h1

Hur tolerant är makten för kritik?

18 september 2011

Med anledning av att Heléna von Schantz på ett tarvligt sätt har blivit ifrågasatt av Christian Lundahl (se tidigare blogginlägg), finns det anledning att påminna om John Stuart Mill, som redan 1858 skrev boken ”Om friheten”. I boken formulerar Mill fyra skäl till varför yttrandefriheten är avgörande för mänsklighetens framåtskridande:

  1. För det första kan man inte vara säker på att den åsikt som undertrycks är falsk.
  2. För det andra kan en nedtystad åsikt innehålla en del av sanningen. En del som är avgörande för att den officiella sanningen ska bli mer komplett.
  3. För det tredje skulle en förhärskande sanning även om den är helt sann utvecklas till en fördom om den icke fick ifrågasättas.
  4. För det fjärde skulle denna fördom utvecklas till ren bekännelse och tro och därmed kväva nya idéer och infallsvinklar om den icke fick ifrågasättas.

Dessutom hävdade John Stuart Mill att: “Den som endast känner till sin egen synpunkt i en fråga, känner den föga.”

Så hur tolerant är makten för kritik? Hur tolerant är den pedagogiska eliten för att föra fram olika åsikter och värdera och testa dem? Enligt mig finns det på många håll intolerans mot mångfalld när det gäller åsikter, de som sitter på pedagogisk makt gör sig gärna till tolkningsföreträdare, utan att ha det verkliga mandatet till detta. Många för fram sina åsikter och ståndpunkter, långt ifrån verkligheten. I blind tro på att just deras åsikt och ståndpunkt är de rätta, men också rädslan över att den ska skärskådas och därmed riskera att falsifieras, jagar dessa personer med alla tänkbara medel de som tycker annorlunda. Med makt och med hjälp av sina positioner trycks de ”felaktiga åsikterna” ner.  Jag har flera sådana historier, men tänker inte avslöja dem idag – kanske kommer jag aldrig avslöja dem. Med maktens medel trycks oliktänkande ner och de med makt vidmakthåller sitt tolkningsföreträde.

Yttrandefriheten och tryckfriheten är idag till för, de som menar att jorden nog trots allt är platt, ska få säga det. Precis som den borde ha varit till för dem som hävdade att jorden var rund när den förhärskande meningen var att jorden var platt och var universums mittpunkt. Vill vi ha en pedagogisk forskning som bygger på riktig emperi och beprövad erfarenhet måste vi ha högt till tak och dessutom vara ärliga. En metodik som inte fungerar är en metodik som vi inte ska ha och det måste vi alla vara ärliga att säga – om inte annat för elevernas skull. Vill vi ha en skola som utvecklas och som kliver uppåt mot det internationella toppskiktet i PISA:s mätningar (där svenska elever ska befinna sig), så måste den pedagogiska forskningen knyta forskningsprojekten rakt ner i klassrummet. Bara genom att sätta upp en tes och pröva den konkret kan man se om det funkar eller inte.

Och då fungerar inte Christian Lundahls sätt att agera.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Advertisements

9 kommentarer

  1. …och finner man att den funkar så prövar man den igen – kanske fungerade den bara där och då, på grund av de speciella omständigheter som råkade råda, kanske fungerar den på flera håll. Det vet man inte förrän man prövat den, igen och igen och igen.

    Ibland lyckas man, ibland misslyckas man. Ibland har man slarvat med förarbetet och blir avslöjad. Då kan man välja mellan att acceptera påpekandet med stil, rätta till felet och börja om igen, eller att skrika och sparka och kiva som ett kränkt barn.

    Ett välformulerat och angeläget inlägg, Johan!


    • Tack Morrica!


  2. […] Kant har ett inlägg Hur tolerant är makten för kritik? som handlar om övertrampet mot läraren Helena von Schantz. Fyra skäl till varför samhället […]


  3. Ja, vi lärare har i alldeles för stor utsträckning drabbats av maktmänniskor som vet recepten för skolan. De har utnyttjat att vi lärare är olika och har många olika perspektiv på hur skolan ska göras bättre. Jag kommer att använda John Stuart Mills teser för att ifrågasätta alla självutnämnda makthavare utifrån mitt perspektiv som inte bättre än andra lärares men inte heller sämre än några förståsigpåare utanför skolan.


    • Superbra Jan!


  4. Hej Johan!

    Din fråga är mycket viktig: ”Hur tolerant är makten för kritik?” För att få svar på denna fråga behöver vi bland annat definiera vad vi menar med begreppet ”Makten”, vilka människor inkluderas och vilka exkluderas i detta begrepp. När vi vet det kan vi göra ett urval av de människor som åsyftas. Urvalet kan grundas på strategiska grunder, t.ex. kan vi välja ett heterogent urval och undersöka ”Maktmänniskor” med så olika bakgrund, verksamhetsfält etc. som möjligt och kan på så sätt hävda att det som de har gemensamt sannolikt även stämmer på andra Maktmänniskor. Eller har vi andra urvalsgrunder,
    Eller försöker vi finna typfallet, dvs. den typiska Maktmänniskan. Eftersom det endast är Christian Lundahl som åsyftas här så tolkar jag att rubriken ”Makten” åsyftar en enda person, Christian Lundahl. Svårigheten blir här att gå från ett konkret fall till en generaliserad nivå; dvs ”Makten”.
    Vi behöver även operationalisera utsagan ”tolerans för kritik” och gå från en teoretisk nivå till en empirisk nivå för att få evidens när ett urval av Maktmänniskor, alternativt ett fall, uppvisar eller inte uppvisar tolerans för kritik.
    Vi behöver även kontextualisera det sociala rum vari denna operationalisering äger rum. Det vill säga om vi hävdar att en person eller ”Makten” inte tål kritik så bör denna utsaga förstås utifrån det sammanhang där evidensen genereras.
    I berörda fall tycks det råda en viss spänning mellan två personer som företräder två sociala rum, lärarrummet och forskarrummet, I berörda fall tycks det också vara enkelt att hävda vem som tål kritik och vem som inte tål kritik. Det som dock behöver problematiseras är de inblandades relationer och positioner i förhållande till ”Makten”.


    • Per,
      Vad du rör ihop det och försvårar det hela. Du problematiserar men det är inte svårare än så att Christian Lundahl sitter på en maktposition i och med att han är docent eller tf professor eller liknande.
      Dessutom har han gång på gång gjort sig till tolkningsföreträdare för bedömning och för skolutveckling, både i DN-debatt (där han ofta får stå oemotsagd), i böcker och i föreläsningar. Aldrig någonsin får lärare komma till tals. När då en lärare, Heléna von Schantz, påtalar en trivial brist (felstavning) gör han en väldigt stor sak av detta. Så enkelt är det man behöver inte analysera sönder det mer.


      • Vad jag förstår kan makt definieras som förmågan att mot någons vilja påverka denna person, medan auktoriet skulle då stå för förmågan att påverka en person som går med på detta frivilligt. Har Christian Lundahl denna makt att mot lärarnas vilja påverka deras uppfattningar om och av betyg?


      • Det är svårt att säga Pär, men att Lundahl och andra pedagoger innan honom haft stor inverkan och makt över hur
        man ska tolka kriterier och haft tolkningsföreträde är ett faktum. Det innebär i sin tur att dessa pedagoger åker land
        och rike runt för att tala om hur man gör. Huruvida lärare påverkas eller skiter i att göra som föreläsaren/uttolkaren
        gör och säger vet jag inte. Det jag vet är att en del föreläsare och tolkningsföreträdare skapar förvirring.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s