h1

Världens bästa skitskola, del 3

15 december 2011

Har precis sett den tredje delen av Världens bästa skitskola, med dess eftersnack. Och jag känner för att göra några kommentarer.

Att svenska elever har halkat efter i läsförståelse och matematik är ett allvarligt problem och ingenting som man kan snacka bort. 25% av pojkarna kan inte läsa ordentligt när de går ut årskurs 9 är katastrof på ett både personligt plan och på ett nationellt plan. Det går inte att börja prata om att svenska elever är kreativa och kan tänka själv, för visst kan många det, men det gäller inte de 25% som inte kan läsa. Detsamma gäller de sjunkande resultaten på KTH:s matteprov, eller att kinesiska elever tycker att de nationella mattetalet är skrattretande – något som den flickan i Farsta centrum inte tyckte. Och då gick hon i årskurs 8.

För är det viktigt med baskunskaper? Ja det är mycket viktigt. Hur många har sett PISA:s läsförståelseprov? Det är betydligt svårare än det nationella provet i svenska och ställer krav på att eleverna ska kunna läsa mellan raderna och tänka själv, dra slutsatser. Ta en titt själv, klicka PISA 2009 Hur kan det komma sig att finska och kinesiska elever klarar det betydligt bättre än svenska elever? Eftersom den svenska representanten för Johnson Control, Niklas Olsson, menar att det är svårt att hitta kinesisk arbetskraft som är kreativa, kan tänka fritt och lösa problem. Men är det verkligen på grund av att de lär sig kunskaper eller är det på grund av den kultur de befinner sig i? Den kinesiska diktaturen eller den finländska skolans kadaverdisciplin. För tydligen kan eleverna använda sina kunskaper och färdigheter på proven och dessa prov är inte korvstoppning.

Klart att elever ska följa sina drömmar. Klart att de ska få gå stylistgymnasium, även om jag blev lite mörkrädd när jag såg den ytlighet som rådde i uppgiften att sminka sig som en schlagerfestivalstjärna. Men jag tycker att det givetvis ska vara hårda teoretiska kunskapskrav vid sidan av de kreativa studierna, det vill säga att eleverna får goda kunskaper i svenska, engelska, matematik, SO och NO (på någon basnivå). Nu vet jag att regeringen vill införa ett enklare gymnasium, för Maud Olofsson har ju sagt att en del tänker med huvudet och andra tänker med händerna. Tydligen tänker dessa tjejer med sminklådan och handväskan. Så då väntar bara arbetslöshet, för inte får väl Johanna det där enda stylistjobbet som var utannonserat i Jönköping – även om hon verkar vara en trevlig flicka. Och har man jonglerat i tre år, vad har man för yrkesframtid då? Tydligen att behöva omskola sig för att kunna betala mat och hyra, kanske kan man hoppas på ett och annat knäck på ett pensionärshem. Hade det inte varit bättre att Emil hade valt ett vanligt gymnasium och sökt till TV 4:s talangtävling i stället?

Jag tycker att det är skit att inte Plus-gymnasiet fixar praktikplatser åt Johanna och hennes kompisar. Har man lockat in dessa unga, förväntansfulla tjejer, lagt beslag på deras skolpeng och byggt hela gymnsieutbildningen på deras drömmar ska man baske mig se till att de får praktikplats. Men icke sa nicke, Johanna fick praktisera i en kiosk och sedan på ICA maxi, säkert inget fel på dessa praktikplatser, men så mycket med deras skolgång hade det inte med att göra. Det luktar grov vinst på skattemedel! Kan det vara så att Plus-gymnasiets ägare skrattar hela vägen till banken, kanske blivande mångmiljonärer i Ola Sahlstens anda?

Vi har ett stort problem när man diskuterar kunskap kontra kreativitet. I studion påtalar Skolverkets generaldirektör Anna Ekström att Sverige är världsbäst på att eleverna trivs i skolan och det är bra. Men fokus på kunskap, vi har haft alldeles för stort fokus på omsorg. Men som vanligt polariserar man mellan kunskap och kreativitet – som om det var något motsatsförhållande. Som en gammal klassiker, där den bästa formen av grupparbete lyfts fram och jämförs med den sämsta formen av katederundervisning. Detta är ett gammalt exempel som används om och om igen. Men är det något motsatsförhållande? Nej det tycker inte jag alls. Och det verkliga problemet lämnas ute, det verkliga problemet till att jag vänder mig mot t.ex. entreprenöriellt lärande, det vill säga att de elever som inte når målen för baskunskaper är inte med i diskussionen. Fokus i diskussionen borde i stället ligga på att få alla barn att bli goda läsare, att kunna skriva och räkna. Och inte mekaniskt utan med god förståelse! Först då kan vi prata om kreativitet.

