h1

Världens bästa skitskola del 4, kommentar 2

24 december 2011

I programmet konstaterar man att de elever som misslyckas i skolan är de elever som har diagnoser, har taskiga hemförhållanden och invandrarbakgrund. De elever som lyckas kommer från hem där föräldrarna har hög utbildningsnivå. Och att lyckas i skolan har stor påverkan på hälsan visar Folkhälsoinstitutet.

Kanske lite grova penseldrag, men tänk efter. De elever som har diagnoser blir ofta exkluderade och segregerade. De elever som har taskiga hemförhållanden har svårt att koncentrera sig på skolarbetet, när de vet att småsyskonen far illa eller mamma blir misshandlad av pappa, eller att båda föräldrarna dricker sig sanslösa. Det behöver inte vara så illa för att taskiga hemförhållanden ska gälla. Barn som växer upp med en mamma som gapar och skriker och tycker att ungen ska skärpa sig, brister i kärleken och bekräfta barnet för den individ den är, som inte själv har en utbildningstradition och så vidare – kan vara så enkelt och det är ganska vanligt. Klart att det finns många elever med invandararbakgrund som har gjort fantastiska resultat , jag har haft många, men det finns också många elever som saknar skolframgång i de flesta fall på grund av språkproblem.

Folkhälsoinstitutet menar att det påverkar hälsan om man misslyckas i skolan, alltså utbildningsgraden har påverkan på livslängd, fysiska och psykiska sjukdomar. Det vill säga, skolan är livsviktig, för ohälsa har en direkt koppling till utbildningsnivå. Och det börjar tidigt, redan i grundskolan och sedan blir det en ond cirkel av misslyckande. För att ta motsatsen, kommer ni ihåg den intervjuade flickan i programmet som på frågan om det är viktigt att lära sig kunskaper i skolan säger: ”Det känns bra, man använder sig av kunskaperna varje dag, det är svårt att förklara”. Den flickan har någonstans fattat det komplicerade.

Men trots allt mänskligt lidande, för det är klart att elever som inte uppnår kunskapskraven i skolan lider, är det ändå hårresande när ekonomen räknar ut vad dropoutsen kostar. 150 miljarder kronor varje år/per årskurs! Helt otroligt vad mycket pengar och ändå är då inte de elever som håller på med kriminalitet, missbruk eller lider av grav psykisk ohälsa innefattade i dessa siffror. Då kanske regeringen och riksdag (kanske i konsensus) ska ta och tänka långsiktigt och satsa några miljoner på att lyfta lärarkåren genom att höja deras lön. Varför inte låta varje lärare kvittera ut ett statligt bidrag på 5- eller 10 tusen i månade. Eller varför inte låta varje lärare göra ett avdrag på skattedeklarationen för att man är lärare med samma summa. Eftersom det tydligen inte finns någon vilja att förstatliga lärarkåren.

Två av mina gamla elever kommer upp i huvudet direkt när jag har sett detta program. Den ena kallar jag för Lena och den andra för Sofia. Lena började hos mig i årskurs 7 och hon hade (har fortfarande) har diagnosen Aspberger. Hon hade väldigt svårt att komma in i klassen, ville vara för sig själv, hade svårt med sociala spelregler och var mycket bestämd på vad hon ville. Detta fick konsekvenser både i skolan och hemma. Det var svårt för henne att inse att hon inte kunde få som hon ville och att hon ibland var tvungen anpassa sig eller kompromissa. Det resulterade i att hon var ansatt från alla håll och helst ville hon vara själv och slippa umgås med någon alls. Det blev ett socialt grupptryck i klassen. Dessutom hade Lena det svårt i skolan, hon hade svårt med vad det var hon förväntades kunna, det blev rörigt för henne trots att alla lärare på Jordbromalmsskolan i samtliga ämnen hade arbetsplaner där tydliga kunskapskrav var nerskrivna. Jag fick jobba ganska hårt med Lena, hemmet och klassen. Vid varje mentorssamtal låg fokus på Lenas planering och på hur hon betedde sig mot kompisarna – att hon var tvungen att anpassa sig. Nästan dagligen i början, senare några gånger per vecka senare, jobbade jag med de andra eleverna om att alla måste accepteras som de var, ville Lena vara för sig själv och inte delta måste hon få vara det. Om Lena inte störde någon annan, kunde de lämna henne i fred? I början av detta arbete fick jag lösa 3-4 akuta konflikter. Med hemmet satt jag på flera möten, där jag fick föräldrarna tillsammans med Lena fick komma fram till hur man skulle acceptera varandra. I detta arbete hade jag god hjälp av Jordbromalmsskolans kurator, som tog egna samtal med både Lena och föräldrarna. Jag fokuserade på skolarbetet och det som hände i klassrummet, läxläsning och de konflikter som uppstod kring detta, men även händelser som fanns i hemmet som togs med i skolan. I åttan lugnade situationen kring Lena ner sig och när hon gick ut nian var hon en flicka med gott självförtroende, bra betyg och med en otroligt bra förmåga att planera sitt skolarbete och sin skolvecka.

Sofia är en dropout som idag inte gör någonting. Och hon är verkligen inte ensam, jag känner till många. Sofia gick på gymnasiet, men på grund av att hon har haft jättejobbiga hemförhållanden har hon inte klarat av kunskapskraven på gymnasiet. Hon avslutade inte sina studier och ska gå på komvux för att få en gymnasieexamen. Men hon ligger bara hemma och gör ingenting. Idag ska hon fira jul, men kanske inte hemma för att det är så stökigt. Så hur ska hon ta sig ur detta ekorrhjul? Hur ska hon lösa sina problem? Hur ska hon få ett jobb? Allt är en ond cirkel, hon behöver verkligen hjälp, dels att bearbeta sin traumatiska famijesituation, dels att ta tag i studier och senare jobb. Men hon är inte bara dropout, det finns inte mycket stöttning för henne att få, för hon är varken kriminell eller psykisk sjuk och dessutom är hon myndig. Socialtjänsten kanske, eller också får man hjälpa henne, även som gammal lärare till henne.

