h1

Zarembas blir bara bättre

10 april 2011

Idag söndag 10/4 fortsätter Maciej Zarembas artikelserie om den svenska skolan i Dagens Nyheter (DN). Vilken bra artikel! Utifrån flera aspekter belyser Zaremba några av de problem som har funnits och finns inom svensk skola. Inom vissa aspekter håller jag inte med Zaremba, jag kommer till det senare.

I slutet av första stycket finns det en underbar passage som beskriver en svensklärares arbete med litteratur: ”Lång diskussion, läraren fördelar ordet. Så säger plötsligt någon: ”Litteratur är bara när det uppstår bilder i huvudet”. Det måste vara sådana ögonblick som får en lärare att gå sjungande hem från jobbet”. I stycke tre: ”Men den anses vara förkastlig av många pedagoger, i synneerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omordernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva. Det hade varit mer ”elevaktivt” och demokratiskt om de i gruppen besvarade frågor ur läroboken”

Katederundervisning – ett besmittat ord! Men vad menar vi? Åter igen, lärarledd undervisning – själv kallar jag det för seminarieundervisning. Att jobba som denna lärare gör kräver en hel del av läraren, som Zaremba skriver i samma stycke: ”Den kräver bildning, förberedelser, erfarenhet, uppmärksamhet, en gnutta karisma”. Det är precis detta som lärarrollen handlar om och alla har det inte. De flesta kan lära sig att bli bra lärare, men om man inte får lära sig det under sin utbildning? Om det är som de fyra studenterna från Malmö Högskola skrev i insändardelen på DN igår (9/4) att de endast får 6 timmars undervisning per vecka, resten är självstudier – hur ska de bli de där lärarna som brinner för sitt ämne och som får eleverna att älska litteratur och att läsa? Hur? Det är just här lärarutbildningen generellt har gått fel, man vill ha demokratiskt och elevaktivt arbetssätt och tror att det är detsamma som ”fri forskning”, grupparbete eller svara på instuderingsfrågor. Seminarieundervisning med en kunnig lärare får igång eleverna och gör dem aktiva, lär dem saker som inte alltid står i böcker eller på internet, berättar goda historier, bollar tankar fram och tillbaka. En god lärare är guld värd för alla elever punkt slut!!!

Jag delar inte riktigt Zarembas tankar kring beskrivningen om geografiämnet, ej heller faktakunskapstanken. Det behövs faktakunskap visst, men på det sättet att man ska lära sig blindkartor är jag högst tveksam till. Inte för att jag är emot blindkartor, har använt dem själv, men på det sättet som Zaremba lyfter fram det att man betar av blindkartorna är jag tveksam till. Det är bra att ha en ungefärlig koll på kartan, men sen är det intressanta att fråga eleverna varför människor bor där de bor. Varför stora städer ligger där de ligger. Hur den geografiska naturen ser ut och varför den gör det. Och så vidare. Att lära sig en massa länders position utantill kan nog hjälpa detta, men det känns lite överflödig kunskap och dessutom tidskrävande. Att jämföra kartkunskap i grundskolan med anatomiska kunskaper på läkarlinjen är löjligt. Läkarlinjen är en yrkesutbildning för vuxna och grundskolan har inget uppdrag att utbilda geografer.

Beskrivningen av Hans Jansson är fantastisk ur flera aspekter. För det första beskriver den ett levnadsöde, en människa som har fått kämpa i motvind för det han trott på och som inte har vikt ner sig. För det andra beskriver historien en klassresa, hur hans från sitt arbetarhem håller hårt på arbetarnas bildningstradition och utbildar sig till ett medelklassyrke. För det tredje beskriver berättelsen skolhistoria – hur saker och ting har fått gå till och ingen har varken reagerat eller följt upp. Skolan har fått leva sitt eget liv. Pedagogiska forskare har haft mandat att göra som de vill, ingen har ifrågasatt och följt upp. De har kunnat gömma sig bakom vetenskap – att grundtesen inte stämmer spelar ingen roll. För till slut har man skrivit så många pedagogiska böcker om samma sak, att man har byggt sig ett namn och säljer in sina böcker på lärarutbildningen. Boken refererar till en tidigare bok, som refererar till en tidigare bok, som refererar till en tidigare bok, som bygger på ett felantagande. Jag kan ge flera sådana exempel! Men alla dessa ”pedagogiska giganter” har styrt och ställt i skolan på olika nivåer, men aldrig behövt ta ansvar och aldrig ha behövt stå till svars.

Nalle Puh-stycket är typiskt för hur svensk skola fungerade under en tid, fortfarande kan det vara så på vissa håll. Vi hade i Haninge en hög chef som var förskolelärare och skulle ”bossa” över högstadiet  – katastrof! Lära sig av daghemmen, förlåt, förskolan! Ursäkta mig, men var pedagogisk form har olika fokus och det finns väldigt lite förskolan kan lära högstadiet och tvärt om. Detta försökte lärarutbildningen fixa till, man lät alla studenter läsa två år tillsammans oavsett om man skulle bli gymnasielärare eller förskollärare – katastrof igen!

För många många år sedan blev en lärare som jag känner anklagad för att ha tafsat på en elev. Det var eleven som påstod detta och rektorn agerade blixtsnabbt. Hon avstängde läraren och meddelade allvarligt för kollegorna vad som hänt och att läraren var avstängd. Den läraren syntes inte till något mer, trots att läraren var mycket kompetent. Många år senare fick jag reda på att eleven hade hittat på det hela, precis som i Zarembas artikel. Rektorn hade inte direkt rett ut det hela och hade verkligen tryckt ner läraren i skoskaften – tänka på hur läraren måste ha känt sig? Tänk på alla elever som gillade läraren mycket och blev av med en kompetent och duktig lärare. För att rektorn var ytterst oduglig på att sköta det hela på ett bra sätt. Beskrivningen av behandlingen av Hans Jansson får mig att tänka på hur viktigt det är att ta reda på hur det verkligen ligger till, att utreda.