För vem vill Niklas Olsson rekrytera? Är det vem som helst av de svenska skoleleverna? Vem ska gå på KTH?  Är det vem som helst? Och vilka elever visar Rinkebyskolan upp för Tomas Tranströmmer? Är det fotbollsklasserna? Nej det är eleverna som går i elitklasserna på Rinkebyskolan, på Scienceprogramet. De elever som lyfts fram är gräddan av svenska elever och inte ens dem kan klara grundläggande kunskapkrav på Handelshögskolan och KTH. Så vad händer med människorna på Farsta torg? De vuxna som inte kan räkna ut 800/100, eller ännu värre de elever som går i årskurs 9 och inte kan göra det. Här är den stora utmaningen!

Men varför är det då så viktigt med grundläggande matematik- och svenskkunskaper? Runt om i världen finns det ett allt större behov av kunskap som rör NO, som på en abstrakt nivå rör matematik. Och nu pratar jag inte om ingenjörer från KTH och Chalmers, utan apotekare, läkare, forskare på universitet och laboratorier, laboratorieassistenter och så vidare. Ska vi i pluttelandet  Sverige kunna vara med i den NO-karusell som snurrar allt snabbare, kunna vara med och konkurrera måste vi nog se till att våra barn får grundläggande kunskaper. För alla kan ju inte gifta sig med någon rik man, som Johannas kompis hade planer att göra. Förresten är jag tveksam till att det är ett bra mål i sig. När det gäller läsning är det kanske självklart, men jag säger det i alla fall. Läsning är grunden till all inlärning och med läsning bygger du upp abstrakt tänkande. Ni kommer väl ihåg Uzbekistanprojektet på 30-talet, då Sovjet skulle alfabetiseras, med Vygotskijs teoribas. Såg, timmerstock, yxa och kratta – tre hör ihop och en ska bort. Samtliga analbeter svarade att sågen, ytan och timmerstocken hörde ihop – konkret tänkande. Kanske ska jag skriva en blogg om detta?

Klart att vi inte vill ha elever som marscherar in i svenska skolan, som de kinesiska eleverna gör. Klart att vi inte vill ha en klass som den som visades upp i Finland, men jag kan lova er att om jag eller Per Ahlén skulle fått två-tre år i den finska klassen hade det blivit åka av. Jag kan garantera att med de baskunskaperna och en lärare som vill utmana tänkandet så hade vi nått toppresultat. För det är just det jag tror på, hårda kunskapskrav med uppföljning, en engagerad lärare som ”håller låda” i klassrummet och utmanar elevernas tänkande, drar med sig eleverna in i diskussionen och växande med kunskaper. Då kommer kreativiteten – när det gäller ALLA elever. Jag vet det av egen erfarenhet.

Av ovanstående anledning anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

26 kommentarer

  1. Kloka tankar . som vanligt Johan. Jag fäste mig vid det lilla inslaget med Martin Ingvar, hjärnforskaren. Hans poäng att många elever INTE är mogna att ta ansvar för sitt eget lärande, är något jag hävdat i motvind under de senaste 15 åren. Det förhållningssättet är ett slag i ansiktet på de elever som inte klarar detta. Gissa vilka elever det är ? Ansvaret för lärandet i klassrummet ska ligga på läraren.


    • Håller med om att Martin Ingvar gjorde ett riktigt sympatiskt intryck. När det gäller Ingvar är jag positiv, jag har hört honom prata om läsning och dess påverkan på hjärnan och abstrakt tänkande, i detta inslag är han helt rätt ute. Däremot är jag lite avvaktande när det gäller hjärnforskare av den anledningen att jag inte vill ha en biologisk förklaringsmodell till varför elever i skolan misslyckas. Skolan är en sociokulturell verksamhet och det gäller att inte fokusera för mycket på biologi, då blir det lätt så att man börjar leta biologiska fel hos eleverna istället för att lösa saker och ting pedagogiskt.


  2. Kunskap – Kreativitet skall gå hand i hand…


    • Yes!


  3. Tack för bra läsning!


    • Tack själv!


  4. Du tillhör faktiskt de realistiska och läsbara lärarbloggarna!


    • Tack Bertil.


