h1

Sigbrit Franke äger (som kidsen skulle säga)

31 maj 2011

I Dagens Nyheter (31/5-11) skriver Sigbrit Franke, tidigare universitetskansler, om den svenska skolan. Och vilken fröjd det är att läsa Franke. Denna kloka och erfarna kvinna, som har gjorts så många insatser för svensk utbildning, skriver en artikel där hon på ett lysande sätt problematiserar svensk skolas utmaningar för framtiden. Klart att du ska läsa hennes artikel.

Jag tänkte lyfta fram de positiva aspekter Sigbrit Franke tar upp.

  1. Franke menar att det inte är konstruktivt av Jan Björklund att använda ordet katederundervisning, man tappar läsare, får läsaren emot sig, eftersom ordet i sig är så förgiftat. Jag menar att det vore bra att använda lärarledd undervisning, eller den metodik jag själv använder: Seminarieundervisning.
  2. Dumt att göra partipolitik av utbildningspolitik, att ägna sig åt pajkastning och skylla skolans negativa utveckling på politiska motståndare. Detta kommer inte leda till en god utveckling i framtiden och historiskt sett har både de politiska blocken varit inblandade i att ta politiska beslut rörande skolan.
  3. Låt lärare vara lärare. Idag har lärare fått en allt större administrativ börda som gör att de inte hinner med att bedriva undervisning på ett sätt som är önskvärt, tid tas från undervisning till får administration.
  4. Lärares metodfrihet är viktig för att få ut det bästa av alla yrken. Jag vill inte gå så långt som en del säger, att läraryrket är ett konstnärsyrke, men det ligger en del i det. Som lärare arbetar du hela tiden med dig själv som redskap. Att vara bunden av en metod som inte passar dig hämmar din kreativitet och därmed kvaliteten på undervisningen.
  5. Franke lyfter fram att den professionella läraren, hon skriver: ”En professionell lärare ser till att omväxlande använda olika metoder beroende på vilket innehåll som ska behandlas. Han/hon har en aktiv roll att spela oavsett metod, har en genomtänkt struktur och har klart för sig syftet med sitt undervisningspass, är noga förberedd och problematiserar på ett engagerat och entusiasmerande sätt och får eleverna att nyfiket ställa egna frågor och att tänka till. Han/hon skapar ett klimat, där hårt arbete kombineras med en lust att lära sig mer och mer. Prov används självklart, men de är konstruerade så att de testar mer varaktiga kunskaper och förståelse av olika problem”. Går det på ett mer elegant sätt beskriva lärarjobbet?
  6. Om lärarutbildningen skriver Sigbrit Franke: ”Med den nya lärarutbildning som startar i höst ska de blivande lärarna kunna få förutsättningar att bli de professionella lärare som svensk skola förtjänar: en förstärkt ämnesbas, som ger den nödvändiga trygghet som läraren behöver i sin undervisning; ett didaktiskt kunnande, som innehåller en bred metodkännedom och olika svar på frågor som rör konsten att undervisa; en bättre praktik, som gör det möjligt att under konstruktiv och sakkunnig vägledning själv pröva hur väl olika metoder fungerar i olika sammanhang. Därtill en kärna av kunskaper som varje lärare måste ha i bagaget, till exempel om barns och ungdomars utveckling, om elevers specialpedagogiska behov, om konflikthantering”. Utöver detta menar Franke att betyg ska sålla första ansökningarna till lärarutbildningen, därefter även lämplighetstest införas.
  7. Franke menar också staten ska satsa på kompetensutveckling och att ett kraftfullt politiskt agerande för anständiga arbetsvillkor för lärare så att ökad tid för undervisning realiseras.
Sigbrit Franke är en gigant inom pedagogisk forskning och pedagogisk ledning. Hon har lång erfarenhet av höga poster inom utbildnings- och universitetsvärlden. I artikeln i Dagens Nyheter tydliggör hon hur viktigt det är att lyfta lärarkåren i skolan och att i debatten sluta med pajkastning. Jag tror att en del av mina läsare tycker att jag sysslar med pajkastning. Jag ser det på ett annat sätt, jag vill lyfta fram missförhållanden, missbruk av makt, dolda nätverk och brist på ansvarstagande. Jag skulle vilja gå så långt att de som har varit/är i höga positioner skulle ställas ansvariga för det de gör, eller undlåter sig att inte göra. Någon gång måste ansvarstagande lyftas upp, inte minst för alla 1000-tals barn och ungdomar som lämnar skolan utan betyg och utan kunskaper.
För visst är det så: Läraryrket är samhällets viktigaste arbete!
Annonser

