h1

Diagnoser – vad är egentligen förklaringen?

03 januari 2012

En del personer har reagerat på att jag ställer mig undrande till diagnoser, att jag ibland rent av ifrågasätter diagnoser. Några tolkar det som om jag säger eller har sagt att de sjukdomar som en del barn och ungdomar blir diagnosticerade för inte existerar. Men läs mina blogginlägg kring detta område och försök hitta ett enda sådant påstående.Vad vill jag då med mina blogginlägg? Vart vill jag komma? Jo jag vill påtala att man blandar ihop beskrivning och förklaring. När man som lärare beskriver en elev som har en viss problematik, t.ex. läser långsamt, har uppmärksamhetsproblem, har problem att koncentrera sig, stör sina kamrater och så vidare är det beskrivningar på ett beteende – inte förklaringar.

Professorn i svenska Per Linell, vid Linköpings Universitet beskriver i sin bok Människans språk, kapitel 2: Språklig uttrycksförmåga och intellektuell, emotionell och social utveckling.  Kapitlet handlar om hur språket påverkar individen. Per Linell radar upp en rad faktorer som påverkas av den språkliga utvecklingen.

Följande faktorer påverkas av den språkliga utvecklingen:

  • varseblivning av olika ting i omvärlden,
  • förståelse och tolkning av omvärlden,
  • igenkänning och minnen av ting och episoder,
  • koncentration och uppmärksamhet,
  • problemlösning och organisation av tänkande,
  • bearbetande av emotionella problem,
  • organisation och styrning av handlingar,
  • samarbete med andra och påverkan av andra,
  • utvecklande av social identitet, självförtroende och social gemenskap.

Det Linell gör är att beskriva det som händer med en människa när denne utvecklar sitt språk. Visst är det påfallande likt de problem som elever med neuropsykiatiska diagnoser har?

Och titta på kriterierna för utredningarna som görs när det gäller t.ex. ADHD eller dyslexi – de är bara beskrivningar på ett fenomen. I de test som görs har konstruktören bestämt att ligger eleven under en viss poängsumma får den en diagnos – men fortfarande handlar det bara om beskrivningar av ett fenomen. Vad det beror på vet vi inte – alltså förklaringen säger diagnosen inget om.

Låt säga att en elev läser väldigt dåligt och låt säga att specialläraren vill att eleven ska skickas till dyslexidiagnos – vilken förklaring kommer eleven få på beskrivningen?  För själva testen är bara en beskrivning av fenomenet och eleven kommer kanske få diagnosen dyslexi, som också är en beskrivning. Men vad det beror på vet vi inte. Kan det vara dålig läspedagogik? Kan det vara så att eleven, av någon konstig anledning, har lärt sig hata böcker? Kan det vara så att eleven kommer från ett illitterat hem och aldrig haft en tidning eller bok i sitt hem? Kan det vara fel i huvudet på eleven?

Kan det alltså vara så att det är felkopplat i huvudet hos eleven, att det alltså finns en biologisk förklaring eller finns det andra förklaringsmodeller. Det finns inga förklaringar i diagnoserna, bara beskrivningar. En del forskare menar att förklaringen till diagnoser antingen beror på relationsproblematik eller språklig kompetens. Enligt Per Linell är det språkliga kompetensen direkt avgörande för hur det går för eleven. Men vad kan det finnas för andra tänkbara förklaringar till att elever inte beter sig som andra elever i klassen?

  • Om barnet föds i ett hem där föräldrarna bara ”kör på”, full fart och när barnet är uppe i varv då kör man på ännu mer för att trötta ut barnet, så att denne ska kunna sova för natten. Jag kommer ihåg att jag såg en informationsfilm för många år sedan som handlade om ADHD. Där berättade en pappa att han hade köpt en crossmotorcykel till sin son så att han kunde ”köra av sig sin överskottsenergi”. Skulle den här pappan inte ha köpt fingerfärg och papper till sitt barn, satt sig i köket och målat i lugn och ro tillsammans? Många barn utsätts ständigt för stimulans, vilket gör att de kommer upp i varv. Istället för att lugna ner dessa barn, utsätts de för ännu mer stimulans, vilket innebär att de inte får en chans att komma ner i varv och inte lära sig att koncentrera sig. Koncentration är inte av gud givet, det är något man måste lära sig. Är det ett neurologiskt fel på barnet? Påverkar detta barnet?
  • Om barnet föds i ett hem som totalt saknar rutiner. När familjen äter, när barnet ska komma in från utomhus lek med kompisar, hur länge det är ok att sitta framför datorn och spela, när kompisarna ska gå hem, när det är ok att äta godis och chips, dusch och bad, borsta tänderna, när barnen ska gå och lägga sig, sagoläsning. Total avsaknad av rutiner. Barn behöver rutiner för att skapa trygghet. Det här låter som gränslöshet och det är det också, men det är något mer, det är total strukturlöshet. Påverkar detta barnet?
  • Om barnet föds i ett hem där man inte pratar med varandra, mer än säger till gör inte si eller gör inte så. Där inga diskussioner förs eller där föräldrarna frågar hur barnen har haft det under dagen och verkligen lyssnar på svaren. Alltså ett hem där ingen dialog förs. Påverkar det barnet?
  • Om barnet föds i ett hem där man inte äter mat, utan där socker och fett i alla dess former är det som ges. Chips, läsk, godis och kanske kanelbullar till frukost. Påverkar det barnet?
  • Om barnet föds i ett hem där det är total avsaknad av böcker, tidningar, skönlitteratur. Där man aldrig går till biblioteket, där man aldrig köper böcker och där det aldrig läses god-natt-saga. Påverkar det barnet?
  • Om barnet föds i ett missbrukarhem, där en förälder eller båda missbrukar alkohol eller narkotika. Påverkar det barnet?
  • Om barnet föds i ett hem där våld är vanligt förekommande, där föräldrarna slår sina barn, där pappa slår och hotar barn och mamma, där mamma slår och hotar barn och pappa. Påverkar det barnet?
  • Om barnet föds i ett hem där en förälder är psykiskt sjuk, kanske till och med den enda förälder som finns till hands för barnet. Påverkar det barnet?
  • Om barnet föds i ett hem där man inte pratar med varandra, där man samlas kring tv-apparaten och där tv-tittandet är det gemensamma, där dokusåpor och tävlingsprogram utgör innehållet. Där man äter framför tv:n. Där barnets hjärna har stått på ”stand by-läge” sedan födseln, på grund av att den aldrig varit utsatt för en kognitiv konflikt. Alltså det där gamla statementent: Ingen ändrar sig tänkande utan att behöva det. Påverkar det barnet?
  • Om barnet föds i ett hem där föräldrarna jobbar väldigt mycket, gör karriär och inte har tid för sina barn. Kanske åker man på flotta semestrar, ger barnen en massa kapitalvaror och pengar. Men man har inte tid att samtala med sina barn. Har inte tid att göra saker tillsammans. Har inte tid att umgås. Eller också orkar man inte för att jobbet suger musten ur en. Påverkar det barnet?

 

Så vilken förklaring har vi till barn som inte fungerar som andra i skolan? Och om utredning och utredare använder sig av trubbiga och abstrakta tester som bara handlar om beskrivning och inte förklaring är det ok? Det här handlar inte om att jag vill skuldbelägga föräldrar, jag har inte träffat en enda förälder som inte månar om sitt barn – även föräldrar som är narkomaner, men vi har ett samhälle som ser ut på detta sett på många håll.

I Haninge skickas eleverna till utredning utan att skolan rannsakar sin egen insats och dessutom gör en social kartläggning på elevens hemförhållanden – de kan faktiskt påverka. För hur många elever stämmer inte ovanstående punkter på? Jag har under mina 11 år i skolan träffat väldigt många barn som har det som jag ovan beskrivit, dessvärre kan även flera av punkterna stämma in på deras hemförhållanden. Dessutom kan man inte hålla isär beskrivning och förklaring, vilket gör att de elever som skickas iväg till utredning med största sannolikhet kommer tillbaka med en diagnos som är en beskrivning, men vad det beror på får vi aldrig veta. Och aldrig gör skolan en social kartläggning och tänker att det kan ha viss påverkan – ALDRIG! Fast vi media titt som tätt blir upplysta att föräldrarnas utbildningsgrad påverkar huruvida barnen lyckas i skolan, barn till akademiskt utbildade föräldrar lyckas bättre i skolan. Så det kanske påverkar en del om båda ens föräldrar är narkomaner? Eller?

