h1

Olika mättraditioner

27 januari 2011

Under mitt omfattande arbete med bloggserien ”Pedagogiskt nätverk” tror jag mig ha upptäckt att något som är gemensamt för de personer som kritiserar betyg, är att de inte riktigt förstår det svenska betygssystemet. Det låter lite märkligt när jag påstår detta, för jag pratar ju om personer som är både docenter och professorer, rimligtvis borde dessa personer vara insatta. Eller är de det? Hur många har på riktigt studerat både relativa betygssystemet och vårt nuvarande kunskapsbetygssystem? Och då menar jag inte bara i teorin, utan även i praktiken. Låt mig förklara hur jag menar.

När man lämnade det relativa betygssystemet och gick till dagens betygssystem var det ett paradigmskifte. Men dessvärre uteblev fortbildningen från Skolverkets sida. Ingen talade om för lärarna att betygssystemet var bytt, åtminstone gavs det ingen kognitiv konflikt som krävs för att ändra tänkande helt och hållet. Lärare fortsatte sätta betyg som de gjort tidigare. Dessutom härjade det olika pedagogiska metoder runt om i landet t.ex. portfolio, PBL och ”fri forskning”. Man kan tycka att varje lärare har en skyldighet att fortbilda sig själv, sätta sig in i de styrdokument som styr lärarens uppdrag. Men det är inte enkelt att ändra tänkande, det är verkligen svårt. Att eleverna skulle söka kunskap själv ledde nog till atomism, det vill säga att eleverna i stor utsträckning lärde sig en massa faktakunskaper på ytnivå, många gånger utan förståelse. Jag har själv erfarenhet av det från Jordbromalmsskolan. Jag tror att en dålig fortbildning i kombination med atomism har lett till att eleverna har lärt sig att lära sig utantill, att skriva läxförhör och prov, utan att reflektera och tänka själv. Om nu min beskrivning stämmer, eller om det åtminstone finns någon sanning i detta – är kritiken mot betyg befogad? Klart att den kan vara om man inte sätter sig in i betygssystemet på riktigt.

Den kanadensiska forskaren Cathrine Taylor menar att det finns två sätt att göra betygsgrundande bedömningar. Den ena modellen kallas mätmodellen (The measurement model). Huvudsyftet med den modellen är att rangordna, eller sortera elever. Exempel på denna modell är högskoleprovet, lästest, eq-test. Det som är karaktäristiskt för mätmodellen är:

  • Prov med många frågor utan någon medveten progression. Uppgifterna bör mäta olika förmågor.
  • Standardiserade prov där eleverna inte bör få information i förväg om uppgifternas form eller innehåll.
  • Proven bedöms kvantitativt med poäng, betygsgränserna fastställs med lösningsfrekvens.
  • Proven genomförs med tidsbegränsning.

Den andra modellen kallas kunskapsstandardmodell (The standards model). Huvudsyftet med den modellen är att avgöra om eleverna har nått en uppsatt kunskapsstandard. Exempel på denna modell är uppkörning för körkort och ”läraruppdraget enligt LPO 94″. Det som är karaktäristiskt för kunskapsstandardmodellen är:

  • Prov med få frågor som har en medveten progression. Elever behöver inte göra identiskt samma uppgifter, ej heller samtidigt.
  • Elever bör i förväg informeras om uppgifternas form och innehåll.
  • Kvalitativ bedömning görs, d.v.s utan poäng. Betygsgränser fastställs som skillnader mellan olika kunskapsstandarder ( t. ex. förståelse och förmåga att tillämpa)
  • Eleverna får nog med tid

Utifrån dessa två modeller kan man se på svensk skola idag, vilket är det förhärskande? Är det inte så att alltför många matte- och engelsklärare gör både poängplockarprov och sätter en tidsaspekt på provet? Sett utifrån detta perspektiv, är det verkligen så att betyg är av ondo?