Maciej Zaremba menar att Minervaskolan ligger i topp i länet när det gäller avgångsbetyg. Det är en sanning med modifikation, de ligger högt, men dåliga matteresultat verkar dra ner hur många elever som är behöriga till nationellt program. Om man tycker att 92,4% är dåliga resultat vill säga. Annars kan man säga att eleverna har höga resultat över lag och över tid, se själva. Engelska och svenska är det 98,5% som har betyg och inte i något ämne är det under 91,1 (språkval). Flera ämnen har samtliga elever betyg. Kortfattat kan man säga att Minervaskolan har bra betyg, hoppas att det finns substans i betygssättningen, för är betygssättningen korrekt då är det många skolor i vårt avlånga land som avundas Minervaskolans goda resultat (fast målet är givetvis 100% i alla ämnen).

En liten kommentar till studenternas bristande kunskaper. Zaremba skriver: ”Jag hade inte trott vad de berättar om lärarkandidaterna om jag inte själv stött på några tidigare. ”Multiplikation, är det när man minusar?” undrar en av dem (under slutpraktik). Blivande musikläraren hittade inte G-strängen på gitarren, slöjdläraren (inriktning textil) kunde inte virka, en annan lärare bad om miniräknare (i årskurs tre). Och så var det hon som blivit lärare för att hon inte kom in på kursen till nagelterapeut, och han som inte tog av sig mössan i klassrummet”. Jag har träffat flera hundra studenter under mina år som basgruppsledare och studentansvarig på Jordbromalmsskolan och Vikingaskolan. Några har varit så borta som exemplen ovan och jag har många gånger undrat hur det gick till att de ens kom in på lärarutbildningen. Andra har varit verkligen mediokra och jag har undrat för mig själv hur de tänkte när de sökte till lärarutbildningen – hur ser de sig själva, hur ser deras självbild ut som lärare. Mycket märkligt och jag skulle verkligen inte vilja ha dem som kollegor. En annan grupp lärarstudenter har varit duktiga och intresserade av att pröva sina vingar, testa nya saker, byggt relationer med eleverna, kommit med idéer – ja kort sagt, tagit tillvara på sin praktik (VFU) och tagit för sig. Men ändå varit medvetna om att de varit på VFU för att lära sig – tagit till sig det de lärt sig. En del studenter har varit ruggigt bra, men de är få. Samtliga studenter har haft stora kunskapbrister när det gäller bedömning, betygssättning, inlärt-utlärt, planering av arbetsområden från kursplan till utvärdering, mål- och resultatstyrning och mycket mycket mer. Inte så konstigt att lärarutbildningen får kritik. Mitt recept: Lägg ner lärarutbildningen i två år och bygg upp från början, men låt inte samma personal som har styrt och ställt de senaste årtiondena vara med. Bryt ideologin!

Avslutningen på artikeln är lysande: ”Kommen så långt tycker jag inte längre att skolans kris är någon gåta. Vilken verksamhet som helst skulle haverera om den utsattes för liknande behandlingen. Låt mig litet vanvördigt ta bilprovningen som jämförelse. Först säger vi att vid behov får man ta in vikarier so inte är mekaniker. Det räcker att de arbetat vid biltvätten. Sedan reformerar vi mekanikerskolan. Ut med verkstad, in med kommunikationsteori. Det skall gå bra att läsa till mekaniker på distans. Därefter kommunaliserar vi alltsammans. Nu får kommunerna själva bestämma om det alls behövs behöriga mekaniker på stationerna, samt vad det hela får kosta. I nästa steg ändrar vi de statliga reglerna för vad som menas med godkänd bild. Förr stod det kanske att det inte får glappa mer än 0,2 millimeter i en axel. Nu säger vi att axeln ska ”uppfylla högt ställda krav på den glappfrihet som kan väntas i ett hållbart trafiksystem”. Varje kommun får själv lista ut vad det innebär. (Blir det maktskifte i kommunen går det bra att ändra tolkningen.) Och därefter släpper vi in privata aktöer på marknaden samt inför en ny regel: Den som fått bilen underkänd på en station får försöka igen hos konkurrenten. Jo, en sak till. Transportstyrelsen som skall övervaka att stationerna håller måttet befolkar vi med tjänstemän som är djupt skeptiska till begreppet ”mått”. Det speglar ett föråldrat synsätt på kunskap, kräver bilprovarens kreativitet och strider mot den moderna synen på trafik som språklig konstruktion”.

För beskrivningen i bilprovsexemplet är precis så som skolan har blivit skött – är det konstigt att svenska elevers resultat dalar. Och dessvärre är det en hel del människor som inte ser detta, utan de har andra tolkningar eller tror att det beror på något annat, eller tror att de eleverna behöver är att söka kunskap på nätet, eller tror att skolan ska vara så j-a demokratisk. Men det är väl så att lärare har en universitetsutbildning och är vuxna, barn har ingen utbildning och är omyndiga, dessutom råder skollag. Ska det vara så svårt att förstå att vi har olika rollen, elever och lärare?

Lärare har under flera tio-tals år blivit styvmoderligt behandlade av hela samhället. Lärares självförtroende och status har sjunkit. Lärare har fått skulden för de sjunkande resultaten. Men i skoldebatten har lärare inte synts till. Nej, lärarkåren har bara fått skit – under lång tid! Givetvis är det så att det finns en hel del mediokra lärare i vårt avlånga land, lärare som inte agerar som läraren som hade diskussion kring läsning i början av Zarembas artikel. Lärare som jobbar med fyller-i-böcker, eller som låter eleverna sköta sig inlärning själv, eller i värsta fall lärare som kränker elever. Men det spelar ingen roll, så länge man inte har resultatuppföljning i skolan kommer dessa brister inte synliggöras. Så länge lärare inte får den fortbildning som de hade rätt till redan 1994, när Lpo 94 infördes. Så länge lärare inte har rektorer som gör sitt jobb. Så länge lärare inte får den stimulans och stöd som de har rätt till.

Maciej Zaremba har startat ett upprop för läraryrket och emot tolkningsföreträdet hos lärarhögsskolorna, pedagogiska forskaretablisemanget, de kommunala huvudmännen, politiker och Skolverk. Dags att upprätta läraryrket på riktigt och konstatera att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

 

Advertisements

42 kommentarer

  1. […] för nyanseringens skulle Johan Kant – Zaremba blir bara bättre Detta inlägg postades söndag, 10 april, 2011 kl 09:03 och postat i Pedagogik, Sken och […]


  2. Jag och min make som en gång jobbade på Fredrika har med glädje läst din blogg. Så vi håller med dig!


    • Jag tackar och bockar!