Vi i skolan måste ta ansvar för dessa elever och innan vi gör något annat utvärdera skolans insatser, kolla upp hemförhållanden och se till andra aspekter än de strikt medicinska eller biologiska innan vi skickar iväg elever på löpande band till Prima barn eller BUP. Vi behöver utvärdera våra egna insatser, det kan ju faktiskt vara så att det är en kombination av dåligt stöd hemifrån och dålig metodik som gör att en elev inte lär sig läsa tillräckligt bra. Det kan ju vara så att ett visst antal år av skolmisslyckanden i kombination med att ens föräldrar under hela uppväxten påtalat hur usel man är kan ha en viss påverkan på beteendet. Eller?

Men som vanligt ligger det ju pengar i detta, t.ex. Prima barn är ju ett vinstdrivande företag som får betalt av landstinget för varje diagnos de gör, ännu mer skattemedel som går i privata företags fickor. Och Prima vill ju hjälpa, det är deras främsta mål, inget ont om det. Jag har haft flera goda samtal med dem och ett gott samarbete, men det jag menar är att de självklart vill tjäna pengar, det handlar inte om att vara idealister. Och skolan slår ifrån sig, låter andra ta sig en titt på det elevunderlag vi har, fast då har de inte de pedagogiska glasögonen på sig, utan det blir de biologiska glasögonen. Man letar fel på eleverna istället för att rannsaka sig själv. Detta tycker inte jag är en god utveckling för skolan och jag tycker inte att detta synsätt främjar tanken att alla elever kan och ska få chansen att visa det, att man ska tro på alla elever.

Det värsta är att jag inte tror att detta är något unikt för Haninge, så här ser det säkert ut över hela landet. Det är väl bara Nossebro som har valt att titta på eleverna på ett annat sätt och då kommer kritikern och säger att det handlar om en så liten skola och så få elever. Kanske det ja, men de har åtminstone ändrat sitt förhållningssätt och det vittnar ju specialläraren om i Världens bästa skitskola var svårt, men det gick.

 

Annonser

62 kommentarer

  1. Johan.

    De här diagnoserna har enligt mitt sätt att se på det fått allt för stor betydelse i den svenska skolan. Det kan mycket väl vara så att det finns faktorer utanför skolan som leder till problem för eleven. Men vi måste våga se vår egen roll i att en elev misslyckas i skolan.

    Det kan säkert vara så att det används metodik som inte är bra. Men främst tror jag det handlar om att förhållningssättet inte har varit det bästa till elever med funktionsnedsättningar. Det har en större betydelse än vad man kanske tror hur man förhåller sig till dessa elever.

    Om man ser olikheter som ett problem och inte en tillgång så har man problem som lärare i undervisningen. Om man däremot ser olikheter som en tillgång så kommer man inte att ha problem med att bemöta dessa elever. Detta torde vara tämligen logiskt. Men tydligen är det inte så ute i verksamheten. Vill ta tillfället i akt och tipsa om den här fria text-till-tal widget som man antingen kan lägga in gratis via HTML-kod på skolans hemsida exempelvis eller köra via den hemsida som jag länkar till nedan.

    http://www.widgetbox.com/widget/sitepalttswidget

    Där finns inte bara svenska utan flera andra språk med också som man kan få text uppläst på. Rätt användbar faktiskt och dessutom så är den helt gratis att använda sig av!

    Fredrik


    • Du är klok du Fredrik! Du kommer bli en tillgång till den skola du börjar jobba på, med din inställning till både jobbet och eleverna.


    • Håller med dig Fredrik. Inställningen till barn med npf diagnoser är helt avgörande i de inte alltför komplicerade fallen, då är det bara en viktig del.

      Möts man av suckar och negativa kommentarer, kanske till och med argt och anklagande beteende av sin lärare eller annan vuxen dör den delen, så för vi över de känslorna på barnet som suckar och tänker negativt om skolan och sin förmåga, blir arg och anklagande mot lärare och andra…

      Ta asperger t.ex man kan se det positiva som i aspie-kriterierna som Tony Attwood tagit fram, eller man kan se det som inte fungerar…


  2. Bra att du tar upp frågan om diagnoser. Personligen är jag mycket skeptisk till alla diagnoser. Kanske har jag under mina 12 år som lärare arbetat på en annan typ av skolor än du men min erfarenhet är att de elever som inte får betyg får det på grund av att de inte gör några uppgifter eller deltar i undervisningen. Det eleverna ska lära sig i grundskolan är i grunden inte så svårt. Att elever inte klarar det beror mer på dålig undervisning eller hemförhållanden än på någon diagnos.

    Tyvärr har jag på senare tid märkt att vissa elever som får diagnosen dysleksi nästan helt slutar att läsa. Från elever som tidigare deltagit och hängt med i undervisningen får jag höra saker som: ”Är filmen på engelska? den kan jag inte se för jag hinner inte läsa textremsan.” Eleven förväntas också få alla böcker och alla texter inlästa så att han eller hon kan lyssna. Min fråga är hur eleven ska bli bättre på att läsa om han eller hon slutarläsa för att nästan bara lyssna.


    • Martin,
      Du sätter huvudet på spiken – de elever som fått diagnosen dyslexi borde läsa mycket mer – träna, träna, träna för att bli duktiga läsare.


    • Svaret på din fråga är att för de flesta elever med dyslexi är det den bästa lästräningen att läsa och lyssna samtidigt. Eleven har en svårighet i avkodning (alltså: den här bokstaven låter så här i huvudet), och därför kan avkodningsträning vara helt meningslös för många och för alla extremt tidskrävande. Sätts åtgärder in för sent är det ofta väldigt bråttom för eleven att kompensera för lässvårigheterna för att kunna ta in mycket kunskap. Att börja traggla lästräning med en elev i tio-tolvårsåldern är slöseri med tid i så gott som samtliga fall.
      Jag har också, som logoped, stött på elever som nästan gräver ner sig i sin diagnos. (”Jag kan inte detta, och jag behöver inte försöka eftersom jag har en DIAGNOS”) Jag funderar över om det är en reaktion på något. Kanske på elevens dåliga självförtroende efter flera hårda år i skolan. Det väcker hos mig många tankar om hur man bäst stöttar elever under och efter utredning.


      • Sara,
        Vi har många elever i svensk skola som har läs- och skrivsvårigheter – vad beror det på? Vi har några som får diagnosen dyslexi, där problemen är som du ovan beskriver. Jag är ganska övertygad om att både sig läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi många gånger beror på en väldigt dålig läsmetodik, som dessvärre har varit förhärskande i svensk skola sedan i slutet på 70-talet. Denna metodik föder läs- och skrivproblem av den anledningen att man håller isär avkodning och läsförståelse, vilket är helt galet.

        Jag har haft många elever som har avkodat väldigt bra, men som inte fattat ett enda dugg av vad de har läst – fel metodik. Jag vet av egen erfarenhet att det absolut inte är slöseri med lästräning i 10-12 årsåldern, för det har jag själv jobbat med och då i form av intensivkurser i läsning. Men det är klart, det krävs ju en annan syn på läsning än den som dessa ”misslyckade läsare” varit med om tidigare – för annars blir det som du skriver ett slöseri med tid. Vill bara tillägga att jag har hjälp väldigt många elever med läs- och skrivproblem, flera stycken med diagnosen dyslexi. Det har alltid blivit betydande resultat i positiv bemärkelse.


