h1

Vikten av resultatuppföljning vid mattesatsning

17 december 2011

Jag har under hela min tid som lärare, biträdande rektor och bloggare titt som tätt tjatat om vikten av resultatuppföljning. Till grund för resultatuppföljning måste man ha ett resultat att följa upp, vilket i sin tur ställer krav på att lärare, skola eller/och kommun dokumenterar resultat.

Detta i sin tur innebär att en lärare tar reda på vad eleverna har lärt sig vid varje arbetsområde och dokumenterar det, typ noterar det i sin lärarkalender. Alltså vad som är inlärt hos eleven. När det gäller en skola behöver man ha sittningar där man går igenom elever och klasser och diskuterar resultat. När det gäller en kommun kan man dels ta in skolans samlade resultat, eller också kan man göra som Haninge kommun har gjort – sätt ihop egna ämnesprov i NO och SO, som komplement till de nationella proven, samt använda sig av LUS (Läsutvecklingsschemat).

Nu går proggarna i taket: Mäta resultat – nej, nej, nej – det innebär att man förstör lusten att lära. Och så polariserar man mellan vikten av att följa upp resultat med lusten att lära och kreativitet hos eleverna. Som om det var ett motsatspar! Dessutom påtalar man att det spelar ingen roll hur många gånger man väger grisen. För att förvissa sig om att det går åt helvete med resultatuppföljningen sprider man dessutom ut lite lögner, t.ex. att LUS inte bygger på forskning utan på Bo Sundblads egna försök på sin son, se tidigare blogginlägg. Det ironiska är att han inte har någon son. När du läser blogginlägget, titta på länkad fil, där jag har ställt upp LUS-punkt i förhållande till betyg – intressant läsning vill jag lova. Och en produkt av resultatuppföljning!

Men tyvärr är det inte så att resultatuppföljningen fungerar, för lärare, rektorer och kommuner tar inte in elevresultat, analyserar dem och styr resurser och metoder efter vad resultaten säger. Många gånger konstaterar man bara tillståndet. De flesta gånger upplever jag att man inte ens gör det, för det brister i lärarens dokumentation. Vad ska eleverna kunna och vad har de lärt sig? I årskurs 1 i NO? Eller i årskurs 2 i SO? Jag upplever att detta är ett generellt skolproblem, kanske det största problemet i skolan. Näst efter att så många elever läser på ett undermåligt sätt.

Men vad händer när resultatuppföljningen inte fungerar? Kan man veta vad som funkar och inte funkar? Kan man veta vilken metodik som går hem hos alla elever eller inte? Jag upplever att det finns ett stort mörkertal när det gäller lärare som inte fungerar, eller metodik som inte fungerar – för om man inte följer upp resultat och ifrågasätter sig själv som lärare – hur ska man då utvecklas? Om man inte utvärderar sig själv, hur ska man då förbättra sig? Om inte skolledningen utvärderar resultat, hur ska de då få reda på vilka lärare som inte fungerar? De lärare som år ut och år in lämnar i från sig elever som inte har tillräckliga kunskaper för att klara sig vidare – går de till rektor och säger: ”Jag tror att mina metoder suger och att jag är en dålig lärare på att lära ut”? Svårt att ringa in i tidigare åldrar om man inte har resultatuppföljning, lite lättare på högstadiet, för där finns det betyg. Men tittar rektor på betygskatalogen, upptäcker att det finns 10 ickebetyg/F i en klass i årskurs 8, går sedan och pratar med läraren och diskuterar dennes resultatuppföljning och metodik? Jag tror att detta bara finns i min lilla drömvärld, existerar nog inte i verkligheten.

Så vad gör man i stället för att utvärdera sin egen insats? Jo, hittar fel på eleverna! Och runt om i landet spottar man ut remisser till logopedföretag, Prima barn, BUP och så vidare. Ofta privata företag som tjänar miljoner och åter miljoner på att skolan inte förmår att göra sitt jobb från årskurs 1 – syssla med pedagogisk utvärdering och låta denna utvärdering ligga till grund för hur man styr sina resurser – det vill säga Resultatstyrning.