  3. Tack för ett bra inlägg, Johan. Vi har väldigt liknande erfarenheter du och jag.


  4. Tack själv Helena,
    Jag är inne på din blogg titt som tätt och tycker att du skriver bra och intressant. Din långa serie om ”allt är lärarnas fel” är bra och ganska rolig emellanåt – även om det du skriver inte är humor.


  5. Intressant det du skriver om dina erfarenheter från lärarkandidater på praktik. Att de har så varierande kunskap och inställning. Att de kan ha så skrämmande dålig kunskap. Att de kan vara, men få är, entusiastiska och kunniga. Ska också leta upp insändaren i DN som lärarstudenterna skrivit, 6 timmar lärarledd undervisning i veckan är ju skrämmande!

    Skulle vara intressant att veta hur mycket som förändrades i kvalitetskrav när alla lärarutbildningar fick söka om sin examensrätt. Vet du, eller någon, eller har länkar till info?


    • Sex timmar i veckan låter mycket … om man inte räknar in storföreläsningarna då. I den kurs jag har i maj är det 5, 3, 3, 6, 3. Två av dessa timmar är introduktion och tre av dem är vikta till VFU-redovisningar. Jag har tolv timmar tillsammans med studenterna men då får man ta bort rasten med en timme sammanlagt. Det blir elva timmar på fyra veckor.

      Och det är mycket som skall gås igenom!


      • Jag räknade visst fel – 15 timmar – 15 min x 5 timmars rast blir det. 13 timmar och 45 minuter.


    • Vi har anställt en mycket bra nyexaminerad lärarstudent som har berättat om alla de bristande kunskaper som de INTE fått med sig. Och så har vi en mycket bra student som är inne på slutet av sin utbildning. Båda två verkligen bra, men har uttryckt att de saknar massvis. Kanske ska jag fråga dem och göra en lista över kunskaper som de skulle behöva i läraryrket och som de inte fått, eller har fått för lite av.


      • Det kan du göra, men det skulle vara roligt och kanske också konstruktivt att få veta vad de upplevde att de fick med sig. Vad lärde de sig som de har nytta av? Vad lärde de sig som de inte visste om tidigare. Vad lärde de sig som de har glädje av.

        Vi har i Sverige ett bristtänkande som riskerar att skapa en destruktiv hållning både till sin egen profession, såväl till andra som man till slut bara ser brister hos.

        När du sen fått veta det dom anser sig ha missat, skilj då det som tillhör yrket från det som andra vuxna som nu försvunnit från skolan tog hand om. Och som lärare inte utbildas eller skall utbildas för att klara av.


      • Monika,
        Det vore väl för djävligt om de hade gått 3,5 – 5 år utan att lära sig något. Självklart har de gjort det. Men problemet är att väldigt, väldigt många har inte lärt sig de mest grundläggande kunskaper de behöver ha med sig för att klara av yrket. Vilket innebär att de får fråga rektor eller kollegor och få förklarat för sig hur man ska tänka. Och då menar jag det mest grundläggande, t.ex. bedömningar. Om man inte kan bedömningar – hur ska man då göra i klassen? Kan det vara så att man hemfaller i att luta sig mot matteboken?


      • Jag har arbetat i 12 år och fortfarande är bedömningar det svåraste att göra som lärare. Ibland frågar vi kollegor varandra och då och då har vi bedömningsseminarier då vi läser olika texter och diskuterar varandras bedömningar. Det är inget man lär sig en gång för alla och sen kan det. För det kräver en fingertoppskänsla att bedöma examinationer. Ofta tänker jag – är detta verkligen ett rättvist betyg som jag sätter nu. Uppnår den verkligen en viss betygsnivå i enlighet med betygskriterierna. Speciellt knepigt blir det när man skall bedöma om något är bra, mycket bra eller utmärkt.

        Det är hedervärt att de frågar. Det visar att de tar saken på allvar. Och att de är medvetna om hur svårt det är.

        Men jag vet iofs inte på vilken nivå de frågar hur de skall tänka.


      • Monika,
        Jag har varit basgruppsledare i 7 år och tagit emot studenter i 9 år som lärare och 11 år inom skola. Jag har, framför allt som lärare, lärt studenter hur de ska göra bedömning på plats i skolan. Vi har planerat arbetsområden utifrån kursplanen, satt ihop lektionsplanering, tagit fram läromedel och gjort en arbetsplan till eleverna. Jag har tillsammans med studenterna tagit fram examinationsfrågor till lektionsförhör och prov. Jag har tagit fram rättningsmall och vi har gjort bedömningar. Detta har jag gjort med studenterna som har VFU hos mig, gång på gång, på gång. Alla har sagt att de aldrig lärt sig det på lärarutbildningen (LHS och Södertörn). Några studenter har till och med sagt att det har varit avgörande för deras lärargärning. Detta är inte lätt – men det går!


      • Jag skall ta reda på mer om det där. Det kanske är meningen att det är på praktiken det där skall ske i stor utsträckning, dvs. på den detaljnivå. För det låter märkligt att alla säger samma sak. PGU trodde jag att man gick igenom, i samband med praktiken.

        Jag trodde du talade om nyexade lärare!


      • Monika,
        Jag pratar om nyexade lärare, men deras väg dit har varit genom utildningssystemet och via en rad VFU.


      • Det verkar väl konstruktivt med en sådan lista, dessutom från verkligheten och studenterna själva.

        Ska något bli bättre är det ju inte bara det bra som ska utvecklas vidare utan kanske ännu viktigare att rätta till bristerna.


      • Nu har jag tagit reda på lite mer och det är som jag trodde. Det är på VFUn som studenterna skall lära sig det du tog upp. Varför skall de annars ha praktik – för att visa vad det har lärt sig på annat håll och att de redan kan något som de har praktik för att lära sig? Men självklart har de förberetts på själva utbildningen inför VFUn, men det är olika vilken kurs de går vilka uppgifter de får på sin VFU.

        Jag har många gånger betonat att lärarutbildning är teori och praktik. Lärarutbildare står för teorin och handledare ute på skolorna för praktiken. Man kan därför säga att ni tillhör lärarutbildningens praktiska del.


