h1

Zaremba rör om och upprör

15 april 2011

De senaste veckorna har Maciej Zaremba i ett antal artiklar upprört människor. En del har blivit arga, en del har blivit positiva men inte glada, en del har känt igen sig. Glada har nog ingen blivit, för det har inte varit en positiv och munter läsning, snarare en dyster beskrivning på hur den svenska skolan har blivit körd i botten. Nu protesterar en del, för Sverige har fortfarande en av världens bästa skolor. Men är det verkligen så?

Jag och många ämneslärare på högstadiet och gymnasiet känner igen oss i de beskrivningar som Zaremba ger. När jag började på Jordbromalmsskolan hade den dåvarande rektorn, som framhävde att hon var beteendevetare och lärare (lågstadiet tror jag), att hennes paroll var rätt man på rätt plats. Dessvärre var det oftast fel man på fel plats. För hälften av lärarna var obehöriga och det ena UFO:t efter det andra kom och gick under rektorns år på skolan. Och resultatet? Katastrof!!! År ut och år inte lämnade eleverna Jordbromalmsskolan utan de kunskaper de hade rätt till. Varför? Jo för att hälften av lärarna inte hade de ämneskunskaper som behövdes för att undervisa i teoretiska ämnen på högstadiet. För att hälften av lärarna inte hade kunskaper i hur man skulle bedöma kunskap och sätta betyg. Alltså dubbelkatastrof! De stora förlorarna var eleverna.

Även grundskolechefen i Haninge kommun under denna tid var en katastrof. En förskolelärare som garanterat hade glömt bort hur det var att arbeta med barn fick ett uppdrag som hon inte kunde axla. Att styra och ställa bland en tredjedel av kommunens grundskolor, genom att söndra och härska – katastrof! Och hon gjorde sig till tolkningsföreträdare för högstadiefrågor, fast hon gång på gång visade att hon saknade utbildning och kunskap om det hon sa sig kunna så väldans bra. Och satte sig någon upp mot henne – Gud nåde. Givetvis kunde inte jag hålla tyst, utan kallade henne fascistoid och hamnade i frysbox. Men det var det värt!

Sen kom en SYV och blev rektor. En trevlig och sympatisk person, inte alls med en ledarstil som ovan beskrivits. Men inte med den kompetens som krävs för att vara rektor. Om man inte har undervisat och inte har en pedagogisk utbildning – hur ska man då kunna gå ut och auskultera bland lärarna och ge dem återkoppling på det som sker i klassrummet? Om man inte har ekonomisk utbildning – hur kan man sköta ett företag som omsätter 35 miljoner kronor? För mig är det ett mysterium och jag kommer aldrig att ta ett rektorsjobb som innebär att jag ska sköta ekonomin – det har jag inte kompetens för.

På en annan skola i Jordbro var rektorn helt fokuserad på omsorg. Att eleverna lärde sig något var av underordnad betydelse. Skulle det vara så att någon elev stack ut för mycket ur gängse uppfattning hur en elev ska vara, utreddes barnet. Det var särskoleutredning, dyslexi, ADHD och en av mina elever som utreddes men man kunde inte hitta något fel. Jag gav honom senare diagnosen: ”Skolskadad”. Sara gick på den skolan (se blogginlägg). Några av lärarna kunde inte rektorn kuva, de körde sitt race och fokuserade på kunskaper och man kunde alltid fråga om de hade haft C som lärare och det stämde alltid. Vad var då problemet? För det första att man såg biologiskt på barnen och hade fokus på omsorg, vilket innebar att fokus lades på omsorg. Men framför allt att man inte följde upp resultat. Hade man gjort det, skulle inte hälften av eleverna kommit till Jordbromalmsskolan i årskurs 6  utan att kunna läsa.

Jag känner igen historierna från DN:s artiklar allt för väl. Man har satt fel personer på olika positioner, fel fokus på verksamheten, dålig eller obefintlig resultatuppföljning och framför allt uselt stöd från rektorer och chefer. I media lyfts kommunaliseringen fram som en orsak till att skolan har dippat.  Jag tycker att kommunliseringen var olycklig, men jag tror inte att det var huvudorsaken till att det gått utför för svensk skola. Det är klart att staten hade kunnat agera om man fortfarande var huvudman, nu släppte man skolan. En aspekt som aldrig lyfts fram i media är att skolan fram till Lpo 94 infördes hade haft ett system där det inte fanns några kunskapskrav i de tidigare åldrarna, bara vilket stoff som skulle tas upp (läras ut). På högstadiet betygsattes eleverna enligt det relativa betygssystemet, som över huvudtaget inte hade med kunskap att göra. Med andra ord hade lärarkåren en vana att inte se till att alla elever hade med sig kunskaper från tidig ålder, alltså inlärt. Så inför man Lpo 94 och Skolverket fortbildar inte lärarkåren, trots att det krävs ganska rejäla insatser att ändra ett tänkande – inte minst hos en hel yrkeskår. Från att inte ha definierat vilka elever som hade uppnått vilka kunskaper, skulle lärkåren stämma av mot mål att uppnå i årskurs 5 och 9, senare även i årskurs 3 när det gäller svenska och matematik. Detta uteblivna uppdrag kan Skolverket inte snacka sig ur. Man har helt enkelt inte gjort sitt jobb – punkt slut!

Jag tror också att en stor orsak till att skolan ”gått ner i träsket” är den bristande kompetens som tilläts breda ut sig inom svensk skola, som aldrig granskades och att fokus uteblev på huruvida eleverna lärt sig eller kunde det de skulle kunna. Jag är övertygad om att Skolverket och Riksdagens obefintliga resultatuppföljning har bidragit att skolan år ut och år in har fått fortsätta prestera dåliga resultat. Som på Jordbromalmsskolan! Varför ställde inte regering och riksdag krav på resultatuppföljning? Varför ställde man inte krav på att skolor och kommuner som hade dåliga resultat skulle förklara sig och bidra med en handlingsplan där man redogjorde för hur kvaliteten skulle förbättras? Och att någon, t.ex. rektor eller grundskolechef skulle få sparken om de efter tre varningar inte hade gjort något åt situationen. Varför ställde man inte dessa krav på Skolverket? Varför fick ingen ta ansvar för den svenska skolan? Och varför lämnades alla de ämneslärare med mycket goda ämneskunskaper i sticket? Varför förnedrades dessa lärare? Och sen har vi lärarutbildningen som är ett kapitel i sig.