Nej istället skickar man iväg eleverna på utredning och kriterierna för att få en diagnos är väldigt abstrakta och vida. Skulle eleven trots detta inte kunna fylla kriterierna för en diagnos hittar man på en ny diagnos: ”Lilla Pelle fyller inte helt kriterierna för diagnosen ADHD, men har symptomen, så vi har givit honom diagnosen ADHD-UNS = ADHD utan närmare specificering. WHAT! ”Och det går bra att medicinera!” Piller skrivs ut på löpande band och nu har elever på en skola i Haninge börjat göra business på dessa piller, det säljs i korridorerna. Är detta en bra och nyttig utveckling? Är det på detta sätt vi ska höja våra resultat i PISA-undersökning? Nej, men eleverna måste ju bli hjälpta med sina svårigheter säger den sanna humanisten. Ja men lär eleverna att räkna, skriva och läsa för helvete säger jag. Låt de absolut bästa pedagogerna ta itu med elever som har det svårast.

Men vad har detta resonemang med rubriken att göra då? Jo, jag har på väldigt kort tid fått väldigt många erbjudanden att delta i konferenser, utbildningar och fortbildningar när det gäller Dyskalkyli. Jag som trodde att detta begrepp var dött, eftersom till och med självaste Ingvar Lundberg varit skeptisk till forskningsförankringen. Och letar man på nätet blir det inte mycket till hänvisning till forskning, eller rättare sagt det finns ingenting bara några C-uppsatser och någon magisteruppsats. Men forskning – Nope!

Ett namn som dyker upp är Brian Butterworth, en forskare från England som har jobbat med matematiksvårigheter sedan lång tid tillbaka. Men det mesta man hittar är privata företag som vill hjälpa till att sprida ljus över denna sjukdom och hjälpa tiil, t.ex logopedbyråndär det också finns en lista där man kan läsa vidare om dyskalkyli. Där kan man läsa: ”De flesta forskare anser att 3-5 % har dyskalkyli. Ungefär 20-25 % av eleverna får svårigheter i sin matematikinlärning av andra orsaker, till exempel språkliga problem, perceptionsproblem, svårt med koncentration, att undervisningen går för fort framåt eller svag begåvning”. Vilken forskning? Vilka forskare? För tittar man på Logopedbyråns att läsa vidaretips finns det bara titlar på böcker där man kan ana att det finns privata företag som vill tjäna pengar. Om den enda forskaren är Butterworth så ger jag inte ett korvöre för det finns dyskalkyli, för en eller ett par forskare kan vända och vrida till resultat, inte forska på riktiga människor – utan sitta på sin fina institutioner och hitta på en massa smörja. Jag har väl givit många exempel på det genom åren, ta t.ex. Christian Lundahl eller ännu bättre professor Christoffer Gillberg som brände all sin forskning för att Eva Kärfve ville granska den, på grund av misstänkt forskningsfusk.

Några privata företag och enskilda personer tjänar storkovan på elevernas olycka. I ljuset av andra avsnittet av Världens bästa skitskola, kan man tänka sig att detta fenomen – att föreläsningsserier erbjuds, utredningsföretag erbjuder hjälp, kan ses som ännu ett sätt för goda entreprenörer att tjäna pengar. För vad kostar en utredning? Kan det vara så att vi om 3-5 år har ännu fler riskkapitalbolag som finns i något skatteparadis och som har tjänat mångmiljonbelopp på den matematiksatsning som Skolverket ska genomföra. För vi pratar ju om miljarder! Och i slutändan handlar det väl ändå inte om att vara en fin människa, utan att tjäna grova pengar. Att det sedan sker på elevers bekostnad spelar kanske mindre roll – titta bara på Ola Sahlsten.