25 kommentarer

  1. Johan

    Du skriver ofta bra men här kan jag inte hålla med dig. Svensk skola har varit på väg utför under lång tid. Jan Björklund försöker vända den utvecklingen. Det är mycket svårt då det finns, som du själv tidigare skrivit, maktstrukturer som är mycket svåra att bryta upp. Skolan kommer dock aldrig att kunna vändas så länge dessa pdagoger etc har den reella makten över skolans utveckling.

    Sigbrit Franke lägger genom att rätta Björklund med rödpenna ytterligare makt i dessa personers händer.

    Tyvärr gör du det också genom hyllningen till hennes artikel.


    • Per, vilka är de ”pedagoger etc” du menar har sån enorm makt över skolans utveckling? Vilka anser du borde ha den istället för pedagoger?


      • Hej

        Jag menar i princip alla de som Johan har beskrivit i sitt avsnitt om pedagogiskt nätverk här. Mats Eklund fick ju tyvärr också vara chef för skolverket. Dessa personer blir tyvärr allt som oftast inkallade som experter.

        De som borde ha makten både över skola och lärarutbildning är de som har gedigen praktisk erfarenhet från skolan. Mer makt till sådana som Johan Kant alltså.
        Jag tycker Jakobs inlägg nedan illustrerar det hela ganska bra. Mer konkret metodik och mindre ideologiskt styrd pedagogik.


      • Morrica,
        Det vet du väl, alla de pedagoger som har tolkningsföreträde för hela skolan och under många år ägt skolfrågan, t.ex. Scherp, Ekholm med flera. Finns många namn.


      • Johan och Per, jag är noga med det där att fråga vad som faktiskt avses framför att ta för givet att personen faktiskt menat det jag skulle menat om jag skrivit. Därför frågade jag, för att undvika att missförstå. Tack för besked.


    • Per,
      Jag håller inte med dig. Sigbrit Franke har inte varit i den makteliten inom pedagoger som jag tidigare tagit upp. Hon har vid flera tillfällen kritiserat denna maktstruktur, inte minst då hon var generaldirektör för Högskoleverket.

      Jag ser det inte som att hon rättar Björklund, även om artikeln är utformad så. Hon problematiserar den skola som Björklund vill införa och hon tydliggör det Björklund står för. Jag håller med dig om att Jan Björklund under lång tid har försökt vända utvecklingen i skolan, men du måste väl ändå hålla med om att det är onödigt att använda katederundervisning utan att definiera innebörden? Under DN:s hearing och SNS konferens berättade han vad han menade med katederundervisning, men det var så dags då.

      För övrigt tycker jag att det är alltför många personer inom pedagogiken och bloggvärlden som ironiserar och förlöjligar Björklund. Varför? Vad står det för undrar jag?


      • Kanske känner man sig hotade i sin uppfattning av vad skolan borde vara?


      • Det är mycket möjligt att Sigbrit Franke inte är medlem i den pedagogiska maktsfären. Men hennes artikel förstärker deras åsikter. Precis som du säger så är det många som förlöjligar Björklund. Han gör givetvis inte allt rätt men han försöker i alla fall vrida saker i rätt riktnig.
        Att medvetet missförstå när han säger katederundervisning och raljera över att han varit major, görs allt som oftast av de som är rädda att förlora makt nu.

        Vill man skolan väl så hjälper man Björklund nu.