  6. Hej Johan!
    Jag har nu följt med massmedia- och bloggdebatter om skolan under ett antal år och kan bara konstatera att lärarutbildningen i Sverige ligger lågt i kurs i dessa debatter. Samtidigt har det på den politiska agendan framförts att kvaliteten på lärarutbildningen har en stor (eller avgörande?) betydelse för kvaliteten i Sveriges skolor.

    Hur skall vi få ihop dessa båda bilder av lärarutbildningen? (Själv är jag lärarutbildare sedan fyra år.) Ni som krititserar lärarutbildningen? Hur vill ni ha den? Hur skall era önskemål kunna inlemmas i t.ex. den nya utbildningen som startar till hösten? Vad vet ni om denna nya utbildning? Är det någon som har kontroll på alla reformer som nu sker i dagens skolsverige?

    I skolan finns det skolämnen och om jag tolkar Zarembas upprop rätt är det lärarna som ska ha tolkningsföreträde på det ämne de är utbildade att undervisa inom och för de åldersgrupper de skall undervisa. Det låter ju rimligt. Men om lärarna ska ha tolkningsföreträde på skolämnesnivå inom t.ex. historia, samhällskunskap, svenska, så borde professorer ha tolkningsföreträde när ämnet är på universitetsnivå i t.ex. svenska, historia, statsvetenskap, sociologi, nationalekonomi, pedagogik etc.? Och då återstår frågan hur lärarutbildningen skall förhålla sig till skolnivån respektive till universitetsnivån av ett ämne?

    Om det finns en dragkamp mellan den akademiska sidan av en utbildning och den yrkesinriktade sidan av en utbildning vore det bra om denna synliggjordes och att kritiker tog hänsyn till denna i sin kritik.


  7. Hej igen Johan och även prestationsprinsen!

    Apropå erfarenhet av kvalitetskrav för den nya lärarutbildningen så har jag sådana erfarenheter.
    De bedömningskrieterier som HSV gick efter finns väl utlagda någonsatans. Observera att dessa offentliggordes för oss inom utbildningarna efter det att ansökan var inskickad, men vi fick möjlighet att komplettera i efterhand och i en hearing muntligt redovisa vår panerade utbildning.

    Fyra områden bedömdes vi på och här vill jag minnas att det var: 1) Kompetens (t.ex. antal disputerade, antal med lärarerfarenhet, etc.) 2) Läromiljö, t.ex. forskningsanknytning, internationella kontakter etc. 3) organisation, (kommer ej ihåg detaljer där i kriterierna) 4) Styrdokument (utbilndingsplan, kursplaner, progression etc.

    Det var olika bedömargrupper inom olika examina, själv blev jag hörd för ämneslärarna och jag och några kollegor kände oss mycket nöjda med den hearing som var, relevanta och övergripande frågor.
    (Att vi sedan fick examensrätt är en annan fråga.)

    Medan andra, t.ex. hos grundlärarexamen har en annan erfarenhet. Det var ju grundlärarexamen (och avslag på dessa) som väckte så stort rabalder i media strax innan jul.

    Därefter har lärosätena fått möjlighet att söka igen, t.ex. om de missat en del vad gäller kursplaner (det är inte alltid lätt att veta vilken kurslitteratur man ska använda fem år i förväg men det förväntades vi nu veta).

    För mig var detta förfarandet en intressant erfarenhet, ungefär som när jag dispiuterade. Något man inte gör varje år.

    Lite om den nya lärarutbildningen: Den ska alltså innehålla en utbildningsvetenskaplig kärna 60 hp fördelade på åtta områden, 30 hp VFU varav minst 15 hp skall vara ämnesanknutet, resten ska vara ämnesstudier och ämnesdidaktik, för gymnasiet 120 hp i första ämne och för högstadiet 90 hp i första ämne.

    Examenskriterierna för lärarstudenterna är närmast identiska med de nuvarande, lite skärpta krav för vetenskaplighet och även lite mer om barns rättigheter etc.

    En skillnad blir dock i att inträdeskraven höjs, t.ex. fodras nu Engelska B och i Samhällskunskap har man höjt från Matematik A till matematik B för ämneslärarstudenterna. Dock kan jag inte se motsvarande förändring i kursplaner och betygskriterier för samhällskunskapsämnet i skolan.

    Slutligen. Själv tycker jag det är upplyftande med personliga betraktelser och erfarenheter av skolan. Helst om det finns en variation av betraktelser. Min egen betraktelse av skolan börjar år 1961, när jag började första klass. Långt innan 68-vänstern var ett begrepp upptäckte jag att det i skolan fanns disciplinsvårigheter. Tänk om Björklund har fel? Tänk om 68-vänstern reagerade på ett redan befintligt problem i stället för att de ensamma ha orsakat den?

    Nog om problem- och bristtänkande. Medellivslängden i Sverige höjs för varje år så allt kanske ändå inte är kris åtminstone inte om man lär sig för livet.


    • Hej Pär,
      Tack för din tydliga och omfattande återkoppling från lärarutbildningen. Det är skönt att ha en dialog med en person som inte hela tiden säger att lärarutbildning är så bra som man verkar tro.

      Jag tror nog att 68-vänstern reagerade rätt och att auktoritära lärare skulle bort är det inget snack om. Jag tror dock inte att Björklund har fel, annat än att han använder ordet katederundervisning, som är kidnappat av lärarutbildningen och definierat som envägskommunikation och en lärare som står och håller föreläsning. Bättre då att använda lärarledd undervisning, eller som jag brukar använda: Seminarieundervisning – det vill säga att en lärare som leder och är aktiv ledare i klassrummet och inte lämnar eleverna vind för våg. Problemet med det som 68-vänstern startade var att 70-talet präglades av att läraren skulle vara kompis med eleverna och att man skulle jobba i grupparbete. Fokus låg på att demokratiska arbetssätt, som genom socialisation skulle leda till en demokratisk människa – på bekostnad av kunskap. Sen kom fri forskning och så var skolan för alltid förlorad i ”fri forskning” och lärarens sjunkande status (hoppas det går att stoppa). Nu krävs det åter fokus på kunskaper!