    • Jag tror också vi ställer för många diagnoser. Men det är svårt, för en del elever skulle kanske inte ha någon diagnos alls, utan annan metod och annat stöd från skola och föräldrar, och om föräldrar inte förmår kanske skolan får ta en större del eller hjälpa familjen att hitta andra stöttande vuxna. Eller köpa läxhjälp…

      Men sen är det ju elever som faktiskt har problem. Som är annorlunda, som har problem med hyperaktivitet och impulskontroll, som har kognitiva problem och problem med sociala samspelet. De behöver hjälp och anpassningar!, som vi i skolan kallar särskilt stöd. Men måste vi sätta diagnoser på dem? Är de inte bara en naturlig variation av vilka funktionsuppsättningar (till skillnad från sk funktionsnedsättningar) vi människor har?

      Men visst ska dyslektiker läsa och öva, men om det hindrar dem, t.ex. att de inte får ut något av filmen, så är det väl bättre med hjälp tills den andra träningen resulterat i att de hinner läsa textremsan?


      • Prestationsprinsen,
        Jag håller helt med dig, vissa barn behöver verkligen hjälp och här tycker jag att vi har ännu ett stort problem som jag inte tagit upp, men som jag kanske ska skriva ett blogginlägg om. I de senaste åren har inkludering verkligen varit ett modeord. Och dessvärre inkludering till varje pris – men det funkar inte så. Man måste se till varje individ, analysera brett och komma fram till att eleven kanske behöver gå i specialklass eller lite grupp, för att senare slussas tillbaka i stor klass. Detta har gått helt överstyr tycker jag. Vi hade på Jordbromalmsskolan två smågrupper där elever hade svårt i skolan och inte klarade av att gå i vanlig klass. I klassen jobbade en lärare och en behandlare för 8 elever. Emellanåt slussades eleverna ut i idrott, slöjd och för att ibland bli helt utslussade. Till exempel hade jag en av eleverna i SO – funkade superbra, men det hade det inte gjort om killen inte först hade fått landa i en liten grupp.


  3. Exakt!!! Så bra skrivet o du sätter fingret precis på rätt punkt!

    Vivika


  4. Och här måste jag också lämna en kommentar! Jag reagerar ofta på att det ska utredas och sättas etiketter på barn och ungdomar när det inte fungerar istället för att se vad som inte fungerar i omgivningen.Och just det här är något som skolan är ”bra” på, att låta elever bli bärare på problem i stället för att titta på organisation och metoder. Kanske för att det är billigare och enklare. Å andra sidan har jag själv diagnos, jag utredde och fick min diagnos för 3 år sedan och då som 39-åring. Det var mycket som föll på plats och många, många frågor som fick svar i och med min diagnos. MEN jag ser inte mig själv som handikappad eller som om jag har en funktionsnedsättning utan bara som att jag funkar lite annorlunda. Jag ser min ADHD som egenskap, vissa är vänsterhänta eller färgblinda, jag har ADHD.
    Vi behöver starta en diskussion i samhället i stort om hur vi använder och värderar dessa diagnoser. Det får inte bli stigman som hindrar människor från att utvecklas men samtidigt tycker jag att det är viktigt att få kunskap och insikt i hur jag fungerar för att kunna leva optimalt. I den bästa av världar så skulle alla få vara den dom är oavsett tyvärr ser verkligheten lite annorlunda ut!


    • Joanna,
      Tack för ditt inlägg och du har så rätt i det du skriver. Jag vill inte ha en löpandebandmentaltalitet mot diagnosticering. Hellre en djupare och bredare diskussion där man ser varje människa som unik och diskutera utifrån dennes förutsättningar.


    • Välformulerat Joanna! Det är ju faktiskt som du säger, det mesta eller kanske tom allt ligger ju i omgivningen. Det är ju ett kriterium för diagnos att man ska få problem i vardagen och då i flera miljöer, inte bara skolan.

      Den som är besvärlig och får ADHD-diagnos idag, hade för 100 år sedan varit den lovande bondsonen. Medan läshuvudet med marmorbak som bara satt inne o läste flera timmar om dagen betraktades som annorlunda och ett problem…

      Något att tänka på när barn från andra kulturer ramlar in i vår skola.


  5. Detta är intressant, jag har fyra barn och två av dem liksom äter böcker och två är i det närmaste allergiska. Ett av mína barn har svårt med språkets skriftliga dimension, och ett av dem med den verbala dimensionen. Alla har de samma bakgrund, som du Johan beskriver i punkterna ovan. Jag fascineras över hur olika deras språk utvecklas och hur de hanterar skoluppgifter. Skolan är en stor del av en människas liv men hur hade det varit att leva i en annan kultur, där inte läsande och skrivande är grundbulten till det mesta? Hur kan vi kommunicera och agera på andra sätt, det roar jag mig att grunna på. Man kan ha många strängar på sin lyra och spela på dem alla, emellanåt, men även träna upp sin svagaste sträng.


    • @Elisabeth. Viktigt påpekande du gör som visar på att vi alla är olika, har olika intressen och att olikheter måste ses som en tillgång. Fredrik


    • Hej Elisabeth,
      Jag har tre barn, alla är helt olika både som personer, egenskaper, utseende och förhållande gentemot böcker och läsning. Det som säkert dina barn har gemensam grund att stå på, men sen finns det olika faser i livet och vem man är i syskonskaran som påverkar. T.ex. vårt yngsta barn Alma har bara fått ”hänga med” och inte alls fått lika mycket godnattläsning. En del är intresserade av skönlitteratur och andra inte. En del har turen att få en fantastisk klasslärare när de börjar årskurs 1 och andra har inte samma tur – detta kan skilja inom en familj och påverkar en hel del. Att man som förälder gör lika mellan de olika barnen tror jag det är få som gör, det blir nog olika och det innebär att individerna får olika förhållningssätt till både böcker, läsning och skola. Men det spelar ju mindre roll – det viktigaste är att föräldern ser varje individs behov och att skolan bemöter eleverna på ett bra sätt, tror på deras förmåga och aldrig lämnar dem på efterkälken. Och att leta fel på eleverna tycker jag inte är ok i första läget.


  6. Hej alla kloka!

    Underbart att följa en debatt där flera bidrar med så kloka synpunkter.
    Tänk om vi skulle kunna skapa en skola som ser till varjer individs förutsättningar. En skola som olikhet som en naturllig variation – en grogrund för spännande möten mellan olika sätt att uppfatta verkligheten.
    I min mors hemby fanns en man som i hela sitt liv ansågs vara byfåne. På sin ålders höst fick han plats på ett ålderdomshem med en liten verkstad. Där skapade han otroligt detaljerade och fantastiska modeller av fullriggare i en flaska! Han var ett geni men i avsaknad av den socaila kompetens som var norm i den lilla fiskarbyn.
    Hur många sådana har vi misshandlat och missat i vår iver att sätta en livslång etikett på de som inte passar in i det ”normala”.


    • Hej Robert,
      Många år har jag tänkt på att starta en egen skola, en friskola fast jag egentligen är emot i grunden. Varför? Jo, därför att precis som du skriver ta till vara på alla kloka lärare som finns och som varje dag trollar med knäna. Att se varje människa som de är och låta dem utveckla från sina egna förutsättningar och intressen – det behöver inte alls vara i kontrast till att alla måste lära sig grundkunskaper och att man har lärarledda lektioner, som en del skulle påstå. Jag har jobbat så hela min tid som lärare, men de flesta lärarna på min skola jobbade inte så och ensam kan man inte genomföra paradigmskiften i folks tänkande.

      Nu har det gått så många år och jag vet inte längre om jag orkar starta en egen skola, men tanke finns där.


      • Hej
        Ja, det vore ju riktigt intressant att samla ihop en grupp med likasinnde. Jag har också umgåtts med tanken då och då.
        Jag bor i Göteborg – så rent geografiskt kan det väl bli trvå. Men kanske ett nätverk av skolor över landet som samarbetar och sporrar varandra.
        Det borde finnas jordmån för ett nytt steg i friskoleutvecklingen. Det spår som gettt stora koncerner med pengaflytt till skatteparadis blir förhoppningsvis ett stickspår.
        Om inte borde oppositionen ta tag i denna fråga på ett framåtsyftande sätt.
        Vi får väl se!


