h1

Världens bästa skitskola del 4, kommentar 3

25 december 2011

Jag har nu sett på eftersnacket till Världens bästa skitskola del 4. Det är klart att detta eftersnack vill jag verkligen kommentera, för det finns lite att säga.

Jag måste börja med att säga att Susanne Osten är verkligen jobbig. Snacka om att ta över hela studion och inte lyssna på andra, avbryta och vilja kommentera allt som sägs, till och med så att de andra gästerna inte fick prata klart. Inte bra och inte sympatiskt. Sedan företräder Osten en väldigt proggig linje, hon är defintivt företrädare för den del av skolan som förespråkar lust att lära i polarisering till prov och kunskapsuppföljning. Den proggiga typen av skola har vi haft under många, många, många år och det gick åt helvete, det är den typen av skola – där inget följs upp och där arbetsformerna där elevernas demokratiska rätt är viktiga än att eleverna lär sig något eller att följa upp resultat. Det är den typen av skola som vi ser resultatet av nu i undersökning efter undersökning, i PISA-resultaten.  När Osten säger: ”Titta på den senaste modetrenden att man har så förfärligt många prov”. Det finns modern amerikansk forskning som säger att proven befrämjar ingen riktig kunskapstörst. Människan vill ha mening, lust och sammanhang.

Åter igen en förklaringsmodell av en totalt aningslös och okunnig proggare som bara ska ”känna”. Jag håller med Susanne Osten om att konst i alla dess former är viktigt och att det är både okunnigt och dumt att spara in på estetiska ämnena på gymnasiet. För konsten har i alla tider förflyttat intellektuella gränser. Men hur fel kan Osten vara i detta? För det första menar hon att hon har varit in och ut i skolan sedan 60-talet och jobbat med ungdomar som har hoppat av – vilka då måste jag få fråga mig. Åk till Jordbro, Rinkeby, Rosengård eller något annat ställe med en hög procent med droupouts, människor som är marginaliserade, människor som är svikna – ett klassamhälle (som Lotta Gröning påpekar). Men vad ska man göra med alla de ungdomar som inte har ett jobb frågar Natanael Derwinger, var ska de jobba? På teatern säger Susanne Osten. Dessa personer vill inte spela teater, de vill ha ett jobb! Skulle teatern ta emot 13 000 människor/år? Hur tänker du nu Susanne Osten – snacka om snävt perspektiv på tillvaron, det kanske är Susanne Osten som vill ha in alla människor i en likformig mall – den så kallade ”teatermallen”.  Alla människor  vill betyda något och alla kan ju inte hålla på med hip hop, för även om du är bra så kan du inte leva på musiken. Detsamma gäller väl teatern? Lilla Jordbro har producerat flera duktiga hip hop artister, Identity håller rätt hög kvalitet, Big O är kanske inte lika kvalitativt, men samtidigt är det ungdomar som gör något. Men hur många gör inte detta? Hur många vill inte spela teater eller hip hop. Susanne Osten pratar om en liten grupp människor, men för över sin lösning på alla.

Det kan ju vara så att anledningen till att antalet prov har blivit så omfattande är att elever år ut och år in under lång tid har gått ut skolan med bristande kunskaper. Att kunskapsresultaten sjunker – kanske finns en anledning att kontrollera var skolan brister? Hur ska man veta vilka kunskaper eleverna har om man inte har prov? Då blir det ingen riktig uppföljning, utan det är omöjligt att veta vad som är inlärt (learn). Sedan är det ju så också att kvaliteten på proven handlar ju om hur man ställer frågorna och svenska nationella prov har haft bristande kvalitet, vissa prov har varit rena katastrofer, läs tidigare blogginlägg. Men åter igen – en polarisering mellan lust att lära och att följa upp resultat, som om det fanns något motsatsförhållande. Än en gång: Detta motsatsförhållande finns inte! Det är skapat av proggare som inte vill att man ska ha koll på vad eleverna lär sig.

Däremot håller jag med Susanne Osten när hon säger att det ska vara kul att lära sig, för det är självklart. Men vems jobb är det? Jo, det ingår i själva lärarjobbet att sälja in sina ämnen så att eleverna tycker att det är kul, eller att hela tiden vara kreativ så att eleverna tycker att det är spännande uppgifter de ska jobba med. Klart att jag har fått jobba hårt med detta, men vem har inte fått göra det, men så ger det resultat också. Eleverna älskade SO på Jordbromalmsskolan – varför? Inte för att det fanns en SO-gen hos Jordbros elever, utan för att vi SO-lärare brann för SO-ämnet och hela tiden utstrålade det gentemot eleverna. Engagemang föder engagemang. Men hur engagerande är det att lektion efter lektion sitta och räkna i matteboken? Hur engagerande är det att läsa text, översätta, lära sig glosorna, gå igenom grammatiken och ha läxförhör – vecka efter vecka, år efter år – i världens tråkigaste textböcker?