När jag har gjort läxförhör och prov har mina elever alltid fått reda på vad de ska kunna. De har fått den tid som de behövt, jag kommer ihåg Patrik som alltid behövde dubbelt så lång tid som hans klasskamrater, vilket han också fick. Allt Patrik levererade var kvalitet – han visade alltid hur han tänkte och han kunde verkligen svara på alla frågor. Är det tiden som ska få styra? Frågorna jag ställer fodrar alltid ett eget tänkande, att eleverna redogör med egna ord hur de tänker kring en fråga. VG- och MVG-frågorna har en tydlig nivåskillnad som tar sig utgångspunkt i betygskriterierna. Här pratar jag om tankekvaliteter, t.ex. kunna dra slutsatser, analysera eller byta perspektiv. Efter genomför läxförhör eller prov får eleverna alltid tillbaka sina arbeten med mycket återkoppling, vad de gjort bra och vad de ska förbättra.

Så vad är problemet? Sorterar dagens betygssystem? Nej inte alls, men om det används på ett felaktigt sätt, som ovan beskrivits, får det felaktig effekt – då handlar det om atomism och sortering. Men det är inte betygssystemets fel. Den kritik som förts fram av betygsmotståndare att betyg sorterar eller att det inte bidrar till kunskapsutveckling hos elever stämmer inte alls enligt mina erfarenheter. De elever jag hade på Jordbromalmsskolan utvecklades oerhört mycket under de fyra åren jag undervisade dem och det berodde på att jag använde summativ och formativ bedömning, att jag gjorde kunskapsbedömningar utifrån kunskapsstandardmodell och satte betyg utifrån kunskapsstandarder som fanns för varje betygssteg. En annan viktig skillnad mellan tidigare läroplanen och Lpo 94 var elevernas kunskapsrätt. Tidigare hade eleverna haft rätt att gå i skolan, nu fick man rätt till kunskaper. Detta innebär att fokus flyttades från utlärt (teach) till inlärt (learn), det vill säga vad eleverna skulle ha lärt sig. Dessvärre var och är det en del skolor och lärare som fortfarande säger: ”Men det där borde han kunna, det har vi ju gått igenom” – utlärt!!!

Jag tror att många som är emot betyg egentligen kritiserar det relativa betygssystemet, med all rätt. Det är faktiskt med vår nuvarande läro- och kursplan vi på allvar kan se till att alla elever får de kunskaper de har rätt till, att alla elever lär sig det som krävs för att vara rustade för framtiden, att alla elever tar kontroll över sina liv. Genom kunskap växer människan och genom att använda summativ och formativ bedömning i förhållande till kunskapsstandarder finns det möjlighet att låta alla elever nå fullständiga betyg. Vi har inte uppnått det ännu, men jag är övertygad om att vi skulle kunna nå dit.

Lärare är samhällets viktigaste yrke, det gäller att satsa på lärare och låta dem växa och få möjligheter att en gång för alla göra upp med gamla läroplaner och med det relativa betygssystemet. För då!!!!!!!!!!

Advertisements

10 kommentarer

  1. Det märks att du studerat på f.d. Lärarhögskolan. 🙂 Och jag håller med dig om det mesta i det här inlägget. Själv är jag övertygad om att Lpo 94 och dess mål är möjliga att uppfylla. Men det gäller att man tänker på ett annat sätt än tidigare för att kunna göra det. Och kanske man också behöver tänka på ett nytt sätt för att kunna se att många redan nu faktiskt uppfyller målen om en likvärdig skola.

    Jag har varit helt mot betyg och fortfarande ser jag betyg som ett hinder för att uppnå ett lärande, som jag ser det. Men jag är uppvuxen med den relativa betygsskalan.

    Men efter en tid som lärare började jag se att det fanns en poäng i att ge betyg. Det gällde att ge ett betyg som motsvarade nivån på ett arbete och det är till gagn för både oss lärare och elever/studenter. Och här kan vi se olika på hur ett arbete skall se ut och vad det skall innehålla. Och även om vi närmar oss varandra, kommer vi aldrig nå total konsensus. Och frågan är om det är något vi skall sträva efter. Vill vi att alla skriver samma arbete på de olika nivåerna. Är det elever och studenter som skall skriva efter våra betygskriterier eller är det deras arbeten vi skall bedöma med dessa?