      Jag har många tankar om vad jag tycker lärarutbildningen behöver. Jag har skrivit ett blogginlägg kring detta: https://johankant.wordpress.com/2010/02/24/ny-lararutbildning/

      Jag tror att det är viktigt att fokusera på några viktiga teorier som studenterna får pröva själva ute på VFU. Läraryrket är ett hantverk som man lär sig genom träning, träning och åter träning.

      Johan


      • Hej Johan!
        Jag tänkte bara ta upp en fråga som du berör i ditt blogginlägg från den 24 februari 2010. Och det är ifrågasättandet av läraryrkets akademisering. Jag tycker att det är kanske den mest centrala frågan för lärarutbildningen just nu. För dig som rektor eller lärare kanske den också är central eftersom det bl.a. handlar om fackliga strategier i en professionaliseringsprocess. Och det handlar också om Zarembas fjärde artikel från igår, tisdag. Han ser en diputerad lärare som något positivt, att en disputerad lärare kan ”sitt ämne”. Dock tolkar jag inte att det är denna ämnescentrerade akademiska lärare (kanske en övertolkning från min sida) som t.ex. den nya lärarutbildningen vilar på. Istället är det ”utbildningsvetenskap” (går under namnet ”utbildningsvetenskaplig kärna”) som är lärarprofessionens huvudområde, medan t.ex. socionomer har ”socialt arbete” som sitt (akademiska) huvudområde.
        Om du Johan fortfarande anser att akademiseringen av läraryrket är negativt får du ta ställning till dessa strategier och karriärsvägar som nu man vill öppna upp för lärare. Du framhåller att läraryrket är ett hantverk och om vi sätter in detta i samband med Zarembas artikel blir en fråga hur ni kan ”äga” detta hantverk om inte det sker någon form av akademisering. Det vill säga hur ni kan inkludera och exkludera ”hantverkarna” inom ert skrå.

        Avslutningtsvis, den nya lärarutbildningen har fått mycket tydliga ramar, t.ex. åtta namngivna områden som ska ingå i den utbildningsvetenskapliga kärnan. Och en av dessa heter ”utveckling och lärande” så där får vi fortfarande plats med allmänna lärandeteorier. Sedan kan vi utveckla ämnesdidaktiken etc. Men huvudfokus i den akademiska utvärderingen av utbildningen ligger nu (officiellt)i examensarbeten, enligt riktlinjer för Högskoleverket. Hur det sedan blir är en annan fråga.

        (Observera at i sak kan jag hålla med dig på en del punkter, t.ex. at bara för att jag har dipsuterat säger detta inte något om hur jag undervisar 7-åringar, 10-åringar, 13-åringar 18-åriungarr inom ett speciellt område. Men jag har med åren blvit både visionär (t.ex. tron på den egna drivkraften i lärandet) och pragmatiker.


      • Jo, det var en sak till sedan får det vara bra för denna gången. Och det är förändringen av att vi å ena sidan får lärarutbilndingar med fyra olika examina, å andra sidan har kursplaner i skolan som bygger på en progression från årskurs 1-9.

        För att en progression från årskurs 1-9 ska fungera bör varje lärare känna till denna progrfession för att rätt åtgärd sätts in vid rätt tillfälle. Dvs. det krävs någon form av samsyn vad gäller kunskap och lärande mellan t.ex.en grundlärare som sätter betyg i årkurs sex i t.ex. samhällskunskap och en ämneslärare som sätter betyg i samhällskunskap i årkurs sju. Hur ordnar ni på skolorna denna samsyn?

        Här på lärarutbildningen förväntas vi sära grundlärar- och ämnesstudenterna, både vad gäller utbildare och studenter. Det är väl snarare så att här förväntas studenterna utveckla den första samhörigheten med sitt skrå som då antingen kan vara förskollärare, grundlärare, ämneslärare eller yrkeslärare. Och denna samsyn kan då leda till egna yrkeskulturer och skilda synsätt på kunskap och lärande.

        För att sätta betyg i samhällskunskap i årskurs sex kommer grundlärarna nu att ha cirka 7,5 hp ämnesteori och ämnesdidaktik (ingår i ett SO-block om 30 hp där även historia, religion och geografi ingår). Medan ämnesläraren i årskurs sju kan ha 90 hp ämnesteori och ämnesdidaktik om det är första ämne för att sätta betyg i denna årskurs (dvs. sju). De nya bedömningskriterierna i grundskolan skiljer sig dock inte så mycket vad gäller årskurs sex och årskurs nio i t.ex. samhällskunskap.

        Finns inte risken att skolan nu blir mer bereonde av externa bedömare och ytterligare förlorar sin professionella autonomi?


      • Pär,
        Du missförstår mig, kanske ska du läsa det blogginlägget som jag skrivit om vad kännetecknar en bra lärare, där jag beskriver Mats Trondmans punkter för vad en bra lärare är.

        Jag menar inte att lärare inte skulle vara ett akademiskt yrke, för det är det och det krävs en hel del intellektuellt arbete för att vara en bra lärare. Men det jag menar är att lärarutbildningen har akademiserat yrket så till den milda grad att man har kommit så långt från verkligheten att utbildningen inte passar in för yrket. Dessutom kan flera av lärarna på lärarutbildningen totalt sakna egna erfarenheter av vad det innebär att vara lärare. Exempelvis finns det föreläsare, professorer och docenter som har gjort sig till tolkningsföreträdare för en hel skola när det gäller bedömning. De har aldrig varit ute i en skola och gjort bedömningar i förhållande till elevtexter och de är ideologiskt skolade. Betyg=dålig!

        Problemet med detta är att lärarutbildare av detta slaget målar upp en bild av hur skolan är, visionen skola och den skiljer sig högst väsentligt ifrån verkligheten skola. Det är detta som jag menar med att akademiseringen har landat fel. Jag är för att man har en hög grad av akademisk utbildning, men den ska knytas till klassrummet och det gäller även forskningen. Ett förslag jag har är att ha klinisk forskning.

        Läs mitt blogginlägg:
        https://johankant.wordpress.com/2009/11/18/vision-och-verklighet/
        och:
        https://johankant.wordpress.com/2009/11/16/ideologisk-produktion-pa-lararhogskolan/


      • Hej igen Johan!

        Apropå det sista mailet. Betyg är en politisk fråga. Det bestäms i en politisk process om, när och hur många betygsteg det skal vara. Politik handlar om ideologi.