Både Lena och Sofia har fått min hjälp, jag har lagt ner lite extratid på dem eftersom de haft det svårt. Lena fick hjälp att få kontroll på hela sitt liv och hade jag inte hjälpt Sofia att fokusera på skolarbetet och hela tiden pusha henne till att du kan, du kan, du kan – hade hon inte ens kommit in på gymnasiet. Det är klart att lärare ska jobba med lärararbete, inte hålla på med kuratoriska uppgifter, men i vissa fall behöver man bygga relationer utöver det som vanligtvis behövs. Men alltid fokus på kunskap! Och det är inget magiskt, jag är en bra lärare, men det är inget som jag är född med utan något som jag lärt mig under utbildningens gång. Och jag vill påtala, det är verkligen inte något jag lärt mig på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS), utan tillsammans med mina studentkollegor vid sidan av studierna – kanske mest av Peter. Det kallas engagemang! Engagemang för det man gör, för den enskilda eleven, för sitt ämne, för skolan, för föräldrarna, för klassen och det kan alla klara av. Jag har sett många människor som har engagemang för det dem gör, kanske var det den egenskapen COOP ville ha vid sin casting (mer om det i nästa blogginlägg).

Hur kan man då förändra skolan på riktig, att inte bara snacka, utan att det verkligen blir förändring. Jag har tidigare lyft fram några punkter och jag kommer i senare blogginlägg ta ett helhetsgrepp på skolan (under planering). Men en god början är att lyfta fram engagemang på alla positioner inom skolan. Jag tror att det är viktigt att förvaltningschefer och rektorer är engagerade, att de frågar och följer upp hur det går i skolan. Ett exempel kan vara att en förvaltningschef hör av sig på telefonen och bara undrar hur rektorn har det, eller kommer ner och fikar eller besöker skolan. Ett engagemang som kanske låter larvigt, men som har stor betydelse.

Klart att rektor och biträdande rektor är viktiga arbeten, men läraryrket är samhällets viktigaste arbete – för lärare kan göra skillnad!

Annonser

4 kommentarer

  1. Jag har inga fantastiska lösningar, men det finns något jag skulle vilja och det är att man slutar driva partipolitik/blockpolitik gällande skolan och går ihop. Tror inte det är bra det där att det bara är en persons, eller ett partis syn på hur skolan skall organiseras. Det är tydligt nu att det är så det är. Det är Björklunds värderingar som styr. Även om han är långt ifrån ensam.

    Utbildningspolitiken skall vara så ideologifri det bara går och det kan den bara bli om partierna går ihop. För utbildningspolitiken är lika ideologisk som tidigare, lika ideologisk som vissa pedagogiska forskare m.fl. Man har bara bytt ideologi som styr skolan och övrig utbildning.

    Vi kan hålla på och dutta på detaljnivå… inkompetensförklara utövare för att de inte gör som vi vill utifrån de värderingar vi själva har. Men det är utbildningspolitiken som styr och det är hur den är organiserad vi måste förändra. När det gäller skolan måste politikerna kunna stå över sina ideologiska mål. Och förstå hur ”verkligheten” ser ut. Och inte köra med enkla lösningar eller komplicerade grepp, som t.ex. entreprenöriellt lärande, (som jag inte ens kan uttala, ännu mindre begripa.

    Börja i toppen!
    Det löser inte allt, men jag tror vi skulle vara på väg i allafall. Om vi slutar tänka på hur det borde vara och istället tänka på hur det skulle kunna vara.


  2. Den stora striden i svensk skolpolitik har sedan 1946 gällt
    den sammanhållna klassen och därmed möjligheten att
    individualisera undervisningen inom denna ram. Tyvärr
    har (s) de facto vunnit; inte ens Björklund ifrågasätter.
    Även till gymnasienivå har ”den sammanhållna klassen” nått
    när kommunerna ger alla elever deras förstahandsval obero-
    ende av elevernas förutsättningar. De som ändå blir över placeras
    på samhällsvetenskapligt program, för det är billigast.
    Det är detta system som producerar drop-outs. Effekten har
    förstärkts i takt med att all kringpersonal har försvunnit
    En annan effekt är att vi i Sverige måste ha mindre undervis-
    ningsavdelningar än i andra länder; det blir för stökigt annars.
    Alltså fler lärare per hundra elever och därmed lägre lärar-
    löner.Stökigheten i sin tur ger upphov till elevernas ensamstudier;
    svenska lärare kan inte längre undervisa hela klasser från
    katedern. Handledning får ersätta vilket innebär att alla elever
    får långa väntetider varje lektion.


    • Vidi,
      Jag vet inte hur systemet skulle vara annorlunda – har själv ingen idé. Däremot tror jag att många dropouts problem egentligen inte ligger på gymnasiet, de har med sig problemen från grundskolan och kan inte hantera dem när de ”måste klara sig själva” på gymnasiet. Och problemen kan vara olika, t.ex. bristande kunskaper, personliga problem och så vidare.


  3. […] gällande asperger syndrom, ADHD och Autism, Psykiatri_slutredovisning. Som nationalekonomen i Världens bästa skitskola räknade ut, vi kommer att få ett samhälle där en grupp människor är marginaliserade, ett […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s