h1

Jan Björklund på riktigt – enligt mig!

16 augusti 2011

Det finns en anledning till att jag skrev två blogginlägg om Jan Björklund, ett där jag lyfter honom till skyarna och ett där jag sågar honom vid fotknölarna. Varför? Jo för att visa att det alltid finns två olika uppfattningar kring saker och ting, eller kring fenomen och personer. Men vilka argument har man? Hur tydlig är man i sin argumentation? Varför tycker man som man gör? Är det känslomässiga åsikter, ideologiska eller rationella? Och kan man stå för sina åsikter.

Vad tycker jag om utbildningsminister Jan Björklund egentligen? Jag tycker att han är en skicklig politiker som är tydlig i sin uppfattning. Jag har sett många skoldebatter med Jan Björklund och han är mycket skicklig. Men skolpolitiken är inte hans, den har han snott från Socialdemokraterna, som genom Thomas Östros lanserade en kunskapsskola för alla. Faktum är ändå att Björklund har lyft upp skolfrågan på agendan, har jobbat för ny läroplan och lärarlegitimation. Man kan tycka vad man vill om lärarlegitimation, tro att det inte kommer att fungera. Men att lärarlegitimationen har  kommit, handlar inte om att sänka lärarnas status. Det handlar heller inte om att sabotera för lärare och skola, utan syftet är att höja skolans och lärares status. Gillar man inte förslagen som kommer från styrande politiker är det fritt fram att engagera sig politiskt!

Men det där med kepsar och mobiltelefoner då? Ja, det är sant att det utgör ett litet problem, det finns betydligt större och viktigare problem att ta tag i. Men är det inte så att Björklunds politiska motståndare går i fällan varje gång Björklund slänger ut ett litet bete? Är det inte så att de hugger som hajar när Björklund slänger ut ”småfrågor” till dem? Och då kan han i lugn och ro jobba med de större frågorna. Konspirationsteori? Vet inte, kanske! Populism – kanske, men det är väldigt många föräldrar som tycker det är för djävligt att ungarna sitter med keps i klassrummet, ständigt messande. Lite ordning och reda tycker dessa föräldrar. Och då står Jan Björklund till deras förfogande, för han är ju trots allt politiker och ibland måste man vara pragmatisk. För alla föräldrar ”vet ju” hur svensk skola fungerar, de har själva gått i skolan.

Men att sitta bakom sin dataskärm, tycka till om Jan Björklund, sakna argument och inte behöva stå till svars för tarvligheter, påhopp och raljerande är för djävligt och det har jag sett mycket av. För om någon (t.ex. jag) ställer frågan hur skribenten menar, kan denne välja att inte svar. Eller ta bort inlägget. Eller gå upp i abstraktion och komma med ett gäng floskler som svar. För man ska tycka illa om Jan Björklund, det är politiskt korrekt. ”Men herre gud – måste man stå för sina åsikter och argument? Jag går och lägger mig. ” Kom igen: Tala om vad du tycker, varför du tycker som du gör och vilka argument du har för dina åsikter! Då ska jag verkligen respektera dig!

20% av svenska elever lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och den siffran kommer sannolik bli ännu högre med de nya tuffare intagningskraven på gymnasiet. Dessutom faller svenska elever kunskapsmässigt i förhållande till sina internationella kompisar enligt PISA. Menar Jan Björklund att svenska elever ska ta emot kunskap från en lärare som står vid sin kateder och håller monologer? Nej, men Björklunds antagonister tillskriver honom det. Entreprenörskap och att söka sina kunskaper själv är jättebra om man har goda kunskaper i botten, men vi har testat denna metod när Problembaserat lärande (PBL) svepte över landet som en farsot. Elever som inte kunde läsa och skriva tillräckligt bra, som inte kunde ta ansvar för sitt eget skolarbete kopierade text och lärde sig inte ett enda dugg. Jan Björklund menar att läraren ska leda lektionerna, problematisera, diskutera och fördela ordet i klassrummet. Hederlig seminarieundervisning! Att inte ta tag i detta kommer göra att ännu fler elever inte får rätt att lära sig det de har rätt att lära sig. Alltså elevernas kunskapsrätt! Hur det ska gå till rent metodiskt eller organisatoriskt har väl Jan Björklund inte lagt sig i, det är lärarens och skolans frihet att genomföra. Det ligger inte på utbildningsministerns bord att sköta detaljer, detta är inte okunnighet, det ligger helt enkelt inom Jan Björklunds roll som politiker.