    Vad gäller de olika sätten att bedöma på och olika betygssystem, ser jag de nya betygen – A-F som helt annorlunda än tidigare. Här kan man ge bedömningar som mer motsvarar det någon har presterat än vad man kunde tidigare. Man kan överge + och -. Det går heller inte att översätta ett betyg i den nya skalan med något i den gamla. Man måste börja tänka på ett nytt sätt.

    I början när jag bedömde att 18 av 22 studenters arbeten nådde upp till VG, blev jag skräckslagen. Och läste om deras arbeten två gånger, tills jag insåg att det var det relativa betygssystemet som låg över mig som en skugga.

    Slutligen
    Det har ingen betydelse om man är motståndare till betyg. Det ingår i arbetsuppgifterna att bedöma och betygssätta. Min ambition är att alltid sträva efter att sätta ett betyg som jag kan motivera om någon ifrågasätter det. Då kan andra ta ställning till om ett betyg är rimligt.


  2. Låter kanske lite naivt på din mycket kvalitativa blogg, men jag njuter av det du beskriver. Tack för att du orkar/vill/kan/ har lust att ge mig och alla andra en riktigt lustfylld funderarstund.


  3. Monika!
    Intressant att du tycker dig se att jag har gått på LHS, för det absolut mesta när det gäller bedömning och betygsättning har jag inte lärt mig på LHS, utan på enstaka kurser som inte har med LHS att göra. På LHS hade jag nog ganska tur, eftersom jag hade kurskamrater som hade betydligt sämre lärare. Men någon fokus på bedömning och betygssättning var det verkligen inte.

    Motståndare till betyg kan man vara, alla har rätt att ha en personlig åsikt. Men att i position där man ska utbilda lärare, där vi har ett riksdagsbeslut om att ha betyg, är det som jag ser det tjänstefel med ideologisk produktion. Då får man behålla sina åsikter för sig själv och inte utbilda betygsmotståndare.

    En annan intressant sak med min bloggserie är att det är två personer som har reagerat negativ – båda två är lärarutbildare. Varför?

    Pippi!
    Tack för dina vänliga ord. Jag jobbar på så mycket jag orkar, men ibland blir det lite mycket – du vet jag har ju en skola att sköta också. Men det går rätt bra, personalen har en positiv grundinställning så det mesta löser man bra. Jag har några intressanta blogginlägg på gång, men de är tunga och jag måste förbereda mig en hel del, researcha och läsa lite dokument och rapporter. Det kommer med andra ord mer!

    Johan


  4. Johan

    Jag kan bara tala för mig själv, men kanske jag reagerar negativt på en del saker för att en del du tar upp är något som redan förekommer på lärarutbildningen, som t.ex. bedömning och betygssättning. Och om du då skall kritiskt granska utbildningen, kanske du skall ta reda på vad som gäller idag. Skrev ju tidigare att mycket har förändrats sen den nya lärarutbildning som startade år 2001. För även om du lärt dig om detta på annat håll, gör inte våra nuvarande studenter det. De lär detta på utbildningen.

    Sen är det väl det att det går så många rykten att man gärna vill berätta att det är just det. Och då kanske man uppfattas vara negativ. För det är en del jag inte kan hålla med dig om, även om jag anser att du får tycka vad du vill.

    Om jag uppfattas vara negativ för att jag vill berätta om det här från mitt perspektiv, kan jag inte göra så mycket åt det. Jag lyssnar på verksamheten och på lärarna ute i skolan och kanske tror att ni också vill lyssna på oss, när vi tar kontakt.

    ”Felet” politiker gör ibland är att de inte tar reda på hur saker ligger till. Om man säger en sak tillräckligt många gånger, blir det till slut en sanning som inte någon bryr sig om att pröva.


  5. I en blogg efterlyser du att studenterna skall läsa lärandeteorierna av Skinner, Piaget och Vygotskij.

    Vilket de har gjort i ett moment sen år 2004-2005. Jag har själv undervisat ett antal år just på det momentet.