En hel del människor har reagerat på Zarembas artiklar – vilka är de? Utifrån vad jag har läst, både av kommentarerna på DN:s nätsidor och på bloggar, samt vad jag hört från de lärare jag har träffat, speciellt ämneslärare, är man nöjd med artiklarna. Många känner igen sig i exemplen, som t.ex. jag gör och många tycker att det är dags att återupprätta den kunniga läraren. Det finns också en grupp som tycker att Zaremba är ute och cyklar, blir upprörda och anser att artiklarna inte stämmer med verkligheten. Många av dessa personer är förskollärare, fritidspedagoger, lärarutbildare, lågstadielärare, universitetslärare och proggare (från progressivismen. Det man menar är att demokrati leder till fostran och det är fostransrollen som är viktigare än kunskap. Det är bättre att ha en demokratiskt arbetssätt än att eleverna uppnår några kunskaper). Frågan är fri att besvara, åsikten är fri att tycka – men vad vet dessa personer egentligen om ämneslärare och ämneskunskaper och betygssättning på högstadiet? Inte ett skit antagligen! Men åsikter har man ett gäng! Och tyvärr är det så att rapport på rapport talar om att svenska elevers resultat har sjunkit de senaste 20 åren. Det är inte bara PISA-rapporten som säger detta, utan andra nationella rapporter, t.ex. Skolverkets rapport 115, som kom 1995 och beskrev en studie Sverige hade deltagit i. Redan då fanns två tredjedels-samhället. 1995!!!

Så är det verkligen så att Sverige fortfarande har en av världens bästa skolor? Nej, jag anser inte det. Men jag tänker inte sätta mig på höga hästar och göra mig till tolkningsföreträdare för en hel skolvärld, som en del pedagogiska forskare gör. Jag är en bra lärare, men det finns många lärare därute som är bättre än vad jag är. Jag har mina åsikter som bygger på mina kunskaper och erfarenheter och dessa argumenterar jag utifrån. Men tolkningsföreträde – icke!

För visst är det så att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete! Satsa på lärarna, både i status och pengar, men då på de bra lärarna, de som år ut och år in visar goda resultat (man måste ha ett ingångsresultat då).

Advertisements

45 kommentarer

  1. Du får väl ge en del lite tid … ju mer jag läser Zarembas artiklar ju mer känner jag igen mig och förstår vad han vill få fram. Jag har i två blogginlägg visat på detta. Tror inte du har läst dem.
    Men när du får tid, så kan du se att det finns lärarutbildare/universitetslärare som också kan känna igen sig. Det Zaremba skrev om LHS fick jag bekräftat. Han är inte ute och cyklar helt och hållet. Men har tagit på sig en lite för stor uppgift att täcka fem artiklar.


    • Monika,
      Jag har läst dina blogginlägg och det är bra att du känner igen dig, kanske inte minst när du jobbade på fritids och var med om vad som hände i skolan. Åter igen, jag generaliserar och jag tar inte upp dig specifikt på min blogg, utan lärarutbildare generellt. Och den värld som lärarhögsskolorna har befunnit sig i, där man har stängt in sig – istället för ha kontinuerlig kontakt med skolorna ute på fältet.

      Exempelvis så är jag säker på att den person som tycker att Gunnar Ohrlanders bok är dålig och skrutt, men som inte har läst boken, en av dina kollegor. Säger en del om den personen.


    • Den är heller inte meningen att du skall ta upp mig speciellt på din blogg. Det är bara det att generaliseringar har en tendens att bli sanningar om inte båda sidor tas upp.

      Har ingen aning om någon av mina kollegor har läst boken och anser den vara dålig. Tänker läsa den själv, men har inte haft tid. Tills dess att jag läst den har jag ingen uppfattning.


      • Kapitel 6 handlar om mig som lärare.


  2. Det är ganska ofta när jag tydliggör att jag uppskattar Ohrlanders bok, när jag gläds åt Zarembas artiklar eller tycker om något förtydligande i nya skollagen som jag bemöts med att jag försöker göra mig till tolkningsföreträdare för alla lärare. Det försöker jag inte och det finns inget i det Johan Kant skriver som är det minsta sådant heller men det behövs en motbild mot de som så ogrundat gått ut med sina ”forskningsresultat” och hävdat att de haft facit till skolans problem.

    Det finns exempelvis en ”forskare” Ulf Blossing som hävdar att forskare bör göra en kritisk granskning lärarrollen och blandar ihop att forskning ska utsättas för kritisk granskning. En lärarroll, elever eller något från forskningsområdet ska däremot granskas objektivt utan negativa eller positiva förutsättningar. Det här är ett allvarligt symptom på att skolforskningen tappat den grundläggande stringensen. Svensk skolforskningen verkar nästan helt ha slutat att definiera och avgränsa ord, uppdrag och resultat.


  3. Den socialdemokratiska skolan har konsekvent misslyckats med att uppfylla den grundläggande värderingen att varje elev skall ha rätt att utvecklas enligt sina förutsättningar.
    De svagbegåvade eleverna har i många fall ställts inför orimliga överkrav. LGR11 likaväl som tidigare läroplaner saknar en forskningsbaserad, differentialpsykologisk strategi för att ta hand om dessa elever,.
    De högbegåvade eleverna har plågats i en skola med underkrav som inte kan motiveras utifrån pedagogiska utgångspunkter.
    Här kan elitklasserna utgöra den nödvändiga lösningen


    • Sture,
      Jag tror att ditt perspektiv när det gäller medfödd biologisk begåvning inte är något som dagens läroplaner tar hänsyn till. Man har lämnat det biologiska perspektivet redan med Lpo 94. I stället tittar man på Vygotskijs sociokulturella perspektiv som utgångspunkt till skolframgång. Att det finns de elever som misslyckas beror inte på att de är obegåvade, utan på en rad andra faktorer, t.ex. att växer upp med missbrukande föräldrar, har en skola som inte gör sig jobb och så vidare.


      • Monika,
        Göran Person satte igång övergången till Lpo 94, lade propositioner, tillsatte utredningar och tog beslut – vill du ha exakta nummer på propositionerna kan jag ta fram dem. Sen blev det borglig regering. Beatrice Ask slutförde införandet av Lpo 94!