Jag tror att det är Jan Björklunds uppriktiga mening att han vill satsa på lärarna, både lönemässigt och statusmässigt. Men vad kan han göra? Många bloggare tror att det är Jan Björklund som sätter lönen, att han är med och förhandlar om lärares rättigheter. Detta är helt fel, det är SKL som sköter den förhandlingen (eller arbetsgivaren). Jag skulle som SO-lärare gett en del bloggar underkänt i betyg om jag varit deras lärare, utifrån hur de tror att svensk lönepolitik fungerar – en politiker får inte blanda sig i lönerörelsen! Riktigt trist att aggressiva och hatiska bloggare inte begriper detta. De framstår som direkt olämpliga för att ens vara lärare.

Majoren brukar Jan Björklund kallas av dem som inte har några argument mot det som Björklund står för, eller som inte gillar Björklunds politik, men de vet inte varför. Jag har hört många använda majoren som öknamn för Jan Björklund många gånger och varje gång tänker jag: ”Detta språkbruk säger väldigt mycket om dig”. Ett tarvligt sätt att göra sig lustig på någon annans bekostnad.

Enligt mig är läraryrket samhällets viktigaste arbete och jag tror att Jan Björklund uppriktigt delar min åsikt!

Annonser

17 kommentarer

  1. Jag anade din avsikt ungefär. Utmärkt utredning du presenterar nu.
    Som en lärobok i personperception!


    • Tack Bertil!


  2. […] citerar Johan Kant och Jan Björklund på riktigt enligt mig Majoren brukar Jan Björklund kallas av dem som inte har några argument mot det som Björklund […]


  3. Vi verkar ha samma åsikt. Jo, så är det och jag tror att många som arbetar i skolan, är förälder eller gick i skolan när den var inriktad på att utjämna klassklyftor och orättvisor tycker att Björklund har störst möjligheter att lyfta skolan. Han är i detta hänseende blek. I debatten om den ökade segregationen är Björklund vag. Det är Björklunds ömma punkt. Han har svårt att kritisera skolor som drivs utifrån religösa och marknadsliberala idéer.

    Socialdemokraternas skolministrar har efter Göransson utan undantag styrts av statministern. Skoldepartemenetet och Skolverket var länge en ankdamm, som inte brydde sig problemen.
    — Man måste värdera insatserna i politiken efter hur verkligheten ser ut. Ett system som missgynnar dem som skolan ska kompensera är inte bra. Nu ser vi att de stora förlorarna i skolan är de som inte har välutbildade föräldrar som hjälper dem. Det kan väl inte socialdemokrater tycka är bra? (Generaldirektören Per Thullberg, Lärarnas tidning 2010-12-01)

    Det vore intressant om personal i skolorna fick ökad frihet att driva verksamheten. Den minister som tillåter komminala skolan att bli ”friskola” utan vinstintesse skulle jag rösta på. Jag tror att lärare vill förändra skolan om de får möjligheter att göra det. I annat fall tycker jag att skolan ska förstatligas. Det behövs för att skolan är platsen där Sveriges framtid skapas.


    • Bra kommentar Roy! Jag tycker att det vore väldigt intressant att driva en kommunal friskola. Att ägas av kommunen, men få sköta sig helt själv, att inte tvingas anställa överflödiga kommunalt anställda personer – vilken hit det skulle kunna bli.


  4. Föredrrar tydlighet. Såväl från Björklund som staten. Fram för statlig skola, för framtiden.


    • Zoran,
      Håller med dig både när det gäller tydlighet och statlig skola. Ledsen att jag var otydlig i mina blogginlägg, så att du kände dig Schitzofren, men det var tyvärr en nödvändighet för att problematisera allt man får läsa på diverse bloggar.


  5. Bra och tänkvärt inlägg Johan. Jag jobbar på en kommunal friskola. Jag gillar det där med att stoppa tillbaka vinsten i verksamheten, men nog tvingas vi anställa överflödiga kommunalt anställda för det.


    • Hej Heléna,
      Det låter intressant att jobba på en kommunal friskola, trist för er att ni inte slipper ”kommunala vrak” – vad ska man göra? (som mina invandrargrabbar skulle ha sagt).


  6. Hej Johan!

    Är i behov av en weblänk (till en debattartikel kanske) eller någon bok eller liknade som kan belägga detta:

    ”Men skolpolitiken är inte hans, den har han snott från Socialdemokraterna, som genom Thomas Östros lanserade en kunskapsskola för alla.”