  7. Jag tror verkligen på att du borde starta en friskola, du skulle nog få till det på ett riktigt bra sätt, speciellt om du väljer att placera den i ett område där ungdomarna inte har det så lätt.


    • Tack Ed för det stödet. Känns lite arbetskrävande dock.


  8. Johan.

    Hattie är en av de som har gjort en stor meta studie om skolan. Den har nu översatts av Sveriges kommuner och landsting och finns här:

    http://brs.skl.se/brsbibl/kata_documents/doc40008_1.pdf

    Där konstaterar Hattie att en av de saker som har stor effekt på elevernas lärande är att man som lärare inte sätter en etikett, såsom exempelvis en diagnos, på eleven. Man ska naturligtvis inta en viss försiktighet inför en sådan här studie och granska den, men det talar för att vi faktiskt borde vara väldigt restriktiva när det kommer till diagnoser. //Fredrik (frekar06).


    • Tack Fredrik!


  9. Det är intressant att diskutera hur skolan på bästa sätt bemöter elever med olika behov utan att stirra sig blind på diagnosen, det håller jag med om. Som logoped måste jag bara försöka rätta till en del felaktigheter som du skriver om dyslexi. Det ÄR just ett ”fel i huvudet” på eleven, som du uttrycker det. Dyslexi definieras som en inlärningssvårighet som har neurologiska orsaker. Om läs- och skrivsvårigheterna beror på något annat (du nämner att man lärt sig att hata böcker, kommer från ett hem där ingen har läst böcker eller tidningar, har haft en dålig läspedagogik) så kallas det generella läs- och skrivsvårigheter (jfr dyslexi = specifika läs- och skrivsvårigheter).
    Jag håller med dig om att de logopediska utredningarna ibland känns trubbiga, man konstaterar mest det som skolan och eleven redan visste. Men vi kan i alla fall försöka ta reda på om orsaken är neurologisk eller pedagogisk/social när det gäller läs- och skrivsvårigheter.
    På min arbetsplats kliar vi oss just nu i huvudet för att klura ut hur vi bäst hjälper barnet EFTER att diagnosen är satt. Det är där vi kan göra störst nytta.


    • Sara,
      Härligt att ha en logoped som är med och diskuterar. Men faktum kvarstår: diagnoserna är bara beskrivningar av ett fenomen och inte en förklaring! Man måste hålla isär beskrivning och förklaring!


      • Hej igen! Jag vill inte verka tjatig, men vi måste skilja på specifika (dyslexi) och generella läs- och skrivsvårigheter. Specifika läs- och skrivsvårigheter beror på en neurologisk felkodning. Det är väl en förklaring? Åtskilliga studier på hjärnan visar en annorlunda hjärnfunktion hos dessa elever, vars ursprungliga svaghet är dålig fonologisk medvetenhet.
        När du skriver ”Jag är ganska övertygad om att både sig läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi många gånger beror på en väldigt dålig läsmetodik,” (johankant 05 januari 2012 at 12:34) måste jag alltså säga emot. GENERELLA läs- och skrivsvårigheter, däremot, beror många gånger på en dålig läsmetodik. Där är lästräning (helst intensiv, som du skriver) den allra bästa insatsen! Och där kan jag hålla med om att diagnosen bara är en beskrivning och ingen förklaring.
        Sedan är det intressant att höra att du har fått positiva resultat i lästräning med elever med dyslexi också. Hur har du jobbat då? Alla förslag är välkomna!
        Ja, det är intressant att diskutera! 🙂


      • Sara,
        Kan du berätta för mig hur skiljer man specifika från allmänna? Det är fortfarande beskrivningar, det är bara mängden fel som skiljer, eftersom i bägge fallen utgår från beskrivningen. Hur drar man gränsen?


  10. Jag bara måste säga något om det du Fredrik skriver. Jag arbetar ju på gymnasiet, på en friskola, och ett år fick vi en elev som var väldigt högljudd, drack oändliga mängder coca-cola, var orolig, ja – både elever och lärar ansåg att han borde gå i någon annan skola. Elevrådet kom till och med med en hemställan om detta. Vi lärare ringde till avlämnande skola som menade att pojken hade något problem och att det borde finnas en diagnos. Men mamman hade sagt stopp, här ska inte sättas någon diagnos. Jag läste in att det finns två officiella åsikter: 1) diagnosen stigmatiserar och håller kvar eleven i hans eller hennes svårigheter 2) diagnos är bra (som ovan, mycket faller på plats). Den första åsiktens stöds av argumenten att svårigheterna i mångt och mycket handlar om utveckling och att en del symptom helt kan komma att försvinna. Allt nog, den här pojken hade ingen diagnos, men eftersom man har goda vänner samtalar man med dem. Jag samtalade med en av mina goda vänner som sa: om ni tror att han bör ha en diagnos ordna då klassrummet och hans tillvaro så att det passar honom. (Han ville ofta gå på toaletten och stannade borta). Vi ordnade ett klassrum som var tvådelat, en del där man satt som i en amfiteater och en del där borden var uppställda för grupparbeten. På det här sättet kunde den här eleven gå runt ett varv, utan att lämna klassrummet, och ändå höra vad som sades. Pojken blev mycket lugnare och han lämnade vår skola efter årskurs 3, med godkända betyg i samtliga ämnen. Detta bland annatt tack var min väninna som kom med det goda rådet. Med detta vill jag säga: kunskaper om olika slags svårigheter, hos lärarna till exempel, är viktiga. Får vi tillräckligt av den varan, eller ska det, som i mitt fall, hänga på att man har vänner som kan något? // Stella, gymnasielärare


    • Stella,

      Vi får inte tillräckliga kunskaper om elever med särskilda behov enligt mitt sätt att se på det. Vi kan nog aldrig få för mycket kunskap inom det här området. Men vill samtidigt betona vikten av att det inte får bli så att vi bara får reda på de svårigheter som är förknippade med funktionsnedsättningar.

      Det är minst lika viktigt om inte ännu viktigare att vi får kunskap om hur vi som lärare ska kunna ta tillvara de olikheter som finns mellan elever med och utan funktionsnedsättningar, men också mellan elever i största allmänhet. Dock är det som så att det finns forskning som visar på att förhållningssättet till de här eleverna är ännu viktigare än kunskapen om olika svårigheter. Om man kan kombinera dessa två så tror jag att man kommer lyckas med elever i behov av särskilt stöd, vilket ni verkar ha gjort i det elevexempel som du lyfter fram!

      Fredrik


      • Fredrik,
        Många gånger besitter kollegor och arbetslag både kunskaper och erfarenheter om hur man ska tackla och lösa ”elevproblem”. Jag har sällan upplevt att den skola jag jobbade på, Jordbromalmsskolan, stod handfallna inför elevärenden, detsamma gäller min nuvarande skola. På Vikingaskolan har man tillämpat något som heter kollegiehandledning. Där får de lärare som har problem kring något, kan vara elevärende eller ett pedagogiskt spörsmål eller liknande, inför arbetslaget beskriva problemet och vad som gjorts. Sedan diskuteras frågan igenom på arbetslaget och råd om hur läraren ska agera eller pröva på föreslås. Ett helt arbetslags kunskaper och erfarenheter läggs fram på ”buffébordet”.


    • Ibland glömmer vi det grundläggande. En student som var lärare berättade för mig för många år sen om en klass som han hade, som upplevdes vara otroligt stökig. Speciellt under förmiddagarna. Det talades om åtgärder mm, men den här läraren ville först försöka med något enkelt. Han köpte med sig frukt och vatten och eleverna fick äta den och dricka vatten när de ville. Denna enkla åtgärd fick omedelbar effekt, då de blev koncentrerade och kunde följa med.

      Nu menar jag inte att det är så enkelt att lösa överlag, men kanske man skulle försöka med det enkla först – de grundläggande mänskliga behoven.


      • Monika.

