h1

Världens bästa skitskola, del 3, kommentar 2

16 december 2011

Kan inte släppa det där med att eleverna i Shanghai-Kina och Finland är tysta och svåra att få igång, lite som om kineserna är som robotar (med sin marsch och så).

När man i studion och i övriga medier diskuterar dessa högpresterade elever, som bara skrattar åt det svenska räkneexemplet från nationella provet i matematik, väljer man att titta på kineser och finnar och påtala att de kan väldigt mycket fakta, men när det gäller att vara kreativa är det lite värre. Man väljer att prata om att eleverna är tysta och drar slutsatsen att de inte kan föra diskussioner, tänka kreativt, lösa problem självständigt och så vidare. Och man jämför med svenska elever och tillskriver dem allt det där som de kinesiska och finländska elever inte har.

Men vänta ett tag, vilka svenska elever pratar vi om? Alla ni som har varit i ett klassrum under en längre tid (typ åtminstone en förmiddag) – hur många svenska elever är tysta? Hur många svenska elever tar för sig och är kreativa, löser problem och är självständiga? Alltså nu pratar jag inte om de eleverna som tar för sig genom att störa, kränka sina kompisar, eller elever som gärna vill prata om alla sina husdjur, eller som vill berätta om hela filmen de sett i helgen, eller som vill diskutera något ämne men som inte vet hur man diskuterar. Hur många elever har vi kvar då, alltså elever som passar på Niklas Olssons önskemål (Johnson Control), som han beskriver? 2%? 10% 20%.

För vad händer med de elever som inte får med sig de kunskaper de har rätt till? Alltså inte lär sig läsa, skriva och räkna i den utsträckning man behöver för att klara vidare skolgång. Vad händer på högstadiet? Vad händer på gymnasiet? Vad händer med dessa elevers identitet? Tycker dessa elever att de är fantastiska, entusiastiska, drivna, nyfikna och kreativa elever? Tycker de om skolan? Eller skapar de en identitet där de tycker skolan är tråkig och att de själva är obildbara?

Elever som inte lär sig det de har rätt till att lära sig blir bra på något annat, oftast att störa och stöka omkring. En destruktiv identitet, där de ser på sig själva som icke bildbara blir resultatet av bristande grundkunskap. Om 25% av killarna inte kan läsa flytande när de lämnar årskurs 9 – vilken identitet har de skaffat sig då? Och de 20% elever som inte når fullständiga betyg – vilken identitet har de skaffat sig då? Av dessa 20% respektive 25% kan någon plocka fram en enda kreativ elev, enligt Olssons definition?

Och vad händer när dessa elever, men ett sargat självförtroende och med minimikunskaper möter lärare och skolan?För i Svensk skola är det viktigt att eleverna får säga vad de vill, tycka vad de vill – kan de argumentera för sin sak? Hur blir de bemötta av lärare, av speciallärare? Hur bemöts ”problemelever”? Alla goda humanister som jobbar i skolan och ser sig själva som godheten själv, där det ibland tävlas om vem som har det största hjärtat för eleverna. Hur bemöter man jobbiga, stökiga och bråkiga elever, vars egentliga problem är att de har fråntagits sin demokratiska rätt att lära sig grundläggande baskunskaper för att klara högstadiet, gymnasiet, livet. Istället för att ta diskussionen och argumentera trycks många elever ner med hjälp av ironi och sarkasm. Eller också letar man fel på eleverna, för visst måste det vara ett biologiskt fel på eleven och det måste utredas: ”Men vi ska hjälpa dig lilla vän”, genom isolerad färdighetsträning och i värsta fall ”saft-och-bullar-verksamhet” – som hände under två års tid med min gamla elev Sara – ni vet hon som var felaktigt särskoleutredd och som P1 berättade om. Men fanns det något dokumenterat om vad de jobbat med? Inte ett enda papper! Dessa personer, som tror att de gör allt gott, kränker egentligen eleverna – en kränkning som tar ifrån dem rätten att vara en väl fungerande samhällsmedborgare, eller en kränkning som sitter som en tagg i hjärta för resten av elevens liv. Fråga min gamla elev Sara vad hon tänker om sina gamla ”supergoda” lärare.

