig HSV ta tag i detta och i nära kommunikation med åtminstone en av skolorna hjälpa dem att förändra sin ansökan, se till att utbildningen blir bra. Sen ligga nära under lång tid.

Det är upprörda känslor när tre lärare på Stockholms Universitet får uttala sig i ett reportage i DN. Det förstår jag verkligen, för vem skulle inte bli upprörd när ens arbetsplats lades ner. Vice rektor SU Anders Gustavsson medger att deras ansökan inte är bra, att den spretar. Men tyvärr verkar Gustavsson inte hängt med i debatten de senaste 10 åren, för han uttalar föjande: ”Jag vill inte vifta bort kritiken men jag hade varit mer orolig om vi hade fått i uppgift att byta ut hela lärarkåren, fortsätter Anders Gustavsson. Han tror att lärarutbildningen på SU kan starta tidigast hösten 2012 men troligast våren 2013 efter en ny ansökan. Lärarhögskolan riskerar nu att förlora tiotals miljoner i intäkter. Men lärarna kommer de att behålla eftersom de inte har råd att förlora kompetens”.

Anledningen till att kvaliteten på LHS och SU är ju lärarna. Det är de duktiga lärarna som gör kvaliteten och det är de dåliga lärarna som gör att kvaliteten brister. SU:s lärare är inte tillräckligt bra, har inte tillräcklig koppling till klassrummet ute i skolan, har ideologiserat lärarutbildningen och tror att man sitter på ”sanningen”. PERSONALEN ÄR PROBLEMET! Detta måste Anders Gustavsson inse. Att behålla personalen är verkligen ingen kompetens som är värd att behålla, för har man fått utvärdering på utvärdering där det lyfts fram dålig kvalitet och ändå inte ändrat sig, då går det inte att göra med. INSE DET!

Jag tror heller inte att Gustavsson ska vara så optimistisk när det gäller att SU ska få tillbaka examenationsrätten så snabbt som till våren 2013, det kan nog ta betydligt längre. Jag skulle inte bli förvånad om det tar minst 5 år innan SU får utbilda lärare igen. Mitt förslag till Anders Gustavsson är att han under dessa år ska sätta ihop ett lärarprogram som är så grymt att attraktionskraften blir stor och att innehållet blir klockrent – inget flum. Jag vet exakt hur ett sådant program skulle se ut, jag skulle gärna hjälpa Anders Gustavsson, skulle gärna hjälpa honom att skissa ett sådant program. Men det kommer inte hända, för jag är inte så populär i just dessa pedagogiska kretsar, av förståliga skäl. Men Anders Gustavsson vet var jag finns, det är bara att höra av sig.

För övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste yrke! Och därför behövs en stark lärarutbildning i Stockholm.