  5. I morse läste jag ”kavaverdiciplin” ang den finska skolan. Bra att du tagit bort det Johan. Min lilla erfarenhet(barn och barnbarn)av den finska skolan handlar om Övningsskolan i Vasa, alltså den skola som blivande lärare jobbar i.Barnen där är kritiska, kreativa, ifrågasättande och väl utbildade i baskunskaper. Någon kadaverdiciplin råder åtminstone inte där.


    • Jag skrev kadaverdisciplin och det har jag inte tagit bort, men det var något jag skrev för att belysa hur den finska skolan tillskrivs en massa saker.


  6. […] och det diskuteras nu öppet kring teman som samarbete i skolan, likvärdighet i skolan och uppföljning av resultat. Det som inte diskuteras lika mycket är konkreta lösningar på hur vi ska komma framåt inom […]


  7. Så bra Johan. Håller med om allt du skriver och har själv ett långt inlägg på gång, men när det gäller Finland stämde inget i programmet. Jag såg inte kuvade elever i inslaget, jag såg föraktfulla, fientliga elever som vägrade samarbeta.


    • Heléna,
      Det kanske var respektfulla elever som vi såg – alltså elever som visade läraren respekt och inte förtryckta och rädda elever.


      • Johan, elever respekterar en lärare som förtjänar respekt, det gäller i de flesta länder.
        I Finland är man reserverad mot främlingar och misstänksam och fientlig mot sådana som är för översvallande och påklistrat trevliga. Det uppfattas som ohederligt. Det har inget med skolan att göra, så är det överallt i samhället. Jag hade två rikssvenska lärare på gymnasiet. De var inte bra lärare, de togs inte väl emot och de blev inte långvariga.


      • Heléna,
        Där har du förklaringen till att de finska eleverna är avvaktande, men tyvärr så tolkar både tv-programmakarna och de som inte vill se hur bra den Finska skolan är in att finska barn är tilltryckta. Det är både okunnigt och fördomsfullt. Trist att inte svensk debatt kan erkänna alla brister i svensk skola och glädjas åt den finska framgången och sedan inse att vi i Sverige inte behöver kopiera den finska skolan, utan titta på vad de gör bra och sätta in det i vår kontext.


    • Låter som om du tycker att det är bra med elever som är föraktfulla och obstinata. Det är väl bra om de visar den självklara respekten för sig själv, sina lärare och kamrater att de står upp, ta av sig huvudbonaden och håller tyst om de inte har fått ordet.

      En av anledningarna att vi valde att ta ur våra barn i den svenska skolan var den närmast totala bristen på disciplin. Inte bara bland elever utan att även personalen. På många svenska skolor går lärare klädda som lodisar. Lärare som har för snäva byxor och korta tröjor där både kalsonger och svanktatueringar syns inger ingen som helst respekt.

      Den skolan som våra barn går i nu har tydliga regler för vad som gäller för klädsel och uppförande. Både bland personal och elever. Lärare tilltalas inte med ett öhhh, vad fan eller något liknande. Mr, Mrs eller Ms är det som gäller. Jag vet knappt vad deras lärare heter i förnamn och det tror jag är bra. Lärare skall inte vara kompisar med eleverna.

      Så hellre kadaverdisciplin än det kaos som råder på många skolor i detta land. Om jag nu måste välja så är jag hellre hatad och fruktad än föraktad och förlöjligad av mina medmänniskor.

      Problemet med många unga idag när kommer ut i arbetslivet är att de inte har fattat galoppen. De kan inte föra sig, ser hemska ut med alla dessa tatueringar och ringar och sköter inte arbetet. De kommer för sent, ursäktar sig inte ens och skall ha rast i parti och minut. Dessutom verkar många inte kunna läsa en arbetsbeskrivning, ritning eller räkna ut hur mycket material som går åt.


      • Hej Janne,
        Jag tycker verkligen inte om elever som uppträder illa, är obstinata och otrevliga. Jag tycker att man ska visa respekt åt båda håll, men respekt är något man måste förtjäna och det sitter inte i kläderna.

        Mina två pojkar går också i engelska skolan och trivs bra där, men det har ju också sina avigsidor. Men helt klart respekterar mina barn lärarna och de trivs väldigt bra.


      • Nu har jag inte sett programmet. Skall göra det idag. Men om jag utgår rent generellt från en del av vad jag läst här, så kanske vi kan se det så att det finns ett mellanläge – Sveriges kända ”lagom” kanske :-).

        För mig som är en relativt ny lärare på universitetet, trots att jag åldersmässigt inte är så ung, är att stå upp för läraren något som är mycket gammalt i min värld. Det gällde för mina föräldrar på 20-30-talet i Sverige. Jag gick i skolan på sextio-talet och då förekom inte det alls. Inte heller sa vi herr, fru – däremot magistern och fröken.

