h1

Särskolemässig – eller?

11 juni 2011

Bubbel och hurrarop. Lastbilsflak och studentmössa. Trumpetblås och stolthet. Igår tog Sara studenten. Men hur är det möjligt? Och dessutom med VG-betyg i svenska. Det är väl ändå helt omöjligt?

För ni kommer väl ihåg Sara? Jo, det var den flickan som kom till mig i årskurs 6 för ett gäng år sedan och hade blivit utredd som svagbegåvad, med en konstaterat IQ på 69, en lättare utvecklingsstörning sa WISC-utredningen. Läs mina tidigare blogginlägg 1 och blogglägg 2 om Sara.

Men åter tillbaka till frågan – hur är det möjligt att Sara har tagit studenten med en sådan låg begåvning? Och dessutom med en konstaterad utvecklingsstörning? Kan det vara så att lärarna på gymnasiet sätter dåliga betyg? Eller att de är snälla mot Sara, av rena humanitetsskäl ger henne betyg? Eller är rädda om sitt rykte och låter Sara få betyg? Eller kan det vara så att det är fel på instrumentet? Eller kan det vara så att psykologerna har gjort en felbedömning? Finns det ens en uns i någons fantasi att Sara kan ha varit helt felbedömd och att hon egentligen har ett bristfälligt språk?

Jag vet att Sara är en smart tjej, som jag har haft förmånen att jobba med i fyra år på Jordbromalmsskolan. Hon är duktig och har aldrig varit slötänkt – vissa språkbrister ja och kunskapsbrister – ja, men detta också till följd att hon tvingades gå två år i särskolan. Då inte i en bra särskola som utmanar eleverna, utan i en särskola som hade någon slag ”saft och bullar-verksamhet”. Nej Sara blev uppfuckad av skolan och lärarna. Sara fick sitt självförtroende mosat och Sara kommer aldrig glömma den förnedring hon fick utstå, hon kommer alltid ha en tagg kvar i hjärtat.  Vi har med människor att göra, vars liv ligger i våra händer. Att gå in och jobba i skolan kan ibland vara ett jobb ”på liv och död”. Att ”fucka upp” en människas liv, att kränka en människa så djupt in i skälen kan aldrig vara ok. Här krävs det verkligen eftertanke!

Jag frågade Sara om framtidsplanerna. Hon berättade att hon vill bli socionom, så att hon kan hjälpa barn och ungdomar i framtiden, dessutom har hon fått stipendium. Glädjande för ett gammalt lärarhjärta – för sådan är hon Sara, omtänksam mot sina medmänniskor och en vilja att hjälpa andra. Och verkligen med huvudet på skaft – det kan jag intyga!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Advertisements

7 kommentarer

  1. Jag har ju bara läst dina inlägg och är inte insatt i det här själv. Men utifrån din skildring får jag följande tankar.

    Det oförståeliga i det här är hur man kan bortse från språkets betydelse när detta verkar ha varit den mur som stått mellan Sara och omgivningen. Samtidigt som de flesta menar att det är språket som har den största betydelsen. Jag tror att en seriös långtgående utredning av skolan som institution behöver till. Och att det behövs ses över vilka yrkesgrupper som är med i en utredning.

    Jag frågar mig verkligen om det är den psykologiska disciplinen som skall ha huvudansvaret i utredningen när det handlar om lärande eller begåvningspotential. Är det inte den pedagogiska disciplinen. Och då talar jag inte om att det är lärarnas observationer som skall stå som grund. Med tanke på att det verkar som om förändringen kom då en pedagogiskt utbildad person fick tag i ärendet. Men skall en människas framtid hänga på enskilda eldsjälar?

    Så här tänker jag vidare och då utgår jag från mina kunskaper och min egen yrkesverksamhet. Om det kan överföras på barn och ungdom och inom skolans ram är inte självklart.

    När jag bedömer en students prestation är min ambition att försöka se bortom det språkliga. Speciellt är det viktigt när det handlar om studenter som inte har svenska som modersmål. Det är ju mycket svårt att förmedla sina tankar på ett språk man inte är uppvuxen med eller inte helt behärskar. Om man inte förstår det, kan man se andra som mindre begåvade eller rentav dumma. Min pappa stammade och ansågs vara dum – det var 20-talet.