        Där har du en poäng. Särskilt detta med vatten är viktigt. En av de saker som jag själv upplevde som elev på gymnasiet var den oerhörda skillnad som den maskin där man kunde ta kallt vatten som man hade under en tid när man ville innebar för orken i skolan. Men faktiskt också för hur väl man mådde under skoltid. Antalet dagar som man gick hem som elev pga. att man kände sig helt slutkörd i huvudet (hade nästan huvudvärk) blev fler när vi inte hade denna än när vi hade den. Det var inte bara jag utan flera andra också som upplevde samma sak. Så det kan ha oerhört stor betydelse med sådana här enkla saker!


      • Frukosten är viktig för alla. På Vikingaskolan har alla elever (och personal) möjlighet att äta frukost varje dag.


    • Stella,
      Jättebra berättelse om att man faktiskt kan lösa många svårigheter på plats, med lite finurlighet och med kollegors hjälp och idéer.


  11. Det är som du säger – självklart är förhållningssättet viktigt och kanske den viktigaste faktorn, men det står inte i motsättning till kunskaper. Jag såg ett Vetenskapens värld, där en vetenskapsman sa att den biologiska variationen är viktig. Även om vi kanske inte vill se alla svårigheter som biologiska tycker jag att det kan vara trösterikt att veta att variationen är viktig i sig.
    Mina informanter är mycket eniga (10 st): de har från lärarutbildningen inte fått med sig tillräckligt mycket kunskaper om olika slags svårigheter. Läs- och skrivsvårigheter till exempel. Som svensklärare uppfattar de att det är deras uppgift att klara den uppgiften, och de känner inte att de klarar den saken. Och följden för en ung och ny lärare är att han eller hon känner sig otillräcklig i sin roll som lärare, med osäkerhet som följd. Enligt Skolverkets rapport Lusten och möjligheten, är lärares osäkerhet inte till fördel för eleverna.// Stella, gymnasielärare


    • Lärarutbildningen är organiserad efter att alla yrkesgrupper finns ute på skolorna. En svensklärare har inte den uppgiften, utan det är dem som har kompetensen, dvs. speciallärare eller specialpedagoger. Däremot skall lärare kunna så mycket att de kan upptäcka när någon behöver extra stöd.

      Kritiken blir lite missriktad helt enkelt. Det är fler som är kunniga inom specialpedagogiken som behövs ute på skolorna.


      • Behörighet för att gå på specialpedagog-programmet som är på 90 hp är:

        Yrkesexamen för utbildningssektorn och minst tre års yrkeserfarenhet från förskola, skola eller andra relevanta verksamhetsområden efter grundläggande lärarutbildning, samt ett självständigt arbete om minst 15 hp.

        Det är lite för mycket begärt att den grundläggande lärarutbildningen skall kunna kompensera lärare för detta.
        Eller hur?


  12. Stella.

    Jag känner igen det. Det var därför som jag på eget initiativ tog och förlängde min utbildning med en termin för att få in en viss grund i alla fall för det här med elever i behov av särskilt stöd då jag upplevde att det var något som saknades i min utbildning. Vi hade en kurs på 7.5 hp om detta med funktionsnedsättningar och inkluderande syn- och arbetssätt.

    Detta är något som jag hoppas att man får in bättre i den nya lärarutbildningen för det är verkligen ett centralt område. Särskilt handlar det om frågan hur man ska arbeta med elever i behov av särskilt stöd. Problemet är att forskningen inom det området är mycket begränsad. Vi får reda på att vi ska ha en skola för alla på utbildningen, men vi får inte reda på hur vi ska komma dit eller hur vi ska arbeta när vi väl är där. Det är något som bland annat forskaren inom Specialpedagogik Bengt Persson har visat på.

    Vi har en gedigen kunskapsbas om vad vi borde göra och om olika teoretiska begrepp och perspektiv. Nu måste vi ta nästa steg inom forskningen och gå från teori till praktik. Detta är vad jag har försökt fokusera på i det examensarbete som jag arbetat med den här terminen inom områdena Lärande och IT och inkluderande syn- och arbetssätt.

    Fredrik (frekar06)


  13. Johan, vad är en förklaring? Behövs en förklaring till beteendet?

    Med en diagnos, eller bara ”en släng av”, det vill säga att eleven uppfyller flera men inte alla kriterier för ADHD eller AS, räcker väl det? Vi vet eller borde veta, och kan ta hjälp kring, vad vi behöver göra i de flesta fall.

    Men om det ”bara” är understimulans och bristande stöd/metod/arbetssätt från hem och/eller skola, då kan det inte röra sig om en diagnos. Då måste man ju kartlägga som du är inne på och kanske handlar det då om vad du kallar förklaringar.

    Jag tror det är farligt om vi letar förklaringar, för då kan det även förklara varför skolan inte lyckas… Han har ju ADHD, hon har ju dyslexi… Har hört det ett par gånger för mycket.

    Sen tror jag att du haft tur om ni sällan stått handfallna inför elevers problem. Antingen är ni jätteduktiga, eller (nu är jag lite provocerande 😉 så tror ni bara det… Skolinspektionens rapporter vittnar ju om att många elever inte får, får för lite eller felaktigt särskilt stöd!? Men jag hoppas på det första!

    Sen har jag många gånger i min blogg tagit upp att de finns många bra friskolor som startat för att ge barn med särskilda behov rätt stöd. Vi får inte låta de fem-tio skolkoncernerna skymma sikten för alla hjältar. De här skolorna har faktiskt räddat livet på en del barn och familjer, mer eller mindre bokstavligt.

    Sen måste jag bara rekommendera min favoritbok i detta ämne, som Stella och andra kan få hjälp av förutom kloka vänner (och min blogg kanske?) Bo Hejlskov-Elvéns ”Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder”. Massor med praktiska exempel på problem och lösningar, men även teorier och synsätt som gör att man själv kommer till insikt. Alla lärare borde läsa denna.

    Och en sak till! Monika, att alla lärare ska bli specialpedagogiska experter är förstås inte rimligt, men fristående kurser som Fredrik skriver om finns faktiskt öppna för lärare och andra numera, i alla fall på Stockholms Universitet. T,ex Specialpedagogik I. ADHD, autism och andra funktionsnedsättningar 7.5 p på kvartsfart jättebra vidareutbildning. Men den borde vara obligatorisk i lärarutbildningen tycker jag.

    Hoppsan vad jag tyckte till! Men det här ligger mig väldigt varmt om hjärtat som en del av er redan vet… Välkomna till min blogg om ni vill ta del av fler tankar på området och kanske diskutera ännu mera. Tack Johan för ännu ett bra och viktigt blogginlägg!!


    • Vet inte om det är viktigt att hitta en förklaring, men det är ju vad Prima barn och BUP gör och på vilka grunder? Klart att det skulle vara mycket bättre att låta människor få vara som de är och bemöta dem som människor och anpassa verksamheten utifrån varje individs behov. Nu ser det inte ut så och jag reagerar på att man masskickar elever på utredning – utan att se efter sin egen verksamhet först, eller att kartlägga elevernas hemförhållanden.

      Att vi inte har stått handfallna innebär ju inte att vi inte haft några problem, eller att vi inte någon gång har misslyckats, eller att vi har varit tvungna att pröva, pröva nytt, pröva nytt och så vidare. Ja, det fanns en vilja på Jordbromalmsskolan att se till att lösa problemen så att varje elev fick en bra skolgång. Däremot har jag också, i min bok bland annat, kritiserat både lärare och skolledning för hur man såg på barn och kunskap. Så inget är perfekt. Bra att Skolinspektionen tar tag i detta, för det är alla elevers rätt att ha en bra skolgång.

      Jag känner till att det finns bra friskolor som har gjort skillnad för många barn, men det har också funnits friskolor som ska ha varit specialiserade för de barn som har det svårast och där man bara har varit ute efter att tjäna pengar. Jag skrev ett blogginlägg om en sådan skola som ligger i Täby strax utanför Stockholm i höstas, se blogginlägg: https://johankant.wordpress.com/2011/10/08/nu-har-det-hant-igen-annu-en-friskola-plockar-ut-feta-vinster/

      Jag brukar läsa din blogg titt som tätt, var inne på den senast för några dagar sedan. Viktig blogg och viktigt att du brinner för dessa frågor, för dessvärre är det så att elever som har ett funktionshinder eller de som påstås ha det (diagnosticerade på lösa grunder, som min elev Sara) lider väldigt mycket i skolan om de inte har turen att gå i rätt skola eller få rätt lärare.