      • Lpo94 är en kompromiss gjord i den borgerliga regeringen – man kan se vad de olika partierna fått in i formuleringarna.
        Allt är inte sossarnas fel! De borgerliga kan dom också!


    • Den socialdemokratiska skolan som har minst en läroplan bakom sig som genomfördes av en borgerlig regering – Lpo94? Det är den, med tanke på det Johan skriver, som infört det nya sättet med sociokulturellt perspektiv. Frågan här är hur mycket Vygotskij som egentligen inryms i det perspektivet och hur mycket det är Säljö.

      Man glömmer så lätt bort att de borgerliga regeringarna har haft en del i hur skolan ser ut idag. Speciellt från borgerligt håll!


  4. Hmmm … jag läser Din artikel i Expressen och visst ligger det en hel del i det Du tar upp om skolan. Men det är synd att Du tar med ganska floskelartade synpunkter om hur läsinlärningen i svenska skolor går till. Jag vet inte hur mycket Du egentligen vet och kan om läsinlärning. Vi har ju bakom oss ett par decennier som behärskats av ett åsiktsparadigm som går ut på att detta med att lära barn läsa är ingen konst, det sker med automatik hos barn, lika enkelt som erövrandet av språket, alltså behövs inget större inslag i lärarutbildningen för detta. Det som nu händer i skolvärlden är att de äldre småskollärarinnorna går i pension, de som hade ett par års lärarutbildning med tyngdpunkt på läs- och skrivmetodik. Dessutom har de jobbat ett helt yrkesliv med de yngsta barnen i grundskolan och har en exklusiv erfarenhet som inte tas tillvara. De efterträds av lärare som oftast har bara några få veckors utbildning i läs- och skrivinlärning och som har berhörighet att pendla mellan undervisning i olika årskurser i grundskolan. De har alltså varken den utbildning eller den erfarenhet som krävs för att lära barn läsa och skriva på ett bra sätt.

    Det Du skriver om att man lär barn läsa genomgående med ljudningsmetoden känner jag inte igen alls. Det finns så vitt jag vet inte ens något läromedel för läsinlärning som är uppbyggt så. Barn behöver självklart redan i läsinlärningen använda ljudning och ordbildläsning och läsförståelse parallellt, men inte nödvändigtvis samtidigt. Så jobbar de flesta erfarna lärare med läsinlärning. Man vet att varje barn har sin ingång till läskunnighet beroende på lärstil, men måste efter en tid behärska hela spektrat för att ta sig fram effektivt i en text.


  5. Hej Inga,
    Det du beskriver har jag också erfarenhet av, bland annat har mina egna barn haft äldre lärare som har gjort ett fantastiskt jobb med dem och växlat mellan olika strategier för att komma åt förståelsen.

    Det glädje mig att du inte känner igen det som jag beskriver, men dessvärre är min beskrivning väl utbredd i skolsverige och framför allt inom den rådande pedagogiska läsforskningen. Jag har haft ett helt auditorium av studenter i Haninge, cirka 500 personer som där flera aggressivt har skrikit att LUS är ovetenskapligt för det har lärarna på deras lärarutbildning sagt. Och de har fått lära sig tekniker för hur man separerar förståelse och teknik.
    Ingvar Lundbergs bok ”God läsförståelse”, som är ganska rejält spridd separerar avkodning och förståelse. Tyvärr är det nog inte så att Lundberg menade att det ena uteslöt det andra, men många lärare har tolkat in det på ett felaktigt sätt.

    Jag har i Haninge kommun tidigare haft ansvar för LUS under många år. Jag har åkt runt och fortbildat lärare på olika skolor, träffat tusentals lärare och haft diskussion kring läsning och läsinlärning. Jag har också mött flera hundra studenter som har företrätt en ideologiserad inställning till bland annat läraruppdraget. Jag vägrar att tro att mina erfarenheter är knutet till Haninge och lärarutbildningen i Stockholm och Södertörn. PISA-provet visar ju att svenska elever har svårt med läsförståelsen och där tror jag att det måste utvärderas rejält.


    • Sen måste jag påpeka att även du Johan har en ideologiserad inställning. Vi är alla influerade av ideologier. Men vi har oftast lättare att se andras ideologiska tillhörighet än vår egen.


      • Monika,
        Ge ett exempel på att jag är ideologiserad! Ett enda exempel!
        Jag har politiska åsikter, men när det gäller skolpolitik är jag pragmatisk och har en tydlig kunskapsfokus, som kan hämtas både hos socialdemokrater, moderater och folkpartister – även vänsterpartister.


      • Tro vad du vill – vi utgår alla från värderingar som har en ideologi bakom. Du är lika lite ideologifri som dem du kritiserar för att inte vara det.


      • Monika,
        Ge mig ett exempel!

        När det gäller ideologin som rått och även råder vänder jag mig emot att man går emot fattade riksdagsbeslut – detta är ett uttryck för en bristande demokrati.


  6. LUS är ovetenskaplig för att den inte är erkänd av forskarsamhället. Det behöver inte betyda att den inte fungerar. Det är ju så forskning fungerar – den måste erkännas.


    • Monika,
      Nu är du helt ute och cyklar. LUS är empiriskt och vetenskapligt framtaget ur ULL-projektet – ett fyra-årigt forskningsprojekt som drevs av Skolöverstyrelsen. Däremot finns det ingen empiri bakom de fyra F:n – eller Vivica Lindbergs platta kunskapssyn. INGEN EMPIRI! Ändå får detta misch-masch få förekomma i kursplanen.

      Ytterliggare ett exempel på att LHS och SU:s lärarutbildning borde läggas ner eller åtminstone ”shapas upp”! LUS behöver inte vara erkänt av den förljugna pedagogiska forskningen för att vara vetenskapligt.

      Monika,
      När ska du vakna upp och sluta försvara en utbildning som av alla: Studenter, verksamma lärare, Skolverket, Riksrevisionen, Högskoleverket, Myndigheten för Skolutveckling, Riksdagens revisiorer, Sigbrtitt Franke – alla menar att lärarutbildningen är dålig! Utom de som jobbar inom lärarutbildningen – när ska du och dina kollegor förstå att det är ni som är problemet (inte nödvändigtvis du)?


      • Och när skall du sluta föra fram åsikter om lärarutbildningen som om du sprider en sann bild av den.