Hur vanligt är inte detta? Hur många elever vittnar inte gång på gång att de blivit kränkta av skolan? Hur många gånger rullar inte media upp vittnesmål om att skolan och enskilda lärare brister? Hur många gånger blir skolor inte anmälda? Hur många gånger lider inte elever i det tysta? Fråga vänner och bekanta om dessa frågor, så kan jag nog lova att bilden över alla kreativa och fantastiska elever flagnar en smula.

Jag vill med detta blogginlägg inte plocka ner de goda krafter som finns uti i skolorna, alla de lärare och elever som gör ett storartat jobb och där eleverna lär sig det de ska och där det faktiskt finns många elever som är både kreativa och tänkande. Men jag vill uppmärksamma att diskussionen är mycket mer komplex än den som fördes i Världens bästa skitskola och även i eftersnacket. Varför pratar man inte om dessa saker i studion? Varför problematiserar man inte kring de 20% elever som inte har fullständiga betyg, eller de 25% pojkar som inte kan läsa ordentligt? Märkligt tycker jag.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbetsuppgift! För många lärare gör skillnad!

Annonser

22 kommentarer

  1. Johan!
    Om jag skulle starta en skola skulle jag göra dig till rektor direkt!
    Du är en av de få insiktfulla, klarsynta och öppna lärarna inom skolbloggsvärlden.


    • Tack Bertil,
      Jag har ett gäng lärarkollegor som är otroligt duktiga, både på min nuvarande skola och sedan tidigare. Vi har i många år pratat om att starta en friskola, där fokus ska ligga på att alla elever kan lära sig och där läraren ska styra och ställa med fokus på kunskap. Vår målgrupp har varit de elever som redan är utdömda av den vanliga skolan, för vi vet allihop att vi kan göra underverk med dessa elever. Tyvärr ligger mycket ansvar på mig, skulle jag dra igång det så skulle jag få med mig många. Men med tre små barn, ett krävande jobb, bok och bloggande blir det aldrig av.


  2. ”Istället för att ta diskussionen och argumentera trycks många elever ner med hjälp av ironi och sarkasm. Eller också letar man fel på eleverna, för visst måste det vara ett biologiskt fel på eleven och det måste utredas: ‘Men vi ska hjälpa dig lilla vän’, genom isolerad färdighetsträning och i värsta fall ‘saft-och-bullar-verksamhet’.”

    Här antyder du vagt att skolpersonal begår systematiska övergrepp. Det är en mycket känslig punkt. Så blir det när många ansvariga i skolan tappat denna tro.

    För egen del är jag ibland benägen att säga att jag tror stenhårt på eleverna, men tappat tron på skolpersonalen. Om det ligger något i det blir det inte bra, eftersom ”läraryrket är samhällets viktigaste arbetsuppgift”.


    • Knut,
      Tänk efter själv – hur många av dina gamla kollegor betedde sig så mot eleverna? Långt ifrån alla, men alltför många. En enda lärare som kränker elever är en för mycket. Jag vet av egen erfarenhet att det har pågått systematiska övergrepp mot vissa elever. Så sent som i veckan gick Skolinspektionen ut med att minst 100 elever är felplacerade i särskolan – jag skulle uppskatta det till minst det dubbla. Det är en kränkning i sig.


  3. ” Kan inte släppa det där med att eleverna i Shanghai-Kina och Finland är tysta och svåra att få igång, lite som om kineserna är som robotar (med sin marsch och så).” Vem säger att eleverna i Shanghai och Finland är tysta och svåra att få igång ?? Ta Finland, mitt andra hemland: Den svenske läraren som var över och prövade ? Kanske var det hans metodik och förhållningssätt som var problemet ? De finlandssvenska elever jag lärt känna(både inom och utom familjen) är utomordentligt kritiska och konstruktivt ifrågasättande. De är vana att deras åsikter respekteras och de tränas dagligen att uttrycka dessa i skolan. Hur det är i Shanghai vet jag inte,annat än möjligen via de två elever som kommit till klassen i höst från Kina(Bejing), MEN sluta insinuera och klanka på den finska skolan ! Fatta att de lyckats så bra med hjälp av duktiga lärare med högstatus, kvalificerade skolledningar och höga kunskapskrav. Och med bibehållen kreativitet och kritiskt tänkande hos eleverna.
    De två kinesiska tjejerna har på kort tid blivit dominerande i klassen både kunskapsmässigt och genom konstruktivt kritiserande av min undervisning. De har varit i Sverige i 18 månader och kan nu inte bara följa undervisningen i helklass på svenska utan också kritisera den. Stort !
    Jag tror vi mår bäst av att fokusera på våra egna misstag och problem och inte försöka bortförklara dem som den svenske läraren gjorde i filmen: ”Vi är bättre på andra saker, typ…”