      • Per,
        Du har helt rätt när det gäller Björklund som person. Om man har en annan åsikt än vad utbildningsministern har får man tala om vad det är man är kritisk emot och på vilka grunder. Jag tycker att de flesta har misslyckats när det gäller detta, även de ”pedagogiska elefanterna”. Allt det där raljernade med Björklund, både att kalla han majorn, eller militären, men även att förlöjliga honom är så lågt. Jag har själv ifrågasatt varför man gör på det visat. Tala om vad du står för och lägg fram dina argument. Dessvärre är det så att alla är inte så hederliga.


  2. Mycket kloka tankar – nämnde hon att VFU:n förkortas från 25 till 20 veckor?

    Det hände en hel del mellan betänkande och förordning!


    • Jag avslutar min gymnasielärarutbildning vid SU på måndag (om gud vill och bröten håller). Den VFU vi har haft som varit värd namnet är en period om fyra-fem veckor per ämne man läser mot. Resten har varit… mindre givande. Observationer av olika slag, mycket lite undervisning.
      Det är inte längden på VFU utan innehållet som är avgörande, och jag hade bra mycket hellre haft 20 veckor undervisande VFU än de 10 undervisande + 15 slask och blandade observationer jag haft nu.

      Detta är för övrigt samma över hela min lärarutbildning: ämnesterminerna har varit mycket bra, AOU mindre lyckade. Det sorgliga är att i många av AOU-kurserna finns det en god tanke i botten, men innehållet lämnar övrigt att önska. Till exempel har mycket, mycket lite arbete lagts ner på att göra oss blivande lärare bekväma i arbetet med bedömning, ämnesplaner och andra mera formella bitar av yrket. Jag kan ärligt talat inte rakt ut säga vad jag lärt mig på AOU-terminerna.


      • Jakob,
        Tack för att du delger mig/oss dina erfarenheter. Jag vet av egen erfarenhen, eftersom jag är studentansvarig sedan 8 år tillbaka, att du inte är ensam i den situationen. Många studenter vittnar om väldigt bra ämnesstudier, men mediokra pedagogiska studier. Trist, men det kanske kommer bli bättre med den nya utbildningen?


      • Man kan ju hoppas.


      • Jag förstår dig Jakob.

        Tänk om man utbildat tandläkarna på samma sätt som lärarna.
        Vi struntar i hantverket hur man borrar utan istället diskuterar vi på en metanivå ”vad är tandvärk?”

        Då skulle oense tandläkare kunna kasta ur sig till varandra: ”Du har en förlegad tandvärkssyn”


      • Tja, den förlegade tandvärkssynen kan ju i värsta fall leda till en försämrad läkning, om jag uppfattat smärtforskningen rätt. Smärta och värk orsakar stress som i sin tur försämrar immunförsvar och kroppens läkeförmåga, så den metadiskussionen kan nog ha sin relevans den också.


      • Per,
        Bra exempel. Och tyvärr väldigt överensstämmande med lärarutbildningen.


      • AUO-området har varit uppdelat och är fortfarande på olika institutioner, och därför sett olika ut. När man talar om pedagogik är det viktigt att se vad man talar – är det i själva verket didaktik man talar om. AUO2 innehåller ju teoretiska studier i både didaktik och pedagogik.

        Det har också varit skillnad när man läser AUO2 i början, mitten eller i slutet.

        Vet att en del studenter kan undra över varför de läser om utbildningshistoria, läroplansteori och läroplanen, därför att de är inställda på att lära sig om hur man gör i klassrummet. Förväntningarna innebär att man kanske ratar kurserna, för att om några år inse att en del av innehållet är rätt bra att känna till när man planerar undervisningen i klassrummet.

        Det jag upplever själv som lärarutbildare är att momenten är för korta och utspridda på för många institutioner och det har blivit mer sen vi samgick med SU. Tidigare hade vi alla fyra momenten i AUO2 – sen vi samgick endast ett moment. Och även om kursansvariga samarbetar om ramarna är det inte samma sak som när man i ett lärarlag kan relatera till alla moment.