        Jag försvarade inte lärarutbildningen denna gång, utan gav en kommentar om hur forskningen fungerar. Om man säger att något är ovetenskapligt på en institution är det för att den inte blivit erkänd som vetenskap. Det var vad jag sa…

        Kritisera utbildningspolitiken istället, eftersom det är den som styr hur lärarutbildningen organiserar.


      • Och om den nu är så dålig, hur kan det komma sig att den lyckats med att utexaminera så många duktiga lärare i likhet med dig själv. Något måste den väl göra rätt iaf.


      • Sista kommentaren från mig …

        Nej, jag och mina kollegor är inte problemet …, lika lite som ni lärare är det!


      • Monika,

        Vi har anställt en mycket duktig lärare och hon har otroligt många grava brister – inte som människa, och inte heller på det sätt hon tog sig igenom lärarutbildningen. Hon har helt enkelt inte fått den utbildning hon hade behövt. Vi har anställt henne som en väldigt duktig lärare, som vi kan hjälpa få de bristande kunskaper tilltäppta när det gäller internutbildning och fortbildning. Hon är en av de få jag träffat, har träffat några till. Men merparten är inte bra och en del är direkt olämpliga. Så jag vet faktiskt inte om man ska hurra de som ni examinerar. Sen kan jag säga en sak till – de flesta kan lära sig, men får inte chansen. För man väljer fel litteratur och man väljer fel innehåll och så vidare. Det är svårt som student att veta vilken utbildning man borde ha, om man inte får information.

        Jag tänker fortsätta kritisera lärarutbildningen tills jag märker att något verkligt har skett. Jag har goda förhoppningar att något bra kan komma, i alla fall när jag läser de kommentarer jag fått av lärarutbildaren Pär.


      • Jag kan inte svara på detta, eftersom jag själv inte talar om mina studenter eller kollegor på en blogg. Och därför heller inte speciella lärare i skolan.

        Och jag tänker fortsätta tillrättalägga (men kanske inte på din blogg) när jag ser något som utgår från rent tyckande, missförstånd eller enstaka exempel som generaliserats.


  7. Hej igen Monica och Johan!

    Är bilden av svenska skola entydig?

    I Skolverkets rapport 345 2010 Internationella studier Morgondagens medborgare ICCS 2009: svenska 14-åringars kunskaper, värderingar och deltagande i internationell belysning, finns följande att läsa:

    ”De svenska kunskapsresultaten visar en stablilitet mellan 1999-2009. Visserligen är jämförelsemöjligheten begränsad eftersom den baseras på förhållandevis få uppgifter och täcker en mindre kunskapsdomän, men särskilt jämförelsen med andra länder visar att det åtminstone inte verkar ha skett någon försämring” (s. 130). (Inom parantes kan nämnas att även Finland var med i denna undersökning.)

    ”En jämförelse med ett fåtal indikatorer för det framtida politiska deltagandet tyder på en glädjande trend i det att fler svenska elever nu har en handlingsberedskap inför politiskt eller medborgerligt deltagande i det framtida samhället” (s. 130).

    Ovanstående bild är ju inte detsamma som vi nu har vant oss vid sedan 1998, då ”krisen i skolan” etablerades i massmedia i samband med att ett visst antal procent blev underkända i kärnämnen.

    I senaste numret av Pedagogogisk forskning fanns det också en artikel där några ”obefläckade” forskare (i det här fallet innebär det från statsvetenskap) ville problematisera de pedagogikforskare som hävdar att kunskapsresultaten har sjunkit. De saknade bl.a. en kausal mekanism som kan förklara detta kunskapsras.

    Frågan är då hur vi ska hantera forskningsresultat om det bland olika vetenskaper inte råder en samstämmighet av bilden i skolan och när den vetenskap som borde vara mest insatt i problematiken, den pedagogiska forskningen, är starkt ifrågasatt- ja till och med anses vara orsak till den kunskapsnedgång som en del av dessa forskare hävdar har skett.

    Jag tror vi behöver sätta in Zarembas artiklar i detta sammanhang. Det är i en sådan kontext som hans artiklar, Aftonbladets artikelserie, klass 9 A etc. blir de som vi har att förlita oss till vad gäller att sprida information om skolan.Dock, och det är centralt – denna bild skulle inte fått ett sådant genomslag om det inte fanns några andra källor att stödja sig på, t.ex. PISA. Och då har vi ett problem, för att förstå PISA-resultaten behövs tillgång till hur denna mätning gick till, och detsamma gäller den citerade analysrapporten från Skolverket.

    Oavsett vilken resultatbild vi anser är den rätta finns det behov av förklaringar till varför det blir som det blir, hur det nu blir.

    Ett fokus kan vara läraren, t.ex. dennes personlighet, bakgrund, sociala och kommunikativa förmåga etc. Detta fokus kan dock skilja sig åt, å ena sidan kan man tänka sig att vissa föds till lärare andra inte, å andra sidan kan man tänka sig att alla kan bli lärare om de endast får de ”rätta” förutsättningarna, t.ex. i form av rätt lärarutbildning. Här är det intressant tycker jag att följa debatten om lämplighetstest innan lärarutbildningen, t.ex. vad ett sådant test anser sig mäta etc. och hur detta sedan sätts i relation till dels den kommande lärarutbildningen och dels det kommande yrkeslivet. Detta fokus grundas således på indvididuella faktorer i lärarkåren.

    Ett andra fokus kan vara på ”metoden”. Att hur en läraren undervisar är avgörande för vad elever lär sig. Detta fokus bygger ytterst på en kollektiv ackumulerad kunskap om undervisningsmetoder. PBL är här en sådan metod som har lanserats av forskarsamhället. Det finna andra. Och här kan man mycket väl tänka sig att utveckling även sker underifrån genom att lärare utvecklar befintlig verksamhet.

    Ett problem är om vi kombinerar ”läraren” (utifrån individuella faktorer) med undervsiningsmetoder utifrån ett proffessionsperspektiv är att vi kan få en mängd olika utfall. Rätt lärare – fel metod. Fel lärare – rätt metod, etc.