    • Och en sak till! Monika, att alla lärare ska bli specialpedagogiska experter är förstås inte rimligt, men fristående kurser som Fredrik skriver om finns faktiskt öppna för lärare och andra numera, i alla fall på Stockholms Universitet. T,ex Specialpedagogik I. ADHD, autism och andra funktionsnedsättningar 7.5 p på kvartsfart jättebra vidareutbildning. Men den borde vara obligatorisk i lärarutbildningen tycker jag.

      Jo, det känner jag till 😉 och kan även hålla med om att just den kursen skulle kunna vara obligatorisk. Men för den skull får man inte tro att det kan kompensera en specialpedagogutbildning. Det finns en obligatorisk kurs i specialpedagogik, men inte lika specificerad som den du talar om. Den vi har tar mest upp olika perspektiv mm. och man får en inblick i den.


  14. Johan,

    Du har rätt när du säger att tester är en beskrivning av en människas förmågor och ingen förklaring. Om man sammanställer resultaten på diverse tester tillsammans med skolans beskrivning, föräldrarnas beskrivning, elevens beskrivning och hur barnets utveckling, miljö och hemförhållanden varit under hela uppväxten får vi en väldigt omfattande beskrivning. Utifrån denna omfattande beskrivning kan man dra olika slutsatser. Ibland pekar det mot att svårigheterna härstammar från uppväxtförhållanden och miljö, förklaringen till svårigheterna blir då detta. Ibland pekar det dock inte åt det hållet, utan åt att den enda rimliga förklaringen är att svårigheterna grundar sig i något avvikande i hjärnan hos eleven, dvs svårigheterna har en neurologisk/biologisk orsak i grund och botten. Här vill jag dock poängtera att även om det finns något avvikande i hjärnan hos eleven spelar miljön otroligt stor roll. Det är miljön som avgör hur denna avvikelse tar sig uttryck i elevens vardag. För att dra det till sin yttersta spets: Har man t.ex. en sorts avvikelse i hjärnan som man har vid dyslexi, men bor i en liten by i ett avlägset land med enbart analfabeter, så blir inte hjärnavvikelsen påtaglig.

    När man sätter en diagnos, som t.ex. dyslexi, språkstörning, asperger, ADHD, ska man ha kartlagt elevens miljö, skolgång och uppväxtförhållanden så pass noga att man kan utesluta att svårigheterna grundar sig i detta. Förklaringen till svårigheternas grund ska alltså inte kunna vara miljö, utan svårigheterna måste med stor sannolikhet bero på en avvikelse i hjärnan, för att en sådan diagnos ska kunna ställas. Med andra ord, har man en diagnos av den här typen är inte miljön grunden till svårigheterna, MEN miljön kan förstärka svårigheterna och det är miljön som synliggör svårigheterna. Genom miljöanpassning kan man alltså styra effekten av avvikelsen i hjärnan.

    För elever med diagnoser är det alltså viktigt att anpassa miljön! Det är lika viktigt att anpassa miljön för dessa elever som det är för elever där svårigheterna grundas i miljön. Den anpassning som ska göras av miljön är dock olika beroende på vad som ligger till grund för svårigheterna. Därför är det bra att ta reda på om grundorsaken är en avvikelse i hjärnan (och i så fall vilken sorts avvikelse) eller om grundorsaken är miljön (och i så fall vad i miljön).

    Om en elev har specifika läs- och skrivsvårigheter (dvs dyslexi) blir eleven en bättre läsare med lässtimulans, absolut, men effekten blir inte alls så stor som om eleven inte hade haft avvikelsen i hjärnan. Därför räcker det inte med lässtimulans utan eleven behöver också kompensera för sina svårigheter i form av exempelvis ljudböcker för att ha samma möjlighet som sina klasskamrater att inhämta information. En normalbegåvad elev med dyslexi kan t.ex. lära sig lika mycket om vikingatiden som en elev utan dyslexi, så vida inte inlärningen bygger på god läsförmåga. Så om syftet är att lära sig om vikingatiden och inte träna läsning, bör en elev få lyssna istället för att läsa om det gynnar elevens kunskapsinhämtning (med eller utan diagnos).

    Med allt detta sagt vill jag bara tillägga att en elev inte behöver ha en diagnos för att skolan ska kunna anpassa som om eleven hade en. Känner skolan igen dyslexisymtomen, anpassa då miljön som om eleven hade dyslexi. Känner skolan igen Asperger-symtomen, anpassa då miljön som om eleven hade Asperger. Bemöt eleverna utifrån deras olikheter. Om skolan gör detta behöver vi inte längre prata om diagnoserna i skolan utan kan fokusera på individerna.


    • Elin,
      Du svarar tydligt och klokt utifrån ditt perspektiv. Jag håller med dig att oavsett diagnos eller inte måste skolan se till att anpassa skolmiljön och inlärningssituationen till alla elever, vissa elever fungerar inte i den tilltänkta mall som skola har och då måste lärare och andra hjälpa till.

      Jag håller med dig om att hemförhållanden och hemmiljö ska kartläggas när en diagnos ska göras – men hur ofta görs det? Hur många gånger går de som utreder ett barn hem till föräldrarna för att se hur de lever? Aldrig skulle jag vilja påstå. Och skolan som oftast har stor kunskap om hemförhållandena, t.ex. genom en engagerad klassföreståndare eller flera elevvårdskonferenser – hur ofta tar man hemförhållandena som perspektiv på att barn kan vara oroligt, okoncentrerat, ha svårt med inlärning och så vidare? Aldrig eller väldigt sällan skulle jag vilja påstå! Om det är totalt kaos hemma, då menar jag med våld, alkohol, droger, ingen mat utan chips och godis, inga regelbundna tider, kanske till och med för lite sömn – kan det påverka så att man får samma symptom som ADHD? Det skulle jag vilja påstå.

      Många av de instrument som används vid utredningar är väldigt trubbiga och abstrakta och inte alls precisa. Om skolan gjort ett dåligt arbete när det gäller kartläggningen av hemförhållandena, utredaren har träffat föräldrarna och barnet några gånger (ofta brukar föräldrar skärpa ihop sig då – har jag sett många gånger), skolan har inte utrett sitt egna pedagogiska ansvar utan tror att det är barnet som har svårt att lära sig (fast det kan vara usel metodik eller usel lärare) – finns det då en uns chans att utredaren kommer fram till att barnet lider av någon funktionshinder?

      Detta scenario som jag ovan beskriver är legio! Jag har träffat på det hur många gånger som helst. Hur många gånger som helst!

      För problemet är Elin att det ovan är bara beskrivningar på ett fenomen hos eleven, men vi vet inte orsakerna. Du skriver: ”Förklaringen till svårigheternas grund ska alltså inte kunna vara miljö, utan svårigheterna måste med stor sannolikhet bero på en avvikelse i hjärnan, för att en sådan diagnos ska kunna ställas.”, men det är här problemet ligger. För vi vet inte vilka orsakerna är.