    Ibland kan det behövas en genomgång av språket för att jag skall kunna göra en bedömning av innehållet. Ofta har jag en misstanke om att det bakom oklara formuleringar finns en kunskap om det jag skall bedöma.

    Därför är det förvånande att man inte gjorde en utredning med experter som kunde hennes eget språk och var förtrogen med den kultur hon hade sina rötter i, vilket det inte verkar ha gjorts. Hon hade ju tolk, om jag inte missminner mig.


    • Håller med dig Monika! Och det där med din pappa, känner igen det från min egen omgivning – det har förändrats, men dessvärre inte försvunnit. En del tror att fortfarande är stammande personer dumma – fast det inte har med det att göra över huvudtaget.


      • Ja, och det är upprörande att man lägger så stor vikt vid hur någon uttrycker sig verbalt att man sätter det i relation till begåvning och intelligens hos en annan människa. Att det hände på 20-talet är kanske inte så förvånande, men i dagens värld borde borde vi ha kommit längre!


  2. Jag fått vara med på när ett barn testades. Undrar hur seriös är detta. För att vara med var riktigt stressigt, och barnet som testades kunde knappast prata. Hur kan man testa språkligt ett barn som saknar språk? Och trots att barn saknade språk gick det hela otroligt snabbt? Mening är att fatta på vilken nivå ligger barnet, men om barnet inte hinner förstå vad som frågas, hur seriös kan detta mättas? Och frågorna kunde vara riktigt konstiga, typ ett träd, en sten, en canin. Dessa ska grupperas, de som har någonting gemensamt och det som inte hör till gruppen.
    Då skulle man säga att caninen och trädet är levande varelser och inte stenen. Alltså stenen var den som inte hade någonting gemensamt.
    Men varför kunde inte vara stenen och trädet som har någonting gemensamt, de rör sig inte av egen vilja, mellan kaninen gör det?
    Sedan fick expertisen följa med barnen i skolan. Att barnen tittade hur andra lekte, men inte lekte med dem, räknades som del av symptomen. Då är jag, som har högskolestudier även utvecklingstörd, för jag var också blyg och inte så intresserad i att vara aktiv del av andra barnslekar.
    Jag undrar faktiskt hur seriös skötts detta, jag antar att allför många normala människor som har inlärningsvårigheter eller språksvårigheter hamnar där. Och i visa delar av Sverige, allför många utländska barn.
    Som sagt, språksvårigheter och dålig inlärningsförmåga är inte synonim av ”icke klokhet”.


    • Cecilia,
      Det beror på vem du frågar hur seriöst det är. Frågar du psykologer och många speciallärare menar de att det är vetenskapligt belagda verktyg (WISC-test). Men frågar du mig, eller
      om någon oberoende skulle granska detta är jag inte säker på att det skulle vara så seriöst – eller klokt. Jag menar att verktygen är väldigt trubbiga och abstrakta och det går att läsa in det mesta
      i resultatet. Dessutom är det syntomdiagnos – men vad står diagnosen för? Vad konkret är det som barnet har problem med? Och finns det någon annan förklaring än det rent biologiska? T.ex. att
      barnets hemförhållande – kan spela roll!


      • Jag har faktiskt en del erfarenheter att berätta här. Mitt barn börjat prata riktigt sent. Vilket i sig behöver inte vara ett problem, det gjort Rubistein, Ramanajan, Einstein, ”Mussolini” (som visst var en ”skittstövel” men dum var han inte), Gary Becker, Richard Feynman, Edward Teller, etc etc.
        Tyvärr är inte vanliga skolor ampassade så sådana människor ska kunna genomgå skolan. Det sade en barnläkare till oss.
        Därför skickades vårt barn till en språkskola, och målet var att han skulle slussas till en vanlig skola när han nådde det nödvändiga språknivån.
        Begåvningstestet ville man inte genomföra eftersom barnet saknade språket och resultaten kunde bli bara fel. Även världens klokaste människa skulle inte kunna genomgå en begåvningstest där instruktionen är på kinesiska om hon inte kan kinesiska förstås.
        Det finns däremot språkfria tester, fick jag veta av en moster som är psykiatriker.
        I vilket fall, flyttade vi till en annan kommun, och då var sättet att se på detta helt annorlunda. Psykologen skrev att hon var medvetet att resultaten kunde gå fel för att barnet saknade fortfarande språk, men skrev ändå att det var utvecklingstörd och bör få utbildas via särskolansmetodik.
        Jag var med när delar av testes genomfördes, samt fick lösa deras slutsatser och det kändes nästan skratträttande. Fast man blir egentligen mest arg.
        En av grunderna till dessa tester är att i fall den som ska testas inte förstår frågorna, ska testen inte genomföras. Men det genomfördes ändå.
        Sedan att kunna kategorisera ett barn och värdera begavningen trots att man vet att barnen inte förstod frågorna, varför inte göra i så fall en no-verbal test.
        En stor del av frågorna barnet blev utsatt för när jag var där, var matematiska frågor om ting de inte hade alls gått genom i skolan än, och de genomfördes på ett så stressigt sätt att de flesta barn skulle gå in i sig själva och sluta svara.
        Att mitt barn tittade från lång hål och ville inte ingå i de andras lekar, tolkades som en del av utvecklingstörning de påstår han har.