        Gud ske lov att det är borta idag.

        Men det är inte just det som bidrar till respekt för andra människor, utan annat. Och, som sagt ibland slår pendeln över för långt, när man vill komma bort från något som inte längre passar in i samhället.

        Vi kan naturligtvis titta på den finska skolan och dess utbildningssystem och se om det går att modifiera till vårt eget. Men att gå tillbaka till det vi kommit bort ifrån är inte en utveckling som jag ens tror är möjligt. Det finska och svenska samhället och dess historia är inte detsamma. Det går alltså inte att importera en läroplan. Ibland verkar det som om en del vill göra det.

        Det viktiga är också om man skall ta något från andra länders utbildningssystem att verkligen utreda vilka konsekvenser ett sådant kan få i vårt eget samhälle. Det verkar inte heller vara intressant från en del, inte minst från regeringshåll. Inget som uttalas i debatten. Man tar det finska som det bra exemplet och det svenska som det dåliga. Polarisering är inget som leder utvecklingen framåt.


      • Håller med dig Monika, det känns oerhört föråldrat att gå tillbaka till att kalla någon för magister eller mr och miss. Mina barn gör det på engelska skolan, men jag är själv tveksam till det, skulle kännas märkligt. Jag tror också respekt byggs någon annan stans.


  8. Ang. delen om finska skolan i repotaget – Hur kan man bilda sig en uppfattning om alla elever i Finland med hjälp av ett besök på några minuter i ett klassrum. Det kommer in en helt ny person med kameror i bakhasorna – kanske inte är så konstigt att eleverna inte vågar säga något. Dessutom vad är det för fel med elever som ställer sig upp för lärararen – betyder det att eleverna inte kan vara kreativa eller inte kan tänka varför kring företeelser.


    • Precis Elias – hur kan man veta det? Och tack för berömmet i den andra kommentaren.


      • Hej!
        Jag skulle vilja veta om föräldrar och elever i Finland kan anmäla
        och klaga på skolan. Det jag funderar över är mobbning, fel betyg och bristande stöd. Kan någon ta reda på det åt mig? Jag
        har varit lärare i snart 40 år, jag älskar mitt arbete med elever, föräldrar och kolleger. Men varför får jag höra att vi måste göra, skriva, dokumentera och utvärdera för att vi ska ha ”ryggen fri”?
        Birgitta Engström, Junsele


  9. Glömde skriva: Bra inlägg Johan


  10. @Helena

    Dig var den sista jag väntade mig en fördomsfull, generaliserande kommentar ifrån. Men jag tror att alla som bor i Valdemarsvik har förutfattade meningar.


  11. Monika!

    Det handlar inte om någon underdånighet utan om respekt för sig själv, andra och varandra. Det tycks ju fungera alldeles utmärkt och ingen av mina barn reagerar något särskilt över det utan det är helt naturligt. Men det klart att mr och miss är ju engelska och översatt på svenska får det annan nyans. Men magister eller fröken tycker jag känns helt naturligt för mig. Hellre det än de barbariska tillmälen lärare får höra mellan varven. Sedan tror jag att det är bra med distans mellan lärare och elever. Att bli tilltalad med förnamn markerar en sorts kompisrelation som jag tror är osund i längden.
    Jag övertygad om att det är lättare förhålla sig neutral och objektiv vid omdömen och betygssättning. Uppdraget är trots allt att rusta eleverna för det kommande ekorrhjulet.


    • Janne

      Jag blir glad (och lite road) om någon kallar mig lektor Ringborg, och det visar väl i viss mån den respekt personen har av min utbildning och lärarposition. Och då vet jag också att respekten finns där. Men om alla MÅSTE titulera mig så, vet jag att inte alla har respekten för mig vad gäller den aspekten, dvs. min kunskap. Det blir då något påtvingat.

      Jag är inte kompis med mina studenter. Men jag är ingen överhet, eller något annat än en människa precis som dom. Skillnaden är att jag kan något de ännu inte kan.

      Den mänskliga respekten vi har gentemot varandra räcker långt och den sitter s a s inte alls i tituleringars vara eller icke-vara. Om du som lärare respekterar dina elever/studenter blir du oftast respekterad tillbaka. Inte av alla, men det kan man heller inte begära.

      Det fungerar säkert, precis som du säger i Engelska skolan. Men Fru Ringborg – nej, men usch. Det skulle jag inte stå ut med helt enkelt.

      🙂



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s