Lotta Gröning är inne på rätt spår, på 90-talet monterade man ner lärarkåren. Man gjorde om lärarna till handledare och lärarnas status försvann. Vilket stolpskott som helst kunde komma in på lärarutbildningen och tro mig, jag har som basgruppsledare haft många UFO:n genom åren (ursäkta alla superduktiga lärarstudenter jag träffat – ni vet att ni är duktiga och behöver inte ta åt er). Unga studenter som verkligen INTE har ett engagemang, vare sig för sina egna studier eller för den VFU (praktik) man gör – visa ena riktiga dönickar. Men så klart har jag haft väldigt duktiga studenter också, Vivika, Sussi, Bea för att nämna några.  Och blir det bättre? Nej! Och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som har drivit denna process mot lärarkåren tar idag inte ansvar för tidigare tillkortakommanden och man är inte tydlig med åt vilket håll man ska. Genom schablonuttalanden, där man säger rätt saker skriver SKL en debattartikel här och är med i ett tv-program där, men däremellan sticker man huvudet i sanden.

Och skolan lämnas i sticket och kommunerna lämnas i sticket och lärarna lämnas i sticket. Mer administrativa uppgifter läggs på lärarna, t.ex. på gymnasiet ska kuratoriska funktioner läggas på lärarna – som om det skulle öka lärarnas status och elevernas kunskaper? Skulle inte tro det. Frågan är om det går att skuldbelägga de lärare som vecka ut och vecka in låter eleverna räkna i sin mattebok på egen hand? Klart att alla lärare har ett eget ansvar för sin verksamhet, man har ju 10 timmars förtroendetid/vecka, där det finns möjligheter att klura ut kvalitativa grepp för att få sin verksamhet spännande och kreativ. Men som Lotta Gröning konstaterar: Lärarna har det tufft. Och det vet jag! Dels har jag själv varit lärare i 9 år och 6 år i rad spydde jag på midsommarafton och det har inte att göra med alkohol. Och dels ser jag på mina lärare på Vikingaskolan – hur de sliter och hur de jobbar och ligger i. Hur alla behöver jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och höstlov. Annars skulle de inte orka. Men SKL vill ju ta bort förtroendetiden (10h/v) och tro att läraryrket skulle bli bättre, mer attraktivt och med ökad kvalitet. ELLER INTE!!!!

Nej det är dags att göra något konkret med skolan Fredrik Reinfeldt! Det är dags att släppa efter och återförstatliga lärarna. Det man skulle vinna på det är att staten än en gång skulle kunna ta kotroll över lärarnas status och löneutveckling. SKL har visat sig vara en oduglig organisation för skolutveckling, man har varit en bra arbetsgivarorganisation som har hållit ner lärarlöner och sänkt lärarnas status, frågan är bara om SKL:s linje är bra för svensk skola. Det tror jag inte! Egentligen kommer själva återförstatligandet av skolan inte lösa någonting, men det är en tydlig markering och för lärare handlar det om identitet (på samma sätt som hos elever). Vill man ha en identitet som en duglig och bildbar lärare eller något annat? Tycker också att det är dags att ha intagningsprov på lärarutbildningen, personliga intagningssamtal tycker jag också ska finnas med. Ordna så att statusen för utbildningen skjuts i höjden, så att fler toppstudenter vill bli lärare. I England har de haft omfattande kampanjer för att få toppstudenter att söka lärarutbildningen – hur har de gjort? Jag tycker också att lärarutbildningen ska omfattas med djupa ämneskunskaper, bort med all snuttifiering. Inför lektorstjänster i skolan (ett förslag/beslut från regeringen, men här drar åter SKL det hela i långbänk – det blir väl för dyrt?).

Avslutningsvis måste jag kommentera den sjuka castingen som COOP hade i avsnitt 4 av Världens bästa skitskola. Då menar jag inte att man inte ska ha de bästa, eller att det inte är så att de som söker jobb ska ställas inför krav. Men som man gör det? Ansvariga säger att man letar efter karaktärer som har ett gästvänligt sätt. Man menar att en gäst hälsar på och då vill man att denna person ska känna att det är trevligt att komma till COOP, för att vilja vara gäst igen. Medan en vanlig kund kommer in och köper för att sedan försvinna iväg. Men vad är fel på detta? Det jag inte gillar med detta synsätt är att man gör ett slags jippo av det hela, vilken typ av arbetskraft vill vi ha? Tydligen är det så att just i detta avseende vill man ha säljare med ett tungt munläder som kan kränga varor och som kan få kunden att få känslan av välbefinnande. Men kvaliteten då? Kunnandet hos personalen? Seriositeten? Kanske finns där, men jag blir skeptisk eftersom det inte är det som lyfts fram. Vi konsumenter ska känna välbefinnande så att vi konsumerar ännu mer. Inte det att vi konsumenter ska tycka: ”Den här affären hade väldigt kunnig personal och god kvalitet på varorna – hit vill jag komma tillbaka”. Tydligen inte så vi ska se det, men det är väldigt trist utveckling anser i alla fall jag.