        Vad gäller akademiseringen av lärarutbildningen håller jag med dig så tillvida att det förekommer att professorer och andra som inte har varit lärare föreläser det är riktigt. Och notera att när 10 lärosäten år 2008 fick underkänt av hägskoleverket var det antalet disputerade som var en gemensam nämnare. Sedan den utvärderingen har jag skämts för att tillhöra den s.k. akademin.

        Självklart menar jag att lärare och lärarerfarenhet har stor betydelse för en lärarutbildare men lärarutbilndingen befinner sig nu i en akademisk kontext och där är tydligen antalet disputerade viktigt för att behålla exemensrättigheterna. Men igår på en institutionsdag fick vi nya besked om hur högskoleutbildningar värderas så vi får se vad som händer.

        Vad gäller betyg så är det ett faktum att lärare ska sätta betyg i årskurs sex. Men det är inte ett faktum hur de sätter betyg. Själv fick jag aldrig den utbildningen i min mellanstadielärarstidelärarutbildning från 1980-talet. Och kunskapsbegreppet har inte blivit lättare att hantera sedan 1980-talet. Och ni på skolan behöver en samsyn i hur ni sätter betyg mellan årskurs sex och årskurs nio. Denna samsyn kommer inte per automatik, definitivt inte när lärarutbildningarna är uppslittrade på fyra olika examina.


      • Pär,
        Det där med betyg är en politisk fråga – stämmer! Och ideologi är också politik – stämmer!

        Lpo 94 togs i konsensus i riksdagen, endast vänstern var inte med. Man bestämde att betyg skulle ges från och med år 8 och man bestämde att läroplanen skulle vara mål- & resultatstyrd. Ändå, trots riksdagsbeslut har lärarutbildningen producerat kull efter kull av studenter som är betygsmotståndare. ÅR UT OCH ÅR IN! För att betyg är dåligt, för att resultatuppföljning är dåligt. Detta har tillhört den rådande ideologin på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS). Liksom lärarledd undervisning. Jag har många exempel, med namn på lärarutbildare (professorer) som har jagat livet ur lärarutbildare för att de har förespråkat katederundervisning – Ideologi!


  8. Hej igen för sista gången?!
    Jo, två saker till om den nya lärarutbilndingen. Givetvis ingick hur lärosätena arrangerar VFU i bedömningen, VFU tror jag togs upp under punkten ”Organisation”.

    Och vad gäller utbildningen ingår i ämnesstudierna 30 hp Examensarbete. Som är ett självständigt vetenskaplkigt arbete (med handledning). Om dessa 30 hp läggs i ämne 1 innebär det att lärosätet vad gäller t.ex. högstadiet har 60 hp ämnedsstudier och ämnesdidaktik att spela på plus 30 hp ex.arbete i ämne 1. Examensarbete är det som HSV och även regeringen har framhållit som det viktigaste kvalitetskriteriet för akademiska studier i allmänhet. Och där är det endast produkten, inte procesen, som ska bedömas.


  9. Jag skulle bara vilja säga något om forskning
    Klassrums- och skolforskning, jag håller helt med dig att detta är centralt. Nu har läraren och eleverna i klassrummet beforskats under cirka 50 år. Observationer, videoupptagningar och intervjuer är de vanliga metoderna.

    Jag fann för ett halv år sedan en länk till en stor forskning där t.ex. lärarens undervisning i amerikanska och japanska skolor jämfördes. Där fanns mycket intressanta saker av mer principiell karaktär. Exempelvis tycks de största skillnaderna ligga mellan undervisning i olika länder och inte inom respektive länder, enligt denna. Men är det sådana här mastadonta undersökningar som ska kommuniceras till lärare.

    Eller är det lärarna själva som ska utbildas att i sin egen undervisning kunna använda systematiska metoder för att undersöka sin egen verksamhet. Det sistnämnda gör lärarna och har gjort kanske i hundra femtio år och det kallas ibland för tyst kunskap eller beprövad erfarenhet.

    En sak tycker jag inte är bra och det är när en utbildningsminster läser en forskningsrapport och sedan skriver en artikel om katederundervisning eller lärarledd undervisning i DN. För du som rektor eller läraren i ett arbetslag är trots allt läskunniga och kan sjäva läsa denna rapport.

    Just nu anser jag att vi alla som syslar med skolan är underkända av media (Klass 9A och Zarembas artiklar) och av den politiska nivån (Björklunds artikel). Att i en sådan miljö försöka, som Meta Fjelkner gör, jämföra lärarprofessionen med läkarprofesionen är en rätt skev jämförelse om man ser på fem kriterier för professionsbegreppet (inom den sociologiska professionsforskningen), t.ex. att man har en vetenskaplig kunskapsbas som bl.a. allmänheten har stort förtroende för. Det har vi inte vad gäller undervisning i dagens Sverige. Och frågan är hur detta kan etableras. Just nu tolkar jag det mer går mot en legal-byråkratisk modell där skollagen blir viktigare på bekostnad av beprövad erfarenhet och/eller vetenskaplig kunskap.


  10. Tack Pär för en massa bra information och tankar. Intressant att läsa din och Johans dialog. Och Johan, jag håller med dig, man kan inte skapa förbättringar genom att envist tala om att det redan är mycket som är bra.

    Det blev mycket faktaspäckat att läsa och jag kanske missat något. Men tycker ni att de höjda kraven för intagning och på utbildningen löser några väsentliga problem? Vilka?

    Pär du skriver att intagningskraven höjts, men examenskriterierna i stort är de samma. Är inte det ett problem? Är det inte brister i kunskap och förmåga hos, en del av, de som examineras som är problemet?

    Vad gäller akademisering kanske man kan skilja på teoretisering och akademisering. I en god akademisk miljö ska ju det som undervisas och redovisas var ”evidensbaserat” och borde därför vara välförankrat i verkligheten ute i skolan. Det kan väl kanske var förlegat ibland iofs.

    Sen kan det väl vara upplyftande med lärare/professorer med annan bakgrund än läraryrket.Marknadsförare? Kommunikatörer? Det handlar ju om kommunikation och ”marknadsföring”: intressera målgruppen,förklara produkten och förankra budskapet. Jurister? Skoljuridiken är komplex inte minst då antalet diagnoser och barn med särskilda behov ökar, läkare?. Men det är klart, de ska ju i så fall föreläsa i dessa ämnen och frågor!