    En trejde faktor som framhålls är att läraren kan sitt ”ämne”. För att kunna sitt ämne krävs idag ämnesstudier vid en högskola. Ämnet är dock ovillkorligen kontextberoende. Här är det en skillnad om ämnet är ett skolämne, lärarutbildningsämne eller ett universitetsämne. För att ta ett exempel: Sociologi ingår som en del av skolämnet samhällskunskap. Sommaren 2010 hölls en världskongress i sociologi i Götedborg, ca. 5000 forskare från hela världen samlades i olika seminarier. Fem områden behandlades, ett av dessa områden är ”Hållbar utveckling”. Inom skolan är dock det största fokuset på Hållbar utveckling inom geografiämnet (bl.a. har ett mål kring detta begrepp tagits bort i samhällskunskap). Så medan sociologi expanderar som universitetsämne genom hållbar utveckling, flyttas detta område mer och mer över till skolämnet geografi. (Sociologi tillhör för övrigt en gråzon i ”befläckade” ämnen, där ideoleogi anses ha varit ett inslag.)

    Okej, vi har alltså läraren (singularis). metoder och ett ämne. Desa tre samverkar i ett ”Öppet system”, dvs. inte i ett system där vi på förhand vet i detalj vad som kommer ut av det hela. (För mer information om öppet system, se t.ex. böcker om forskningsinriktningen ”Kritisk realism”, t.ex. Margaret Archer ”Being human, the problem of agency” från 2000).

    I detta öppna system finns den befintliga praktiken (VFU-skolor, lärarstudentens kommande arbetsplats). Dessa arbetsplatser är i sin tur olika men har vissa saker gemensamt, t.ex. en nationell läroplan, Skollagen etc.

    Frågan är då hur lärarstudenten ska matchas med den kommande arbetsplatsen. Ska lärarubildningen ta fram det senaste i forskningsväg, t.ex. om vi lyckas finna gemensamma nämnare i Finland, Japan etc. och som inte stämmer med Trondmans tankar och som går emot den befintliga ordningen i skolorna, rent hypotetiskt, eller ska lärarutbildningen endast förbereda för den befintliga skolan (vilken den nu är). Detta tycker jag är en central fråga. Vi ställde den när jag gick min mellanstadielärarutbildning under 1980-talet. Svaret från en lärarutbildare blev att lärarutbildningen ska gå i spetsen för utveckling/förändring. Samtidigt kan man läsa att forskning pekar på att läraren anpassar sig till den nya miljön mer än han/hon utvecklar tankar som lärarutbildare för fram. (Här finns dock undantag. Det intresanta tycker jag här är just undantagen.

    Efter denna långa utläggning skulle vi kunna enas om någtra frågor t.ex:
    Vilken variation i kunskapsresultat mellan skolans olika ämnen finns det i dagens svenska skolystem?
    Vilka förändringar kan vi bevisa har skett över tid?
    Vilka mekanismer kan vi anta/bevisa ligger bakom dels variation mellan ämnen, dels mellan förändingar över tid?


    • Pär,
      Ditt inlägg är extremt långt och svårt att svara på, det finns så många trådar och aspekter. Jag kan tycka att svensk lärarutbildning bör ha några grundläggande utbildningsaspekter och kanske behöver jag återkomma i ett blogginlägg bara när det gäller det. Jag ska prata med några studenter och ringa in rena kunskapsområden som saknas (och då menar jag viktiga områden).

      Dina frågor skulle vi nog kunna vara överens om, kunna komma till konsensus om . När det gäller debatten har alla debatörer missat aspekten mellan övergången från mål- och regelstyrning till mål- och resultatstyrning. En övergång som hade betydligt större påverkan än kommunaliseringen.


      • Jag håller med dig att inlägget var långt och att jag har en förmåga att väva in olika trådar i sådana här inlägg. De frågor jag avslutade med går i sin tur att nyansera och spinna vidare på men jag själv anser det viktigt att försöka hitta bra frågor istället för att leverera färdiga svar.

        En sak bör dock nämnas vad gäller lärarutbildning. Det är en styrd verksamhet med 27 (vill jag minnas)fastlagda examenskriterier, jämför med en generell kandidatexamen som har åtta exemendskriterier eller en läkarexamen som har 16 examenskriterier.

        Exmenskriterierna är mycket detaljrika vad gäller den utbildningsvetenskapliga kärnan (t.ex. kunna kommunicera med elever, leda etc. undervisning etc. ) men ytterst generella vad gäller ämneskunskaper.

        En näst sista sak. När jag för första gången, som doktorand, kom i kontakt med lärarutbildning (2004) slog det mig intuitivt att utbildningen består av två, ibland motstridiga delar dels den akademiska/vetenskapliga delen, dels den yrkesinriktade delen. Dessa båda delar är tänkt att befrukta varandra men det är inte alltid det fungerar så och frågan är hur det skall gå till. Exmensarbete, kunna skriva vetenskapligt etc. är en sak, planera, genomföra och utvärdera undervisning är delvis en annan sak. Det förstnämnda bedöms ytterst av verksamma ingående i ett forskarsamhälle, det sistnämnda bedöms ytterst av elever, kollegor och rektorer verksamma ute på fältet.

        En sista sak. Den lärarutbildning som startar till har alltså föregåtts av en s.k. enmansutredning (Sig-Britt Frankes utredning) beställd av regeringen Reinfeldt under förra mandatperioden. Mandatet som Franke fick var att ändra 2001 års utbildning och det gjorde hon. Hennes utredning har sedan ändrats. Frågan är om denna utredning och det förfarande som sedan vidtog har tagit hänsyn till dina studenters synpunkter eller om den utbildning som startar till hösten är så styrd att utvecklingsarbete försvåras?


  8. Hej igen!
    Det finns mycket skrivet om svensk skola, bl.a. forskning kring skolhistoria som framhåller skolans betydelse för fostran i enlighet med Gud och fosterlandet.
    Om detta är sant, att skolan vara en arena för att bli inlemmad i rellkgion och/eller ett nationalstatsbyggande är det frågan vad skolan utgör för arena idag. Kunskap brukar framhållas. Enligt idehistorikern Bernt Gustavsson kom kunskapsbegreppet att ändras från och med 1971 i och med att det blev handelsvara. Det skulle betyda att kunskap i dagensskola innebär konkurrensfördelar eller nackdelar i en internationell kunskapsmarknad.

    Om det är sant att synen på kunsjap har ändrats de senaste fyra decennierna så bör detta ha påverkat skolan, frågan är på vilket sätt.