Vad vill jag då med detta blogginlägg? Väldigt enkelt – när det gäller den stora mattesatsning som genomförs av Skolverket – se till att följa upp resultat. Analysera resultaten, vad är det som brister? Är det eleverna det är fel på eller finns det en endaste liten uns chans att lärarens metodik går över huvudet på eleverna? Är det så att läraren har fokus på utlärt (teach)? Är det så att läraren inte följer upp resultat? Om det är så, vad ska läraren göra för att ändra sin metodik? Hur ska eleven visa att den har lärt sig inlärt (learn)? Utvärdera verksamheten, resultaten, ändra, testa igen, stötta eleverna, tror på eleverna, utvärdera, ändra, testa igen, dokumentera, tro på eleverna, utvärdera, testa, ändra……………….

Om du läser detta Jonas Vlachos kanske det vore något för dig att sätta tänderna i, eller varför inte låta SNS granska syndomdiagnoser och dess vetenskapliga koppling. Tror att det skulle vara bli en intressant granskning.

Snälla söta rara Skolverket – inför en tydlig resultatuppföljning i denna behjärtansvärda mattesatsning! Vill du läsa mer om hur jag ser på elever, på kunskap och på inlärning går det att läsa en hel del om detta i min bok Yrke: Lärare, som går att köpa här.

Läs detta väldigt noga: Med detta blogginlägg förnekar jag INTE förekomsten av neurologiska sjukdomar!!!!!! 

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Lärare ska vara lärare och inte administratör/kurator/vaktmästare!

Annonser

8 kommentarer

  1. Alltid lika intressant att läsa dina blogginlägg och se hur du brinner för eleverna och skolan. Vidareutveckling genomsyrar dina argument, med ett tydligt mål. Det jag skrev på facebook, om varma genuina relationer mellan pedagoger och elever är en del, i den process som du kämpar för. Tragiskt att dessa relationer inte alltid finns, och att pedagogen inte ser det mest grundläggande. Det gör ont i hjärtat, av att veta att elever inte klarar sin skolgång på grund av hur de blir behandlade. Det finns bra pedagoger, som bygger från grunden och som ser till människan som en lärande individ och som arbetar stenhårt med olika metoder, reflektioner av det inlärda/utlärda och som ser till resultat. Det krävs också att det finns någon som tar vid, och lyfter detta till organisationsnivå och med tydlig återkoppling till pedagog, för att vidare orka kämpa och se nyttan med resultatuppföljning och utvärdering.


    • Tack för en tydliggörande kommentar Maria!


  2. Det vet jag att du inte förnekar.

    Och det ÄR viktigt med utredningar, men bara om det resultat som kommer fram respekteras. Misstänker man att elev A har ADHD så utreder man det. Kommer man då fram till att elev A inte har ADHD, även om somliga symptom tycks indikera det, så får man acceptera det. Även om man som lärare hade tyckt att det varit förbaskat skönt att få elev A medicinerad.

    Och ungefär där brister det ofta, tycks det mig.


    • Morrica,
      Jag tycker att man ska göra så här: Misstänker man att elev A har ADHD så gör man en pedagogisk utredning på skolan (vilket görs idag) och en social utredning på familj och hemförhållanden (vilket aldrig görs) och sedan skickar man iväg till utredning och tar hand om resultat oavsett vad det blir. Jag har varit med om hur många elever som helst som har levt under de mest miserabla förhållandena och där man inte tagit hänsyn till detta, typ psykiskt sjuka föräldrar, narkotikamissbrukande föräldrar, våldsamma föräldrar, alkoholiserade föräldrar och föräldrar som inte satt en enda gräns för sina barn i hela deras liv (alltså total utebliven uppfostran). Att barn/elever beter sig som de gör är kanske en naturlig och vettig reaktion på ett sjukt hemförhållande. Att i sådana fall skicka eleven till diagnos är en direkt felaktighet som jag ser det. Och jag har sett måååånga sådana fall.


    • Jonas,
      Vad menar du med länken?


      • Med länkarna menade jag att det finns gott om forsknkngsstöd för att diagnoser används strategiskt när skolor har incitament att så göra. Vilket jag tyckte var en av dina poänger.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s