    För övrigt har jag upptäckt att vi tänker rätt lika kring pedagogik mm. när det gäller en hel del.


  6. Hej Monika!
    Jag kritiserar lärarutbildningen generellt och LHS specifikt. Det innebär inte att jag kritiserar dig, även om jag förstår att du givetvis kan känna dig träffad. Du verkar ha en vettig syn på lärarutbildningen.

    Jag har förstått att det är en annan lärarutbildning sedan jag gick, bland annat har det ju varit en lärarutbildning emellan, den där alla studenter skulle läsa samma grundkurser oavsett om man skulle bli förskolelärare eller gymnasielärare. Katastrof! Jag tror nog att du är skicklig och bra på att kommunicera med både med studenter och med skolan. Men när det gäller kvaliteten på utbildningen är det si så där. Exempelvis har jag haft många studenter i min roll som basgruppsledare som har läst kurser där utvecklingsspykologer har snuttifierats. Man har blivit indelade i grupper och fått en person var och sedan ska man inför klassen redovisa dessa personer, Det har varit allt från Vygotskij till Freinet och Montessori. Istället för att satsa tungt på de pedagoger som idag har betydelse i svensk skola. Om man är intresserad av t.ex. Montessori får man som student läsa det vid sidan om. Och när det gäller bedömning så har jag haft flera studenter och även lärare på min egen skola som bara har fått en kurs OVBL, där kvaliteten varit si så där. Bland annat hävdade en del lärare med kraft att betyg skulle sättas i relation till mål att sträva mot – vilket är direkt regelvidrigt. Så även om du är en duktig och bra lärarutbildare är jag inte säker på att det gäller för hela lärarutbildningen.


  7. Jag är inte obekant med det du berättar. Men eftersom jag inte vet i vilket sammanhang de fick göra så, kan jag inte diskutera det. Det kan ha varit i samband med VFU-redovisningen, vilket inte utgör hela kursen. Om det är samma moment vi talar om Lärandeteorier inom AUO-området, så är VFUn 0.75 hp.

    Och nu tackar jag för mig gällande lärarutbildningen som den är organiserad. Men skall läsa det övriga du kommer publicera. Om jag kommenterar det, vet jag dock inte.

    Ha en fortsatt trevlig helg!


  8. Hej igen Monika!
    Ha en fortsatt trevlig helg själv och välkommen att kommentera.

    MVH

    Johan


  9. […] Jag har tidigare tagit upp kvalitetsproblemen när det gäller NP och jag ämnar göra det konkret igen, när jag får tid till det. Det jag framför allt har kritiserat är att en del prov är normalfördelade, har ”poängplockarprokonstruktion” och med andra ord inte följer den läroplan som funnits sedan Lpo 94, det vill säga att man följer en kunskapsstandardmodell som bedöms enligt de kunskapsstandarder som eleven uppnått eller inte. Det går alltså inte att konstruera ett prov där kunskapen är relativ i förhållande till en uppsatt poänggräns, dessa konstruktioner hör hemma i Lgr 69 då det eleverna skulle lära sig var hemlig för att resultatet bedömdes enligt normalfördelning. Det verkar inte som om provkonstruktörerna är kunniga inom de två mättraditioner som finns som kallas mätteknisk modell (mätmodell) eller kunskapsstandardmodell. Jag har skrivit ett blogginlägg tidigare om detta. […]


  10. […] En helt annan fråga i denna diskussion är så klart om man använder ett mätinstrument som inte går ihop med Lpo 94 eller Lgr 11. Alltså om man använder sig av ett instrument som är av mätteknisk modell och resulterar i att funktionen att följa upp resultat inte fungerar, t.ex. DLS, högskoleprovet, intelligenstest eller vissa nationella prov. Skollagen och Lgr 11 kräver att bedömnings- och resultatuppföljningsinstrument av kunskapsstandardmodell (se Cathrine Taylor 1994). Men som sagt, det är ju en annan fråga. Vill någon läsa mer om just den skillnaden går det att läsa ett äldre blogginlägg. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s