    • Christer,
      Du läser mitt blogginlägg som fan läser bibeln. Jag har inte alls klankat ner på Finland och för den delen inte Shanghai heller. Den tes jag driver är att det behövs grundkunskaper för de egenskaper som man lyfter fram som motpol till det många brukar säga är faktakunskaper. Titta PISA-provets frågor, som jag tar upp i första blogginlägget – hur kommer det sig att finska och kinesiska elever ligger i topp? När det är svar som kräver att man tänker ”outside the box”?

      När jag skriver att Finska elever är tystlåtna är det utifrån hur de framställs i tv-serien. Jag vet inte hur de är, du vet lite grann hur några är, men inte alla och den svenska läraren vet inte heller hur finska elever är som grupp – förutom den klass han var i under en begränsad tid. Det jag menar är att den kultur som skolan har innebär att eleverna agerar på ett visst sätt, men har de grundkunskaper finns det stor möjligheter till att får fram kvalitativa tankeverktyg för en högre nivå på tänkandet.


  4. Uttrycker stort TACK för din blogg å kloka ord Johan…med din insikt inger det hopp för framtiden…


    • Tack själv Malin!


  5. Johan, det var inte dig jag tänkte på när jag tog upp jämförelser med andra länders skolor. I första hand läraren som provade på att jobba i Finland, men också andra svenska ståndpunkter, som antyder just det som jag skrev: Man försöker bortförklara PISA-resultat med att de inte mäter det vi är bra på utan andra saker. Läraren i filmen hävdar att undersökningarna bara mäter faktakunskaper t.ex.
    Tror att vi är ganska överens, du och jag Johan. Ursäkta om du uppfattade det som om min upprördhet riktade sig mot dig.
    Trevlig helg och stort tack för din kloka blogg !


    • Christer,
      Jag blev lite paff av det du skrev, för jag uppfattar att du och jag har väldigt lik syn på kunskap, skola och relationsbygge till eleverna. Jag upplever att du skulle kunna vara en förebild för mig, om vi hade jobbat nära ihop. Bra att det var en missuppfattning. Trevlig helg själv!


    • Christer,
      Håll utkik efter ett blogginlägg om Finska skolan som Heléna von Schantz skriver på och som hon snart kommer att publicera. Hon har själv finländsk bakgrund och blev också skitförbannad över Världens bästa skitskola. Här är länken till hennes blogg: http://helenavonschantz.blogspot.com/


  6. Christer! Har du inte förstått att det är den svenska inställningen gentemot det finska som är problemet. Det stora flertalet svenskar visar inget som helst intresse av lära sig av Finland. Det verkar liksom inte ens finnas på den mentala kartan.

    Det är klart att när en svensk lärare kommer till Finland och ser att hans yrke bemöts med en självklar respekt och dessutom ser att han kan utöva det på ett normalt sätt måste hitta något att sätta fingret på. I det läget går det bra med gamla beprövade fördomar.

    .


    • Hear, hear! Jag blev skitförbannad över inslaget om Finland och håller på och skriver om det som bäst.


      • Bra där, då ska jag länka Christer till din blogg för han blev också skitförbannad. Keep on the good work!


  7. Hej igen Johan!
    Jag tycker du har kommit ”något på spåren” i dina artiklar och det är att a) följa upp elevers resultat b) denna uppföljning sker tillsammans med lärarna på skolan där bla. undervisningsätt utvärderas i förhållande till måluppfyllelse.
    Och där har vi kärnan, som dock finns i en omgivning. Och det är denna omgivning som är svår att få begrepp på.