    En annan förändring, som Zaremba med flera berör, är att lärarykets status har urholkats. Botemedlet är någon form av profdessionalisering av läraryrket.

    Det mräkliga är att medan kunskapsabegreppet har fått en sannan kontext att relatera sig till (en internationell kunskapsmarknad) försöker Zaremba med flera hitta tilbaka till något som var, tillbaka till skolan. Men vilken skola?

    Innan jag kommer med en visionär tanke om skolan bör dock en sak förtydlgas. Vad skolan kan göra är en sak, vad skolan bör göra är en annan sak (för att travestera Bo Rothstein, statsvetare, i hans beskrivning av vad staten kan och bör göra). I sambnad med skolans uppdrag bör således både kan och bör beaktas.

    Om skolan vill återta sin funktion, plats och respekt som en central samhällsinrättning bör denna funktion tydliggöras. Oavsett om lärarna erkänns som en profession, semiprofession , en löst samansatt yrkeskår etc. bör det finnas någonting som alla medlemmar har gemensamt.

    Ett sätt att bli central i 2000-talets samhälle kan vara följande målsättning:
    Lärarledd undervisning för en hållbar samhällsutveckling.

    Begrepet hållbar samhällsutveckling blir här mer centralt än förledet lärarledd undervisning.
    Frågor som kan diskuteras: Är det verkligen varje lärares uppgift att bidra till en hållbar samhällsutveckling? Är det inte andra som sköter detta i samhället? etc.

    Om vi har kommit på att alla lärare på något sätt bidrar till samhällsutvecklingen och att detta kan vara någonting som lärarkåren vill profilera utifrån sin profession, sina delprofessioner etc. så bör frågan ställas dels, vad som kan tänkas ligga i begreppet hållbar samhällsutveckling, dels på vad sätt hela yrkeskåren respektive delprofessioner, etc kan bidra till denna utveckling.

    Om dessa mer övergripande frågor har diskuterats kan vi börja diskutera vilka övergripande utbildningsfilosofiska synsätt vi kan använda för att inom vår profession, delprofesioner bidra till att vi fyller den funktion som vi anser oss fylla i den hållbara samhällsutvecklingen. Ett förslag kan vara att t.ex. titta på hur ett rekonstruktionistiskt, essentialistiskt, progressivistiskt respektive perennelialistiskt synsätt ser på människan (inklusive eleven), kunskap och lärande, samhälle etc.
    Utifrån vad vi kommer fram till där förankras begrepp, synsätt, perspektiv som möjliggör diskussion, analys, forskning, kunskapsackumulation etc. inom lärarkåren.

    Kunskapsackumulationen sker genom att teori och praktik befruktar varandra. I den praktiska yrkesverksamheten väljer läraren metoder för att nå de mål som han/hon vill nå med sin undervisning. Begrepp som här kan användas kan vara t.ex. föreläsningar, förevisningar, genomgångar, introduktionsföreläsning etc. (Men för Guds skull undvik begreppet kateder.).

    En annan grupp av begrepp hänger samman med metoder som syftar till aktiviteter som har att göra med seminarieledare, diskussionsledare, samtalsledare etc.

    En tredje typ av begrepp hänger samman med handledare och olika typer av handledarskap. Den tredje typen av begrepp har ett gemensamt och det är att läraren är inte närvarande i hela undervisningsprocessen så tillvida att eleverna lämnas utan uppsikt vid centrala delar av undervisningens målsättning.

    Eftersom det inte endast är läraren som deltar i en lärarledd undervisning så bör även de aktiviteter som eleverna gör benämnas. Det är ju trots allt elevernas aktiviteter som ska betygsättas, inte lärarens aktiviteter. Dock lämnar jag här vilka lämpliga begrepp vi kan använda för att kommunicera med varandra vad det är eleverna gör i skolan.

    Men som sagt först bör vi ställa oss frågan vilken funktion fyller skolan i 2000-talets samhälle?


    • Pär,
      Nu är du uppe på en alldeles för hög abstraktionsnivå, där du snuddar på att bli filosofisk. Åter igen – läraryrket är ett hantverk där du inte blir lärare för att du har gått ut lärarutbildningen, utan du måste göra jobbet på fältet. Oftast tar det 1-3 år att bottna som lärare. För att vara ordentligt förberedd är det viktigt att ha goda ämneskunskaper och teorier om hur inlärning sker att hänga upp sin pedagogik på.


      • Låt gå för att abstraktionsnivån är hög men utifrån vad jag kan förstå har mycket förändrats i såväl skolan som samhället och det här var ett försök att hitta en ny grund för skolan som samhällsinrätning.

        Jag håller helt med dig att lärararbetet görs ute på fältet, men det är en stor skillnad om vi ser på läraren som en duktig hantverkare och om vi ser på lärarkollektivet som en professionell yrkeskår. (Här brukar vi inom sociologin ha fem kriterier på vad som kan känneteckna en profession, t.ex. en gemensam kunskapsbas och ett gemensamt yrkesspråk.)

        Och här tror jag det kan vara bra att ha vissa analysredskap för att förstå, förklara och/eller förändra såväl skolan som lärarprofessionen.


  9. Hej igen!
    Eftersom det a) finns kritik mot den gamla lärarutbilndingen b) pågår ett implemeterningsarbete med den nya lärarutbildningen c) inte finns någon diskussion och analys av den nya lärarutbildningen känner jag mig föranledd att bidra med detta inlägg på just denna blogg.

    Den nya lärarutbilndingen består av I) Ämnesstudier inklusive ämnesdidaktik (varierad längd bereonde på åldersgrupp) II) VFU (en termin) III) Utbildningsvetenskaplig kärna (2 terminer).

    Oavsett äm studenten skall bli förskollärare, grundlärare, ämneslärare eller yrkedslärare läser han/hon den utbildningsvetensklapliga kärnan. Denna kärna består av följande åtta områden:

    1) Utbildningens historia, organisation och villkor, demokratins grunder
    2) Läroplansteori och allmän didaktik
    3) Vetenskapsteori, forskningsmetodik och statistik
    4) Utveckling och lärande
    5) Specialpedagogik
    6) Sociala relationer, konflikthantering och ledarskap
    7) Bedömning och betygsättning
    8) Utvärdering och utvecklingsarbete

    Ovanstående åtta områden är således gemesamt för alla lärarkategorier men kan/bör anpassas til såävl åldersgrupp som i vissa delar) till ämne.

