h1

Seminarieundervisning – ett sätt att få med sig alla elever

15 oktober 2011

Det råder en märklig uppfattning om att genom att fokusera på mål att uppnå (Lpo 94) – då sänker man ambitionsnivån. Det första man skulle vilja be de personer som hävdar detta är att läsa mål att uppnå i någon av NO-ämnena, t.ex. biologi och sedan ställa frågan: Bidrar detta till att sänka ambitionsnivån? Svaret är nej, för det är rena rama önskelistan och de personer som fortfarande hävdar att mål att uppnå sänker ambitionsnivån håller inte rätt på begreppen utlärt (teach) och inlärt (learn).

En tanke är: ”Höj kvaliteten genom att sänka ambitionsnivån”. Men det går ju inte hävdar en del. Andra säger: Johan, nu är du ute och cyklar och ditt resonemang när det gäller mål att uppnå går ju stick i stäv med detta uttalande.

Ny läroplan och hej då med mål att uppnå. Men, men, men dessa personer som lever i denna villfarelse finns kvar och verkar inom skolan och uppe i förvaltningar och reser land och rike runt och föreläser. De har kvar sin inställning och överför detta på sitt sätt att tolka Lgr 11 och se på kunskap och inlärning. Men vad är då problemet?

Många hävdar att genom att sänka ambitionsnivån, t.ex. genom att fokusera på mål att uppnå, så får inte de duktiga eleverna den utmaning som de har rätt att få, de hindras att nå högre kunskapsmål, utvecklas kognitivt mot VG och MVG (A, B och C). Det är här problemet ligger när det gäller feltänket.

Nu använder jag mig av seminarieundervisning för att exemplifiera, det vill säga lärarledd undervisning. Låt oss tänka att jag ska starta ett nytt arbetsområde, t.ex. ekonomi i årskurs 9 (Samhällskunskap) och jag har bestämt mig för att alla elever baske mig ska nå minst godkänd/E. När jag undervisar använder jag mig av Hayakawa. Eftersom avsnittet ekonomi innehåller väldigt många begrepp som måste förklaras, klättrar jag upp och ner på Hayakawas abstraktionsstege likt en vig apa. Så fort jag märker på eleverna att de inte hänger med går jag ner i konkretion och ger ett exempel ur elevernas erfarenhetsvärld. Kanske förstår hälften av eleverna vid det första exemplet. Men att få med sig alla eleverna måste jag ge ett exempel till, ett helt annat exempel på samma begrepp/fenomen. Kanske alla elever inte fattar, då behövs ännu ett exempel, också det ett helt annat än de två tidigare. Förhoppningsvis har jag med mig samtliga elever, annars får jag försöka med fler konkreta exempel på abstraktionen.

De duktiga eleverna har nu fått tre-fyra-fem olika exempel för att förklara ett begrepp eller fenomen. När det gäller hela arbetsområdet fylls eleverna med  väldigt många exempel på komplexa och svåra kunskaper. Elever som ligger långt fram kunskapsmässigt har nu många olika exempel för att visa att de har lärt sig de kunskaper de har tillgodogjort sig. Och när det gäller kunskapskraven i Lgr 11 passar det ju perfekt, eftersom de då automatiskt kommer få möjlighet att nå högre betyg – eftersom det inte finns någon tydlig kunskapshierki i kursplanen.

Nu ber jag dig sätta det jag skriver i en skolkontext. Tänk på alla arbetsområden och moment inom varje skolämne som eleverna ska lära sig. Allt som presenteras för eleverna är nya kunskaper, väldigt sällan har eleverna djupa kunskaper med sig när de påbörjar ett arbetsområde. Någon elev vet att Hitler var en taskig kille och en annan elev vet att vulkaner är exempel på en inre kraft. En elev känner till Hinduism och en annan kan massa om olika slag i ett krig. Men över lag är det helt nya kunskaper eleverna ska lära sig dagligen i skolan – genom hela grundskolan och på gymnasiet.  Tänk själv på allt eleverna ska lära sig: genetik, revolutioner, textanalys, densitet och så vidare och så vidare. Nya kunskaper, många exempel och stor spridning på elevernas grundförutsättningar.

Men vad behövs då? För det första måste man kunna använda sig av Hayakawa, inse hur inlärning går till. Att vandra mellan abstrakt och konkret och inse att all inlärning bygger på förståelse. En elev som inte förstår, lär sig mekaniskt – det vill säga lär sig inte alls. Bara rapa upp ord, ord, ord. Det innebär att allt eleverna lär sig behöver förankras i elevernas erfarenhetsvärld, alltså konkretiseras med exempel.

Att kunna klättra upp och ner på Hayakawas abstraktionsstege och ha ett batteri av exempel ställer högra krav på läraren. Dels måste läraren ha djupa ämneskunskaper för att kunna förklara och plocka fram exempel på exempel. Dels måste lärare ha en mycket god planering att utgå ifrån, det går inte att krafsa ihop något eller skjuta från höften. Här behövs planering som är väl genomtänkt med många exempel. Seminarieundervisning innehåller både noggrann planering, lärarledd undervisning och Hayakawas abstraktionsstege. Seminarieundervisning är ett bra verktyg att få eleverna att växa kunskapsmässigt och som människor. Du kan läsa om seminarieundervisning på ett fördjupat sätt i min bok Yrke: Lärare, sidorna 150 – 169.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

3 kommentarer

  1. Du har så rätt med hjälp av Hayakawa’s tankar så kan rimliga mål bli inlärt även för de svaga och faktiskt så har vi också möjlighet att låta de duktiga uppnå en betydligt mer breddad förståelse. Det behöver inte alltid vara nya mål för att de ska kunna utvecklas.


  2. Det är så skönt att läsa bloggar och inse att jag inte är ensam i min uppfattning om hur alla elever ska kunna hänga på. Det är för lite fokus på förståelse. För övrigt anser jag också att läraryrket är samhällets viktigaste arbete.


    • Ja då tycker vi lika!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s