    En del av denna omgivning utgörs av styrdokument och här håller jag med t.ex. David Ingvar att bla. Lpo 94 sjösattes utan någon evidens, den var mer framåtblickande i syfte att göra svenska skolan mer internationellt konkurrenskraftig. Då är frågan om vi på styrdokumentsnivå har lärt oss något av historien. I Lgr11 finns t.ex. uttryckt vad lärarens ska göra:
    ”Utgå från att alla elever har och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan”
    ”Svarar för att alla elever får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och underviningens innehåll samt att se till att detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad”
    (Lgr 11, s. 15).
    Men var det inte att eleverna har fått ta ett för stort ansvar som var ett av problemen med skolan, ett ansvar som inte alla elever var mogna att ta, om man ska tro t.ex. David Ingvar?

    En del av denna omgiving utgörs av lärarna som då inte enbart existerar som enskilda lärare och arbetslag utan som en profession, en profession som nu har fått en legitimation. Och här blir jag mycket konfunderad. När Jan Björklund i mars skrev sin debattartikel i DN om lärarstyd/katederundervisning tolkar jag att Björklund underkände lärarna, ni kan inte ert jobb och då får jag som högsta ansvarig ge er riktlinjer. Metta Fjelkner hyllade denna artikel, som underkänner lärarna, samtidigt som hon framhåller lärarnas behov av en legitimation. Jag tolkar att denna legitimation, liksom Lpo 94 (och Lgr11) är framåtsyftande, dvs. legitimationen syftar till att stärka lärarnas profession.

    Då är frågan vad som utgör lärarnas profession. Den frågan lämnar jag dock här därhän utan fokuserar på två inslag i professionen, läraren som person och metod/undervisningssätt. Lämplighetstest av lärare fokuserar på person och då är frågan hur läraren ska vara som person för att passa in/utvecklas till en medlem i en profession? En annan ingång är att fokusera på metod, vilken metod är bättre och vilken är sämre för att elever/eleven ska uppnå ett visst mål. Metodern bör då vara oavhängig läraren, men avhängig eleven. Det vill säga en metod bör inte endast utvecklas för en lärare utan alla lärare i en profesion ska kunna använda den bästa metoden. Då är frågan vilken metod som fungerar inte endast i en skola utan i flera skolor? Den andra frågan är hur undervisningsmetoder är relatererade till läraren som person? Den tredje frågan är hur undervisningsmetoder är relaterade till såväl lärare, elever som till vitt skilda skolämnen?

    Det sistnämnda leder in på debatten om vad svenska elever har blivit sämre på i internationell jämförelse. Läsförståelse och matematik tycks det som att det har skett försämringar. Det mest anmärkningsvärda tolkar jag är här läsförståelse. Där har min/vår självbild sedan barnsben varit att Sverige är bra på att lära elever läsa och skriva och så sent som på 1990-talet fanns det evidens för detta. I matematik finns det evidens redan från 1960-talet är Sverige här ligger inte så högt, jag vill minnas att Sveige och USA då hamnadse sist i den första kända internationella jämförelsen. Sedan var vi visserligen så sent som 1995 rätt högt upp. Men det som jag vill poängtera är att svenska och matematik har inte somma utvecklingskurva förrän under 2000-talet. Vad var det som hjände under 2000-talet som kan förklara att svenska elever tappade mark så mycket i svenska och matematik?

    Och avslutningsvis, hur hänger detta samman med andra internationella kunskapsmätningar, t.ex. i samhällskunskap. Så sent som 2010 kom en rapport som konstaterar att i denna mätning bl.a. om kunskaper i samhällskunskapsämnet, har svenska elever inte tappat mark intertnationellt på den senaste 10-årsperioden. Är det fel på denna mätning eller är det helt enkelt så att PISA och ICCS har olika urval (skolnivå rspektive klassnivå) eller mäter olika saker som inte är så relaterade till varandra som vi tycks tro. Intressant är dock att även här är Finland högre rankat än Sverige.


    • Pär,
      Många frågor du tar upp, intressanta och viktiga att diskutera. Känner mig just nu utpumpad efter att ha skrivit ett långt blogginlägg. Jag tycker dock att det vore intressant att utvärdera metoder, så klart på lokal nivå, men gärna på forskarnivå. Här skulle lärarutbildningen kunna göra ett gott jobb för att förbättra sitt skamfilade rykte. Om man förutsättningslöst gick in och utvärderade metoder, utan ideologisk koppling och verkligen kritiskt granskade – trots att det kanske skulle slå på dem själva, tror jag att statusen skulle höjas för lärarutbildningen.