    Som jag ser det är det utifrån dessa åtta områden som kommande lärare ska bygga en kollektiv kunskap som legitimerer deras professionella status.


    • Alla dessa områden utom ett finns även nu, men det är möjligt att dessa kommer organiseras annorlunda i den nya lärarutbildningen. Det som lagts till och som jag efterlyst i drygt 10 år är Vetenskapsteori, forskningsmetod och statistik. Förhoppningsvis blir det speciella kurser och inte bakas in i alla kurser och moment.


      • Hej!
        På den lärarutbildning jag är på har vi även idag vetenskapsteori och metod, ingår i AUO, som förberedelse för examensarbetet.

        Det som fanns i den gamla vad gäller AUO var t.ex. hållbar utveckling, detta har nu tonats ner men finns med i en bisats i ett av examenskriterierna.

        En kritik som fanns mot gamla AUO, som jag bl.a. hört från Sven-Erik Hansen (professor från Finland) är att Sverige har en för bred AUO, i jämförelse med motsvarande i Finland.

        Intressant tycker jag här att såväl lärarupprdagets sociala sida som dess kunskaps-lärande sida finns med, medan den politiska debatten (och även skollagen) framhåller kunskapsuppdraget som överordnat den sociala sidan/fostr5ansuppdraget.

        En sak som började ske innan regeringsskiftet 2006 var att elevers bristande matematikkunskaper utreddes, uppmärksammades etc. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen började satsa på dedtta. Detta innebar bl.a. att när Reinfeld tog över 2006 fortsate denna satsning vilket i sin tur innebar at ”tidigare-lärarna” i den gamla utbildingen från år 2001 kom att få grundläggande kunskaper i matematik, läs- och skrivinlärning i sin utbildning (vilket lär ha varit valbart när utbildningen inleddes). Lite osäker, men jag tolkar att detta var nationella examenskritier för alla lärare i de tidigare skolåren från någopn gång kring 2006-2007. I alla fall har vi det på ”min” högskola. Denna förändring skedde alltså inom den gamla utbilndingen.

        Den nya utbilndingen lanseras bla. genom att framhålla respektive lärargrupps specifika kunskaper, t.ex. att nu skall ”lågstadielärarna” (äntligen) få lära sig läs- skriv- och matematikinlärning.

        En stor förändring är att den gamle folkskolläraren/mellanstadieläraren har återuppstått – nu i form av grundlärare åk. 4-6. Dock tycks det som om denna inriktning har lågt söktryck i detta intaget, detta i jämförelse med den gamle småskoläraren/lågstadieläraren – nu i form av grundlärare F-3. Den sistnämnda läraren har en specifik profil och en kommande yrkeskompetens som bla. grundas i grundläggande kunskaper i läs- skriv- och matematikinlärning. Men vilken kompetens har årskurs 4-6 läraren?
        Han/hon har mindre ämneskompetens än ämnesläraren och ingen specifik kompetens vad gäller läs-, skriv- och läsinlärning eftersom denna kompetens tolkar jag i första hand ligger på F-3-läraren.

        För ämneslärarna ser jag egentligen inga förändringar utifrån nämnda direktiv. Kraven, och poängsummorna skiljer sig marginellt. Det intressanta är kanske att Sigbritt Frankes mycket strikta ämneskombinationer har luckrats upp till att nästan likna dagens. Jag har själv gått runt lite på universitetens och högskolornas hemsidor och upptäckt att svenska kan i något lärosäte kombineras med t.ex. kemi. Tanken tycks här vara att på så sätt dra med sig kemi så att fler söker detta ämne (som bekant en stor brist på kemilärare), medan resultatet blev att ingen sökte denna kombination. Dock har svenska fler kombinationsmöjligheter på detta lärosäte så för svenskan del finns det vad jag kan förstå ingen brist på lärare.

        Nog om detta. Nu fortsätter jag med mitt kursplaneskrivande. ”Samhällskunskap för ämneslärare gy: Individ, samhälle och samhällskunskap”, 7,5 hp. Sedan föker ”Samhällskunskap för ämneslärare gy: Demokratri och samhälle” etc. Visst är det roligt att göra en ny utbildning?
        Hittills har vi alla fall blivit mycket bättre på att skriva kursplaner – alltid något.


      • Ja det är just endast en förberedelse och min erfarenhet är att det inte räcker på långa vägar. Se mitt svar längst ner.


  10. Pär,
    Det ser ganska bra ut, men områdena är abstrakta och det är svårt att i en sådan punktform tänka sig att innehållen blir kanon. Det kan bli det, men det vet man inte.

    Ändå blir jag väldigt orolig när jag läser Monikas kommentar att alla ovanstående punkter utom en finns redan idag. Och den punkt som saknas har inte med själva läreriet att göra. Jag blir väldigt orolig!!!


    • Johan!
      I ämnesstudierna finns det inslag av lärande och lärandeteorier. Och här har högskolorna kvalitetssäkrats genom att man har ämnesdidaktikiker i t.ex. matematik för att få exemensrätt i ämneslärare med matematik. Men av utrymmesskäl valde jag att endast ta med det gemensamma för alla lärarinriktningar.

      Skolan är komplex, det vet vi. Att vara lärare är komplext, t.ex. sker det processer på två nivåer samtidigt i ett klassrum(individnivån-och gruppnivån.)

      Lärarutbildning är också komplex. Exempelvis ska jag nu planera för fyra olika samhällskunskapsinriktningar, en där samnhällskunskap är första ämne i årskurs 7-9, en där det är andra ämne årskurs 7-9, ett där det är första ämne i gymansiet, ett där det är andra ämne i gymnasiet (första och andra ämne har betydelse vad gäller t.ex. examensarbeten) – samtidigt som vi har igång inriktningar i samhällskunskap före Bologna – med en studiegåpng och efter Bologna med två studiegångar plus en del andra varianter. Så liksom för läraren behövs det lite split vision och allt går inte att sätta ord på. Ha det bra!


    • Numera har det med lärariet att göra …och ämneskunskaperna men även hur man förhåller sig till det som sker inom skolan. Vilka situationer man möter skall undersökas på ett vetenskapligt sätt, dvs. att inte ens förutfattade meningar styr tolkningarna osv.