En fråga vill jag ändå ställa till hela det där COOP/IDOL-castingen. Av de 10 som kom till slut skulle anställas (det visade sig att det var 8 som blev erbjudna en anställning) – hur många av dem hade gymnasieexamen? Jag skulle gissa att samtliga hade klarat av gymnasiet, faktiskt skulle jag gissa att alla av de som sökte dessa 10 arbeten, alltså de 60 som var på castingen hade gymnasieexamen. Flera hundra hade sökt de 10 arbetena, jag tror garanterat att de som saknade gymnasieexamen blev utrensade direkt och fick inte ens komma på intervju. Det hade varit intressant om redaktionen på UR hade tagit reda på detta och redovisat det i programmet. Detsamma hade det varit intressant om redaktionen också hade tagit reda på och redovisat vilka som hade gymnasiexamen och vilka typer av jobb de hade som gick ut gymnasiet 1994, där tre av klassens elever träffades på Järvafältet. En ganska enkel research och en ganska enkel sammanställning – som garanterat hade varit intressant att titta närmare på.

UR:s satsning Världens bästa skitskola har varit otroligt bra. Personligen anser jag att samtliga program har varit bra och de har lyft fram bra frågeställningar och det är tydligt att serien har gett eko i debattvärlden. Jag hoppas att UR kan följa upp denna serie, kanske kan man göra ett program där flera av de frågor som jag och andra debattörer har och kanske kan de problematiseras i ett program. Kanske kan man ha ett stort debattprogram, där företrädare för olika synsätt på skolan träffas och debatterar. Jag skulle t.ex. vilja ha en debatt mellan docenten vid Karlstad Universitet Hans-Åke Scherp (pappa till PBL) och läsforskaren Bo Sundblad – det skulle bli mycket intressant.

För varje blogginlägg jag lägger ut verifierar jag gång på gång på gång, med olika exempel: LÄRAREN är den enskilt viktigaste personen för skolframgång. En lärare träffar sina elever dagligen, många gånger umgås de mer med eleven än deras föräldrar gör. En lärare har ett stort inflytande på eleven och en lärare kan och ska göra skillnad för eleven. Läraren kan kompensera brister i elevens hemförhållanden, läraren kan hjälpa eleven att växa, läraren kan se och bekräfta eleven för den unika person den är. Detta görs inte alltid, men det görs många gånger dagligen. Lärare är bara människor och lärare behöver få arbetsuppgifter bortplockade, behöver fått ett renodlat uppdrag. Dessutom behöver de få en ökad status, både i form av lön, förtroende och respekt. År ut och år in misslyckas elever i skolan, med personlig tragedi som följd, men även med mångmiljardförluster i nationalekonomiskt tänkande som följd. Det är dags att politiker, fack, arbetsgivare och tjänstemän slutar snacka och börja handla – gör upp en nationell räddnings/handlingsplan för svensk lärarkår. Gör detta i konsensus och gör det NU!

Annonser

5 kommentarer

  1. Det är synd att man i debatter om skolan bjuder in företrädare som inte alls är i linje med det man vanligen kallar för flumpedagogik. Osten är flummig även om en del av hennes grundbudskap kom fram till mig. Men hon representerar inte den del av lärarkollektivet som har en annan syn på lärande och ordning och reda än vad nuvarande utbildningspolitiker har. Lotta Gröning är bra. Hon är påläst och vet vad det handlar om. Även de andra två var bra, Sigvald tror jag nationalekonomen hette? Det är märkligt att så få representanter för skolan får finnas med. Vanliga lärare alltså, inte sådana som gjort sig ett namn. Men, så är det ju! Jag har mycket att säga om skoldebattörer.

    Ja, mer konfronterande debatter mellan företrädare för olika perspektiv efterlyser jag också – då kan man som tittare ta ett eget ställningstagande istället för att få vinklade versioner av ”sanningen”.

    Du skrev så mycket och allt har jag synpunkter på, men upprepar det jag skrev i tidigare kommentar och under flera år – samling kring utbildningspolitiken måste till. Det går inte att driva skola efter politiska ideologier, oavsett vilken det än handlar om.

    God Juldag, Johan!


    • Hej Monika,
      Susanne Osten har många kvaliteter, inte minst inom teater och sedan visar hon att hon har en bra människosyn och ett engagemang. Däremot är hon helt ute och cyklar i skolfrågorna, det är ganska mycket mer komplext än det hon lyfter fram.

      Håller med dig att det måste fram en samling kring skolan, från forskarnivå till klassrummet. Här måste man plocka bort ideologi och komma fram till viktiga målsättningar inom skolan. En gång för alla göra upp med det som inte ledde någonstans och starta om på en ny kula. Du och Pär verkar ha klara och tydliga idéer om hur man skulle kunna fokusera på sådana saker och säkert många av era kollegor också.


      • Ja, och det är endast möjligt om utbildningspolitiken inte är fast i en politisk ideologi, då det är den som ger oss uppdraget.


  2. De hade behövt blöta ner sig i Coop-grejen så mycket – istället kunde de lagt lite tid på undervisning och lärarna. Till exempel intervjuat en lärare vilket helt saknades i hela programmet. För som du skriver – läraren är viktigast. Än mer för dop outs.


    • Håller med dig Elias



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s