      Jag tolkade inte Björklunds artikel och Fjellkners gillande på det sätt du gjorde.


      • Johan!
        Finns det en undervisningsmetod som är i avsaknad av ideologi?
        Finns det ett lärandemål som är i avsaknad av ideologi?
        För att få svar på dessa frågor bör vi först definiera begreppet ”ideologi”, både teoretiskt och sedan praktiskt.

        Oavsett huruvida ideologi existerar eller inte i klassrumspraktik bör det vara möjligt att avgöra om det finns bättre eller sämre undervisningsmetoder för att elever ska nå ett visst mål.

        Och som jag har skrivit tidigare, denna kunskap att utvärdera egen undervisning, är något som lärarutbildningen försöker förankra hos lärarstudenterna. Detta i väntan på att den internationella undervisningsforskningen gör ett vetenskapligt genombrott och en gång för alla slår fast en universell undervisningsmetod. Då stärks inte endast svensk lärarutbildning utan flera andra länders skamfilade lärarutbildningar.


      • Hej Pär,
        Ursäkta dröjsmålet på svaret, dels har det varit lite turbulens på min blogg som du kanske har märkt, dels har jag varit förkyld och dels har vi haft dödsfall i familjen (inget oväntat, men det tar ändå tid och kraft).

        Jo jag tror att det finns undervisningsmetoder och mål som inte är styrda av ideologi. Men så finns det metoder som görs om till ideologi – t.ex. är ju formativ (bra) och summativ (dåligt) sådana begrepp som ideologiseras, fast det inte borde det eftersom dessa begrepp inte är motsatspar utan kompletterar varandra. Förhållningssättet borde vara det att man inte borde lägga någon aspekt på bra eller dålig, polarisera mellan olika begrepp eller metoder. Istället borde forskningen se om det fungerar eller inte, du vet som jag har tjatat om länge att ha klinisk pedagogisk forskning.

        Sen är jag inte så säker på att det finns en universell undervisningsmetod, skulle i sådana fall vara en modern form av katederundervisning – alltså inte att en lärare står och håller monologer – utan att i dialog med eleverna/studenterna leda en kunskapsresa och problematisera innehållet. Seminarium är också bra, men det förutsätter starka elevinsatser och ett tydligt lärararbete (inte lämna eleverna vind för våg).


  8. Apropå efterdiskussionen, med den konventionellt sammansatta
    panelen.Sätt fyra svenskar runt ett bord och de gör allt de kan för att bli ense. Det kallas konsensuskultur, och den manifesterade sig i eftersnacket. Man skall också vara positiv och se ljuset i tunneln.
    Och så var det så.
    Hur kan man enas om att vi skall felutbilda, till arbetslöshet,
    tusentals ungdomar? Vilka skall försörja dem och hur går det
    med deras självkänsla när de inte kan få jobb? Utbildning har
    i Sverige oftast dimensionerats för att undvika meningslösa
    kostnader.


    • Tack för detta påpekande Vidi,
      Som du kanske märker på min blogg är jag inte så mycket för konsensus – åtminstone inte förrän vi har diskuterat klart. Sedan måste man hålla isär sak och person, det vill säga att jag som person kan tycka mycket om en person som har helt andra åsikter än jag har.


  9. Gott, Johan. Jag reagerade lite som du på programmet. Jag är lärare i naturvetenskaper i finsk skola. Kunde inte på veckans första mattelektion med en klass i sjuan skriva 800/100 på tavlan…
    Jo – vi håller facklan högt i Finland. Däremot inte sagt att vi inte har att lära av – kanske svenskarna mera än den svenska skolan. PISA passade som hand i handske för att föra finska skolan högt på listorna. Just för att den mäter den bästa grundnivån. Det vi kämpar med i Finland, och det jag har aningar om att ni på andra sidan viken är rätt bra på, är att uppmuntra och lyfta fram duktiga elever.


    • Hej Jan,
      Intressent att få en finsk lärare som berättar om sina erfarenheter på min blogg, det tackar jag för. Jag tror att alla lärare som jobbar inom skolan, eller åtminstone de flesta, försöker lyfta fram och uppmuntra de duktiga eleverna. Det gjorde jag även i Jordbro, där det ibland blev alldeles för mycket av fokus på de språksvaga eleverna (94%) hade invandrarbakgrund.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s