    • Hej prestationsprinsen!
      Nu vet jag inte allt, och det är väl det jag vet. Men att försöka få helhetsbilder av komplicerade processer är väl det som jag genom livet och en viss utbildning försöker att lära mig. Dock, de stora berättelsernas tid är nog förbi inom den vetenskap, sociologi, som jag är utbildad inom och nu använder i min befintliga arbetsposition.

      Vad gäller antagning till lärarutbildning så finns det ju mycket forskning av vad som påverkar val av utbildning. Massmediabilden påverkar nog en del, men om den som söker redan har kontakter med skolan vill jag minnas att det är andra faktorer som påverkar. Rent konkret så vad gäller engelska så är det ju rätt klart att utbildningen ska vara mer internationell. Engelsk forskningslitteratur väger tungt i högskoleverkets ögon. Här vet jag inte hur det påverkat intaget, dels på grund av att gymnasiet också håller på att ändra utbildning, dels för att jag är rätt ny inom lärarutbildningen. Vi har dessutom haft fullt upp med organisationsförändringar (t.ex. Bolognareformen av all högre utbildning). Matematiken i samhällskunskap förstår jag inte annat än att statistiska forskningsmetoder kanske vill ha ett finger med i spelet t.ex. vad gäller nationalekonomin. Om kraven höjs kanske statusen också höjs. Men om det är rätt krav för dessa utbildningar och yrken får framtiden utvisa. Dessutom räknar jag kallt med att vi får ett klart bortfall för hösten 2011 räknat med hösten 2010. Om en student är intresserad av samhälle, politik historia etc. så kanske han/hon väljer kombinationen historia och religion för där klarar du dig med Matematik A eller Svenska och historia för där räcker också Matematik A detta för gymansiet, för högstadiet är det tre ämnen utom för kombinationen svenska och samhällskunskap. Samhällskunsskap kommer med säkerhet att få färre studenter i år.

      Vad gäller brister i kunskap så bör man fråga sig vilka bristerna är men också givetvis vad som är möjligt att få med sig från en lärarutbilnding. Vad gäller samhällskunskap så kan man väl lugnt säga att du med 120 hp endast skrapar på ytan av all den kunskap som ryms inom detta område. Om läraren vill vara uppdaterad och försöka hänga med i framtida ekonomiska, statsvetenskapliga, sociologiska rön så krävs en ständig fortbildning i ämnet, om det ska vara akademiskt gångbart.

      Vad gäller evidensbaserad forskning så bör vi klargöra när en forskning i t.ex. samhällskunskapens didaktik är evidensbaserrad. Vad krävs av denna forskning? Rent epistemologiskt, vad kan vi komma fram till vad gäller t.ex. vilken design på en kurs, vilka moment, uppgifter, litteratur, förhållningssätt etc. som är bäst lämpad för just den här gruppen av elever för att nå t.ex. ett mätbart mål i årskurs sex som vi just nu aldrig har mätt på det sätt som man nu håller på att pröva ut.

      Jag vill minnas att Vilgot Oscarsson har fått fram evidens genom den nationella utvärderingen (2003) att deliberativ demokrati är bästa sättet att undervisa för att nå ett specifikt demokratiskt mål i samhällskunskap. Men eftersom demokratibegreppet är ideologipräglat tror jag att denna forskning kategoriseras som flum.

      Inom matematik är det lättare. Pythagoras sats är pythagoras sats obeorende av tid och rum, men inte obereonde av människor. Här finns det mycket internationell forskning,bl.a. utifrån inomgruppens variationsforskning. (Dvs. Ference Marton m.fl.). En mycket intressant forskning som jag år 2005 var på väg att bli deltagare i (dock utan Marton men med en av hans efterföljare plus ett antal samhällsvetare). Vi tänkte där pröva variationsteorin inom samhällskunskapsämnet men fick där inga medel från vetenslkapsrådet. Vad jag vet har aldrig variationsteorin (med videoinspelade lektioner) prövats vetenskapligt i samhällsorienterande ämnen. Dock vet jag att enskilda lärare har anammat en del av detta synsätt i sin undervisning.

      Vad gäller bakgrund så tror jag det behövs en bra blandning i det mesta. Sälv har jag den bakgrund jag har, t.ex. sju år inom kriminalvården fem år som anställd inom industrin, bondson etc etc. Och denna erfarenhet plus vetenskaplig utbildning gör att jag kan stå på två ben vad gäller samhällskunskapsämnet.

      Vad gäller design av kurser i lärarutbilndningen så tager man vad man haver, om du förstår vad jag menar. Har jag en kurs där eleverna ska lära sig något om klassrumsforsknimng och en lärare/doktrand, doktor etc. som sysslar med klassrumsforskninfg finns disponibel så tar jag denna. Har jag en kurs där teoretiska och praktiska konflikter mellan ekologisk rationalitet och ekonomisk rationalitet ska belysas och en person forskar om just detta och är disponibel så tar jag givetivs in honom/henne eller om det handlar om begreppsförtståelse i samhälskunskap eller dylikt och någon är lärare eller forskare inom detta område så tar jag honom/henne. Ingen utbildning är ju färdig när den börja utan utveklas, förändras etc. under resans gång. Det enda som är färdigt är de styrdokumnet som förväntas styra oss.

      Slutligen, vad gäller styrdokument. Sedan 1960-talet har vi implementeringsforskning inom statsvetenskap. Denna forskning finns fortfarande och denna forskning existerar på grund av att statliga styrdirektiv och mål inte nås i slutändan. Vi får se vad den implementeringsfas som lärarutbildning och skola just nu genomför leder till.


      • Det är oerhört intressant att få ta del av dina tankar och utläggningar om den nya lärarutbildningen och vilka konsekvenserna kan bli. Du visar också till stor del hur det fungerar.


      • Tack Monika!
        Dock, jag ser detta utifrån mitt perspektiv och har inte tolkningsföreträde på hur det skall bli.

        Däremtot har jag ända sedan jag började på lärareutbildningen varit frustrerad över främst debatten och valde här att i dämpad frustration få ur mig en del.