        Nu har pedagogiken och didaktiken gått ihop i en institution, vilket jag tror kommer skapa bättre samordning.

        SU har ju aldrig tidigare haft lärarutbildning och det tar ett tag innan allt faller på plats.


      • Klargörande..

        Skrev fel i texten…

        AUO omfattade tidigare AUO1 (början), AUO2 (mitten) och AUO3 (slutet). Jag har varit involverad i AUO2.

        Tanken var att AUO skulle kopplas till olika ämnesstudier mm. Jag tror det hade blivit annorlunda för alla om AUO-området hade koncentrerats till t.ex. en institution med lärarutbildare från olika hemvister. Men, det hade säkert blivit en del att lösa med den ordningen också.

        Hur organiserar man en lärarutbildning alla är nöjda med, inom ett område där det finns så många uppfattningar om hur det bör och skall vara i relation till en läroplan som måste följas.


  3. Jag vill framhålla tre principiella saker angående såväl Sigbritt-Frankes artikel som Johan Kants artikel och reaktionerna på denna.

    1) Det bör vara möjligt att kritisera eller problematisera något av vad Jan Björklund säger eller skriver utan att samtidigt hålla med en av hans motståndare eller att motståndarna, vilka de nu är, tillskrivs en seger genom nämnda kritik. För annars riskerar vi att få ett debattklimat där debatt blir omöjligt, ”är du inte med mig är du mot mig”.

    2) Det bör vara möjligt att skilja sak från person. Oavsett om Sig-Britt Franke tillskrivs ha tillhört ett pedagiskt etablissemang eller att Jan Björklund har varit major bör det vara innehållet i deras utsagor som diskuteras, inte deras personliga bakgrunder.

    3) Däremot bör utsagor kunna kopplas till position. Om Jan Björklund skriver en artikel i DN så gör han det utifrån sin position som utbildningsminister vilket ger en tyngd i artikeln. Och här är jag osäker utifrån vilken position som Sig-Britt Franke skriver, kanske är det ytterst utifrån en medborgarposition?


    • Pär

      Jag håller i princip med dig om punkt 1.

      Men..
      Om man ser problemen i dagens skola och är medveten om PISA resultaten och därmed sympatiserar med att det faktiskt behövs mer undervisning i skolan.

      Är då det viktigaste att klaga på Björklunds definition av kateder?

      Jag har svårt att släppa tanken på en dold agenda i linje med Mats Ekholms barnupprop.


      • Per, jag tolkar inte att Sig-Britt Franke och Jan Björklunbd är oense på den punkten.

        Däremot tolkar jag att Sig-Britt inte tycker att kateder var det bästa begreppet att använda här. Och dessutom var det ytterligare tre punkter som Sig-Britt tog upp, t.ex. att Björklund ensidigt skyllde på 68-vänstern.

        Om Sig-Britt företräder någon dold agenda så är den väldigt dold eller är den väldigt öppen. Hennes utredning om ”Hållbar lärarutbilnding” tolkar jag var väldigt öppen. När hon presenterade den på en presskonferens i början av december 2008 tog hon sakligt upp vad hon grundar sig på och vad som hon vill ska förändras och gav även kritik till såväl sittande regering som föregående regeringar samt till andra intressenter (t.ex. forskning) inom skolvärlden – om jag kommer ihåg rätt. När Jan Björklund vid samma presskonferens skulle kommentera denna utredning började han direkt med att framhålla att nu ska ”flummet rensas ut” etc.

        Om denna presskonferens finns bevarad i arkivet skulle det vara intressant att retoriskt jämföra hur de lade upp sina argumentationer.

        Sedan bör väl sägas att ”Hållbar lärarutbildning” skiljer sig på flera punkter från ”Bäst i klassen” och vilken som är bäst får väl framiden utvisa.


      • Hej igen!
        Apropå kateder så tolkar jag att detta också handlar om avsaknad av ett utvecklat yrkesspråk där olika former av undervisning får olika begrepp och där medlemmarna är överens om vad respektive begrepp syftar på.