        Min farfar, min far och jag har varit ensamma vargar som barn med. Jag brukade gå själv till stranden under vinterdagarna i mitt ursprungland och titta på havetsvagarna och filosofera om livet, i stället för att gå ut och spela futboll med andra barn.

        Han talar numera ganska mycket, även om han har en viss talångest och blockeras ibland vid främmande miljö, men även om han håller på att komma i kapp med språket tycker han det är helt tråkigt att leka med andra barn. Han föredrar att sitta i lugn och ro framför en bok som handlar om himlakroppar, planeter och svarthål och stjärnor.
        Han tycker om det tekniska, och kan själv sätta en hårdisk i hans spelmaskiner samt sätta ihop delar av vår tower, utan att man visar honom hur man gör. Själva är både min fru och jag riktigt otekniska.
        Är riktigt duktigt på att rita, och är duktigt på matte som abstraktion, men har problem med konkretta problem där ordföråd fortfarande saknas.

        Visst är det ett problem för en vanlig skola att ha ett barn som kommer så sen i språket. Och ändå mer i en kommun där det inte finns språkskolor.

        Men att göra ett begåvningsprov på ett sätt som uppenbart kommer att ge en ”dåligt” resultat, det är inte att vilja veta hur barnen ligger till begavningsmässigt. Det bör vara straffbart.

        Har mitt barn någon begåvningstörning, förutom att börja tala senare, vilket jag inte tror men man kan ju ha fel, då ska detta undersökas på ett helt annat sätt.

        Har faktiskt talat med flera utländska psykiatriker, och alla dessa, utan undantag, ansog att det hela hade gjorts på helt felaktiga sätt.

        Det sorgliga är att vårt barn verkar inte vara ensam i detta, man skickar för många människor till särskolorna som bör kunna vara kvart på en annan sorts utbildning.

        Visst kan och bör föräldrarna säga ”nej” när sådant inträffar, men många är för vana att tro på ”expertiserna”.


      • Alberto,
        Tack för din fängslande och lite sorgliga historia. Jag tycker att du har helt rätt i ditt sätt att resonera. Jag har själv en pojke som vi trodde hade någon form av autism när har gick i förskolan, han tänkte mycket och var inne i sin egen värld. Nu är det annorlunda, han går i årskurs 5 och är helt och hållet med både oss och i skolan. Däremot är han filosofisk som du beskriver, tänker och vill ägna sig åt att tänka och gillar också att rita och planeter och teknik/naturvetenskap. Han avskyr sport och idrott.

        Jag tror att du ska fortsätta stödja din son, det behöver inte vara något ”fel” på honom, en del passar inte in i den vanliga skolan. Vet inte hur gammal din son är, men att gå på en montessoriskola eller faktiskt engelska skolan där min son går i. Där är det ordning och reda och alla får vara som de vill, bara man sköter sig och gör sitt skolarbete. Det innebär att väldigt lite fokus läggs på att vara som alla andra, eller att följa något mode eller vara precis som alla andra.

        Sen finns det en del som är mutister, som inte vill prata och ibland bara pratar med de närmaste. Det brukar lossna med åren, men mina erfarenheter är att det brukar lösa sig med åren. Hoppas det löser sig för dig och ditt barn!

        Allt gott till dig Alberto!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s