        Det jag främst saknar är en dämpad analys där vi som sysslar med skolfrågor åtminstone kan enas om vad vi inte är ense om. Och som akademisk dispiplin när vi i Sverige förra året ansökte om examensrättigheter så var det, tycker jag, en skandal hur det gick till fram till vi har skickat ansökan. Att det är stridigheter inom skolpolitik, akademin etc. det tillhör att vara människa. Men att så till den milda grad bli behandlade som ingenting det blev för mycket. Innan ansökan sändes in gällde en sak, efter gällde en annan sak. Då får jag å ena sidan en känslomässig reaktion, å andra sidan input till en allmän analys av Skolverige och där håller jag inte med Zaremba, Björklund eller Mette Fjelkner i hur analysen ska föras.


      • Eftersom SU ännu inte fått examensrätt för grundlärarna rullar den nuvarande lärarutbildningen på och förberedelser pågår inför nya moment på avancerad nivå. En kurs fasas ut, och en annan som ersatte den tidigare håller också på att fasas ut, för att ge plats åt en ny kurs i nya lärarutbildningen.

        Jag har ingen klar översiktsbild av hur det blir. Men nu har jag blivit lite klokare. 🙂


      • Tack igen för att du delar med dig av din erfarenhet och alla kloka tankar. Du kanske skulle börja blogga själv?

        Angående vilken kunskap som är möjlig att få med sig ut från lärarutbildningen. Hur tänker du kring lektorer?


      • Hej igen!

        Ja, alla bär vi på olika historier. Min historia tar nog slut på denna bloggen.

        Det jag funderar på är dels hela vårt västerländska utbildningssystem, t.ex. med Bolgnaanpassningen av högskolor och universitet, PISA-mätningar etc. som vi nu har och vad som kan hända med det om ett antal år. Dels funderar jag på de tecken på förändringar vi nu ser i välfärdstaten vad gäller beslut, implemterning etc. t.ex. vad gäller enmansutredningar, mindre underlag och snabbare beslut. Skolan är inget undantag. Sveriges lärare är inte så unika som man kan tro av pressen etc. i jämförelse med flera andra västerländska länder, om man ska tro forskning. Jag försöker se övergripande mönster i det som synes ske (eller hur Sigbritt Franke uttryckte det år 1979).

        Jag kan i och för sig stoppa huvudet i sanden och säga att allt i vår värld är bra och även vår kunskap om denna värld. Och mycket är bra, men inte allt. Som människa funderar jag på bredare perspektiv vad gäller en hållbar samhällsutveckling. Eftersom det trots allt finns andra kulturer än den grekiska eller upplysningsfilosfin så har jag även börjat snegla på den, första gången när jag under 1990-talet läst tre terminer i freds- och utvecklingsforskning. Hur var det Galtung sa, om vi tar 80% liberalism och 60% socialism och 60 procent indisk filosofi så får vi en bra kombination. Jag fann nyligen en vetenskaplig artikel om hur en utbilding för hållbar utveckling kan se ut i ett konfuciansk perspektiv.

        >Nog om mig. Tack för att ni läste mina kommentarer. Jag återgår till att rätta tentor.


      • Pär,
        Jag hoppas verkligen att du får möjlighet att påverka den nya lärarutbildningen, så att den dels blir fokuserad på ”rätt saker”, dels blir kopplad till skolan och dels blir akademisk. Jag kommer att lägga upp ett blogginlägg någon gång efter påsk där två eller tre studenter från Vikingaskolan får presentera vad det är de tycker saknas i sin utbildning.


      • När det gäller oss lärare så har vi ju haft en situation med oerhört mycket kritik och små möjligheter att göra något åt den ända sen Gösta Brodin Åstorp 1982 startade sin smutskastning av oss. Jag känner nu att lärarutbildningen får utstå mycket orättvis kritik och krav på att göra omändringar i en takt som är smått orimlig.

        Jag hoppas att ni kan ägna er åt lite självreflektion först bland annat kring er hållning till lärarnas situation och ert fokus på själva lärandet. Kan det vara så att svårigheter att implementera en del av det ni lär ut inte handlar om förändringsobenägenhet hos lärarna utan om att förslagen är fel? Kan det var så pedagogisk utbildning ska handla mer om hur lärande går till och mindre om olika sociokulturella perspektiv. Mer Marton och mindre Bourdieux inom pedagogiken!


      • Jag läser med sorg i hjärtat att forskningsarbete baserat på Martons tankar nekades medel och funderar på om dessa pengar i stället gick till Mats Ekholms gäng och det skräp som de har producerat.

        Jag tror verkligen att lärarutbildningen och pedagogikforskningen i Stockholm långsiktigt kan vinna mycket på Zarembas artikel. Här finns en oerhört stark plattform för att få fokusera på forskning om undervisning om själva lärandet. Det är sådant som är riktig pedagogisk forskning och som kommer citeras av andra länders forskning.


      • Marton är oerhört viktig, men det är Bourdieux också. Att förstå hur ens uppväxt och socialisation påverkar hur du blir som människa är viktigt, speciellt i kombination med Vygotskij.


      • Jan Lenander

        Nu är det inte så att Bourdieu har ersatt Marton. Snarare är det Vygotskij, Skinner, Piaget samt Säljö som nu ingår i kursen Teorier om lärande.

        På SU är det två olika moment, f.d. AUO2-kursen och nuvarande Pedagogik och Utbildning 1 och Didaktik 1, som ersätter AUO2-kursen.

        Dessutom ser jag att Martons teori kan kombineras med Bourdieus. Genom den sistas verktyg kan man medvetandegöras och nå en förändrad omvärldsuppfattning, speciellt gällande förorter- visavi innerstadsskolor.


  11. […] finns ett intressant inlägg på Johan Kants blogg ”Zaremba blir bara bättre” och i kommentarsflödet bidrar också Pär Engström som är lärarutbildare med sin kunskap […]


  12. Det var bättre förr!

    Då var man åtminstone hatad och fruktad. Numera är lärarna bara föraktade och förlöjligade. Ju ”snällare” lärarna har blivit desto mer har elevernas kunskaper sjunkit.


    • Jag tror inte att det är bra för vare sig elever eller lärare att vara hatad och fruktad. Det där andra får vi alla tillsammans försöka ändra på. Våra elever behöver snälla, tydliga, bestämda och relationsbyggande lärare som tror på elevernas förmåga. Med fokus på kunskap!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s