      Jag har efter att ha jobbat i skolan 11 år träffat många hundra elever dagligen. Några har varit busfrön, några har varit skötsamma, några har haft myror i baken, några har haft svårt att läsa, några har haft svårt att koncentrera sig, några har haft diagnos. Ingen av dem jag träffat har inte velat lära sig och varit ointresserad av skolan. Däremot har kommer jag ihåg fyra flickor där skolan ville utreda dem för svag begåvning, två blev utredda och två blev inte utredda, fast det fanns ett önskemål från skolan. En av de två som blev utredda fick IQ 69 och den andra fick strax över 70. Ingen av dessa fyra flickor är svagt begåvad över huvudtaget. Flicka 1 (IQ 69): Hade inget språk, är idag utskriver ur särskolan har gått vanligt gymnasium och ska bli socionom, Flicka 2 (strax över IQ 70): Hade en fruktansvärd hemsituation där pappan slog hela familjen och dessutom utövade psykisk terror – är det konstigt att hon just när testet gjordes inte kunde prestera max vare sig på testet eller i skolan? Flicka 3 (blev aldrig utredd): Hade stora språkproblem, gick kurs hos mig hur man pluggar och fick jobb med sin språkutveckling. Fick gå ett år på IV, sedan nationellt program och jobbar idag och allt går utmärkt. Flicka 4 (blev aldrig utredd): Kom från ett språk- och utbildningsfattigt hem, usel skolgång med dåliga lärare. Fick gå en intensivkurs i svenska/läsning med mig, senare även gå om ett år. Fungerar alldeles utmärkt idag och går sista året i grundskolan i vanlig klass. Kommer få betyg.

      Hur många vittnesmål på dåliga utredningar och elevkränkningar ska göras innan denna massdiagnosticering slutar? Elin, jag förstår ditt perspektiv, det är inte dig jag klagar på eller dig jag vill trycka till. Det jag vill säga är att jag tycker skolan skulle vara lite mer noggrann och jag tycker också att de företag som utreder och diagnosticerar skulle vara lite mer noggranna. Dessutom tycker jag att kriterierna för diagnosverktygen skulle ses över, t.ex. tycker jag att WISC-test är alltför trubbigt verktyg.


      • Johan,
        Jag håller med dig fullständigt, många instrument är trubbiga. Det är därför det är så viktigt att titta på allt annat också och inte bara på testresultaten. Testresultaten säger inte mycket om man inte har kartlaggt omgivning, miljö och medicinsk bakgrund. Det är jätteviktigt att göra detta innan man sätter diagnos. Jag vet att det slarvas med detta och det måste bli bättre! Även skolan måste bli duktig på att sammanställa sin information av eleven angående både det man känner till vad gäller hemförhållanden och skolgång samt vilka åtgärder man vidtagit och vad som fungerat respektive inte fungerat. Jag som skollogoped har förmånen att vara med på elevvårdskonferenser, observera och prata med pedagogerna. Psykologer och logopeder arbetar tillsammans i team i min kommun. Som skollogoped sitter jag även med i skolornas elevhälsa och träffar pedagogerna för att få en så bred bild av eleven som möjligt. I elevhälsan sitter även skolpsykolog och skolsköterska med. Vi använder allas våra kompetenser när vi diskuterar ett ärende, vänder och vrider. Med detta arbetsätt tycker jag att vi har kommit en bit på väg! Kartläggningen blir bredare än vad den blir då utredning sker på landstinget, där inte skolans bild vägs in i den omfattningen. Ofta finns inte heller en tillräckligt nära samverkan mellan logoped, psykolog och läkare för att diagnosen ska kunna ställas med tillräcklig säkerhet. Det är nog därför du stött på så många elever där du tvivlar på diagnosen. Det är olika hur noggranna vi är och inte minst vilka möjligheter vi har. Hoppas på bättring!


      • Hej Elin,
        Jag håller med dig, alla måste bli bättre och alla måste samarbeta bättre. Främst för att kartlägga och analysera alla bitar, för sedan diskutera orsakerna till att det inte fungerar. Inte leta fel på barnet i första rummet. Vi i Haninge har en anställd logoped som kommer ut till skolorna och hjälper personalen med elever som har problem, hon är superbra och är inne på att hitta metoder och strategier som hjälper i första hand. Och det funkar.


      • Jag är av åsikten att det viktiga är att hitta metoder och strategier som funkar för eleven. Oavsett diagnos eller inte. Diagnosen är ett namn på fenomenet som vi i den medicinska världen använder. Man använder diagnosbegreppet istället för att rada upp hela symptombilden. Det är mer praktiskt när man skriver i journalen och när man pratar med varandra. Jag arbetar mycket med handledning till pedagoger. För att kunna handleda på bästa sätt behöver jag ibland göra en utredning för att ringa in barnets svårigheter. Diagnosen kommer då som ett brev på posten. Diagnos eller inte, det viktiga är att det blir rätt anpassningar i skolan! Här behövs det bättring på många håll, både i min kommun och i hela riket.


      • Hej igen Elin,
        Det verkar som om vi har liknande syn, inte så att jag alltid är så positiv till diagnoser, men att jag också tycker att vi måste hitta metoder och strategier att hjälpa dessa elever. Diagnos eller inte!


  15. Monika: jag delar din uppfattning om att vi inte skall hamna i fällan att, likt alltför många andra, begära att lärarna skall kunna allt.
    Viktigast, inom detta område och som jag ser det, är att de som går ut från utbildningarna är trygga i sin människosyn och att de börjat lägga en gedigen grund för sin teoribas. En teoribas som sedan vidareutvecklas utifrån praktiserandet. Min erfarenhet är att dessa personer också möter upp eleverna elegant. De gör det än bättre när de får sig än mer teoretisk förankring och därmed kan sätta ord på det de gör och därmed utvecklas. Givet skall människosynen kombineras med ämneskunskaper och, inte minst, en gedigen didaktisk kunskap för att förmå se, möta upp eleverna och säkra deras kunskapsrätt.


  16. Som oftast(läses tammitusan som ”alltid”) är du en virtous när det gäller att lyfta fram problem.

    Allför ofta och länge har den förhärskande inställningen till diagnoser varit att ” det är väl bra att han/hon (eleven) får hjälp/stöd överhuvudtaget”. En inställning som får mig att häpna lika mycket idag som första gången jag stötte på den. Få ( om någon) vid sina sinnens fulla bruk skulle resonera likadant inom andra yrkesområden. Jag har svårt att de någon resonera som så att ” visserligen gipsade de hans ben för befarat benbrott fast det egentligen var ischias som gjorde att han hade värk som strömmade ned i benen, men det viktigaste var ju att de gjorde NÅGONTING på sjukan”. Jag är tacksam över att läkarna på olika sätt söker identifiera det/de problem som orsakar symptomen utifrån öppet redovisade och allmänt vedertagna kriterier. Likaså att de inte blandar ihop fenomen/symptom och förklaring.


  17. Det glädjer mig att så många uttrycker sina åsikter här på Johans blogg. Jag delar inte allas åsikter men tar del och reflekterar över det alla skriver.
    Det är oerhört värdefullt att du belyser och problematiserar den komplexa värld skolan utgör Johan, inte minst när så många lekmän försöker simplifiera den. Som alltid stort tack.


  18. Hej igen!
    Jag lyckades inte svara där uppe … Men du frågade om hur man skiljer mellan specifika och generella läs- och skrisvårigheter. Det är egentligen inte mängden fel som skiljer. För att få en dyslexidiagnos (specifika läs- och skrivsvårigheter) krävs att personen får låga resultat i fonologiska tester. Det testas genom att eleven får säga ord baklänges, dela upp ett talat ord i bokstavsljud, ta bort en del av ett talat ord till exempel. Sådana tester mäter en förmåga som man har eller inte har, oavsett om man har haft en dålig läsinlärning eller kommer från ett hem utan böcker. (Det är den neurologiska avvikelsen som syns i studier, som jag nämnde ovan) En annan vanlig profil är svårigheter med att snabbt benämna vanliga ord.
    En person med dyslexi har dessutom ofta bra resultat i läsförståelse om den får tillräckligt med tid, eftersom han eller hon har lärt sig att kompensera för avkodningssvårigheterna (lässvårigheterna) på olika sätt. Eftersom dyslexi är ärftligt i hög grad är det också viktigt att fråga om språkliga problem hos släktingar.
    En person med generella läs- och skrivsvårigheter har lika svårt som en med dyslexi för att läsa och skriva, men inga fonologiska svårigheter. Den övriga läs- och skrivprofilen kan se olika ut hos de här personerna. I mångt och mycket kommer man fram till generella läs- och skrivsvårigheter med hjälp av anamnesen. Föräldrar och lärare berättar då ofta om anledningar som kan ligga bakom läs- och skrivsvårigheterna. Det kan vara en språkstörning, bristande koncentration, ovilja mot skolan eller en okunnig lågstadielärare. Generella läs- och skrivsvårigheter är inte ärftligt, mer än socioekonomiskt …


    • Hej igen Sara,
      Jag ber om ursäkt att svaret har dröjt, men det har varit uppstartsvecka i skolan och jag har varit väldigt trött. Jag har inte orkat blogga och endast svara på enkla kommentarer på min blogg.