      Lärarutbilningen vilar på vetenskaplig grund och har gjort sen jag började år 1989. Det var det första jag hörde från våra lärarutbildare.

      Med tanke på examensarbetet har det stor betydelse om lärarkandidaterna skall kunna konkurrera med dem som läser pedagogik på magisterprogrammet. Kraven är desamma, men förutsättningarna mycket olika, då dessa studenter har 15 poäng i vetenskapsteori och forskningsmetod i ryggen, medan lärarstudenterna inga alls, utom den vetenskaplighet som ingår i varje moment.


      • I princip håller jag med dig men jag tror det kan se lite olika ut beroende på högskola. Men helt klart att det är en skillnad mellan å ena sidan rena ämnesstudier och uppsatsarbete, å andra sidan en yrkesutbildning och examensarbete. På den högskola jag arbetar finns det kollegor som handleder både ex.arbete inom yrkesprogram (t.ex. socialpedagogiskt program, lärarprogram) och C-uppsatser inom t.ex. ämnet sociologi. Den stora skillnaden är inte mellan program utan mellan de två förstnämnda och sociologin.

        Ett problem som jag ser det är att idag är det helt legitimt att kritisera lärarutbildning och skola utan att vara insatt i den verklighet som t.ex. lärarutbildningen lever under.


      • Ja, det är helt legitimt och man behöver inte ens ha belägg från mer än några enstaka exempel som man många gånger hör i andra hand.


    • Hej Johan!
      Jag tänkte bara upplysa om att det finns andra sätt att se på Zarembas artikelserie. Exempelvis har Sven-Eric Liedman skrivit en artikl i både DN och nätttidningen Skola och samhälle (www.skolaochsamhalle.se.)
      Intressant är bl.a. de skilda kommentarer som finns till Liedmans artikel i de båda publikationerna.
      För demokratins skulle tror jag det är bra att såväl Zaremba som Liedman finns, frågan är bara hur dessa till synes motstridiga synpunkter kan mötas.


      • För demokratins skull? Jag tycker att det finns massvis med demokratiska brister, t.ex. när riksdagen tar beslut som när de gått genom tjänstemännens kvarnar blir något annat. Det finns mängder av exempel på det.

        Jag håller med dig om att allt ska upp till ytan och diskuteras. Även rasism och främlingsfientlighet. När det gäller Liedmans artikel kommer jag i helgen skriva ett blogginlägg på den. Tyvärr är det nog så att Liedman ligger i väldigt hög abstraktionsnivå och diskuterar på ett närmast filosofiskt plan. Frågan om Liedman någonsin har varit ute i ett klassrum? Frågan är om han någonsin har undervisat en stökig 4:a i en förort – så klart han inte har. Men han har verkligen kunskap om hur skolan borde fungera – NOT!


  11. Hej igen Johan!
    Frågan är vem som har rätt att yttra sig om skolan och på vilka grunder, Zaremba och/eller Liedman?

    Om lärarna vill ha tolkningsföreträde på att yttra sig om klassrumssisutioner behöver lärarkåren professionaliseras.

    Frågan är om den nya lärarutbildningen och de fackliga strategier etc. som nu äger rum räcker för att respektive lärarkategori ska få kunskapsmonopol på klassrumssituationer.

    I väntan på det får vi finnas oss i att utbildningsminstrar, journalister och andra ger sina beskrivningar och förklaringar av dessa situationer.


    • Jag tycker att alla ska få yttra sig, även Liedman. Problemet är att det är en ensidig rapportering där de som står för en proggig bild av skolan får uttala sig, eller journalister som heller inte har någon ”rätt bild av skolan”. Väldigt sällan kommer lärare eller rektorer till tals. Väldigt sällan lyfter man fram exempel från den skola där man lyckas.

      Jag tänkte i morse, när jag åkte till jobbet, att jag skulle ha använt min egen lärargärning som forskningsprojekt. Jag fick förslag när jag var ny lärare, men hade så mycket med det som krävs av nyexade lärare. Det förslaget jag fick var att dokumentera vilka ingångsvärde mina elever hade: socioekonomisk bakgrund, föräldrars utbildningsgrad, läsföråga och hur man hade uppnått målen i årskurs 5. Sedan skulle jag systematiskt jobba med eleverna och dokumentera allt jag gjorde och vilka resultat eleverna uppnådde. I årskurs 9 skulle resultat på nationella prov, läsresultat (LUS) och betyg dokumenteras och sedan stämmas av mot ingångsvärdena. Detta skulle pågå år efter år efter år. Tyvärr gjorde jag inte det, men det hade blivit intressant, eftersom alla elever som inte hade stora sociala problem, typ mina föräldrar är narkomaner eller pappa misshandlar hela familjen, klarade minst godkända betyg (och då inga glädjebetyg). Detta vore ett mycket intressant projekt att genomföra!


      • Jag håller helt med dig att det är bra om lärare och rektorer berättar om lyckade resultat. Det är väl vad skolan behöver nu. Men liksom både vad gäller Zaremba och Liedman ser jag nu olika vägar att nå dessa resultat utifrån den inblick jag har i skolvärlden. Jag har mött lärare och skolor som i s.k. problemområden använt problembaserat lärande, men också som använt andra angreppssätt.

        Hade det funnits ett enkelt universellt recept som lärare kan använda så borde detta recept nu har varit ”uppfunnit”. I väntan på detta ser jag fram emot att möta lärarstudenters, lärares och rektorers olika berättelser om lyckade resultat. Något tror jag ändå är gemensamt i dessa berättelser (åtminstone enligt en del forskning). Ha det bra!


      • Pär,
        I sommar kommer min bok Yrke: Lärare. Där går jag igenom seminarieundervisning. Jag har utvecklat detta sedan jag började jobba och fått mer eller mindre alla elever till minst godkända betyg. I ett tungt segregerat område som Jordbro, men upp till 94% elever med invandrarbakgrund. Denna metod går att använda på alla elever!

        Givetvis finns det metoder som funkar och de som inte funkar. De som funkar ska spridas och de som inte funkar ska läggas ner. Alla elever ska med och steg nummer ett är att på riktigt tro det och förmedla det till eleverna.


  12. Hej Johan!
    Och jag ser fram emot att få läsa den. Jag tror säkert att där finns en hel del input för lärarutbildningen.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s