    • Elias,

      Jag kanske kan skaka fram en sådan länk, ska se om jag kan skicka hela programmet till dig om jag fortfarande har kvar det i min dator. Annars kan du ”googla” på En kunskapsskola för alla+ Socialdemokraterna.

      Johan


  7. Intressant grepp – och tydligt! Intressant blogginlägg och åsikter som bottnar – och tydligt. Tydlighet är alltid bra. Fortsätt så!


    • (Liten språklig kommentar bara: Är inte åsikter som bottnar grunda?)


      • Hihi, så kan man förstås också se det. Eller som en tidigare rektor formulerade tillvaron: ”Fördelen med att vara på botten är att man har fast mark under fötterna”.


  8. Intressant, som vanligt. Men du fångar inte komplexiteten i skolfrågorna.

    Jan Björklund, Mette Fjelkner, Zarmeba, du och jag och andra uttrycker oss från olika sociala fält, för att anamma Bourdieus fältbegrepp.

    När Jan Björklund uttalar sig eller debatterar så gör han det i ett (förvaltnings)politiskt fält, ofta via ett medialt fält. Det mediala fältet har i sin tur sina spelregler. Som exempel kan vi ta en politisk debatt mellan Jan Björklund och Maria Wetterstrand under förra årets valdebatt. Debatten gällde bl.a. betyg i skolan. Wetterstrand hänvisade bl.a. till Wiliam Dylans forskning. Exakt vad Björklund hänvisade till kommer jag inte ihåg (tidigare har han dock haft liknelser med en höjdhoppare utan ribba och ett körkort).

    I det mediala fältet recenserades debatten av flera borgerliga ledarskribenter. I dessa recensioner vann Björklund debatten eftersom han företräder kunskapsskolan. Och eftersom Wetterstrand gick till angrepp mot Björklunf är hon emot kunskapsskolan och således för flumskolan.

    Det mediala fältets spelregler är mer komplexa än ovanstående men det finns en tendens till förenkling, Bourideu benämner detta som en fördumning i sin bok om televisionen. Framför allt finns det en tendens till att i media framhäva ett skeende som en enkel orsak-verkanhändelse. Eller som en enkel kategorisering för eller emot.

    I det mediala fältet finns Zaremba. Som journalist gör han ett förtjänstfullt arbete när han gräver fram 100-tals lärarberättelser och andra berättelser om den svenska skolan. I en av dessa berättelser sker en kategorisering som följer Wetterstrand-Björklund-kategoriseringen. De som skrev på barnupproret var mot kunskap, medan Björklund (som barnupproret vände sig till) var för kunskap. Någon annan medial förklaring var inte möjlig.

    På lärarrum, i klassrum, i forskningskonferenser etc. finns förhoppningsvius en mer kunskapsutvecklande diskurs. Denna diskurs är dock ytterst bereonde av de ramar som förvaltningspolitiken sätter.

    Dessa ramar kan i demokratisk anda ändras via val. Det visade sig att i valet förra året röstade fler ,medborgare på Miljöpartiet och Martia Wetterstrand än på Folkpartiet och Jan Björklund så det är osäkert vem som vann den nämnda TV-debatten, men Björklund vann makten. Och om ansvarsutkrävande av Jan Björklunds politik ska vara möjlig i valdebatten 2014 krävs att övriga allianspartier har samma politik som Björklund och att inga kompromisser sker eftersom i valaffischer inför 2010-års val sattes Folkpartiets skolpolitik upp, inte alliansens skolpolitik, och jämfördes retoriskt med de rödgrönas politik.


    • Per,
      Tack för ditt långa och utförliga resonemang. Jag är inte så säker på att det är så många som vet vem Bourdieu är utanför den pedagogiska utbildningsvärlden, även om han är en gigant inom sitt fält. Personligen tycker jag mycket om Bourdieus tankar, spännande och intressant. Vi läste inte Bourdieu när jag gick på LHS, utan jag har läst honom senare utanför utbildningen.

      Jag tycker ändå att det är märkligt, oavsett perspektiv, att man inte kan tänka utanför boxen, speciellt när det är så många som har påtalat bristerna i de nationella proven.


  9. […] så att dessa diskussioner om trivialiteter som kepsar är ett lockbete, något jag skrev om i ett blogginlägg.  Dessvärre är det så att denna debatt om ordning och redan är på väg att bita Björklund i […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s