        Inom universitet och högskolevärlden har det etablerats tre skilda begrepp för undervisning: 1) föreläsning (då är läraren föreläsare), 2) seminarium (där är lärare seminarieledare) och 3) handledning (då är läraren handledare – ofta i samband med uppsatser och examensarbete.)

        Att som föreläsare förbereda en föreläsning på två till tre timmar inför en grupp på 200 studenter är en sak, att som handledare delta i handledning av en eller två studenters uppsatser under 10 veckor, där handledningstiden kan formellt vara ca 20 timmar är en annan sak.

        Att vara kursansvarig och designa en kurs och där placera in moment utifrån kursplanemål är en tredje sak.

        Att vara ämnesansvarig och placera in kurser inom ett ämne utifrån en ram som andra har fastslagit är en fjärde sak.

        Att vara programansvarig, t.ex. ansvarig för ett lärarprogram (obs. från hösten har vi fyra olika examina och därmed, minst, fyra olika lärarprogram), är en femte sak.

        Etc.

        Nu säger jag inte att vi inom högskolevärlden har de bästa begreppen eller det bästa sättet att undevisa och organisera lärande på. Men om någon säger att vi ska undervisa mer i en kurs så blir jag inte klokare av detta.


      • Pär Engström

        Du visar med dina exempel att det är komplicerat att utlysa det bästa undervisningssättet eftersom det skiljer sig så mycket åt beroende av vad det handlar om. Det gäller ju även vad man skall undervisa om. Ett undervisningssätt kanske är totalt olämpligt i ett ämne, trots att det fungerar utmärkt i ett annat.
        Det är något som en lärare skall kunna bedöma och inte få detta inskrivet från högre ort.

        Jag funderar ibland, då jag läser artiklar, debatter, bloggar hur jag skulle uppleva om några på SU skulle bestämma att vi bara får använda ett enda sätt att undervisa när de inte är där och själva skall undervisa studenterna.

        Om jag märker att något som har fungerat tio gånger tidigare inte gör det i den elfte seminariegruppen, ja, då anpassar jag mig till det i den gruppen. Och gör vissa justeringar efter dem som ingår i gruppen. Märkte t.ex. ganska nyligen att en föreläsning jag hade inte fungerade som det brukade göra. De såg på det jag tog upp på ett helt annat sätt, vilket blev stimulerande för mig som lärare. Jag fick tänka om lite … Men betyder det att jag ratar denna föreläsning och gör om den. Nej, jag blir mer förberedd till nästa tillfälle.

        Annat som fungerat utmärkt tidigare, fick jag tänka om kring.

        Vad jag vill säga med det här är att det inte går att bestämma en enda metod som den bästa. Allt är töjbart och utvecklingsbart.

        Och undervisa mer – jag undervisar hela tiden, men på olika sätt.


      • Monika Ringborg!

        Jag håller med dig att det, åtminstone inte för tillfället, går att bestämma vilken undervisningsmetod som är bäst, bäst i förhållande till vad, vem/vilka etc.?

        Och kanske är det detta som gör det möjligt för debattörer att dels ha (bestämda) åsikter om lärares undervisning/lärarutbildning, dels jämföra lärarutbildning med en icke-jämförbar utbildning vad gäller yrkespraxis – t.ex. tandläkarutbildning. Bättre anser jag vore att jämföra med t.ex. socionomutbildning.


      • Per Engström

        Helt riktigt! Jag skulle t.ex. aldrig skriva en gymnasielärare på näsan hur h*n skall undervisa, men när det gäller oss lärarutbildare verkar alla kunna jobbet utom vi själva. Man anser från visst håll att t.o.m. de som skall lära sig läraryrket av oss, vet bättre. Det är ju därför man tar yrken som inte går att jämföra med läraryrket.

        Man kan ha synpunkter, men att någon som aldrig arbetat som lärarutbildare anser sig veta exakt hur de skall jobba, är inte bara okunnigt utan också förmätet.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s