      Har jag förstått dig rätt att när det gäller att skilja på specifika och allmänna språksvårigheter så går det till på följande sätt:
      1. Man använder test
      2. Man använder fonologiska test
      3. Man identifierar neurologiska avvikelser med test
      4. Man använder sig av benämningstest
      5. Man sätter upp en hypotes om att det inte är frågan om ett sociokulturellt arv
      6. Man tar in föräldrars och lärares beskrivning

      Har jag förstått rätt?


      • Var rädd om dig bara!

        Ja, du har förstått det i stort sett rätt. Det gäller läs- och skrivsvårigheter, inte språksvårigheter i just det här fallet. Givetvis ingår många fler tester än vad jag har nämnt, jag tog det hela i minst sagt grova drag. Punkt nummer tre gör forskare, logopeden får gå på deras resultat. Punkt nummer fem är väl inte heller någon egen punkt utan ingår snarare i punkt nummer sex. Man tar absolut in i bilden hur familjens läs- och skrivkunnighet och -vanor ser ut.
        Ja, tester ger en beskrivning av elevens svårigheter. Men genom att sammanställa resultatet av de olika aspekter man testar/kollar upp kan man få en aning om vad som är förklaringen till just det här barnets läs- och skrivsvårigheter.
        Det känns som att du lurar i vassen nu för att kunna hugga på mitt svar! 🙂


      • Hej igen Sara,
        Det verkar som att jag har förstått vad du menar och det är bra. Är du bekant med begreppet Högre funktion?


  19. Ja.


    • Sara,

      Vi är helt överens om att det handlar om en viss mängd beskrivningar. Av dessa beskrivningar drar man vissa vaga hypoteser om vad orsaken är. Det är egentligen vad jag har sagt hela tiden. Men dessa syndromdiagnoser används som förklaringar, fast det egentligen handlar om beskrivningar.

      Detta leder i sin tur till en serie destruktiva effekter, t.ex. att lärare slutar försöka förstå eleven: ”Hur tänker just William?”, ”Hur hanterar Pelle sin vardag?”, ”Varför agerar Olle så aggressivt?”

      Det blir också problem för föräldrar, elev, lärare och andra inblandade när beskrivningen används som förklaring. Förutom att läraren/skolan förklarar elevens skolproblem med ”Jamen han har ju ADHD” och därmed nöjer sig med det, eller inte gör tillräckliga ansträngningar för att nå och förstå eleven i fråga, så är riskerna stora att eleven får en betydligt sämre självkänsla och självförtroende, dels på grund av bristande förståelse från skola och föräldrar och dels på grund av bristande tilltro på sin egen förmåga. Hur många gånger har inte elever med diagnoser uttryckt att ingen tror att jag kan?

      Att försöka förstå orsakerna till en elevs beteende, att möta eleven där den befinner sig, att inte vara fastlåst vid att hitta förklaringsmodeller till ett icke önskvärt beteende, utan i stället möta eleven där den är och befinner sig måste vara skolans uppdrag och då sätter diagnoser många gånger käppar i hjulet för både lärare, föräldrar och elever. Även om samtliga grupper tror att det ska hjälpa. Men en beskrivning som görs om till förklaring hjälper inte.


      • I det här läget skulle det nästan vara roligare att träffas och prata istället, för nu vet jag knappast om jag svarar på det du frågar längre. Jag vill ändå kommentera:
        Det MÅSTE ju inte vara så att man slutar att se eleven som en individ för att en diagnos sätts. Vi logopeder och psykologer i skolan kan ju jobba med den synen på diagnosen som ett fack att stoppa eleven i.
        Det handlar väl om vår vilja att förenkla saker, göra dem mindre komplexa. Det är ju också intressant att många föräldrar (och ibland elever) inget hellre vill än att få ett fack att stoppas in i.
        Sedan vill jag påpeka att jag inte primärt gick in i den här diskussionen för att försvara diagnossättande utan för att jag tyckte att det verkade som att en del kommentarer blandade ihop generella och specifika läs- och skrivsvårigheter. Under dessa dagar har jag läst mycket om hur olika människor uppfattar dessa två svårigheter och relationen mellan dem, och det har varit jätteintressant. När jag kom in i skolans värld med en medicinsk utbildning i ryggen blev det en kulturkrock och jag har inte hämtat mig riktigt ännu! Och det är kul hela tiden.


      • Sara,
        Jag förstår att det är jobbigt att dra diskussioner i långbänk, det brukar jag nästan aldrig göra och faktiskt så brukar jag vara mycket sparsam på att kommentera andras bloggar och ganska sparsam att driva långa diskussioner på min blogg.

        Jag tror nog att vi har klartgjort våra ståndpunkter och att vi både jobbar med att få eleverna att fungera, det är viktigast. Jag tycker att det är viktigt att ta denna diskussion, för att det är inte givet så att det förhållningssättet som jag tycker man bör ha inte gäller på skolorna och för den skull bland logopeder och psykologer heller. Där känner jag att det är min uppgift att värna elever, diagnos eller inte. Och då menar jag inte att man ska tycka synd, se till att de trivs och så vidare i första rummet. Det är viktigt det med, men ibland är det hårt arbete som skapar framgång, både hos lärare och elev. En elev med skolproblem, oavsett grad och art, behöver ligga i som en gnu för att nå skolframgång – ivrigt påhejad och pushad av sin lärare.


  20. […] hålla isär beskrivning och förklaring, inte låta beskrivningen bli en förklaring, se tidigare blogginlägg. Och åter igen: Vilken sociokulturell bakgrund har de barn som uppvisar symptom som finns enligt […]


  21. […] paradigmskifte inom svensk skola sedan folkskolans införande 1842. Eller att jakten på att leta biologiska defekter på våra barn intensifieras och riskerar att göra stora grupper i samhället till kroniker, med […]


  22. […] inlägg i denna debatt som jag skrivit om omognad eller adhd, eller biologiska defekter, eller diagnoser – vad är egentligen förklaringen, eller fel på system eller på […]


  23. Hej Johan:

    Intressant vad du säger om hur en del elever beter sig om till exempel när barnen inte kan sitta still, när upprörd i klassen, när dom läser långsam eller när har svårt att koncentrera.
    Jag vill tillägga att inte betyda alla gånger att en individ har en diagnos. Du måste veta att den minsta tid ett barn kan koncentrera sig är inte fyra timmar( bara 45 minuter sen måste har paus för att hjärna ska återställa sig) och barn maximala koncentrationsnivå börja inte på morgonen. Vad vill jag säga är att en barn är inte onormalt eller har en diagnos för att kan inte sitta stilla eller koncentrera sig själv efter 45 minuter. Många faktorer påverkar att ett barn kan inte koncentrera sig exempel: dålig motivation från skolarbete, fel plan utbildningssystemet (när skolplanering har inte en pedagogisk och motiverande perspektiv för att eleverna kan lära sig) problem med våld i familjen, våld i skola, otrygghet etc. Kan påverka väldigt mycket att en individ kan inte prestiera med koncentration son du beskriver, läser långsam och upprörd i klassen.
    Diagnos kan få en barn när lärare har diskuterar och analyzera första, vad som påverkar beteendet hos detta barn och efter det kan lärare misstänka kanske att elev har en neuropsykiatrisk diagnos, men inte inan. Du kan inte glömma att alla beteenden av människor oavsett ålder, är en återspegling av hur påverka miljö, omgivning, sociala relationer och samhällets till individ personlighet och beteende.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s